Tag Archives: motivation

Dag 373: Vad är motivation?

Ordet motivation har enligt svenska ordböcker definitionen: Inre behov som ligger bakom visst (potentiellt) beteende. Det härstammar från ordet motiv som i sin tur betyder: Underliggande orsak (till viss handling). Alltså handlar motivation om att ha en orsak, ett behov som sedan leder till en viss handling. Problemet som många har är att detta behov till rörelse är oberäkneligt. Vissa dagar finns där ett stort behov, andra dagar ett mindre, och en tredje dag ingenting alls.

Mängder med människor tror sig därför helt sakna motivation. De känner inget behov, inget driv, ingen längtan, inget sug efter att göra någonting. Och eftersom de inte känner någon energi, upplevelse, eller inre rörelse till handling gör de antagandet att motivation inte finns inom dem – det är tydligen någonting som saknas i deras liv. Hur många gånger har jag inte hört om bekanta som ger upp på något åtagande för att ”de inte känner för det” eller ”inte orkar göra det”. Speciellt under mina universitetsstudier, när det varit dags att lämna in någon skriftlig uppgift, har det varit brukligt att höra om ”skrivkramp” och att någon bara inte ”inte känner för att skriva”. Motivation, såsom det definierats i modern tid handlar alltså om att ha någon form av upplevelse inombords som driver en framåt – och såtillvida en sådan upplevelse saknas är man tydligen omotiverad.

Om vi tittar på hur det stora flertalet definierat, och lever ordet motivation, går det att se att där saknas en bestämmande vilja, en beslutande kraft, och en passionerad ståndaktighet. Motivation ses i stället som någonting som en vacker dag helt plötsligt uppstår. Det är dock en felaktig förståelse av ordet motivation.

För att få en mer korrekt bild av motivation kan vi titta på ordet MOTOR som betyder: Apparat som driver någonting. Ordet motor har alltså i princip samma slags innebörd som motivation. Den enda skillnaden är att ordet motor definierar en mekanisk orsak till rörelse, emedan ordet motivation definierar en mental orsak till rörelse. Vilken av dessa två är den mest tillförlitliga typen av rörelse? Är det den mekaniska, eller den mentala?

Uppenbarligen är den mekaniska orsaken till rörelse mer tillitsfull än den mentala. Till exempel slutar din bilmotor aldrig att fungera för att den ”inte känner för att starta” – utan eftersom den blivit konstruerad/formad för ett visst syfte/ändamål – och uppfyller de fysiska förutsättningar som krävs för att kunna skapa rörelse, så gör den det. Kraften och styrkan i en motor kommer från att den är helt och hållet FYSISK i sin kraftöverföring. Den utnyttjar således fysiska lagar, substanser, och krafter för nå framåt. Visserligen behöver den bränsle, men också det är en beräknelig faktor. För om man tankar kommer motorn att starta och röra sig framåt.

Precis på samma sätt som en motor fungerar kan man välja att närma sig motivation. För vad är det EGENTLIGEN du behöver för att kunna motivera dig själv?

Svaret på den frågan är enkel. Det är din kropp. Och om du tittar på din kropp kan du se att den har stora likheter med en motor. Det är en slags apparat som driver någonting, och vad den driver är dig. Din kropp för dig framåt genom livet. Det enda den behöver i utbyte är näring och omsorg. Men smörjer du den väl, ser till att tanka med rätt bensin, och servar enligt serviceboken – ja – då har du en motor som räcker åtminstone en 80 år.

Lösningen på problemet med motivation är därför att inte låta motivation vara beroende av vad du känner och upplever. Låt i stället motivation vara hur du KROPPSLIGEN rör dig för att få saker och ting gjorda – och låt bränslet till din mot(or)ivation vara ditt beslut att nå ett mål du etablerat för dig själv. Rör dig sedan framåt med varje andetag. Det märkliga är att det egentligen är din kropp som gör allt arbete, du själv hänger bara med och säger till vad som ska göras, när det ska göras, och hur det ska göras. Du är chefen som tar besluten, och sedan låter du din motor sköta resten – din egen personliga motor som är gjord av kött och blod.

Många självhjälpsmetoder utgår från den helt felaktiga utgångspunkten att motivation måste vara en känsla, eller upplevelse som man laddar upp genom att tänka positivt. Men vad leder det till? Uppenbarligen kommer du att stöta på svårigheter i livet, negativa händelser kommer att inträffa, olika hinder kommer att hamna mellan dig och dina drömmar. Om du då har gjort dig själv beroende av en positiv upplevelse för att vara motiverad, finns det en synnerligt stor risk för att din motivation kommer flyga all världens väg. Den kommer förbytas med en illasittande negativ upplevelse, som sedan kan utvecklas till depression, apati, och rentav motsatsen till den där positiva upplevelsen som fanns där från början.

Men, om du i stället baserar din motivation på din kroppsliga apparat, som till sin natur är skapad till rörelse, skapande, initiativ och upplevelse – då bygger du din motivation på en berggrund. Om du förlitar dig på din fysiska kropp för motivation kommer ingenting kunna stoppa dig. Det finns inga toppar eller dalar – utan varje dag är en dag då du tar ett beslut och sedan med din kropp rör dig framåt för att hantera livet. Du tar hand om dina åtaganden, dina ansvarstaganden, gör det som behövs, och sakta men säkert ser du resultaten träda fram.

Dag 371: Många åtaganden = Stress?

girl-261182_640Att vara stressad, jäktad, är det samma som att vara effektiv? Många bär säkert på illusionen att desto mer man stressar, desto mer ångest man har, desto bättre går det och ju mer saker kan man få gjorda. Under mina studier träffade jag flera gånger på människor som inte kunde planera ut sina studier över en längre tid och de gjorde i stället allt kvällen före provet, eller inlämningsdagen. Anledningen för att de inte kunde sprida ut sitt arbete, och göra det i maklig takt, var för att de inte kände en ”tillräcklig press” – det fanns inte ”tillräckligt med ångest” när det fortfarande var långt kvar till deadline.

Det verkar alltså som att vi behöver stress och ångest för att överhuvudtaget kunna röra oss själva framåt, men behöver det vara på det sättet? Om vi tittar på de grundläggande komponenterna för fysisk rörelse består dessa av: En fungerande kropp + Ett mål/beslut/en riktning – och har man dessa två komponenter går det att = Skapa rörelse. Till exempel består handlingen av att göra en kopp kaffe av dessa två delar. Du bestämmer dig för att du vill ha kaffe, och sedan rör du dig med din kropp för att manifestera ditt beslut i denna fysiska verklighet.

Rent fysiskt/tekniskt behöver vi alltså INTE ångest eller stress för att få saker och ting gjorda. Men ändå envisas vi med att inte göra saker förrän de är så pass nödvändiga att det blir en fråga om överlevnad – varför?

Man kan ta det tillbaka till vårt beroende av energi för att röra oss själva framåt. Det är en återkommande svaghet som går igen i alla delar av våra liv. Vi rör oss in i nya förhållanden, för att vi känner för det. Vi köper den där nya prylen, för att vi känner för det. Vi skriker på den där dumma grannen, för att vi känner för det. Jag menar i stort allt vi gör styrs av antingen en känsla eller emotion som verkar attraherande eller hämmande. Men är det nödvändigt för oss att ha den här typen av inre maskineri, varför kan vi inte själva besluta oss för vad vi vill/ska/behöver göra, och sedan agera i enlighet med vårt beslut?

Det är möjligt att styra vårt liv i enlighet med PRINCIPER, i enlighet med SUNT FÖRNUFT, det är möjligt att gå bortom behovet av energi för att skapa rörelse, och beslutet att gå bortom energi är det mest FANTASTISKA och självstärkande som du någonsin kommer att göra. Det finns ingenting mer givande än att skapa någonting av egen motor, man ser någonting som man önskar manifestera, och sedan gör man det utan att ha någon inre dragning. Till exempel, du ser att du måste gå med din hund mer än vad du redan gör. Du känner inte för det, utan du har nästan motstånd mot att offra mer av din tid för det ändamålet – men i stället för att låta en sådan negativenergi styra över dig tar du ett beslut att GÅ MED HUNDEN – och sedan gör du det.

