Tag Archives: moral

Dag 156: Den Kollektiva Hypnosen

Självskriverier

Någonting som jag har märkt att jag ofta gör är att jag tar efter människor i min värld. Jag härmar hur de pratar med varandra, jag härmar vad de pratar om – när jag hör att de är oroade över någonting, eller irriterade över någonting är detta också någonting som jag brukar ta efter. Det är inte som att jag gör det på något väl synligt sett, utan det sker mycket subtilt.

Ett exempel som jag kan ge är från igår när jag åkte tåg. Jag stod med en mängd människor på perrongen, och tågade rullade sakta in och stannade till – och eftersom tåget var långt och min vagn hade stannat längre ner på perrongen var jag tvungen att förflytta mig. Det jag märkte när denna kollektiva förflyttning ägde rum, eftersom det var fler människor än jag som hade sin vagn antingen längre upp, eller längre ner på perrongen i förhållande till var de själva stod – var att jag upplevde mig själv nervös, och hetsig. Detta trots att jag visste att tåget inte skulle köra vidare förens alla passagerare var ombord, och att jag hade en plats inne på tåget – vilket gjorde det totalt onödigt för mig att stressa och försöka hinna först.

Min slutsats till varför jag upplevde mig själv stressad, och varför jag rörde mig själv litet mer okontrollerat, och ryckigt – var att andra människors upplevelse av sig själva influerade mig. För jag kunde se att folket runtomkring mig var stressade, och rörde sig snabbt – fokuserat – och kände en press att tåget på något sett skulle köra ifrån dem utan att de skulle kunna följa med. Och detta blev då någonting som influerade mig och min upplevelse av mig själv.

Fascinerande – och denna typ av ”överföring” av upplevelser har jag börjat upptäcka existera på många mer ställen i min värld. Och hur jag faktiskt skapar upplevelser av mig själv som är totalt onödiga, som jag aldrig hade skapat om det inte varit för att jag tittar på hur andra upplever sig själva och sedan kopierar deras upplevelse, och uttryck.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kopiera hur andra människor upplever sig själva – och låta min upplevelse av och som mig själv bli, och vara influerad av hur andra människor upplever sig själva; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att i varje ögonblick fråga mig själv – varför gör jag detta? – varför upplever jag mig själv såhär? För att på så vis alltid vara säker på varför jag gör någonting – på att jag har en praktiskt och logisk anledning bakom mina handlingar och att jag inte göra någonting bara för att jag känner att jag måste göra det – eller fruktar att om jag inte gör det – att jag då kommer att förlora mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att existera, och leva mig själv självständigt från hur andra människor upplever sig själva – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att leva mitt liv – och ta beslut om vad jag ska göra med mitt liv – utifrån en utgångspunkt som är unik i den meningen att ingen annan människa som jag känner agerar utifrån en liknande utgångspunkt – i rädslan och ångesten att om jag inte konformerar mig själv till hur andra lever, och försöker efterlikna hur och varför andra rör sig – att jag då kommer göra misstag, och eftersom jag är ensam – kanske jag kommer ha fel, och göra någonting som tydligen ”inte är rätt”

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att den stora massan av människor alltid har rätt, alltid vet mer än mig – och alltid tar rätt beslut – och jag förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att därmed sätta min tillit till den stora massan med människor istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att lita på mig själv – och att i varje ögonblick se till att jag tar och lever mig själv utifrån sunt förnuft – såsom vad som är bäst för alla – och inte bara blint litar på att vad någon säger till mig är okay, och acceptabelt bara för att en annan säger det till mig

Jag förlåter mig själv at jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att ifrågasätta andra människor – för att ifrågasätta situationer, traditioner, ”den mänskliga naturen” – och såsom människor i alla tider har uppfattat ”livet” och vad det innebär att leva – i tron att jag inte har rätt, och inte heller kan ifrågasätta det mänskliga kollektivistiska uppfattningen om vad det innebär att leva – i tron att jag som en enda människa är alldeles för dum, och inkapabel för att göra någon skillnad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé, och en tanke inom mig själv att bara för någon är en s.k. auktoritet inom ett visst ämne – att den människan därför vet vad det innebär att leva vad som är bäst för alla – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att blint ta för givet vad andra säger och gör bara för att de står i en auktoritetsposition – i rädslan för att om jag skulle ifrågasätta den information som kommer in i min värld – och börja ta egna beslut – och titta med sunt förnuft på huruvida viss information är vad som är bäst för alla, eller inte – att jag då skulle börja ta fel – och göra fel – och inte ta korrekt beslut – och inte agera på ett sådant sätt som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta självständighet – i rädslan för att jag inte är lika stark själv som jag hade varit om jag hade haft stöd från flertalet människor och att alla dessa tyckt precis detsamma som jag – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv från styrka – separera mig själv från självtillit – separera mig själv från självauktoritet – och tro att detta är ord jag inte kan leva som mig själv om jag inte har andra som säger att jag har rätt – och att jag gör rätt; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag självklart kan leva självtillit – självauktoritet – och styrka som mig själv oavsett vad andra gör, eller tycker – eftersom det är ett beslut som JAG GER TILL MIG SJÄLV

