Tag Archives: människor

Dag 132: Den Subjektiva Osanningen

Självskriverier

En tendens som jag uppmärksammat inom och som mig själv är att jag hellre väntar på andra människor att initiera kontakt, och prata med mig – än att jag tar initiativet och tar kontakt med andra människor – helt enkelt eftersom jag varit rädd för att bli avvisad. Detta bottnar i att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att acceptera mig själv, utan att jag tillåtit mig själv att vara oroad inför vad andra tycker och tänker om mig.

Lösningen är därför inte att börja ta kontakt med människor – utan att se vart denna apati och rädsla inför att kommunicera, och vara med andra människor bottnar i – vilket är att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att acceptera mig själv, och leva självförtroende – och således vara orubblig inom och som mig själv – där jag inte tillåter och accepterar mig själv att uppleva mig själv, och uttrycka mig själv utifrån hur jag tror, och antar att andra människor känner om mig, eller ser mig. Utan att jag istället uttrycker, rör mig själv, och lever mig själv här – i och som mitt andetag – som min kropp – fysiskt här – där jag inte definierar mig själv, och upplever mig själv utifrån tankar, och upplevelser – om vad jag tror, och antar att andra tycker eller tänker om mig.

Det är också intressant att lägga märka till att jag faktiskt aldrig vet vad någon annan känner, tänker, eller tycker om mig – utan allting som jag upplever händer inom mig – fruktan, nervositet – och ångest – ingenting av det kommer utifrån utan allting härstammar från mig själv.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att allt det jag tror och antar att andra människor tycker och tänker om mig inte förtjänar någon tillit – och inte utgör någon som helst korrekt, eller objektiv bild av verkligheten – utan endast utgör en idé och upplevelse som är helt subjektiv – inom mig själv – skapad av mina minnen och tankar som jag ackumulerat i min livstid – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stoppa dessa upplevelser, tankar, och idéer och istället medverka, interagera – och kommunicera med andra HÄR – utan någon mentalt och inre sinnesprat – eller inre emotionella upplevelser

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att vad jag upplever inom mig själv såsom rädsla, och nervositet inför att vara med – och kommunicera – interagera med andra människor – inte är en riktig, och universell – och objektiv upplevelse – utan endast är min egen inre demon, och definition av verkligheten som jag skapat helt i separation från min mänskliga fysiska kropp – och från denna fysiska verklighet såsom den faktiskt är

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta skapa en verklighetsbild inom mig själv – och istället stå en och jämlik med verkligheten här – såsom min mänskliga fysiska kropp – och således medverka, interagera, och röra mig själv här i och som verkligheten en och jämlik – där jag inte skapar några tankar, eller bilder, eller upplevelser i förhållande till vad som är här – utan istället rör mig själv i självtillit – självacceptans – stabilitet och självbekvämlighet här som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv i hur jag rör mig – uttrycker mig själv och upplever mig själv i min verklighet – genom att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera, och skapa mig själv i förhållande till subjektiva upplevelser inom mig själv – såsom tankar, känslor, och emotioner – istället för att leva och uttrycka mig själv här – en och jämlik såsom min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte när jag rör mig själv i min värld – när jag pratar med andra – när jag interagerar med andra – att definiera mig själv i förhållande till de tankar, och upplevelser som kommer upp inom mig själv – och inte tro att bara för att en tanke kommer upp inom mig såsom att ”den, eller den personen tycker inte om mig” – eller en upplevelse kommer upp inom mig själv såsom rädsla, eller nervositet – att tro att denna upplevelse är jag – och att jag måste leva utifrån denna upplevelse; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att i varje ögonblick andas – och ta mig själv tillbaka hit till min mänskliga fysiska kropp – och leva direkt här utan att definiera mig själv i förhållande till subjektiva upplevelser inom mig själv