Den här metoden att styra sig själv med är verkligen effektiv, och jag har personligen, med just detta sättet att leva, lyckats manifestera ett antal stora, och krävande mål. Kärnan i tekniken är att bli sin EGEN ENERGI – och i stället för att låta känslor och emotioner vara ens drivkraft, låta sunt förnuft, logik, och det faktum att man ser vad som kan förbättras eller göras annorlunda, bli ens motivation och anledning till rörelse. Således ändrar man sin utgångspunkt från att vara energiberoende, till att vara praktisk, fysisk, stabil, och oföränderlig – man är densamma igår, idag och imorgon.

Dag 362: Att lämna efter sig något stort

Det är inte så sällan som man hör någon nämna att de vill lämna efter sig någonting stort, göra någonting speciellt, eller unikt för världen. Man vill förnya något område, skapa en omvälvande social reform, utgöra den drivande kraften för en ny revolution. Den bakomliggande motivationen är att man vill åstadkomma någonting fantastiskt och revolutionerande.

Jag måste säga att det är precis ett sådant motiv jag har haft i mitt liv. Framför mig såg jag hur mitt avtryck i denna världen skulle vara enormt, viktigt, och revolutionerande. Det är också denna inställning som har präglat många av mina beslut vad gäller min framtid – MEN – det är intressant att se hur denna drivkraft om att vilja skapa någon enorm och betydande förändring nästan alltid har sina rötter i egenintresse. I vart fall har det varit så med mig. För egentligen vill jag inte skapa en revolution, förnyelse, och social reform för att jag faktiskt och innerligt bryr mig om andra – NEJ – det handlar om framgång, uppmärksamhet, och berömmelse.

Nu när jag kan se att mina bevekelsegrunder inte alltid är godhjärtade, har jag påbörjat processen att lära mig ta nya beslut i mitt liv om vart jag ska, hur jag ska leva, och vem jag vill vara i framtiden. Jag ser att det inte är så viktigt VAD jag gör, utan det som är av väsentlighet är VEM jag är i det jag gör. Det finns flera exempel på människor som har så kallade betydelselösa och bagatellartade jobb; t.ex. arbeten som bonde, snickare, anläggningsarbetare, soptömmare, trädgårdsmästare, m.m. Men frågan man borde ställa sig är om dessa arbeten i själva verket är betydelselösa? Vem avgör vad som är av betydelse eller inte? Om vi själva hänger oss fullständigt till det vi gör, och vi lever ut oss själva, och strävar efter att alltid göra vårt yttersta, gör vi inte arbetet betydelsefullt då?

En annan aspekt av denna punkt är hur jag ofta känt en stor rädsla inför att inte ta de beslut som kommer föra mig i ”rätt riktning” där jag kan uttrycka mig själv till min fulla potential. Återigen går det att se att utgångspunkten för min tankegång är rädsla, och att rädslan i grund och botten är att jag inte ska kunna uppfylla mitt egenintresse, mina förhoppningar och begär gällande min framtid – vem jag hoppas kunna bli och vad jag hoppas att jag ska kunna göra. Det handlar alltså inte om välgörenhet, om empati, barmhärtighet och medkänsla för andra människor – NEJ – det handlar om vad JAG vill ha.

Det är intressant att se hur jag trott att mina drömmar och idéer om framtiden faktiskt kom från en plats inom mig av att jag vill göra skillnad för andra. Men med den största delen av dem förhåller det sig alltså inte på det sättet, utan mina planer har uppstått utifrån begäret att få ”vara någon”. Att skapa ett syfte för mig själv som FAKTISKT är baserat på en förståelse av vad som är bäst för alla är någonting HELT ANNAT än att följa efter en idealistisk upplevelse eller passionerad känsla. När man lever ett praktiskt syfte finns ingen upplevelse, det finns ingen energi, det finns ingen rädsla, och inget egenintresse. Och det är av den enkla anledningen att man faktiskt inte gör det bara för sig själv, utan man gör det för alla, som en gåva man ger av sig själv till världen – och det är någonting väsensskilt från att söka efter att få uppfylla sig själv.

Om man nu befinner sig i situationen där man känner sig sakna syfte, mening och riktning i sitt liv, bör man nog först fråga sig var någonstans man kan göra livet bättre för andra, även om man i den positionen som man väljer kommer att vara helt anonym. För det handlar inte om hur andra ser på det man gör, eller hur det värderas av samhället, det handlar om VEM MAN ÄR i det man gör; lever man sig själv tillfullo? Hänger man sig själv totalt till sitt yrke, eller lever man i två världar? Ofta är det som så att de yrken som har ett anseende av att vara de mest betydelselösa, är de allra viktigaste. Det visar bara att när man tar ett beslut om var eller i vilken position man ska placera sig själv i denna världen, går det inte att använda idéer och värderingar som kommer från samhället. Man måste istället titta inåt och fråga sig själv, vem är jag, vem vill jag vara och vad kan jag ge?

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att värdera mig själv och min framtid utifrån hur viktiga jag tror dem kommer vara för samhället i sin helhet, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som ett begär efter att få vara viktig, och basera mitt liv, min rörelse och min drivkraft på att få uppleva mig själv som viktig – och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället fråga mig själv VAR och HUR jag kan göra störst skillnad i andras liv – och även i mitt eget liv – hur jag kan ge någonting till andra som kommer att förstärka och förbättra deras liv – hur jag kan stå för någonting som kommer att ha en märkbar effekt – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på var jag vill hamna, på vem jag vill vara i andras ögon, på hur jag vill att andra ska uppfatta mig – istället för att lägga fokus på vad jag kan ge och skapa för andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i mitt liv, och hur jag närmar mig att skapa ett syfte, mening, och en framtid för mig själv, att endast se på, och överväga, och beakta mig själv, vad jag kan få ut av en framtid, vad jag kan tjäna på mina planer, och således förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att öppna mitt sinne, öppna mig själv och se vilka möjligheter som finns framför mig, att se vad jag kan göra för att skapa en substantiell ändring, och någonting som jag gör för mänskligheten i sin helhet, och inte bara för mig själv som en individ som önskar ha uppmärksamhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se på mitt liv, se på min framtid, se på mina möjligheter i livet, endast från en utgångspunkt av egenintresse och att tänka på vad jag kan tjäna på saker, vad jag kan få uppleva och få ut av livet – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att öppna mig inför andra, att öppna mig inför världen, att låta mig själv se, att det finns mer än endast mig själv, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att driva mig själv framåt i mitt liv, och i mina dagliga aktiviteter och tro att jag gör det för ett högre kall, men när det egentligen bara handlar om att jag vill vara speciell, ha uppmärksamhet, och erkännande från andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att rädsla indikerar att jag ännu än så länge endast bryr mig om mig själv, och att jag endast ser till mig själv, mitt liv och min självutveckling, istället för att låta mig själv se till allas bästa – se till denna världen i sin helhet och var jag kan placera mig själv där jag kommer att kunna spela en effektiv roll för att ge till andra såsom jag själv vill ta emot – där det inte handlar om mig själv – utan där det handlar om att faktiskt ge såsom jag vill ta emot

