Tag Archives: mobbad

Dag 227: Kroppen Min – Normala Öron (Del 14)

Idag fortsätter jag bloggserien om min kropp – och idag kommer jag arbeta med punkt 13) på den lista som jag inledde denna bloggserie med – och det är punkten om att jag gillar att mina öron inte är för stora – de sticker inte ut

Så – i denna blogg kommer jag applicera självförlåtelse, och stadga självåtaganden – för därefter i mitt dagliga liv korrigera och ta bort denna upplevelse av mig själv.

Självförlåtelse

1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa och generera ett positivt fördömande gentemot mina öron – vari jag tänker, och upplever inom mig själv att mina öron inte är för stora – att de inte sticker ut – och att de på grund av detta är ”snygga” – och ”acceptabla” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att ta bort alla slags upplevelse gentemot min kropp vare sig de är positiva, eller negativa – och istället se, inse och förstå att min kropp inte består av – eller är skapad för att bli evaluerad utifrån en utgångspunkt av energier, och upplevelser – utan att min kropp är här för att vara med mig i och som denna världen – för att jag ska lära känna mig själv såsom fysiskt uttryck här

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa ett positivt fördömande gentemot mina öron, eftersom jag känner och upplever att mina öron är i ”rätt storlek” – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma människor runtomkring mig i min värld – som har stora öron – genom att inom mig själv tänka att de har ”för stora öron” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se på människor, se på kroppar – se på olika slags former, och uttryck – utan att skapa en upplevelse – utan att skapa ett filter mellan mig och den fysiska manifestationen – utan att istället observera och titta på saken direkt – här – i enhet och jämlikt

3. Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att – när jag skapar, och medverkar i en upplevelse gentemot min kropp, eller någon annans kropp – såsom att tycka att min eller någon annans kropp har något attribut som är snyggt, eller fult – attraktivt – eller äckligt – att jag då separerar mig själv från kroppen och att jag inte låter mig själv se min kropp, och andras kroppar HÄR – eftersom HÄR är en kropp endast en kropp utan att det existerar en upplevelse mot kroppen – kroppen ser ut på ett visst sätt – men detta sätt genererar ingen upplevelse, och skapar ingen känsla – utan är bara såsom just den specifika kroppen ser ut och ingenting mer än det

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv från min mänskliga fysiska kropp, och från mina öron – genom att se, och uppleva mina öron endast såsom en bild – och en känslomässig upplevelse inom mig själv – i mitt sinne – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att utmana mig själv, och att pusha mig själv att stå en och jämlik med mina öron här – och vara medveten om mina öron såsom ett fysiskt uttryck här – i varje ögonblick – genom att inse att när jag hör någonting – då är detta mina örons förtjänst – och har ingenting med bilden av örat att göra – utan har istället att göra med örats fysiska manifestation och uttryck av och som sig självt

5. Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att de tankar som kommer upp inom mig – och som är av den naturen att de evaluerar mina öron såsom antingen vara bra, eller dåliga – snygga eller fula – att de inte är ”jag” så att säga – utan att de är vad jag accepterat att vara jag såsom automatiserade tankemönster – men det är inte ”jag” såsom potentialen av vad jag har möjlighet att leva och uttrycka mig själv som – och således ingenting mera än ett program vars existens jag styr, och dirigerar över – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inte ta de utseendetankar som dyker upp inom mig – personligt – och således låta mig själv observera de tankar som kommer upp inom mig utan att jag regerar eller definierar mig själv i förhållande till de tankar som dyker upp inom mig

Självåtaganden

1. När jag märker att jag medverkar i och som ett positivt fördömande gentemot mina öron – vari jag tänker, och upplever inom mig själv att mina öron är ”snygga” och ser ”normala ut” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – mina öron är mina öron – de ser inte ut på något speciellt sätt – utan de är mina öron – och deras utseende är inte relevant – och är inte någonting jag behöver oroa mig själv för – eftersom huvudsaken, och det viktiga med mina öron är att de möjliggör mig att höra; således åtar jag mig själv att andas – och att vara här – med och som mina öron – och sluta se mina öron som en bild – och istället vara uppmärksam, och närvarande med mina öron här

2. När jag märker att jag skapar, och medverkar i och som ett positivt fördömande gentemot mina öron, eftersom jag tänker och upplever att mina öron är i ”rätt storlek” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit ­– och jag ser, inser och förstår – att en anledning till varför jag bryr mig så mycket om hur mina öron ser ut är p.g.a. att det var vad min mamma gjorde med sitt utseende – och jag har apat efter min mamma; således åtar jag mig själv att sluta apa efter – och istället skapa, och föda mig själv såsom en ny människa här – och skapa mig själv utifrån sunt förnuft – och leva information som är bäst för mig, och alla andra i och som denna existens

