Tag Archives: makt

Dag 311: Klander jämte Självansvar

En av de mest begränsande mentala beteendemönster som existerar är utom tvivel förebråelse och klander, d.v.s. när man tittar på vad någon annan gör, eller inte gör, och har en reaktion i ilska och frustration, därför att man tycker att denna andra person gör någonting fel, dåligt, och på ett sätt som man själv tydligen aldrig skulle göra det på.

Klander och förebråelse leder en till att aldrig riktigt ta ansvar för någonting som pågår inom en, eftersom dessa alltid så behändigt handlar om vad någon annan gör mot en, och inte om vad en själv håller på med och medverkar i inom en själv. Det är verkligen fascinerande och samtidigt fullständigt värdelöst, för hur mycket potential slösar man inte bort, när man hela tiden går omkring i sitt liv, och låter allt det som pågår inom en i form av reaktioner, tankar, sinnesskvaller, fortsätta bara för att man tycker att det är någon annans fel, när trots allt, valet alltid finns att stå upp, och sätta ett stopp för det hela, att arbeta med, korrigera och släppa en själv fri från den inre upplevelsen; om man tittar på det liknar det en slags masochism, en självtortyr – där man känner sig bra och upphöjd för att man kan klandra någon annan för ens egna inre mentala svårigheter.

Anledningen till att jag tar upp och behandlar denna punkt är p.g.a. att jag idag mött detta mentala beteendemönster, och det är naturligtvis någonting som jag inte vill tillåta och acceptera i mitt liv, eftersom jag vet vad det leder till = absolut ingenting förutom mer konsekvenser, mer separation, mer konflikter – lösningen är alltså att hantera det jag upplever och inte skjuta det under stolen med hjälp av klander och förebråelse.

Vad var det då min upplevelse idag cirkulerande runt, och handlade om? Jo, det handlade om en reaktion jag hade av att jag känna mig själv förödmjukad och kritiserad, vilket tog sig formen av en slags hjälplöshet, och underlägsenhet, och detta blandades sedan med en irritation som kom upp inom mig, vilket vara just klander och förebråelse, där jag projicerade min upplevelse mot någon annan, och inom mig själv att ”detta som händer inom mig, det är inte mitt fel, det handlar inte om mig, utan om dem!”.

Vad som är uppenbart är dock att det var jag som reagerade, det var jag som tog orden som yttrades i ögonblicket personligt, det var jag som följde efter och definierade mig själv utifrån den initiala upplevelsen av förödmjukelse, det var alltså jag som tog beslutet att i det ögonblicket inte vara stabil, här, direktiv, och effektiv.

Lösningen till detta är att jag tar ansvar för mig själv, vilket innebär slutet på klander och förebråelse, att förstå att vad jag upplever inom mig själv är alltid jag och det handlar inte om någon annan, aldrig – detta är också nyckeln till frihet, för genom att leva denna förståelse praktiskt kan jag hantera mina inre svagheter och på så vis sätta mig själv fri, att inte längre ha några inre emotionella svagheter, utan att jag istället är stabil, direktiv, stark och effektiv, där jag kan hantera och dirigera mitt liv utan komprometterande upplevelser.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag upplever det som att någon pratar med mig i en nedsättande, lätt aggressiv och hård tonalitet, att jag då blir kritiserad, hånad och förödmjukad, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i detta gå in i en reaktion av underlägsenhet, och hjälplöshet, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att anklaga denna upplevelse inom mig själv såsom att vara någon annans fel, någon annans problem, någon annans skapelse, istället för att se att det var jag som skapade denna punkt, och ingen annan, och således måste jag ta ansvar för denna punkt, och jag kan inte förvänta mig att någon annan göra detta för mig, eller till mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta vad en annan säger, eller gör personligt, att ta en viss rösttonalitet personligt, istället för att se, inse och förstå att om jag tar någonting personligt handlar detta inte om den andra människan, utan det handlar om mig själv, om mitt beslut inom mig själv att ta någonting personligt, och att reagera på en viss punkt – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag genom att gå in i denna upplevelsen av underlägsenhet, och känsla av värdelöshet, faktiskt inte låter mig själv ta ansvar för och ändra mig själv

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att i ögonblicket när jag märker att jag tar någonting personligt, genom att jag reagerar i en form av hjälplöshet, och underlägsenhet, att jag då i det ögonblicket tar ett andetag, för mig själv tillbaka hit, och stoppar mig själv – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att driva, och föra mig själv inom mig själv omedelbart till självkorrektion, där jag genast, istället för att gå in i upplevelsen, applicerar självförlåtelse inom mig själv, och inte låter upplevelsen ta kontroll över mig, utan jag tar istället, en och jämlik med upplevelsen, kontroll över mig själv som upplevelsen, och dirigerar upplevelsen som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det mentala beteendemönstret att ta saker och ting personligt är en falsk förståelse om hur verkligheten fungerar, för saken är som så, att ingenting är personligt, utan att allt i denna världen är i sin renaste form endast fysisk materia som rör sig, således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, att det är jag som inom mig själv konstruerar ett mentalt drama i förhållande till min värld som är fysisk materia, och låter detta dramat skapa en upplevelse inom mig själv av att jag tydligen har blivit personligt påhoppad av en annan människa

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stå upp inom mig själv, och sluta ge min makt till sinnet, sluta ge min makt till emotioner, och upplevelser, sluta leva livet genom sinnet, utan istället ta det aktiva beslutet i varje andetag, att inte under några omständigheter tillåta och acceptera mitt sinne att styra vem jag är, och om jag trots allt låter mig själv förlora mig själv i sinnet p.g.a. att jag ännu inte står i en direktiv position inom mig själv och i tillräcklig stabilitet för att dirigera punkten, att jag då inte bara låter detta ögonblick trilla genom mina fingrar, utan att jag tar upp det, skriver om det, hittar en lösning, finner exakt vad problemet är och hur jag kan korrigera det, så att jag inte igen låter mig själv gå in i samma typ av upplevelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att livet och min process är väldigt enkel, att jag blir det jag tillåter och accepterar, jag skapar det jag tillåter och accepterar, jag får uppleva det jag tillåter och accepterar, jag får leva med det jag tillåter och accepterar – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag, att föra mig själv tillbaka hit, och att förstå, att jag måste i varje ögonblick ta beslutet att dirigera mig själv, för i annat fall kommer sinnet att ta det beslutet för mig, för på något sätt måste jag ju trots allt leva, och vem som tar beslutet om vem jag är, blir antingen jag, eller mitt förprogrammerade själv som mitt sinne

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att det är uppenbart att jag inte kan tillåta mig själv att ha en s.k. ”dålig dag” eftersom konsekvensen av detta blir att jag skapar mitt liv, och ackumulerar mig själv som mitt liv i enlighet med denna ”dåliga dagen” – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att låta varje dag, varje andetag, vara en byggsten i det monument jag bygger för allas och mitt eget bästa, såsom en karaktär och en värld som är bäst för alla, där inga energier tillåts dirigera och stå bakom beslut, utan där istället sunt förnuft, kärlek för vad som är bäst för alla, och passion att agera i enlighet med det man ser gynnar inte bara en själv men alla; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta beslutet i varje ögonblick att inte låta mig själv vara en följeslagare till sinnet, utan istället i varje ögonblick öva mig själv på att vara en dirigerande kraft för mig själv och mitt sinne

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att sinnet inte i sig självt är dumt, elakt, eller dåligt – utan att sinnet är en maskin som jag förprogrammerat genom de tankar, det sinnesskvaller, de emotioner och upplevelser jag tillåtit inom mig själv genom mitt liv, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag därför måste ta direktiv styrande kraft över mitt sinne för i annat fall kommer mitt sinne beslut och bestämma vem jag är, således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att driva och föra mig själv varje dag i enlighet med principen om att jag tar beslut, och att mina beslut är baserade på vad som är sunt förnuft, på vad jag ser ger ett utflöde som är bäst för alla, som ger grogrund för den högsta möjliga potentialen, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag måste aktivt stå och leva med denna princip och detta ställningstagande för att jag ska kunna i praktiken leva utifrån en sådan princip