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stabilisera mig själv inom och som min mänskliga fysiska kropp – genom att i varje andetag lokalisera vad som är här – såsom verkligheten – såsom denna fysiska verklighet – såsom min kropp, och min fysiska upplevelse av mig själv som min kropp – och därigenom se vad som inte är verklighet såsom de tankar, och emotionella upplevelser som dyker upp inom mig; och därigenom möjliggöra för mig själv att andas och gå igenom dessa upplevelser och stå – och leva här som min mänskliga fysiska kropp – en och jämlik till den verklighet som är här – objektiv och likadan för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv från min mänskliga fysiska kropp – och från den fysiska verklighet som jag lever i och är en del av – genom att tänka, och uppleva emotioner – och känslor – och definiera mig själv i förhållande till dessa; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att allt det som kommer upp inom mig – kan jag stoppa och förändra i det ögonblick de kommer upp – genom att andas effektivt och föra mig själv tillbaka till min mänskliga fysiska kropp – och istället för att begränsa mig själv i och som en psykisk emotionell/känsloupplevelse – istället leva här – en och jämlik med och som min fysiska verklighet

Självåtaganden

När jag märker att en emotionell, eller känslomässig upplevelse dyker upp inom mig – eller att en vissa tanke dyker upp inom mig – och jag ser att jag definierar mig själv i förhållande till denna – och ser denna tanken, eller upplevelsen som mig själv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att denna upplevelsen inte är jag – utan en upplevelse som dyker upp inom mig som jag sedan beslutar att leva, och uttrycka som om den vore jag – således åtar jag mig själv att sluta definiera mig själv i förhållande till vad som pågår inom mig själv och istället leva och uttrycka mig själv HÄR – i och som min mänskliga kropp – och leva ovillkorligt, och utan att vara begränsad av upplevelser och tankar – och själv ta beslut om vem jag ska vara – och hur jag ska uppleva, eller röra mig själv i varje ögonblick

När jag märker att jag medverkar i och som rädsla, eller nervositet då jag medverkar, kommunicerar, eller interagerar med andra människor – och jag tror att denna rädsla eller nervositet är en universell, objektiv och riktig upplevelse av ögonblicket – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det enda som är objektivt, och verkligt är vad som är här – såsom min mänskliga fysiska kropp – såsom denna fysiska verklighet – som inte innehåller någon slags tanke, eller emotionell upplevelse – utan är direkt här; således åtar jag mig själv att leva, och uttrycka mig själv DIREKT HÄR – utan att tänka – utan att skapa en subjektiv idé av verkligheten utan istället stå en och jämlik med verkligheten här – som mig själv

När jag märker att jag skapar en verklighetsbild inom mig själv – genom att jag definierar verkligheten, och mig själv i förhållande till upplevelser, och tankar som dyker upp inom mig – stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att denna upplevelse, och dessa tankar som dyker upp inom mig – är en subjektiv idé och inte verkligheten – de är en bild/idé/personlig definition av verkligheten men inte vad som faktiskt är här; och således åtar jag mig själv att leva HÄR med och som verkligheten – och inte se en bild av verkligheten utan faktiskt leva och uttrycka mig själv här i och som verkligheten såsom denna fysiska existens – en och jämlik

När jag märker att jag begränsar, och håller mig själv tillbaka – spänner mig själv, och upplever mig själv obekväm i min mänskliga fysiska kropp – eftersom jag upplever min verklighet som hotfull och jobbig – stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag inser, ser och förstår att denna upplevelse jag har av att min verklighet är jobbig, och hotfull inte på något sätt är en korrekt bild av verkligheten – och inte är en objektiv sanning av vad som är här – utan endast är min subjektiva idé och definition av verkligheten; således åtar jag mig själv att sluta uppleva mig själv obekväm, och att spänna mig själv – genom att andas och slappna av – och tillåta och acceptera mig själv att vara här med och som min mänskliga fysiska kropp – och se, inse och förstå att det finns inget hot – det finns inget som är jobbigt – utan att detta endast är en emotionell och subjektiv upplevelse som jag skapat inom mig själv