3. När jag märker att jag medverkar i och som en upplevelse gentemot min, eller någon annans kropp – och jag då tänker att min, eller någon annans kropp är ”vacker” – eller ”ful” – eller ”attraktiv” – eller ”äcklig” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår – att när jag gör detta – så separerar jag mig själv från min egen fysiska kropp, och från den andra människans fysiska kropp – p.g.a. att jag inte är HÄR – i detta andetag – utan för att jag istället existerar någonstans långt uppe i mitt huvud – där jag drömmer mig bort, och låter mig föras bort av diverse upplevelse, och tankar – således åtar jag mig själv att disciplinera, och hänge mig själv till att leva, och uttrycka mig själv HÄR – i och som varje andetag – och vara fysisk – här med och som min kropp

4. När jag märker, och upplever att jag inte står HÄR – med och som min kropp – och upplever min kropp fysiskt – utan istället ser min kropp såsom en bild i mitt sinne – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – denna bildupplevelsen av min kropp är INTE riktigt – utan är illusorisk och existerar i och som mitt sinne såsom en fantasi, och en dröm – och konsekvensen av att medverka i en sådan är att jag inte utvecklar, och skapar ett riktigt förhållande med och som min mänskliga fysiska kropp här; således åtar jag mig själv att pusha mig själv att vara medveten, och närvarande med och som min mänskliga fysiska kropp i varje andetag – och inte låta mig själv se mig själv, och andra utifrån och som en bild i mitt sinne

5. När jag märker att tankar kommer upp inom mig, som är av naturen att de evaluerar mina öron såsom antingen att vara bra, eller dåliga – snygga eller fula – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – de tankar som kommer upp inom mig är automatiserade program som jag skapat, och designat – men som inte är JAG – eftersom JAG är själva skaparen som har accepterat och tillåtit det som är inom mig – således åtar jag mig själv att inte ta det som kommer upp inom mig personligt – utan istället stå som skaparen i förhållande till det som kommer upp inom mig – och förstå vad det är som sker – och lära känna programmet innan och utan

Enhanced by Zemanta

Advertisements

Dag 211: Socialitetskaraktären – Fysisk Upplevelse, och Konsekvens (Del 5)

Idag kommer jag att gå igenom dimensionerna fysisk upplevelse, och konsekvens.

7) Fysisk upplevelse

Självförlåtelse
1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in och som en fysisk upplevelse av mig själv av att uppleva en press i mitt solar plexus, och en upplevelse av att inte kunna sitta still – utan känna mig rastlös i min kropp – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att denna fysiska upplevelse indikerar att jag har gått in i, och blivit besatt av socialitetskaraktären – vari jag känner det som om att jag måste röra mig själv, och jag måste göra någonting – för att kunna känna mig själv tillräckligt accepterad, och omtyckt i den sociala grupp vari jag befinner mig

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterad mig själv att uppleva mig själv fysiskt pressad, och rastlös – som om jag inte kan koppla av och vila i min kropp för jag känner det som om att jag konstant måste röra mig själv till nästa ställe, till nästa plats – och som om att jag måste hitta nya relationer, nya sociala kontakter – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas på så sätt att jag slappnar av i min kropp – och att jag låter mig själv vara och uppleva mig själv bekväm i och som min fysiska upplevelse av mig själv – och jag inte ger någon uppmärksamhet till emotioner, tankar, och känslor – utan istället fokuserar på att andas och slappna av i och som min kropp

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i och som – och existera i en fysisk upplevelse av att känna det som om att jag inte kan sitta stilla – och som om att jag kommer förlora mig själv, och bli alltför pressad, och obekväm i min kropp – om jag sitter kvar, och inte medverkar i de tankar, och upplevelser som kommer upp inom mig – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att träna på att andas ut de upplevelser av att känna mig själv pressad som kommer upp inom mig – och koncentrera mig själv på att andas effektivt här med och som min mänskliga fysiska kropp – och inte skapa en upplevelse av mig själv av att känna det som om att jag inte kan vara här med min kropp

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå – att när jag upplever en press över mitt solar plexus, och en slags irritation i min kropp – som om att jag känner det som att jag måste röra mig för att kunna slappna av – då ser, inser och förstår jag att jag har gått in i socialitetskaraktären – och att denna fysiska upplevelse har sitt bränsle i att jag medverkar i vissa typer av tankar, och upplevelser – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på att andas här – och föra mig själv tillbaka till min mänskliga fysiska kropp – och inte medverka i upplevelser – utan istället medverka i och som min fysiska kropp – och min fysiska medverkan i denna världen

