Tag Archives: mål

Dag 373: Vad är motivation?

Ordet motivation har enligt svenska ordböcker definitionen: Inre behov som ligger bakom visst (potentiellt) beteende. Det härstammar från ordet motiv som i sin tur betyder: Underliggande orsak (till viss handling). Alltså handlar motivation om att ha en orsak, ett behov som sedan leder till en viss handling. Problemet som många har är att detta behov till rörelse är oberäkneligt. Vissa dagar finns där ett stort behov, andra dagar ett mindre, och en tredje dag ingenting alls.

Mängder med människor tror sig därför helt sakna motivation. De känner inget behov, inget driv, ingen längtan, inget sug efter att göra någonting. Och eftersom de inte känner någon energi, upplevelse, eller inre rörelse till handling gör de antagandet att motivation inte finns inom dem – det är tydligen någonting som saknas i deras liv. Hur många gånger har jag inte hört om bekanta som ger upp på något åtagande för att ”de inte känner för det” eller ”inte orkar göra det”. Speciellt under mina universitetsstudier, när det varit dags att lämna in någon skriftlig uppgift, har det varit brukligt att höra om ”skrivkramp” och att någon bara inte ”inte känner för att skriva”. Motivation, såsom det definierats i modern tid handlar alltså om att ha någon form av upplevelse inombords som driver en framåt – och såtillvida en sådan upplevelse saknas är man tydligen omotiverad.

Om vi tittar på hur det stora flertalet definierat, och lever ordet motivation, går det att se att där saknas en bestämmande vilja, en beslutande kraft, och en passionerad ståndaktighet. Motivation ses i stället som någonting som en vacker dag helt plötsligt uppstår. Det är dock en felaktig förståelse av ordet motivation.

För att få en mer korrekt bild av motivation kan vi titta på ordet MOTOR som betyder: Apparat som driver någonting. Ordet motor har alltså i princip samma slags innebörd som motivation. Den enda skillnaden är att ordet motor definierar en mekanisk orsak till rörelse, emedan ordet motivation definierar en mental orsak till rörelse. Vilken av dessa två är den mest tillförlitliga typen av rörelse? Är det den mekaniska, eller den mentala?

Uppenbarligen är den mekaniska orsaken till rörelse mer tillitsfull än den mentala. Till exempel slutar din bilmotor aldrig att fungera för att den ”inte känner för att starta” – utan eftersom den blivit konstruerad/formad för ett visst syfte/ändamål – och uppfyller de fysiska förutsättningar som krävs för att kunna skapa rörelse, så gör den det. Kraften och styrkan i en motor kommer från att den är helt och hållet FYSISK i sin kraftöverföring. Den utnyttjar således fysiska lagar, substanser, och krafter för nå framåt. Visserligen behöver den bränsle, men också det är en beräknelig faktor. För om man tankar kommer motorn att starta och röra sig framåt.

Precis på samma sätt som en motor fungerar kan man välja att närma sig motivation. För vad är det EGENTLIGEN du behöver för att kunna motivera dig själv?

Svaret på den frågan är enkel. Det är din kropp. Och om du tittar på din kropp kan du se att den har stora likheter med en motor. Det är en slags apparat som driver någonting, och vad den driver är dig. Din kropp för dig framåt genom livet. Det enda den behöver i utbyte är näring och omsorg. Men smörjer du den väl, ser till att tanka med rätt bensin, och servar enligt serviceboken – ja – då har du en motor som räcker åtminstone en 80 år.

Lösningen på problemet med motivation är därför att inte låta motivation vara beroende av vad du känner och upplever. Låt i stället motivation vara hur du KROPPSLIGEN rör dig för att få saker och ting gjorda – och låt bränslet till din mot(or)ivation vara ditt beslut att nå ett mål du etablerat för dig själv. Rör dig sedan framåt med varje andetag. Det märkliga är att det egentligen är din kropp som gör allt arbete, du själv hänger bara med och säger till vad som ska göras, när det ska göras, och hur det ska göras. Du är chefen som tar besluten, och sedan låter du din motor sköta resten – din egen personliga motor som är gjord av kött och blod.

Många självhjälpsmetoder utgår från den helt felaktiga utgångspunkten att motivation måste vara en känsla, eller upplevelse som man laddar upp genom att tänka positivt. Men vad leder det till? Uppenbarligen kommer du att stöta på svårigheter i livet, negativa händelser kommer att inträffa, olika hinder kommer att hamna mellan dig och dina drömmar. Om du då har gjort dig själv beroende av en positiv upplevelse för att vara motiverad, finns det en synnerligt stor risk för att din motivation kommer flyga all världens väg. Den kommer förbytas med en illasittande negativ upplevelse, som sedan kan utvecklas till depression, apati, och rentav motsatsen till den där positiva upplevelsen som fanns där från början.

Men, om du i stället baserar din motivation på din kroppsliga apparat, som till sin natur är skapad till rörelse, skapande, initiativ och upplevelse – då bygger du din motivation på en berggrund. Om du förlitar dig på din fysiska kropp för motivation kommer ingenting kunna stoppa dig. Det finns inga toppar eller dalar – utan varje dag är en dag då du tar ett beslut och sedan med din kropp rör dig framåt för att hantera livet. Du tar hand om dina åtaganden, dina ansvarstaganden, gör det som behövs, och sakta men säkert ser du resultaten träda fram.

Advertisements

Dag 372: Existentiell ångest

Existentiell ångest, vad är det? Jo, existentiell ångest är den upplevelsen som dyker upp inom de flesta när man kommer in i vuxenlivet och märker att tiden faktiskt går ganska fort, och man därmed förstår att man inte kommer leva för evigt. Denna upplevelse har också getts andra namn, varav den vanligaste är trettioårskris, och medelålderskris. En medelålderskris karaktäriseras av tankar på vad man åstadkommit, hur långt man kommit, och frågan dyker ofta upp: Vad är egentligen meningen med livet?

För min egen del handlar existentiell ångest om produktion, hur mycket jag producerat, vad jag har producerat, och vad jag kan komma att producera i framtiden. Den handlar vidare om huruvida jag är på rätt väg i livet, om jag har tagit rätt beslut, och om jag i dagsläget lever det liv jag vill leva eller inte. Den underliggande punkten som alla dessa upplevelser, och tankar kommer från är en känsla av otillräcklighet, och en upplevelse av att vara värdelös. Mitt sätt att hantera denna upplevelse på har varit att driva mig själv framåt med ångest, för att på så vis skapa så mycket som möjligt, och därmed försöka uppnå ett så högt värde som möjligt. Frågan är naturligtvis, varför kan jag inte ge detta värde till mig själv, ovillkorligt, och utan att behöva göra en massa saker?

