Tag Archives: Mind

Dag 294: Höstdepressionen

Idag har den s.k. höstdepressionen gjort sig själv till känna genom att jag märkt att tankar börjat komma upp inom mig av följande natur: ”vad är det för mening egentligen? Vad leder allting? Det känns som om ingenting rör sig framåt!” – så denna typen av tankar indikerar klart och tydligt på att den emotionella upplevelse jag har är av naturen depression.

hastdepression_ljusterapiIntressant med depressionen är att den känns så riktig, jag menar när jag befinner mig i denna upplevelse, då är det som om att jag verkligen tror att det inte finns någon mening, betydelse, eller innebörd i någonting jag gör, och att det därför är helt, och fullständigt rättfärdigat för mig att ge upp, lägga mig ned, och helt enkelt sluta andas. Faktum är dock, att sett utifrån en praktisk synvinkel, där jag ser på min värld, och mig själv i förhållande till denna – då går det att se att jag visst har mening, innebörd, och att mitt liv så att säga, inte är någonting att kasta iväg.

För det första har jag mening och innebörd för mig själv, jag menar, om jag inte assisterar, och stöttar mig själv, och driver på att gå min process – då kommer det inte att hända. Sedan utifrån rent praktiska termer så har jag ett praktiskt meningsfullt liv eftersom jag faktiskt behövs vad det gäller många av de saker som pågår i mitt liv. Därför är denna upplevelse intressant, denna höstdepression, för det är som om att depression inte baseras på någon faktisk bevisbar händelse, utan endast på vad jag känner, på vad jag upplever, på vad har en känsla av – och sedan omvandlar jag denna känslan inom mig själv, projicerar den på min omvärld, och tror att den har någonting att göra med min omvärld, och med mitt praktiska liv, när sanningen är den att den inte har någonting alls att göra med min omvärld, och mitt praktiska liv – upplevelsen har kommit upp inom mig, och den är därför mitt ansvar, och beror på mig, och inte på grund av att någonting annat i min värld inte tillfredsställer mig som jag önskar.

Så depression, det är en deep-recession – alltså när plötsligt känner att man inte får tillgång till lika mycket energi, till lika mycket ”livfullhet” till lika mycket ”glädje” – då kommer depressionen smygande, och ställer frågan – är inte någonting fel med ditt liv? Varför är du så olycklig, borde du inte göra någonting annat med ditt liv som du kan vara stolt över?

Så, på så vis är detta en mycket intressant reaktion, som jag kommer arbeta mer med.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in och som en höstdepression, och en slags inre nedgång, när jag märker det börjar bli mörkt ute, när jag märker det börjar bli kallt ute, och att solen inte skiner lika mycket, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att börja medverka i och som tankar att ”någonting är fel” – att ”livet är meningslöst” – att ”det inte finns någon praktiskt anledning, eller något syfte att fortsätta existera” – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett djupt andetag, föra mig själv tillbaka hit, och se, inse, och förstå hur depression i sig självt är en illusion, och inte existerar annat än i mitt sinne, och att min fysiska praktiska verklighet här är densamma, oavsett om det mörkt, eller ljust ute

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när energin av en depression uppstår inom mig, att då genast följa denna upplevelse, och att tro att bara för att jag upplever, och känner mig själv deprimerad, så måste detta vara en sann, korrekt, och verklig situation som jag befinner mig själv inom, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att ta ett djupt andetag, föra mig själv tillbaka hit, och att se, inse, och förstå att jag inte behöver lita på, eller underhålla denna upplevelsen, och att jag kan gå genom mitt liv, hantera mina ansvar, hantera mina åtaganden, göra vad som krävs, och att jag inte behöver emotioner för att fungera

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av och som tankar av självdestruktivitet, där jag börjar tänka på hur jag känner och tycker att mitt liv saknar mening, att mitt liv saknar syfte, och att därför är någonting fel, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att lita på känslor av och som positivitet, och negativitet för att guida mig genom livet, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv utnyttja dessa upplevelser såsom vattenmärken, som jag tittar på, och därefter försöker klura ut huruvida mitt liv är bra, eller inte bra, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att lita på mig själv ovillkorligt, att sluta använda upplevelser som min guide till verklighet, och istället lita på mig, på min kropp här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av en energi för att jag ska röra mig själv, och att tro att jag måste känna mig ”laddad” – ”driven” – ”motiverad” – ”passionerad” och ”engagerad” för att jag ska kunna röra mig själv i detta livet, handla, ta beslut, och skapa någonting av och som mitt liv som är effektivt, och som gynnar vad som är bäst för alla; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå hur detta är en falsk bild av verkligheten, för praktiska fakta säger att jag behöver inte energi för att röra mig själv, utan att jag kan ta ett beslut HÄR att röra mig själv, och sedan helt enkelt röra mig själv utan att göra någonting mer av det än att jag rör mig själv här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sakta låta mig själv dras ner i en slags melankoli, där jag genom att medverka i och som tankar av en negativ färgning, där jag försöker finna, och hitta saker och ting med min omvärld som är negativa, och hitta saker med mitt liv som ”inte stämmer” skapar en depression inom mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att det finns ingenting sådan som en ”naturlig” depression – eftersom allting jag upplever skapar jag inom mig själv genom att konsekvents tänka på denna saken, tänka på ett visst sätt, att använda vissa typer av ord inom mig själv, och att se på saker och ting på ett visst sätt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att sinnet konstant försöker hitta någon form av konflikt, någon form av negativitet, någonting i min värld som jag kan reagera gentemot, och skapa en upplevelse utav, för att på så vis kunna generera energi, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli sinnets slav, där jag rör mig själv för att skapa energi till sinnet, där jag blir endast en slags motor för att göra det som sinnet vill göra, vilket är att generera energi, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ifrågasätta detta levnadssätt, att konstant söka efter upplevelser, att konstant söka efter nästa kick, nästa energi, nästa sak att uppleva, istället för att leva i och som stabilitet, här i och som varje andetag – och att därmed inte skapa en upplevelse av livet, utan att jag istället stabiliserar mig själv här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att depression, apati, och att känna mig motiverad, att detta inte är några slags riktiga upplevelser, vars existens inte kan ifrågasättas, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ifrågasätta just denna negativa trenden som uppstått inom mig själv, och att häri se att denna trend uppstått utan min dirigerande vilja, utan att det bara dykt upp inom mig en dag, och att jag sedan bara accepterade vad som dök upp inom mig utan att ifrågasätta, och utan att fråga mig själv; men är denna upplevelsen som dyker upp inom mig själv verkligen bäst för mig? Behöver jag denna upplevelse? Vad är konsekvensen av att jag håller kvar vid denna upplevelsen?