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ifrågasätta de principer, ideologier, och de anledningar som läggs till grund för beslut som tas av människor – i tron att alla människor trots allt vill vad som är bäst för de själva och andra – och trots allt borde veta vad som är bäst – och att jag antagligen har fel i vad det är jag ser, eller säger och således inte borde tycka någonting överhuvudtaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att istället för att utveckla mina egna normer, min egen moral, min egen uppfattning om hur denna världen fungerar – och vad som är bäst för alla; att istället bara kopiera från min omgivning vad alla andra säger, och tycker att överhuvudtaget ifrågasätta om det som andra säger faktiskt är bäst – faktiskt är bra – och faktiskt är sunt förnuft

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i interaktion, och kommunikation med andra människor – att säga JA – eller hålla med en annan – utan att först se på punkten, och titta huruvida jag faktiskt håller med människan i fråga – eller om jag ser en lösning, och ett annat perspektiv som är bättre – och mer effektivt – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa mig själv i rädslan för att andra människa ska ogilla mig, och inte tycka om mig och se mig som en ”vän” – om jag inte gör mitt allt för att framträdda som en lättsam, och medgörlig människa

Självåtaganden

När jag märker att jag gör någonting helt automatiskt – bara för att andra människor gör samma sak; då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår hur dumt det är att göra någonting bara för att andra gör det – eftersom jag i sådana fall inte har någon aning om huruvida det jag lever faktiskt är bäst för alla, eller någonting som faktiskt är till skada för andra; och således åtar jag mig själv att ifrågasätta de handlingar, och uttryck som ses som normala och brukliga inom det mänskliga släktet – och således se till att alla mina beslut och handlingar är självdrivna – och självskapade i det att jag vet vad det är jag gör – och varför – och att jag inte gör någonting helt automatiskt bara för att andra gör det

När jag märker att jag är rädd för att stå såsom självständig och egenhändig i mitt liv – i det att jag tar beslut som jag ser är bäst för alla oavsett vad slags beslut andra tar – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är ingenting farligt med att inte göra som alla andra gör – det är ingenting som kan skada mig, eller göra mig illa utan det är enbart en rädsla för att jag kommer göra fel – och misslyckas vilken i sig självt inte är valid; således åtar jag mig själv att ta beslut, och att leva utifrån vad jag ser är bäst för alla – oavsett huruvida andra gör det eller inte

När jag märker att jag tar ett beslut, och lever på ett sätt bara för att den stora massa människor gör det; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att bara för att många människor gör samma sak betyder inte detta att det som dessa människor gör är bäst för alla – vilket är solklart om man tittar på hur världen ser ut – således åtar jag mig själv att sluta handla som andra gör och istället ifrågasätta den mänskliga naturen – och leva på ett sådant sätt – ta beslut på ett sådant sätt om jag ser är bäst för alla

När jag märker att jag är rädd för att ifrågasätta människor, situationer, traditioner, och den så kallade mänskliga naturen – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att den anledningen till att jag är rädd för att ifrågasätta de ideal som efterlevs i vår nuvarande värld – är på grund av att jag är rädd för att ha fel – och är rädd för att jag inte vet vad som är rätt; och således åtar jag mig själv att ifrågasätta de ideal som promulgeras och per automatik anses vara korrekta ideal och levnadssätt och sluta frukta att jag kanske kommer ha fel när jag gör se – rädslan för att ha fel är irrelevant och stöttar inte mig på något sätt att leva effektivt här i och som andetaget

