Tag Archives: lugn

Dag 356: Nya Saker i Vardagen

Igår när jag kom till jobbet var det en del nya rutiner, och kunder – vissa saker hade ändrats och jag var inte alltid helt säker på hur jag skulle gå tillväga i vissa situationer. Det var intressant att observera hur detta påverkade min stabilitet och emotionella upplevelse av mig själv, för plötsligt var jag mycket mer ängslig än vad som är brukligt och jag var mer nervös inför att göra någonting fel inför de nya kunderna jag plockade upp. På sätt och vis kändes det som om att jag var ny på jobbet.

Den här rädslan som kommer i och med förändringar är vad jag tänkte öppna upp idag, och den primära frågeställningen här är: Varför måste rädsla följa på förändringar? Varför är det som jag inte låter mig själv hantera förändringar och nya omständigheter utan rädsla?

I grund och botten hjälper ju rädsla och ängslighet inte med något, för vad som krävs när jag möter förändringar, och när jag står inför att hantera en ny miljö, nya uppgifter, eller svårigheter, det är ju att jag helt enkelt lär mig själv hur jag ska hantera min omvärld – att jag observerar – analyserar – skaffar fram den nödvändiga informationen – och sedan korrigerar mitt beteende för att få fram det resultatet jag önskar.

Det finns alltså inte någon praktisk anledning till att bli rädd och ängslig när förändringar inställer sig i min värld. Men varför existerar då dessa reaktioner in mig?

Av vad jag kan se har dessa upplevelser faktiskt inte så mycket att göra med förändringarna i sig själva, utan det har istället att göra med att jag inte längre på samma sätt som tidigare kan beräkna, och förutse hur min dag kommer att falla ut – det finns alltså ett osäkerhetsmoment, och i viss mån står jag framför det okända och outforskade – och jag har inga projektioner, förväntningar, förhoppningar, eller idéer i den riktningen. Och det är detta som gör att jag reagerar i osäkerhet och ängslighet.

Problemet är alltså att jag definierat stabilitet, trygghet och säkerhet såsom att jag VET vad som ska hända, jag har KONTROLL, jag kan FÖRUTSE, och ingen okänd, oberäknelig överraskningsfaktor finns som kan förändra min idé om hur saker kommer plana ut. Alltså är misstaget jag gör att jag låter min stabilitet och trygghet vara begränsade av hur mycket kontroll jag känner att jag har, och hur pass väl jag känner att jag kan förutse vad som kommer hända, istället för att jag låter min stabilitet och trygghet vara en integral del av mig själv – d.v.s. någonting som jag står och lever som – någonting som är oberoende av hur min verklighet formar sig runtomkring mig.

Verkligheten är ju trots allt formad som så att det aldrig går att uppnå någon kontroll – man kan visserligen ha en föraning om hur saker och ting kommer att gå, eller med någon slags sannolikhetsuträkning beräkna vad som kommer hända – men det blir aldrig en fullständig vetskap om exakt vad som kommer hända och hur. En sådan vetskap existerar inte.

Därför är lösningen att släppa taget om beroendet av att vilja veta precis vad som kommer att hända, att vilja ha förutsägbarhet, och kontroll – och dess ställe sätta självtillit.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli ängslig och nervös när saker och ting ändrar sig i min omvärld, och går från rutin, och vad jag tidigare tagit för vana, till att bli någonting nytt som jag inte kan beräkna eller förutse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli ängslig och nervös när jag inte kan beräkna eller förutse min framtid, och hur saker kommer att spela ut sig själva – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte lita på mig själv att jag kan möta framtiden, utmaningar och svårigheter och dirigera dessa i en riktning som kan vara nöjd och tillfreds med

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli rädd, nervös och ängslig när jag inte har kontroll och vetskap om vad som ska ske härnäst – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera min stabilitet – och min trygg i mig själv – i förhållande till min vetskap och mina beräkningar om vad som kommer hända härnäst – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att om jag inte har någon sådan vetskap om vad som kommer härnäst kan jag inte heller vara stabil

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli orolig för att göra fel, ta fel beslut, missa saker och ting, inte vara tillräckligt noggrann, när jag möter omständigheter som jag inte tidigare haft att göra med – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte låta mig möta denna nya omständigheten ovillkorligt och utan fruktan – och låta mig själv gå igenom ovissheten och se att jag kan stå stabil inom mig själv i och som denna ovisshet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att koppla ovisshet och omständigheten att jag inte vet vad som kommer att hända härnäst till ångest, ängslighet och fruktan – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ifrågasätta denna ångest och fruktan – och ifrågasätta varför jag inte skulle kunna gå in i framtiden – möta nästa ögonblick – nästa utmaning – utan ångest eller fruktan – och således möta det okända i självtillit och stabilitet – i vetskapen om att jag kommer dirigera mig själv och finna lösningar då jag ställs inför utmaningar och problem i min värld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag måste planera inför min framtid för att jag i och som stabilitet ska kunna gå min framtid till mötes

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli orolig och rädd inför att göra fel när jag möter någonting nytt och tidigare okänt för mig – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att döma mig under inlärningsprocessen och se alla misstag jag gör såsom någonting fullständigt fel och acceptabelt – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur alla inlärningsprocesser åtföljs av en mängd olika fel och misstag och att det inte är någonting att frukta – utan någonting att snarare gå igenom och dirigera så effektivt som möjligt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte låta mig själv möta inlärningsprocessen – och det okända med nyfikenhet och motivation till att lära och förbättra mig – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ovillkorligen gå igenom livets svårigheter – och istället för att frukta dem, och försöka skjuta bort dem ifrån mig – istället se dem som utmaningar genom vilka jag kan växa, bli mer effektiv, och stabil – och därigenom stå som ett exempel för andra att trots att livet kan vara problematisk – så är det inte en ursäkt för att ge upp och sluta vilja skapa det mer och fullgöra den potential som finns i varje enskild människa att skapa sitt eget liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna bävan och rygga tillbaka inför att ta mig an livets utmaningar och forcera, samt motivera mig själv framåt – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta på att ta de beslut, och handla på så vis som jag ser krävs av mig för att förändra min situation – i tron att det på något sätt ska uppstå av sig självt – och att det är någonting som jag naturligt ska få

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att motivera och hänge mig själv till att skapa mitt liv – och därigenom se det som en utmaning när saker utan att jag kan förutse det förändras och skiftar form – så att mina tidigare beräkningar och planer nu är värdelösa – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att i mötet med en sådan framtid – andas – och bege mig in i det okända och finna lösningar – motivera mig själv till att vända motgångarna till medgångar – göra svagheterna till styrkor – och inte låta mig själv ge upp, bli deprimerad eller nedstämd – utan istället forcera och driva mig själv framåt tills jag har de resultat som jag vill ha

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se mig själv som svag och oförmögen att hantera min framtid och pressade situationer där jag inte vet exakt vad som kommer ske eller hur framtiden kommer utvecklas – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå hur jag skapar den här svagheten genom att ge mig själv den definitionen – och att saken är att jag faktiskt kan skapa mig själv åter – genom definiera vem jag vill vara – hur jag vill leva – vart jag vill med mitt liv – vad jag vill skapa – och vad jag vill stå vid och frammana i denna världen

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att för att nå framgång och för att finna lösningar – måste jag vara villig och öppen inför att göra misstag och fel – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bara vilja göra rätt – bara vilja ha lösningarna – bara vilja klara av utmaningarna och inte behöva gå igenom processen att lära mig att dirigera mig själv och finna lösningen när utmaningen eller problemet står framför mig

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i rädsla, bävan och ängslan inför förändringar och nya situationer som jag inte på förhand kan beräkna eller förutse, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag i denna personlighet begränsar mig själv, genom att jag låter min kreativitet och förmåga att faktiska hantera pressade situationer och det okända, bli undertryckt av rädsla – således åtar jag mig själv fokusera på min värld – på vad som är här faktiskt – på hur jag kan lösa situationen – finna en plan eller en slags väg framåt så att jag kan hantera situationen bättre – och således inte längre vänta på att saker ska bli bättre utan ta ett aktivt beslut att agera och motivera mig själv framåt i min värld

När jag märker att jag har placerat min uppmärksamhet på nervositet, ängslan och rädsla inför vad som komma skall, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att detta är fel fokus att ha, och att jag måste placera min närvaro och uppmärksamhet på vad som faktiskt och fysiskt är här, och hur jag kan hjälpa, stödja och assistera mig själv för att ta mig själv igenom den utmaning och svårighet som jag står inför – således åtar jag mig själv att aktivt stödja, assistera och hjälpa mig själv när jag befinner mig en svår, komplicerad eller oberäknelig situation – och således ge min uppmärksamhet till vad jag håller på med HÄR – och hur jag kan på bästa sätt hantera den situation som jag befinner mig inom

Advertisements

Dag 351: Släpp Kontrollen

Idag spenderade jag dagen med familj och vänner – och råkade därvid uppmärksamma framförallt ett mönster som jag önskar ta upp och skriva om här i mer detalj. Det handlar om ett mönster som har sitt ursprung i idéen om att jag är den där sociala karaktären som måste skapa ett gynnsamt socialt klimat – fyllt med glädje – prat – och bekvämlig avslappning.