När en upplevelse kommer upp inom mig – eller när en tanke kommer upp inom mig – stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag inser, ser och förstår att denna upplevelse, och denna tanke inte är jag – och det är således inte någonting som jag måste leva utifrån – det är inte någonting jag måste skapa mig själv utifrån – det är inte någonting jag måste frukta, försöka undvika, eller förtrycka, eller gömma mig för – det är endast någonting som kommer upp inom mig; således åtar jag mig själv att sluta att ta att det som kommer upp inom mig själv för givet såsom att vara jag – och istället ser, och inser, och förstår jag – att jag är HÄR – såsom min mänskliga fysiska kropp – och kan således välja i ögonblicket hur jag ska uttrycka och uppleva mig själv – genom att jag tar ett beslut och lever detta beslut här

När jag märker att jag utan att ifrågasätta vad som kommer upp inom mig – helt går in i en upplevelse, och helt tror att en tanke är jag – och att jag måste leva och uttrycka mig själv utifrån denna tanke – stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag inser, ser och förstår att jag är och lever vad jag tillåter och accepterar mig själv att leva och uppleva mig själv som – och att jag bestämmer vem jag är; således åtar jag mig själv att i varje ögonblick leva denna insikt att jag bestämmer vem jag är – genom att inte leva mig själv utifrån vad som kommer upp inom mig – utan istället genom att skriva, och applicera självförlåtelse – och leva självkorrektion – skapa mig själv här såsom ett uttryck av och som mig själv – en och jämlik med min mänskliga fysiska kropp – med utgångspunkten i principen av att göra – och leva vad som är bäst för alla – och således inte ta någonting för givet – utan skapa varje detalj av mig själv för egen hand – genom mina egna valda ord

När jag märker att jag separerar mig själv från min mänskliga fysiska kropp genom att tänka – eller uppleva – och jag fullständigt accepterar dessa upplevelser som mig själv – och dessa tankar som mig själv – stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag upplever mig själv som jag gör, och tror att jag är den tanken som kommer upp inom mig själv – eftersom jag bestämt det – och således åtar jag mig själv att bestämma om – och bestämma att jag lever och uttrycker mig själv HÄR såsom min mänskliga fysiska kropp – en och jämlik med mitt andetag och denna fysiska verklighet som jag rör mig i – och inte leva i och som separation från denna fysiska existens genom att tänka – och uppleva – och definiera mig själv i förhållande till dessa tankar och upplevelser

Dag 124: Oantastbar

Självskriverier

Idag har jag varit i skolan, och där stötte jag på en intressant upplevelse. Jag gick i korridoren, och såg en person som jag kände igen – jag hann inte hälsa på personen eftersom jag inte direkt kände igen personen – och efter detta tyckte jag det var som om personen undvek mig, och inte ville ha någon kontakt med mig, eftersom jag inte hälsade första gången vi sågs.

Denna korta interaktion skapade en del mentalt skvaller inom mig, och jag märkte hur jag flera gånger tänkte på om jag ”förstört mina chanser” med denna person eftersom jag tydligen varit så ”ohövlig”. Jag märkte även att jag inom mig själv tänkte att ”denna person måste se mig som helt konstig”.

