Tag Archives: lyckas

Dag 272: Pengar, Rädslor, och Beslut

Pengar – detta blir dagens tema.

1074979I mitt liv har jag den senaste tiden tagit en del beslut i förhållande till pengar, och karriär – och vad jag märkt kommit upp inom mig är en stor mängd rädsla. Och naturligtvis vill jag tro att de saker som kommer upp i mitt huvud – såsom att ”tänk om inte detta fungerar!” – eller ”det där det fungerar aldrig – kan inte fortsätta med detta!” – är rationella, och fullt resonabla insikter om min nuvarande situation; men så är inte fallet – för dessa uttalanden inom mig kommer ifrån en punkt – och det är rädsla, och ångest.

Frågan är då – vad är det för slags rädsla? Jag kan se tre punkter här – den ena rädslan för att misslyckas, den andra är rädslan för det okända, och den tredje är rädslan för att leva ett obekvämt liv – ett liv i fattigdom.

Om jag så börjar med den första rädslan – rädslan för att misslyckas; detta är en fascinerande rädsla eftersom det är fullständigt självklart att om jag aldrig någonsin försöker att göra någonting, då kommer jag aldrig att misslyckas, men jag kommer heller aldrig att lyckas – jag menar – för att överhuvudtaget nå någonstans, och inta en effektiv finansiell position i detta system då måste jag satsa, och jag måste våga – och om jag inte gör detta vad händer då? Jo – jag stagnerar, mitt liv stagnerar, eftersom jag fastnar i en tendens av att skjuta saker på framtiden – ”jag bestämmer mig imorgon” – ”jag gör det nästa dag” – ”nej, inte idag – jag är inte riktigt säker ännu” – jag menar detta är ineffektivt leverne, och jag måste helt enkelt acceptera det faktum att jag inte kan vara säker på att lyckas, och att detta är en obestridlig sannings som har att göra med naturen av denna verklighet; denna verklighet är i många fall totalt oberäknelig, vissa saker kan förutsägas genom sannolikhetsekvationer, men i grund och botten är allt oberäkneligt – och därför är det bara dumt att vara rädd för att misslyckas, för det är i många fall någonting som jag inte har direkt, absolut kontroll över. Alltså – lösningen är att satsa, och att köra – och att göra – och att lära mig själv av misstag och att inte frukta att göra fel.

Den andra rädslan är rädslan för det okända, för det jag inte vet om, för det jag inte har lärt mig, för det jag inte har utforskat, och för det jag känner mig själv ovan med. Är just denna rädsla möjligtvis svaret på varför äldre människor har så svårt att lära sig nya saker? Barn lär sig nya saker snabbt – eftersom de prövar sig fram, och är inte rädd för det okända – utan låter sig istället utforska, och lära känna det okända; jag menar – det var på detta sättet jag lärde mig hur man använde en data, eller hur man pratade engelska – genom att pröva mig fram, och inte vara rädd för att misslyckas, inte vara rädd för det jag inte vet – utan istället vetgirigt utforska punkten. Lösningen här är alltså att utforska rädslan – och sluta vara rädd för en illusion, för i grund och botten finns det ju ingenting okänt att vara rädd för – eftersom det enda jag behöver göra är att utforska, och förstå punkten – sedan är den inte okänd längre.

Den tredje rädslan är att leva ett liv i fattigdom, ett obekvämt liv, ett liv fyllt av stora skulder – även denna rädsla är begränsande, för vad gör jag när jag är rädd, och vill hålla kvar vid mitt liv? Jo – jag blir mycket lätt en slav, och börjar helt plötsligt göra allt jag kan för att skydda mitt liv, för att skydda mina pengar – och för att trygga min säkerhet, och i detta försvinner den där grundläggande frågan; var är min integritet? Var är min självrespekt? Var är mitt egenvärde? Varför låter jag mig själv frukta att förlora mitt liv och låta denna fruktan manipulera mig att leva ett liv av stagnation som är intetsägande, och mediokert? Lösningen är att sluta frukta ett obekvämt liv – och att förstå att jag kan inte skydda mig själv från ett obekvämt liv i denna världen – och att den enda lösningen för att ge mig själv riktig, och sann säkerhet – är genom att göra hela denna världen trygg för alla människor; då finns det absolut ingen risk för att jag kommer hamna i ett obekvämt liv – att däremot leva mitt liv i rädsla och försöka skydda det lilla jag har – det är endast irrationellt, och är inte en bestående lösning.

