Tag Archives: modell

Dag 250: Kroppen Min – En Extraordinär Rumpa (Del 37)

rumpa_101123082_134476287Jag fortsätter med min serie bloggar om hur jag definierar, och ser på min kropp – och idag kommer jag skriva om, och arbeta med punkten om hur jag tycker att jag har snygga – och fylliga skinkor.

Kom ihåg att syftet med dessa skriverier är att släppa taget om, och förändra min inre natur av att se på min kropp med fördömande, och utseendefixerade ögon – vare sig upplevelsen, eller fördömandet är positivt, eller negativt. Således förändrar jag mig själv här genom mina skriverier att se på min kropp på ett nytt, konstruktivt, och gynnande sätt som inte föranleder missnöje, jämförelser, eller andra typer av psykologiska problem.

Självförlåtelse

1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa ett positivt fördömande, och en positiv upplevelse gentemot min rumpa, och tänka att min rumpa är välformad, vacker, och har en sexig, och sensuell form – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva mig själv positiv, och känna mig själv bra inombords

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att relatera till min kropp, och mitt utseende genom att använda mig själv av tankar, och upplevelser – genom att skapa ett förhållande med min kropp som är indirekt – som inte är direkt här utan som först går genom en tanke, eller känsla, eller emotion – och sedan till min kropp – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att etablera, och skapa ett direkt förhållande med min kropp – att se min kropp direkt här – att se min rumpa direkt här – och medverka i och ha känslor, eller emotioner i förhållande till min kropp – utan att förstå att min kropp är en levande organism som inte finns till för att jag ska kunna fördöma den – utan som är här för att också uppleva, och uttrycka sig självt – precis som jag

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte respektera och erkänna min kropp såsom en jämlik individ med mig själv – och se att om jag hade varit min kropp så hade inte jag velat bli fördömd, ratad, och definierad utifrån mitt utseende – utan jag hade velat bli erkänd för vem jag är såsom en levande varelse, och individ – och ingenting som är begränsat till utseende, färg, form, eller konsistens – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att driva mig själv att medvetet respektera och erkänna min kropp – och när jag ser på min kropp – att då uppskatta min kropp, och förstå vad min kropp ger till mig genom att fungera – nämligen att möjliggöra mitt liv

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att bara för att det samhälle som jag lever i marknadsför, och visar upp en bild av kroppen såsom att vara endast ett redskap för ens fåfänga – där kroppen endast tjänar till att vara en bild som man antingen kan känna sig stolt över, eller inte – att det då är okej att jag accepterar samma synsätt gentemot min kropp – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att denna förståelse om kroppen är otroligt begränsad, och tar inte i beaktande vad kroppen faktiskt är – gör – skapar – varje dag – och att kroppen faktiskt har en egen närvaro – någonting som jag inte tillåtit och accepterat mig själv att erkänna – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att erkänna min kropp såsom en jämlik med mig

5. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att min rumpas utseende i grund och botten är irrelevant – och vad jag istället bör fokusera på är att se, och förstå min kropps faktiska funktionella innebörd – och således inte fokusera endast på utseendet utan istället se kroppens magnifika funktion och sätt att fungera på – som är överlägset allt som människan hittills kunnat skapa i den världen i formen av maskiner, och uppfinningar – kroppen är ett mästerverk och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att erkänna detta mästerverk, och att vara ödmjuk inför min kropp

Självåtaganden

1.  När jag märker att jag fördömer, och skapar ett förhållande med min kropp, och min rumpa – som är baserat på energi – genom att tänka att någon av mina kroppsdelar är vackra, sensuella, sexiga, eller välformade – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att det är en mycket snedvriden, och begränsad bild jag får av min kropp när jag etablerar mitt förhållande till min kropp i och som energi; således åtar jag mig själv att etablera, och skapa ett direkt förhållande till min kropp HÄR – där jag ser min kropp direkt och utan ett skikt, samt lager av känslor, eller emotioner

2. När jag märker att jag etablerar, och skapar ett förhållande till min kropp som är indirekt – genom att jag tänker, eller känner om min kropp – istället för att se, och vara med min kropp DIREKT här – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att det är ett skämt att basera mitt förhållande med min kropp på en energi – varför gör jag det ens när min kropp är här i varje ögonblick? Det är uppenbart att jag inte behöver mitt sinne för att förstå, och vara närvarande med min kropp här; således åtar jag mig själv att sluta använda mitt sinne – mina tankar – känslor – för att relatera till, och vara med min kropp här – och jag driver mig själv istället att vara närvarande till fullo i och som varje andetag med och som min kropp här

3. När jag märker att jag fördömer, evaluerar, och analyserar min kropp på basis av idéer om vad som är vackert, och vad som är fult – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår hur jag – om jag hade varit min kropp absolut inte hade velat bli behandlad, sedd, och definierad på ett sådant sätt; således åtar jag mig själv att respektera min kropp – att vara ödmjuk inför min kropp och förstå att min kropp är en organism, och en individ precis som jag – och inte någonting att ta för givet