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att rättfärdiga min depression genom att tänka att det är så grått, det är så kallt, och det är så ruggigt ute, och p.g.a. detta så måste jag helt enkelt känna mig själv deprimerad, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra hösten till en emotionell upplevelse, när faktum är att hösten är en praktisk punkt som inte har någonting att göra med depression, eller missnöjdsamhet – jag menar hösten är en praktisk aktivitet som sker för att temperaturen sjunker, och har ingenting att göra med att jag känner mig själv deppad; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag, att föra mig själv tillbaka hit, och att låta mig själv vandra genom denna tidpunkt såsom hösten, utan att skapa en emotionell reaktion gentemot hösten

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att när jag har den där tanken att ”ingenting betyder någonting” och att ”allt saknar meningar” att detta inte är ”jag” som talar inom mig själv, utan att vad som händer är att vissa slags automatiserade program dyker upp inom mig själv, och att därmed är mitt ansvar att stoppa, dirigera, och inte längre tillåta, och acceptera att låta dessa program skapa min vardag, och skapa min dagliga upplevelse av mig själv, och min existens, och mitt leverne här på denna jord

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att på alla sätt och vis utmana energi i mitt liv, på så sätt att jag ifrågasätter energi, och att jag inte längre låter mig själv bara följa efter energi för att det ”känns bra” och för att jag då ”känner mig levande” – utan att jag istället tränar mig själv på att vara här direkt i och som min fysiska verklighet med min kropp, och att direkt kommunicera, och uppleva, och vara här med min kropp, för att således se, inse, och förstå att då jag lever praktiskt här finns det ingen depression att hitta

Självåtaganden

När jag märker att jag medverkar i och som, och går in i tankar, och en upplevelse av depression, där jag tänker att ”allt är meningslöst” – ”det finns inget syfte med mitt liv” – ”vad är det som är fel?” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser, och förstår att ingenting är fel förutom det faktum att jag låter dessa tankar, och upplevelser gro inom mig själv, och att jag gör detta genom att ge dem uppmärksamhet, genom att nära dem, genom att skämma bort, och börja beakta mitt liv utifrån de tankar, och upplevelser som kommer upp; således åtar jag mig själv att andas – ta mig själv tillbaka hit – och att leva HÄR utan energi – och gå mitt liv, mina ansvar, och mina åtaganden, inte för att det känns bra, utan för att det är sunt förnuft, och att det är vad som är bäst för alla

Enhanced by Zemanta
Advertisements

Dag 264: Inflation

urlI dagligt tal hör ordet inflation hemma inom ekonomin – och innebär att produkter, eller tjänster blir dyrare, och kostar mer att köpa. Det kan också innebära att penningmängden i samhället ökar, och därför höjs priser på produkter eftersom värdet på pengar urvattnas. I denna blogg ska jag dock titta på fenomenet inflation utifrån en annan utgångspunkt – nämligen hur inflation har påverkat mig i mitt liv.

Inflation är nämligen ingenting som enbart är associerat med pengar – nej – inflation går att hänföra till allting som vi gör inom oss själva när vi ger någon slags punkt i vår värld ett högre värde, eller ett annat värde en vad punkten verkligen är värd. T.ex. vi kanske inflaterar sport i vår värld – för vi känner att vi ”älskar sport” – och så skapar vi alla slags upplevelser, och känslor i förhållande till sport och låter detta intresset helt ta över oss, och vi blir besatta av denna enda punkten. Det är ett exempel på inflation – vi gör någonting till mer än vad det är – och jag menar – jag kan se hur jag gjort detta i mitt liv med hundratals olika punkter.

En av de punkter som jag förstorat upp något alldeles fenomenalt i mitt liv har varit musik. Musik blev för mig ett slags svar på allting, så länge man spelade musik – då var allting bra – och då skulle allting lösa sig i livet. Jag avgudade duktiga musiker, och såg dem som något slags utomjordiskt, och esoteriskt fenomen – och på något sätt trodde jag att musiker dolde någon hemlighet om hur man lever ett effektivt liv; därför spenderade jag otaliga timmar, och dagar åt att fantisera om att få bli en känd musiker – om att få stå på scen och sjunga inför människor – och att få bli erkänd som en duktig musiker. Tack vare detta komprometterade jag många andra viktiga punkter i mitt liv – såsom mitt skolarbete, mina andra intressen, och min framtid – eftersom allt jag tänkte på, och allt jag ville var att ”bli en musiker” – och i detta såg jag inte att verkligheten är någonting helt annat än den jag tänkt upp i mitt sinne. Det är verkligen inte lätt för musiker att kunna leva på sin musik, och det är en väldigt liten andel musiker som blir publikt kända – resten av musikerna oavsett hur duktiga de är – får sitta hemma och göra sin musik, och ha något lågavlönat arbete vid sidan av för att kunna klara sig; det är realiteten av att vara musiker i dagens samhälle.

En annan punkt som jag inflaterat något enormt är sex, och förhållanden – jag menar – under ett tag i mitt liv var jag som besatt av denna punkt – och jag gjorde allting jag kunde för att göra mig attraktiv inför det andra könet, för att kunna snärja en kvinna – och sedan få uppleva det så omtalade samlaget. Lustigt, att när jag väl lyckades med detta konststycke så var realiteten av sex, och förhållanden så mycket mindre än vad jag i mitt huvud tänkte mig att det skulle vara. Och det är detta som är specifikt med just inflation – man gör någonting till mer än vad det är, och man blundar inför verkligheten av vad punkten i realiteten är.

Jag menar – hur många saker bygger inte på inflation i vårt samhälle? I princip ALLTING! Vi inflaterar produkter genom reklam, vi inflaterar drömmar, och fantasier genom filmer, teater, och böcker – vi inflaterar idéer om hur livet borde vara genom filosofier, och vi inflaterar vikten av kunskap, och intelligens genom att övervärdera utbildning; allt detta leder till att vi får ett samhälle som består av drömmar – av en upplevelse av verkligheten – men inte av verkligheten i sig självt.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inflatera punkter i min verklighet genom att tänka på dem, genom att skapa upplevelser i förhållande till dem, genom att definiera mig själv i förhållande till dem – genom att tänka, och tro att dessa punkter ”skapar mig” och ”gör mig” – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra saker och ting till större än vad de faktiskt är och således missa att leva i verkligheten – HÄR

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inflatera mitt sinne, genom att skapa en idé inom mig själv – och tro att jag klarar att utan att tänka, utan att jag måste konstant tänka i varje ögonblick – och om jag inte gör detta – ja då kommer jag helt enkelt inte att kunna leva längre; istället för att se, inse, och förstå att detta stämmer inte – jag menar även om jag slutar att tänka kommer jag ju fortfarande kunna röra min kropp, kunna bestämma för saker, kunna se, och uppleva saker – så jag menar – behöver man verkligen tänka? Och svaret är – nej