Självåtaganden
1. När jag märker att jag går in i, och medverkar i en fysisk upplevelse av mig själv att känna en press i mitt solar plexus, och en upplevelse av rastlöshet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att detta är tecken på att jag är besatt av socialitetskaraktären – och att jag inte låter mig själv uttrycka mig själv i enhet och jämlikhet med min mänskliga fysiska kropp; således åtar jag mig själv att stoppa mig själv – att andas – och att istället uttrycka mig själv här i enhet och jämlikhet med min mänskliga fysiska kropp – genom att vara avslappnad – lugn – och bekväm inom mig själv – och min kropp

2. När jag märker och ser att jag upplever mig själv fysiskt pressad, och rastlös, som om jag inte kan koppla av och vila i min kropp – för att jag känner det som om att jag måste röra mig själv till nästa plats – till nästa situation – till nästa utmaning – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – detta är ett tecken på att jag är besatt av socialitetskaraktären – och att jag således genom detta visar mig själv att jag har en möjlighet att här stoppa, och transcendera denna karaktär – genom att ändra min fysiska upplevelse av och som mig själv – således åtar jag mig själv att andas medvetet på ett sådant sätt att jag slappnar av i min kropp – och sjunker tillbaka i min kropp här

3. När jag märker att jag upplever mig själv pressad, och obekväm i min kropp – och hur jag vrider mitt huvud runtomkring mig för att titta på vad andra gör, och hur andra upplever sig själva – och jag känner det som om att jag måste ”göra någonting” för att kunna sluta uppleva mig själv såhär – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag är i detta ögonblick besatt av socialitetskaraktären – och att jag just nu låter mig själv styras och dirigeras, och motiveras av denna karaktären – och således åtar jag mig själv att stoppa mig själv – att andas och slappna av här med min kropp – och istället för att fokusera på vad som är runtomkring mig – istället fokusera på att andas här med och som min kropp i enhet och jämlikhet

4. När jag märker att jag börjar titta förstrött runtomkring mig, som om jag letar efter någonting som kan göra mig hel – och som kan göra så att jag känner mig själv mer viktig i ett ögonblick – och jag då börjar titta på andras sociala interaktioner – och börjar söka efter eventuella möjligheter att interagera med andra människor – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att detta är ett program av och som socialitetskaraktären – eftersom det inte är någonting som jag gör av min egen fria vilja – inget jag gör genom ett beslut – utan någonting som jag gör p.g.a. en upplevelse som kommer upp inom mig; således åtar jag mig själv att sluta medverka i denna fysiska upplevelsen – och istället åtar jag mig själv att dirigera mig själv fysiskt här – och vara specifik och exakt med min fysiska rörelser – och veta varför jag rör mig – hur jag rör mig – och när jag rör mig – och att träna mig själv på att stå som den direktiva principen bakom mina handlingar

8 ) Konsekvenser

Självförlåtelse
1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att en konsekvens av att medverka i och som socialitetskaraktären – är att jag överger mig själv – och att jag inte ger uppmärksamhet till mig själv – eftersom jag är upptagen med att leta efter andras uppmärksamhet, och försöka göra mig själv tillräckligt sedd, och hörd, för att få människor i min omgivning att acceptera mig som sin vän – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag överger mig själv – och får inget tillbaka – för de sociala relationer som jag etablerar i denna karaktären är ändå inte riktiga – utan driven av att jag förändrar mig själv för att få andra att tycka om mig

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att en konsekvens av socialitetskaraktären är att jag inte tillåter mig själv att vara mig själv och att skapa och etablera riktiga, substantiella, och genuina förhållanden med människor i min värld – för allt jag bryr mig om i denna karaktären är att få bli omtyckt – inte att faktiskt uttrycka mig själv – dela med mig av mig själv – och leva – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte leva – och att inte ge uppmärksamhet till att vara mig själv – och låta mig själv interagera i denna världen utan oro för vad andra känner eller tycker om mig

3. Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att en konsekvens av att jag medverkar, och lever utifrån socialitetskaraktären – är att jag inte tillåter mig själv att vara bekväm med mig själv, och leva i varje ögonblick – och låta varje ögonblick i mitt liv vara fullständigt – totalt – och komplett – och detta är eftersom jag i socialitetskaraktären låter mig själv leta efter och söka efter någonting mer – som är där ute – och där borta – någonstans vid horisonten – istället för att jag lever här – med och som min kropp – i enhet och jämlikhet