4. När jag märker att jag rättfärdigar min tankar, upplevelser, och fördömanden mot min kropp – genom att tänka att – ”ja, men det är ju så här samhället fungerar – alla fördömer sina kroppar!” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att oavsett vad andra gör – har jag alltid ett val, och ett ansvar inför mig själv om vem jag är – och att jag väljer att missbruka min kropp – detta oavsett var samhället står i frågan; således åtar jag mig själv att leva med självrespekt, och integritet – och sluta rättfärdiga fördömanden mot min kropp – och istället stoppa dessa så fort de kommer upp inom mig

5. När jag märker att jag fokuserar på min kropps utseende, eller på andra människors kroppars utseende – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka – och jag ser, inser och förstår att utseende är en irrelevant, och mycket liten del av det universum som kroppen representerar – och att när jag bara fokuserar på utseende så glömmer jag mig själv – och jag glömmer vad min kropp gör för mig – den funktionalitet och effektivitet som kroppen faktiskt lever, och innehar – således åtar jag mig själv att inte min kropp för given – utan istället SE, ERKÄNNA, och ÄLSKA min kropp såsom jag själv skulle vilja bli sedd, erkänd, och älskad – och sluta ta min kropp för givet

Enhanced by Zemanta
Advertisements

Dag 222: Kroppen Min – Min Näsa (Del 9)

Idag fortsätter jag bloggserien om min kropp – och idag kommer jag arbeta med punkt 8 ) på den lista som jag inledde denna bloggserie med – och det är punkten om att jag tycker  om min näsa – eftersom den ser symmetrisk ut i förhållande till resten av mitt ansikte

Så – i denna blogg kommer jag applicera självförlåtelse, och stadga självåtaganden – för därefter i mitt dagliga liv korrigera och ta bort denna upplevelse av mig själv.

Självförlåtelse

1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och uppleva att min näsa “ser bra ut” och är “symmetrisk” i förhållande till resten av mitt ansikte, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att generera och skapa en positiv känsla inom mig själv gentemot bilden av min näsa, och varje gång jag tittar mig själv i spegeln och ser min näsa tänka att: Gud vilken fin näsa jag har – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att bara se min näsa här i enhet och jämlikhet, såsom en fysisk näsa, och ingenting mer eller mindre än en fysisk näsa – en näsa som jag använder för att andas igenom och som jag känner fysiskt i varje andetag, men som jag inte har någon emotionell, eller känslomässig upplevelse gentemot överhuvudtaget

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av min näsas utseende, och att jag i detta helt glömt bort att vara tillsammans med min näsa här, lära känna min näsa, lära mig uppskatta min näsa, och se, inse, och förstå att min näsa är mycket mer än bara en bild som jag har en känslomässig upplevelse gentemot, det är en fysisk kroppsdel – en del av mig – någonting såsom är med mig här i varje andetag, och som oavsett vad jag tänker eller känner, fortfarande, och ovillkorligt fortsätter att stötta mig, och ge mig luft

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det finns någonting sådant som “vackra” och “korrekta” näsor – och å andra sidan “fula” och äckliga näsor – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att alla näsor har precis samma värde och att alla näsor är precis lika bra – bara i mitt sinne finns, och kan illusionen skapas att några näsor är förmer än andra näsor – och såldes förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att helt och fullständigt omfamna, och älska min näsa – inte för att den ser ut på ett visst sätt utan för att det är min näsa – och för att min näsa är en del av mig som förtjänar respekt precis som resten av min kropp

Självåtaganden

1. När jag märker att jag tittar på min näsa och tänker att “Gud vad fin min näsa är! Den är ju så symmetrisk och perfekt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att min näsa inte vacker, den är inte snygg, den är inte åtråvärd, utan den/det är en näsa, en kroppsdel som jag använder mig av för att andas med, och inte för att se snygg ut med, således åtar jag mig själv att använda min näsa till det den är menad till, och inte såsom ett redskap för mitt sinne att få mer energi, mer upplevelser, och mer känslor

2. När jag märker att jag blir besatt av och som min näsas utseende, och att jag i detta glömmer bort att vara här – fysisk – med och som min näsa – då stoppar jg mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att min näsa är inget skönhetsobjekt – det är inte menat att min näsa ska vara utsmyckad, och ha ett speciellt utseende – eftersom detta är inte någonting som är relevant för min näsas funktion att ge mig luft – och således åtar jag mig själv att sluta placera absurda, och irrationella förväntningar, och krav på min fysiska kropp – och istället stå här tillsammans med och som min mänskliga fysiska kropp utan att skapa en upplevelse i förhållande till min kropp