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara som besatt av att vilja lämna efter mig någonting, ge någonting till andra, i och som begäret av att få känna mig själv viktig, speciell, och som om att jag gett någonting till andra som de kommer ha en stor nytta av, och som därför gör mig mer viktig, speciell, och bättre – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att besudla min process och min motivation att skapa någonting i denna världen som är bäst för alla med egenintresse – där jag gör det för mig själv – för att jag ska bli känd, jag ska bli sedd, och jag ska få ett högt anseende – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället ge till andra – bry mig om andra – och se till andras liv jämlikt till mitt eget – och också förstå att det är lösningen på att transcendera och gå igenom rädsla – att faktiskt bry mig om någonting mer än mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att när jag väljer min riktning, och mitt syfte, vad jag ska göra med mig själv, och vilken riktning jag ska gå i, kommer det inte finnas någon energi inom mig, det kommer inte finnas någon upplevelse, utan det kommer vara ett praktiskt beslut, att jag ser i vilken riktning jag kan göra mest nytta, och sedan går jag den processen, och skapar mig själv i det livet – och gör det i tystnaden som är jag – och således förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det är en sådan tystnad, och sådana praktiska överväganden som visar på när ett beslut är riktigt och inte motiverat av upplevelser, av känslor, av egenintresse – när man enkelt gör någonting för att det är praktiskt och effektivt – och leder till resultat som kommer vara gynnsamma för alla

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i fruktan, och rädsla, och vill börja ta beslut, eller tänka på min framtid i dessa emotioner, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att jag inte kan skapa en framtid om jag går in i rädsla, utan då blir vad jag skapar endast rädsla, och ett försök att beskydda mig själv, det blir ingen ovillkorlig framväxt och utveckling av mig själv, och det blir ingen ovillkorlig rörelse där jag tar med världen i mina beslut, och ser vad jag kan göra för alla; således åtar jag mig själv att andas, att genast förlåta rädslan, och sedan kolla på beslutet och det som är framför mig i sunt förnuft – utifrån vad som är praktiskt – utifrån var jag kan göra störst skillnad – inte för att jag vill ha uppmärksamhet eller erkännande – utan för att jag faktiskt bryr mig om andra

Jag åtar mig själv att bry mig om andra människor, att bry mig om livet, att bry mig om att assistera och stötta andra, att förbättra och effektivisera andras liv, och att göra någonting för andra som kommer att kunna hjälpa dem i deras liv

Jag åtar mig själv att släppa taget om egenintresse, och begäret efter att ha mitt eget perfekta, betydelsefulla liv, och jag åtar mig själv att istället se andra, erkänna andra, acceptera andra, och ge till andra såsom jag själv vill få – att inte längre vara besatt av mitt liv eller min framtid – utan istället se till allas liv och allas framtid och var jag placera mig själv för att vara en del av att skapa ett liv och en framtid som är bäst för alla

Dag 361: Att hitta det roliga i det tråkiga

För kontext, se min förra blog Dag 360: Konsten att finna sin motivation.

Jag kan fortsätta såhär ett ganska bra tag, för största delen av min ungdom karaktäriserades av en vild energetisk jakt efter nya äventyr, mål och drömmar, som sedan avtog och försvann. Men jag ska inte gå in närmare på alla de olika intressen, drömmar och mål som jag tog upp, utan istället vill jag belysa själva mekaniken bakom det här beteendet. Själva frågan om varför jag gjorde som jag gjorde – varför jag var så rastlös, och hela tiden sökte efter något nytt, varför jag drev mig själv framåt med den här energin, och sedan när jag var utan en sådan, inte gjorde någonting överhuvudtaget.

En av de primära orsakerna till varför jag existerade i det här beteendet har att göra med idén om att det är i vad jag gör som jag kommer hitta min passion. För jag trodde att glädje, och tillfredsställelse är någonting som endast kan komma från vad jag aktivt gör med mitt liv, dvs. vilka handlingar som jag lever ut. Därför hade jag konstant ett sökarljus påkopplat, där allting i min värld inspekterades och analyserades utifrån om jag upplevde saken var rolig, eller inte.

På grund av att jag trodde, och tänkte att allt som jag gör omedelbart måste leda till att känslor av glädje, och nöje kommer upp inom mig, för att saken i fråga ska vara värd att ägna mig åt, blev jag mycket begränsad. Det var endast några få saker som jag tyckte var kul, och de flesta gånger tyckte jag inte de var roliga under någon längre tid. Efter ett tag blev aktiviteterna beräkneliga och fyllda av rutin, och det var då som jag brukade lämna skeppet för att försöka hitta någonting nytt att göra.

Men vad jag kommit att inse i förhållande till nöje och glädje är att dessa upplevelser INTE behöver vara sammankopplade med handlingen eller aktiviteten man företar. Därutöver ska man absolut inte förvänta sig att en aktivitet direkt och omedelbart kommer att kunna vara rolig, givande och komplimenterande. Många av de saker som jag idag tycker är otroligt givande och roliga att ge mig själv hän till, upplevde jag i början som jobbiga, tråkiga, och svåra.

Jag har ett exempel från ett nyligt händelseförlopp där precis detta hände. I syfte att starta företag hade jag valt att läsa en kurs med affärsredovisning. Tidigare i mitt liv, och framförallt under tonåren, var det här med siffror, ekonomi, och företag bland det tråkigaste jag visste. Matematik ville jag därför inte ha att göra med och jag förkastade därför allt som inte var nödvändigt för mig för att ta mig igenom min utbildning.

När jag därför påbörjade affärsredovisningskursen, och lade märke till att det naturligtvis var många siffror involverade, och en hel del matematik, kände jag inombords ett motstånd. Jag tänkte att den här kursen kommer nog att bli tråkig, men att jag helt enkelt får ta mig själv igenom det här, för jag kan ju inte ge upp redan innan jag börjat!

När kursen så började gav jag mig hän till att läsa böckerna, göra uppgifterna, och sätta mig in materialet. Trots att jag kanske inte skulle tycka att kursen var direkt rolig ville jag inte göra det halvdant, utan jag önskade verkligen lära mig själv det här med affärsredovisning.

Vad som sedan kom att hända är fascinerande, och jag har varit med om det flera gånger, med olika slags kunskaper, färdigheter, och utmaningar. Jag började nämligen tycka om affärsredovisning! Jag märkte att när jag satte mig ner för att studera fanns där en glädje inombords, den var emellertid inte särskilt riktad mot studiematerialet i fråga, utan hade mer att göra med att jag genom kursen aktivt utmanade mig själv och lärde mig färdigheter som jag senare kan ha stor nytta av. Jag gillade helt enkelt grejen att jag kunde ta mig till informationen, förstå den, och sedan använda mig av det – själva processen att kunna behärska någonting nytt bringade alltså glädje inom mig.

Men ibland har jag också varit med om att när jag verkligen viger mig till någonting som jag initialt tyckt varit intetsägande, och andefattig, ämnet framför mig plötsligt öppnat sig och visat sig vara en oas av möjligheter. Juridik är ett sådant ämne som jag initialt tyckte lät urtrist, jag var förundrad över hur någon kunde orka bara läsa lagar under fem års tid.

Men i och med att jag blev djupare insatt i ämnet, märkte jag hur det fanns flera fascinerande aspekter i juridiken, och hur jag verkligen roades av vissa delar av hantverket. Någonting som jag kom att tycka om var det detektivarbete som följer med att försöka nå ett svar på vilken lag eller regel som ska användas i en viss situation. Man måste leta i böcker, artiklar, lagar, och andra slags texter, och just den här delen av juridiken blev jag fäst vid.

Det är alltså en stor lögn att man måste vara passionerad, tycka någonting är roligt, och givande innan man låtit sig själv prova på och ge sig själv hän till saken i fråga. Otaliga ting finns i våra världar som vi inte låter oss själva utforska och dyka djupare i för att vi dömer dem redan innan vi börjat. Andra grejor tycker vi är tråkiga bara för att de blivit allmänt accepterade och definierade som sådana, t.ex. som att diska, städa, göra läxor, osv.

Men vad jag har funnit är att alla ansvar, åtaganden och aktiviteter innehåller någonting, någon aspekt, dimension, eller del, som vi sannerligen kan tycka är rolig. För att upptäcka den där delen krävs det dock att vi är villiga att släppa taget om våra tidigare fördömanden, idéer och upplevelser, så att vi kan se på det som är framför oss med fräscha ögon. Om vi närmar oss någonting, och redan innan vi börjat, skapar en upplevelse av depression, aversion, olust, och missnöje är det såklart att vi inte kommer se någonting annat än just det. Vi måste därför våga börja om, och ge allting en chans, och inte i förtid döma ut saker – endast då kan vi upptäcka vad vi missat och som alltid varit mitt framför ögonen på oss.