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inflatera vikten av sinnesrörelser såsom känslor, och emotioner – och tro att när jag har en upplevelse av känslor, och emotioner – att detta då på något sätt betyder någonting för mig, och att jag måste ta dessa rörelser inom mig i beaktande – eftersom tydligen är de viktiga; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå hur jag har inflaterat sinnesrörelser till att vara någonting de inte är – för faktum är att jag behöver inte sinnesrörelser inom mig för att kunna ta beslut, för att kunna leva, och för att kunna röra mig själv – jag menar – allt jag behöver är ju faktiskt JAG – och att jag är medvetande, vaken, och alert här – och klar att ta beslut och röra mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inflatera en idé inom mig själv om att jag inte kan förändra mig själv, om att det är hopplöst att försöka förändra mig själv, om att det inte går att förändra den mänskliga naturen – och därför är det inte ens lönt att jag försöker; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att denna idé är inflaterat – för i realiteten kan jag förändra mig själv, jag menar – jag kan ta ett beslut och leva detta beslut – och det är endast för att jag inflaterat och gjort denna idé till större än vad den är som jag nu faktiskt tror att jag inte kan ändra mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inflatera en idé, och upplevelse inom mig om att jag är hjälplös gentemot vad som pågår inom mig, och tro att det som pågår inom mig är en alldeles för stark naturkraft som jag endast kan hantera genom att på olika sätt försöka förtrycka; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att detta är en inflaterat idé av verkligheten; för sanningen är att jag är inte hjälplös mot vad som pågår inom mig – för jag har verktygen att kunna hjälpa mig själv med, jag har expertisen, och allt jag behöver göra är helt enkelt att sätta mig ner, och faktiskt börja hjälpa mig själv – och inte avvakta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inflatera idén inom mig själv om att jag är värdelös, och att jag måste söka efter andras uppmärksamhet, och erkännande för att vara värd någonting – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att det är uppenbart att denna idé inte bygger på någon saklig, och bevisbar punkt – utan att det bara är någonting som jag tagit ur det blå och sedan inflaterat inom mig själv, och gjort, och skapat till att vara ”värsta grejen”

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inflatera de problem, och svårigheter jag har i min dagliga applikation – och göra problem till problem i sig själva genom att tänka på dem, genom att förstora dem inom mig själv, och göra dem till dessa oöverstigliga hinder som jag tydligen inte kan göra någonting åt, och som jag bara måste klaga på inom mig själv; så jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inflatera de negativa punkter inom mig själv för att på så vis kunna ha ett slags bevis mot mig själv att tänka att jag faktiskt är värdelös, för se på alla dessa negativa saker i mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inflatera de punkter inom mig själv som jag inte är nöjd med, och som jag tycker skulle kunna bli mer effektiva, och vara bättre – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att använda detta som ett medel för att trycka ned mig själv, och för att mobba mig själv – så att jag ska kunna få utlopp för mitt beroende av att känna mig plågad inom mig själv

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att när jag tänker på någonting – då inflaterar jag detta någonting – och gör detta något till mer än vad det faktiskt är – det är som om att jag lägger till en ny innebörd till saken genom att tänka på den – istället för att leva mitt liv utan inflation och se allt för vad det är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se allt för vad det är – alltså varken inflaterat, eller deflaterat – utan helt enkelt se saker utan en åsikt om sakerna; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att se, inse, och förstå hur jag kan leva, och uttrycka denna punkt av att se saker som de är – vilket är någonting jag kan göra genom att andas, och inte tillåta mig själv att när interagerar i och som denna världen – tänka på vad det är jag gör, eller interagerar mot – utan istället leva DIREKT här

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att när jag lever DIREKT här – då finns det ingen inflation – då finns det ingen deflation – utan då finns bara vad som är direkt här, och vad jag direkt observera, och se – alltså objektiva data – objektiva fakta; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att viljesätta mig själv att se vad som är här direkt – alltså se den fysiska realiteten av vad som är här utan att försköna eller förfula

Självåtaganden

När jag märker att jag inflaterar punkter i min värld, genom att tänka på dem, och tänka att de är mer än vad de är; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att när jag gör någonting i mitt sinne till mer än vad det är – då missar jag verkligheten, och jag gör mig själv ineffektiv i mitt leverne, eftersom allt som existerar är min upplevelse och inte vad som faktiskt är här i realiteten

När jag märker att jag inflaterar en idé i mitt sinne om att jag kan inte leva, om jag inte tänker – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag inflaterar denna tanken – och tanken i sig självt inte har någon fysisk bäring – den betyder inget – utan det är jag som ger den betydelse genom att inflatera den, genom att åter, och återigen tänka tanken; således åtar jag mig själv att förstå att jag inte behöver tänka för att leva – och således ta bort denna idén och sluta inflatera den inom mig själv

När jag märker att jag inflaterar sinnesrörelser, genom att tänka, och tro att sinnesrörelser är någonting jag behöver, och måste ha för att kunna leva – och utan sinnesrörelser blir jag en zombie, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag blir ingen zombie genom att sluta medverka i och som sinnesrörelser, utan allt som händer är helt enkelt att jag inte upplever sinnesrörelser längre; således åtar jag mig själv att sluta inflatera denna märkliga idé och istället fokusera på att leva här i varje ögonblick – genom att andas här

När jag märker att jag inflaterar en idé inom mig själv att ”jag kan inte förändra mig” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att jag kan visst förändra mig – jag menar det är bara att ta ett beslut, och sedan leva detta beslut – den enda anledningen till varför jag tror att det inte skulle vara möjligt är därför att jag inflaterat denna idé inom mig genom att tänka den om, och om igen; således åtar jag mig själv att LEVA här – och bevisligen ändra mig själv – och se att vad som är här är på riktigt, och inte i mina inflaterade idéer

När jag märker att jag inflaterar en idé inom mig själv, om att jag är hjälplös gentemot vad som pågår inom mig – och att jag gör detta genom att repetera inom mig själv tanken att – det som pågår inom mig pågår utom min kontroll; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag menar – detta är en inflaterad åsikt inom mig själv – någonting som jag gjort riktigt genom att övertyga mig själv om dess riktighet genom att tänka – och att därför är saken inte i sig själv riktig; således åtar jag mig själv att sluta försöka övertyga mig själv om att jag inte kan ändra mig själv – och istället stå upp i varje andetag och bevisa för mig själv att jag kan styra, och förändra vad som pågår inom mig