3. När jag märker att jag medverkar i och som en tro, och en idé om att det finns någonting sådant som ”vackra” och ”korrekta” näsor – och å andra sidan ”fula” och ”äckliga” näsor – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att denna idé om att det finns fula, och snygga näsor – är en idé som är framskapad utifrån fördömanden, och irrationella antaganden om den mänskliga fysiska kroppen – vari jag tänkt att et visst utseende är bättre än ett annat utseende – utan att det finns någon som helst grund för ett sådant antagande; således åtar jag mig själv att andas och att vara här med min kropp – och att stå en och jämlik med min kropps praktiska, och fysiska funktioner – och inte ge min kropp uppdrag som den inte är designad och skapad till att utföra – såsom att t.ex. vara ”snygg”

Dag 45: Skönhetsideal Genom Tiderna

Jag fortsätter idag med att arbeta med snedvridna skönhetsideal. Det är intressant att titta på den västerländska människans historia i förhållande till skönhet, och även andra kulturers idéer om skönhet. Eftersom när man gör det, då ser man hur onaturlig vår nuvarande idé om skönhet är; onaturlig eftersom vårt skönhetsideal är skapad i våra huvuden utifrån en tankeprocess, och har ingenting att göra med våra kroppar, eller hur vi faktiskt ser ut – skönhet finns bara i våra huvuden.

Ett bevis för att skönhet endast finns i våra huvuden är andra kulturer. Titta på vad skönhet anses vara i någon afrikansk stam, där kan man nämligen se att de mest ”märkliga” kroppsförändringar anses av just den stammens invånare utgöra ”skönhet”. T ex kan ringar som sätts runt halsen, och tillslut förlänger halsen anses utgöra skönhet, någonting som vi här i västvärlden hade fnyst åt; eller läppringar, stora och i våra ögon mätt massiva ringar som sätts i underläppen, bäraren av en sådan hade vi ju inte direkt definierat som ett skönhetsideal personifierat, men det gör dessa afrikanska människor.

Sen kan vi också titta på den västerländska historian om skönhet. Vi går tillbaka i tiden till 1600-talet, då var idealet för kvinnor att de skulle vara ”stora, starka och friska”. På 1700-talet var det på modet för kvinnorna att ha en ”trådsmal” midja. På 1930-1950-talet blev det populärt att vara lite tjockare för en kvinna, och sedan 1990-talet har vi gått in i en period då det är snyggt för kvinnor att vara vältränade. Genom vår historia har det alltså funnits en mängd olika varianter på vad som är vackert, vilket bara utgör ännu ett bevis på att skönhet faktiskt inte är något som existerar – utan det finns enbart i vår fantasi, och i våra tankar.

Men, trots att våra skönhetsideal i praktiken inte är riktiga, de finns alltså faktiskt inte, för om du tittar på en kvinna eller man, är det en kropp du ser, och ingenting mer – din upplevelse av den kroppen du ser är fullständigt subjektiv, och är någonting som du har skapat själv. Det finns alltså ingen universell regel att just en sådan kropp, hårfärg, eller ansikte är vackert. Men åter till punkten, trots att dessa ideal inte är riktiga, så har vårt begär att uppnå dessa ideal konsekvenser som är RIKTIGA. När vi missbrukar våra kroppar genom att inte äta tillräckligt, eftersom vi tror att vi måste uppnå någon slags ”idealvikt”, då skapar vi RIKTIGA konsekvenser, eftersom vår kropp inte kommer att må bra, och vi kommer inte att vara lika effektiva i vårt dagliga liv.

Vad som inte syns i media, och i reklamvärlden är det faktum att våra kroppar är individuella, precis som vi som människor är individer. Alla kroppar kan omöjligt vara likadana, ha samma behov, samma vikt, samma utformning – precis som att alla människor omöjligt kan tycka om att löpa 5 km varje dag, eller styrketräna 6 gånger i veckan. Vi är individer, men det tar inte ett ideal hänsyn till, eftersom ett ideal är en idé formulerad på tron och tanken att det finns ett visst sätt att leva, och se ut på som är bäst; detta är en lögn. Det finns inget sätt att leva på som är bäst för alla, eftersom vi är alla olika. Att leva på ett sätt som är bäst, är därför någonting som är personligt för var och en. Jag t ex mår bäst när jag får äta köttfärssås med pasta, spela mycket musik, och ta långa varmduschar – det tycker jag är utmärkt, och min kropp håller med mig om det. Men en annan kanske hatar pasta med köttfärssås, och avskyr all typ av musik, och han/hon ska ju då inte ägna sig åt att kättförssåsätande, och musikaliska äventyr.

Det är sunt förnuft, vi är alla individer, och vi måste för att må bra och lära känna oss själva acceptera detta faktum. Vi kan inte jämföra oss själva, och försöka bli som andra, eftersom vi fungerar inte på det sättet. Och när vi då försöker gå emot oss själva för att bli någonting vi tror vi måste vara, ja då skapar vi lidande, och massvis med skit inom oss själva, och mot vår kropp.