När jag märker att jag blint litar på, och följer, och härmar en annan bara för att denne är en auktoritet i ett visst ämne – eller i vart fall påstår sig vara det; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att om jag bara blint litar på andra människor utan att själva ifrågasätta vad andras agerande leder till – då placerar jag mig själv i en situation där jag inte längre styr mig själv, och således inte är i kontroll över huruvida jag med mina handlingar skapar en värld som är bäst för alla – eftersom jag bara gör det andra säger till mig; således åtar jag mig själv att sluta att blint lita på andra – och att istället ifrågasätta all information genom att se vad effekten av informationen är och huruvida den är bäst för alla eller inte

När jag märker att jag fruktar att leva självständighet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är inget att frukta att ha fel – och att inte göra rätt – och att misslyckas – det är inget skamfyllt att inte förstå; således åtar jag mig själv att sluta vara rädd för att stå upp inom och som mig själv som självständighet och ifrågasätta de ideal, och besluts som tas och levs i denna världen – och således istället pusha mig själv och andra att leva vad som är bäst för alla på alla sätt och vis – och ifrågasätta all information som kommer in i min verklighet utifrån utgångspunkten huruvida denna information är vad som är bäst för alla

Jag åtar mig själv att sluta att hoppas att världen, människor, och denna existens automatiskt ska ändra sig själv till det bättre – eftersom att ”vi lär oss” – och jag åtar mig själv att istället ta ansvar och ifrågasätta vad som är här och visa att det finns mer effektiva sätt att leva, och uttrycka sig själv på som inte gör så att andra tar skada

När jag märker att jag kopierar information från andra – utan att först titta inom mig själv för att se att informationen faktiskt är bäst för alla – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och jag för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att problemet som vi människor skapat i denna världen – har sin grund i att vi bara accepterar vad som sägs till oss utan att själva tänka oss för vad det som sägs till oss faktiskt innebär på en praktisk nivå; således åtar jag mig själv att inte bara acceptera allt som sägs utan att själv undersöka, och ifrågasätta vad visas; och att fråga mig själv om jag verkligen vill ha effekten av den information som ges till mig

När jag märker att jag automatiskt säger ja till en annan människa utan att först tänka efter, eller om jag säger ja för att inte behöva ta en konflikt när jag inte håller – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser, och förstår att jag gör ingen en tjänst genom att bara acceptera information, åsikter, och uttalanden av andra som ”okay” – i rädslan för konflikten, samt i rädslan för att stå upp och ifrågasätta information, beslut, och handlanden av andra; och således åtar jag mig själv att stå upp och inte acceptera någonting mindre än vad som är bäst för alla – och inte lägga mig ned och ge upp i rädslan för att konflikter kommer uppstå – utan istället pusha för att etablera det som jag ser fungerar bäst – och ger det bästa resultatet för alla involverade

 

Dag 109: Jag Är En Tvivelaktig Figur

Självskriverier

Idag har min primära upplevelse av mig själv varit depression och ilska – och om jag ska lokalisera den exakta punkten till varför dessa upplevelser existerar inom och som mig så är det i fråga om depressionen att: jag känner att mitt liv borde erbjudare mer variation – det borde vara roligare och mer fartfyllt – och i fråga om min ilska: att jag tvivlar på mig själv i förhållande till hur jag ska dirigera mig själv i min värld i förhållande till att träna, samt även att jag tillåtit och accepterat mig själv att till en viss grad låta mig själv bli besatt av idén av att träna – istället för att träna här såsom min kropp – en och jämlik

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte lita på mig själv i förhållande till hur jag ska träna – och vad jag ska träna – utan istället gå in i mitt sinne och prata till mig själv om vad jag ska träna – och hur jag ska träna – och i detta aldrig tillåta och acceptera mig själv att bestämma mig själv eftersom jag existerar i och som rädslan att jag kommer ta fel beslut och att jag i slutändan kommer att ångra mig själv för att jag känner det som att jag bestämt mig för att göra fel saker