När jag märker att jag inflaterar en idé inom mig själv om jag är värdelös, och att jag gör detta genom att gå igenom mitt förflutna och ta upp minnen inom mig själv där jag tycker att jag betedde mig dåligt, och sedan repetera dessa inom mig för att på så vis fördöma mig själv; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag behöver inte hålla kvar denna idé – jag menar – det är en inflaterad idé vilket betyder att den i grund och botten inte existerar – utan att jag har gjort den riktig genom att ljuga för mig själv – vilket är grunden i inflation – lögner; således åtar jag mig själv att se vad som är riktigt här – och att förstå att jag har ett egenvärde och att det är detta som är riktigt; således åtar jag mig själv att leva detta egenvärde och stoppa mig själv från att inflatera en känsla av att vara värdelös

När jag märker att jag inflaterar problem inom mig själv, genom att tänka på mina problem, genom att dra upp dem inom mig gång på gång, och förstora dem inom mig själv utom all rimlig proportion – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag menar visserligen har jag problem, men att dessa skulle vara så enorma som jag vill få det till det stämmer inte – det är inflation; således åtar jag mig själv att se mina problem utan att förstora dem – och förändra min problem till lösningar istället för att göra min problem till ett nytt problem

När jag märker att jag inflaterar, förstorar, och zoomar in på punkter som jag inte är nöjd med i min applikation av mig själv, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att denna inflation är en typ av mobbning – där jag drar upp saker som jag inte tycker är bra gång på gång för att därmed kunna bryta ner mig själv; istället för att förstå att om jag tar bort inflationen så är mina problem inte så stora som jag vill få dem till; således åtar jag mig själv att se vad jag inte är nöjd med i mig själv utan inflation – utan upplevelse – utan bara se det och sedan bara klar med det

När jag märker att jag tänker, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att allt tänkande är inflation – det är så inflation skapas, vilket är separation från verkligheten och skapandet av en drömverklighet som är förstorad; således åtar jag mig själv att sluta skapa inflation – sluta tänka – och träna mig på att leva, och se saker och ting DIREKT

När jag märker att jag inte agerar direkt, eller lever direkt – utan istället inflaterar min verklighet, och min upplevelse av mig själv genom att tänka – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att när jag tänker då förlorar jag allt sunt förnuft – och all insikt om denna verklighet och vad det är som faktiskt pågår här – för jag är förlorad i en egenskapad version av verklighet som jag inflaterat genom att tänka; således åtar jag mig själv att SE DIREKT här – och träna detta genom att andas och stoppa tankar, och upplevelser – och se HÄR

Jag åtar mig själv att träna mig på, och göra perfekt min förmåga att – se saker och ting DIREKT – HÄR – se OBJEKTIVA FAKTA och stoppa mig själv från att se saker och ting utifrån åsikter – åsikter är inte verkliga – men fakta, och data är exakta matematiska punkter som står i direkt samband med verkligheten här

Enhanced by Zemanta

Dag 246: Kroppen Min – Plattfot (Del 33)

Jag fortsätter med min serie bloggar om hur jag definierar, och ser på min kropp – och idag kommer jag skriva om, och arbeta med punkten om hur jag inte gillar att jag har plattfot – jag skulle önska att jag hade en naturligt hålfot.

feetIdag när jag gick förbi en spegel på mitt jobb märkte jag hur jag redan innan jag såg mig själv i spegeln började planera på vad jag skulle titta på, och inom mig själv lokalisera vilka slags problempunkter mitt utseende hade. Och jag märkte att en av dessa punkter var att jag var oroad över att min plattfot gjorde så att mina fötter såg icke-atletiska ut, och att jag till min hållning såg klumpig ut. Därför inspekterade jag noga mina fötter, och hur min plattfot syntes genom mina skor.

Detta visar mig att jag vill gärna se atletisk ut – kanske inte så konstigt eftersom just den ”atletiska” kroppsbyggnaden har idealiserats i samhället under hela min uppväxt, och har även varit idealiserad inom min familj. Vad som har värderats högt i min familj är en arbetsam man, med en stark, välbyggd, och muskulös kropp – och detta är vad jag under mitt liv försökt sträva efter, och dömt mig själv för att jag inte varit. Genom dessa bloggar ska detta fördömandet tas bort, och utrotas från mitt liv.

Självförlåtelse

1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa ett fördömande gentemot mina fötter, där jag tänker, och tycker att mina fötter borde ha en ”normal” hålfot – och inte var plattfötter – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig självmedveten p.g.a. min plattfot, och vara obekväm inför att röra mig bland andra människor i rädslan för att mitt utseende, och mina fötter ska bli fördömande av människor såsom att vara fula – inte tillräckligt atletiska, och smidiga

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja ha en atletisk, muskulös, välbyggd kropp, och att mina fötter ska få mig att se smidig, och stark ut – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hjärntvätta mig själv till att tro att jag måste ha en sådan kropp som kommer upp i min fantasi, istället för att se, inse, och förstå att idén, och fantasin om denna kroppen har skapats, och ackumulerats genom att jag observerat min omgivning, och tagit det min omgivning tyckt, och sagt såsom att vara en sanning, och en ovillkorlig lag – istället för att se, inse, och förstå att det endast har varit åsikter som jag inte behöver definiera mig själv utifrån

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa konflikt inom mig själv, där jag existerar i en slags ständig kamp att försöka ändra min kropp till att se ut såsom jag tror att en kropp borde se ut – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ifrågasätta denna idén inom mig själv såsom ”hur en kropp borde se ut” – och se, inse, och förstå att det finns ingen mall, och en bästa kropp – det finns ingen regel om hur en kropp borde se ut – utan detta är endast idéer som existerar inom mig, som inte har någonting med denna fysiska verklighet att göra, som inte har någonting med att leva att göra, och som således inte har något värde i mitt liv, och i min dagliga självapplikation

Självåtaganden

1. När jag märker att jag fördömer mina fötter såsom att inte se ut som de ska se ut, eftersom de är plattfot, och egentligen tydligen borde vara hålfot – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att mina fötter borde inte se ut på något sätt alls – mina fötter är fötter, och om de fungerar såsom fötter ska fungera är det bra – och ingenting mer behövs alltså göras; således åtar jag mig själv att sluta vara utseendefixerad, och istället fokusera på kroppens praktiska funktionalitet – och uppskatta denna praktiska funktionalitet och se att det är den som är viktig – inte utseendet

2. När jag märker att jag åtrår, och begär att ha en atletisk, muskulös, välbyggd kropp, och att mina fötter ska få mig att se smidig, och stark ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att endast sinnet bryr sig, och har en åsikt om utseende – endast sinnet sexualiserar kroppens utseende, och uttryck, och skapar förhållanden gentemot kropp baserat på energier – alltså genom att tycka att någonting är ”snyggt”, eller ”fult” – således åtar jag mig själv att ANDAS – och stoppa detta energiförhållande – och istället vara med min kropp här – och inte ha, och medverka i ett begär att ha en annan typ av kropp