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att en konsekvens av att jag tillåter mig själv att medverka i och som socialitetskaraktären – är att jag inte låter mig själv leva tillfullo – och att jag istället för att leva – låter mig själv vänta på en dag då mina begär ska förverkligas – för att endast då – den dagen – kunna leva – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv leva varje dag – och låta varje dag vara den ultimata dagen – den dagen då jag ger mitt allt för att uttrycka mig själv – ha roligt – och gå min process här till liv till fullo – och således låta mig själv leva utan ånger

Självåtaganden
1. När jag märker att jag medverkar i och som socialitetskaraktären – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att en konsekvens av att medverka i socialitetskaraktären är att jag inte tillåter mig själv att ge mig själv uppmärksamhet – och att jag låter mig själv vara fejkad, och icke-genuin i relationer med andra människor – således åtar jag mig själv att sluta medverka i denna karaktären – och istället ge mig själv uppmärksamhet, och träna mig själv på att vara genuin och autentisk i interaktioner med andra människor

2. När jag märker att jag medverkar i och som socialitetskaraktären, då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att en konsekvens av att medverka i och som socialitetskaraktären är att jag inte låter mig själv etablera, och skapa riktiga, substantiella, och genuina förhållanden med människor i min värld – vilket naturligtvis är en förlust för min del och den andra människans del – och således åtar jag mig själv att sluta medverka i denna karaktären – och istället för att ha som utgångspunkt i skapandet av sociala relationer – att jag ska bli omtyckt – istället ha som utgångspunkt att jag ska uttrycka mig själv – vara mig själv – dela med mig av mig själv – och helt enkelt uttrycka mig själv avslappnat och självständigt här

3. När jag märker att jag medverkar i och som socialitetskaraktären, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att en konsekvens av att jag tillåter och accepterar mig själv att medverka i och som socialitetskaraktären – är att jag inte låter mig själv slappna av och leva varje ögonblick i mitt liv tillfullo – och leva mig själv komplett – totalt – fullständigt – här – eftersom jag i socialitetskaraktären hela tiden söker efter att få någonting mer – söker efter att få bli accepterad; således åtar jag mig själv att sluta medverka i och som socialitetskaraktären – och istället leva HÄR – i varje ögonblick – i varje andetag – tillfullo och utan att sakna någonting – och utan att försöka bli någonting mer än mig själv här

4. När jag märker att jag medverkar i och som socialitetskaraktären, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att en konsekvens av att medverka i och som socialitetskaraktären – är att jag inte låter mig själv leva här – idag – i detta ögonblick – utan att jag istället väntar på den illusoriska ultimata dagen – då mina begär ska bli tillfredställda och jag äntliga ska kunna känna mig själv tillräcklig för att vara tillfredställd med mig själv och leva; således åtar jag mig själv att inte medverka i denna karaktären – och istället öva mig själv på att leva tillfullo och totalt i varje ögonblick – i varje situation – i varje andetag – och sluta hoppas på, och vänta på den ultimata dagen – den ultimata dagen är alltid här – när jag bestämmer att den är här

Enhanced by Zemanta

Dag 51: Mobbad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig obekväm, och rädd när jag ser att en annan, hackar på, eller sätter sig över en annan genom att visa sig själv ”på styva linan” – och inom detta känna det som om jag ”måste göra någonting” – ”måste rädda” den personen som blir hackad på – istället för att se, inse och förstå att de reaktioner jag upplever i förhållande till att bli ”hackad på” är minnen från min skoltid, där jag upplevde mig själv osäker och utanför – och där jag kände mig själv ”hackad på” – och att jag genom att försöka rädda undan andra från samma upplevelser försöker korrigera och rätta till min upplevelse av mig själv i skolan – istället för att se, inse och förstå – att det finns inget att rätta till, utan det jag måste göra är att förlåta, och släppa taget om dessa minnen av mig själv i skolan såsom att vara underlägsen, och hackad på