Detta är de olika formerna av rädsla jag ska arbeta med i min självförlåtelse idag.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att misslyckad, rädd för att ta fel beslut, rädd för att inte agera på ett sätt som kommer gynna mig, och att jag därmed kommer att kompromettera min framtid – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, och rädsla inför att lita på mig själv – och istället för att lita på mig själv lita på min rädsla, lita på min ångest, och lita på min osäkerhet – istället för att leva mig själv som säkerhet, och sluta ta beslut i fruktan, och i som en önskan om att överleva, och istället ta beslut som är bäst för mig – och bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att för att kunna nå framgång så måste jag våga ta risker, och jag måste våga röra mig själv i denna världen trots att utflödet av vad jag gör inte kan beräknas med total säkerhet, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit, och accepterat mig själv att känna mig underlägsen, och osäker i förhållande till denna världen, och i förhållande till penningsystemet – och uppleva det som om att jag inte vill ha någonting att göra med vad som är här – utan jag vill istället ha ett tryckt, och säkert liv, ett liv utan några utmaningar, utan något ansvar, och utan att jag behöver ställa mig själv inför en risk att misslyckas

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå hur mycket det handikappar mig att jag vill lyckas, och aldrig misslyckas – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att leva, och att sikta på att leva ett säkert, och tryggt liv, ett liv där jag vet vad som kommer att hända, och jag känner mig trygg i att ingenting oväntat kommer att hända där jag inte är fullständigt säker på utgången – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fullständigt låta mig själv som det där utforskande, och orädda barnet jag en gång var – dö

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att njuta av, och ha roligt vad det gäller utmaningar, och vad det gäller att göra saker som jag inte är van vid, och som jag inte har fullständig kontroll över – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, rädsla, och underlägsenhet mot en punkt som jag möter som jag inte har någon erfarenhet och kunskap av – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att gå med denna punkt, och lära mig förstå, och hantera den, istället för att med en gång gå in i rädsla, osäkerhet, och underlägsenhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd inför osäkerhet, att vara rädd inför saker jag inte förstår, och kan exakt läsa av och kontrollera, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i en depression, och bli nedstämd när jag möter osäkerhet, och saker som jag inte förstår hur de fungerar – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ändra mitt förhållande med osäkerhet, till att istället för att bli rädd bli stärkt, och närd – och ha roligt med att gå en punkt som är helt okänd för mig, och som jag måste utforska, och förstå, och lära mig utan att ha någon slags basprogrammering som jag kan luta mig själv tillbaka mot

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att gå punkter där jag inte har en basprogrammering som jag kan luta mig själv tillbaka mot – såsom t.ex. en slags upphetsning eller en motivation som är baserad på energi – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att helt, och fullt utveckla, och skapa mig själv som det levande ordet – och alltså sluta att vänta på att få motivation, sluta vilja att någonting ska motivera mig, och röra mig, och göra så att jag känner mig säker på vad jag gör – utan istället lita på mina ekvationer, lita på vad jag ser direkt här som fakta – och gå på det – och leva efter det – och inte behöva någon slags känsla, eller upplevelse som backar upp mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara beroende av en känsla, och av en upplevelse att backa upp mig, och att göra mig starkare, och mer effektiv – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att om jag inte har någon sådan slags känsla inom mig själv som driver mig framåt, att då tänka, och tro att någonting är fel, att någonting inte står rätt till, och att jag ”gör fel beslut” – istället för att se, inse, och förstå att jag kan inte lita på vad det är jag känner, och jag kan inte lita på vad det är jag upplever – utan det enda som jag kan lita på i rent faktiska termer är mig själv, och de matematiska uträkningar jag gör som är baserade helt på denna fysiska verklighet, och inte vad jag känner eller upplever

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja ha en slags säkerhet innan jag gör någonting, att vilja ha någon som säger till mig att allting kommer gå bra, och då gör rätt beslut – var lugn! Och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att våga ta beslut som jag inte har tagit tidigare, att våga gå nya väger och njuta av detta såsom ett äventyr, och såsom någonting som jag kan tycka är roligt, och givande, och som ger mig någonting i och med att jag växer som människa när jag lär mig att skapa mig själv, istället för att jag låter energier inom mig skapa vem jag är, genom att jag följer dessa energier, och upplevelser, och låter mig själv bli beroende av att ha dessa upplevelser inom mig som en slags guide som säger till mig hur jag ska leva, och vad jag ska göra i mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sätta en så stor tillit till mina tankar, och mina upplevelser – att så fort de kommer upp inom mig så tror jag att de stämmer, och jag tror att de visar mig någonting relevant om mig själv, och min verklighet – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att jag behöver ingen slags energi, eller upplevelse för att röra mig själv framåt – och jag behöver ingen tanke som säger till mig att ”det är bra” – jag menar – varför skulle jag behöva det? Det räcker ju med att jag SER att det är bra – att jag SER att vad jag gör är effektivt – att jag SER det sunda förnuftet – jag menar det är det enda jag behöver och de tankar som kommer upp inom mig är helt onödiga och behövs inte som några slags vägledare som säger vart någonstans jag borde röra mig själv i mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte stå upp inom mig själv och leva med, och som denna fysiska verklighet i enhet och jämlikt – och inse, se, och förstå att det enda som jag behöver är mig själv såsom min mänskliga fysiska kropp – och min medvetenhet här – och med detta kan jag effektivt röra mig, och dirigera mig själv i min verklighet – och ta beslut som är baserade på faktum – och inte på vad jag känner, eller upplever

Självåtaganden

När jag märker att jag är rädd för att lita på mig själv, rädd för att vara säker på mig själv, och rädd för att se att jag vet vad som är bäst för mig, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att det är destruktivt, och bortkastad tid att lita på rädsla, och ångest – och att detta endast leder mig in i en spiral där jag tar beslut som inte är baserade på sunt förnuft, utan på en upplevelse – på en känsla som inte är riktig, och som jag inte kan visa faktiskt existerar; således åtar jag mig själv att lita på mig själv – lita på mina beslut som jag tar baserat på fysiska fakta, och sluta ge uppmärksamhet till rädslor som kommer upp inom mig