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera, och leva såsom tvivelkaraktären – vilken tillkännages av att jag fruktar att ta ett beslut, och jag fruktar att röra mig själv och agera – när jag märker att det är någonting jag vill göra, och när jag märker att det jag vill göra är någonting som jag faktiskt skulle tycka om – och som skulle stötta mig själv i och som min process – och att jag istället för att agera – tillåter och accepterar mig själv att göra endast ett fantasifoster av min plan – där det jag vill göra endast är en dröm i mitt huvud som jag när jag genom att jag tänker på drömmer – och att jag någon gång ”borde göra det” – istället för att göra det här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli rädd för att ta fel beslut – bli rädd för att ta beslut där jag inte tar alla punkter i beaktande och vid ett senare skede att jag märker att jag kunde tagit ett bättre beslut – istället för jag tillåter och accepterar mig själv att helt enkelt ta ett beslut – och om jag märker att jag inte tagit alla punkter i beaktande när jag väl gått mitt beslut – att jag då ger mig själv möjlighet att korrigera mig själv och lära mig av mina misstag – istället för att jag tillåter accepterar mig själv att stagnera och helt stanna upp min applikation av mig själv i min värld eftersom jag är rädd för att misslyckas

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte agera när jag ser att någonting skulle gynna mig – utan istället internalisera punkten – och börja tänka, och fundera inom och som mig själv huruvida jag faktiskt borde gå vidare med denna punkt – är detta verkligen bäst? Och i detta fundera, och tänka i en evighet istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att agera – att titta på punkten en gång och sedan ta ett beslut – och inte gör det till en vana inom och som mig själv att repetitivt och om och om igen titta på en punkt i mitt huvud och fundera huruvida punkten är bästa att gå igenom eller inte

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en vana inom och som mig själv av att ifrågasätta allt jag vill göra – eller tycker är kul att göra – och göra detta till en sådan grad att jag tillslut inte gör någonting eftersom jag undrar varför jag gör det – jag undrar om det är bra att gör det – jag undrar om det är rätt att jag gör det – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att gå här i varje ögonblick och faktiskt agera – att ifrågasätta en punkt en gång – och sedan ta ett beslut i ögonblicket här och inte skjuta upp mitt beslut genom att säga att ”jag måste tänka på det”

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att min upplevelse av mig själv såsom depression faktiskt är kopplad till det faktum att jag inte tillåter och accepterar mig själv att agera – leva och ta beslut när jag ser att det är någonting jag vill göra – eftersom jag konsekvensen av att jag inte tillåter och accepterar mig själv att ta beslut i ögonblicket när jag ser att det är någonting jag vill göra – är att mitt liv kommer stagnera och stå stilla – och att ingenting kommer att hända – eftersom jag inte vågar göra någonting nytt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta med att göra saker och ting som jag tycker om – och vet kommer att assistera och stödja mig i min process – genom att tillåta och acceptera mig själv att tänka på huruvida det är rätt – huruvida det är bra – huruvida jag borde, eller inte borde göra vad jag vill göra – och således separera mig själv in i en karaktär av tvivel – uppbyggd av en vriden idé av moral – som består av idén att jag alltid har fel, och att jag måste vaka över mina impulser – för tydligen är allting som jag upplever, och vill göra av djävulen självt och måste förtryckas

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in en dvala där jag väntar med att göra saker och ting som jag vill göra – i fruktan att det jag vill göra kommer leda till konsekvenser, och att jag kommer utifrån mitt beslut att uppleva mig själv i en sämre position i min värld – och inom mig själv – och att jag längre fram i tiden kommer titta tillbaka på mig själv och mitt beslut och tänka – ”nej, det där skulle jag aldrig gjort – tusan också att jag gjorde det där” – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att sluta att oroa mig själv för hur jag möjligen kommer uppleva mig själv i framtiden och istället lever HÄR

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid minnen där jag känt det som att jag gjort fel beslut – och således satt mig själv i knipa – och skapa en idé av mig själv utifrån dessa minnen av att jag inte kan ta beslut – och att jag inte vet hur jag ska leva – eftersom allt jag gör i slutändan bara rinner ut i sanden och blir fel – istället för att se, inse och förstå att om jag tillåter och accepterar mig själv att hålla kvar vid en sådan idé så blir den självklara konsekvensen att jag stagnerar och blir en stillasittande grönsak som inte vågar göra någonting överhuvudtaget – för tänk om det blir fel

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att istället för att ta ett beslut direkt – göra en handlingsplan – och hålla mig själv till handlingsplanen – att istället börja fundera på om det är rätt, eller fel – har jag gjort en korrekt handlingsplan? Har jag gjort en felaktig handlingsplan? Har jag glömt någonting? Kommer jag att ångra mig? Och istället för att fråga mig själv alla dessa onödiga frågor – sluta att tänka – och således sluta att existera inom och som problem