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att när denna upplevelsen av att känna mig hjälplös och underlägsen dyker upp inom mig i förhållande till en annans tonalitet, att det då är mitt ansvar att dirigera denna upplevelse, att se till att denna upplevelse får riktning, får styrning, och att jag således inte under några omständigheter kan anklaga en annan, eller förvänta mig själv att en annan ska styra mitt sinne åt mig; det är uppenbart att mitt sinne är mitt ansvar, att mitt sinne är min process som jag måste gå och aktivt ta ansvar över i och som varje ögonblick och att konsekvensen om jag inte gör detta kommer bli att jag låter mitt sinne ta och leva mitt liv åt mig, istället för att jag aktivt lever mitt liv här i varje ögonblick genom och som beslut jag tar i medvetenhet och närvaro här

Självåtaganden

När jag märker att jag reagerar i och som en upplevelse av underlägsenhet, och hjälplöshet, då en annan pratar med en tonalitet som jag upplever vara nedsättande, hård och litet aggressiv, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag genom att ge och låta denna upplevelse ta kontroll över mig, och styra över mig, ger bort mig själv och mitt liv, och att jag låter någonting ta kontroll över mig som jag inte vet vilka slags konsekvenser detta kommer skapa; således åtar jag mig själv att öva mig själv på att praktiskt i varje ögonblick ta ett beslut om vem jag är – att jag inte låter sinnet ta över mig utan att jag istället står stabil och aktivt dirigerar vad som kommer upp inom mig – aktivt styr vad som kommer upp inom mig – och aktivt beslutar vem jag är och hur jag är i varje ögonblick

När jag märker att jag reagerar i och som en upplevelse av att ta någonting personligt, och jag märker en irritation inom mig själv såsom klander och förebråelse mot en annan, för jag anser att det är deras fel vad som pågår och händer inom mig, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag i och som att låta mig själv existera i denna förebråelsen och klandret begränsar mig själv och låser in mig själv, och håller mig själv tillbaka från att praktiskt och faktiskt ändra mig själv – således åtar jag mig själv att ta ett andetag, att stoppa denna maktlöshet inom mig själv, och ta tillbaka makt, ta tillbaka styrningen över mig själv, genom att jag i varje ögonblick beslutar och bestämmer vem jag är och inte låter det vara upp till en energi som kommer upp i mitt sinne

Enhanced by Zemanta

Dag 306: Kontrollbehov

kontrollbehov-455-pxEn punkt som är relevant i förhållande till den rädsla jag har arbetat med under de senaste bloggarna är kontroll – och under de senaste dagarna har denna punkten (kontroll) blivit allt mer synbar i hur jag hanterar mitt liv och mina förhållanden – jag erkänner – jag har ett stort kontrollbehov.

Hur tar sig detta kontrollbehov formen? Framförallt handlar det om att jag vill kontrollera förhållanden i min värld, jag vill bestämma hur de ska utformas, vad som ska hända, och när det ska hända – en annan del av kontrollbehovet handlar om hur jag vill ha fullständig kontroll och makt över min framtid; jag vill veta exakt vad som kommer hända, när det kommer att hända och hur det kommer att hända – jag vill inte ha någon som helst osäkerhet involverad i mina beslut utan istället full makt – full kontroll.

Om jag tittar djupt ner i detta behov, så ser jag att utgångspunkten är rädsla, osäkerhet och underlägsenhet, och det är som om att jag genom mitt kontrollbehov försöker hålla dessa upplevelser i schack – jag gör allt jag kan för att inte förlora kontrollen i tron att detta då kommer hålla mig borta från det jag fruktar.

Men, en intressant punkt är att när jag medverkar i dessa rädslor, och låter mig agera från denna punkt av underlägsenhet, ofta är det som händer att jag skapar och manifesterar motsatsen i min värld – d.v.s. precis det som jag fruktar eller vill undvika ska hända; det är som om att jag genom att hela tiden försöka ha kontroll inte låter mig själv tillfullo se vad som är här i min direkta verklighet, och hur jag kan använda mig av vad som är här för att leva mitt liv effektivt, och skapa de utflöden som jag ser är bäst för mig.

En annan intressant punkt är att när jag försöker kontrollera förhållanden och relationer, då är det som om att jag är den drivande punkten, och personen i fråga som jag på något sätt försöker kontrollera, agerar och gör saker endast för att jag vill det, för att jag känner för det och inte utifrån egen motivation, egen förståelse och egen vilja. Och det är ju ganska uppenbart, att om jag väljer att försöka kontrollera människor att göra som jag vill, så kommer det inte att röra sig utifrån egen vilja utan istället för att jag säger till dem, eller frågar dem om de kan göra som jag vill.

Så, jag vill alltså inte längre vara besatt av denna punkt av att vilja kontrollera min framtid, mitt liv och människorna i min värld, utan istället vill jag hantera mitt liv från en utgångspunkt av flexibilitet, ödmjukhet, öppenhet och ovillkorlighet – och istället för att försöka kontrollera och styra allt i min värld på ett sådant sätt som jag vill ha det, istället vara öppen för vad som är här, och i fråga om människor, inte längre försöka bestämma exakt hur och vad jag vill att de ska vara, och göra, utan istället motivera, visa, och dela med mig av sunt förnuft – alltså att lära ut och med ord beskriva varför det är förmånligt, varför det är effektivt, varför det är att föredra att agera och leva på vissa slags sätt.

Detta handlar definitivt om tillit, om att våga släppa taget och att se att trots att jag släpper taget om mitt kontrollbehov så är jag fortfarande HÄR – det är inte som om att jag försvinner och helt plötsligt blir invalid och utan förmåga att agera, ta beslut, och röra mig själv i min värld – det handlar alltså om tillit till mig själv och att jag inte behöver rädsla för att röra mig i min värld, jag behöver inte kontrollera allt utan det räcker med att jag är här – och rör mig själv från ögonblick till ögonblick – lever från här till här och inte längre låter mig själv vara besatt av ångest och rädsla.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att motivera och röra mig själv utifrån en utgångspunkt av rädsla och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka kontrollera, styra, och dirigera allt i min värld precis såsom jag vill ha det, i ett försök att undvika att uppleva att mina rädslor manifesteras, således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att ett kontrollbehov alltid uppstår i en rädsla och att jag inte kan lösa problemet med denna rädsla genom att försöka kontrollera och styra min värld in i minsta detalj

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, rädsla och underlägsenhet inför min omvärld, och uppleva det som om att jag måste i varje ögonblick se till att behålla kontrollen, att behålla överblick och se till att jag inte dras med, eller förs med i någonting som jag inte har kontroll över, och som jag inte kan styra och dirigera precis såsom jag vill – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att inte kontroll, att vara rädd för att inte veta exakt vad som händer, hur det händer, när det händer, och varför det händer

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bygga upp en känsla av trygghet och säkerhet i att ha kontroll, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha och uppleva ett begär efter kontroll, och bli rädd, ängslig och nervös så fort jag upplever att jag på något sätt saknar kontroll, saknar direkt förmåga att avgöra hur min värld ska se ut, hur jag ska uppleva mig själv i min värld; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att jag genom att existera i denna rädsla för att inte ha kontroll låter mig själv kompromissa mig själv, och jag tar beslut utifrån rädsla istället för att ta beslut HÄR utifrån sunt förnuft såsom vad som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av rädsla inför framtiden, rädslan inför att inte med exakthet veta vad som kommer hända, hur det kommer hända, och när det kommer hända – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att inte ha total och fullständig kontroll över mig själv, över min värld och över allt som händer i min vardag – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit till min mänskliga fysiska kropp, och i detta låta mig själv släppa taget om denna rädslan och om denna ångesten och istället leva här i varje ögonblick – och hantera varje ögonblick HÄR och inte försöka projicera mig själv in i framtiden för att uppnå någon slags illusorisk total kontroll