Kontexten var följande: Jag stod och pratade med mina vänner – plötsligt fanns det inget mer att säga och det blev tyst emellan oss. Det var där jag började uppleva en liten men distinkt rädsla – eller rättare sagt en slags oro och nervositet. Det som hände var att jag såg mig själv som ansvarig för att prata, kommunicera, och skapa en trevlig atmosfär, och även ansvarig för att se till att alla mina vänner pratade med varandra, och tyckte det var mycket skönt, socialt, och trevligt att ha en sådan interaktion.

Att jag har ett sådant mönster är någonting jag lagt märke till när jag tittar på filmer – speciellt i scener där en konversation pågår – och en av karaktärerna får en fråga – men avvaktar sedan med att besvara frågan – och dröjer omänskligt länga med att säga eller uttrycka någonting i gensvar – då får jag myror i kroppen: ”Varför säger han ingenting?!” tänker jag för mig själv.

Det är samma när jag har diskussioner med mer okända människor, och de lägger fram något slags påstående, eller pratar om sig själva – när jag lyssnar sitter jag ofta och nickar, och replikerar med ”ja” – ”aha” – ”mm” – till det mesta som sägs – och detta gör jag just av rädslan inför att ge ett avslaget och tråkigt intryck och få den andra personen att ogilla mig. Den här socialkaraktären är alltså en försvarsmekanism och ett beskydd som jag skapat inom mig själv från att oväntat och utan att jag kan förutse det – bli attackerad eller få ogillande riktat mot mig på något sätt – t.ex. genom en rörelse, en min, en viss tonalitet eller ett ljud.

Det jag vill träna mig på är således att vara stabil, jordad och trygg inom mig själv när jag interagerar och kommunicerar med andra – att inte låta mig själv närma mig, prata och interagera från utgångspunkten att jag till varje pris måste undvika konflikt, ogillande, och att den andra personen inte vill vara runtomkring mig. Istället vill jag närma mig själv och kommunicera med självförtroende – helt enkelt vara mig själv och inte lägga på en show där jag försöker visa mig själv som mer intresserad, fascinerad, och uppmärksam än vad jag faktiskt är – där mitt inre faktiskt återspeglar mitt yttre. Det är vad jag vill skapa – ett orubbligt lugn – att oavsett vad andra tycker så är jag stabil och jordad.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag kommunicerar och interagerar med andra människor – att ha en bild och tanke komma upp inom mig av att se andra människor ha det tråkigt – och prata med andra vid ett senare tillfälle och där säga att det var tråkigt och inte givande att prata och interagera med mig – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att genast i och med denna tanke dra mig själv in i ett inre mönster där jag upplever det som det största möjliga misslyckandet att inte underhålla alla deltagare och se till att de har en positiv – givande och trevlig upplevelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja att när jag pratat eller interagerat med människor – att de ska säga om mig – och tänka att jag är en trevlig och härlig person som de kunnat utveckla ett förhållande med – som de verkligen tycker om och gärna vill spendera mer tid med – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bära på hoppet inom mig själv – och begäret om att göra social succé i varje situation som jag hamnar i

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att evaluera och utvärdera min medverkan i olika situationer utifrån hur mycket – eller hur litet – jag tror att en annan tycker om mig – och ser mig som en positiv – givande – och tilltalande människa som de gärna vill spendera mer tid tillsammans med – och vara med – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att drömma om och vilja säkerställa att alla ska tycka om mig – så att jag aldrig ska behöva möta konflikt – eller ett ögonblick där någon ogillar mig eller inte vill vara med mig eller i min värld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv utan medvetenhet eller närvaro nicka och säga ja till vad andra människor säger till mig – och därmed befinna mig en slags ångest och fruktan inför att om jag inte visar att jag tycker att en annan är engagerande – rolig – och givande att vara med – prata med – och att jag är intresserad av personen i fråga – att denna kommer att se på mig med ogillande och oblida ögon – och tycka att jag är en jobbig och dålig person som de inte längre vill ha i och som sin värld – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jaga och jäkta inför att säkerställa att människor tror att jag är positivt inställd till dem så att jag kan undvika en konflikt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha ett begär och en dröm om att varje konversation – varje interaktion – varje kommunikation ska präglas av positiva känslor – och att jag ska få en egen plats i den andra eller de andra människornas hjärtan – att jag få bli en del av deras värld och att de ska ta mig an – och tycka att jag är en hyvens kille – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sträva efter att uppleva och återskapa en känsla av samhörighet och närhet med människor i min värld – och därmed kompromettera och hålla mig själv tillbaka – i rädslan att jag ska säga, göra eller uttrycka något som kommer att släppa lös besten i en annan – den negativa närvaron

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se varje konversation och interaktion som inte leder till en positiv stämning – där alla pratar med varandra – känner sig gemytliga och vänskapliga med varandra – är ett misslyckande – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gripas av ångest och rädsla så fort det blir tyst – eller stelt – eller jag känner det som om att människor inte är genuina sina uttryck – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mitt värde – och hur bekväm och nöjd jag låter mig själv vara i ett ögonblick – på basis av hur jag tror andra känner sig – om de känner sig nöjda – eller missnöjda

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stabilisera och jorda mig själv när jag kommunicerar och interagerar med andra – att se, inse och förstå att jag inte bär något slags ansvar för att konversationen ska löpa smärtfritt och lindrigt – och att jag inte bär något ansvar för om en annan människa tar illa vid sig och känner sig upprörd för att jag inte responderar genom att visa intresse, gillande och acceptans – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ge mig själv modet att kliva ut ur mitt sinne – ut ur min automatiska persona – där jag hela tiden försöker säkerställa att jag blir omtyckt – och istället lita på mig själv – istället närma mig själv situationen utifrån utgångspunkten att jag är här – jag uttrycker mig själv – jag delar med mig av mig själv – och vad en annan gör, säger eller upplever är inte mitt ansvar – mitt ansvar är här med mig att jag inte reagerar eller uttrycker mig själv utifrån någon slags komprometterande utgångspunkt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i energin av den underliggande oron och ångesten av att i en social situation – förlora kontrollen över en annan människas beteende – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta – uppleva ångest och oro inför att plötsligt – och utan förvarning – ska någonting jag säger eller gör utlösa en reaktion hos en annan – som kommer att vara överväldigande – och han eller hon kommer bli arg på mig – skrika på mig – gasta på mig – och använda en överväldigande röst för att framföra sitt missnöje – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka handla på ett sätt för att denna rädslan inte ska realiseras – istället för att förlåta mig själv för denna rädslan – jorda och stabilisera mig själv – och låta mig själv agera och röra mig själv i ögonblicket ovillkorligt – utan rädsla – förväntningar – ångest eller oro – att låta mig själv lita på mig själv och förstå att om en annan människa blir oberäknelig – att det inte är någonting personligt gentemot mig

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att lita på mig själv – att om en annan människa blir oberäknelig – och jag inte kan läsa eller se vad denna person kommer att göra i nästa ögonblick – att jag ändå kan stabilisera mig själv – jorda mig själv – och vara här med och som min kropp och mitt andetag och hantera situationen i och som denna stabilitet – och inte låta mig själv bli berörd eller påverkad av den andra människas utspel eller sätt att röra sig och kommunicera på

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ge fokus och uppmärksamhet till min kropp – till mitt andetag – till vem jag är i ögonblicket – hur jag står – och rör – och således ge mig själv till att stabilisera mig själv och prata – kommunicera och uttrycka mig själv med andra i och som detta uttryck av att vara jordad och fullständigt stadigt och stabil – där jag med total säkerhet och vetskap ser att jag inte har något ansvar eller något krav på mig att göra alla runtomkring mig lyckliga – och undvika att någon ska bli aggressiv, arg eller frustrerad och oberäknelig – således åtar jag mig själv att lägga fokus och uppmärksamhet på mig och inte skifta – och börja tänka på vad andra tänker – eller inte tänker om mig