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att mala planer och idéer och eventuella beslut i mitt huvud – istället för att jag skriver ner dem – kartlägger dem – och sedan tar ett beslut och gör det – och därefter sluta tänka på det – och inte fundera på huruvida jag gjort rätt, eller fel beslut – utan helt enkelt gå mitt beslut här en och jämlik

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att sluta att vara rädd för att ta fel beslut – att sluta att fundera på om jag tagit rätt, eller fel beslut – och att sluta att titta tillbaka på mitt förflutna för att ångra mig själv för dåliga beslut – och istället åtar jag mig själv att leva fysiskt HÄR – praktiskt HÄR – och att ta beslut i ögonblicket – ta beslut när jag ser att någonting skulle vara bra för mig och inte oroa mig för om beslutet är rätt eller fel – för jag ser att ett sådant beteende inte leder någon vart överhuvudtaget – och sålunda – när jag ser att jag oroar mig själv för att ta ett felaktigt beslut – stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och tar mig själv tillbaka hit – och tar ett beslut

Jag åtar mig själv att inte längre skapa fantasifoster i mitt huvudet utan att istället leva praktiskt och fysiskt HÄR – att ta beslut praktiskt och fysiskt HÄR – och att inte skapa planer, och fundera på hur jag borde leva – på hur jag inte borde leva – på vad jag borde göra – på vad jag inte borde göra – utan istället leva och uttrycka mig själv praktiskt och fysiskt här som min kropp – och när jag ser att det är någonting jag vill göra som jag ser kommer stötta mig – att jag då gör det och inte håller mig själv tillbaka i fruktan och ångest inför att ta fel beslut

Jag åtar mig själv att sluta leta i mig själv – och i mitt förflutna efter dåliga beslut som jag kunde gjort bättre – och att därigenom sluta misstänka, och vara rädd för att framtida beslut jag kommer ta – kanske också kommer vara dåliga – och kanske också kommer att leda mig ner i en upplevelse där jag kompromissar mig själv; istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att släppa det förflutna – att släppa mina misslyckade beslut – och lita på mig själv att jag kan ta effektiva beslut här

Jag åtar mig själv att sluta internalisera punkter innan jag tar dem till handling – utan istället agera HÄR – och ta dem i fysisk och praktisk applikation här – och göra dem verkliga – och således inte tillåta och acceptera mig själv att på något sätt leva och skapa en alternativ verklighet uppe i mitt huvud

Jag åtar mig själv att sluta ifrågasätta och analysera allt jag vill göra – allt jag tycker är kul att göra – och sluta konstant fråga mig själv om det är bra – om det är dåligt – om det är positivt – om det är negativt – och istället tillåta och acceptera mig själv att lita på mig själv här

Jag åtar mig själv att sluta leva i och som fruktan och misstänksamhet – såsom en konstant rädsla för att någonting ska gå fel – för att någonting oväntat ska dyka upp och att jag inom detta kommer att inse att jag gjort fel och att jag inte tagit i beaktande de punkter jag borde beaktat – och istället åtar jag mig själv att lita på mig själv

Jag åtar mig själv att inte stagnera i min applikation av och som mig själv – och i detta ser och förstår jag att stagnation alltid är baserat på rädsla och ångest – såsom rädslan för att göra fel – och i detta tillåter och accepterar jag mig själv att släppa hela konceptet om rätt och fel eftersom jag ser hur oerhört begränsat – och dumt det är att hålla kvar vid en sådan idé och ett sådant koncept som faktiskt inte hjälper mig överhuvudtaget

Jag åtar mig själv att sluta vaka över mig själv i en slags förvriden moral – där jag existerar som en polis i mitt eget medvetande och konstant ifrågasätter allt jag säger och gör huruvida det är rätt eller fel – och istället åtar jag mig själv att lita på mig själv och att leva HÄR såsom min mänskliga fysiska kropp – och uttrycka mig själv HÄR såsom min mänskliga fysiska kropp

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att anledningen till att jag inte vågar ta beslut – och att jag inte vågar leva HÄR – DIREKT – utan att planera och tänka – är för att jag fördömer mig själv, och ser mig själv som i grund och botten ond – och därigenom förtrycker mig själv för att hålla den ondskan tillbaka – således åtar jag mig själv att istället leva HÄR – att tillåta och acceptera mig själv att uttrycka mig själv, och att lyssna på mig själv i fråga om vad det är jag skulle vilja göra – vad det är jag skulle vilja prova på – och således tysta den där konstant analyserande och övervakande rösten jag skapat inom och som mig själv