I grund och botten är det alltså jag själv som skapar min upplevelse i förhållande till vad jag gör. Det är jag själv som bestämmer om jag ska låta mig själv finna glädje, och tillfredsställelse i det jag gör, eller om det istället ska vara en jobbig kamp som jag vill få överstökad så snabbt som möjligt. Därför låter jag själv inte längre begränsas av ett initialt motstånd mot att ta mig an och utforska en ny aspekt av min verklighet. Även om jag inledningsvis tycker att det är tråkigt, finns inom mig en orubblig visshet om att där alltid är någonting som jag kan lära mig att älska. Men det är upp till mig att förbli ovillkorlig, och utan förebråelser närma mig samt ta mig till vad som står framför mig. Ingen annan kan göra det åt mig.

Dag 360: Konsten att finna sin motivation

Vi lever idag i ett samhälle där motivation är någonting som ofta sammankopplas med pengar, drömmar, hopp, visioner, önskningar, förhoppningar och begär. Den accepterade definitionen av motivation är att vi rör oss framåt på grund av någonting – ofta på grund av någonting som vi inte själva direkt styr över.

I kontrast till vårt samhälle och den definition av motivation vi har accepterat står barn, djur och natur. Deras definition av motivation är en helt annan än vår egen. Barn, djur och natur, och säkert andra slags tingestar, drivs inte på samma sätt som den vuxna människan av energier och upplevelser. Det är också en av deras absoluta största styrkor, och en förmåga som möjliggör för många helt fantastiska saker att skapas.

Att ett barn lär sig gå är ett fenomen som kan härledas till den inneboende och naturliga motivation som ett barn föds med. För det är ju ganska uppenbart att barnet inte först drömmer om att kunna stå upprätt, sedan får ett begär om att kunna gå lite, och sedan målmedvetet förverkligar sin vision. Nej, istället lär sig barnet att gå som en naturlig del i dess utveckling. Det är helt enkelt någonting som händer och görs för att de fysiska förutsättningarna finns här och för att barnet har ett inneboende driv att vilja expandera. Ett sådant inneboende och medfött driv har ingenting med energi att göra utan är någonting helt annat.

Under mitt eget liv har jag i stor omfattning drivits av den mer onaturliga typen av driv – det vill säga den som baseras på energi, upplevelser, en känsla. Men det jag har insett är att detta driv, denna kraft i praktiken inte fungerar. Den är inte funktionell och den leder en inte till det man faktiskt behöver och vill ha. Om man låter sig följa en energi, och använda den som sin motivation och guide blir konsekvensen att ens liv blir irrationellt, och i bästa fall kan endast en skenbar målmedvetenhet och fokus frammanas. Och anledningen till det är att energi till sin natur är en mycket, mycket oberäknelig kraft. Vidare består den alltid av två sidor. Den har en positivt laddad sida, som t.ex. kan bestå av ett begär, och den har en negativt laddad sida, som t.ex. kan bestå av fruktan. När man sedan följer energin blir man i princip en fånge till hur upplevelserna fluktuerar och rör sig från en positiv till en negativ laddning och motsatt håll.

Jag kan med ett exempel från mina tonår visa hur detta kom till uttryck. Under loppet av kanske fem år lyckades jag bli intresserad av, och helt låta mig uppslukas av säkert fyra olika intressen. Jag ville ett tag bli filmregissör, och jag gav hela mitt liv till denna dröm, allt jag gjorde skulle leda till att jag blev en regissör. Jag åkte på konferenser, och filmvisningar, försökte skapa mig ett kontaktnätverk, och lära mig hur man faktiskt gjorde filmer. Men sedan hände något intressant. Drömmen försvann, motivationen var som bortblåst, och inget sug fanns kvar inom mig.

Då kom nästa intresse in i mitt liv, vindsurfing. Plötsligt inrutades varje ledig stund i mitt liv till att vindsurfa, till att se på vindsurfing brädor, till att planera mitt liv utifrån hur jag kunde tillägna mig mer färdigheter inom vindsurfing. Ja, jag blev som besatt av vad man kanske vid ett första ögonkast skulle kunna kalla för motivation. Men efter ett halvår var denna feber ingenstans att finna. Även detta intresse hade alltså uppslukats av jorden och alla planer, drömmar och begär jag tillägnat mig kändes inte längre viktiga.

Sedan kom nästa grej och det var dataspel. Mer exakt ett dataspel som heter Warcraft 3 – och omgående blev nästa mål att bli den bästa Warcraft 3 spelaren som någonsin existerat. Jag kunde sitta i timvis varje dag för att träna, för att bli bättre, för att kunna nå framåt och fullgöra mina drömmar och mål. Mitt liv var återigen fyllt av en härligt positiv energi av lust och framåtanda. Emellertid, och vid det här laget kan ni nog gissa vad som sedan hände, jo mitt intresse försvann, drivet var borta, mitt tidigare mål helt utan värde.

Jag kan fortsätta såhär ett ganska bra tag, för största delen av min ungdom karaktäriserades av en vild energetisk jakt efter nya äventyr, mål och drömmar, som sedan avtog och försvann. Men jag ska inte gå in närmare på alla de olika intressen, drömmar och mål som jag tog upp, utan istället vill jag belysa själva mekaniken bakom det här beteendet. Själva frågan om varför jag gjorde som jag gjorde – varför jag var så rastlös, och hela tiden sökte efter något nytt, varför jag drev mig själv framåt med den här energin, och sedan när jag var utan en sådan, inte gjorde någonting överhuvudtaget.

Fortsättning följer i nästa blogg.

Dag 353: Motivation och Nyårslöften

FyrverkeriI dessa dagar brukar nyårslöften florera, och mängder av löften avges, träningskort köps in, bantningskurer planeras, och den vanligtvis så avlägsna motivationen dyker plötsligt upp och många människor känner sig antagligen redo att verkligen förändra sina liv. Men som de flesta av oss har insett saknar det stora flertalet av de här löftena substans, och efter ett några månader brukar motivationen försvinna och löftet med denna.

En fråga vi borde ställa oss själva är varför vi väntar till nyår innan vi ändrar oss själva, och varför vi behöver den här känslan av att vara motiverad, uppumpad, och redo att förändra och styra upp våra liv? Om vi ser på det objektivt, rationellt och logiskt ter det ju sig mycket märkligt att det endast är på denna enda dagen under året som självreflektion, motivation och beslutsamhet kommer fram ur skuggorna, för är det egentligen inte som så att vi under hela året faktiskt har velat ändra på vissa saker? Men varför har vi inte gjort det?

Den största boven och tillika väggen som jag funnit stå mellan mig och förändring är motivation – har jag inte känt mig motiverad eller sugen på att ändra mig då har det inte heller blivit av. På grund av att jag väntat på motivation och lust har jag därför fortsatt existera i komprometterande livs- och tankemönster – och i princip tänkt att det inte är någonting jag kan göra åt. Emellertid handlar det inte om att jag inte kan göra någonting åt problemen, utan det handlar om att jag inte orkar göra någonting åt dem – alltså motivationsbrist.

MEN – vad jag har funnit är att det finns en lösning på detta motivationsproblem, och vad jag insett får väll anses vara litet av en revolution. Om vi tittar närmare på vad motivation består av är det nämligen en energi, en positiv känsla av ett driv, en upplevelse av att vi vill föra oss själva framåt och skapa eller förändra någonting – och med denna energi som bränsle rör vi oss sedan framåt – tar beslut – och lever vårt löfte i vår vardag – genom denna känsla av motivation upplever vi en kraft att vi kan förändra vårt fysiska leverne. Vad som är fascinerande är dock att förändringen sker fysiskt – genom att vi tar en fysisk handling – ett faktiskt beslut – och att vi lever detta genom att vi praktiskt rör oss själva i enlighet med vårt mål – och denna del av förändringen – den fysiska och faktiska rörelsen består inte av energi utan här arbetar vi istället direkt med vår kropp.