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i denna oro, och ångest, när jag kommunicerar, eller interagerar med människor i min värld, där jag börjar tänka på hur de uppfattar mig och situationen, och vad de kommer känna om mig, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att denna rädsla har att göra med självvärde – och hur jag inte ännu vågat lita på mig själv – stå vid mig själv – och uttrycka mig själv som en jämlik med en annan – att förstå att jag ger mig själv liv – jag ger mig själv värde – jag ger mig själv uppmärksamhet – och således behöver jag inte det från en annan – jag behöver inte erkännande – eller omtanke – utan jag står med mig själv här – ovillkorlig; således åtar jag mig själv att andas och jorda mig själv – och slappna av i min kropp och leva ordet självtillit och egenvärde – att jag är värdefull och ovärderlig oavsett vilken slags energi jag uppfattar det som om att en annan ser mig i och tolkar mig utifrån – således är och förblir jag jordad och stabil – lugn i mig själv – för jag har ingenting att förlora och ingenting att vinna

Jag åtar mig själv att släppa taget om kontroll – och inte försöka kontrollera hur en annan upplever mig – och jag åtar mig själv att öva detta genom att slappna av – genom att låta mig själv ta in omgivningen – och låta mig själv vara medveten om hur den fysiska verkligheten känns – och vara medveten om mig själv i det ögonblicket – och lita på mig själv – leva själv-tilliten – att oavsett vad som sker eller händer – kommer jag stabilisera mig själv och hantera ögonblicket – därför är kontroll inte längre någonting som har ett syfte inom mig

Dag 298: Göra Mig Själv Till

I vissa ögonblick när jag kommunicerar med människor märker jag hur jag fysiskt spänner mig själv och att denna anspänning är baserad på en rädsla. Denna punkt kommer jag att arbeta med idag.

Var kommer denna anspänning ifrån? Varför tror jag att jag måste spänna mig och varför har det blivit en så automatiserad del av vem jag är?

Jag kan se att denna anspänning kommer från en slags inre konstant nervositet att någon kommer rikta någon slags muntlig attack mot mig antingen indirekt eller direkt. Därför är det som om att denna anspänning är mitt försök att hela tiden vara på min vakt mot yttre fiender och attacker som kan tänkas ta mig med överraskning och stjälpa mig om jag inte konstant är vaksam, alert, och redo att bemöta det tydligen hemska som kan komma att hända mig.

parken2Jag kan se att denna punkt har sin grund i hur jag upplevde mig själv när jag växta upp och framförallt under min tid i grundskolan. Jag upplevde den delen av mitt liv som en konstant kamp för min egen överlevnad och att överallt omkring mig fanns fiender redo att kasta ett glåpord eller en retsam replik i min riktning. Speciellt under min senare högstadietid utvecklade jag en stark rädsla inför andra människor och jag började kontinuerligt känna mig själv underlägsen mina klasskamrater. Det hela har nog att göra med att jag vid denna tidpunkt flyttade och började en ny skola, och i denna nya miljö upplevde jag mig själv väldigt utsatt och ensam.

Det hände ett flertal gånger att jag blev slagen, eller retad, och det var någonting som i slutändan fick mig att känna mig slagen, och jag retirerade tillbaka inom mig själv för att inte behöva utstå mer attacker så att säga. Men det var inte någonting som hände på en gång, utan det hände kontinuerligt under en längre tid, och själva utgångspunkten för min inre reträtt var att jag trodde att jag var underlägsen andra människor i min omvärld, att jag var sämre än människor i min omvärld, och att jag behövde deras erkännande, deras acceptans, och deras gillande för att kunna vara en stabil och effektiv människa i denna världen.

Om jag tittar ännu längre tillbaka kan jag se hur denna underlägsenhet började ta sin form redan i lågstadiet, och hur jag då började ge människor olika värden utifrån hur populära och omtyckta jag trodde att de var, och att jag rangordnade mig själv i denna hierarki utifrån samma värden. Därför började jag även söka mig själv till vissa typer av grupper i min skola som jag trodde hade ett högt socialt värde och därför även skulle ge mig ett högt socialt värde. Men vad jag glömt i allt detta var mig själv, mitt förhållande med mig själv, min respekt för mig själv, min auktoritet, och min kärlek till mig själv.

Därför satte jag grunden för mitt senare liv i min tidiga barndom och det är dessa konsekvenser jag nu upplever såsom en fysisk anspänning. Det är som en fysisk integrerad idé att jag måste spänna mig själv, eller med andra ord, göra mig själv till, för att duga och vara någonting i andras ögon, istället för att jag helt enkelt tillåter mig själv att vara mig själv, och vara tillfreds med det faktum att jag är mig själv och inte behöver någonting mer än mig själv här.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som en konstant anspänning när jag är bland andra människor, där jag konstant upplever det som om att jag måste vara alert, och vaksam, och se till att jag inte blir missbrukad, att se till att mitt liv inte förstörs, att se till att jag behåller min plats och inte gör mig själv liten eller mindervärdig i andras ögon, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett djupt andetag och för mig själv tillbaka hit, och att låta mig själv acceptera mig själv, vara tillfreds med mig själv, och respektera mig själv, och därmed sluta att söka efter erkännande någonstans utanför mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter erkännande hos människor i min omvärld, och att existera i en konstant anspänning inom mig själv att jag inte kommer att kunna upprätthålla att andra människor tycker om mig, och att andra människor upplever sig själva positiva i min omgivning, och att jag därmed kommer att förlora min position och vara värdelös, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att min idé om vilken position jag har i förhållande till andra människor måste definiera mig, och hur jag upplever mig själv; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv utifrån idé om social position och att jag i detta är underlägsen och mindervärdig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera och se mig själv som mindervärdig i förhållande till andra människor, att se mig själv som underlägsen, och mindre värd, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta mig själv tillbaka hit till min fysiska kropp, att stabilisera mig själv här, och att förändra min upplevelse av mig själv så att jag är jämlik med alla människor i min omvärld – så att jag således kan gå i min värld utan att uppleva mig själv i och som en konstant press av att känna mig själv mindre värd, och att jag måste ha andra människor för att bygga upp mig själv – för att bygga upp en positiv energi inom mig själv att tro att jag på grund av denna positiva energin är mer värd än vad jag var innan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera, och se mig själv som underlägsen, och att tro att denna underlägsenheten är vem jag är, och att det är min sanna natur att uppleva mig själv som underlägsen, och att det inte är någonting jag kan göra åt – att det ända jag kan försöka göra är att få andra människor i min omvärld att se mig som mer positiv, som mer omtyckt, som mer populär, och att jag på så vis kan bygga upp något slags självförtroende inom och som mig själv – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att jag faktiskt inte behöver andra för att bygga upp mig, för att stabilisera mig, för att få mig att känna det som om att jag har ett värde – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett djupt andetag, föra mig själv tillbaka hit, och värdesätta, stabilisera, och respektera mig själv oavsett vad andra kan tänkas tycka, tänka, eller känna i förhållande till mig

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ovillkorligt stå upp inom mig själv i enhet och jämlikhet med min mänskliga fysiska kropp och låta mig själv leva som en jämlik med andra människor, och låta mig själv uttrycka mig själv i och som stabilitet och självförtroende – varigenom jag inte tillåter och accepterar mig själv att definiera, och se mig själv såsom att vara underlägsen, och mindervärdig; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte släppa taget om de minnena i min barndom där jag upplevde mig själv som retad, utsatt, och mobbad av människor i min omvärld, och ge mig själv möjligheten att börja om från början, att föda mig själv och att förändra mitt liv på så sätt att jag står stabil i varje ögonblick, och att mitt leverne inte är beroende, och inte är definierat i förhållande till vad jag tror och tänker att människor i min omvärld känner i förhållande till mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att underlägsenhet är min sanna natur, och att jag därmed måste uppleva mig själv rädd, nervös, och i en konstant anspänning runt människor i min omvärld – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att detta är inte ett absolut faktum – det är inte något som är oföränderligt utan jag kan styra mig själv, korrigera mig själv, och förändra mig själv, och låta mitt leverne vara avslappnat, vara lugnt, och vara stabilt oavsett vad andra människor i min omvärld kan tänkas tycka eller tro om mig; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att släppa taget om idén om mig själv som osäker, som svag, och som mindervärdig, och således låta mig själv födas på nytt här med och som min mänskliga fysiska kropp, och ta beslutet att leva på riktigt genom att inte längre vara besatt av rädsla, och ångest