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, underlägsenhet och rädsla inför att leva här utan att planera, utan att projicera mig själv in i framtiden, utan att försöka hela tiden säkerställa att jag har fullständig kontroll, att jag har fullständig överblick, att jag vet exakt vad som händer och hur jag ska agera i varje ögonblick – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit till och som min mänskliga fysiska kropp, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva HÄR och att lita på mig själv att jag kan hantera och dirigera varje ögonblick som dyker upp här – effektivt och utan att försöka kontrollera vad som är här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att min strävan efter kontroll motiveras av ångest, rädsla och misstro mig själv, där jag tror om mig själv att jag inte har förmågan att hantera varje ögonblick HÄR – utan att jag istället måste konstant förskjuta mig själv in i framtiden, och att endast därifrån kan jag hantera min vardag här – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett djupt andetag och föra mig själv tillbaka hit, och att se, inse, och förstå att denna rädslan är ingenting som jag måste hålla kvar vid, att denna rädslan inte hjälper mig att leva effektivt i och som varje ögonblick, utan vad denna rädslan gör är istället att jag faller och komprometterar mig själv eftersom jag befinner mig i sinnet i rädsla, istället för att leva HÄR

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att lita på mig själv och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka tillflykt i kontroll, att söka tillflykt i att konstant försöka vara beredd på det värsta, och hantera varje ögonblick för att kunna undvika det värsta; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tillit till rädsla och kontrollbehov, och tro att dessa uttryck är någonting som gör att jag kan vara effektiv i mitt liv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att effektivitet handlar inte om rädsla eller kontroll – utan handlar om att jag är närvarande, HÄR, medveten om mig själv och min omgivning och att jag därmed kan ta effektiva beslut som är i samstämmighet med vad som är här såsom min direkta fysiska verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge mig själv över till rädsla och ge mig själv över till underlägsenhet, och att tro att jag är dessa upplevelser, jag är dessa energier, och att det inte finns någonting som jag kan göra för att förändra mig själv, utan att det bästa jag kan göra är att försöka hantera dessa rädslor, hantera dessa upplevelser genom att försöka kontrollera min omgivning och undvika situationer där jag upplever mig själv pressad och såsom att jag inte har någon kontroll – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att detta är en fullständigt absurd idé – eftersom saken är den att jag har skapat rädsla, jag har närt rädsla, jag har utvecklat rädsla – således är jag även förmögen att hantera och ta bort rädsla, och inte längre låta mig själv vara kontrollerad, styrd, och motiverad utifrån och som rädsla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa och nära en idé inom mig själv om att jag är beroende av rädsla, är beroende av ett kontrollbehov, är beroende av en nervositet för att kunna hantera mitt liv på ett effektivt, dirigerande, och disciplinerat sätt – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ovillkorligt och utan att ifrågasätta – helt och hållet lita på vad som pågår inom mig såsom rädsla och tro att rädsla är denna gynnande, givande och behövliga upplevelsen som gör så att jag kan gå framåt i mitt dagliga liv – som gör så att jag kan göra framsteg – som gör så att jag kan göra någonting med mitt liv; och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera rädsla såsom någonting som det faktiskt inte är – för faktum är att rädsla är endast en energi – och att ifråga om att röra och motivera mig själv – så är det jag som gör detta såsom ett fysiskt uttryck av mig själv HÄR och inte någonting som rädslan gör till och för mig

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i rädsla, ångest, och underlägsenhet, och söker efter att kontrollera min omgivning för att undvika mina rädslor, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag inte kan lita på mina rädslor, att jag inte kan lita på min känsla av underlägsenhet, och att det därför inte är en lösning att försöka kontrollera mig själv och min omgivning; således åtar jag mig själv att istället andas – släppa taget om dessa upplevelser – och agera, röra och leva här – i samstämmighet med min omgivning – från en utgångspunkt av att se vad som är bäst för alla – och hur jag kan engagera och medverka i denna världen för att skapa ett utflöde som verkligen är gynnande för alla

När jag märker att jag vill kontrollera mina förhållanden för att på så vis undvika en rädsla, eller för att jag upplever en ångest eller otillräcklighet, där jag känner det som om att jag inte gör tillräckligt för att kunna beskydda mig själv mot mina rädslor; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag i detta tillfälle håller på att begränsa mig själv in i en upplevelse av rädsla – där jag istället för att leva låter mig själv endast leva i rädsla, agera i rädsla, ta beslut i rädsla för att försöka undvika rädsla; således åtar jag mig själv att ändra min livsutgångspunkt – till att istället vara HÄR – att jag är HÄR och att jag i varje ögonblick motiverar och låter mig själv tillfullo LEVA och uttrycka mig själv HÄR med och som min mänskliga fysiska kropp – och lita på mig själv att jag kan hantera de situationer jag möter i mitt liv på ett sätt som är bäst för alla

Enhanced by Zemanta

 

Dag 164: Med Bultande Hjärta…

Självskriverier

Idag ska jag fortsätta skriva om betygshetskaraktären, och om hur denna karaktär influerar och styr mig i mitt liv.

Idag fick jag tillbaka resultatet på en uppsats, och när jag fick tillbaka resultatet upplevde jag mig själv mycket nervös. Mitt hjärta började slå kraftigare, och jag fylldes av förväntan – detta visar mig att jag är beroende av ett betyg för att definiera vem jag är, och att jag är beroende av skolan – för att visa mig vem jag är.

Självklart är detta oacceptabelt, eftersom det i grund och botten betyder att jag tillåter och accepterar mig själv att existera, och leva som en slav – där ingenting av mig själv har något värde, utan endast vad jag hoppas, och vill att andra ska tycka om mig. Det är inte så jag vill uppleva mig själv, och leva i förhållanden till skolan – istället vill jag vara självdirigerande, och styra mig själv utan att bli emotionellt involverad. Jag vill inte att betygen jag får på något sätt ska influera vem jag är, och hur jag lever – utan betyg är bara någonting jag får och ingenting mer.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av betyg att definiera vem jag är – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att offra mig själv, och mitt liv till att tjäna systemet för att få så bra betyg som möjligt – och få ett erkännande – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag inte behöver få ett erkännande utifrån – jag behöver inte bli någon slags superman i systemets ögon för kunna acceptera mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag behöver inte ha systemet som står bakom mig och klappar mig på ryggen, och säger till mig att ”gud vad du är duktig” – och jag behöver inte ha en lärare som säger till mig att ”ja, du förstår precis” – jag behöver inte ha acceptans, och kärlek utifrån eftersom jag kan ge detta till mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta försöka hävda mig själv, och skapa en position i systemet där andra kan se mig som imponerande, och vilja vara som mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja uppnå kändisskap, och stjärnstatus – genom att bli erkänd av systemet såsom en speciell människa – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna, och tänka – att om jag inte kan bli erkänd av systemet – och få en plats i systemet – och vara någon i systemet med någon slags speciell egenskap – att tänka att jag då är värdelös – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra hela mitt liv till ett enda stort sökande efter att få uppnå erkännande – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att erkänna mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag måste bli accepterad av mina föräldrar – accepterad av mina lärare – accepterad av mina skolkamrater – accepterad av min partner – accepterad av människor i min omvärld för att jag ska kunna acceptera mig själv – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterad mig själv att tänka, och tro att jag utan denna acceptans av andra människor är värdelös – och att jag saknar all mening och relevans

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hoppas, och inbilla mig själv att systemet ska erkänna mig – genom att jag ska bli upphöjd till skyarna såsom en revolutionerande, speciell, och unik människa – som har fantastiska egenskaper – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa mig själv, och kompromissa de beslut jag tar och lever i mitt liv genom att konstant försöka uppnå acceptans i systemet – och leva för att få uppnå en sådan acceptans istället för att leva som mig själv – här – en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det finns någonting mer för mig att uppnå ”därute” och att tro att detta mer är att jag blir accepterad, och ansedd av systemet såsom att vara en speciell, unik, och intelligent människa – som är ansedd, och definierad av andra såsom att vara mer än en vanlig människa – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i mitt liv kämpa, och försöka göra allt i min makt för att inte vara en ”vanlig” människa – utan istället få bli, och vara ansedd såsom en ”ovanlig” människa