Det jag vill skapa till mig själv i detta liv är rofylldhet, vilket i princip är samma sak som att jag accepterar det faktum att jag en dag kommer att dö, och att jag har en begränsad mängd tid, men att det i sig självt inte är ett problem – det är i stället en realitet. Och när någonting är en realitet är det meningslöst att försöka kämpa emot – lösningen är att hantera realiteten och förvandla den till något stödjande.

Hur kan jag då vända denna realitet att tid är begränsat till något stödjande? Faktum är att det är enkelt, eftersom tid är en resurs som kommer ta slut, är lösningen att se värdet i tid, och respektera den tiden jag har, genom att använda den effektivt och i enlighet med det liv jag önskar skapa för mig själv och andra. I stället för att bli rädd för att jag har ett bäst före datum är det någonting jag kan använda för att ta saker och ting seriöst, och för att driva mig själv att göra det bästa av varje ögonblick – och inte kompromettera mig själv.

Det handlar därför i slutändan inte så mycket om var jag är, vad jag gör, eller när jag gör – det handlar om VEM JAG ÄR – och att utnyttja sin tid effektivt och leva till sin fulla potential handlar om att i varje ögonblick skapa och leva den bästa version av mig själv som jag kan uppbåda. Om jag lever varje ögonblick med målet att vara den bästa versionen av mig själv, då använder jag min tid effektivt, då skapar jag mervärde inte bara för mig själv utan även för andra – då ger jag faktiskt någonting som också andra kan ha nytta av.

Lösningen på denna existentiella ångest är således att sluta vara rädd för att jag inte kommer att nyttja mitt liv till det yttersta, och i stället föra min uppmärksamhet tillbaka till mig själv HÄR – till vem jag är här i detta ögonblick och hur jag kan leva och uttrycka mig själv här för att skapa mervärde inte bara för mig själv men även för andra. Där jag således inte tillåter och accepterar mig själv att under en hel dag existera i en energi, ett beteende, eller en stämning, utan att jag effektivt tar handling och hjälper mig själv att stå upp och gå igenom vad jag upplever inom mig själv, så att jag sedan kan komma tillbaka till verkligheten och ta del av samt engagera mig i mitt liv.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig jäktad, och stressad inför att jag ska hinna med så mycket som möjligt, producera så mycket som möjligt, och skapa ett så rikt, och begärligt liv som möjligt, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sakta ner inom mig själv, och förstå att min tid är begränsad här, men att livet inte handlar om att skapa så mycket som möjligt, eller hinna med så mycket som möjligt, utan livet är en serie ögonblick, och det handlar om hur jag lever, vem jag tillåter och accepterar mig själv att vara i och som dessa ögonblick i mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag aldrig kan segra över upplevelsen att jag har för lite tid, och äntligen kunna skapa mitt liv och göra alla de saker som jag tror att jag borde hinna med, utan i stället kan jag ge mig själv lugn och rofylldhet här, och gå mitt liv i varje andetag, och lägga min fokus på VEM JAG ÄR i stället för var, hur och när jag är – och förstå att mitt liv kommer att avgöras av VEM JAG ÄR

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i och som en existentiell ångest, där jag upplever det som om att jag måste kämpa, forcera, och driva mig själv framåt för att inte tappa kontrollen över mitt liv, och för att inte allt ska spåra ut och bli till ingenting, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta, att mitt liv ska komma till ingenting, i stället för att se, inse och förstå att det är dit mitt liv kommer att komma när mitt fokus ligger på mig själv, på mina upplevelser och mitt liv, i stället för vad jag kan ge till andra, vad jag kan skapa och uppnå i den här världen som kommer att assistera och stötta andra att skapa sina liv och göra någonting effektivt av sig själv på denna jorden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jaga mig själv framåt, och driva mig själv i en existentiell ångest, där jag upplever det som om att jag är i ett race att försöka skapa så mycket, och ett så stort värde för mig själv som möjligt, så att mitt liv tydligen kan bli så bra, så rikt, och roligt som möjligt – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att expandera mig själv och min verklighet, och se på vad jag kan ge, och skapa för andra – att i stället för att oroa mig själv endast för min egen välfärd, att se till andras liv, att låta mig själv bli medveten om att det finns andra människor i denna världen än bara jag – och bry mig om dem – och förstå att desto mer jag bryr mig om och lever för att skapa en värld som är bäst för alla – desto mindre rädsla och ångest kommer att existera inom mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att rädsla uppstår när det finns ett egenintresse, när det finns ett begär inom mig själv efter att få uppleva, eller äga någonting – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att en lösning på denna existentiella rädslan, är att låta mig själv ge fokus på hur jag kan understödja, och skapa värde för andra människor i mitt liv, skapa värde för djur, och natur, och börja bry mig om vad som är i min omgivning, hur jag påverkar andra, och vad jag kan göra för att skapa en skillnad i denna världen som leder till en verklighet som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ge ett syfte, och en riktning till alla delar i mitt liv, där jag strävar efter att skapa mervärde, skapa nytta och göra en skillnad för andra i mitt liv, och således lämna efter mig själv en mer effektiv verklighet en den jag till en början kom till – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att detta är lösningen på min existentiella ångest – att faktiskt börja bry mig om andra – att faktiskt börja bry mig om liv – att faktiskt börja ta hänsyn till och leva varje dag för att skapa en verklighet som är bäst för alla – och ge mitt liv till detta ändamål och syfte – och göra det till en realitet i min dagliga applikation

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att stress, och existentiell ångest uppstår när det finns ett självintresse, när jag önskar uppnå något personligen, när jag önskar, och har ett begär efter att få leva en viss slags livsstil, och ha ett speciellt slags liv, och få vara någon i andras ögon – det är då ångest, och stress dyker upp – och således åtar jag mig själv att ge mig själv ett specifikt syfte med mitt liv – och låta mig själv ändra min utgångspunkt i livet till att i stället för att leva för att jag ska få ett coolt, häftigt, och roligt liv – leva för att ge till alla ett liv som är bäst