Alla ideal borde därför slopas helt. Det går inte att säga att ”han är bra”, och ”hon är dålig”, eftersom alla har olika förutsättningar, kommer från olika bakgrunder, och är individer. Ett ideal, eller rättare sagt motto som vi hade kunnat leva efter hade istället vara att ”idag ska jag leva mig själv till fullo, göra det som jag tycker är spännande, roligt, utmanande, och som expanderar mig själv, äta det som jag tycker är gott och som min kropp mår bra av, och inte försöka bli eller vara någon annan än mig själv. Och samtidigt göra detta på ett sätt som är bäst inte bara för mig, men som är bäst för alla”.

Om vi hade levt utifrån en sådan princip, snacka om att modeindustrin, och alla slags skönhetsideal väldigt snabbt hade brakat samman och försvunnit.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att leva utifrån, definiera mig själv utifrån, värdera mig själv och andra utifrån, agera utifrån, tänka utifrån, skönhetsideal, och idéer om vad som är vackert, och vad som är fult – i tron och idén att det finns ett visst universellt ideal som jag måste nå upp till för att vara nöjd med mig själv, och att om jag inte når upp till detta universella ideal att jag då är värdelös, och att jag inte får visa mig ute bland människor, att jag inte får prata, uttrycka mig själv, skratta, och roligt och uppskatta mig själv; istället för att se, inse och förstå – att min ide om ett universellt skönhetsideal är en fullständigt subjektiv upplevelse som egentligen inte existerar, idealet existerar nämligen enbart i mitt huvud, som mina tankar – och därför inser, ser och förstår jag – att det finns ingenting jag behöver nå upp till, bli eller vara, såsom ett ”perfekt ideal” – eftersom jag förstår att detta bara är en självskapad illusion; därför stoppar jag mig själv, och jag för mig själv tillbaka hit till andetaget, och lever mig själv såsom den individen jag är, och uppskattar min fysiska kropp, såsom den individ min fysiska kropp är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att missbruka mig själv, och min mänskliga fysiska kropp genom att försöka skapa mig själv, och min kropp utifrån ideal, utifrån idéer om vad som är det ”bästa sättet att leva på”, vad som är det ”bästa sättet att äta på”, vad som är det ”det bästa sättet att ägna min tid åt” – istället för att se, inse och förstå att ideal är inte riktiga, och att jag genom att leva utifrån ett ideal glömmer bort MIG SJÄLV och glömmer bort vem JAG ÄR, och HUR JAG ÄR, och vad JAG tycker om, och vad JAG inte tycker om – och jag därför genom att försöka uppnå ett ideal helt utesluter mig själv från all slags glädje, och från att faktiskt leva och lära känna mig själv. Därför stoppar jag mig själv från att försöka BLI NÅGONTING och jag för mig själv tillbaka hit till andetaget, och tillåter och accepterar mig själv att LÄRA KÄNNA mig SJÄLV, och göra sådana saker med mig själv, och mitt liv som är för mig, och som tar mig i beaktande såsom den individen jag faktiskt är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förtrycka mig själv såsom en individuell varelse, en individ, en människa som i fråga om vad jag tycker om, vad jag finner stöttande, är fullständigt unik och inte som alla andra – genom att jag försökt eftersträva och bli ett ideal – istället för att se, inse och förstå att ett ideal finns i mitt huvud, och existerar inte i verkligheten, och att ideal omöjligt kan fungera i verkligheten, eftersom det inte är baserat på verkligheten, utan på en känsla, och en idé om vad som jag tror är ”bra” och ”nyttigt” – därför slutar jag att jag efter ett ideal, och jag för mig själv tillbaka hit till verkligheten, tillbaka till mig själv, och jag lär känna mig själv, och lär mig själv att leva utifrån mig själv, utifrån här, och inte längre söka efter att få erkännande, och bli validerad av någon annan – jag är här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att de ideal som dyker upp i mitt huvud såsom tankar, som säger till mig att jag borde leva såhär, göra sådär, se ut sådär, tänka sådär, prata sådär, vara sådär, är inte JAG SJÄLV – utan är det jag kopierat från omvärlden, och mina föräldrar, såsom vad andra tycker, och tror är bra – istället för att jag lär känna mig själv, och upptäcka mig själv såsom den FYSISKA varelsen jag är – och se, inse och förstå – att jag omöjligt kan vara som alla andra

Jag förlåter mig att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera, och leva i illusionen och idén av och som mig själv att det finns någonting som är genuint bra, någonting som universellt accepterat som bra, meningsfullt och korrekt – istället för att se, inse och förstå – att alla dessa idéer jag har inom mig själv om vad som är bra, dåligt, korrekt, och inkorrekt kommer ursprungligen från mitt huvud, och är ju då bevisligen inte något uttryck för vad som är universellt, utan enbart ett uttryck för vad som finns i mitt huvud – därför slutar jag att lita på, och definiera mig själv, och leva i min verklighet utifrån vad som sägs i mitt huvud, och jag hänger mig själv till att skriva om, och utforska vad korrekt är för mig, vad bra är för mig, vad meningsfullt är för mig – och således sluta följa andra, sluta följa mina tankar, och istället bli en ledare