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv – att acceptera mig själv även fast jag är ”normal” och ”vanlig” och även fast mitt liv inte bjuder på någon stjärnstatus – och således tillåta och acceptera mig själv att vara nöjd med mig själv även fast jag utifrån systemets ögon endast är en medelmåtta

Självåtaganden

När jag märker att jag låter ett betyg, ett uttalande, eller något slags symbol definiera vem jag är – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag inte behöver uppleva mig själv såsom en slav till extern stimuli – utan att jag kan skapa och dirigera mig själv här – jag kan säga att jag är här såsom mitt andetag densamma igår, idag, och imorgon även fast jag får skitdåliga betyg i skolan; således åtar jag mig själv att ta tillbaka makten över mig själv och besluta vem jag är i varje ögonblick – och att göra detta oavsett vad slags extern stimuli jag möter i min omvärld

När jag märker att jag vill, och önskar att systemet står bakom mig och klappar mig på ryggen och säger ”gud vad du är duktig” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att om jag behöver någon att säga till mig att jag är duktig för att jag ska röra på mig själv – då begränsar, och kompromissar jag mig själv och min egen självuppriktighet; således åtar jag mig själv att sluta existera såsom en tjänstvillig hund till systemet som söker efter positivt erkännande – och jag åtar mig själv att istället dirigera mig själv och ta beslut utifrån vad som jag ser är praktiskt och bäst för alla

När jag märker att jag vill uppnå kändisskap, och stjärnstatus – genom att bli erkänd av systemet såsom en speciell människa – då stoppar jag mig själv, och jag ser, inser, och förstår att detta begär efter kändisskap är en illusion och även om jag blir känd – kommer detta inte tillföra NÅGONTING till VEM JAG ÄR – eftersom JAG SJÄLV måste tillföra det jag vill uppleva som mig själv – till mig själv; således åtar jag mig själv att sluta söka efter mig själv genom att vilja bli känd, och uppmärksammad av systemet – och jag åtar mig själv att istället vara nöjd, och tillfreds med mig själv såsom en ”vanlig” och ”normal” människa

När jag märker att jag söker efter, och vill bli accepterad av mina föräldrar, mina lärare, mina skolkamrater, min partner – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att om jag ska söka efter acceptans från andra så kommer jag aldrig själv att leva acceptans – och därför aldrig faktiskt bli accepterad; således åtar jag mig själv att LEVA ACCEPTANS av och som mig själv – istället för att försöka få detta från andra människor

När jag märker att jag hoppas, och vill att systemet ska erkänna mig – genom att jag ska bli upphöjd till skyarna såsom en revolutionerande, speciell, och unik människa – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – denna idén om att jag måste bli en hjälte för att kunna på något sätt vara nöjd med mig själv är FALSK – jag behöver bara vara mig själv – leva mig själv – och helt enkelt vara med mig själv och ingenting mer behövs; således åtar jag mig själv att acceptera mig själv såsom den enkelhet jag faktiskt är och består av – såsom ett andetag här

När jag märker att jag tänker, och tror att det finns någonting mer för mig att uppnå ”därute” – och att jag måste uppnå detta ”därute” för att kunna acceptera mig själv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att NEJ – jag behöver inte bli någonting som är därute – utan jag kan istället slappna av – ta ett andetag och fokusera på att skapa mig själv som liv här i och som min fysiska kropp; således åtar jag mig själv att andas, slappna, och sluta jaga, sluta försöka, sluta hoppas – och istället acceptera mig själv här såsom absolut ingenting – absolut vanlig – absolut konventionell – absolut ”tråkig” – och således acceptera mig själv som jag är naturligt och utan tillsatser

Jag åtar mig själv att sluta vilja utge mig själv för att vara någon slags superindivid som är fullständigt unik, och perfekt – och jag åtar mig själv att istället acceptera mig själv och leva andetag för andetag – och se, inse och förstå ENKELHETEN i att LEVA

Dag 160: Jag Kan Inte Förlora Mig Själv

Självskriverier

När människor ger mig saker, eller uppskattar mig – eller sammanfattat – gör någonting mot mig som jag blir glad över. Då blir jag ofta rädd för dem, och börjar känna mig obekväm i deras närvaro. Och detta har att göra med att jag är rädd för att de ska ta ifrån mig det där de gav mig. Därför blir får jag svårt för att uttrycka och röra mig själv naturligt, och avkopplat runtomkring dessa människor, eftersom jag blir nervös att någonting jag gör eller säger ska ändra deras inställning gentemot mig, och att de ska börja se på mig med oblida ögon.

Detta har jag märkt händer när jag får dricks av en kund då jag kör taxi, när jag får presenter av mina föräldrar på julen, eller då människor i min omgivning helt enkelt beslutar sig för att ge någonting till mig.

Självklart är det oacceptabelt att existera och leva på ett sådant här sätt, eftersom jag begränsar och håller mig själv tillbaka – och förtrycker mig själv såsom naturligt och autentiskt självuttryck.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva mig själv obekväm, nervös och rädd runtomkring människor när dessa ger mig någonting, eller är vänliga mot mig, eftersom jag blir rädd att jag ska göra, eller säga någonting som kommer göra att denna människan blir arg på mig och tar bort det jag upplevde och kände att de gav till mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mig själv beroende av att andra människor ska ge mig omtanke, och uppmärksamhet – och bli livrädd när någon människa i min omgivning faktiskt ger mig detta – eftersom jag genast blir rädd för att förlora det jag upplever att den andra människan ger till mig; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte existera, och medverka såsom en och jämlik med andra människor i min värld och omgivning – där jag således inte vill ha, och inte har ett begär inför att andra människor ska ge mig någonting som jag annars tror mig själv sakna – utan jag ger allt till mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna fruktan, nervositet och ångest inför att förlora min positiva position i människors ögon, och istället bli ansedd och definierad av människor i min värld såsom att vara negativ – och inte ha något värde – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att önska, och ha ett begär om att andra människor ska ta hand om mig – och stabilisera mig – och ge mig en säker och stabil grund i denna världen istället för att jag ger detta till mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ge till mig själv vänskap, och omtanke – och således inte försöka hämta detta utifrån, och inte vara rädd för att förlora detta när jag upplever det som om att en annan ger mig vänskap och omtanke – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv från min mänskliga fysiska kropp, och istället för att utveckla mig själv praktiskt att stå – leva – och uttrycka mig själv såsom vänskap, och omtanke – att istället söka efter dessa uttryck utanför mig själv

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag aldrig kan hitta ett substitut för mig själv – alltså en annan människa som kan ge mig allt det jag upplever att jag inte har – och allt det jag upplever att jag saknar, och att jag måste ha att en annan ger till mig; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte andas och ta mig själv tillbaka till min kropp – och leva ord som mig själv HÄR en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att en annan kan ta någonting ifrån mig – och att jag därför måste vara snäll, och medveten om hur jag pratar och beter mig mot andra människor – så att de alltid ska få en positiv och glad upplevelse av mig så att de aldrig någonsin ska tänka på att ta någonting bort ifrån mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta mig själv tillbaka till mitt andetag, och min kropp – och leva HÄR en och jämlik – och se, inse och förstå att jag aldrig kan förlora någonting av och som mig själv eftersom jag är HÄR

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att om en annan ser mig som värdelös, att tro att jag då är värdelös – och att den upplevelsen jag tror att en annan människa har om mig – måste – definiera mig fullständigt – istället för att se, inse och förstå att det behöver inte vara såhär – jag behöver inte uppleva mig själv obekväm, och nervös inför att människor ska ogilla mig – utan jag kan helt enkelt stoppa mig själv, ta ett andetag – och föra mig själv tillbaka hit – och således inte längre vara beroende av energier för att leva och röra mig själv här