3. När jag märker att jag är i konflikt inom mig själv, och att jag vill ändra min kropp att se ut som någon annans kropp, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att när jag accepterar min kropp då slutar kampen, och istället blir det enhetlighet inom mig själv – eftersom jag är här med min kropp – och min kropp är tillräcklig, och fullgör sitt syfte; således åtar jag mig själv att acceptera min kropp, och sluta mobba mig själv inom mig själv – och i detta istället ägna min tid åt mer värdefulla saker – såsom att skapa en ny verklighet som är bäst för alla – ett jämlikt pengasystem

Enhanced by Zemanta

Dag 244: Kroppen Min – Snygga Ben (Del 31)

Jag fortsätter med min serie bloggar om hur jag definierar, och ser på min kropp – och idag kommer jag skriva om, och arbeta med punkten om hur jag tycker mina ben ser snygga ut – de ser ut att ha mycket muskler

Självförlåtelse

1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag tar vid, rör vid mina ben, och när jag tittar på mina ben – att då känna, och uppleva inom mig själv att mina ben är sexuellt attraktiva – och att jag har ”lyckas” – och att jag är en överlägsen, och bra person för att mina ben ser ”snygga” ut – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte fysiskt känna och uppleva mina ben – och inte vara HÄR med mina ben i enhet och jämlikhet – och se, inse, och förstå – att bilden av mina ben är endast en liten dimension av mina ben i sin helhet – och att för att förstå, och lära känna mina ben måste jag ge upp alla sorters upplevelser och se mina ben HÄR i enhet och jämlikhet

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att spara en bild inom mig själv av en känd fotbollsspelare – och gentemot denna bild koppla en känsla, och upplevelse som är fokuserad på fotbollsspelarens ben – som har resonansen av sig av att dyrka fotbollsspelarens ben för att de är muskulösa, och stora – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att döma hur min kropp ser ut för närvarande – och tänka att min kropp, mina ben måste formas efter den där bilden jag har i mitt huvud innan jag kan vara fulländad – och innan jag kan vara perfekt – istället för att se, inse, och förstå att perfektion, och fulländning har ingenting med benmuskler att göra – och ingenting med bilder i mitt huvud att göra – utan har med mig att göra – såsom VEM JAG ÄR

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli kontrollerad av en känsla inom mig själv av att känna att muskulösa ben är snygga, och välformade – och låta mig kontrolleras på så sätt att när jag tittar mig själv i spegeln – att då låta mina ögon söka sig till mina ben – och fästa blicken där – och febrilt börja leta efter likheter mellan den bild mina ögon ser jämte den bild som jag har i mitt huvud – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att säga STOPP – och att låta mig själv inte längre vara en slav – och inte längre vara kontrollerad, och styrd av bilder i mitt huvud – och således dirigera mig själv att titta på min kropp i enhet och jämlikhet – och utan att ha någon positiv känsla mot mina ben, eller ha någon negativ känsla mot mina ben – utan helt enkelt bara titta på mina ben här

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kopiera min omgivnings ovana att fördöma kroppar utifrån orealistiska ideal – utifrån bilder i mitt huvud där jag tror att jag måste likna dessa bilder – istället för att ifrågasätta varför jag ens tror att jag måste likna de bilder som kommer upp i mitt huvud – jag menar – varifrån kommer denna upplevelsen? Varifrån kommer denna vrickade idén om att jag måste ge upp mig själv, och mitt liv för att skapa min kropp att se ut som en bild i mitt huvud

5. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att ignorans, och dumhet – i sin renaste form – kommer från oförmågan att ifrågasätta vad som är här – och vad som kommer upp inom en – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli ignorant, och dum – genom att inte ifrågasätta vad som pågår inom mig – genom att inte fråga mig själv om jag vill att det som pågår inom mig ska fortsätta inom mig – att fråga vad som är konsekvenserna av de punkter som pågår inom mig – hur påverkar de mig, och vad blir den existentiella konsekvensen? Och således förlåter jag mig själv att inte tillåtit och accepterat mig själv att ifrågasätta alla de ideal, och bilder som kommer upp inom mig – och istället i medvetenhet – välja vem jag ska vara, och hur jag ska leva – och inte låta bilder, och känslor, tankar, idéer göra det åt mig

Självåtaganden

1. När jag märker att – då jag ser mina, eller rör vid mina ben – upplever en känsla av överlägsenhet, och märker att jag tänker, och upplever att mina ben är ”snygga” och sexuellt attraktiva – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår hur denna sortens upplevelse begränsar mitt förhållande med mig själv – och hur jag blir fast i en utseendefixerad besatthet – där hela mitt förhållande med mig själv handlar om hur jag ser ut – och inte om vem jag är – och vad det är jag gör med mitt liv; således åtar jag mig själv att fokusera på MIG SJÄLV och på VEM JAG ÄR – och inte på hur jag ser ut – för det är fullständigt meningslöst och leder inte till någonting

2. När jag märker att jag tar del av en bild inom mig själv – av en fotbollsspelare – och att jag inom mig själv fokuserar på dennes ben – och upplever en slags förundran, och avund, och begär gentemot denna fotbollsspelares ben – i det att jag vill se ut som honom – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att – denna bilden är inte riktig – det är en bild som existerar i mitt huvud och ingenting mer än det – och således är det inte någonting som jag borde följa efter, och låta mig själv styras av – och ingenting jag borde beundra, och göra till mitt exempel – och således åtar jag mig själv att sluta följa bilder i mitt huvud – och istället etablera vad som är sunt förnuft – vad som är matematiskt korrekt – och leva utifrån sådana sunda, och matematiska principer – där jag vet vad slags konsekvens mina handlingar får

3. När jag märker att då jag står och tittar på mig själv i spegeln, att mina ögon börja söka sig mot mina ben – och hur jag börjar känna en slags önskan inom mig om att få se att mina ben ser ”snygga ut” – såsom bilden i mitt huvud som jag har skapat av vad ett idealt ben ska vara – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att det finns ingenting sådant som ett idealt ben – eller jo – ett idealt ben är ett ben som uppfyller sitt syfte som ben på bästa möjliga sätt – vilket är att kunna gå, springa, och stå effektivt – och alltså inte att se snygg ut; således åtar jag mig själv att fokusera mina bens praktiska syfte – och när jag tittar på mina ben – då titta på mina ben utifrån att evaluera mina bens förmåga att fungera effektivt – och således ändra mitt sätt att se på min kropp – från att fördöma min kropp – till att ta hand om, och vara noggrann med att bry mig om min kropps välmående