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag gör någonting fel, och dåligt om jag inte åtföljer de ideal som samhället propagerar, som mina föräldrar hänvisar till, och som mina vänner säger är åtråvärde och positiva ideal, utan istället utvecklar, definierar, och skapar mina egna ideal, och levnadsprinciper – i tron och idén att jag inte är tillräckligt stark, smart eller effektiv för att kunna skapa mina egna ideal, och levnadsprinciper, i tron att jag för att kunna göra det måste vara äldre, och ha mer livserfarenhet, och någon slags utbildning – istället för att se, inse och förstå – att jag behöver ingen utbildning, eller livserfarenhet – för att sätta mig ner här och skriva ut mig själv, och se vem jag är, lära känna mig själv såsom den fysiska varelsen jag är, och skapa, och definiera ideal och levnadsprinciper utifrån denna fysiska varelse jag faktiskt är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa ideal och levnadsprinciper baserade på en idé i mitt huvud, i tron att det är en mer from, och oskyldig, och dygdig utgångspunkt att skapa mig själv utifrån, i tron att min kropp, mitt fysiska kött är ont, och är syndigt – och att jag måste förtrycka, och genom att vara hård mot mig själv, styra mig själv iväg från alla ”syndiga” och dåliga upplevelser, och istället skapa mig själv utifrån mitt huvud, såsom tankar och idéer om vad som fromt, och dygdigt – istället för att se, inse och förstå att min kropp är JAG – och jag endast kommer kunna leva på ett vettigt, och närande sett genom att leva utifrån min KROPP – för min KROPP är riktig, men KROPP är här, och jag som min KROPP har vissa intressen, hobbys, och jag som min KROPP är en individ – och därför inser, ser och förstår jag att det är korkat att skapa mig själv utifrån tankar, när dessa inte är JAG, utan bara tankar som svävar där uppe, ovanför min kropp, därför tar jag mig själv tillbaka här till andetaget och jag skapar – och definierar mina levnadsideal, och principer utifrån mig själv såsom min kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv ifrån min kropp, genom att tänka att jag måste nå upp till ett ideal, och en idé om perfektion, en idé om vad som är bäst för mig att leva som, istället för att se, inse och förstå – att det är just detta ideal som hindrar mig från att se vad som är bäst för mig, och vad som verkligen kommer assistera, och hjälpa mig att växa, och bli till en mer effektiv människa, och därför stoppar jag min tendens av att använda mitt huvud, och försöka skapa mig själv utifrån ideal – och istället viljesätter jag mig själv till att lära känna mig själv här såsom en fysisk varelse, såsom min kropp, och lära känna vad det är jag som min kropp tycker om, och jag som min kropp finner det effektivt att leva

Jag åtar mig själv att lära känna min kropp, och slopa alla ideal inom mig – jag inser, ser och förstår att ett ideal som är baserat på en idé, och en jämförelse, omöjligt kan vara gynnande för mig, därför ser jag att det enda ideal som kan fungera är det jag skapar för och som mig själv, genom att intimt lära känna min kropp, och mig själv som en fysisk varelse

Jag åtar mig själv att lära känna mig själv såsom vem jag är, som min kropp, såsom att andas och uttrycka mig själv här fysiskt, eftersom jag inser, ser, och förstår att min fysiska upplevelse av mig själv, det är vad jag har att gå på ifråga om hur jag ska leva, ifråga om vad som är effektivt för mig att leva, och ifråga om hur jag ska äta

Jag åtar mig själv att inte längre bli påverkad av media, föräldrar, och samhällspropaganda, om vad som är ett korrekt ideal att leva utefter – och jag skapar istället mina egna ideal, som är utformade för att passa mig, som ät utformade i samklang med denna fysiska verklighet, och med mig såsom en fysisk varelse

Jag åtar mig själv att inte längre söka att uppfylla ett ideal som inte är riktigt, eftersom jag inser hur dumt, och onödigt det är att försöka skapa, och uppfylla någonting som inte kan skapas eller uppfyllas – istället lever jag här såsom vad som är riktigt, och som verkligen finns, såsom mig själv som en fysisk kropp, här – en och jämlik

Dag 37: Spegel, Spegel På Väggen Där…

Idag ska jag skriva om kroppen, eller inte riktigt kroppen, utan mer den idé om kroppen jag skapat inom mig själv genom att fantisera och skapa bilder inom mig själv om hur en kropp borde se ut för att vara ”okej”.