Men om den fysiska och faktiska förändringen är fysisk, behöver vi då ens en energi eller en motivation för att röra oss själva framåt?

Om vi tittar på när vi tar ett beslut att t.ex. äta mat, går det att se att det är någonting vi gör helt som en fysisk handling – vi bestämmer oss för att vi är hungriga – och sedan agerar vi – det finns ingen energi eller positiv känsla av motivation som är inblandad i processen. Precis samma princip kan vi applicera i andra delar av våra liv och detta är lösningen på motivationsproblemet = MOTIVATION är överskattat!

Jag ska ta ett exempel från mitt eget liv för att illustrera hur jag applicerar den här principen: För närvarande studerar jag inför min tentamen – och jag har sedan tidigare insett att jag behöver investera en viss mängd tid i studierna för att klara tentamen och uppnå ett resultat som jag kan vara nöjd med. Emellertid har jag ingen motivation eller lust till att sätta mig ner att studera – men ändå går jag upp varje morgon, äter min frukost, och sedan sätter jag mig framför böckerna och börjar läsa. Och jag kan göra det för jag har förstått att jag behöver ingen energi eller motivation för att ta det praktiska och fysiska beslutet att röra min kropp till böckerna, öppna dem, och sedan börja läsa igenom dem – det är nämligen en helt och hållet fysisk handling – och därför är det enda jag behöver min kropp. När jag väll satt mig själv på stolen och börjat läsa – ja – då är det ju helt enkelt bara att sitta kvar där och läsa tills det jag är nöjd – därefter gör jag någonting annat.

Enkelt eller hur! Detta är magin som går att finna när vi låter oss själva ge upp motivation som det där bränslet vi tror oss behöva för att driva igenom och skapa förändringar i vår värld. Istället för att förlita oss på en högst eterisk känsla – som kommer och går som den vill – förlitar vi oss på vår kropp – och det fantastiska med den är att den är här – varje dag – varje andetag – redo att användas och brukas.

Med denna insikt i bagaget är det lätt att förstå att nyårslöften och den där känslan av motivation som dyka upp i samband med sådana löften är onödiga och överflödiga – istället kan vi hela året runt skapa oss själva och vår värld på ett sätt som vi ser gynnar oss själva och andra i våra liv med hjälp av det enda redskapet som verkligen behövs – våra kroppar!

Dag 348: Passion och Motivation

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta med att applicera och förändra mig själv – och att vänta med att ta mina insikter och realisationer in i praktisk applikation – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att nu lägga mitt fokus på fysisk – praktisk rörelse och förändring – på fysisk och praktisk – omedelbar direktion i och som min fysiska värld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta med att dirigera – styra och skapa mig själv och mitt liv – och tänka att det är någonting som jag måste vänta med tills det att jag har tid att sitta ned och skriva – eller göra självförlåtelse – istället för att se, inse och förstå att jag skapar mitt liv i varje andetag – och det är således detta jag måste införa och implementera i mitt liv – att göra varje andetag – varje ögonblick till en applikation där jag motiverar och rör mig själv ut från sinnet och in i min praktiska – fysiska värld – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta med att förändra mig själv – att vänta med att dirigera mig själv – att vänta med att styra mig själv – istället för att omedelbart se på hur jag kan dirigera mig själv – och omedelbart ta praktiska beslut om hur jag kan driva mig själv igenom en viss punkt som kommit upp inom mig – och hur jag kan korrigera denna punkt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv gå en viss punkt – eller en viss process längre än vad som behövs – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att aktivt driva mig själv framåt – att aktivt och passionerat ta mig själv igenom de emotioner och känslor som kommer upp inom mig – att genast börja arbeta med dem – att genast börja gå igenom processen för att förändra och dirigera dessa punkter – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att falla tillbaka inombords – och att ge över min styrande princip till sinnet – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stoppa detta – genom att stå upp inombords – och i varje ögonblick när jag noterar att sinnet rör sig – att jag reagerar – eller dylikt – att applicera självförlåtelse på punkten – och att släppa reaktionen – ta bort tankarna – och föra mig själv tillbaka hit

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av mitt sinne – och tro att jag inte kan klara mig själv utan mitt sinne – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att avvakta och hålla mig själv tillbaka i min korrigerande process – där jag korrigerar och rör mig själv framåt halvdant – och utan att vara tillfullo hängiven och motiverad – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag genom det bara fördröjer och försinkar min process och gör det långsammare för mig att komma fram till ett slut – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försena och fördröja min process istället för att jag i varje ögonblick passionerat och hängivet applicerar mig själv och göra det mesta möjliga för att praktiskt korrigera och röra mig själv igenom punkten

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte driva mig själv inom mig själv – pusha mig själv – och utmana mig själv – och se till att jag varje dag applicerar och rör mig själv till min fulla förmåga – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att nöja mig med en halvdan applikation – med en applikation som fungerar och som i viss mån tar mig dit jag vill – och gör så att jag åstadkommer vad jag vill åstadkomma – istället för att jag låter mig själv fullständigt hänge mig själv och låta varje andetag – och varje dag – vara en möjlighet för mig att driva mig själv framåt och föra mig själv ut ur sinnet och in min mänskliga fysiska kropp – och där skapa mig själv som liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta på att min process ska bli klar – att vänta på att mitt sinne ska lugna ner sig – att vänta på att vissa punkter jag haft problem med ska försvinna av sig självt – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att ingenting försvinner av sig självt – ingenting kommer att förändras eller omdirigeras om inte jag tar beslutet att driva igenom punkten – om inte jag tar beslutet att praktiskt och fysiskt – och faktiskt förändra mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att praktiskt – fysiskt – och faktiskt ta och leva beslutet att jag ändrar mig själv – och se på lösningar – se hur jag kan stötta mig själv för att omedelbart röra mig själv ut ifrån sinnet och in i och som min fysiska värld och verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att projicera på andra i min värld den mentalitet och den utgångspunkt som jag accepterat inom mig själv i förhållande till självförändring – och i förhållande till min process – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att den aspekt – och den del av processen som jag ännu inte tillfullo omfamnat och tränat på – och fört in i mitt dagliga liv – är att omedelbart ändra mig själv – är att göra min process fysisk, faktiskt och praktisk – och att skapa min process i varje ögonblick – och i varje andetag – och således inte längre låta mig själv vänta – och först titta på punkterna som kommer upp inom mig senare – utan genast gå in i och som självapplikation – genast applicera självförlåtelse – genast andas och stabilisera mig själv i och som min fysiska kropp och jorda mig själv här

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att framförallt i förhållande till framtidsångest har jag låtit mig själv ta ett steg tillbaka inombords, och låtit den här rädslan löpa amok, och låta den skapa mitt liv, och sedan hoppas, och önska mig själv att den rädslan på eget bevåg ska försvinna, och att mitt liv ska återgå till det normala och bli mer stabilt – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att en sådan tanke – och dröm är en illusion – är en förhoppning som inte kommer att förverkligas eftersom jag måste skapa mitt liv – jag måste skapa min process – jag måste skapa mig själv

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att engagera och leva mig själv in i varje ögonblick – i varje andetag – och vara närvarande här och dirigera samt konstruera mig själv i varje ögonblick – och inte låta mig själv passivt sitta tillbaka inombords och se saker hända i mig själv och i mitt liv

Jag åtar mig själv att bli drivkraften inom mig själv som för och driver mig själv framåt i min process att skapa mig själv som liv från denna fysiska verklighet – och således åtar jag mig själv att sluta hoppas och önska mig att denna process ska gå av sig själv – och att jag ska kunna skapa och formulera mig själv utan att jag behöver ge någonting eller göra någonting; således åtar jag mig själv att hängivet ge mig själv till min process – och motivera mig själv – och se till att jag använder detta liv till sin absoluta och fulla potential och att jag inte låter mig själv vänta – eller hålla mig själv tillbaka – vad gäller att skapa mig själv som liv från denna fysiska verklighet

Dag 272: Pengar, Rädslor, och Beslut

Pengar – detta blir dagens tema.