4. När jag märker att jag lever en ovana att fördöma min kropp utifrån bilder i mitt huvud, och att jag tänker, och upplever att min kropp faktiskt borde se ut som det idealet som kommer upp inom i formen av en bild – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – ett ideal som inte är praktiskt är ett meningslöst ideal och förtjänar inte att existera – och utseende är inget praktiskt ideal utan endast någonting som stör min livsupplevelse – och min förmåga att fungera i denna världen; således åtar jag mig själv att ta bort detta ideal – och istället sträva efter ideal som är praktiska – och som går att fullgöra – och vars fullgörande innebär att jag blir en bättre människa, en mer effektiv människa – och även min omgivning tjänar på att jag lever detta ideal som mig själv

5. När jag märker att jag inte ifrågasätter de tankar, bilder, och upplevelser som kommer upp inom mig – i formen av bilder av en manlig kropp – som är muskulös, och stor – och som har stora, massiva ben – och tankar som säger att jag borde se ut som denna bild – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – om jag inte ifrågasätter ALLT då tar jag någonting för givet – och då är jag en automatisk robotiserad demon – som inte existerar med klara och väldefinierade principer utan som endast lever det som alltid har varit här i denna verklighet; således åtar jag mig själv att ifrågasätta allt – och inte ta någonting för givet – och undersöka allt – och inte ta ett beslut att leva någonting som kommer upp inom mig – bara för att det kommer upp inom mig

Enhanced by Zemanta

Dag 243: Kroppen Min – Min Rygg Ska Vara V-formad (Del 30)

Jag fortsätter med min serie bloggar om hur jag definierar, och ser på min kropp – och idag kommer jag skriva om, och arbeta med punkten om hur jag inte tycker att min rygg ser till tillräckligt V-formad ut – jag skulle vilja se ut som ett V bakifrån och ha väl definierade muskler

Självförlåtelse

1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit, och accepterat mig själv att drömma om, och vilja att min kropp ska vara V-formad – och att min rygg bakifrån ska se V-formad ut – där midjan, och mina höfter är smala, och sedan har jag stora, och kraftfulla axlar – i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma såsom min kropp ser ut för tillfället – och tänka att min kropp inte är tillräckligt muskulös, och att min rygg är formad fel – och att jag måste träna mig själv, och göra mina muskler större för att jag ska kunna acceptera mig själv, och min kropp – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att det är en lögn att jag måste se ut på ett visst sätt – och att den reaktion jag har mot en rygg som är V-formad – är inte riktig – det är ingen substantiell sanning utan endast en upplevelse, och en idé som jag skapar i mitt sinne

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli ytlig, och utseendefixerad – och att jag i detta glömt bort att se mig själv, och lära känna mig själv bortom mitt utseende – och bortom det jag ser i spegeln – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra detsamma med människor i min värld, och bara se bilder – se utseenden – se muskler, former, och geometriska mönster – istället för att lära känna, förstå, och vara nära människan såsom vem den människan är bakom sitt utseende

3. Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att lära känna mig själv, och människor i min omvärld på djupet – att gå bortom bilder – att gå bortom mitt första intryck – att gå bortom reaktioner, och tankar som aktiveras när jag först tittar på en människas kropp – och förstå att dessa reaktioner inte säger mig någonting om vem människan faktiskt är – och att jag genom att agera i förhållande till, och tro att dessa reaktioner stämmer överens med verkligheten – och visar mig någonting av värde – begränsar, och låser mig själv ute från verkligheten – och från vad det är att leva, att uttrycka mig själv, och att vara en fysisk och substantiell, och riktig människa

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att de reaktioner jag har gentemot min rygg, gentemot min kropp i sin helhet är rättfärdigade – och visar mig vad min kropp är – och visar mig vem jag är – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att se, inse, och förstå – att det finns så mycket mer till mig själv! Att det inte bara är en bild som är jag – utan att jag kan utveckla mitt förhållande med mig själv, och verkligen skapa ett dynamiskt – mångfacetterat – och färgrikt förhållande med mig själv – där allt inte bara handlar om mitt utseende men där jag förstår, och vet att det finns mer till vem jag är – och mer till vad det innebär att verkligen leva

5. Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att när jag vaknar upp på morgonen – att ta det första andetaget i och som en fullständig vetskap om att jag är HÄR och att jag inte är beroende av, kontrollerad av, styrd av, och definierad av mitt utseende – utan att jag är en riktig – substantiell – och faktiskt människa här – som kan ta ett beslut att leva utan att vara styrd av känslor, och reaktioner – och således gå upp från min säng – och leva mitt liv – utan att tro att jag måste se ut på ett visst sätt för att kunna leva mitt liv till fullo i och som varje andetag

Självåtaganden

1. När jag märker att jag drömmer om, och vill ha en V-formad kropp, och en rygg som ser V-formad ut bakifrån – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att det är inte jag som vill – och det är inte jag som drömmer – utan allt detta sker automatiserat inom mig och bara kommer upp utan att jag vill det eller ej – det är alltså inte jag – utan ett automatiserat system som jag skapat genom att inte vara medveten om vad jag gör inom mig själv – och hur jag lever; således åtar jag mig själv att inte acceptera vad som kommer upp inom mig själv såsom att vara jag – utan att ifrågasätta allt, och inte acceptera någonting såsom sanning utan att jag är fullständigt säker på att jag har skapat, styrt, och definierat punkten inom mig – och att denna punkt är vad som är bäst för alla

2. Jag åtar mig själv att skapa ett förhållande med mig själv som är djupt – mångfacetterat – och färgrikt – och nyanserat – och där jag verkligen VET vem jag är – och därmed åtar jag mig själv att sluta basera mitt förhållande med mig själv på hur jag ser ut

3. Jag åtar mig själv att lära känna människor i min omvärld på riktigt – genom att observera dem – genom att prata med dem – genom att lyssna på dem – genom att vara HÄR med dem – och därmed sluta fördöma människor, och tro att jag vet vilka människor är utifrån mitt första intryck av dem – utan istället ta mig själv tid och verkligen förstå människor i min omvärld – på djupet – och jag åtar mig själv att göra detsamma gentemot mig själv

4. När jag märker att jag tror att de reaktioner som kommer upp inom mig när jag tittar på min kropp – är jag – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser att jag är HÄR – alltså är JAG viljan att leva, och ta ett beslut om vad jag ska acceptera och tillåta, och vad jag inte ska acceptera och tillåta inom mig – jag är inte de automatiska reaktioner som kommer upp inom mig utan min direktiva vilja – dessa är endast konsekvenser av mitt förflutna där jag levt utan medvetenhet, och utan att förstå hur jag skapar inom mig själv; således åtar jag mig själv att sluta ta vad som pågår inom mig personligt, och definiera mig själv utifrån vad som pågår inom mig – utan istället andas – stå stabil – och sakta men säkert gå igenom och korrigera hela mitt sinne så att jag kan stå här utan några som helst reaktioner när jag tittar på min kropp