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva mig själv mobbad, och förnedrad i skolan, och känna det som om jag var utanför de ”riktiga, och cool kompisgängen” – och inom mig själv önska och vilja att jag kan gå tillbaka till den tiden, och leva ut mitt liv i egenskapen av att vara ”cool och häftig” – och därmed försöka ändra på min upplevelse, och mina minnen av mig själv såsom att vara mobbad, utanför och underlägsen – istället för att se, inse och förstå – att det faktum att jag upplevde mig själv såsom mobbad, utanför och underlägsen i skolan har inget att göra med själva skolan, eller människorna som jag gick i skolan med – utan det har allt att göra med mig själv – och i och med detta så inser jag att var jag som skapade min upplevelse av mig själv såsom att känna mig mobbad, underlägsen och utanför – och att det är således jag som har förmågan att släppa denna upplevelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna det som om jag är underlägsen ”coola killar” – såsom killar som är stora, och har självförtroende, och som inte drar sig för att trycka ner andra, för att höja sin egen självinbillade status – istället för att se, inse och förstå – att det jag fruktar är att känna mig själv nedtryckt, och förnedrad – och jag inser, ser och förstår att det är alltså en upplevelse av mig själv som jag fruktar och inte de faktiska ”coola killarna” – därför ser jag att det enda sättet att sluta frukta, och leva ångest inför att uppleva mig själv såsom nedtryckt, och förnedrad, är att göra förlåtelse, och släppa taget om min idé om vad som är coolt, om vad som är acceptabelt, och vem jag borde vara för att kunna acceptera mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka höja mitt självförtroende genom att bli bäst på saker, och genom att bli erkänd såsom att vara speciell, unik, och i jämförelse med andra, bättre – och göra detta genom att lära mig själv vissa färdigheter, genom att försöka göra mig själv snygg genom träning, genom att lära mig själv spela gitarr – och på så sätt försöka blåsa upp mitt egenvärde av mig själv för att andra ska se mig som värd någonting, och inte hacka på mig – istället för att se, inse och förstå att jag inte kan bygga upp något riktigt självförtroende på det sättet, eftersom ett sådant självförtroende kommer försvinna så snart jag inte är sedd av andra såsom att vara bäst – därför tillåter och accepterar jag mig själv att leva och stå som självförtroende här, för och som mig själv – och göra detta genom att inte tillåta och acceptera mig själv att isolera och hålla mig själv tillbaka i ångest, nervositet, rädsla och fruktan – utan istället uttrycka mig själv, och utforska mig själv i denna världen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka hitta stabilitet inom mig själv genom att få andra att tycka om mig, och se upp till mig, och vara avundsjuka på mig – och få andra att se mig, och det sättet jag lever på såsom att vara speciellt, unikt, och bättre än hur andra lever – istället för att se, inse och förstå – att jag inte kan ge mig själv självförtroende, och självacceptans genom att manipulera andra att känna på ett visst sätt om mig, eftersom sådant självacceptans, och sådant självförtroende kommer i slutändan att gå om intet – därför slutar jag jaga efter andras erkännande, och jag tillåter och accepterar mig själv att istället lära känna mig själv, och leva i min värld för och som mig själv, och inte för andra – jag slutar att jaga efter att få ge mig själv en identitet genom att andra ska reagera på mig på ett visst sätt – och jag lär istället känna mig själv såsom vem jag är, som min riktiga identitet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jag efter andras erkännande, och bekräftelse, i rädslan för att bli utfryst, utmobbad, och hamna utanför, istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att skita i vad andra tycker, och att skita i vad andra känner, och se, inse och förstå att om jag lever för andra – så lever jag faktiskt inte, utan jag är en död zombie som bara existerar för att inte hamna utanför en viss grupp – i tron att jag inte klarar av stå själv, och att jag inte är lika värdefull själv – därför stoppar jag mig själv, och jag tillåter och accepterar mig själv att lära känna mig själv – och gå denna process utan att försöka bli bekräftad och erkänd av andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att använda min kropp, och mitt utseende, för att få erkännande och bekräftelse av andra, och genom att försöka få andra att se mig som charmerande, snygg, och söt, att skapa en upplevelse av värde inom mig själv – istället för att se, inse och förstå att den upplevelse av värde inom mig själv är värdelös, eftersom den är fullständigt beroende av vad andra tänker, och tycker – och jag därmed är en slav till andra för att jag ska vara nöjd med mig själv – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att skita i vad andra tycker om mig, att skita i om andra tycker jag är snygg, ful, charmerande, eller söt – och istället bara uttrycka mig själv här – och ge mig själv värde här – oavsett vad andra tycker om mig – och leva detta värdet som mig själv genom att jag inte tillåter och accepterar mig själv att kompromissa, och hålla mig själv tillbaka från att uttrycka mig själv, och medverka, och interagera med andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter att få bli någonting i andras ögon, för att jag ska känna det som om ”jag är någonting” – och tro att om jag inte är någonting i andras ögon, om andra inte har en viss reaktion eller upplevelse i förhållande till min personlighet, eller min kropp, att tro att jag då är värdelös – istället för att se, inse och förstå – att jag definierat värde i förhållande till vilka slags upplevelser och reaktioner jag har inom mig, och att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva värde som ett uttryck av och som mig själv, såsom ett praktiskt och fysiskt uttryck av och som mig själv – varigenom jag inte är beroende av en känsla, en upplevelse, eller att bli sedd av en annan på ett visst sätt för att jag ska leva och uttrycka mig själv såsom egenvärde här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att andra människor kan hacka på mig, och kan säga någonting sårande till mig, istället för att se, inse och förstå – att om jag reagerar på en annans ord genom att känna mig sårad, eller attackerad – att det är jag som skapar denna upplevelse inom och som mig själv, och att det inte har någonting att göra med vad andra säger eller gör – därför slutar jag att frukta att bli hackad på, eller att någonting säger någonting sårande till mig – för jag inser att jag faktiskt fruktar mig själv, och jag inser att det är korkat att frukta mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att istället för att fråga mig själv vem jag är, och vad jag tycker om, och vad jag vill göra i denna verklighet, att leva, uttrycka, och ta beslut utifrån att få andra att se mig som acceptabel, och tycka om mig – och göra saker för att tillfredställa andra människor – i tron att jag inte har ett tillräckligt värde som mig själv, om jag inte skulle hänge mitt liv åt att tillfredställa andra, utan istället leva för mig själv – och i och med detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att leva för mig själv, i rädslan att andra människor då skulle glömma bort mig, och inte längre tycka om mig, och att jag därmed skulle bli helt ensam i min värld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att leva för att få bli erkänd, och sedd av andra människor, i tron att jag inte kan erkänna, eller se mig själv – i tron att jag själv är mindre värd än om jag har andra människor runtomkring mig som säger att de ser mig, att de känner mig, och att de tycker om mig – och genom detta förlåter jag mig själv för att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva ”jag tycker om dig” som mig själv, och för mig själv – genom att sluta missbruka mig själv, genom att sluta söka efter att ett erkännande ska komma utifrån – och att jag istället ger mig själv det erkännande jag väntat på så länge