1074979I mitt liv har jag den senaste tiden tagit en del beslut i förhållande till pengar, och karriär – och vad jag märkt kommit upp inom mig är en stor mängd rädsla. Och naturligtvis vill jag tro att de saker som kommer upp i mitt huvud – såsom att ”tänk om inte detta fungerar!” – eller ”det där det fungerar aldrig – kan inte fortsätta med detta!” – är rationella, och fullt resonabla insikter om min nuvarande situation; men så är inte fallet – för dessa uttalanden inom mig kommer ifrån en punkt – och det är rädsla, och ångest.

Frågan är då – vad är det för slags rädsla? Jag kan se tre punkter här – den ena rädslan för att misslyckas, den andra är rädslan för det okända, och den tredje är rädslan för att leva ett obekvämt liv – ett liv i fattigdom.

Om jag så börjar med den första rädslan – rädslan för att misslyckas; detta är en fascinerande rädsla eftersom det är fullständigt självklart att om jag aldrig någonsin försöker att göra någonting, då kommer jag aldrig att misslyckas, men jag kommer heller aldrig att lyckas – jag menar – för att överhuvudtaget nå någonstans, och inta en effektiv finansiell position i detta system då måste jag satsa, och jag måste våga – och om jag inte gör detta vad händer då? Jo – jag stagnerar, mitt liv stagnerar, eftersom jag fastnar i en tendens av att skjuta saker på framtiden – ”jag bestämmer mig imorgon” – ”jag gör det nästa dag” – ”nej, inte idag – jag är inte riktigt säker ännu” – jag menar detta är ineffektivt leverne, och jag måste helt enkelt acceptera det faktum att jag inte kan vara säker på att lyckas, och att detta är en obestridlig sannings som har att göra med naturen av denna verklighet; denna verklighet är i många fall totalt oberäknelig, vissa saker kan förutsägas genom sannolikhetsekvationer, men i grund och botten är allt oberäkneligt – och därför är det bara dumt att vara rädd för att misslyckas, för det är i många fall någonting som jag inte har direkt, absolut kontroll över. Alltså – lösningen är att satsa, och att köra – och att göra – och att lära mig själv av misstag och att inte frukta att göra fel.

Den andra rädslan är rädslan för det okända, för det jag inte vet om, för det jag inte har lärt mig, för det jag inte har utforskat, och för det jag känner mig själv ovan med. Är just denna rädsla möjligtvis svaret på varför äldre människor har så svårt att lära sig nya saker? Barn lär sig nya saker snabbt – eftersom de prövar sig fram, och är inte rädd för det okända – utan låter sig istället utforska, och lära känna det okända; jag menar – det var på detta sättet jag lärde mig hur man använde en data, eller hur man pratade engelska – genom att pröva mig fram, och inte vara rädd för att misslyckas, inte vara rädd för det jag inte vet – utan istället vetgirigt utforska punkten. Lösningen här är alltså att utforska rädslan – och sluta vara rädd för en illusion, för i grund och botten finns det ju ingenting okänt att vara rädd för – eftersom det enda jag behöver göra är att utforska, och förstå punkten – sedan är den inte okänd längre.

Den tredje rädslan är att leva ett liv i fattigdom, ett obekvämt liv, ett liv fyllt av stora skulder – även denna rädsla är begränsande, för vad gör jag när jag är rädd, och vill hålla kvar vid mitt liv? Jo – jag blir mycket lätt en slav, och börjar helt plötsligt göra allt jag kan för att skydda mitt liv, för att skydda mina pengar – och för att trygga min säkerhet, och i detta försvinner den där grundläggande frågan; var är min integritet? Var är min självrespekt? Var är mitt egenvärde? Varför låter jag mig själv frukta att förlora mitt liv och låta denna fruktan manipulera mig att leva ett liv av stagnation som är intetsägande, och mediokert? Lösningen är att sluta frukta ett obekvämt liv – och att förstå att jag kan inte skydda mig själv från ett obekvämt liv i denna världen – och att den enda lösningen för att ge mig själv riktig, och sann säkerhet – är genom att göra hela denna världen trygg för alla människor; då finns det absolut ingen risk för att jag kommer hamna i ett obekvämt liv – att däremot leva mitt liv i rädsla och försöka skydda det lilla jag har – det är endast irrationellt, och är inte en bestående lösning.

Detta är de olika formerna av rädsla jag ska arbeta med i min självförlåtelse idag.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att misslyckad, rädd för att ta fel beslut, rädd för att inte agera på ett sätt som kommer gynna mig, och att jag därmed kommer att kompromettera min framtid – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, och rädsla inför att lita på mig själv – och istället för att lita på mig själv lita på min rädsla, lita på min ångest, och lita på min osäkerhet – istället för att leva mig själv som säkerhet, och sluta ta beslut i fruktan, och i som en önskan om att överleva, och istället ta beslut som är bäst för mig – och bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att för att kunna nå framgång så måste jag våga ta risker, och jag måste våga röra mig själv i denna världen trots att utflödet av vad jag gör inte kan beräknas med total säkerhet, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit, och accepterat mig själv att känna mig underlägsen, och osäker i förhållande till denna världen, och i förhållande till penningsystemet – och uppleva det som om att jag inte vill ha någonting att göra med vad som är här – utan jag vill istället ha ett tryckt, och säkert liv, ett liv utan några utmaningar, utan något ansvar, och utan att jag behöver ställa mig själv inför en risk att misslyckas

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå hur mycket det handikappar mig att jag vill lyckas, och aldrig misslyckas – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att leva, och att sikta på att leva ett säkert, och tryggt liv, ett liv där jag vet vad som kommer att hända, och jag känner mig trygg i att ingenting oväntat kommer att hända där jag inte är fullständigt säker på utgången – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fullständigt låta mig själv som det där utforskande, och orädda barnet jag en gång var – dö

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att njuta av, och ha roligt vad det gäller utmaningar, och vad det gäller att göra saker som jag inte är van vid, och som jag inte har fullständig kontroll över – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, rädsla, och underlägsenhet mot en punkt som jag möter som jag inte har någon erfarenhet och kunskap av – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att gå med denna punkt, och lära mig förstå, och hantera den, istället för att med en gång gå in i rädsla, osäkerhet, och underlägsenhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd inför osäkerhet, att vara rädd inför saker jag inte förstår, och kan exakt läsa av och kontrollera, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i en depression, och bli nedstämd när jag möter osäkerhet, och saker som jag inte förstår hur de fungerar – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ändra mitt förhållande med osäkerhet, till att istället för att bli rädd bli stärkt, och närd – och ha roligt med att gå en punkt som är helt okänd för mig, och som jag måste utforska, och förstå, och lära mig utan att ha någon slags basprogrammering som jag kan luta mig själv tillbaka mot

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att gå punkter där jag inte har en basprogrammering som jag kan luta mig själv tillbaka mot – såsom t.ex. en slags upphetsning eller en motivation som är baserad på energi – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att helt, och fullt utveckla, och skapa mig själv som det levande ordet – och alltså sluta att vänta på att få motivation, sluta vilja att någonting ska motivera mig, och röra mig, och göra så att jag känner mig säker på vad jag gör – utan istället lita på mina ekvationer, lita på vad jag ser direkt här som fakta – och gå på det – och leva efter det – och inte behöva någon slags känsla, eller upplevelse som backar upp mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara beroende av en känsla, och av en upplevelse att backa upp mig, och att göra mig starkare, och mer effektiv – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att om jag inte har någon sådan slags känsla inom mig själv som driver mig framåt, att då tänka, och tro att någonting är fel, att någonting inte står rätt till, och att jag ”gör fel beslut” – istället för att se, inse, och förstå att jag kan inte lita på vad det är jag känner, och jag kan inte lita på vad det är jag upplever – utan det enda som jag kan lita på i rent faktiska termer är mig själv, och de matematiska uträkningar jag gör som är baserade helt på denna fysiska verklighet, och inte vad jag känner eller upplever