När jag märker att jag är rädd för att ta en risk, och rädd för att satsa, och rädd för att göra någonting där jag inte är fullständigt säker på utflödet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att denna typ av fruktan leder till stagnation, och till att jag helt enkelt aldrig gör någonting för jag är rädd för att misslyckas, och att jag då lever ett intetsägande, och mediokert liv, där jag inte gör det jag faktiskt kan göra med mig själv utan istället väntar på den där perfekta möjligheten som är utan några risker, eller osäkerheter; således åtar jag mig själv att sluta vara rädd för att satsa, och att köra på – och att gå in i punkter där jag inte är säker på utflödet – och inte frukta olika slags möjliga utflöden av vad jag gör

När jag märker att jag vill leva ett säkert, och tryggt liv, och inte göra någonting som är osäkert, och där jag inte vet exakt vad jag gör, och hur jag gör det – och att jag redan gjort det och därför är van, och känner mig trygg; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår hur mycket jag begränsar mig själv när jag låter mig själv hålla mig vid sådant som jag redan vet, vid sådant som jag känner mig säker, och trygg med, och att i grund och botten så blir mitt liv endast denna mediokra flykten från att misslyckas, eller att möta det som jag inte förstår; således åtar jag mig själv att leva utan rädsla – och att gå de möjligheter som öppnar upp sig utan att vara rädd för att misslyckas, eller rädd för att anstränga mig, eller rädd för att möta punkter som jag inte helt ut fullt behärskar eller förstår

När jag märker att jag då jag möter en ny punkt som jag inte förstår, eller behärskar, omedelbart går in i rädsla, och ångest och inte vet vad jag ska göra, och inte vet hur jag ska leva, eller hantera denna punkt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att det hjälper inte mig att gå in i rädsla, och underlägsenhet, för det gör inte så att jag förstår punkten jag möter bättre – och det är ingen lösning; lösningen är istället att jag stabiliserar mig själv och åtar mig själv att lära mig att behärska, och hantera punkten – eftersom då förstör jag det okända och det är nu känt – istället för att frukta, och undvika det jag inte förstår; således åtar jag mig själv att möta, och förstå, och lära mig att hantera, och behärska det okända, och det oprövade

När jag märker att jag blir trött, deprimerad, apatisk eftersom jag möter en ny punkt i min verklighet som jag upplever som överväldigande, och som om jag helt enkelt inte kan förstå, eller behärska denna punkt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår hur jag inte behöver hålla kvar vid denna begränsande upplevelse – varför bli deprimerad, och apatisk när jag möter någonting nytt? Jag menar istället kan jag välja att bli stärkt, vitaliserad, och tycka det är roligt att utforska, lära mig förstå, och gå denna nya punkt som öppnat upp sig själv – således åtar jag mig själv att ha roligt med utmaningar, och ha roligt med svårigheter, och utmana mig själv att behärska dem, och hantera dem effektivt

När jag märker att jag är rädd för att göra någonting nytt som jag inte förstår, för att jag inte har en känsla inom mig om ”jag klarar av detta” – och ”jag känner för detta” – och att jag har en tanke i mitt sinne som säger att ”jag är duktig på detta” – och ”du kan göra detta” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag behöver ingen slags hjälpkänsla, eller hjälptanke inom mig själv för att ta beslut, leva beslut och föra mig själv framåt – utan allt jag behöver är faktiskt rörelse, och att faktiskt göra saker och få saker att fungera – och det är någonting jag gör med och som min kropp, genom att röra mig själv här, genom att i varje andetag se till att jag rör mig mot det mål som jag bestämt för mig själv, och att jag inte avvaktar, och låter mig själv bli rörd, och motiverad av en känsla inom mig själv; således åtar jag mig själv att motivera mig själv och att förstå att jag behöver bara min fysiska kropp, och ett beslut för att röra mig själv framåt

När jag märker att jag väntar på, eller låta mig själv styras i mina beslut av en känsla, eller upplevelse – och att jag tror att beslutet är rätt eller fel beroende på denna känsla, då stoppar mig själv omedelbart, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår hur jag inte kan lita på en känsla som dyker upp inom mig att avgöra mina beslut, för vad vet en känsla eller upplevelse om de fysiska fakta jag arbetat med för att etablera ett beslut? Jag menar fakta står över allt annat för fakta är objektivt, och någonting jag rent faktiskt kan röra vid; således åtar jag mig själv att arbeta, och ta beslut utifrån fakta, och inte utifrån vad jag känner, eller upplever