5. Jag åtar mig själv att när jag vaknar på morgonen – att stå upp inom mig själv och att förstå att de tankar som kommer upp inom mig – de behöver jag inte acceptera, och tillåta – för jag kan ändra mig själv – jag kan styra mig själv – och jag kan bestämma inom mig själv vem jag är – och vad jag måste göra är att LEVA denna insikt och förståelse – och således åtar jag mig själv att leva denna insikt – och göra ett korrigerande uttalanden i ögonblicket då jag vaknar – och säga att – JAG ÄR HÄR – JAG ÄR INTE MINA TANKAR – UTAN JAG ÄR HÄR SOM DET LEVANDE ANDETAGET

Enhanced by Zemanta

Dag 242: Kroppen Min – En Ej Tillräckligt Muskulös Rygg (Del 29)

Jag fortsätter med min serie bloggar om hur jag definierar, och ser på min kropp – och idag kommer jag skriva om, och arbeta med punkten om hur Jag tycker inte att min rygg ser tillräckligt muskulös ut

Självförlåtelse

1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en bild, och en fantasi inom mig själv om hur en rygg borde se ut – och tänka att en rygg borde vara bred, stor, och ha mycket muskler synliga – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att utifrån denna bild döma ut min egen rygg, och tänka att min rygg inte är tillräckligt muskulös, tillräckligt vacker, tillräckligt stor, och tillräckligt manlig – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd inför att visa mina bara kropp runtomkring andra människor, i rädslan för att min rygg ska bli dömd, och ansedd att vara ”ful” – och inte tillräckligt manlig, och muskulös

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa, och manifestera en idé inom mig själv såsom ”den perfekta kroppen” – en idé om vad det innebär att ha en perfekt kropp, och hur jag skulle känna mig själv om jag hade en perfekt kropp – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att min rygg ser inte perfekt ut, och den har inte det där perfekta utseendet som jag idealiserat, och inbillat mig själv inom mig själv att min rygg borde ha – i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta fantisera om hur min rygg borde se ut – och istället acceptera min rygg som den ser ut – och inte hålla vid några tankar, eller upplevelser när jag tittar på, och observerar min rygg

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag ser min rygg i spegeln, att tänka att min rygg inte är tillräckligt stor, och tillräckligt muskulös, stabil, och hård – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma min rygg, och känna en liten reaktion inom mig själv av underlägsenhet, och sorg – såsom att jag upplever det som att p.g.a. att min rygg inte ser ut som den bilden jag har i mitt sinne av hur en rygg tydligen borde se ut – så är jag inte tillräckligt lyckad, och tillräckligt bra – och att jag därmed är en sämre människa och att jag måste ändra på min ryggs utseende får att nå upp till att vara en godkänd, och acceptabel människa

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag inte är värd någonting på grund av att min rygg inte ser ut som en bild i mitt huvud – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att den idéen om en perfekt kropp som marknadsförs i samhället – såsom den stora starka manliga arbetarkroppen – att det på något sätt är ett ideal som jag måste efterfölja, och apa efter – och endast om jag ser ut precis som det idealet kan jag vara nöjd med mig själv – istället för att se, inse, och förstå hur absurt – och korkat det är att tro att jag måste likna någonting – och att min kropp måste se ut på ett speciellt sätt för att jag ska kunna acceptera mig själv

5. Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att åta mig själv att acceptera mig själv, och att älska mig själv – och att ta hand om min kropp, och att älska min kropp – oavsett hur min kropp ser ut – och oavsett vad andra tycker om hur en kropp borde se ut – jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli hjärntvättad, och indoktrinerad i att följa efter, och försöka efterlikna de olika bilder på kroppar som idealiseras i vårt konsumtionssamhälle – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att hänge mitt liv – och mina andetag åt viktigare saker – åt att skapa, och manifestera ett liv som är bäst för alla – en verklighet som gynnar alla – och en värld där alla kan vara lyckliga, och leva utan bekymmer

Självåtaganden

1. När jag märker att jag tänker att min rygg borde se muskulös ut, och vara bred, och stor, och ha synliga muskler – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att min rygg behöver bara se ut som min rygg – det är tillräckligt – och utöver det finns inget annat behöv – utseende spelar ingen roll – utseende är övervärderat, och har blivit en paranoia i dagens samhälle som inte vet några gränser – och därför åtar jag mig själv att sluta vara en del av denna paranoia genom att ovillkorligt acceptera hur min kropp ser ut – och i detta acceptera mig själv – och låta mig själv sluta jämföra mig själv med andra – och tro att jag måste se ut som andra för att kunna vara stabil, och direktiv i mitt liv

2. När jag märker att jag tänker att min rygg är ful, och inte tillräckligt bra – eftersom den liknar att det som jag tänkt är ”den perfekta kroppen” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag påminner mig själv om att det finns ingen perfekt kropp – idealet om den perfekta kroppen är endast skapat i ett sinne som varit besatt av paranoia – nämligen tankar – eftersom endast ett sinne som är besatt av paranoia kan komma på idén att slösa tid på att jämföra utseenden mot varandra – och försöka komma vad som utgör den ”perfekta kroppen” – således åtar jag mig själv att andas, att mig själv tillbaka hit – och att acceptera min kropp – acceptera mig själv – och sluta försöka skapa min kropp att se ut som den ”ideala kroppen” – för det finns ingenting sådant

3. När jag märker att jag fördömer min rygg, och tänker att det är någonting fel på min rygg – och att min rygg lider av något slags stort misstag p.g.a. att min rygg inte ser ut som ryggar som jag sett presenterade på bilder runtomkring i samhället, och på televisionen – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka – och jag ser, inser och förstår – att – de ryggar som visas runtomkring i samhället på bilder, och på internet – de är ingenting speciellt – de är bara ryggar – bara fullständigt normala, och naturliga kroppar – fast med ett annat utseende än min kropp – och det är ingenting fel i det – för kroppar ser olika ut; således åtar jag mig själv att acceptera det faktum – för det är ett faktum – att kroppar är till sin natur olika – precis som att människor är olika till sin natur – och att detta är ingenting dåligt – utan bara hur saker och ting förhåller sig – och således ingenting att fördöma, frukta, eller jämföra mig själv gentemot

4. När jag märker att jag känner mig mer värd – när min rygg ser lite ut som en stark, muskulös, och bred rygg – eller när jag känner mig mindre värd – när jag tycker mig se att min rygg ser liten, svag, och hopskrumpen ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att denna energin – denna upplevelsen – och denna känslan om vad min rygg är – den är inte sann – min rygg är varken en positiv, eller negativ känsla – utan min rygg är en rygg och ingenting annat än en rygg; således åtar jag mig själv att ta mig själv tillbaka till verkligheten och inte ha något annat förhållande med min rygg än att förstå att det är en rygg och att den har ett specifikt syfte i förhållande till kroppen – och att den inte ska se ut, eller inte ska se ut på något speciellt sätt – så länge den kan fullgöra sitt syfte på bästa möjliga sätt