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att min nuvarande upplevelse av mig själv är satt i sten och att den inte kan förändras, styras, och dirigeras, och att jag därför helt enkelt bara måste finna mig i min upplevelse av mig själv, och göra det bästa av det; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att så är inte fallet; faktum är att jag kan ta ett beslut om att förändra mig själv, och att låta mig själv fysiskt ändra mig själv på sådant sätt jag medvetet tränar mig själv på att vara avslappnad, på att vara bekväm i min kropp, på att vara här med och som min mänskliga fysiska kropp, och att inte försöka fly undan det jag upplever, utan istället korrigera, och förändra mig själv i realtid på sådant sätt att jag inte längre låter mig själv leva och existera i en konstant anspänning, utan att jag istället stabiliserar mig själv här, och lever med självrespekt, och egenvärde

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att lösningen på denna upplevelse inom mig själv av att jag mig mindervärdig, underlägsen, och sämre än andra i min värld, att det är att gå och hitta så många människor som möjligt som kan tycka om mig, och som kan se mig som en speciell, unik, och värdefull människa, så att jag således kan hitta och uppleva något slags värde utanför mig själv, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett andetag, föra mig själv tillbaka hit, och att se, inse, och förstå att om jag låter mig själv, så finns en riktig och verklig lösning här; vilket är att aktivt i varje ögonblick förändra mig själv till att inte längre vara besatt i och som en konstant anspänning, utan att jag istället använder min kropp, mitt andetag, och min närvaro här för att korrigera mig själv till att vara avslappnad, bekväm och tillfreds med och som mig själv här i varje andetag

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i och som en upplevelse av anspänning och mindervärdighet i interaktion med andra människor, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser, och förstår att jag i detta ögonblick aktivt kan förändra mig själv, dirigera mig själv till en lösning, där jag låter mig själv slappna av, och vara bekväm med mig själv, och tillfreds med mig själv; således åtar jag mig själv att andas och att känna min kropp – och att helt enkelt slappna av i min kropp och släppa taget om den anspänning jag upplever och sluta oroa mig själv för att jag kanske möjligtvis kommer att känna mig själv attackerad av människor i min omgivning

När jag märker att jag känner och upplever mig själv utsatt i förhållande till andra människor och att jag börjar dra mig själv tillbaka inom mig själv i rädslan att vara här ovillkorligt och fullständigt med mig själv; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag har här en möjlighet att korrigera och förändra mig själv på så vis att jag slappnar av, att jag möter mig själv och förändrar min upplevelse av mig själv i realtid – så att jag inte längre behöver känna mig själv utsatt – eftersom jag är här i och som stabilitet med och som min mänskliga fysiska kropp

Enhanced by Zemanta

Dag 282: Ingen Kontroll

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att reagera i rädsla, och att känna mig själv ostabil när min omgivning ändrar utformning utan att jag har kontroll över det, och utan att jag har någonting att säga till om; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli rädd, och nervös när jag förlorar kontroll, och gå in och som en reaktion av att bli defensiv, tystlåten, och beskyddande över mig själv, för att på så vis försöka skydda mig själv mot denna oväntade händelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att placera tillit i att min omgivning alltid ska se likadan ut, och inte ska ändra sig, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hämta stabilitet, och trygghet från att veta att min omgivning alltid ser likadan ut; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att det finns inget sådant som en trygghet i min omgivning, eftersom närsomhelst kan saker och ting ändra sig, och det finns ofta ingenting jag kan göra åt det när så händer; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara beredd på det oväntade, och att inte ta någonting för givet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta min omgivning för givet, och att ta min vardag för givet, och att tänka att min vardag alltid kommer att vara densamma, alltid kommer att se likadan ut, och att det därför inte finns någonting jag behöver oroa mig själv för, eftersom allting alltid kommer vara likadant; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att detta inte är sant, eftersom mitt liv såsom de externa punkter jag interagerar med på en daglig basis, inga av dessa är stabila punkter som kommer att förbli desamma och stå tidens test, och alltså är punkt jag måste inse att jag inte kan fästa någon slags emotionell upplevelse av trygghet vid min omgivning, utan att jag måste stå som trygghet här i och som mig själv, med och som min kropp i varje andetag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv genom att definiera mig själv i förhållande till min omgivning, och bli chockad, och känna mig ostabil, när min omgivning plötsligt ändrar sig utan att det var någonting som jag bestämde skulle hända

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv i förhållande till mitt rum, och i förhållande till hur jag möblerat mitt rum, och bli upprörd, och frustrerad när möblemanget inte står som det gjort innan, och jag inte haft någon kontroll över förändringen; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara besatt av att känna det som om att jag är i kontroll, som att jag väljer, jag beslutar, och att det inte finns någon annan som kan påverka mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå det faktum, att denna världen är oberäknelig, och att den kontroll jag upplever att jag har över min omgivning är illusorisk, och endast någonting som är här för tillfället men som kan ändra sig när som helst

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas, och att gå in i varje ögonblick, såsom ett nytt ögonblick, såsom ett helt nytt liv, och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att släppa det förflutna i varje andetag, och således närma mig vad som är här med ett öppet sinne, och inte förvänta mig, eller har några slags tankar om vad som borde öppna upp sig själv, och vad jag borde uppleva i och som detta ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att jag inte kan lita på min känsla av att vara i kontroll, för om jag tittar på hur denna världen fungerar, då ser jag att det i egentlig mening inte finns någon kontroll, utan det mesta som sker är oberäkneligt, och utom någon persons kontroll

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett andetag, och låta mig själv leva tillfullo här i och som varje ögonblick, och därmed se, inse, och förstå att det finns ingenting att hålla kvar vid, och ingenting att definiera mig själv i enlighet med, eftersom faktum är att jag är här, och det är den enda punkten jag faktiskt kan veta med säkerhet – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att tillfullo integrera mig själv med denna punkten av att vara här; vilket innebär att jag släpper taget om mitt sinne, och om det liv jag definierat mig själv i enlighet som och istället lever i varje ögonblick här

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva mitt liv på ett sådant sätt, att jag är redo att dö i varje ögonblick, och att det inte finns någon slags punkt inom mig själv som jag håller kvar vid, och som jag inte vågar släppa; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte andas, och att integrera mig själv här en och jämlik med mitt andetag, och stabilisera mig själv här i enhet och jämlikhet med min kropp, och låta varje ögonblick vara en punkt som jag lever tillfullo till en sådan grad att det inte finns något förflutet, eller någon framtid inom mig, utan att jag istället är tillfullo här med och som min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att en av tendenserna av det mänskliga psyket är att leva som om döden aldrig kommer inträffa, är att leva som om man kommer leva i en evighet; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att detta sätt att leva, och uttrycka mig själv på är begränsande, och det är i princip ett levnadssätt där jag försöker konstant hålla mig själv vid liv i rädslan för att dö, istället för att låta mig själv hänge mig själv till att leva, och låta vara varje ögonblick någonting som jag tillfullo står i och som och där jag inte låter sinnet på något sätt påverka och styra vem jag är här i och som ögonblicket

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att rädslan för att dö är en begränsning, för faktum är att jag kommer att dö, och om jag accepterar detta faktum kommer jag att bli mer effektiv i mitt liv, eftersom jag inser att det finns ett slutligt datum där mitt liv kommer att mätas, och där jag kommer att se vem jag är, och vad jag gjort, och därmed fråga mig själv om jag är nöjd med mitt liv; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att hedra mig själv genom att gå processen i varje ögonblick, och inte låta mig själv falla tillbaka i sinnet någon endaste dag, utan att gå varje dag tillfullo såsom ett stadgande av att jag ska ta mig själv tillbaka till denna fysiska verklighet och inte längre vara ett offer, och en slav till sinnet

När jag märker att jag är i mitt sinne, och att jag definierar mig själv utifrån en positiv känsla av att ha kontroll, och av att känna mig själv trygg för att jag är i en omgivning som jag känner till; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att denna punkten är i grund och botten en illusion, någonting som jag skapat för att jag är rädd att möta faktum att kontroll är illusoriskt, och att denna världen är oberäknelig, och att det enda sättet att leva tillfullo är att stå beredd att i varje ögonblick dö, och inte längre existera; således åtar jag mig själv att leva varje ögonblick tillfullo, och att mig själv tillbaka hit när jag går in i mitt sinne, och att leva varje dag, så att när jag dö, kan jag med stolthet titta tillbaka på mitt liv, och vad jag gjort med mig själv

Jag åtar mig själv att släppa den illusoriska känslan av att vara i kontroll, och att istället födas i varje andetag in, och dö i varje andetag ut, och således möta varje nytt ögonblick som en nyfödd

Jag åtar mig själv att börja andas effektivt, och använda andetaget för att stabilisera, och integrera mig själv här i och som min mänskliga fysiska kropp

Enhanced by Zemanta

Dag 268: Att Vara Lugn Som En Katt

katt-sover-pa-ryggEn punkt som jag lagt märke till är hur jag blir irriterad, och frustrerad när mina katter kommer och ställer sig framför mig när jag sitter och läser, eller gör någonting annat. Alltså när jag är koncentrerad, eller fokuserad på något slags projekt – katterna har en talang att komma just vid så att säga ”fel tillfälle” – och just då vill de bli klappade, eller de vill ha mat, eller uppmärksamhet.