Självåtaganden

När jag märker att jag känner mig själv obekväm, rädd och nervös när någon ger någonting till mig – eller jag upplever att någon är vänlig och snäll mot mig; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är inte något farligt om andra inte längre ger mig saker, eller är snälla och vänliga mot mig – och således inget att frukta; därför åtar jag mig själv att sluta frukta att andra människor inte ska vara snälla mot mig, och jag åtar mig själv att istället leva och uttrycka mig själv i och som bekvämlighet med min mänskliga fysiska kropp

När jag märker att jag blir livrädd när någon människa i min omgivning ger mig omtanke, och uppmärksamhet – eftersom jag är rädd för att de ska sluta med detta; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns inget farligt, eller dåligt med att andra människor inte ger mig vad jag upplever såsom omtanke, och uppmärksamhet – eftersom jag kan ge detta till mig själv; således åtar jag mig själv att ge mig själv omtanke, och uppmärksamhet – och sluta söka efter detta i separation från mig själv utanför mig själv

När jag märker att jag känner fruktan, nervositet och ångest inför att förlora min positiva position i människors ögon – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att hur jag blir sedd av andra människor inte kan påverka mig om jag inte tillåter och accepterar det; således åtar jag mig själv att sluta vara beroende av hur jag tror att andra människor ser mig – och jag åtar mig själv att istället leva självförtroende, och självvärde i och som varje andetag – här

Jag åtar mig själv att ge till mig själv vänskap och omtanke genom att leva vänskap praktiskt på det sättet att jag gör mot och till mig själv det som jag vet är bäst för mig själv – även om det inte det jag känner för – och att jag tillåter och accepterar mig själv att vara intim och öppen med mig själv om vad jag upplever och går igenom inom mig själv – och således inte fördöma mig själv, och försöka låtsas att jag är någonting mer eller mindre än vad jag faktiskt är

Jag åtar mig själv att leva omtanke till mig själv genom att tänka på vad som är bra för mig – och om hur jag upplever mig själv – att fråga mig själv vilken mat som är bäst för mig, och endast äta sådan mat som jag bevisligen sett gynnar min kropp effektivt – och att även fråga mig själv i varje ögonblick hur jag upplever mig själv och vad jag kan göra för mig själv för att min upplevelse och applikation av mig själv ska bli mer effektiv, och givande

När jag märker att jag försöker hitta ett substitut för mig själv – utanför mig själv i någon, eller någonting annat – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag kommer aldrig hitta mig själv utanför mig själv – jag kommer aldrig kunna bli tillfredställd genom att hitta någonting som jag saknar utanför mig själv, eftersom den punkten i slutändan kommer försvinna; och således åtar jag mig själv att etablera och skapa mig själv praktiskt såsom de ord och applikation jag vill uppleva som mig själv

När jag märker att jag tänker, och upplever att en annan kan ta någonting från mig – då stoppar jag mig själv, tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att en annan aldrig kan ta någonting från mig, utan vad jag upplever såsom att någon tar någonting från mig – är egentligen en emotionell reaktion av att känna mig underlägsen, och sämre än andra människor; och således åtar jag mig själv att sluta att frukta att förlora delar av och som mig själv och istället stå här i och som min mänskliga fysiska kropp – genom att andas och vara medveten om detaljerna av och som min mänskliga fysiska kropp

När jag märker att jag tror att om en annan ser mig som värdelös, att tro att jag då är värdelös – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag skapar vad jag upplever inom mig och att det således är irrelevant vad en annan känner, tänker, eller tycker om mig; således åtar jag mig själv att leva värde som mig själv här – genom att förbli avkopplad, avslappnad och bekväm med mig själv och interagera med min omgivning utan att känna fruktan eller ångest för vad andra tycker om mig

Dag 17: Pengar och Irationella Rädslor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att förlora kontrollen över min verklighet, att frukta att jag inte längre kommer kunna göra effektiva beslut, och se på vad konsekvenserna blir av mina beslut, eftersom det inte finns någon rationalitet i min värld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta oberäknelighet, att frukta människor som jag inte kan läsa av och förstå vad som driver dem, hur de drivs, och vad deras nästa beslut kommer att bestå i

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta och känna ångest inför att en annan inte kommer lyssna på mig, och höra hur jag vill ha saker och ting, i rädslan att jag därigenom kommer förlora kontrollen i min värld, och bli förbisedd, och inte ha någon möjlighet att dirigera eller styra mig själv i min värld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma kontroll, och se försöket att kontrollera min värld, utifrån en utgångspunkt av rädsla såsom dåligt – och istället för att se hur jag kontrollerar min värld, förtrycka och förneka att det är någonting jag gör, eller skulle vilja göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att sätta gränser i min värld, och dirigera mig själv i min värld genom att uttrycka vad jag tillåter, och vad jag inte tillåter – i rädslan att jag därför inte ska bli sedd och upplevd som andra människors vän

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och rädsla inför att jag ska begränsa andra människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och rädsla att andra människor ska tycka att jag är tråkig, och kontrollerande, om jag lever på ett sådant sätt att jag försöker kontrollera vad som händer i min värld, ifrån utgångspunkten av vad som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera och se kontrollerande människor såsom att vara jobbiga, och såsom att kväva liv, och därför inte kontrollera, eller på något sätt försöka uttrycka mot min värld hur jag vill ha saker och ting, och hur jag vill att saker ska fungera – istället för att tillåta och acceptera mig själv att leva utåt, genom att utrycka mig själv, och visa hur jag vill att saker och ting ska fungera

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att leva på ett sådant sätt att andra tycker att jag försöker kontrollera dem, och att de känner att jag kväver dem, och håller dem tillbaka – istället för att se, inse och förstå att denna upplevelsen av att kväva, eller bli kvävd, är en upplevelse av som sinnet, och det mentala – och är på så vis inte riktig, och går inte att lita på

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sätta min tillit till upplevelser av mig själv som jag inte kan se, eller dirigera, styra, här såsom mig själv i andetaget – i tron att allt jag upplever inom mig, måste vara av och som mig, eftersom jag upplever det inom mig – istället för att inse, se och förstå – att bara för att jag upplever någonting inom mig, behöver inte det betyda att jag är det som jag upplever inom mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att en annan ska se mig som tjatig, och ska tycka att jag oroar mig för mycket i onödan, och att jag inte bryr mig tillräckligt mycket om andra saker i livet som är viktiga

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna rädsla och ångest inför att inte ha möjlighet att kontrollera och styra en annan, i rädslan att denna andra ska dra med mig ner i en undervärld där all min fruktan kommer att realiseras, och att jag inte kommer att kunna göra någonting för att hålla mig flytande

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera och se mig själv såsom underlägsen, och sämre än en annan – och tro att jag måste ha en annans erkännande i hur jag lever, talar och uttrycker mig själv, då jag dirigerar mig själv i min verklighet – i det att en annan måste tycka att jag är bekväm, samt rolig och underhållande att vara runtomkring

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag måste vara underhållande, rolig, och att jag aldrig kan vara allvarlig, och mena det som jag säger – och att jag inte får bekymra mig över praktiska livsbeslut – i tron att en sådan applikation av mig själv är tråkig, och jag således inte för leva en sådan applikation av mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förtrycka mig själv som seriositet, och att ta ansvar för mig själv och min värld på alla de sätt som krävs, i rädslan att jag kommer bli för tråkig, och torr, och att människor i min värld kommer att se mig såsom torr, tråkig, och osjälvständig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och rädsla att andra kommer att se mig såsom att jag oroar mig för mycket, att jag är för tråkig, och för torr, och att jag inte är lika rolig som jag brukade var, om jag tillåter och accepterar mig själv att ta ansvar för och som mig själv, och leva på ett sådant sätt att jag inte ignorerar de problem jag ser i min verklighet, utan tar tag i dem