Självåtagande

När och som jag märker att jag har tankar om att jag borde vara mer effektiv, att jag tillexempel inte borde titta på en film, eller att jag inte borde prata med någon viss människa, för att jag känner att det onödigt tar tid från mitt arbete, och vad jag ska producera och skapa i detta livet, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att livet inte handlar om att skapa så mycket som möjligt, utan det handlar om att leva, och att skapa mig själv, och det finns således ett behov av balans i mig själv och min värld, någonting som jag inte kan skapa om jag inte låter mig själv även inkludera nöje i min värld, sådana saker som inte är viktiga, eller hör till min överlevnad, och således åtar jag mig själv att stoppa dessa tankar och i stället röra mig själv med och som min mänskliga fysiska kropp, att leva och skapa i mitt liv utan denna ängslan inför att jag hela tiden gör för lite

När jag märker att jag går in i och som ett tankemönster, där jag evaluerar värdet av vad jag gör, om det betyder någonting rent produktionsmässigt, eller om jag borde göra någonting annat, mer värdefullt, och bättre, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att livet inte går ut på att producera så mycket som möjligt, det går inte ut på att göra så mycket som möjligt, för att sedan när jag dör kunna se tillbaka på mitt förflutna och vara nöjd med min produktion, utan det handlar om att leva, och det handlar om att uttrycka mig själv i varje ögonblick, och inte låta mig själv leva utifrån mitt sinne – utan istället leva här, med och som min mänskliga fysiska kropp, med och som mitt liv, och existera, samt röra mig själv i en balans; således åtar jag mig själv att i stället för att värdera mig själv utifrån hur mycket jag producerar – vara här med mig själv i varje andetag – att lägga fokus på vem jag är i varje andetag och inte på vad jag gör – att lägga fokus på min utgångspunkt och min inre rörelse – och inte på vad jag gör och åstadkommer där ute i världen – och således fokusera på mig och min egen rörelse ut i denna världen och inte hur andra uppfattar mig och min rörelse

Dag 342: För Många Saker Att Göra, För Lite Tid

Från tid till annan dyker en projektion upp inom mig, i vilken jag tar mina åtaganden som jag har och skjuter dem framför mig in i framtiden, och jag föreställer mig hur mycket, eller hur lite saker jag har att göra på en viss tid någon gång i framtiden. Denna projektion leder mig sedan in i en rädsla, och ångest, och jag börjar oroa mig för att jag i framtiden inte kommer att ha tillräckligt med tid för att hantera, och gå igenom alla mina åtaganden, alla mina processer, och allt det som jag bestämt mig för att göra.

Det är intressant att ifrågasätta denna upplevelse, för faktum är att jag ännu inte befinner mig i framtiden, och jag vet ännu inte hur mycket tid ett visst åtagande kommer ta i bruk, jag vet ännu inte om jag kommer ha för lite tid, och dessutom, om jag nu skulle få för lite tid, gör det verkligen någonting? Är det inte någonting som jag, om nu det skulle uppstå en tidsbrist i min värld, kan finna en lösning på och korrigera? Jo, naturligtvis skulle jag det – och det visar hur meningslöst det är att försöka lösa och fundera på problem som ännu inte existerar annat än en rädsla i mitt sinne, och hur jag istället skulle kunna använda min tid, och min energi till att hantera och gå igenom de punkter som är relevanta och viktiga för mig att hantera i mitt dagliga liv, som faktiskt utgör riktiga punkter, och som jag måste finna en lösning på för att min värld ska flyta framåt effektivt, och smärtfritt.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fundera på hur mycket saker jag har att göra i mitt huvud, och tänka på att jag kanske inte kommer ha den tiden som krävs för att kunna ta mig an och effektivt hantera alla mina ansvar, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur denna oro är helt onödig, eftersom faktum är att det inte har någon betydelse om jag kommer att ha för lite tid i min framtid, eftersom det är någonting som jag måste hantera och dirigera i det ögonblicket om punkten öppnar upp sig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv vandra in i mitt sinne, in i tankar om min framtid, där jag föreställer mig en framtid i vilken jag inte kommer att ha tillräckligt med tid för att hantera och effektivt gå alla de ansvar som jag tagit på mig själv, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå hur denna fruktan är onödig, eftersom det inte är någonting som jag kan hantera, eller göra någonting åt här, och om jag i framtiden märker att jag inte har tillräckligt med tid för att hantera alla mina olika ansvar, ja, då är det någonting som jag får hantera då

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv gå in i och nära tankar av rädslan och fruktan inom mig själv, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se hur obefogade och orealistiska mina tankar är, och hur de ofta behandlar någon slags del av livet som jag inte kan kontrollera, eller styra, och som det därför är helt onödigt att jag tänker på eller har åsikter om, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att applicera den enkla lösningen att jag går HÄR med mig själv i och som varje andetag, och att jag hanterar de ansvar jag har här och planerar min tid därefter, och inte låter mig själv känna fruktan och ångest inför vad som kan tänkas ske i framtiden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv spendera tid i och som tanken, ”i framtiden kommer jag nog att ha mycket mindre tid än vad jag har för tillfället” – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva och applicera och röra mig själv HÄR i detta ögonblick och arbeta med vad som är här – och således inte fantisera om eller oroa mig själv för vad som ska hända i framtiden, eftersom faktum är att framtiden ännu inte är här och att det således inte här någonting som jag har full kontroll och riktning över utan endast någonting som jag tillfullo kan hantera när den dagen kommer – när den situationen uppstår – och när den punkten kommer in i min närvaro

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att använda denna typ av rädsla för att begränsa mig själv och hålla mig själv tillbaka från att gå vissa slags projekt och åtaganden, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att t.ex. hålla mig själv tillbaka från att studera vissa ämnen, eller ta mig an vissa slags uppgifter och åtaganden, eller göra vissa slags projekt, eftersom jag inom mig själv tänker att jag inte kommer att ha tillräckligt med tid, och jag inte att ha tillräckligt med utrymme, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det är en bedömning som jag gör i mitt sinne, i och som rädsla, och att jag inte bedömer HÄR med och som min fysiska kropp, i min fysiska verklighet, hur mycket jag kan ta mig själv an, och hur mycket jag faktiskt kan göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att de rädslor, och den ångest som dyker upp i mitt sinne i förhållande till framtiden är en korrekt och sanningsenlig bild av hur framtiden är, och mitt liv fungerar, och att jag således måste följa denna rädslan när den kommer upp inom mig, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att denna rädslan faktiskt inte är en del av verkligheten, och att den inte ger mig dessa perfekta, underbara, och korrekta insikter om hur saker och ting fungerar, utan att det faktiskt bara rör sig om min fantasi, och min ångest som spelar mig ett spratt, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att föra mig själv tillbaka till och som min mänskliga fysiska kropp, och stabilisera mig själv HÄR med vad det är jag gör, och leva mitt liv HÄR i och som min fysiska verklighet, och se att det är min fysiska kropp, och min fysiska verklighet som jag kan lita på, inte sinnet, inte rädsla, inte vad som dyker upp inom och som mitt huvud