Och jag vet att denna irritation uppstår eftersom jag befinner i mig tillstånd av stress, och att jag vill ha saker och ting gjorda snabbt, hastigt, och just exakt nu. Katterna är verkligen duktiga på att istället vara otroligt makliga, och lugna – de verkar ha all tid i världen att helt hänge sig att vara katter, och så vill de att jag ska komma med och leka med dem.

Så, därför ska jag arbeta mer med denna punkt om att jag går in i stress, och en önskan om att saker och ting ska gå snabbt, och jag ska vara så produktiv, och snabb som möjligt, och ändra detta så att jag istället gör saker och ting ett andetag i taget, utan att vilja bli klar, utan att vilja att det ska gå snabbt, utan att jag helt enkelt gör vad som är här i ögonblicket, och lever i ögonblicket tillfullo, och utan att ha något imaginärt mål som jag måste uppnå så snabbt som möjligt.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag arbetar med ett projekt, eller tar hand om ett ansvar i min värld, eller gör någonting som kräver koncentration, och uppmärksamhet – att då gå in i ett tillstånd av stress, brådska, och jäkt – och känna det som om att jag måste bli klar NU – jag måste få så mycket gjort som möjligt, på så kort tid som möjligt – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv andas, och röra mig själv andetag, för andetag, och röra mig själv här med och som min kropp och vara i ögonblicket, och låta mig själv uppskatta vad som är här i detta ögonblicket och inte försöka hinna med mer än vad jag gör och lever i detta ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha en tendens att inbilla mig hur jag blir klar med saker och ting innan jag ens har påbörjat saken i fråga, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja vara, och göra mer än att vara här i ett andetag – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se, och definiera andetaget såsom att vara begränsande, och att när jag andas, och saktar ner mig själv att jag då inte får så mycket gjort som jag borde få gjort – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att helt enkelt ta den tiden jag behöver, ge mig själv utrymme, lugn, och tålamod att gå igenom punkten som jag arbetar med utan att vilja göra det snabbare, eller bli klar fortare

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fastna i stadie av att vara konstant stressad, och konstant söka efter att få bli mer produktiv, och få mer, och mer saker gjorda – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa mig själv i andetaget genom att istället leva i mitt sinne, och röra mig själv utifrån en stressenergi, och en slags känsla av att jag inte är tillräckligt som jag är, utan att jag måste bli mer, få mer gjort, vara mer, och expandera mig själv snabbare, och fortare

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli enerverad, och irriterad när saker och ting inte går snabbt, och fort – och utan avbrott – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli fullständigt beroende av stressenergi för att få saker och ting gjorda, och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället öva mig på att göra en sak i taget, och hänge mig tillfullo åt den enda saken som jag gör, och sluta att i mitt sinne projicera mig själv in i nästa sak som jag ska göra, och tänka att jag måste bli klar så fort som möjligt med det jag gör just nu för annars förlorar jag tydligen min tid, och då betyder det att jag gör någon slags förlust

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att när jag stressar, och när jag försöker få saker och ting gjorda så snabbt som möjligt, så kompromissar jag mig själv, och vad det är jag gör just nu – och låter inte mig själv hänge mig själv, och verkligen ge mig själv tid att gå in i mitt projekt, och det jag håller med tillfullo – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid stress i tron att jag får ut någonting av stress, och att stress ger mig en fördel i livet för att jag kan klara av fler saker, och vara mer produktiv – istället för att se, inse, och förstå att det enda jag gör är att jag kompromissar min närvaro i detta ögonblick, och istället för att leva existerar i mitt sinne där jag försöker göra så många saker som möjligt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att missa någonting roligt, och inte få ta del av någonting som jag hade tyckt om att ta del av, om jag inte rör mig i och som denna stressenergin, och försöker få så många saker gjorda som jag bara kan, och så snabbt som möjligt – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att medvetet ändra denna punkten genom att när jag gör någonting, att då verkligen sakta ner mig själv inombords, och ge mig själv hän till just den punkten jag håller på med, och göra den så noga, specifikt, och exakt som möjligt – och här med vad jag gör oavsett vad det är – oavsett om t.ex. diskar, eller skriver en blogg, eller lyssnar på en intervju

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra det till en vana att använda stressenergi när jag tar tag i, och tar itu med mina ansvar, och projekt som tagit mig an att dagligen hänge mig själv åt – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta, och känna ångest inför att släppa denna energin i rädslan att jag då inte kommer vara motiverad längre, och att jag då inte längre kommer att göra någonting överhuvudtaget, och att jag endast kommer att luta mig själv tillbaka, och låta mig gå in i en slags apati och lathet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att jag behöver ingen energi för att motivera mig själv, jag behöver ingen stress för att röra mig själv, jag menar – allt jag behöver göra är att helt enkelt besluta mig för att göra någonting, och sedan göra det – svårare än så är det inte – och när jag då gör den saken som jag beslutat mig för – då behöver jag inte heller medverka inom och som någon slags stressenergi utan jag kan istället helt enkelt andas och röra min mänskliga fysiska kropp, och få det gjort som jag planerat att göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte låta mig själv sakta ner inombords, och sakta ner mig själv när jag tar itu med projekt, och ansvar i min värld, och att se att den tidsstress som jag existerar inom inte behövs, och inte gör någon nytta – även om jag stressar så får jag inte mer gjort, för jag menar – stress har ingenting att göra med min praktiska, och fysiska applikation här – utan vad som faktiskt gör att jag får saker, och ting gjorda, det är ju att jag helt enkelt bestämmer för att göra någonting, och sedan genom praktisk fysisk applikation tar tag i punkten och gör det

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa ett förhållande med energi, och tro att energi på något sätt hjälper mig i mitt dagliga liv, och det är enbart genom energi såsom t.ex. stress som jag lyckas överleva, och lyckas ta mig igenom min dag – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att detta inte på något sätt stämmer, och att det faktiskt är min kropp som möjliggör mitt liv – och att jag inte behöver någonting mer än min kropp för att ta mig igenom min dag och göra vad som måste göras – det behövs ingen energi, ingen stress, ingen ångest – utan bara ett beslut att ”nu gör jag detta” – och sedan gör jag det helt enkelt

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att lära mig av mina katter, och hur de är väldigt avslappnade och lugna, och att de låter sig själva ta tid att stanna och lukta på saker och ting, stanna och lyssna, undersöka vissa slags saker i deras omvärld, och att de liksom inte har något mål som de stressar att klara av – och att när de t.ex. ska gå ut – så går de makligt mot dörren, kanske sätter sig ner lite, luktar, lyssnar, och sedan lugnt går ut – de är inte besatta av att komma ut och helt enkelt springer mot dörren, och missar allt som är i deras omgivning

Så jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att applicera detta i mitt eget liv, och låta mig själv ha tålamod, vara lugn, och vara uppmärksam på min omgivning, och sluta stressa, och försöka nå någonstans så snabbt som möjligt – och jag ser, inser, och förstår att denna idén om att jag måste nå någonstans så snabbt som möjligt är en illusion för oavsett var jag befinner, eller vad jag än klarar av så är jag HÄR i och som detta ögonblick, och således finns bara HÄR så att säga