Av vad jag kan se härstammar hela denna upplevelse utifrån utgångspunkten av att vara rädd för att inte bli accepterad, och att söka att bli accepterad av andra människor – och när jag inte tror mig själv bli det – hur jag genast börjar fördöma mig själv, och fundera om jag gör någonting fel – och hur jag borde ändra mig själv – och vad jag borde säga nästa gång vi ses; istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva självförtroende, och självkänsla och egenvärde, och vara säker och trygg i mig själv oavsett hur andra reagerar på mig.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd och känna ångest för att jag inte står på god fot med människor, och att människor bakom min rygg tycker illa om mig, och pratar om mig som att jag är en jobbig, och dålig människa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd, och känna ångest inför att inte gör ett bra intryck på människor i min värld, i rädslan, och ångesten att människor då inte kommer tycka om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara orolig för att jag ska säga, eller göra någonting fel när jag är med människor, så att människor kommer att tycka illa om mig – och inte längre kommer vilja vara runtomkring mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa mig själv, och hålla mig själv tillbaka för att på så sätt vara säker att jag står på god fot med alla människor i min verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se det som någonting fel, och dåligt om inte alla människor tycker om mig – och om jag tycker mig själv se att någon inte tycker om mig – att genast börja fundera på, och undra om det är jag som har gjort någonting fel – och om det är jag som har missat någonting – och om det är någonting som jag borde ha gjort, som jag inte har gjort – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att andas, att slappna av och att ta det lugnt runtomkring människor och inte oroa mig själv för vad andra tycker om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att leva, och uttrycka mig själv såsom lättsam och bekymmersfri runtomkring människor – i rädslan för att jag då inte kommer vara tillräckligt vaksam, och kontrollerad – och därmed säga någonting som kommer göra att en annan människa tycker illa om mig, och inte vill vara med mig – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att sluta definiera och uppleva mig själv utifrån hur jag tror att andra människor känner om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka erkännande, och trygghet hos andra människor – och så fort en annan människa erkänner min närvaro såsom positiv – genom att vinka till mig, eller le åt mig – att genast reagera inom och som mig själv och känna det som att jag är ”hemma” – och som att jag är ”trygg” – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att uppleva, och leva mig själv såsom avslappnad och trygg oavsett vad jag tror att andra känner, eller tycker om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att ta kontakt med människor, prata med människor, och göra mig själv sedd av andra människor – i rädslan, och ångesten för att jag ska säga eller göra något fel – och därigenom bli ogillad av andra människor – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att uttrycka och leva mig själv här i och som andetaget – och inte oroa mig själv för vad andra tycker

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag är med andra människor – att inom mig själv analysera situationen från en utgångspunkt av rädsla – och konstant tänka på huruvida andra människor på något sätt upplever sig själva störda, eller irriterade av mig – och i detta hela tiden vara aktsam på om det är någonting jag måste säga, eller göra för att på så vis korrigera andra människors upplevelse av mig och se till att de inte ogillar, eller tycker illa om mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte slappna av – andas – och röra mig här såsom min mänskliga fysiska kropp i enhet och jämlikhet – och således inte försöka lista ut vad andra människor kan tänkas känna eller uppleva om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte slappna av när jag är med andra människor, och därmed sluta definiera mig själv i enlighet med andra människor – och istället stå stabil, och trygg i mig själv utan att vara rädd och nervös för vad slags värde jag har i andra människors ögon

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att konstant analysera, och värdesätta mig själv inom mig själv – utifrån hur mycket jag tror att andra människor tycker om mig, och gillar att vara i min närhet – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att uttrycka mig själv ovillkorligt, och röra mig själv här utan att söka efter stabilitet, och trygghet utanför mig själv genom att försöka få andra människor att tycka om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte utveckla trygghet, och självkänsla här såsom mig själv – och således tillåta och acceptera mig själv att vara säker på mig själv, och säker på mitt värde av och som mig själv – och därmed inte fluktuera i min upplevelse av mig själv i förhållande till vad jag tror att andra människor tycker eller tänker om mig

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att sluta oroa mig själv, och vara rädd för att jag inte står på god fot med andra människor – och när jag märker att sådan oro kommer upp inom mig – att genast stoppa mig själv, ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och i detta tillåta och acceptera mig själv att slappna av, och att vara tillfreds med mig själv

Jag åtar mig själv att sluta oroa mig själv för att jag inte gör ett bra intryck på människor i min värld – och istället åtar jag mig själv att uttrycka mig själv ovillkorligt med andra människor – och inte förtrycka och hålla mig själv tillbaka för att jag tror att andra människor kommer tycka illa om mig om jag tillåter och accepterar mig själv att uttrycka mig själv ovillkorligt

Jag åtar mig själv att inte definiera mig själv utifrån huruvida någon ser mig som sin vän eller inte – eller huruvida någon tycker, och upplever att det är roligt att vara med mig – och således åtar jag mig själv att stå stabil inom mig själv – trygg inom mig själv – lugn i vetskapen om att det inte gör någonting om en annan tycker illa om mig, eftersom det inte har någonting med mig att göra ändå