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv, och hålla mig själv tillbaka från att expandera, och växa, genom att gå in i och som en fruktan inför vad jag kommer att ha tid med, och vad jag inte kommer att ha tid med, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att denna fruktan inte är reell, jag har faktiskt inte prövat om jag har tid eller inte i och som min fysiska verklighet, utan det är ett antagande som jag gör i mitt sinne, någonting som jag bara tror är fallet och inte någonting som faktiskt är så, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att röra mig själv i och som min fysiska verklighet, och disciplinera mig själv till att endast ge vikt och värde åt det som är fysiskt och faktiskt här i detta ögonblick, och det som jag kan bekräfta för mig själv genom att praktiskt kontrollera och leva punkten

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i fruktan inför framtiden, och tänker något i stil med att ”jag inte kommer att ha tid i framtiden” – eller att ”jag inte kommer att kunna göra vad jag vill göra eftersom jag kommer tvingas arbeta så mycket” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att denna rädsla är irrelevant, att det inte är någonting som jag kan göra åt i dagsläget, och således är det ingen mening med att jag funderar eller tänker på hur mycket tid som jag kanske kommer ha, eller inte kommer ha i framtiden; således åtar jag mig själv att andas och föra mig själv tillbaka HIT – och arbeta med mig själv HÄR – och hantera, dirigera, och leva mitt liv med vad som är här i detta ögonblick och konstruera mitt liv därefter

När jag märker att jag vill ta ett beslut, eller ändra min riktning i livet, på basis av en fantasi, eller en upplevelse som dyker upp inom mig, såsom rädsla, eller ångest inför att jag inte kommer att ha tillräckligt med tid i mitt liv om jag tar mig an en viss slags punkt, eller följer ett visst projekt till sin ände, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att jag inte kan lita på dessa emotioner och upplevelser som dyker upp inom mig, att jag inte kan lita på vad jag känner, och vad jag tänker, utan att det enda jag faktiskt kan förlita mig på är den fysiska kontroll jag kan utöva med min kropp och genom att leva en punkt direkt och omedelbart här, och således åtar jag mig själv att lägga den fysiska återkoppling som grund för min beslut av hur jag ska leva och hur jag ska röra mig själv i och som min värld

Dag 110: Resultatet Är Allt, Eller?

Självskriverier

För ett tag sedan bestämde jag mig för att börja träna regelbundet, och det skulle då bestå i att jag då, och då gick ut och sprang en runda – eller att jag gjorde några armhävningar, och stretchövningar – alltså planen var att jag skulle göra lite idrott då, och då för att stötta min kropp – eftersom jag inte rör mig så ofta när jag studerar, vilket är det jag gör mest under mina dagar.

Vad som är intressant är att denna träningspunkt har öppnat upp en mängd andra punkter i mig – där jag nu kan se hur jag existerar i förhållande till projekt som jag tar mig själv an. Och det första jag har märkt med hur jag existerar i förhållande till träning är att jag vill göra det fullt ut, och jag vill ha resultat – i bemärkelsen att jag vill få bättre kondition, jag vill få muskler, och jag vill känna mig själv starkare. Men vad jag inte ser när jag existerar som denna ”fullt ut” och resultatkaraktären är att jag helt glömmer bort min kropp – och jag glömmer även bort att ha roligt – och göra det från en utgångspunkt av att stötta mig själv fysiskt HÄR – och alltså inte för att uppnå någon slags framtida superresultat.

Och detta är en tendens jag har – att när jag tar för mig någonting – då gör jag det fullt ut till en sådan grad att jag helt glömmer bort mig själv – alltså jag gör det fullt ut för att uppnå ett visst resultat som jag definierat inom mig själv såsom att vara ett ”bra” resultat. Det jag vill ändra med mig själv i förhållande till min träning är att jag inte tillåter och accepterar mig själv att bli besatt av det – utan att det är någonting jag gör då och då – i ögonblicket – för att stötta min mänskliga fysiska kropp – och inte för att nå någonstans där i framtiden som tydligen är mycket bättre än vad jag är här; tidigare i mitt liv har jag gått in i liknande besatthetskaraktär vad det gäller mina studier, vad det gäller att spela gitarr – ja – en mängd olika projekt som jag tagit mig an har jag under en kort tid blivit fullständigt besatt av – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att ta det lugnt – och att lyssna på mig själv – vad är det för slags träning jag skulle vilja göra? Vilken slags träning skulle min kropp må bra av? Behöver jag ens träna på det sättet som träning representeras i samhället, eller kanske det räcker med att jag då och då går ut och går en runda? Vad skulle jag helst vilja göra?

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta saker och ting till extremer – och att när jag tar mig en ett nytt projekt, eller börjar göra någonting nytt – att göra detta med en utgångspunkt av att få ett visst framtida resultat – och i detta jaga detta framtida resultat där jag tydligen kan anse mig själv såsom att ha ”lyckats” – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att lyssna på min kropp – att lyssna på mig själv – och fråga mig vad som är bäst för mig att göra just vid detta tillfälle – och fråga mig själv vad jag tycker är roligt att göra – och vad jag märker är effektivt och gynnande för min kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av min projekt – genom att jag tillåter och accepterar mig själv att helt släppa min normala, och vardagliga rutin för att söka efter en kick – där jag kan pressa mig själv och ”utvecklas” och ”bli bättre” för att på så sätt – någon gång i framtiden – nå ett resultat – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att röra mig själv HÄR – att lyssna på mig själv, och min kropp HÄR – och således sluta jag och istället hitta mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera såsom prestationskaraktären – där jag tydligen måste pressa mig själv igenom mina besvär – och mina åkommor – för att på så sätt någon gång i framtiden komma ut på andra sidan och nå ett resultat – och bli nöjd med mig själv – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förtrycka mig själv – genom att bortse från att göra saker som jag tycker är roliga, och givande – men som jag inte kan se leder till något värdigt resultat – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att resultatet inte alltid det viktiga – utan istället är det viktiga att vara här och helt enkelt leva mig själv i och som ögonblicket till fullo