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ge mig själv tid, och utrymme att vara tålmodig med sakerna jag håller på med i mitt dagliga liv – såsom t.ex. att skriva denna bloggen – att låta mig själv göra detta i en lugn, och maklig takt – där jag inte tänker hela tiden på när jag ska bli klar med min blogg, och vad jag ska göra när jag blir klar – utan att jag skriver min blogg, och det får ta den tiden det tar – och om jag inte blir klar idag kan jag fortsätta en annan dag – jag menar det finns ingen anledning att stressa med dessa punkterna, utan jag har möjlighet att ge mig själv tid – och då är det någonting som jag borde göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att stress gör mig starkare, och ger mig en bättre förmåga att hantera, och strukturera tid – istället för att se, inse, och förstå att färdigheten att strukturera, och planera min tid väl är en fysisk färdighet – och har ingenting med stress att göra, har ingenting med ångest att göra – utan är någonting som jag gör här i ett andetag då jag tittar på min dag, och bestämmer mig själv för vad det är jag behöver, och vill göra under min dag – således är det en illusion att tro att stress på något sätt kompletterar min karaktär, och gör mig bättre än vad jag hade varit utan stress

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i ett tillstånd av att vilja ha saker och ting gjorda nu på en gång, och att jag vill vara så produktiv som möjligt, och så snabb som möjligt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att när jag går in i detta tillstånd så kompromissar min närvaro, och min uppmärksamhet här i detta ögonblick – vilket faktiskt leder till att jag blir mindre effektiv, och mindre produktiv; således åtar jag mig själv att ta det lugnt, och ge mig själv tid, och ro att göra någonting i ett avslappnat, och tidlöst tillstånd

När jag märker att jag inbillar mig själv att jag är klar med någonting, eller jag gjort framsteg, och varit produktiv under min dag – utan att jag ens påbörjat någonting – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag menar denna tanken är baserad på stress, och en slags ångest om att jag vill hinna med så mycket som möjligt, vilket resulterar i att jag inte låter mig själv leva, och vara här med min fysiska kropp, och ta del av min fysiska omgivning; således åtar jag mig själv att sluta med detta och istället öva mig på att leva varje ögonblick, varje andetag tillfullo och utan att befinna på någon annan plats i mitt sinne

När jag märker att jag går in i ett tillstånd av att försöka bli mer produktiv, försöka få mer, och mer gjort – och vara mer, och mer effektiv utifrån en utgångspunkt av stress, och ångest – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår hur jag begränsar mig själv, och min upplevelse av mig själv i livet genom att leva i denna stresskaraktär, för allting handlar om att nå någonstans istället för att leva tillfullo i varje ögonblick, och således åtar jag mig själv att öva på att leva, och vara här tillfullo – och inse att sann förnöjsamhet kan endast existera här – och att det hela tiden finns roliga saker att lägga märke till, och ta del av i min omgivning men som jag missar för att jag är stressad

När jag märker att jag går in i ett tillstånd av att bli stressad, och enerverad, och frustrerad för att jag känner det som att saker inte går tillräckligt snabbt, och fort – och att det är för många avbrott – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att det är helt onödigt att försätta mig själv i ett sådant tillstånd för saker och ting går inte snabbare, eller fortare, eller blir mer effektivt gjorda bara för att jag reagerar, utan de går istället saktare, och jag blir mindre effektiv i vad det är jag gör; således åtar jag mig själv att vara här med vad jag håller med – att gå ett andetag i taget – ett steg i taget – och sluta försöka hoppa flera steg i förväg

När jag märker att jag stressar med någonting, att jag rör mig hastigt, ryckigt, och att jag forcerar mig själv framåt i en slags andnöd – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att det hjälper mig inte, och det gagnar mig inte att vara stressad, jag menar det finns så mycket i livet att glädjas åt som jag förbiser och glömmer bort, och inte lägger märke till för att jag är så fokuserad på att ”nå dit” – således åtar jag mig själv att medvetet sakta mig själv ned – att bli saktare, och lugnare i mina rörelser när jag gör någonting – och inte vilja bli klar så snabbt som möjligt, utan istället göra vad det är jag gör – och göra detta effektivt, specifikt, och perfekt

När jag märker att jag är rädd för att släppa taget om min stressenergi, och att jag vill hålla kvar vid den i tron att den på något sätt hjälper mig att uppleva mer, att vara mer delaktig, och effektiv i mitt liv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår hur det är precis tvärtom – att när jag stressar då missar jag livet – för livet är HÄR i varje ögonblick och det kommer aldrig att vara där borta – där borta är sinnet och sinnet är endast ett system av energi och inte liv; således åtar jag mig själv att leva varje ögonblick tillfullo – och förstå att det enda jag kan missa är att leva här, och det missar jag genom att tänka, och vara i mitt sinne

När jag märker att jag går in i och som en fruktan, och ångest för att om jag släpper denna stressenergi, och denna ångest, och nervositet som jag för närvarande rör mig själv genom – att jag då kommer bli apatisk, lat, och inte göra någonting längre i mitt liv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att detta är ett fundamentalt missförstånd i fråga om vad som möjliggör att jag får saker, och ting gjorde – för det handlar inte om stress utan vad som möjliggör att jag är produktiv är min kropp, och att jag helt enkelt rör mig själv med min kropp och fysiskt tar tag i saker som kräver direktion, och riktning; således åtar jag mig själv att stoppa min stress, och rädsla och istället se att det är min kropp som gör det möjligt för mig att leva, och vara effektiv, och produktiv, och inte stress

När jag märker att jag inte vågar släppa vid stressenergin för att jag är rädd för att jag då inte kommer vara tillräckligt motiverad, eller driven att få saker och ting gjorda – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår hur detta inte stämmer för jag menar jag kan motivera mig själv genom att ta ett beslut, genom att bara göra någonting utan att ha någon energi som säger att ”gör det där” – jag menar – allt som jag faktiskt behöver är att jag tar ett beslut och sedan agerar jag; således åtar jag mig själv att sluta att dyrka stress som någon slags magisk princip som gör allting åt mig – och att förstå att det är min kropp som möjliggör för mig att göra saker och ting

När jag märker att jag tror att det är stress som möjliggör för mig att få saker, och ting gjorda – och att det är stress som gör att jag överlever, som gör att jag kan ta mig själv igenom min dag – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att det är JAG som min fysiska närvaro HÄR som gör det möjligt för mig att leva, alltså inte stress, inte energier, inte upplevelser; således åtar jag mig själv att hänga mig själv till att leva praktiskt, och fysiskt här i varje ögonblick och att sluta tro att energier har någonting med att leva att göra – för de har det inte

Jag åtar mig själv att lära mig av mina katter, och se hur mina katter lever utan stress, och därmed låter sig själva interagera med omgivningen, och vara medvetna om sig själv, sina kroppar, och undersöka och ta del av vad som är här

Jag åtar mig själv att leva lugn, tålamod, och röra mig själv i och som mitt andetag och sluta att röra mig själv genom stress, och genom ett mål att vara så produktiv som möjligt

Jag åtar mig själv att ge mig själv tid, och utrymme att gå mina ansvar, och projekt med den tid jag behöver för att göra det hela bra, och effektivt

När jag märker att jag tänker, och tror att stress gör mig starkare, och kompletterar min karaktär, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att det är en stor fet lögn att tro att stress gör mig bättre, starkare, eller mer effektiv – för stress i sig självt har ingenting att göra med min faktiska färdighet att hantera fysiska, och praktiska punkter effektivt, och dedikerat; således åtar jag mig själv att sluta hedra stress och istället hedra mig själv som min fysiska kropp genom att andas effektivt och föra mig själv tillbaka hit varje gång jag märker att jag medverkar i och som sinnet

Enhanced by Zemanta

Dag 255: Reflexmässig Rädsla

reflex-quadriceps-12741_1När jag pratar med andra människor märker jag att när vissa meningar, eller ord yttras går in i en slags stelhet, och fysisk nervositet – alltså rent reflexmässigt spänner jag hela min kropp. Jag har märkt att detta händer i situationer då jag uppfattar mig själv som kritiserad, och jag tror/antar att den andra människan har någonting emot mig, och tycker att jag beter mig dåligt, och därmed vill ”sätta dit mig”.

Rent generellt har jag på sistone insett att jag är förhållandevis rädd för människor överlag, och att denna automatiska reflexmässiga spänning kommer upp bara jag träffar på människor – men – den är som starkast, och som svårast att stoppa när jag kommunicerar med en annan, och som sagt – får för mig att jag på något sätt är kritiserad.