När jag märker att jag vill ha en positiv upplevelse inom mig som backar upp ett beslut jag gör, så att jag känner mig själv säker med mitt beslut, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser, och förstår att jag kan inte låta mig själv vara beroende av, och vänta på en positiv upplevelse inom mig, och på att jag ska känna mig själv ”motiverad” i förhållande till mitt beslut, eftersom detta helt enkelt inte leder till faktiskt effektiv handling utan endast till att jag känner mig själv positivt laddad; således åtar jag mig själv att inte behöva, eller förvänta mig någon positiv känsla när jag tar ett effektivt beslut – utan att beslutet jag tar helt enkelt tar alla punkter i beaktanden och gör ett beslut utifrån de fakta som är närvarande

När jag märker att jag inte låter mig själv lita på vad som är fakta, utan att jag istället vill lita på, och hänge mig själv till känslor, upplevelser, och tankar – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag kan inte basera mitt liv på känslor, tankar, och upplevelser och tro att det kommer ha ett effektivt utflöde, för tankar, känslor, och upplevelser har ingenting med fysisk verklighet att göra, och det är trots allt denna fysiska verklighet som jag existerar i, och därför måste ett effektivt beslut vara taget, och gjort utifrån de fysiska omständigheter som bevisligen är här – således åtar jag mig själv att öva mig själv på, och göra förmågan perfekt att ta beslut som är helt baserade på fysiska omständigheter här

Jag åtar mig själv att ta beslut baserat på faktum – vad som är faktiskt och bevisbart och inte utifrån vad jag känner, upplever, eller tänkter.

 

Enhanced by Zemanta
Advertisements

Dag 225: Kroppen Min – Puffiga Kinder (Del 12)

Idag fortsätter jag bloggserien om min kropp – och idag kommer jag arbeta med punkt 10) på den lista som jag inledde denna bloggserie med – och det är punkten om att jag tycker att mina kinder är lita för puffiga – lite för runda och stora – de skulle sett bättre om de varit smalare.

Så – i denna blogg kommer jag applicera självförlåtelse, och stadga självåtaganden – för därefter i mitt dagliga liv korrigera och ta bort denna upplevelse av mig själv.

Självförlåtelse

1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma, och definiera mina kinder såsom att vara ”lite för puffiga” – och ”lite för stora” – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte stå en och jämlik med och som mina kinder – och inte uppskatta min kinder – eftersom mina kinder är trots allt funktionella, och de gör det de är skapade att göra – och utan mina kinder hade jag haft svårt att äta, och svårt att tala – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att uppskatta och tycka om det min kropp är för, och gör för mig

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta mina kinder för givna, och ta min kropp för given – och skapa fördömanden, och tankar om mina kinder, och om min kropp – att jag inte tycker att dessa ser tillräckligt mycket ut som en viss bild som jag skapat i mitt huvud – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas – och att föra mig själv tillbaka hit – och att se, inse och förstå att puffiga kinder inte är någonting dåligt – och det är ingenting som är fel p.g.a. att jag har puffiga och runda kinder – utan det är bara sinnet – såsom tankar – som anmärker på att det är fel – men det betyder ju inte att kinderna för den sakens skull är fel

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se, och definiera, och uppleva mina kinder utifrån mitt sinne – och endast se mina kinder såsom en bild som inte passar ihop med den bilden jag skapat i mitt huvud om hur kinder borde se ut – vari jag har tänkt att kinder borde vara platta, de borde vara hårda, och de borde se spända ut – och vara släta över ansiktet – istället för att se, inse, och förstå att denna bilden inte ger mig korrekt information om verkligheten – utan denna bilden är endast en idé som jag skapat i mitt huvud och som jag sedan har tänkt – att denna idén måste utgöra en sorts karta över hur verkligheten bör se ut – när så inte är fallet överhuvudtaget

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte lära känna min kropp intimt, och nära här – och vara med och som min kropp i varje ögonblick – och låta mig själv utforska, och ta bort alla slags fördömanden, och alla slags upplevelser, och tankar, och sinnesskvaller som jag har ackumulerat gentemot kroppen – och som jag använt för att skapa mig själv en idé och en tro – om hur kroppen borde se ut – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas, och att vara här med min kropp – och att se, inse och förstå att kroppen i sig självt inte bryr sig för två öre om hur kinderna ser ut – och om jag således låter mig själv ligga ned och andas, och bara känna av min kropp här – musklerna – andetaget – benen – rörelserna min kropp gör – så kommer jag att se att det är endast sinnet som värdesätter utseende – och att sinnet endast existerar, och är här – när jag medverkar i sinnet – och låter mig själv förföras av sinnets bakvända logiska resonemang

5. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att släppa taget om min tendens att fixera vid utseende – och att bedöma mig själv utifrån utseende – och att bedöma andra människor utifrån utseende – i rädslan för att jag då inte kommer veta hur jag ska se mig själv, och andra människor – hur ska jag bedöma, och värdesätta mig själv och andra om jag inte får använda mig själv av bilder? Och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas, och föra mig själv tillbaka hit – och se att jag inte behöver bedöma och värdesätta min omgivning utifrån hur saker och ting ser ut – jag behöver faktiskt inte bedöma, och värdesätta överhuvudtaget – utan det räcker med att jag låter mig själv leva – och andas – och vara här – och disciplinerad med vad jag tillåter och accepterar att existera inom och som mig själv