Så, om jag tar mig själv tillbaka till min barndom och mina första upplevelser av att börja titta på min kropp på ett granskande, och fördömande sätt. Jag minns när jag var ungefär 8 år gammal, hur jag brukade stå inne i badrummet framför spegeln och inspektera min kropp. Jag brukade stå där och titta länge, och jag minns hur missnöjd jag var med att jag såg fet ut. Så jag brukade stå och sträcka på mig, och titta på mig själv i olika ljus, för att försöka få min kropp att se annorlunda ut.

När jag var ute på stan och gick så brukade jag inspektera mig själv i alla skyltfönster jag gick förbi, jag tittade på mina byxor, på min tröja, på mitt hår, ja allt det där, och var oerhört kritisk inom mig själv mot allt som jag såg.

När jag sedan började i gymnasiet gick jag in i min stora kroppsbildfixeringsperiod, och det var självklart under denna tid som jag började träna på gym, och blev helt fanatisk med vilka typer av kläder jag hade på mig. Det skulle vara märkeskläder, svindyra kläder, egentligen helt normala, men p.g.a. att de hade en tiger, eller några bokstäver tryckta på sig, såldes de för mängder med pengar. Jag ägnade en stor del av mitt gymnasiala liv åt att handla sådana dyra kläder, fixa min frisyr, tänka på om jag var tjock eller muskulös – ja allt sådant där onödigt skit gav jag mig själv hän till.

Efter denna period lugnade allt ner sig, när jag slutade gymnasiet fanns det inte hela tiden det där kompisgänget att imponera på, och därför slutade jag att vara fixerad i kläder. Men fortfarande till denna dag kan jag märka i mina tankar, och i hur jag rör mig själv, att jag fortfarande bryr mig väldigt mycket om hur min kropp ser ut, och vilka kläder jag har på mig. Tankarna, och mina beteenden är dock mer subtila nu, och lite svårare att upptäcka, men de finns där bakom lögnen jag byggt upp att ”jag bryr mig inte” – för jag vet att jag bryr mig.

Om jag fick leva om mitt liv, då hade jag absolut inte gått in i och blivit besatt av denna kroppsbildsfixering – utan istället hade jag tillåtit mig själv att vara nöjd med mig själv, och att uppskatta min kropp ovillkorligt. Och att ge min kropp den näring den behöver, och inte gå på gym för att försöka ändra min muskelvolym, utan i sådana fall gå på gym för att assistera min kropp att bli mer effektiv och praktisk, eller för att jag helt enkelt tycker det är roligt att utmana mig själv.