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att diskutera problem med min partner, och diskutera praktiska överväganden som måste dirigeras, i rädslan att min partner ska se mig som stel, som alltför orolig, och såsom att inte vara tillräckligt stöttande

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera stöttande såsom att bara fokusera på det positiva, och aldrig dra upp eller prata om någonting negativt, eller dåligt – i tron att jag mår bättre av att bara prata om positiva, och sköna saker – istället för att se, inse och förstå att det är de negativa sakerna i min värld som kräver min uppmärksamhet, och som jag måste se till och dirigera, för om jag inte gör detta kommer de slå tillbaka i mitt ansikte

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ansvar för mig själv, inom mig själv, genom att enbart lägga fokus vid de positiva upplevelserna jag har inom mig, och tänka på hur skönt, och hur underbara vissa upplevelser är som jag har, istället för att titta på allt det negativa skit som jag upplever inom mig, och ta tag i det skitet, och dirigera det genom att skriva och applicera självförlåtelse, tills det inte längre finns något negativt skit inom mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och rädsla att andra människor ska se mig som orolig, nojjig, och onödigt försiktig, i rädslan och ångesten att andra ska se mig som svag och mesig – för att jag tar tag i och dirigerar punkter i min värld noggrant, och på ett sätt att inga misstag kan uppkomma – i tron att det är en svaghet att vara noggrann och lägga vikt vid detaljer, och att det är coolt, häftigt, och betyder att man är stark om man inte ger fan i någonting, utan bara tar allting som det kommer

Jag åtar mig själv att inte längre kontrollera min verklighet i rädsla och fruktan – utan att istället dirigera min verklighet, en och jämlik inom princip av vad som är bäst för alla

Jag åtar, och hänger mig själv att inte längre frukta att bli av med pengar, och att varje gång denna fruktan att bli av med pengar kommer upp inom mig – att jag genast stoppar mig själv, tar ett djupt andetaget – och därefter inte går in i denna rädslan och agerar utifrån denna rädslan – utan istället agerar utifrån sunt förnuft såsom vad som är bäst för alla

Jag åtar och hänger mig själv att leva insikten att pengar inte är någonting jag måste frukta, att pengar inte är någonting dåligt, att pengar är ett fysiskt objekt vilken kan ge mig möjlighet att köpa olika saker, och att det inte är någonting mer med det

Jag åtar och hänger mig själv att inte längre leva, och dirigera mig själv såsom irrationella rädslor – utan istället leva och dirigera mig själv utifrån vad som är bäst för alla, utifrån vad som är bäst för mig – utifrån sunt förnuft och bevisbara matematiska formler

Dag 16: Pengar och Kontroll

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av en upplevelse att jag inte är tillräcklig, att jag är fylld av misstag, och att ingenting av mig själv är tillräckligt – istället för att se, inse och förstå att jag fördömer mig själv, och att självfördömande inte leder till någonting

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av ångest och fruktan att jag inte kommer att ha kontroll över min verklighet, och att min framtid kommer att bli färglös, och utan några nyanser av smakrika energier, istället för att se, inse och förstå – att om jag definierar glädje, och lycka såsom min möjlighet att uppleva energier, så har jag begränsat mig själv som dessa orden i oändlighet, eftersom jag faktisk inte behöver känna någon energi för att leva mig själv som glädje och lycka här – såsom ett fysiskt uttryck av mig själv här en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att jag ska förlora kontroll över min värld, att frukta att om jag släpper kontrollen över mig själv och min värld, att jag då kommer uppleva att min värld rasar samman, och att min värld inte är lika rolig att leva i längre, och inte har samma sorts stabilitet som jag vant mig vid att min värld har – istället för att se, inse och förstå att kontroll alltid är baserat på rädsla, och rädsla alltid är baserat på det faktum att jag inte tillåter och accepterar mig själv att lita på mig själv – sålunda tillåter jag mig själv att lita på mig själv här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka få kontroll över mig själv genom att kontrollera min värld, att försöka hitta mig själv, och finna ro i min själv genom att kontrollera min värld, att försöka förtrycka min rädsla och ångest genom att slåss, och kämpa, och konstant försöka förhindra att jag förlorar kontroll i min värld – istället för att tillåta och acceptera mig själv att slappna av, och att låta mig själv andas, och inte definiera mig själv i förhållande till min värld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i konstant fruktan och ångest inför att förlora kontrollen i min värld, inför att inte längre ha möjlighet att styra min värld i enlighet med min fruktan, mina begär och min ångest – och i detta fördöma mig själv, och vara arg på mig själv för att jag förlorar kontrollen – istället för att se inse och förstå att behovet av kontroll tillkommer endast den som inte tillåtit sig själv att lita på sig själv i varje ögonblick, och leva fullt ut varje dag, varje ögonblick, och inte frukta framtiden, utan leva framtiden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv, och vara hård mot mig själv när jag slappnar av, när jag tar dagar däri jag inte gör någonting, då jag endast tittar på film, och inte gör någonting särskilt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv såsom deprimerad, och lat – och definiera mig själv såsom lat och deprimerad såsom att vara dålig, och förbjuden, och på så vis gömma mig själv för mig själv, såsom existensen av mig själv som lat och deprimerad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gömma ifrån mig själv mitt begär att ge upp inom mig själv, mitt begär att ge efter, och att inte längre behöva driva mig själv, knuffa mig själv, och fösa mig själv framåt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv såsom mina beroenden, vad jag är beroende av, vad jag vill ha, och såsom min tendens att ge efter för vissa beroenden, ta och leva ut dessa beroenden, oavsett vad de har för konsekvenser för min kropp, och för min generella upplevelse av mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och rädsla inför att bli sårad och utnyttjad, att känna ångest och rädsla inför att bli lurad, inför att ge mig själv hän till en annan, öppna mig själv, visa mig själv, och sedan bli ignorerad och bortkastad – istället för att tillåta och acceptera mig själv att inse, att den jag faktiskt vill öppna mig själv inför är mig själv, den jag vill leva mig själv inför är mig själv – det är jag som kallar på mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att leva osjälviskt, att vara rädd att leva utan ett ego, utan begär, utan en liten röst inuti mitt huvud som smider planer, som pratar om vilka valmöjligheter jag har, och som ser varje ögonblick och situation såsom ett slagfält, istället för en möjlighet att uttrycka och expandera mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att leva osjälviskt, i rädslan att jag ska bli utnyttjad, i rädslan att jag inte längre ska kunna kontrollera min verklighet, och ha makt över min verklighet – i rädslan att jag inte längre kommer kunna göra precis vad jag vill, när jag vill, och hur jag vill – utan att jag faktiskt kommer att ha ett ansvar gentemot mot mig själv, och min verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna rädsla och ångest inför att ansvara för någon mer än mig själv, inför att ta hand om någon mer än mig själv, inför att bry mig om någon mer än mig själv, i rädslan och ångesten att jag kommer bli avvisad, och att jag inte kan lita på någon annan, för vad jag än gör så kommer jag bli sårad och skadad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna rädsla och ångest inför att bli sårad och skadad av en annan, inför att jag kommer ge mig själv hän till annan, och tillåta och acceptera mig själv att öppna mig själv, men sedan att jag blir skadad – istället för att inse att jag inte kan bli skadad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av rädsla att förlora pengar, att förlora kontroll, att tro att om jag inte har pengar, att jag inte heller har någon kontroll, eller någon förmåga, och möjlighet att dirigera mig själv i denna världen – istället för att inse att så inte är fallet, och att jag faktiskt har en möjlighet att dirigera och styra mig i denna världen, på ett sett som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av fruktan att förlora pengar, att tro att pengar är viktigt, att pengar utgöra mitt liv, och att jag måste försvara mina pengar oavsett vad detta innebär, i tron att pengar gör mig till den jag är, istället för att inse, se och förstå att jag gör, och skapar mig själv till den jag är, inte pengar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att om jag inte har möjlighet att spara pengar, och bygga på mig själv mer pengar, och öka mina inkomster, tjäna mer, utöka min profit och mina vinster, att jag kommer hamna efter, och att jag inte kommer klara av att överleva i denna världen, istället för att inse, se och förstå att så inte är fallet, och att jag gett pengar ett högre värde än det förtjänar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra pengar till min gud, och att göra pengar till det som jag hänger mig själv gentemot, i tron att om jag inte dyrkar pengar, och ger mig själv hän till pengar, att jag annars kommer att förlora mig själv och inte klara av att existera och leva i denna världen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag måste ha pengar, jag måste ha känslan av att jag är rik inom mig, såsom en upplevelse, för att känna mig trygg, och lugn i denna världen, i tron att om jag inte har denna upplevelse inom mig, såsom att känna mig själv trygg, lugn och räddad i denna världen, att jag då inte kan stå stabil, lugn och bekväm i mig själv här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv såsom stabilitet genom att tro att detta är någonting jag endast kan leva genom att ha pengar, att tro att om jag inte bygger upp mig själv i denna verkligheten till att konstant ha ett överflöd med pengar, till att konstant ha mer pengar än vad jag behöver, så att jag kan spara, och så att jag kan bygga upp en förmögenhet, att jag då inte kan vara stabil