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja ha en slags säkerhet innan jag gör någonting, att vilja ha någon som säger till mig att allting kommer gå bra, och då gör rätt beslut – var lugn! Och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att våga ta beslut som jag inte har tagit tidigare, att våga gå nya väger och njuta av detta såsom ett äventyr, och såsom någonting som jag kan tycka är roligt, och givande, och som ger mig någonting i och med att jag växer som människa när jag lär mig att skapa mig själv, istället för att jag låter energier inom mig skapa vem jag är, genom att jag följer dessa energier, och upplevelser, och låter mig själv bli beroende av att ha dessa upplevelser inom mig som en slags guide som säger till mig hur jag ska leva, och vad jag ska göra i mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sätta en så stor tillit till mina tankar, och mina upplevelser – att så fort de kommer upp inom mig så tror jag att de stämmer, och jag tror att de visar mig någonting relevant om mig själv, och min verklighet – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att jag behöver ingen slags energi, eller upplevelse för att röra mig själv framåt – och jag behöver ingen tanke som säger till mig att ”det är bra” – jag menar – varför skulle jag behöva det? Det räcker ju med att jag SER att det är bra – att jag SER att vad jag gör är effektivt – att jag SER det sunda förnuftet – jag menar det är det enda jag behöver och de tankar som kommer upp inom mig är helt onödiga och behövs inte som några slags vägledare som säger vart någonstans jag borde röra mig själv i mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte stå upp inom mig själv och leva med, och som denna fysiska verklighet i enhet och jämlikt – och inse, se, och förstå att det enda som jag behöver är mig själv såsom min mänskliga fysiska kropp – och min medvetenhet här – och med detta kan jag effektivt röra mig, och dirigera mig själv i min verklighet – och ta beslut som är baserade på faktum – och inte på vad jag känner, eller upplever

Självåtaganden

När jag märker att jag är rädd för att lita på mig själv, rädd för att vara säker på mig själv, och rädd för att se att jag vet vad som är bäst för mig, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att det är destruktivt, och bortkastad tid att lita på rädsla, och ångest – och att detta endast leder mig in i en spiral där jag tar beslut som inte är baserade på sunt förnuft, utan på en upplevelse – på en känsla som inte är riktig, och som jag inte kan visa faktiskt existerar; således åtar jag mig själv att lita på mig själv – lita på mina beslut som jag tar baserat på fysiska fakta, och sluta ge uppmärksamhet till rädslor som kommer upp inom mig

När jag märker att jag är rädd för att ta en risk, och rädd för att satsa, och rädd för att göra någonting där jag inte är fullständigt säker på utflödet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att denna typ av fruktan leder till stagnation, och till att jag helt enkelt aldrig gör någonting för jag är rädd för att misslyckas, och att jag då lever ett intetsägande, och mediokert liv, där jag inte gör det jag faktiskt kan göra med mig själv utan istället väntar på den där perfekta möjligheten som är utan några risker, eller osäkerheter; således åtar jag mig själv att sluta vara rädd för att satsa, och att köra på – och att gå in i punkter där jag inte är säker på utflödet – och inte frukta olika slags möjliga utflöden av vad jag gör

När jag märker att jag vill leva ett säkert, och tryggt liv, och inte göra någonting som är osäkert, och där jag inte vet exakt vad jag gör, och hur jag gör det – och att jag redan gjort det och därför är van, och känner mig trygg; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår hur mycket jag begränsar mig själv när jag låter mig själv hålla mig vid sådant som jag redan vet, vid sådant som jag känner mig säker, och trygg med, och att i grund och botten så blir mitt liv endast denna mediokra flykten från att misslyckas, eller att möta det som jag inte förstår; således åtar jag mig själv att leva utan rädsla – och att gå de möjligheter som öppnar upp sig utan att vara rädd för att misslyckas, eller rädd för att anstränga mig, eller rädd för att möta punkter som jag inte helt ut fullt behärskar eller förstår

När jag märker att jag då jag möter en ny punkt som jag inte förstår, eller behärskar, omedelbart går in i rädsla, och ångest och inte vet vad jag ska göra, och inte vet hur jag ska leva, eller hantera denna punkt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att det hjälper inte mig att gå in i rädsla, och underlägsenhet, för det gör inte så att jag förstår punkten jag möter bättre – och det är ingen lösning; lösningen är istället att jag stabiliserar mig själv och åtar mig själv att lära mig att behärska, och hantera punkten – eftersom då förstör jag det okända och det är nu känt – istället för att frukta, och undvika det jag inte förstår; således åtar jag mig själv att möta, och förstå, och lära mig att hantera, och behärska det okända, och det oprövade

När jag märker att jag blir trött, deprimerad, apatisk eftersom jag möter en ny punkt i min verklighet som jag upplever som överväldigande, och som om jag helt enkelt inte kan förstå, eller behärska denna punkt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår hur jag inte behöver hålla kvar vid denna begränsande upplevelse – varför bli deprimerad, och apatisk när jag möter någonting nytt? Jag menar istället kan jag välja att bli stärkt, vitaliserad, och tycka det är roligt att utforska, lära mig förstå, och gå denna nya punkt som öppnat upp sig själv – således åtar jag mig själv att ha roligt med utmaningar, och ha roligt med svårigheter, och utmana mig själv att behärska dem, och hantera dem effektivt

När jag märker att jag är rädd för att göra någonting nytt som jag inte förstår, för att jag inte har en känsla inom mig om ”jag klarar av detta” – och ”jag känner för detta” – och att jag har en tanke i mitt sinne som säger att ”jag är duktig på detta” – och ”du kan göra detta” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag behöver ingen slags hjälpkänsla, eller hjälptanke inom mig själv för att ta beslut, leva beslut och föra mig själv framåt – utan allt jag behöver är faktiskt rörelse, och att faktiskt göra saker och få saker att fungera – och det är någonting jag gör med och som min kropp, genom att röra mig själv här, genom att i varje andetag se till att jag rör mig mot det mål som jag bestämt för mig själv, och att jag inte avvaktar, och låter mig själv bli rörd, och motiverad av en känsla inom mig själv; således åtar jag mig själv att motivera mig själv och att förstå att jag behöver bara min fysiska kropp, och ett beslut för att röra mig själv framåt

När jag märker att jag väntar på, eller låta mig själv styras i mina beslut av en känsla, eller upplevelse – och att jag tror att beslutet är rätt eller fel beroende på denna känsla, då stoppar mig själv omedelbart, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår hur jag inte kan lita på en känsla som dyker upp inom mig att avgöra mina beslut, för vad vet en känsla eller upplevelse om de fysiska fakta jag arbetat med för att etablera ett beslut? Jag menar fakta står över allt annat för fakta är objektivt, och någonting jag rent faktiskt kan röra vid; således åtar jag mig själv att arbeta, och ta beslut utifrån fakta, och inte utifrån vad jag känner, eller upplever

När jag märker att jag vill ha en positiv upplevelse inom mig som backar upp ett beslut jag gör, så att jag känner mig själv säker med mitt beslut, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser, och förstår att jag kan inte låta mig själv vara beroende av, och vänta på en positiv upplevelse inom mig, och på att jag ska känna mig själv ”motiverad” i förhållande till mitt beslut, eftersom detta helt enkelt inte leder till faktiskt effektiv handling utan endast till att jag känner mig själv positivt laddad; således åtar jag mig själv att inte behöva, eller förvänta mig någon positiv känsla när jag tar ett effektivt beslut – utan att beslutet jag tar helt enkelt tar alla punkter i beaktanden och gör ett beslut utifrån de fakta som är närvarande

När jag märker att jag inte låter mig själv lita på vad som är fakta, utan att jag istället vill lita på, och hänge mig själv till känslor, upplevelser, och tankar – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag kan inte basera mitt liv på känslor, tankar, och upplevelser och tro att det kommer ha ett effektivt utflöde, för tankar, känslor, och upplevelser har ingenting med fysisk verklighet att göra, och det är trots allt denna fysiska verklighet som jag existerar i, och därför måste ett effektivt beslut vara taget, och gjort utifrån de fysiska omständigheter som bevisligen är här – således åtar jag mig själv att öva mig själv på, och göra förmågan perfekt att ta beslut som är helt baserade på fysiska omständigheter här

Jag åtar mig själv att ta beslut baserat på faktum – vad som är faktiskt och bevisbart och inte utifrån vad jag känner, upplever, eller tänkter.