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå att det spelar ingen roll vad jag gör, utan det viktiga är vem jag är i vad jag gör, och därför är det viktigt att jag etablerar principer, och riktningar för mig själv, och jag skriver med mig själv, och frågar mig själv varför jag gör saker, och hur jag kan ändra utgångspunkten i de sakerna jag gör, från att vara för andra, till att vara för mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli fast i förhållanden med andra människor, genom att jag definierar mig själv i förhållande till andra människor, istället för att jag lever här, och istället för att definiera mig själv i förhållande till andra, att jag istället sluta tänka, sluta projicera, och slutar att jämföra mig själv med andra, och ta vad andra säger, och tycker personligt – och jag istället tillåter och accepterar mig själv att lära känna mig själv på riktigt, och att jag sedan lever denna kännedom om vem och vad jag är i min värld

Jag åtar mig själv att sluta söka efter andras erkännande och bekräftelse genom att varje gång ett sådant sug kommer upp inom mig, varje gång en tanke kommer upp inom mig som är av en sådan natur, att jag genast stoppar mig själv, tar ett djupt andetag och för mig själv tillbaka hit till denna fysiska verklighet, och istället lever för mig

Jag åtar mig själv att inte ta beslut för att få andra att tycka om mig, och acceptera mig – och jag åtar mig själv att istället tycka om mig själv, och acceptera mig själv – genom att jag inte tillåter och acceptera mig själv att fördöma mig själv, att tänka att jag är värdelös, och ett misslyckande, utan att jag istället driver mig själv till att verkligen leva

Jag åtar mig själv att upptäcka mig själv såsom vem jag är utan rädsla, och ångest – såsom vem jag är om jag varit helt själv på jorden

Dag 13: Offermentaliteten

Om någon annan blir arg på mig, frustrerad, och tycker att jag gjort någonting fel, så har jag en tendens att för det första bli rädd, och för det andra tycka synd om mig själv. Jag definierar mig själv ett offer, och jag känner det som om jag är våldtagen av denna ”dumma andra” – och att jag absolut inte gör någonting! Min upplevelse av mig själv, den skapar ju denna andra människa tänker jag.