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som en resultatjakt – där jag försöker planera mitt liv – planera mina projekt och åtaganden utifrån en utgångspunkt av att skapa så bra resultat för mig själv som möjligt – där mitt slutgiltiga mål är att nå en idé inom och som mig själv av vad jag definierat såsom att vara bättre än vad jag är här i detta ögonblick – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva ett ögonblick i sänder – och ta ett andetag i taget – och inte projicera mig själv in i framtiden i en alternativ drömverklighet där jag tydligen har nått mitt resultat

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta mig själv an nya projekt utifrån en utgångspunkt av att jag ska bli bäst i det jag gör – och tänka att om jag inte kan bli bäst i det jag gör – och nå resultat – att då tänka och tycka att det är meningslöst att ta mig själv för att göra projektet eftersom det ändå inte kommer leda till någonting – istället för att se, inse och förstå att mina projekt inte behöver leda till någonting – jag behöver inte nå ett slutgiltigt resultat där jag tydligen är bäst – och då kan vara nöjd med mig själv – utan att jag kan gå mina projekt HÄR – en och jämlik – och ha roligt med mig själv och göra det till min utgångspunkt i mina projekt – alltså att fysiskt lära känna mig själv och dela med mig av mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att smittas av prestationsångest – och idén om att man måste för att vara nöjd med sig själv ha vissa sorters projekt, och planer som man dedikerat försöker att skapa och göra till verklighet – och tro att om jag inte har någon dröm om ett framtida drömresultat – att mitt liv då är meningslöst och att jag inte rör mig själv framåt; istället för att se, inse och förstå att jag inte behöver känna det som om jag rör mig själv framåt – jag behöver inte skapa någon slags förmåga av och som mig själv som jag kan använda för att glänsa gentemot andra – det behövs helt enkelt – utan jag kan gå här som mig själv – som min fysiska kropp – och gå utan någon prestationsångest – eftersom det inte finns något resultatintresse inom och som mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att ett resultatintresse begränsar mig – eftersom när jag jagar efter ett resultat – när jag jagar efter att få uppnå någonting – och få uppleva någonting i framtiden – att jag då inte tar tillvara på detta ögonblick HÄR – och att jag i fråga om träning därför inte tillåter och accepterar mig själv att ta tillvara på detta ögonblick HÄR för att lära känna min kropp – för att lära mig själv att lyssna på min kropp – för att stötta min kropp genom fysisk rörelse – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att i alla delar av och som mitt liv släppa taget om denna resultatintressekaraktär – och istället tillåta och acceptera mig själv att leva och uttrycka mig själv i varje ögonblick utan att söka efter någon slags mål

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa mig själv såsom en karaktär av att vara målorienterad – där jag känner det som att jag hela tiden måste ha ett mål som jag siktar mot – och att alla mina handlingar endast blir av värde när det adderas och tillslut leder till ett resultat som är jämlikt med det mål jag inbillat mig själv i mitt huvud; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se – inse och förstå hur detta begränsar mig i min applikation och rörelse av och som mig själv – och hur jag genom att söka efter dessa illusoriska mål helt glömmer bort att roligt med mig själv här – helt glömmer bort att leva för och som mig själv HÄR

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av att vilja nå någonstans – och ägna hela mitt liv – eller i vart fall stora delar av mitt liv – till att försöka ägna mig åt intressen och projekt som jag kunde se skulle leda till en framtid där jag blev bra på någonting och jag uppnådde ett mål – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte i mitt liv tillåtit och accepterat mig själv att ta mig an en hobby, eller ett intresse – eller ett projekt utifrån en utgångspunkt av att ha roligt med mig själv här – av att upptäcka mig själv här – där således det inte finns något mål – och det finns inget resultatintresse – eftersom det jag vill uppnå är redan HÄR – jag är HÄR

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag kan använda mål för att planera, och dirigera mig själv i min verklighet – men om jag tillåter och accepterar målet att bli min ledstjärna – och målet att vara min anledning till att röra mig själv – så separerar jag mig själv ifrån mig själv och i detta glömmer jag bort att ha roligt – och att uppskatta vad det är jag gör – eftersom allt som betyder någonting är målet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte öva mig själv på att göra saker och ting – på att agera och leva utan ett resultatintresse – och således försätta mig själv i en position där jag oavsett resultat av min handling och mitt leverne förblir stabil – och oberörd – eftersom jag inte separerat mig själv genom att hoppas och önska mig själv att mitt inbillade mål ska bli verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte lära mig själv av djur – som aldrig tar sig an mål och resultatintressen – utan istället tillåter sig själva att utforska och leva här med vad som är här – och således går en katt aldrig ut och springer med målet att bli stark – eller att få en viss sorts kropp – utan en katt springer för att det är vad kroppen behöver HÄR – och för att katten tycker om att uttrycka sig själv såsom att springa här – och således tillåter och accepterar jag mig själv att uttrycka och leva mig själv HÄR i ögonblicket – och sluta separera mig själv in i en alternativ verklighet i mitt huvud där jag har nått ett mål och tydligen då – ”blivit någonting mer betydelsefullt”

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att sluta att jaga efter resultat – och mål – och istället åtar jag mig själv att leva HÄR i beaktande av vad som är fysiskt här i detta ögonblick – och således när jag rör mig själv, och när jag tar beslut – att jag gör så i beaktande av vad som är här – och inte i beaktande av ett mål i mitt huvud som enbart är en tanke och således inte är fysiskt och praktiskt här

Jag åtar mig själv att sluta uttrycka mig själv från en utgångspunkt av att jag ska utveckla mig själv – och bli bättre – och istället åtar jag mig själv att uttrycka mig själv HÄR – tillsammans med min mänskliga fysiska kropp – och om det råkar hända sig att jag av att jag under en tid utför en viss handling på ett sätt som gör att jag utvecklas och blir bättre – att det är helt okej – men att själva min utgångspunkt till varför jag gör någonting inte ska vara att bli bättre – utan istället ha roligt med mig själv här

Jag åtar mig själv att komma ihåg och återigen leva det uttryck av och som mig själv såsom prestigelöshet som jag levde som barn – då jag helt utan bekymmer kunde åta mig själv nya projekt – och göra nya saker och ting – utan att jag hade en enda fundering på att detta tvunget skulle leda någon vart – eller skulle mynna ut i någon slags resultat – eftersom jag hade så roligt här med mig själv i och som ögonblicket då jag levde

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att resultatet inte är det viktiga – utan vad som är viktigt är vem jag är i processen av att skapa resultatet – och att faktiskt – resultatet alltid blir en och jämlik till vem jag är i och som en viss handling; och således – om jag t ex i mina studier lever mig själv till fullo in i mina studier – och hänger mig själv till att studera i och som ögonblicket HÄR – så kommer resultatet vara en och jämlik till vem jag tillåtit och accepterat mig själv att vara under alla de samlade ögonblick under vilka jag studerade – och således utgöra ett utryck av och som fullkomlighet – eftersom jag var fullkomlig i varje ögonblick i mina studier