Nu har jag faktiskt tillfället att korrigera mig själv, och uppskatta min kropp, och ge min kropp den näring den behöver, och inte längre försöka leva, och skapa mig själv utifrån en illusion i mitt huvud. Därför är det detta jag ska göra.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av min kroppsbild, och bli besatt av huruvida jag är smal eller tjock, eller om jag är snygg eller ful, eller söt eller om jag ser korkad ut – och viga mig själv och mitt liv åt att stå och stirra in i en spegel, för att försöka komma fram till om jag duger eller inte – istället för att tillåta mig själv att inse att jag duger här som jag är, och att jag inte behöver bevisa att min bild i spegeln är snygg, eller muskulös – allt det där är bara skit som har inprogrammerats i mitt huvud från media – därför slutar jag att definiera mig själv utifrån hur min kropp ser ut och jag uppskattar istället min kropp här ovillkorligt som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tävla med andra män om att den mest muskulösa kroppen, i tron, och idén att om jag har den mest muskulösa kroppen, och om jag är sedd som den mest vältränade mannen, att jag då är bäst och kan vara nöjd med mig själv – istället för att se, inse och förstå att den känslan av att vara nöjd med mig själv är en illusion, och är endast en känsla, och en upplevelse av att vara nöjd med mig själv – och inte faktiskt nöjdhet med mig själv – eftersom jag inser, ser och förstår att faktisk nöjdhet med mig själv här inte är beroende av erkännande av någon annan, och inte är beroende av att jag har någon viss typ av kropp för andra att se upp till – därför stoppar jag själv från att leta efter falsk nöjdhet, och jag ger mig själv faktiskt nöjdhet – såsom att leva här i varje ögonblick och vara tacksam för mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra den bilden jag ser i en spegel av min kropp mitt livs viktigaste sak, i tron att om denna bild jag ser i spegeln i motsvarar de bilder som jag kommit att se i samhället om hur en kropp ska se ut, att då tro att jag är värdelös och att någonting är fel på mig. Istället för att tillåta mig själv att se på min kropp utan fördömanden, och att se på min kropp utan att önska och vilja att min kropp ska bli någonting annat, eller se ut på något annat sätt.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att stå och titta på mig själv länge spegeln, och vrida och vända på mig själv för att försöka hitta en vinkel, där bilden av min kropp i spegeln liknar en bild såsom hur samhället, och media definierar den perfekta manskroppen. Istället för att se, inse och förstå att denna definition av den perfekta manskroppen som finns i samhället, och som sprids/spridits av media, inte är min kropp – och således är det är irrelevant för mig hur dessa kroppar ser ut, eftersom jag måste ta hand om min kropp, och inte försöka få min kropp att likna bilden av andras kroppar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte acceptera mig själv ovillkorligt, oavsett vilken slags kropp det är jag har, i tron att om jag inte har en kropp som andra definierar såsom bildperfekt, sexig och snygg, att tro att jag då inte är värd någonting, och att jag inte kan tycka om mig själv – istället för att se, inse och förstå, att den känslan av trygghet, och säkerhet jag upplever när andra definierar, och ser min kropp som bildperfekt, sexig och snygg, inte är riktig säkerhet eller trygghet, utan endast en positiv energi jag upplever för ett kort ögonblick, tills jag återigen existerar på den negativa sidan av energin, och tror mig själv vara värdelös – således inser, ser och förstår jag att det enda vettiga sättet att leva mig själv på är att stå som trygghet, och självsäkerhet här i varje andetag – och inte definiera detta uttryck av och som mig själv i förhållande till min bildpresentation.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte lära känna min kropp, och inte lära mig själv att vara medveten om min kropp, i tron att det enda som betyder någonting är bilden av min kropp, istället för att se, inse och förstå – att bilden av min kropp kan jag inte uppleva, känna, och röra vid – och således är bilden av min och det jag upplever i förhållande till denna inte relevant för min förmåga att leva, och dirigera mig själv här – således för jag mig själv tillbaka hit till andetaget och lär känna min kropp såsom ett fysiskt uttryck av mig själv, genom att i varje ögonblick vara medveten om mina tår, och mina fingerspettsar, och mitt andetag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av den bilden som jag ser i speglar av mig själv, och bli besatt av att undersöka min kropp i dessa speglar genom att titta huruvida min kropp motsvarar de bildideal jag skapat och kopierat i mitt huvud, såsom idén om hur en perfekt kropp borde se ut, istället för att tillåta mig själv att använda spegeln till det rent praktiska ändamålet av att inspektera min kropps välmående, och tillstånd – och att använda spegeln och se min kropp i spegeln – utan att definiera mig själv utifrån denna bild jag ser, och utan att börja känna mig antingen ”snygg” – eller ”ful” beroende på hur bilden i spegeln ser ut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja ha en kropp som inte har något fett alls på sig, en kropp där man tydligt kan se alla muskler, i tron att en sådant kropp är ”bättre” än den kroppen jag har nu – istället för att se, inse och förstå att denna idén om att en smal kropp är bättre än en tjock kropp är någonting jag kopierat och tagit från samhället och media, genom att tro att det enda sättet för mig att kunna acceptera mig själv, är genom att efterlikna en sådan bild som samhället och media porträtterar som ”snygg” – i och med detta inser, ser och förstår jag att det enda sättet att leva mig själv såsom acceptabel, är att leva självacceptans i varje ögonblick – genom att jag i varje andetag stoppar självfördömande, stoppar självhat, och slutar att definiera mig själv utifrån bildidéer av hur den mänskliga fysiska kroppen borde se ut