Men det är ju självklart så att jag skapar min egen upplevelse, och oavsett om en annan blir arg på mig, eller känner sig glad i min närvaro, så ska detta inte influera mig. Om det influerar mig så tyder det på att jag separerat mig själv från vissa uttryck, och ord, och jag har definierat dessa såsom att innehålla vissa sorters symboler, och energier – som jag sedan blir kontrollerad av. Men det är jag som har skapat dessa symboler, och energierna, det är jag som har kommit att ackumulera min upplevelse av mig själv till att vara vad den är idag.

Det finns ingen att anklaga, och det finns ingen att förändra – jag kan inte förändra någon, och speciellt inte från utgångspunkten att jag känner mig ledsen, och dåligt behandlad, nej – jag kan endast och enbart ändra mig själv. Det enda sättet jag sedan kan visa hur andra bör leva, är genom att jag står som exemplet, jag står som det som är bäst för alla, och jag tillåter och accepterar inte mig själv att svaja. Oavsett om andra reagerar, reagerar inte jag – jag står här såsom andetag och tillåter inte mig själv att gå in i energi, eftersom jag vet att energi endast skapar olycka.

Så, jag slutar att förvänta mig själv någonting av andra, och jag börjar istället förvänta mig själv av mig själv – och det är att jag varje dag ska driva mig själv till att leva på ett sådant sätt att jag när jag går och lägger mig själv, vet att jag levde och tog de beslut som var bäst för alla – det var gjorde i omtanke för alla i mitt liv och inte gjorda bara för mig själv.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig som ett offer när en annan blir arg på mig, att känna mig som om någon gör någonting mot mig, och att ingenting är mitt fel, och att jag därför har rätt att anklaga denna andra för vad jag upplever inom mig såsom att vara ledsen, och känna mig åsidosatt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja förändra min verklighet, utan att jag först står som exemplet på förändring

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilka förändra en annan, utan att jag förstå står, lever, och bevisar för mig själv att jag är exemplet på förändring

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa hemligheter inom mig själv gentemot en annan, genom att tänka inom mig själv huruvida jag tycker om, eller ogillar en annan, och på så vis skapa energireaktioner inom mig gentemot en annan, istället för att omedelbart då jag ser och upptäcker en tanke inom mig, stoppa mig själv och föra mig själv tillbaka hit till andetaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig sviken, förråd, och illa behandlad av en annan, när en annan blir arg, frustrerad, och reagerar gentemot mig, istället för se, inse och förstå att jag har inom mig själv skapat förväntningar om hur andra ska vara, eller leva – istället för att se och hantera verkligheten här, såsom den verkligen existerar – och se och lära känna mig människor såsom de verkligen är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte lära känna människor såsom de verkligen är, utan enbart lära min idé av dessa människor, såsom jag hoppas att de ska vara, tänka och uttrycka sig själva som, istället för att stå här, en och jämlik med människorna i min värld, i varje andetag, utan att skapa en förväntning, och på så vis lära känna dem

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli emotionell, och vilja börja gråta när en annan blir arg och frustrerad på mig, och tänka inom mig att jag blir dåligt behandlad, att jag blir misshandlad, och att jag på grund av detta har en rätt att känna mig emotionell, och börja gråta – istället för att se och inse att jag inte blir misshandlad, och att jag inte blir dåligt behandlad – utan det istället är jag som skapar dessa upplevelserna in om mig genom att tänka

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förvänta mig av en annan att aldrig reagera, och att aldrig ha en emotionell upplevelse gentemot mig, och känna mig lurad när en annan ändå har en sådan emotionell upplevelse gentemot, istället för att inse att sådana förväntningar inte är realistiska

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli förbittrad och frustrerad inom mig själv gentemot en annan, genom att jag medverkar i och som mentalt bakgrundssnack och tänker att en annan borde lyssna på mig bättre, borde behandla mig bättre, borde vara snällare mot mig, borde vara mer omtänksam mot mig, och borde ge mig ett bättre och mer fulländat liv – istället för att se, inse och förstå att det jag önskar att en annan ska ge till mig, är sådant jag ännu inte givit till mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli förbittrad, och skapa en avsky inom mig gentemot att en annan rör mig, genom att medverka i mentalt bakgrundsprat varigenom jag tänker att en annan inte går att lite på, en annan kommer enbart att såra, och skada mig, en annan kommer göra mitt liv svårt, och därför kan jag inte lita på en annan över huvudtaget – istället för att se inse och förstå att det jag upplever gentemot en annan, såsom att jag inte lita på en annan, eftersom jag är rädd för att bli sårad och skadad, och få mitt liv att bli svårt – är i grund och botten mina egna rädslor, såsom minnen av hur jag känt mig tidigare med andra personer, utifrån vilka jag sedan dragit en slutsats att jag inte kan lita på andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i mentalt bakgrundsprat varigenom jag tänker att en annan inte tillräckligt lyssnar på mig, istället för att se inse och förstå att detta tyder på att jag inte i tillräcklig mån lyssnar på andra, och att jag inte lyssnar på mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte lyssna på mig själv, och att inte tillåta och acceptera mig själv att lyssna på andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i bakgrundsprat i mitt huvud, och på så vis skapa hemligheter gentemot människor i min värld, istället för att jag driver mig själv att i varje ögonblick stoppa, min applikation av mig själv såsom att skapa hemligheter, och istället tränar mig själv att andas och vara medveten om mig själv som det fysiska i varje andetag, och i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i mentalt bakgrundsprat vari jag tycker att jag är bättre än andra, och att jag har nått längre i processen än vad andra har gjort – istället för att se inse och förstå att detta inte är sant, och att jag trots allt har möjlighet att lära mycket från dem som går med mig i processen, för att på så vis snabba på min process, och göra min återfödelse snabbare