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag enbart kan leva mig själv, uppleva mig själv såsom stabilitet och tillit mot mig själv genom att ha pengar, genom att vara rik, ha ett fast jobb, och varje månad få in tillräckligt med pengar på mitt konto för att jag ska kunna känna mig trygg, och säker i denna världen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv ifrån mig själv som stabilitet, självtillit, och självtillfredsställelse, genom att tro att jag endast kan leva dessa orden som mig själv om jag är rik, och om jag är accepterad i systemet såsom att vara en mäktig, och rik person som har stora resurser till sitt förfogande, och som kan göra vad han vill

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka fly undan min rädsla för att vara ensam, utblottad, och utan någonting av värde i denna världen, genom att bli rik, genom att försöka konstant bygga upp min förmögenhet, samla pengar, och göra mig själv rikare – istället för att jag använder pengar såsom ett stöd för mig själv att effektivt leva och uttrycka mig själv i denna verkligheten, och inte längre sätter ett personligt värde på pengar, annat än att det är någonting som jag för tillfället är i ett behov av

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att mig själv för givet, och att mig mitt liv för givet, och att göra saker utan att ge det mitt allt, att aldrig hänge mig till någonting, utan att tillåta och acceptera mig själv att stå litet utanför, och inte riktigt ge mig hän, och ge någonting mitt allt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta mig själv, och andra för givet, genom att förvänta mig att andra ska leva, och ta beslut på ett sådant sätt som jag hoppats inne i mitt huvud, och som jag tänkt inne i mitt huvud, istället för att förstå att jag kan inte leva så, eller existera så, och att det inte går att ta beslut genom att endast ta mina tankar i mitt huvud i beaktande

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta andra för givet, genom att tänka att andra är i min värld för att tillfredställa mina begär, för att vara där för att underhålla mig, och göra mitt liv roligt och trevligt att leva, istället för att inse, se och förstå att andra människor i mitt liv är fysiska varelser, lika riktiga som jag – och att jag således inte på något sätt har en rätt att använda andra såsom min möjlighet att förnöja mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att använda andra till att ha roligt, och till att skapa och göra min värld såsom jag vill uppleva den, utifrån en utgångspunkt om egenintresse – istället för att tillåta och acceptera mig själv att leva utifrån en princip om vad som är bäst för alla, om vad som är bäst för mig, om vad som gynnar alla och gynnar mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte hänge mig själv till de saker som jag för tillfället har i min värld såsom ansvar, och såsom projekt, och såsom förhållanden med andra människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att alltid stå utanför punkter i min värld, stå utanför förhållanden, stå utanför projekt, och inte riktigt ge mig själv hän till det jag gör, och ge det mitt allt, i rädslan att jag ska förlora, i rädslan att jag ska misslyckas och att andra ska anmärka på att jag misslyckats

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att hänge mig själv till någonting, för att senare inse att det jag hängivit mig själv till varit fel, och inte varit såsom jag trott

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att ge mig själv hän, för att viga mig själv åt en punkt, och ge mitt allt, och verkligen gå denna punkten på mitt bästa sätt, med hela mig, och inte behålla kvar hemliga dörrar, och utvägar jag kan ta, när jag märker att det börjar bli svårt och att jag kanske kommer misslyckas, eller begå ett misstag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta andra för givet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja att andra ska ge mig, innan jag ger – att vilja att jag ska få mer tillbaka än vad jag ger, och att jag hela tiden ska gå med plus, och få en utökad rikedom, ett utökat liv – hela tiden mer, och mer – istället för att ge såsom jag vill ta emot

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att förändra mig själv, och dirigera mig själv att inte existera med självintresse, utan helt här – i varje ögonblick att jag tar beslut utifrån principen av vad som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att förlora pengar, i tron att pengar gör mig till den jag är, och att jag utan pengar inte längre kommer ha någon möjlighet att leva, eller uttrycka mig själv, och tro att jag därför måste försvara mig själv, och existera i fruktan, för att kunna säkra min framtid

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge pengar ett högre värde än det förtjänar, och tro att jag genom att frukta huruvida jag kommer ha pengar eller inte, kommer att säkra en inkomst i framtiden, istället för att inse, se och förstå att fruktan inte hjälper eller assisterar mig på något sätt, utan endast tjänar till  att skapa mig såsom ett utryck av självkompromiss, där jag kompromissar vad som är bäst för alla, bäst för livet, för att tjäna och ha tillgång till pengar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, och rädsla inför att gå med en annan människa, och lita på en annan människa, i rädslan att om jag litar på en annan människa så blir jag svag, och jag kan då bli utsatt för en attack, och bli skadad – istället för att se, inse och förstå, att svaghet endast existerar inom och som sinnet, och att skadad det kan jag endast bli när jag tillåter och accepterar det, såsom att jag tillåter och accepterar mig själv att ta någonting personligt

Jag hänger mig själv till att inte längre frukta att lita på andra människor, eftersom jag inser att detta är en reflektion av mig själv tillbaka till mig själv, att jag fruktar att lita på mig själv – jag åtar därför mig själv att lita på mig själv

Jag åtar mig själv att inte längre frukta att bli av med pengar, utan istället använda pengar för att stötta mig själv, och människor i min värld – och agera på sådant sätt som är bäst för alla

Jag åtar mig själv att sluta leva i egenintresse, att sluta att ta beslut, och se på min värld utifrån perspektivet av att det bara är mig själv som betyder någonting, och jag inser och förstå att alla, och allt i min värld är viktigt, och att ingenting kan förbises såsom att vara mer eller mindre viktigt

Dag 15: En Annan Bestämmer

Det finns en del punkter som jag måste ta tag i, vilka jag projicerat mot min partner, och som består av ilska och frustration. Detta är punkter som jag oftast, och mycket snabbt, förtrycker inom mig när de kommer upp. Jag vill inte känna av att de existerar, och jag rättfärdigar upplevelsen inom mig genom att säga, ”att jag har i princip transcenderat den där upplevelsen”; ”den där ilskan är ju inte så stark längre, den där ilskan den bara andas jag igenom”.

Genom att jag använder sådana ord så rättfärdigar jag mitt beteende och jag skjuter upp det oundvikliga, att faktiska ta och titta på vad det är jag upplever inom mig, för att sedan göra den nödvändiga självförlåtelsen, de nödvändiga skriverierna, och sedan den nödvändiga självkorrektionen.