5. Jag åtar mig själv att älska min kropp, att bry mig om min kropp, att ta hand om min kropp, att uppskatta min kropp, och att vara tacksam för min kropp – och sluta ta min kropp för given – sluta missbruka min kropp för att den ska likna bilder i mitt huvud – och jag åtar mig själv att se att min kropp är en organism, och en individ – precis som jag – och därför förtjänar respekt

Enhanced by Zemanta

Dag 241: Kroppen Min – Arbetarhänder (Del 28)

Jag fortsätter med min serie bloggar om hur jag definierar, och ser på min kropp – och idag kommer jag skriva om, och arbeta med punkten om hur jag gillar mina händer – eftersom jag tycker de ser starka, och kraftfulla ut – som riktiga ”arbetarhänder”.

Och vad som ska förstås är att jag här arbetar med att ta bort alla slags fördömanden, och idéer i förhållande till min kropp – så att jag kan etablera ett förhållande med min kropp som är utan några murar – som är här i enhet och jämlikhet – där jag inte värderar min kropp, och ser min kropp utifrån kunskap som jag kopierat från min omgivning – men där jag faktiskt VET vad, och hur min kropp är utan någon mellanhand i form av intränad kunskap.

Självförlåtelse
1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att titta på, och definiera mina händer såsom att vara attraktiva, och snygga – och tänka att mina händer är detta p.g.a. av att de ser starka ut, och har synliga blodådror på utsidan – i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se, och värdesätta min händer utifrån en känsla, en upplevelse, och en tanke – där jag ser på mina händer och sedan tänker någonting – istället för att jag är med mina händer direkt, här – i detta ögonblick

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé, och en tro att ”arbetarhänder” är någonting vackert, och åtråvärt – i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli indoktrinerad, och intränad i att glorifiera arbetare, och tänka att det är någonting hedersamt, och åtråvärt att arbeta mycket – och att det är någonting som gör mig till en bra, och stark människa – att arbeta mycket – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå hur jag helt enkelt bara kopierat kunskap av vad andra har sagt till mig – och att jag aldrig själv har ifrågasatt varför just arbete, och att ha arbetarhänder skulle vara någonting bra, och någonting som är värt att glorifiera

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt, och fullkomligt borttappad i och som mitt sinne – genom att glömma bort mina händer såsom ett fysiskt uttryck av min kropp – som oavsett hur de ser ut – fortfarande är fysiska händer, och därför förtjänar respekt – omtanke – och stöd – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv i förhållande till min kropp, genom att tänka att jag bara kan acceptera min kropp om den ser ut på ett speciellt sätt – och att mina händer måste se ut som ”arbetarhänder” – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att vara tacksam för mina händer, och för hela min kropp – och sluta ta saker för givet genom att tänka att mina händer inte är tillräckligt snygga, eller att mina händer är snygga

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli styrd, och kontrollerad av tankar i mitt sinne – och leva ut detta genom att – när jag tittar på mina händer – att då stanna upp för ett ögonblick och låta mig själv bli förundrad, och borttappad i tankar där jag glorifierar, och berömmer mina händers utseende – och i detta känner det som om att mina händer är vackra, och sexuellt attraktiva – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att se att mina händer, är mina händer – och inte är någonting mer, eller mindre värt än rest av min kropp – och därmed inte förtjänar mer, eller mindre uppmärksamhet än vad resten av min kropp gör

5. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se mina händer endast som redskap med vilja jag kan få uppmärksamhet av andra utifrån – och tro att det är det enda min kropp duger till, och ska användas till – att vara ett reklamplakat inför allmänheten där jag visar mig själv som attraktiv, och sexuellt åtråvärd – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå hur detta levnadssätt helt saknar självrespekt, och helt saknar mig själv – eftersom jag lever för att få andras uppmärksamhet – istället för att leva för att leva här – och att göra någonting med mitt liv som har en effekt i denna världen som är bäst för alla

Självåtaganden

1. När jag märker att jag upplever, och känner att mina händer är ”snygga” – och att jag stannar upp, och tittar förundrat på blodådrorna på mina händer – och på hur de ser ut – utifrån en utgångspunkt av att känna mig stolt över mitt utseende – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag i detta tillfälle missar mig själv – missar att leva – och missar att vara HÄR med min kropp, och med mina händer – att jag istället för att se att det finns mer än utseende, blir helt förlorad i fördömande, och upplevelser i förhållande till bilder; således åtar jag mig själv att sluta vara upptagen med hur jag ser ut – och istället fokusera på att vara här med min kropp – fysisk, och i mitt andetag – i varje andetag – och således sluta att leta efter någonting mer än mig själv, och alltså acceptera mig själv

2. När jag märker att jag tänker, och tycker att mina händer är mer än andras händer, att de är snygga, och vackra, och ser starka ut – och jag inom mig känner en slags värme av att tänka att jag är en ”arbetare” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – jag har blivit hjärntvättad att skapa denna typ av ytliga förhållande med min kropp genom att ta efter människor i min omgivning – således åtar jag mig själv att sluta följa efter dessa tankar, och upplevelser i förhållande till mina händer – och istället se på mina händer HÄR – DIREKT – och utan någon slags glasvägg i form av tankar i mitt huvud

3. Jag åtar mig själv att i varje ögonblick träna mig själv på att vara medveten om mina händer – på att vara medveten och närvarande när jag tar på saker, och när jag rör på – och använder mina händer genom dagen – och på så vis sluta se mina händer som en bild – och istället se att de är en del av en levande organism – nämligen min kropp

4. När jag märker att jag blir styrd, och kontrollerad av tankar i mitt sinne – och att jag lever ut detta genom att plötsligt stanna upp, och förundrat titta på mina händer som om de visar någon slags outforskad, och underbar sanning – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och jag för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag är i detta ögonblick inte här med mina händer – utan i mitt sinne där jag definierar, och ser mina händer utifrån en idé om vad som är vackert, och vad som är fult – således åtar jag mig själv att ta mig själv tillbaka hit – och vara närvarande om, och med mina händer – känna det jag tar på – och inte ta mina händer för givet

5. Jag åtar mig själv att respektera, och bry mig om min kropp – och se att det finns mycket mer till min kropp än dess utseende – och i detta åtar jag mig själv att sluta använda min kropp såsom ett redskap för att få uppmärksamhet av andra – och istället vara ovillkorligt tacksam för att min kropp är här – och låter mig gå denna process av att föda mig själv som liv från denna fysiska verklighet

Enhanced by Zemanta