Självåtaganden

1. När jag märker att jag medverkar i och som självfördömandet att mina kinder är ”lite för puffiga” – och ”lite för stora” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att mina kinder är – mina kinder – och ingenting mer, eller mindre än mina kinder – således åtar jag mig själv att inte titta på, och tänka om mina kinder såsom någonting mer eller mindre än mina kinder – och att fokusera på mina kinders fysiska sammansättning och upplevelse – istället för hur de ser ut

2. När jag märker att jag tar mina kinder, och min kropp för given, och att jag skapar fördömanden och tankar om mina kinder, och min kropp – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att min kropp stöttar mig ovillkorligt och har inget krav på att jag ska se ut på något speciellt sätt inom mig själv – tänka några speciella tankar – eller sjunga någon speciell låt – nej min kropp stöttar mig ovillkorligt – således åtar jag mig själv att ge detta tillbaka till min kropp – genom att stötta min kropp ovillkorligt utan någon förväntning på hur min kropp ska se ut

3. När jag märker att jag ser, och definierar, och upplever mina kinder, och min kropp utifrån mitt sinne – och att jag endast ser mina kinder såsom en bild som inte passar ihop med den bilden jag skapat i mitt huvud om hur kinder borde se ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår – att det finns ingen bild som dikterar hur kinder borde se ut – en bild är en bild och ingen slags regel eller universal sanning som visar hur kroppen borde se ut – således åtar jag mig själv att istället för att lita på bilder – istället lita på mig själv och på min kropp här – och att se min kropp utifrån ett fysiskt perspektiv genom att andas – och vara närvarande här med och som min mänskliga fysiska kropp i och som varje andetag

4. När jag märker att jag inte låter mig själv vara fysisk, intim, och nära med och som min kropp här – utan att jag istället tittar på min kropp, och andras kroppar utifrån mitt sinne – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att mitt sinne har ingen aning om hur en korrekt kropp fungerar, eller ser ut – sinnet arbetar med idéer och har inget koncept om hur den fysiska verkligheten fungerar – och borde således inte vara inblandad i att dirigera eller ta beslut i och som den fysiska verkligheten; således åtar jag mig själv att uppleva min kropp DIREKT HÄR – utan mellanledet av mitt sinne – och således sluta se och uppleva min kropp utifrån ett bildstyrt sinnesperspektiv

5. När jag märker att jag inte vill släppa taget om min bild-, och utseendefixering – eftersom jag känner mig rädd för hur jag i sådana fall skulle leva och uttrycka mig själv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – denna rädslan är irrationell – för om jag tittar på mitt liv kan jag se att jag inte har lyckats överleva på grund av min förmåga att värdesätta bilder – utan på grund av min förmåga att ta fysiska beslut, och röra mig själv i denna fysiska verklighet med hjälp av fysiska och praktiska beaktanden – inte sinnesbilder; således åtar jag mig själv att se att det som är av värde är att jag kan bedöma, analysera, och förstå denna fysiska verklighet här – och inte huruvida jag kan betygsätta och reagera på bilder som dyker upp i mitt sinne – således åtar jag mig själv att fokusera på vad som är fysiskt här i och som denna verklighet – och på min fysiska upplevelse av och som mig själv i denna verklighet – och inte på hur jag ser ut – eller hur andra ser ut

Enhanced by Zemanta

Dag 161: Prestationsångest

Självskriverier

Idag har jag börjat studera inför min tentamen. Och det är intressant att se att det inom mig själv kommer upp många tankar i förhållande till hur jag ska plugga för att få det ”bästa resultatet”. Och de flesta av dessa tankar består av ångest, nervositet och rädsla att jag inte ska klara av tentamen om jag inte studerar och pluggar inför min tentamen på ett visst sett.

Vanligtvis brukar jag sitta och skriva ner de flesta av de saker som måste beaktas, och göra en pärm fylld med papper där allting står. Denna gång gör jag inte det. Och det är inte för att jag är lat, eller inte orkar – utan därför att jag tycker det står för mycket saker i min studentlitteratur för att jag ska kunna skriva ner det, och därför lägger jag istället min tid på att läsa boken och lära mig allt som står i den. Och detta resulterar i att jag upplever mycket ångest, och nervositet – för plötsligt börjar jag undra, och frukta – men vad ska jag göra om jag inte vet svaret på frågorna? Kommer jag verkligen att klara att besvara frågorna om jag inte skriver ner exakt alla små detaljer som står i boken? Och vad kommer hända med mina betyg om jag inte skriver ner allt?