Det tjänar som en mycket bra varningsmarkering, att så fort jag har tankar inom mig som på något sätt antyder att en viss upplevelse jag har, inte längre influerar mig, eller att jag är ”klar” med den, jag har ”transcenderat” den, då betyder det att jag förtrycker vad jag upplever, jag rättfärdigar vad jag upplever, och jag skjuter upp den dagen då jag måste ta i tag med min egen skapelse.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli arg och frustrerad när en annan säger till mig vad jag ska göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig dum och förödmjukad när en annan säger till mig vad jag ska göra, i tron för att vara smart, för att kunna acceptera mig själv, är det jag som måste säga vad som ska göras

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera styrka, och självacceptans såsom att veta vad som ska göras, och såsom vara kapabel att göra det som ska göras – istället för att inse och förstå att jag inte måste bevisa för mig själv att jag accepterar mig själv, genom att visa att jag kan göra vissa saker – jag kan leva självacceptans här i detta ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att om en annan säger till mig att göra någonting, att jag i det ögonblicket förlorar makt, och är mindre ansedd och respekterad än tidigare, istället för att se, inse och förstå att jag definierat anseende och respekt i separation från mig själv, och skapat idén att för att leva respekt, och för att leva på ett sett så att jag har anseende för och mot mig själv, att jag då måste vara den som bestämmer, och tar alla beslut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag måste bestämma, och ta alla beslut, att jag måste vara orsaken till alla beslut, ha och skapade den begynnande idén till beslutet – i tron att om jag inte gör detta, om jag inte skapar beslutet utan någon annan, att jag då förlorat makt, och att jag förlorat min frihet, eftersom tydligen har någon annan tagit min makt och frihet genom att ta beslutet – istället för att se, inse och förstå att jag definierat orden makt och frihet i separation från mig själv, genom att tro att jag måste vara den som tar ett beslut för att kunna leva dessa orden som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se mig själv som underlägsen att leva orden makt och frihet, och tro att jag för att kunna leva dessa orden som mig själv i varje ögonblick måste bevisa mig själv inför andra, och måste visa att andra inte kan kontrollera mig själv, istället för att inse att jag inte måste bevisa mig själv för att leva makt och frihet – utan att jag kan leva dessa orden som mig själv, här i andetaget, utan att andra måste veta om vad jag lever

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att andra har makt över mig, istället för att inse, se och förstå att riktig makt kan man aldrig ha över en annan, eftersom riktig makt är att faktiskt vara kapabel att styra, och dirigera själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och bli upptagen i maktkamper, eller vad jag uppfattar som och definierar som maktkamper, vari jag känner att det är jag som måste ta besluten för att jag inte ska bli vanhedrad, istället för att se inse och förstå att detta inte är en kamp om äkta makt, utan en kamp om idén och upplevelsen av makt, som faktiskt inte är riktig makt, eftersom riktig makt är den makt man har över sig självt, såsom förmågan att styra och dirigera själv här, till förmån för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag måste bevisa att jag kan ta egna beslut inför andra, för att kunna acceptera mig själv, och tro att om jag inte kan bevisa mig själv såsom egenskapen att ta egna beslut inför andra, att jag då är värdelös och har ett begränsat värde, att jag är underlägsen och inte duger lika mycket till som andra gör, istället för att se, inse och förstå att det inte finns någonting värde i att ta beslut, det finns ingen sorts ära i att vara en ledare, det finns inget, och är inget utöver att vara helt vanlig, man är fortfarande fysisk här, och andas, och jag inser därför att upplevelsen jag har mot ledare är helt inbilsk och existerar inte i verkligheten

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inbilla mig själv att tro att ledare är bättre än mig, att ledare har någonting som jag saknar, och att jag därför för att kunna acceptera mig själv, för att kunna vara tillfreds med mig själv, måste bevisa mig själv inför andra att jag är värdig och tillräcklig såsom en ledare – istället för att se, inse och förstå att jag kan acceptera mig själv här, jag kan bestämma att jag är tillfredställd med mig själv här, utan att jag är en ledare

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inbilla mig själv att tro att jag måste visa mig själv vara stark och kraftig inför andra, att jag måste visa andra mig själv såsom att jag aldrig tvekar inför beslut, såsom att jag alltid vet vad som är rätt, och såsom att jag alltid har kontroll, i tron att om jag inte lever och uttrycker mig själv på ett sådant sätt, att jag annars är underlägsen och sämre än vad andra är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro och inbilla mig själv att jag är sämre än andra, om jag inte kan lura andra att se mig, och komma ihåg mig såsom att vara stark och mäktig, istället för att inse att en sådan tro, och idé är helt vansinnig och utan all form av sunt förnuft, eftersom jag fortfarande är samma person oavsett vad andra tror om mig, och således spelar det absolut ingen roll huruvida andra tror att jag är en supermänniska, eller helt värdelös

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli frustrerad när jag inte tar besluten, utan annan tar besluten, i tron att den som tar besluten är starkare, och bättre än den som inte tar besluten, istället för att inse att den omständigheten att jag tar ett beslut inte gör mig till starkare, eller sämre, utan att det helt enkelt är vad det är, att jag tar ett beslut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa idén inom mig själv att människor som leder är bättre än människor som inte leder, istället för att se, inse och förstå att ingen annan människa faktiskt leder en annan, eftersom alla i grund och botten tar sina egna beslut, eftersom de som väljer att följa en ledare, tar beslutet att följa ledaren, och att det därav inte kan tillägnas ledaren huruvida hans följeslagare väljer att göra som han säger

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv ifrån ledarskap, genom att tro att jag måste leda andra för att kunna leva ledarskap, istället för att se, inse och förstå att det enda korrekta ledarskapet, det enda äkta ledarskapet som finns, är att leda mig själv, är att lära känna mig själv på alla sätt, och därefter leda mig själv såsom jag själv skulle vilja bli ledd – genom att vara brutal, men samtidigt öm mot mig själv, förstående men samtidigt bestämd, disciplinerad men samtidigt tålmodig, i förståelsen att förändring kommer att ta den tiden det tar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv ifrån mig själv såsom självacceptans, självmakt, självledarskap, och självrespekt, genom att tro att andra måste ge mig en upplevelse av dessa orden, såsom en energi – istället för att jag lever dessa orden här, såsom ett fysiskt uttryck av mig själv – såsom att gå, prata, och leva som dessa orden på riktigt – varigenom jag inte behöver någon annan att därigenom vara på något speciellt sätt mot mig

Jag åtar mig själv att leva orden självmakt, självrespekt, självledarskap, och självvärde, och jag inser att dessa orden kan jag endast leva för och som mig själv – om jag upplever dessa orden i förhållande till någonting utanför mig, då inser jag att det jag upplever är fejk, eftersom jag inte står, och går, och praktiskt lever mig själv som orden här

Jag åtar mig själv att inte längre separera mig själv ifrån makt, ifrån styrka, ifrån mod, ifrån självacceptans, genom att tro att jag endast kan leva dessa orden genom att visa andra att jag är kapabel att ta beslut – och jag inser att dessa orden är endast riktiga när jag lever dem för och som mig själv, när jag står som dessa orden här såsom ett fysiskt och praktiskt uttryck av mig själv

Jag åtar mig själv att inte längre leva för att bli ansedd av andra, för att bli sedd av andra, för att få andra att bli imponerad av mig, och se mig såsom en mäktig, och unik individ, och jag inser att det jag istället ska göra, vill göra, måste göra, är att leva för och som mig själv såsom ord som är bäst för alla, såsom självmakt däri makt är ett ord som stöttar mig själv som alla att bli mer effektiva, såsom självrespekt, däri självrespekt är ett ord som stöttar mig själv såsom vad som är bäst för alla, såsom självstyrka, och självledarskap, däri dessa orden stöttar mig själv såsom vad som är bäst för alla

Jag åtar mig själv att sluta vara en slav till energier, att sluta definiera mig själv i enlighet med energier, och upplevelser, och istället lever jag mig själv här såsom andetaget, och jag applicerar och dirigerar mig själv här såsom levande ord i andetaget, inte längre beroende av och kontrollerad av energier för att leva

Jag åtar mig själv att leva här, och vara medveten om varje andetag som jag tar, och i varje ögonblick då jag märker att jag medverkar i mitt sinne, att jag stoppar mig själv och för mig själv tillbaka hit till denna fysiska verklighet