Jag åtar mig själv att sluta vara rädd, och nervös för att det är någonting som jag gör fel – eller säger fel – när jag tycker det verkar som om någon inte tycker om mig – och i detta åtar jag mig själv att sluta ta det personligt vad andra människor tycker, och upplever – och istället stå stabil inom och som mig själv i vetskapen av att alla människors upplevelsers alltid handlar om dem själva

Jag åtar mig själv att leva, och uttrycka mig själv i och som lättsamhet, och bekymmersfrihet – och tillåta mig själv att släppa mig själv fri – och inte konstant vara rädd för att jag ska göra ett negativt intryck på människor runtomkring mig, och på att människor ska bli irriterade på mig, och i tysthet tycka att jag är konstig, eller dum – och således åtar jag mig själv att leva självtillit, och självförtroende – och inte kompromissa mig själv i och som rädslan att jag ska bli ogillad

Jag åtar mig själv att sluta definiera, och uppleva mig själv utifrån huruvida andra vinkar, eller ler åt mig – och i detta åtar jag mig själv att sluta söka efter att få andra att gilla mig och tycka om mig – och se mig såsom en ”trevlig prick” – och således åtar jag mig själv att stå stabil inom och som mig själv och sluta kompromissa mig själv för att få känna mig älskad och uppmärksammad av andra

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att jag inte behöver ha att andra människor tycker om mig – och ser mig som sin vän – för att jag ska uppleva mig själv som stabil, och trygg inom och som mig själv – jag behöver inte ha en grupp med människor som erkänner min närvaro med igenkännande utan allt jag behöver är mig själv här såsom andetaget – en och jämlik – och i detta åtar jag mig själv att stå en och jämlik med och som min kropp som inte behöver någon slags interaktion för att fungera effektivt, och inte behöver bli sedd, eller erkänd för att varje dag fungera, och sköta sina uppgifter – outtröttligt och disciplinerat

Jag åtar mig själv att när jag är med andra människor – att stoppa det tankar som kommer upp inom mig som utlöses av hur andra människor rör sig runtomkring mig – och som fungerar som varningssignaler inom mig som säger till mig när jag kanske gör någonting som upprör eller irriterar en annan människa – och istället åtar jag mig själv att leva i och som självtillit – utan dessa tankarna – och röra mig själv här såsom andetaget och sluta att fundera, och tänka på vad andra möjligtvis känner, eller inte känner om mig

Jag åtar mig själv att träna på att vara fullständigt avslappnad i och som min kropp när jag är med andra människor – genom att andas effektivt, och i medvetenhet av hela min kropp här

Jag åtar mig själv att uttrycka mig själv ovillkorligt runt människor – och inse, se och förstå att den största begränsningen alltid är rädsla – eftersom rädsla håller mig tillbaka, och göra mig isolerad och oförmögen att uppskatta, och lära känna denna fysiska verklighet – eftersom jag i och som rädsla existerar i en sorts överlevnadsläge – där allt runtomkring mig är ett hot som jag måste avvika, och se till att det inte skadar mig

Jag åtar mig själv att utveckla självkänsla, och trygghet i och som mig själv som står oantastbar – i det att jag står fullständigt trygg, och stabil i mig själv oavsett i vilken situation jag befinner mig själv i – och oavsett vad andra säger, eller tycker – jag står tyst och stilla inom och som mig själv – här såsom mitt andetag en och jämlik

Dag 75: Varför Behandlar Vi Inte Djur Som Människor?

Igår var jag med min mammas häst hos veterinären eftersom hästen hade lyckats skada sitt öga, och var tvungen att bli opererad och få sitt öga sytt. Det jag märkte på denna resa med hästen var hur lite respekt de flesta människor har mot djur. Det var speciellt på resan hemåt, när vi skulle lasta på hästen på vår djurtransport. Veterinären och hans hjälpreda kom ut och skulle hjälpa till, och hästen ville inte stiga på transporten. Anledningen till varför han inte ville var för att det var den andra gången i hela hans liv som han åkte transport, så han var lite nervös för hur det hela fungerade.