Jag åtar mig själv att sluta hålla kvar vid förflutna minnen av beslut jag taget – och istället leva och uttrycka mig själv HÄR – och ta beslut i och som ögonblicket i tillit till mig själv – och således sluta att tvivla på mig själv – sluta att tro att jag på något sätt är felande och att jag därmed är förhäxad att alltid göra saker och ting som går åt skogen

Jag åtar mig själv att sluta tänka – och istället leva HÄR

Jag åtar mig själv att ta beslut – och att leva dessa besluten HÄR – och sluta mala planer, fantasier och drömmar i mitt huvud – antingen gör jag det – eller gör jag det inte – men jag slutar i vart fall att tänka på det och lever istället HÄR såsom min kropp – en och jämlik

Dag 65: Jag Är Dygdig!

Karaktär 1 – Att Hjälpa-karaktären:

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera och se mig själv som en hjälpsam och snäll människa – och i denna idén och bilden av mig själv – känna och uppleva mig själv överlägsen andra människor, och känna mig mer godhjärtad, och förstående än andra människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se, och definiera mig själv såsom att vara en empatisk och omtänksam människa, och därmed skapa en karaktär av och som mig själv såsom att vara dygdig, och principfast – istället för att se, inse och förstå att jag skapat denna karaktären – inte för att faktiskt vara/leva som ett exempel av vad som är bäst för alla – utan så att jag ska kunna känna mig överlägsen andra, och få erkännande av andra såsom att vara moraliskt överlägsen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta illa vid mig när någon inte vill ha min hjälp, eller när någon inte är tacksam för mina moraliskt korrekta handlingar – istället för att se, inse och förstå – att detta visar att jag inte är ovillkorlig i min hjälpsamhet, och min dygdighet, eftersom jag vill ha någonting tillbaka – nämligen erkännande – och att människor ska se och definiera mig inom sig själv såsom snäll, och god, och trevlig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa den omtänksamma, och hjälpsamma karaktären, för att få människor att tycka om mig, för att på så vis, indirekt, undvika konflikt och meningsskiljaktigheter – eftersom jag upplever mig själv nervös, rädd och obekväm då konflikter och meningsskiljaktigheter uppstår – och i och med detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att förlåta och släppa taget om min rädsla, och ångest för att möta konflikter med andra människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en moral, och en dygdighet inom och som mig själv, som jag lever ut i tron att ”det är rätt, eftersom det känns rätt” – istället för att se, inse och först att denna karaktären begränsar mig ofta, och gör så att jag krampaktigt håller mig kvar vid icke-stödjande förhållanden, och ögonblick – eftersom ”det är rätt att göra så” – istället för att se, inse och förstå att den enda moralen, och den enda dygdigheten jag ska hålla kvar vid är vad som är bäst för alla i varje ögonblick – och detta är en praktisk insikt, och inte någonting som ”känns rätt”, eller ”känns fel”

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa idén inom mig själv att det finns någonting sådant som en ”god människa” – och definiera denna idén såsom en människa som alltid är snäll, hjälpsam, och accepterar andra människor – och aldrig rör upp känslor, eller konflikter – utan alltid är medlande, och trevlig – istället för att se, inse och förstå att denna idén jag skapat av en ”god människa” är rent faktiskt och praktiskt levt en ”begränsad människa” – eftersom om jag lever på ett sådant sätt att jag fruktar konflikter, och därmed inte tillåter mig själv att ta tag i och vara hård, principfast, och leva med integritet och bestämdhet i de ögonblick som kräver det – att jag då kommer kompromissa mig själv – och mitt liv/verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att illa vid mig, och bli orolig när någon säger att jag är ond, eller elak – och börja tänka inom mig själv att ”är jag verkligen elak?” – ”var det jag gjorde verkligen elakt?” – ”jag måste ändra mig själv!” – i en rädsla och ångest för att vara/bli definierad som elak – istället för att se, inse och förstå att ordet elak, och ond har i denna världen getts en definition som inte är praktiskt orienterad – och därför kan människor definiera andra människor som onda så fort deras känslomässiga upplevelse av sig själva inte är positiv – därför stoppar jag mig själv från att frukta att andra ska sig mig som elak – och jag lever istället här i varje ögonblick i beaktande av de praktiska problem jag möter, och den praktiska verklighet jag befinner mig i