Jag åtar mig själv att göra saker som jag tycker är roliga – och som jag ser är givande – även om de enligt samhället standarder och idéer är fullständigt meningslösa – som tillexempel att gå ute i skogen och lyssna på hur löven låter när vinden rasslar dem mot varandra – eller titta på hur mina katter ser ut när de sover – och således tillåter jag och accepterar jag mig själv att sluta leva och existera i och som en resultatjakt där jag konstant måste nå någonting nytt

Jag åtar mig själv att sluta vilja vara bäst allt jag gör – och sluta jaga efter att utveckla, och bli bättre i vad det är jag tar för mig att göra – och istället leva här och ha roligt med mig själv i vad det är jag gör – och således låta utveckling vara en naturlig konsekvens av att jag hänger mig själv till en viss punkt och lever en viss punkt

Jag åtar mig själv att sluta existera i och som prestationsångest – och sluta existera i och som känslan och upplevelsen av att jag måste bli någonting – vara någonting – nå någonting – fullgöra något slags syfte, eller hitta något syfte i och som mitt liv – och jag åtar mig själv att istället göra mitt syfte till att vara här i varje ögonblick – och leva varje ögonblick till fullo – genom att jag är fullt medveten om mig själv såsom min fysiska kropp och den verklighet som omger mig i varje ögonblick – och således åtar jag mig själv att sluta försöka kontrollera mig själv genom att endast göra saker och ting som jag definierat inom mig själv såsom att ”leda någonstans” – och istället åtar jag mig själv att lyssna på mig själv och fråga mig själv vad är jag vill göra – vad det är jag tycker om att göra – utan att fundera på vad det kan leda till i framtiden

Jag åtar mig själv att släppa taget om min resultatintressekaraktär – genom att varje gång tankar kommer upp inom mig i form av projektioner in i framtiden – där jag inbillar mig själv att jag klarar av vissa slags mål – och uppnår vissa slags resultat – att genast stoppa mig själv – att andas och föra mig själv tillbaka hit – och återgå till denna fysiska verklighet här – och göra HÄR min utgångspunkt för allting jag tar mig själv för att göra – HÄR såsom mitt andetag – där jag varken letar efter ett framtida mål – eller ett framtida resultat

Jag åtar mig själv att träna HÄR utan någon slags intentioner om vad jag måste uppnå med min träning – och således – om jag beslutar mig för att gå ut och springa – men sedan att jag märker att jag hellre vill gå – att jag då går istället – och inte känner att jag då ”förlorar mitt mål av att få bra kondition” – eftersom jag inser, ser och förstår att alla mål, och idéer om ett framtida resultat är begränsade – eftersom jag genom att jaga dessa mål helt glömmer bort att uppskatta och lära känna mig själv HÄR såsom min mänskliga fysiska kropp – och såsom hur jag är som en fysisk och individuell varelse i detta ögonblick

Jag åtar mig själv ta förändra min utgångspunkt i de projekt jag går – och i de intressen jag har – från att vara mål och resultatdrivna – till att vara självdrivna – där jag gör saken såsom mig själv HÄR – inte för att nå någonstans – utan för att jag är HÄR och för att jag uttrycker mig själv här – en och jämlik i ögonblicket

Jag åtar mig själv att uppskatta mig själv – och ha roligt – och se till att när jag tar mig själv an att göra någonting – att jag inte glömmer bort mig själv och kompromissar mig själv för att uppnå ett mål som inte ens är riktigt – eftersom det enbart existerar i mitt huvud såsom en idé av vad jag borde uppnå – och inte som en fysiskt verklig punkt som jag kan ta på och röra vid

Jag åtar mig själv att i varje ögonblick öva mig själv att röra mig själv – och att leva och uttrycka mig själv utan något slags resultatintresse – och utan att eftersträva och försöka nå ett mål – utan istället göra varje ögonblick till ett uttryck av och som mig själv – där jag inte längre försöker kontrollera, och styra mig själv för att uppnå min idé av vad det innebär att lyckas – utan att jag istället lever och uttrycker mig själv här – och går med och som ögonblicket i vad som öppnas upp – och vad som presenteras här

Jag åtar mig själv att leva och uttrycka mig själv såsom en katt – genom att jag lever ögonblick för ögonblick – andetag till andetag – och lver och uttrycker mig själv såsom vad som är HÄR just i detta andetaget – och inte lever och uttrycker mig själv för att uppnå ett framtida mål – som faktiskt inte ens existerar annat än i mitt huvud såsom en idé – och således åtar jag mig själv att sluta kompromissa mitt faktiska och fysiska leverne HÄR till förmån för en idé som inte ens existerar på riktigt

Dag 94: Nya Projekt!

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av att fundera ut, och ta mig på nya projekt och utmaningar – nya intressen, och hobbys – som jag sedan vill gå och utforma mig själv inom så att jag blir bäst, och så att jag inom detta nyfunna intresset väcker andras uppmärksamhet – så att andra ser mig och inom sig själva tänker – fyfan vad bra han var på att göra det där

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av att fundera ut nya projekt, och nya sorts utmaningar som jag kan ta mig an och slutföra – och när jag funderar ut ett sådant nytt projekt – att bli upphetsad, och uppjagad inom mig själv – men samtidigt rädd och ångestfylld för att jag inte kommer vara särskilt duktig på det projekt jag har tänkt mig själv att ta an – och att jag inte kommer ha någon nytta för det jag lär mig genom att slutföra, och framföra projektet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av idén att växa, och att utveckla mig själv – och leva utifrån detta begär att växa, och utveckla mig själv – istället för att se att det finns viktigare saker i livet att göra än att växa, och utveckla mig själv – alltså från växa och utveckla mig själv i form av färdigheter – såsom att gå och framföra en lösning på denna världens problem – och se till att ett jämlikt pengasystem skapas så att alla människor på denna jorden får ett bra liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av att leva ”mitt liv” och göra ”mina grejor” och uppleva mitt liv som att vara ”speciellt” och ”händelserikt” – istället för att tillåta och acceptera mig själv att göra mitt liv till allas liv – genom att leva för och som alla – och stå upp såsom de som inte har någon röst – såsom de som har blivit utkastade, och utkörda från världssystemet och som idag står utan ens de mest basala bekvämligheter och faciliteter