Det är dock intressant om jag tittar tillbaka på min tidigare tentamen, så kan jag se att jag aldrig haft någon väldigt stor användning av mina anteckningar när jag väl kommit till att skriva tentamen. Eftersom jag kunnat allting så bra redan vid det laget. Men jag får erkänna att jag lär mig faktiskt väldigt bra genom att skriva ned saker och ting, men det rättfärdigar inte på något sätt den rädsla jag upplever – som visar mig att jag fortfarande håller kvar vid ett begär, och ett hopp om hur jag vill att min framtid ska bli; och det är oacceptabelt.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid ett hopp, och ett begär om att jag ska lyckas i mitt liv – och få en bra karriär, och lyckas tjäna mycket pengar – och bli erkänd av systemet såsom att vara stark, och särskilt lyckad individ

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som rädsla, ångest, och nervositet inför att jag inte ska lyckas med mina studier – och frukta att jag kommer glömma bort information, och att jag inte kommer veta vad jag ska skriva när jag väl sitter med provet i handen – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid ett begär, och ett hopp om att få bra betyg – för att därmed ”lyckas i denna världen” – och bli någonting ”utöver det vanliga” – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att släppa mitt begär av att ”få bli någonting” – och istället leva och uttrycka mig själv här, och gå processen att skapa en värld som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fästa värde på vilket jobb jag har, på vilken lön jag har, och på hur människor runtomkring mig tittar på mig i förhållande till vilket jobb, och vilken lön jag har – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället slappna av – att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och fokusera på att leva, att fokusera på det som är riktigt och verkligen viktigt – vilket är jag stöttar mig själv i min process, och viger mitt liv åt att införa ett system i denna världen som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av rädslor, ångest, och osäkerhet inför att jag inte kommer klara av att prestera på min tenta om jag ändrar sättet att studera på, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att placera ett värde utanför mig själv, och tänka att om jag får ett bra betyg på mitt prov – då, och endast då kan jag acceptera mig själv – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att SLAPPNA AV och att släppa ångest, och press – och helt enkelt studera varje dag utifrån en utgångspunkt av att jag tycker det är roligt och intressant, och sluta oroa mig själv inför det slutgiltiga resultatet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att oroa mig inför det slutgiltiga resultatet, och oroa mig själv inför vad jag ska göra – och hur jag ska känna mig själv om det inte går bra för mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta att fästa värde vid punkter i separation från mig själv såsom pengar, och istället leva HÄR en och jämlik som mitt andetag – och inse, se och förstå att jag är VÄRDE HÄR – och att jag inte behöver kämpa för att få ta del av detta utanför mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att mitt yrke, och min skolprestation är ALLT som jag har – och att jag därför måste prestera utöver alla andra, och att jag måste vinna – för annars är jag tydligen inte värd någonting, och annars är jag tydligen inte tillräcklig för mig själv – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ANDAS och att släppa mig själv fri från den press, och den förväntan jag skapat mig själv – och istället tillåta och acceptera mig själv att skriva min tentamen utan nervositet, rädsla eller ångest – utan istället HÄR en och jämlik såsom mitt andetag

Självåtaganden

När jag märker att jag håller kvar vid ett hopp, och ett begär om att jag ska lyckas i mitt liv – få en bra karriär, och tjäna mycket pengar; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att hopp, och begär begränsar mig – eftersom där hopp, och begär finns – existerar även rädsla – och rädsla gör mig lam; således åtar jag mig själv att sluta hoppas, att sluta ha begär – och istället agera, och röra mig själv utan rädsla

När jag märker att jag existerar i och som rädsla, ångest, och nervositet inför att jag inte ska lyckas med mina studier – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – om jag låter min upplevelse av mig själv vara beroende av hur det går för mig i skolan gör jag mig själv till en slav, och till en som följer efter upplevelser, och detta är begränsande till den milda grad; således åtar jag mig själv att sluta vara oroad inför vilket betyg jag kommer få, och inför hur det kommer att gå på min tentamen – och istället fokusera på att leva och uttrycka mig själv HÄR – i och som varje andetag

När jag märker att jag placerar ett värde på vilket arbete jag har, vilken lön jag har, och hur människor ser mig i förhållande till dessa två punkter – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att om jag låter mig själv bli kontrollerad av pengar, och arbete – och låta mina beslut styras av begäret att andra ska se upp till mig – så kommer jag att kompromissa mig själv och ta beslut som inte är bäst för mig, utan som endast känns bra; således åtar jag mig själv att sluta oroa mig själv inför, och vara beroende av vad andra tycker om mig – och istället åtar jag mig själv att leva sunt förnuft och ta beslut som kommer leda till att jag skapar en värld, och en mig som är bäst för alla

När jag märker att jag blir besatt av rädslor om att jag inte kommer kunna prestera på min tentamen, om jag ändrar sättet jag studerar på – och gör annorlunda än vad jag brukar göra – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att rädsla kan endast existera där ett begär existerar, och där ett begär existerar, existerar även självkompromiss eftersom jag lever för någonting annat än mig själv; således åtar jag mig själv att släppa mitt begär om att få ha en bra, och åtråvärd karriär – och jag åtar mig själv att istället leva, och röra mig själv HÄR i och som andetaget utan att låta min upplevelse av och som mig själv vara skapad, och beroende av vad jag tror andra ser, känner och tycker om mig

När jag märker att jag oroar mig själv inför det slutgiltiga resultatet av min tentamen, och jag oroar mig inför hur jag ska känna mig själv om det inte går bra för mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att de upplevelser av rädsla, och andra emotioner jag har i förhållande till tentamen inte är riktiga, och är därför inte värda att lägga någon uppmärksamhet vid, och ta beslut utifrån; således åtar jag mig själv att sluta oroa mig själv inför slutresultatet – och om det går dåligt, och jag därmed upplever en negativ upplevelse av mig själv – att då applicera självförlåtelse, och helt enkelt ta bort denna upplevelse av och som mig själv

När jag märker att jag tänker och tror att min framtida yrkeskarriär, och min skolprestation är allt som jag har – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – jag har mig själv HÄR – jag är här i och som andetaget och behöver ingenting mer än mig själv här; således åtar jag mig själv att släppa mitt betygshets – att släppa mitt begär att få vara utöver det vanliga – och istället fokusera på att leva, och uttrycka mig själv här, och lära känna mig själv i och som andetaget

Dag 61: Jakten På Drömmen

Innan du läser denna bloggen bör du läsa detta och detta, eftersom du kommer att förstå, och se mer tydligt exakt vad det är jag kommer beskriva, och utforska nedan.