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera som karaktären, att jag vill visa andra människor att jag duger, att de kan lita på mig, och att de känner mot mig att jag är trevlig, och snäll – istället för att tillåta, och acceptera mig själv att leva här – i enhet och jämlikhet med min kropp, och mitt andetag – och leva endast i beaktande av de praktiska omständigheterna jag möter, och inte i ett begär av att få bli sedd på ett visst sett i andra människors ögon

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja att andra människor ska behöva mig, och känna som att jag är en trevlig, och speciell kraft i deras liv, som visar dem vad riktig godhet och trevlighet är – istället för att tillåta, och acceptera mig själv att se, inse och förstå – att denna karaktären är baserad på rädsla att inte bli omtyckt och älskad, och att jag genom att medverka i denna karaktären helt begränsar, och håller mig själv tillbaka inom mig själv från att uttrycka, och leva mig själv naturligt som vem jag är – i och med detta inser, ser och förstår jag att det jag inte tillåtit mig själv att leva är självkärlek, och självacceptans – där jag slutar söka – och istället älskar mig själv, och accepterar mig själv – därför driver, och viljesätter jag mig själv att leva självkärlek, och leva självacceptans – och därmed sluta söka efter detta utanför mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja bli sedd och uppfattad av andra som ”en ängel” – som någon som ”verkligen bryr sig” – så att jag ska kunna känna mig själv bra inom mig själv, positivt uppladdad, och överlägsen andra människor – och för att nå denna idén av mig själv – kompromissa mig själv, och försätta mig själv i ett emotionellt tillstånd av konstant nervositet – där jag hela tiden är nervös för att jag ska säga, eller göra någonting som kommer att förstöra människors inre bild av mig såsom att vara en ängel, att vara snäll – och att vara trevlig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte acceptera min ”elaka sida” – alltså den sidan av mig som inte har någon moral, inte har några idéer om vad som är rätt och fel – utan en sida av mig själv som är naturlig, här – en djurisk sida som enbart beaktar de praktiska omständigheterna här, och lever fullständigt självständigt och utan rädsla för andras tyckande, och tänkande

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå – att den enda anledningen till att jag vill bli sedd, och beaktad som snäll, och omtänksam, är för att jag är rädd för vad andra ska tänka och tycka om mig – i och med detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva egenvärde, och leva självständighet, och bestämdhet – och gå bortom min rädsla för vad andra tycker och uttrycka mig själv ovillkorligt här i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte upptäcka vem jag är när jag inte längre är rädd, eller nervös, eller orolig för hur andra ska uppfatta mig själv – utan jag istället lever här i enhet och jämlikhet med min kropp, till fullo i varje ögonblick – och utan att alltid förvänta mig det värsta

Jag åtar mig själv att stoppa karaktären av och som mig själv som ”den omtänksamme” – ”hjälparen” – ”den förstående” – och ”den snälle” – eftersom jag inser att denna karaktär kompromissar mig – och jag åtar mig själv att istället lära känna mig själv som ”djuret” – såsom att lära mig att uttrycka mig själv ovillkorligt, och utan idéer om rätt och fel här i varje ögonblick

Jag åtar mig själv att skapa ett intimt förhållande med min mänskliga fysiska kropp, och lära mig att uttrycka mig själv, och leva en och jämlik som min mänskliga fysiska kropp – utan idéer, utan tankar om rätt och fel – utan rädsla – utan enbart i beaktande av vad jag rent praktiskt möter här i varje ögonblick i min verklighet

Jag åtar mig själv att träna mig på att leva självständighet, och bestämdhet – och applicera det jag ser i djur, såsom en förmåga att obehindrat röra på mig själv och agera med sunt förnuft – även om andra har känslor, och upplevelser mot mina handlingar, och mitt sätt att leva

Jag åtar mig själv att sluta medverka i känslor, och upplevelser av och som mig själv såsom att jag är dygdig, principfast, och moraliskt korrekt – och därmed överlägsen andra människor – och istället tar jag mig själv tillbaka hit till min kropp och min fysiska verklighet här, i varje ögonblick

Karaktär 2 – Ett Annat Liv-karaktären:

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sitta och tänka, drömma och fundera på hur jag skulle uppleva mig själv om jag hade en annan människas liv, och i detta tänka, och fundera på huruvida mitt liv är för dåligt, och kan bli bättre – och om jag saknar någonting i mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sitta och filosofera om mitt liv, om vad jag saknar, om vad jag tycker jag har, och om vad jag vill mer ha – och drömma bort mina möjligheter att leva och uttrycka mig själv här som min fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse att alla mina känslor såsom gillande, och ogillande gentemot mitt nuvarande liv är baserade på förprogrammerad kunskap – eller hjärntvätt – eftersom jag lärt mig från mina föräldrar, kompisar, och samhället – vad som tydligen är bra, och vad som är dåligt – istället för att jag slutar att känna saker om mitt liv, och istället tittar rent praktiskt på mitt liv utan några upplevelser inom mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ifrågasätta upplevelsen inom mig själv att vilja ha en annan människas liv, i insikten att det jag upplever är ett begär efter energi, ett begär efter att få manifestera mina fantasier; utan att inse, se och förstå att mina fantasier, och begär inte är riktiga – och att jag inte kan nå fullständig ro inom mig själv genom att följa mina begär, och fantasier, utan endast genom att helt släppa taget, och tillåta mig själv att vara här i enhet och jämlikhet med min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte stoppa mig själv när jag märker att jag går in fantasier, i tron att mina fantasier, och dagdrömmar ”berikar mitt liv” – och att jag ”kommer på hur jag vill leva” genom mina dagdrömmar – istället för att se, inse och förstå att jag rent faktiskt missar mitt liv här, såsom andetaget och min mänskliga fysiska kropp genom att dagdrömma – och att jag inte kommer på hur jag vill leva, utan endast följer efter en tanke, och känsla inom mig som säger till mig hur jag ska leva – därför inser jag hur viktigt det är att jag skriver ut mina ställningstaganden och beslut, så att jag kan forma mitt liv utifrån rent praktiska överväganden, och inte känslor och tankar i mitt huvud

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå att dagdrömmar gör mig avskuren från verkligheten, och gör att jag inte medverkar lika starkt, och närvarande i detta ögonblicket – eftersom jag inom mig själv separerat mig själv till ett framtida, och illusoriskt ögonblick som tydligen är viktigare än detta ögonblicket – trots att detta ögonblicket faktiskt är riktigt och händer verkligen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv som en drömmare, och en bohem – och därmed känna och uppleva mig själv annorlunda andra människor, eftersom tydligen har jag ”mer drömmar, och större personlighet än andra” – istället för att se, inse och förstå att mina drömmar inte är riktiga, och att min personlighet inte har någon relevans överhuvudtaget i fråga om att skapa denna världen till någonting som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att genom att tänka, och definiera mig själv inom mig själv, skapa och se mig själv såsom en kändis, en speciell människa, en unik människa, med ett unikt liv, och levnadssätt – och i detta se och definiera mig själv som mer än andra människor – istället för att tillåta och acceptera mig själv att leva och uttrycka mig själv utan känslor, och utan att skapa en idé av mig själv inom mig själv såsom att vara mer än andra, utan endast uttrycka mig själv såsom min mänskliga fysiska kropp i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé av mig själv såsom att vara mer än andra, och skapa denna idén genom att definiera mig själv i förhållande till de dagdrömmar jag har, och tänka att mina dagdrömmar är speciella, och unika – och mer än  vad andra människors dagdrömmar är – och tänka i och med detta att jag måste vara mer än vad andra människor är

Jag åtar mig själv att sluta dagdrömma, och sluta skapa fantasier inom mig själv om vem jag är, och hur jag är, och att istället tillåta och acceptera mig själv att leva och uttrycka mig själv här i varje ögonblick – i enhet och jämlikhet med min mänskliga fysiska kropp

Jag åtar mig själv att inte slösa bort mitt liv i dagdrömmar, och tankar – utan istället spendera varje ögonblick här i och som min mänskliga fysiska kropp – i fullständig medvetenhet om mig själv och min omgivning

Jag åtar mig själv att inse, se och förstå – leva denna insikten och förståelsen – att drömmar inte gör mitt liv mer fullständighet – och att fullständig ro endast kan nås genom att jag står upp och inom och som mig själv och lever fullständigt i varje ögonblick – såsom att leva i fullständig medvetenhet om min kropp, och min omgivning här i varje ögonblick