Det är intressant för i grund och botten förstår jag att kritik i sig självt inte är någonting att vara rädd för, jag menar – det är ju bara ord som inte på något fysiskt sätt kan skada mig. Men trots min förståelse om detta blir jag ändå rädd, och nervös – hur kommer det sig egentligen?

Om jag tar och tittar på min ungdom, och mitt förflutna så kan jag se att jag under min skolgång var utsatt för en viss mild typ av mobbning – om nu mobbning kan vara mild – den var i vart fall aldrig fysisk utan alltid psykisk, och den var för det mesta inriktad på hur jag såg ut, hur jag pratade, vad jag gjorde på min fritid, och hur dålig jag var på vissa sporter. Som barn var jag mycket lättpåverkad och jag tog till mig av vad andra sa, och när det då var någonting om mig själv som andra pekade på och skrattade, eller retade mig för – då tog jag detta personligt, och blev ofta ledsen. Detta är en av anledningarna till varför jag nu har utvecklat den automatiserade och reflexmässiga rädslan när jag kommunicerar med människor, och jag tror de insinuerar att jag är på något sätt felaktig, eller dålig.

Vad jag gör är ju i grund och botten att jag spänner mig själv, som för att skydda mig själv mot något slag som kan komma när som helst. Så, jag spänner min kropp och gör mig beredd på att ”det värsta” ska hända.

Om jag ställer mig själv frågan – varifrån har denna karaktär, eller paranoia uppstått – kan jag se att den uppstått för att jag inte har värdesatt mig själv utan låtit andra värdesätta mig, och därför har jag sökt efter andra att acceptera mig, tycka om mig, och vara mina vänner – och jag byggt mitt liv på vad jag trott/tänkt att andra trott/tänkt om mig – ett absurt och otroligt begränsande sätt att leva på.

Jag kan märka av denna tendens inom mig att vara rädd för vad andra tycker dagligen, och den går igen i många av de punkter som jag tidigare har arbetat med, och med punkter som jag märker att jag fortfarande reagerar på. T.ex. är det faktum att jag har reaktioner gentemot vilket betyg jag får i skolan – dvs. där jag antingen känner mig duktig om jag får ett bra betyg, eller dålig, om jag får ett dåligt betyg, en annan dimension av samma typ av sätt att hantera, och se på min verklighet, och mig själv – där den grundläggande punkten är att jag ser andra som mer än mig, och därför söker mig själv till andra för att ge mig värde, och definiera mig.

Denna karaktär, eller punkten kommer jag kalla för ”jag är värdelös”-karaktären – för det är i grund och botten vad det handlar om. Jag tror att jag är värdelös, och därför söker jag ett värde utanför mig själv – någonting som jag i stort sett har gjort under hela mitt liv, och vilket varit otroligt uttröttande, och som inte lett till någonting positivt överhuvudtaget.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att utveckla, och skapa en automatiserad, och reflexmässig rädsla inför andra människor, och när jag är bland andra människor – omedvetet, och fysiskt automatiserat – vara på spänn, och i fruktan avvakta, och vänta mig själv att någon ska säga någonting negativt om mig, eller någonting som jag ska ta illa upp över; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv söka värde, och erkännande hos andra människor, hos samhälleliga institutioner, hos föräldrar, hos vänner, i tron att jag är värdelös, och inte kan bestämma mig själv för att älska, och acceptera mig själv – utan att jag måste ha någon som säger till mig att jag är godkänd, tillräcklig, och att jag inte är värdelös

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att anledningen till att jag fruktar andra människors ord, och närvaro, är för att jag låter andra människors ord, och närvaro definiera vem jag är – och att jag skapar min upplevelse av mig själv utifrån hur jag tror att andra ser på mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur begränsande, och nedlåtande det är mot mig själv att låta mig själv vara en slav till vad jag tror att andra människor känner, och tycker om mig – och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att etablera ett stabilt, och förevigat egenvärde – där jag ser mig själv, och erkänner mig själv såsom värdefull – och jag ser att endast när jag erkänner mig själv som värdefull, och tillräcklig – kan jag ge detta till andra människor i min omvärld, och att jag först måste börja ge till mig själv det som jag vill ha, och uppleva i mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i mitt förflutna låta mig själv ta det personlig, och uppleva mig sårad, förminskad, avvisad, och värdelös, när jag andra sa saker om mig som jag definierade och ansåg vara negativa – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bygga upp en reflexmässig rädsla gentemot andra människor, där jag väntar mig själv på att få höra någonting förolämpande, eller elakt om mig – och att jag i detta ska reagera i att känna mig själv sårad, ledsen, och upprörd

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det har varit mitt eget beslut att ta vad andra säger, känner, eller tycker gentemot mig personligt – och att jag har försatt mig själv i den position som jag befinner mig själv i idag – och att det inte finns någon annan än jag – och enbart jag – att skylla på – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ansvar för min inre dysfunktionella verklighet – och se till att jag i varje ögonblick inte låter min omgivning definiera vem jag är – utan att jag istället lever i enhet och jämlikhet, och använder andetaget för att stabilisera, och jorda mig själv i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå det enkla faktum att ingenting varken inom mig, eller utom mig är personligt om mig – jag menar – finns det ens någonting som är personligt? Om så är fallet – då är det personligt som jag bestämmer är personligt, och i detta kan jag också bestämma att även om någonting är personligt – så betyder inte det att jag låter mig själv bli influerad, eller på något sätt påverkad av en annans ord, eller beteende – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att förstå – att det är inte den andra människans ord eller beteende som är problemet – utan det är min reaktion, mina inre idé om den andra människans ord, eller beteende – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta anklaga andra människor såsom att är dem som orsakar mina inre upplevelser – och istället se att min upplevelse av mig är mitt eget ansvar och ingen annans

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att visserligen upplevde jag en någorlunda svår barndom just vad det gäller mobbning – men att detta inte på något sätt rättfärdig mig att hålla kvar vid en begränsande, och självförstörande karaktär – såsom en idé om att jag är värdelös, och underlägsen – jag menar – nu är jag ju inte mobbad längre utan istället vuxen och fri att forma förhållanden och relationer med de människor jag väljer – varför då hålla kvar vad denna upplevelse? Det finns absolut ingen som helst anledning; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett djupt andetag och låta mig själv släppa denna punkt inombords, och återfödas och leva livet på nytt – dvs. låta mig själv börja om från början och inte hålla kvar något förstörande inre beteende

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte – när jag märker att jag reagerar reflexmässigt i rädsla då någon kommer in i min omgivning, eller säger något specifikt ord – att jag då medvetet låter mig själv andas på ett sådant sätt att jag slappnar, och att jag inte fördömer den anspänning jag upplever – utan istället fokuserar, och ger uppmärksamhet till att andas på ett sådant sätt att jag stödjer min kropp att lugna sig, och bli mer avslappnad, och bekväm

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att bara för att jag upplever en reflexmässig rädsla – behöver inte detta betyda att jag accepterar denna reflexmässiga rädsla som mig själv – utan jag har i det ögonblick då denna rädsla dyker upp inom mig – möjlighet att genast gå in och som en självkorrigerande applikation – genom att andas, och låta mig själv expandera, och slappna inom mig själv – och fokusera på andetaget i insikten om att endast min fysiska kropp, och mitt andetag är faktiska manifestationer – att jag såsom den enda varelsen som bor i min kropp har ansvaret att slappna av med min kropp, och låta mig själv komma tillbaka ner på jorden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå – att även fast min kropp reagerar reflexmässigt i rädsla, kan jag inombords stabilisera mig själv – och genom att andas effektivt instruera min kropp att slappna av, och släppa denna automatiska och reflexmässiga reaktion att reagera i nervositet, rädsla, och ångest i närheten av människor – i förväntningen på att någon kommer att säga något negativt, eller någonting som jag kommer att ta illa upp av, till mig

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i en reflexmässig reaktion av rädsla genom att jag spänner mig själv, och jag andas mer ytligt, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka – och jag ser, inser och förstår att denna reaktion är inget dåligt, eller fel – och att jag inte ska frukta hur andra människor kan tänkas uppfatta mig för att jag går in denna reaktion – det är inte relevant – vad som är relevant är att jag fokuserar på mig själv, och låter mig själv i detta ögonblick arbeta på att korrigera denna spänning, och obekvämlighet, till en avslappnad fysisk bekvämlighet; således åtar jag mig själv att andas djupt, och långsamt – och fokusera att slappna i mina kroppsdelar – känna och uppleva min kropp – och låta mig själv sakta, och lugnt sjunka tillbaka in i min kropp och vara bekväm med min kropp