Idag ska jag skriva om jakten på drömmen, vilket är jakten på den ultimata positiva upplevelsen, och i mitt liv har den jakten primärt utformat sig i begäret efter kändisskap, samt sex. Och mitt begär av att få vara känd har varit intimt sammankopplat med mitt begär mot sex, eftersom jag förstod att om jag skulle vara känd, skulle kvinnor också fatta tycke för mig lättare, och oftare än om jag inte var känd.

När började jag då leta efter den där stora positiva upplevelsen? Jag minns min tid i högstadiet; redan då hade jag en känsla om mig själv att jag skulle ”bli någonting mer” – jag skulle ”göra någonting mer med mitt liv” och jag skulle absolut inte bli sådär ”vanlig” som mina klasskamrater. När mina klasskamrater pratade om att skaffa ett jobb, och sedan slå sig till att ro och vara nöjda med sig själva så brann jag inombords efter någonting mer, eftersom jag ville att mitt liv skulle innehålla ”något speciellt”. Och jag kände mig under denna tid överlägsen mina klasskamrater, för jag visste att mitt liv skulle vara ”speciellt”.

Jag letade länge efter min nisch så att säga, där jag skulle kunna slå igenom och visa mig själv i världen. Tillslut bestämda jag mig för att gitarr fick duga, och jag skulle alltså bli en känd trubadur/låtskrivare – och jag började träna mig att spela gitarr, och skriva låttexter – tålmodigt och oavbrutet – träna, träna, träna; tills jag en dag faktiskt kunde spela gitarr, och skriva texter riktigt bra.

Jag gav alltså upp mitt liv, sunt förnuft, och enkelheten i att leva här i detta ögonblick, för att försöka uppnå den där känslan av positivitet, att uppnå ”drömmen”; och den främsta orsaken till detta var därför att jag fruktade att bli ”normal” – ”som alla andra” och att mitt liv skulle bli ”ointressant och tråkigt”.

Konsekvensen av min jakt blev att jag under min uppväxt aldrig lärde mig att leva ”det vanliga livet” – i vilket det krävs att man har ett ”vanligt jobb” och att man har en ”normal lön” – och p.g.a. av att jag sökte efter någonting mer, så lyckades jag inte etablera mig själv i pengasystemet, skapa en lön, och göra mig självständig, utan jag levde istället på mina föräldrars goda vilja; alltså det motsatte hände, mitt liv blev faktiskt stillastående, och tråkigt, eftersom jag inte tog till vara om de möjligheter som öppnades upp i min verklighet, utan jag ville istället hela tiden ha mer, och mer, och mer.

Detsamma hände i mina förhållanden – där jagade jag också hela tiden efter ”någonting mer” – konsekvens blev att mina förhållanden sakande substans, och innehåll, eftersom jag inte hängav mig till dem, och verkligen beslutade mig för att göra någonting av dem. Alltså slutade även här min jakt att få uppleva mer, den där ultimata positiva upplevelsen, i att det motsatta manifesterade sig; alltså ingenting.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jaga någonting mer, att vilja uppleva någonting högre, bättre, starkare, och aldrig vara nöjd med vad som är här i detta ögonblick, och vad som är fysiskt här manifesterat med mig, och på så sätt alltid missa den faktiska verkligheten som är här runtomkring mig varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jaga den ultimata positiva energiupplevelsen, och ge upp mitt liv, min förmåga att tänka klart, min förmåga att ta sunda och förnuftiga beslut, allt för att få uppleva, och känna mig själv uppladdad och positivt fylld med energi – istället för att se, inse och förstå att denna energi är innehållslös, och att jag genom att jaga denna energin aldrig kommer kunna skapa någonting i mitt liv som är av substans och innehåll

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att istället för att jaga energi, upplevelser, och känslor, att istället manifestera mig själv, och min verklighet en och jämlik med mitt åtagande att stötta mig själv, och min verklighet, och skapa förhållanden som är baserade på sunt förnuft och tillit och som har innehåll och substans

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se/känna och uppleva mig själv såsom att ”jag är på väg mot någonting större/mer” – istället för att se, inse och förstå att denna känsla och upplevelsen av mig själv inte är riktig, utan endast är en upplevelse som jag hittat på för att övertyga mig själv om att min jakt på den ultimata positiva upplevelsen är rättfärdigad, och värd sitt pris