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig såsom jag upplever mig själv, och existerar inom mig själv för närvarande, och istället för att titta på hur jag har skapat mig själv, och vara tålmodig med mig själv, i förståelsen om att det kommer ta lång tid att gå tillbaka och att förändra mig själv, att förvänta mig själv att jag ska vara klar nu – och att jag ska förändras nu i detta ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och rädsla inför att vara nära en annan, i rädslan att jag ska av misstag göra någonting, eller säga någonting som kommer få den andra att bli frustrerad på mig, och tycka att jag stör, och därefter skälla och skrika på mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och rädsla när en annan skäller och skriker, och tänka att jag är hotad, att jag måste fly undan, och att jag måste gömma mig, istället för att se, inse och förstå att det faktum att någon skäller och skriker i sig självt inte är farligt, och i sig självt inte på något sätt hotar mig – således står jag här och andas, och jag lever en och jämlik och går inte i rädslan för konflikt då jag hör en annan skälla och skrika

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förtrycka min upplevelse av mig själv såsom att vara rädd och känna ångest inför att en annan ska skälla och skrika på mig, genom att tro och tänka att det är dåligt, och att det är en svaghet att uppleva ångest och rädsla gentemot konflikter – istället för att se och inse att det varken är en svaghet, eller styrka – utan det är helt enkelt såsom jag programmerat mig själv, vilket jag nu måste korrigera genom att gå en process

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inse att andra människor är inte starkare än mig, de är inte bättre än mig, de är inte mer än mig, och de är ingenting jag måste frukta eller hålla mig undan, andra människor är precis som jag själv är – och således slutar jag att vara rädd för andra, och rädd för konflikter – och jag lever, applicerar, och utrycker mig själv här såsom andetaget istället

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv när jag känner mig trött, och känna, tycka och uppleva att jag inte borde vara trött, utan att jag istället borde vara pigg, och jag borde vara uppåt

Jag hänger mig själv till att inte längre se mig själv, uppleva mig själv, och leva mig själv som om jag är ett offer

Jag hänger mig själv till att i varje ögonblick ta ansvar för vad jag upplever inom mig, och inte anklaga en annan, eller tänka att det är en annan som skapar inom mig vad det är jag känner – jag hänger mig själv till att leva självansvar, och självstyrka – i förståelsen att jag inte är ett offer, jag är skaparen

Jag hänger mig själv till att inte längre frukta andra människor, inte längre frukta konflikter, eftersom jag förstår och inser att det finns ingenting att frukta – andra människor är inte bättre, starkare, eller mer än mig – jag är inget offer, jag är ingen slav, jag är inget lägre stående varelse – och på så vis står jag upp och lever självvärde, och självriktning, och självstyrka

Jag hänger mig själv till att inte längre jämföra mig själv med andra människor, till att inte längre hacka ner på mig själv när jag tror mig själv se att en annan människa är bättre än mig, jag inser och förstår att alla idéer som kommer upp inom mig om att en annan är bättre eller sämre än mig är en lögn, och jag slutar att vara ett offer – och står istället upp här såsom självdirigerad

Jag hänger mig själv till att inte längre leva som om jag vore ett offer för omständigheterna i mitt liv, och jag inser, ser och förstår att jag skapar alla omständigheter i mitt liv – jag är skaparen, och tron att jag är ett offer är endast ett försök av mig att gömma mig själv undan det ansvar jag har som en skapare – därför står jag upp här i varje ögonblick med insikt om vem jag är såsom skapare, såsom självansvarig