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte göra det till mitt projekt i livet att skapa en värld som är bäst för alla – och leva detta projekt med samma upphetsning, och glädje jag känner för andra projekt som jag startar upp – och därmed göra en skillnad på denna jord – istället för att bara leva ut mitt liv i självintresse och sedan tyna bort mot slutet av mitt liv och dö

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se mitt liv som min ägodel, som jag får göra vad jag vill med – istället för att se, inse och förstå att jag har ett ansvar gentemot alla människor – gentemot hela denna existens att faktiskt göra något av mitt liv som är bäst för alla – som gynnar alla – och mitt liv därför inte bara är mitt liv – utan på sätt och vis – allas liv

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att göra mina prioriteringar effektiva – och se till att jag framförallt gör det som måste göras i detta livet, och i denna existens för att skapa ett liv för alla som är bäst för alla – och således sluta hålla fast vid hoppet om att jag ska kunna göra vad fan jag vill i mitt liv utan någon som helst konsekvens – jag inser, ser och förstår att det finns en konsekvens för att inte leva för alla och att denna konsekvens är att jorden förblir ett helvete och att ingenting någonsin förändras

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att fråga mig själv när jag vill ta mig an ett nytt projekt – hur denna punkt som jag vill ta an kommer att influera hela existensen, och hur jag kan använda mitt projekt för att skapa en skillnad för alla – och fråga mig själv om det jag vill göra verkligen gör någon skillnad överhuvudtaget eller om det bara är någonting jag vill göra för mitt eget höga nöjes skull

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå – att om jag placerar mig själv i skorna på någon svältande person på jorden – och frågar mig själv; hur skulle jag vilja att jag levde för mig själv såsom denna svältande personen? Så skulle jag svara – att jag skulle vilja göra att jag gjorde allt i min makt för att ändra detta system så att ingen någonsin behöver svälta igen – och att jag absolut inte skulle vilja att jag bara går omkring i denna världen och följer mina begär, och drömmar och gör det jag tycker om och gillar utan att bry mig det minsta om det folkmord som pågår här i världen – i varje ögonblick

Jag åtar mig själv att leva för alla – och sluta leva bara för mig själv – att när jag tar mig an ett projekt – att se om detta projekt stöttar alla – om det är användbart för att skapa en värld som är bäst för alla – eller om det bara är jag som vill känna mig lycklig, och må bra

Jag åtar mig själv att använda mina andetag här till att skapa en värld som är bäst för alla – och verkligen placera mig själv i skorna på de människor som ingenting har – och leva mitt liv utifrån vad de skulle vilja hände i denna världen – och alltså inte sluta gå innan denna världen är förändrad och ingen längre behöver leva ut sitt liv i fattigdom och svält

Jag åtar mig själv att sluta ta mig an projekt från en utgångspunkt av ego – av att bara jag vill känna mig bra – jag vill växa – jag vill utvecklas – utan att jag på något sett beaktar resten av världen – och andra människor – och att mina beslut har konsekvenser inte bara för mig – men även för resten av världen

Jag åtar mig själv att göra mitt liv till ett uttalande som gör skillnad – som säger att: nu ska saker och ting fantamej förändras – jag godkänner inte att denna världen får se ut som den gör – och därefter leva detta uttalande praktiskt genom att se hur jag kan leva på ett sätt som gör en värld möjlig som är bäst för alla

Dag 61: Jakten På Drömmen

Innan du läser denna bloggen bör du läsa detta och detta, eftersom du kommer att förstå, och se mer tydligt exakt vad det är jag kommer beskriva, och utforska nedan.

Idag ska jag skriva om jakten på drömmen, vilket är jakten på den ultimata positiva upplevelsen, och i mitt liv har den jakten primärt utformat sig i begäret efter kändisskap, samt sex. Och mitt begär av att få vara känd har varit intimt sammankopplat med mitt begär mot sex, eftersom jag förstod att om jag skulle vara känd, skulle kvinnor också fatta tycke för mig lättare, och oftare än om jag inte var känd.

När började jag då leta efter den där stora positiva upplevelsen? Jag minns min tid i högstadiet; redan då hade jag en känsla om mig själv att jag skulle ”bli någonting mer” – jag skulle ”göra någonting mer med mitt liv” och jag skulle absolut inte bli sådär ”vanlig” som mina klasskamrater. När mina klasskamrater pratade om att skaffa ett jobb, och sedan slå sig till att ro och vara nöjda med sig själva så brann jag inombords efter någonting mer, eftersom jag ville att mitt liv skulle innehålla ”något speciellt”. Och jag kände mig under denna tid överlägsen mina klasskamrater, för jag visste att mitt liv skulle vara ”speciellt”.

Jag letade länge efter min nisch så att säga, där jag skulle kunna slå igenom och visa mig själv i världen. Tillslut bestämda jag mig för att gitarr fick duga, och jag skulle alltså bli en känd trubadur/låtskrivare – och jag började träna mig att spela gitarr, och skriva låttexter – tålmodigt och oavbrutet – träna, träna, träna; tills jag en dag faktiskt kunde spela gitarr, och skriva texter riktigt bra.

Jag gav alltså upp mitt liv, sunt förnuft, och enkelheten i att leva här i detta ögonblick, för att försöka uppnå den där känslan av positivitet, att uppnå ”drömmen”; och den främsta orsaken till detta var därför att jag fruktade att bli ”normal” – ”som alla andra” och att mitt liv skulle bli ”ointressant och tråkigt”.

Konsekvensen av min jakt blev att jag under min uppväxt aldrig lärde mig att leva ”det vanliga livet” – i vilket det krävs att man har ett ”vanligt jobb” och att man har en ”normal lön” – och p.g.a. av att jag sökte efter någonting mer, så lyckades jag inte etablera mig själv i pengasystemet, skapa en lön, och göra mig självständig, utan jag levde istället på mina föräldrars goda vilja; alltså det motsatte hände, mitt liv blev faktiskt stillastående, och tråkigt, eftersom jag inte tog till vara om de möjligheter som öppnades upp i min verklighet, utan jag ville istället hela tiden ha mer, och mer, och mer.