Veterinären och hans hjälpreda tog dock ingen hänsyn till hästens tillstånd utan började med alla medel försöka knuffa på hästen på transporten; de drog i hans svans, de slog på hans överkropp, de skrek åt honom – och ja – de behandlade honom på ett sätt som jag själv absolut inte skulle vilja bli behandlad på. Själv så stod jag bara och tittade på, och visste inte hur jag skulle reagera eller hantera situationen, jag visste ju att det inte var någon värdig behandling av hästen – men samtidigt vågade jag inte säga någonting eftersom jag inte är någon veterinär, och inte har någon lång erfarenhet av hästar – jag vet så att säga inte normen för ”hur man ska behandla hästar”.

Så istället för att säga till veterinären att inte ta i så himla hårt, och istället försöka locka in hästen, genom att vara uppmuntrade och snäll mot hästen, så stod jag där och gapade – och fick även hjälpa till i att våldsamt försöka tvinga på hästen på transporten.

Visserligen förstår jag att det ibland kan krävs fysisk styrka, och mannakraft för att hantera de stora hästarna, eftersom man ibland helt enkelt måste tvinga dem att bete sig på vissa sätt på grund av hur vårt nuvarande system är konstruerat, men en sådan applikation behöver ju inte göras i någon slags vredesmod där man upplever att ”hästen inte fattar” – ”den är korkad” – ”den gör in som jag vill, och därför får jag slå den” – eftersom hästen bara uttrycker sig själv såsom vad den är – en häst; och hästar är inte skapade att förstå detta invecklade och konstiga system vi människor skapat såsom vår kultur, och vårt samhälle, och bör ju inte heller därför kunna förväntas inrättas i detta system på något sätt.

Jag fann det också vara intressant när jag efteråt diskuterade detta mänskliga beteende med några andra människor, att själva anledningen till beteendet är att ”människan måste vara på toppen av näringskedjan, och vara hästens herre” – för: ”hur skulle det bli annars?” – och självklart var det enda som kom upp i mig i det ögonblicket: ”såklart så har ju människan helt missat jämlikhet” – eftersom varför har ingen människa tänkt på att skapa ett jämlikt förhållande med sin häst? Där det varken är människan eller hästen som är herre, utan båda två existerar i symbios med varandra – och människan lyssnar på hästen, och hästen på människan, och där finns en tillit mellan de båda – och en intim och djup kommunikation – varför skapas inte sådana förhållanden?

Ja, det enkla svaret är ju därför att det samhället vi lever i indoktrinerar människan till att se djur som någonting lägre stående än människan – en slav – och fyller människan med rädsla, och ångest att släppa denna tillgjorda överlägsenhet, och istället utveckla ett förhållande med ett djur i jämlikhet.

Och i ett sådant förhållande mellan djur och människa där jämlikhet råder – självklart skulle människan då inte skrika, och skälla på djuret, eftersom det är ju ingenting människan skulle göra mot sig själv – d.v.s. om det inte finns en grundad anledning till att skrika och skälla – som t.ex. när djuret beter och uttrycker sig själv på ett sätt som inte är acceptabelt, och som människan inte heller skulle acceptera från sig själv. Men att bara skrika, skälla och slå därför att djuret inte direkt gör som man säger, det är helt absurt och borde helt enkelt inte få förekomma. Djur ska behandlas med respekt och värdighet, precis som man hade behandlat en människa i samma situation – eftersom djur är inte lägre stående än människor, de lever bara i en annorlunda form, och har andra prioriteringar än vad människor har – annars är de precis likadana.