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stå upp inom och som mig själv, och leva såsom självacceptans, och egenvärde, såsom mig själv – en och jämlik såsom min fysiska kropp – och därigenom inte leva acceptans, och värde såsom någonting jag måste få från andra, genom att få andra att ge mig uppmärksamhet för hur min kropp ser, eller inte ser ut – jag inser, ser och förstår det korkade i att söka efter att få andra att se mig som acceptabel genom att definiera min kropp såsom ”snygg, sexig, och vacker” – och således slutar jag att jaga efter denna upplevelse och jag skapar mig själv här såsom självacceptans och egenvärde – genom att jag i varje andetag står upp inom och som mig själv och inte tillåter mig själv definiera mig själv, eller andra utifrån hur deras bildpresentation ser ut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja se ut som Brad Pit, och ha en sådan kropp som Brad Pit – att vilja ha en mage med magrutor där mina muskler syns genom skinnet, och att vilja ha stora bröstmuskler, och att inte vilja ha något fett överhuvudtaget på min kropp, så att alla mina muskler ser väldefinierade och perfekta ut – istället för att tillåta, och acceptera mig själv att inse att denna önskan, och denna dröm, är helt baserad på en idé i mitt huvud av hur min kropp borde se ut, och att det inte finns någon praktisk anledning till varför denna idé existerar inom och som mig överhuvudtaget – jag har ju ingen nytta överhuvudtaget av att se ut som Brad Pit – jag kan inte läsa bättre, dirigera mig själv mer effektivt, och jag inte bli en bättre människa av att se ut som Brad Pit – och således inser jag det korkade i att vilja efterlikna, och se ut som Brad Pit – och istället för jag mig själv tillbaka hit till andetaget, tillbaka till det fysiska, och jag står upp inom och som mig själv – såsom min kropp – här en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag inte kan acceptera mig själv, att jag inte kan leva självförtroende, och självsäkerhet, innan jag har en kropp som är bildperfekt enligt samhällets/medias standard av vad som är bildperfekt – istället för att se, inse och förstå – att det finns ingenting inom, och som mig själv som håller mig tillbaka från att stå och leva som självförtroende, och självsäkerhet i varje ögonblick – hur min kropp ser ut är helt irrelevant, eftersom jag kan dirigera och styra mig själv till att leva ord oavsett hur min kropp ser ut – således stoppar jag, och tar jag bort denna idé inom mig själv om att min kropp måste se ut på ett visst sätt för att jag ska kunna leva självförtroende, och självsäkerhet, och jag står upp inom och som mig själv och lever självförtroende och självsäkerhet här, en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå, att begäret av att efterlikna en viss bild, och tron om att jag bara kan uppleva, och leva mig själv som fulländad när jag ser ut som denna bilden, är total självbegränsning – eftersom jag inom mig själv väntar på att leva, väntar på att stå upp och uttrycka mig själv, och dirigera mig själv, i tron att jag är bara värdig att leva på ett sådant sätt om min kropp ser ut på ett speciellt sätt – således stoppar jag att vänta på att min kropp ska se ut på ett speciellt sätt innan jag står upp, och jag står därför upp inom och som mig själv och dirigerar mig själv till att i varje ögonblick leva fulländning, genom att vara fullt medveten om min kropp här, och mitt andetag en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mitt ansikte såsom ”snyggt” – och tänka att jag p.g.a. av mitt ansikte är ”snygg” – och när jag går på stan, eller när jag är med människor, inbilla mig, och tänka att andra människor säkert måste se mig som snygg – istället för att se, inse och förstå hur irrelevant, och korkat det är att gå omkring och tänka på om andra ser mig som snygg eller inte, och hur självbegränsande det är att skapa min upplevelse av mig själv utifrån huruvida jag kan definiera mitt ansikte som ”snyggt” eller inte – således för jag mig själv tillbaka hit till det fyska, jag stoppar mig själv, tar ett djupt andetag – och jag skapar mig själv såsom att leva självacceptans här, ovillkorligt och oavsett hur min kropp ser ut – jag slutar att jag efter att få se ut som en fantasi

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jaga efter, och vilja se ut som en fantasi, och en idé och fylla mitt liv med denna önskan om att få bli sedd som ”snygg” – och få imponera på andra genom att jag är sedd som ”snygg” – och således stoppar jag mig själv från att söka efter att få andra att acceptera, och definiera mig som snygg – och jag accepterar mig själv, och lever denna självacceptans, genom att i varje ögonblick då jag märker att jag mentalt pratar om hur jag ser ut, eller inte ser ut inför andra – att jag stoppar mig själv, jag andas, och för mig själv tillbaka hit till verkligheten – och jag står upp som min kropp här en och jämlik

Jag åtar mig själv att leva självacceptans i varje ögonblick genom att i varje ögonblick då jag ser mig själv prata om mig själv i mitt huvud, att jag antingen är snygg eller ful, eller att tjejer ser mig som snygg eller ful, att jag stoppar mig själv och för mig själv tillbaka hit till andetaget och lever självacceptans – att jag inte tillåter och accepterar mig själv att uppleva mig själv utifrån en utgångspunkt av vad tankar säger till mig, utan att jag istället stoppar alla tankar

Jag åtar mig själv att inte längre begränsa, och hålla mig själv tillbaka, genom att tänka att jag först kan leva när jag min kropp liknar de kroppar jag definierat såsom snygga, och vackra, genom att titta på TV, och ta del av media – jag står upp och lever mig själv såsom det bästa jag kan vara i varje ögonblick, och slutar vänta – genom att i varje ögonblick stoppa allt mentalt snack, rädsla, ångest, och tvivel – och istället andas

Jag åtar mig själv att inte längre bli besatt av den bilden jag ser i spegeln av min kropp, utan att använda min spegel till det praktiska ändamålet att undersöka min kropps utseende, samt se till så att min kropp är väl omhändertaget, och mår bra – inte till att generera energier, och medverka i jämförelser inom mig själv genom att tänka att min kropp antingen är ”snygg” – eller ”ful”

Jag åtar mig själv att acceptera mig själv, och acceptera och uppskatta min kropp – och inse hur mycket av mitt liv jag slösat bort genom att oroa mig för hur min kropp ser ut, och genom att begränsa mig själv, och hålla tillbaka mig själv såsom att medverka i denna världen, eftersom jag oroat mig själv om hur min kropp ser ut – jag slutar oroa mig själv och tillåter och accepterar istället mig själv att leva här  – en och jämlik