När jag märker att jag reagerar genom att reflexmässigt spänna min kropp, och bli obekväm – och att jag när detta händer fördömer mig själv, och börjar bli rädd för vad andra ska tycka för att jag går in i denna reaktion – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att rädslan för vad andra tycker är inte relevant – det är en irrelevant punkt som endast tjänar sinnet, och som jag genom ett beslut inom mig själv kan sluta att bry mig själv om och släppa taget om; således åtar jag mig själv att släppa denna rädsla, och denna självfördömande tanken – och istället fokusera på att andas effektivt, och slappna av med hela min mänskliga fysiska kropp

När jag märker att jag tar det personligt vad annan människa gör, eller säger i ett ögonblick – att jag definierar mig själv utifrån vad jag upplever/tror att den andra människan gör – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka – och jag ser, inser, och förstår – att vad andra människan gör, eller säger är inget personligt angrepp mot mig – utan det jag upplever som ett angrepp inom mig är min egen skapelse, och kreation – någonting som jag utvecklat under en lång tid, och som jag get ett eget liv genom att börja tro, och tänka – att det är andra människor som är ansvariga för vad som pågår inom mig; således åtar jag mig själv att ta tillbaka min makt att bestämma vem jag är – och förstå att denna makt har jag i varje ögonblick och att det inte finns någon annan än jag som bestämmer hur jag ska uppleva mig själv i ett visst ögonblick

När jag märker att jag blir rädd, och känner mig obekväm, eftersom jag misstänker att någon annan i sin kommunikation med mig insinuerar att jag är dålig, skamfull, eller negativ – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att en annans kommunikation rör inte mig – utan vad jag upplever såsom rädslan är min egen kreation – min egen inre skapelse som jag gjort genom att tolka min omvärld i och som energier utan att förstå dessa energier, och se hur jag skapar dessa energier; således åtar jag mig själv att andas – och se att jag skapar vad som pågår inom mig – och att det som kommuniceras inte är personligt om mig – utan bara ord – fysiska ord som ljuder i luften – och inte någonting som rör mig personligen

Enhanced by Zemanta

Dag 223: Kroppen Min – Den Finniga Näsan (Del 10)

Idag fortsätter jag bloggserien om min kropp – och idag kommer jag arbeta med punkt 9) på den lista som jag inledde denna bloggserie med – och det är punkten om att jag gillar inte att jag har små finnar på näsan, och kinderna – små pormaskar – jag tycker inte det ser snyggt ut

Så – i denna blogg kommer jag applicera självförlåtelse, och stadga självåtaganden – för därefter i mitt dagliga liv korrigera och ta bort denna upplevelse av mig själv.

Självförlåtelse

1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att små finnar på min näsa, och på mina kinder inte är åtråvärda – utan att de är fula, och äckliga, och borde utrotas – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att reagera emotionellt negativt på dessa finnar, och pormaskar vid min näsa – istället för att se, inse och förstå att mina finnar, och pormaskar inte är dåliga – de är inte negativa – de är inget dåligt i sig själva – utan det är jag som har skapat en idé om dem – utifrån ett skönhetsideal som inte är praktiskt, och som inte tar hänsyn till hur kroppen fungerar och uttrycker sig självt

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa, och medverka i och som ett skönhetsideal, om att min hud ska vara blank, glänsande, slät, och jämn – och ha en och samma färg – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa mig själv, och min kropp – genom att jag spenderat mitt liv till att försöka uppnå detta skönhetsideal, och undvika att manifestera min hud till det motsatta utseendet – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att se min hud här – utan att fördöma min hud, utan att skapa en reaktion, eller upplevelse mot min hud – utan jag tittar bara min hud här en och jämlik och observerar min hud

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att någonting är fel på mig eftersom jag har finnar, och pormaskar vid min näsa – och att jag inte borde ha dessa finnar, och dessa pormaskar, utan att jag istället borde ha en slät, och jämn hud – som är utan några missfärgningar, utan några finnar, utan någonting som kan indikera att huden är en organism som inte är bildperfekt – utan som är skapad utifrån de förutsättningar som finns på denna jord – och som framkommit genom en lång tids utveckling – och som därför inte kan vara så ensidig till sitt uttryck att den bara ser ”perfekt” ut – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se min hud för vad den är – och för vad dess funktion är – och inte för hur den ser ut

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé, och en tro att man är mer värd som människa om man inte har pormaskar, eller finnar vid näsan, eller någon annanstans på kroppen – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att min hud inte är till för att vara bildperfekt, inte är till för att vara ett sexuellt objekt, inte är till för att se snyggt ut – utan är till för att assistera min mänskliga fysiska kropp att kunna fungera i denna verkligheten – vilket min hud gör utmärkt

5. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta över, och kopiera andras oro, och fördömande gentemot hud som har pormaskar, och finnar – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ifrågasätta detta fördömande – att ifrågasätta huruvida det faktiskt är sunt förnuft att fördöma mitt ansikte, min hud, min näsa, och min kinder för att visa pormaskar, och finnar är allokerade på dessa platser – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att dessa fördömanden är inte sunt förnuft – det är aldrig sunt förnuft att fördöma mig själv – utan vad som är sunt förnuft är att acceptera, och uppskatta mig själv – här – i och som enhet och jämlikhet med och som min mänskliga fysiska kropp – i sin helhet

Självåtaganden

1. När jag märker att jag tänker att de små finnarna, och pormaskarna på min näsa, och mina kinder är fula – och att jag vill att de ska försvinna – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att pormaskar, och finnar är inte fula – utan de är finnar, och pormaskar – de är en viss sorts manifestation som inte är bättre eller sämre än en ren kind utan finnar, och pormaskar; och således åtar jag mig själv att acceptera hur min kropp ser ut – och vara tillfreds med och som min mänskliga fysiska kropp

2. När jag märker att jag medverkar i, och tänker att jag bör se ut som ett skönhetsideal, om att min hud ska vara blank, glänsande, slät, och jämn – och en och samma jämna färg – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att denna idén om hur min hud borde se ut är ett kulturell påhitt – någonting som skapats utifrån att medverka i tankar, och att definiera olika slags kroppar som att vara olika värda, på en sådan basal, och meningslös grund – såsom hur huden ser ut – således åtar jag mig själv att släppa denna kulturella idén – och istället se på var människa – och se på mig själv – utan att fördöma min hud – och evaluera min hud såsom antingen bra eller dålig

3.När jag märker att jag tänker, och tror att det är någonting fel på mig eftersom jag har finnar, och pormaskar på min näsa – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – för det första – det är ingenting personligt att ha finnar, eller pormaskar – det säger ingenting mig som en levande och uttrycksfull varelser här – och för det andra är det dumt, och begränsande att definiera mig själv utifrån min hud – och tro att jag måste se ut på ett visst sätt för att vara korrekt; således åtar jag mig själv att fullt och heltut acceptera mitt, och andras utseende – och sluta fördöma mig själv, och andra utifrån en så meningslös, och oviktigt sak som utseende

4. När jag märker att jag skapar, och medverkar i och som en idé om att man är mer värd som människa om man inte har pormaskar, eller finnar vid näsan, eller någon annanstans på kroppen – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det är inget fel att ha finnar, och pormaskar – och en människa som inte har finnar eller pormaskar är inte mer värd än en människa som har finnar och pormaskar – således åtar jag mig själv att sluta värdera mig själv, och andra utifrån hur huden ser ut på kroppen – och istället se kroppen som en enhet – och utifrån dess praktiska funktionalitet – och inte utifrån utseende

5. När jag märker att jag använder andra människors sätt att vara, och uttrycka sig själv – såsom att ha fördöma hud utifrån utseende – såsom huruvida huden har pormaskar, och finnar – eller inte – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag kan inte lita på – och jag kan inte leva mitt liv efter vad slags idéer och levnadsätt är promulgerade och allmänt accepterade i samhället i stort – eftersom dessa allt som oftast inte är baserade på sunt förnuft; således åtar jag mig själv att ifrågasätta de utgångspunkter jag lever utifrån – och säkerställa att det jag lever är sunt förnuft – och inte bara någonting som jag kopierat av andra