Så, om jag nu tar mig själv tillbaka till gårdagen, och ser hur jag kunnat leva/uttrycka mig själv på ett sätt som varit bäst för alla: då hade jag sagt till veterinären att ta det lugnt och varsamt med hästen, och om de inte ville det att de inte behövde hjälpa till med hästen. Och jag hade sagt till att ingen fick slå eller skrika på hästen, eftersom ett sådant beteende inte är någon man själv skulle vilja uppleva gjort mot sig själv. Och sedan hade jag i samråd med de andra människorna i ögonblicket diskuterat en strategi att få in hästen i transporten på ett sätt där hästen inte blev stressad, eller kände sig obekväm; och därmed ta hästen i beaktande tillika alla människorna i ögonblicket, och skapa en lösning som var BÄST FÖR ALLA och inte bara kändes bra för människorna.

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte behandla djur såsom jag själv vill bli behandlad, utan istället se djur som mindre värde varelser, som inte är värda samma respekt och värdighet som jag ger till andra människor i min verklighet, och som jag ger till mig själv

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta hänsyn till djurets tillstånd, och upplevelse av sig själv när jag interagerar med djuret – utan istället se mig själv som en gud med en ovillkorlig rätt att göra vad jag vill, och uttrycka mig själv hur jag vill – och se djuret endast som ett objekt vilket jag kan utöva min vilja mot och få att göra vad jag vill; istället för att se, inse och förstå att djuret inte är bara ett objekt, utan är en varelse – som kan känna och uppleva precis som människor

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta ut mina frustrationer på djur, och använda djur för att skapa en upplevelse av mig själv såsom att vara överlägsen och i kontroll – och använda djurs oskyldighet, och oförmåga att försvara sig själv effektivt för att skapa så mycket skada som möjligt, och för att generera så mycket energi inom mig själv som möjligt, så att jag kan tänka och se mig själv som en gud; istället för att tillåta och acceptera mig själv att assistera/stötta djur att leva effektivt, och hjälpa djur att komma över och transcendera sina svagheter

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro/tänka – att bara för att djur inte kan kommunicera med människans språk, och direkt åtlyder alla människans ord – att djur därför är underlägsna, och sämre än människor – istället för att se/inse/förstå – att kanske är det människans språk, och sätt att uttrycka sig själv på som är underlägset, eftersom människan inte kan göra sig förstådd och hörd hos djur

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i mitt förhållande med djur tro/tänka att den enda möjliga dynamiken mellan mig och djuret, är att jag som människa ska vara överlägsen, och ha kontroll över djuret – istället för att se/inse/förstå att jag glömt bort jämlikhet, och att jag tillsammans med djuret kan skapa ett förhållande där ingen av oss är mer, eller bättre än den andra – utan där båda istället står som jämlikar, och lever på sådant sätt som de själva skulle vilja bli behandlade, mot varandra

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tycka inom mig själv att djur är inkapabla av att skapa intima, och nära förhållanden med människor – där de förstår och känner hur människor upplever sig själv i förhållande till djuret – istället för att se/inse/förstå att det är enbart ett antagande, eftersom jag aldrig försökt lära känna djur på ett jämlikt plan, där djuret är en jämlike med mig – utan att jag endast haft som utgångspunkt i min interaktion med djur, att jag är bättre än djuret – och att det är jag som ska styra och ha kontroll

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte lära känna naturen som är runtomkring mig från en utgångspunkt av att naturen är här, precis som jag är här – och att vi i detta är jämlika – en och samma – och att ingen av oss har en rätt att missbruka eller kontrollera den andra, eftersom vi är tillika här för att leva/uttrycka oss själva – och ge av oss själva

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inse/se/förstå att djur har individualitet, och att djur har saker de tycker om, och inte tycker om – och att vi som människor aldrig har beaktat vilka djur är som individer, och hur djur som individer vill bli behandlade – utan vi har istället sett oss själva som herrar över djuren, och trott/tänkt att vi kan göra hur vi vill – och därför har vi t.ex. aldrig frågat hästen om den vill/tycker om att vi rider på den – och inte heller frågat korna om de tycker om att vi låser in dem och tar i deras mjölk – utan vi har bara agerat utifrån vårt eget självintresse, utan att någonsin någonting mer i beaktande än vår egen upplevelse, och våra egna känslor

Imorgon kommer jag skriva om de åtaganden jag skall göra, samt även fortsätta med självförlåtelse på denna punkten.