Detsamma hände i mina förhållanden – där jagade jag också hela tiden efter ”någonting mer” – konsekvens blev att mina förhållanden sakande substans, och innehåll, eftersom jag inte hängav mig till dem, och verkligen beslutade mig för att göra någonting av dem. Alltså slutade även här min jakt att få uppleva mer, den där ultimata positiva upplevelsen, i att det motsatta manifesterade sig; alltså ingenting.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jaga någonting mer, att vilja uppleva någonting högre, bättre, starkare, och aldrig vara nöjd med vad som är här i detta ögonblick, och vad som är fysiskt här manifesterat med mig, och på så sätt alltid missa den faktiska verkligheten som är här runtomkring mig varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jaga den ultimata positiva energiupplevelsen, och ge upp mitt liv, min förmåga att tänka klart, min förmåga att ta sunda och förnuftiga beslut, allt för att få uppleva, och känna mig själv uppladdad och positivt fylld med energi – istället för att se, inse och förstå att denna energi är innehållslös, och att jag genom att jaga denna energin aldrig kommer kunna skapa någonting i mitt liv som är av substans och innehåll

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att istället för att jaga energi, upplevelser, och känslor, att istället manifestera mig själv, och min verklighet en och jämlik med mitt åtagande att stötta mig själv, och min verklighet, och skapa förhållanden som är baserade på sunt förnuft och tillit och som har innehåll och substans

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se/känna och uppleva mig själv såsom att ”jag är på väg mot någonting större/mer” – istället för att se, inse och förstå att denna känsla och upplevelsen av mig själv inte är riktig, utan endast är en upplevelse som jag hittat på för att övertyga mig själv om att min jakt på den ultimata positiva upplevelsen är rättfärdigad, och värd sitt pris

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att den ultimata upplevelsen, är att känna mig hög på en positiv upplevelse, såsom en känsla av att jag är uppladdad och i ett tillstånd av fullständig orgasm – och leva för att manifestera denna upplevelse – istället för att se, inse och förstå att den ultimata upplevelsen är att leva här som mig själv, fysisk, stabil, och trygg i mig själv i varje ögonblick – självdirigerande och stabil och utan någon som helst fruktan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli en konsument, som alltid jagar efter en positiv känsla, efter en dröm, och en upplevelse av någonting mer, och jag förlåter mig själv att jag därigenom har tillåtit och accepterat mig själv att överge mitt ansvar gentemot min kropp, och denna fysiska existens – och att jag aldrig skapat någonting av egen vilja – utan alltid endast existerat för att konsumera, och för att få känna fler, och mer energier

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera för att få uppleva, känna, och ta del av positiva energier – och aldrig ta beslutet att leva för alla, och leva vad som är bäst för alla – och leva detta oavsett vad jag känner, eller upplever – och utan att vilja få någon upplevelse tillbaka, såsom en energi av att känna mig positivt laddad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att aldrig göra någonting utan att förvänta mig någonting tillbaka, såsom en positiv upplevelse, en energi, eller en känsla av att känna mig själv mer än, och på så vis helt ignorera mitt ansvar mot mig själv såsom min kropp, och min fysiska verklighet, och helt överge detta ansvar eftersom jag inte känner någon positiv känsla, i förhållande till att ta hand om, och bry mig om mig själv, min kropp, och direkta fysiska verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig att aldrig ta till vara på mig själv här – att inte se att det finns ingenting mer, det finns ingen dröm att uppfylla – utan att den enda drömmen som faktiskt finns, är verkligheten – och den är här precis framför min näsa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att mig själv, och min nuvarande verklighet för given, eftersom jag tänker att den i förhållande till min dröm ändå inte är någonting värd, eftersom min dröm kommer att vara så mycket bättre, och härligare – istället för att se, inse och förstå att min dröm inte finns, min dröm är inte verklig – utan det är en idé jag skapat i mitt huvud, och som jag tillåtit mig själv att bli helt besatt och kontrollerad av

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte göra och skapa mina visioner/drömmar i samklang med principen av vad som är bäst för alla, och i beaktande av vad som är verkligt, vad som är här, och vad som är funktionellt och praktiskt möjligt att skapa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka uppnå idéer i mitt huvud, istället för att se, inse och förstå att dessa idéerna som dyker upp i mitt huvud inte är riktiga, och de kan inte skapas här i denna fysiska verkligheten utan konsekvenser – därför slutar jag att besinningslöst försöka skapa min verklighet till att efterlikna de idéer som kommer upp i mitt huvud, och jag lugnar ner mig, och ser vilka konsekvenser mina handlingar har

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att aldrig beakta vilka konsekvenser mina handlingar har, och förstå att när jag jagar en dröm besinningslöst, som går ut på att jag ska konsumera, få, och ha mer, mer och mer – att det är någon som måste bistå detta mer, mer och mer – och att denna någon kommer bli min slag – och ha mindre, mindre, och mindre – därför inser, ser och förstår jag hur viktigt det är att jag tittar på vad mina handlingar åsamkar andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta för givet att jag andas, och att jag är här i min kropp, och att tänka att det är inte tillräckligt att jag är här, att jag andas, och att jag är i min kropp, utan tänka att jag måste ha mer, och att någonting är fel, när jag inte känner upplever mig själv som mer – istället för att se, inse och förstå att ingenting är fel – och att min kropp och mitt andetag är en gåva – och är livet och min möjlighet att skapa mig själv som liv här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att för givet mig själv, att ta för givet min kropp, att ta för givet att jag här, och istället för att uppskatta och vara tacksam för att jag här – att leta efter, söka efter, och begära mer, mer och mer – och drömma mig själv bort till en illusorisk framtid där jag uppnår och känner mig själv uppleva en positiv upplevelse

Jag åtar mig själv att sluta söka efter en positiv upplevelse, och istället leva här i min fysiska verklighet, med min fysiska kropp, och inte ta mig själv eller min verklighet för given

Jag åtar mig själv att ta ansvar för min kropp, och för min fysiska verklighet, och vara hängiven min kropp, och min fysiska verklighet – och verkligen bry mig om mig själv, och min verklighet

Jag åtar mig själv att inte längre drömma mig bort, utan istället ta mig själv tillbaka hit – och hänge mig själv till att skapa en värld som är bäst för alla

Jag åtar mig själv att enbart skapa drömmar/visioner som är praktiska, funktionella och som inte har konsekvensen av att skada någon

Jag åtar mig själv att inse att när jag följer en dröm, en känsla – så avsäger jag mig min förmåga att använda sunt förnuft, och ta sunda och effektiva beslut – därför slutar jag att följa vad jag känner/upplever och jag driver mig själv istället till att ta sunda, effektiva beslut baserade på sunt förnuft

Jag åtar mig själv att bli sunt förnuft på alla sätt, och på alla plan – och inte tillåta och acceptera en enda automatiserad tankegång inom mig som jag följer och lever efter – utan jag dirigerar mig själv