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att den ultimata upplevelsen, är att känna mig hög på en positiv upplevelse, såsom en känsla av att jag är uppladdad och i ett tillstånd av fullständig orgasm – och leva för att manifestera denna upplevelse – istället för att se, inse och förstå att den ultimata upplevelsen är att leva här som mig själv, fysisk, stabil, och trygg i mig själv i varje ögonblick – självdirigerande och stabil och utan någon som helst fruktan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli en konsument, som alltid jagar efter en positiv känsla, efter en dröm, och en upplevelse av någonting mer, och jag förlåter mig själv att jag därigenom har tillåtit och accepterat mig själv att överge mitt ansvar gentemot min kropp, och denna fysiska existens – och att jag aldrig skapat någonting av egen vilja – utan alltid endast existerat för att konsumera, och för att få känna fler, och mer energier

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera för att få uppleva, känna, och ta del av positiva energier – och aldrig ta beslutet att leva för alla, och leva vad som är bäst för alla – och leva detta oavsett vad jag känner, eller upplever – och utan att vilja få någon upplevelse tillbaka, såsom en energi av att känna mig positivt laddad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att aldrig göra någonting utan att förvänta mig någonting tillbaka, såsom en positiv upplevelse, en energi, eller en känsla av att känna mig själv mer än, och på så vis helt ignorera mitt ansvar mot mig själv såsom min kropp, och min fysiska verklighet, och helt överge detta ansvar eftersom jag inte känner någon positiv känsla, i förhållande till att ta hand om, och bry mig om mig själv, min kropp, och direkta fysiska verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig att aldrig ta till vara på mig själv här – att inte se att det finns ingenting mer, det finns ingen dröm att uppfylla – utan att den enda drömmen som faktiskt finns, är verkligheten – och den är här precis framför min näsa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att mig själv, och min nuvarande verklighet för given, eftersom jag tänker att den i förhållande till min dröm ändå inte är någonting värd, eftersom min dröm kommer att vara så mycket bättre, och härligare – istället för att se, inse och förstå att min dröm inte finns, min dröm är inte verklig – utan det är en idé jag skapat i mitt huvud, och som jag tillåtit mig själv att bli helt besatt och kontrollerad av

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte göra och skapa mina visioner/drömmar i samklang med principen av vad som är bäst för alla, och i beaktande av vad som är verkligt, vad som är här, och vad som är funktionellt och praktiskt möjligt att skapa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka uppnå idéer i mitt huvud, istället för att se, inse och förstå att dessa idéerna som dyker upp i mitt huvud inte är riktiga, och de kan inte skapas här i denna fysiska verkligheten utan konsekvenser – därför slutar jag att besinningslöst försöka skapa min verklighet till att efterlikna de idéer som kommer upp i mitt huvud, och jag lugnar ner mig, och ser vilka konsekvenser mina handlingar har

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att aldrig beakta vilka konsekvenser mina handlingar har, och förstå att när jag jagar en dröm besinningslöst, som går ut på att jag ska konsumera, få, och ha mer, mer och mer – att det är någon som måste bistå detta mer, mer och mer – och att denna någon kommer bli min slag – och ha mindre, mindre, och mindre – därför inser, ser och förstår jag hur viktigt det är att jag tittar på vad mina handlingar åsamkar andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta för givet att jag andas, och att jag är här i min kropp, och att tänka att det är inte tillräckligt att jag är här, att jag andas, och att jag är i min kropp, utan tänka att jag måste ha mer, och att någonting är fel, när jag inte känner upplever mig själv som mer – istället för att se, inse och förstå att ingenting är fel – och att min kropp och mitt andetag är en gåva – och är livet och min möjlighet att skapa mig själv som liv här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att för givet mig själv, att ta för givet min kropp, att ta för givet att jag här, och istället för att uppskatta och vara tacksam för att jag här – att leta efter, söka efter, och begära mer, mer och mer – och drömma mig själv bort till en illusorisk framtid där jag uppnår och känner mig själv uppleva en positiv upplevelse

Jag åtar mig själv att sluta söka efter en positiv upplevelse, och istället leva här i min fysiska verklighet, med min fysiska kropp, och inte ta mig själv eller min verklighet för given

Jag åtar mig själv att ta ansvar för min kropp, och för min fysiska verklighet, och vara hängiven min kropp, och min fysiska verklighet – och verkligen bry mig om mig själv, och min verklighet

Jag åtar mig själv att inte längre drömma mig bort, utan istället ta mig själv tillbaka hit – och hänge mig själv till att skapa en värld som är bäst för alla

Jag åtar mig själv att enbart skapa drömmar/visioner som är praktiska, funktionella och som inte har konsekvensen av att skada någon

Jag åtar mig själv att inse att när jag följer en dröm, en känsla – så avsäger jag mig min förmåga att använda sunt förnuft, och ta sunda och effektiva beslut – därför slutar jag att följa vad jag känner/upplever och jag driver mig själv istället till att ta sunda, effektiva beslut baserade på sunt förnuft

Jag åtar mig själv att bli sunt förnuft på alla sätt, och på alla plan – och inte tillåta och acceptera en enda automatiserad tankegång inom mig som jag följer och lever efter – utan jag dirigerar mig själv