 

Enhanced by Zemanta

Dag 150: Steam-Move-Me (Stimuli)

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta så pass mycket ansvar som jag är kapabel till att ta, utan att helt enkelt göra bara det som jag känner att jag måste göra – och inte göra mer än vad jag har gjort hittills

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli bekväm med mig själv, och tänka att allt är bra som det är – jag behöver inte utöka mina ansvarsområden, jag behöver inte göra någonting mer, jag behöver inte aktivera mig själv, jag behöver inte göra någonting mer utan allt är bra som det är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att acceptera mig själv som apati, och passivitet – och att tänka att nu har jag nått så långt i min process att nu behöver jag inte längre driva mig själv framåt, nu behöver jag inte längre röra mig själv framåt utan nu kan jag koppla av tillbaka i en roll som jag bygger åt mig själv där jag endast behöver göra ett antal grejor varje dag och intet mer än vad som precis känns bekvämt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att avstanna i mina expansion av och som mig själv genom att tänka att jag inte behöver driva mig själv framåt längre, eftersom jag har nått så långt redan – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att helt enkelt stanna av och ge upp inom och som mig själv – och gömma mig själv i zoner i min värld som jag tycker är bekväma, och som jag upplever inte vara ansträngande, påfrestande, eller jobbiga

Jag förlåter mig själv mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gömma mig själv från att göra sådana saker som är jobbiga, påfrestande, och ansträngande, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte driva mig själv vidare – driva mig själv framåt och att inte acceptera någonting av och som mig själv att bara stanna kvar vid någonting för att det känns bekvämt, och skönt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja och önska stanna kvar vid vissa applikationer av och som mig själv eftersom de känns bekväma, sköna, och jag upplever dem att vara avslappnande – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att driva mig själv vidare, och att inte acceptera mig själv såsom begränsning, att inte acceptera mig själv såsom att hålla tillbaka mig själv och existera i det förflutna i vad jag tror jag är kapabel till att göra och istället se vad jag rent faktiskt är kapabel att skapa mig själv till och göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av viss typ av stimuli, och att viga mitt liv åt att utforska dessa stimuli istället för att utforska mig själv, och se, inse och förstå att det finns så mycket mer är än att enbart försöka få mig själv att känna mig så mycket underhållen som möjligt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja få mig själv att känna mig så mycket underhållen, och bekväm som möjligt, och leva mitt liv – ta beslut utifrån att få uppleva dessa två saker – att känna mig själv bekväm – och att känna mig själv underhållen – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ifrågasätta mig själv och se att där finns någonting mer än detta – det finns viktigare saker att göra än att känna mig själv bekväm och underhållen – det finns roligare saker att göra än att känna mig själv bekväm och underhållen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli bekväm av mig själv – och att inte praktiskt ta hand om mig själv och min värld, och att se till att jag dirigerar mig själv igenom de punkter av motstånd som dyker upp inom mig själv – och att jag disciplinerar mig själv att inte längre acceptera mig själv såsom en slav till energi, och såsom en slav till att vilja uppleva mig själv bekväm – och underhållen – utan att jag istället viger mig själv, och mitt liv åt att göra en skillnad för mig själv – och att göra en skillnad i och som denna världen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte vara ärlig mot mig själv för att på så vis visa mig själv hur jag gör detsamma som min partner och genom att bli beroende av stimuli – kompromissa och vägra att ta hand om viktiga praktiska punkter i min värld – såsom att borsta min tänder – såsom att inte sova i soffan utan i min säng – eftersom min säng är bättre för min kropp – och såsom att inte lägga mig ned i soffan när jag märker att jag blir lite trött – eftersom jag då kommer att somna

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge mig själv som självstyre, och självdirektion – och framåtdriv för att få uppleva diverse stimuli – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende, och kontrollerad av stimuli – och låta stimuli avgöra vem jag är – vad jag ska leva – hur jag ska leva – var jag ska leva – vilka beslut jag ska ta – vilka beslut jag inte ska ta – och helt enkelt avgöra vem jag är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte viga mitt liv åt att först och främst ta tag i min egna beroenden – vilka såsom jag kan se det vid detta tillfället är sömn – samt i vissa tillfällen även en tendens att slösa tid på att se på filmer, och att se på youtube-videos när jag vet att det finns viktigare, och mer relevanta saker att ta tag i och att göra

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att viga varje dag som jag vaknar upp åt liv – och att således gå upp tidigt på min morgon för att kunna skapa så mycket liv som möjligt – skapa så stor möjlighet för att liv ska kunna växa och frodas, och således se varje dag som en möjlighet för mig att gå upp och korrigera denna existensen, och föra denna existensen och mig själv i en riktning som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte gå upp på morgonen och se, inse och förstå vilken gåva jag har att göra skillnad – och att göra någonting som verkligen kan skapa en förändring i denna världen, och göra så att det händer någonting – och således åtar jag mig själv att sluta slösa bort mitt liv på stimuli, genom att endast göra och följa efter det som jag känner är skönt, och känner är bra – och istället viga mitt liv åt att skapa en förändring som är bäst för alla – som gynnar alla – och som ger till alla det jag gärna vill ha och uppleva i mitt liv – vilket är ett liv med trygghet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa, och kasta bort min chans att verkligen göra skillnad i detta livet – att verkligen göra skillnad för livet i sin helhet – genom att tänka, och tro att det är rättfärdigat att göra det som jag tycker känns bra, och det som jag tycker känns är skönt – istället för att se, inse och förstå att det är självklart inte rättfärdigat – utan jag måste viga detta livet åt att skapa en förändring som är bäst för alla på alla sätt och vis

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att expandera mig själv och att inte helt utan vidare känna mig tillfredställd, och acceptera mig själv – utan att se hur jag kan förbättra mig själv, och hur var i min värld, inom mig själv, jag fortfarande kompromissar mig själv och inte lever till min fulla potential

Jag åtar mig själv att inte bli bekväm med mig själv utan att ifrågasätta mig själv, och se var någonstans i min värld jag fortfarande inte lever självperfektion – och alltså står som exemplet av vad som är bäst för alla – och lever på ett sätt som är sunt förnuft och som är bäst för mig

När jag märker att jag upplever mig själv som apati, och passivitet – och att jag inte vill göra någonting – jag vill inte expandera mig själv – jag vill inte driva mig själv framåt – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att så länge jag inte är fullständigt självmotiverad i och som min värld så finns det saker och ting att göra – saker och ting att förändra – och därför kan jag inte tillåta och acceptera mig själv att existera i en sådan begränsande upplevelse som apati, och passivitet; således åtar jag mig själv att driva mig själv framåt – att röra mig själv framåt och att expandera mig själv och bli mer effektiv i min applikation av mig själv och i alla delar av min värld

När jag märker att jag stannar av i mitt framåtdriv av mig själv – och att jag tänker att jag ”nått tillräckligt långt” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att om jag bara accepterar mig själv som jag är nu, och inte medvetet driver mig själv framåt – medvetet expanderar mig själv, och tar tag i nya punkter – och ger mig själv fan på att inte stagnera – så kommer jag att stå stilla, och ingenting kommer att hända; således åtar jag mig själv att medvetet röra mig själv framåt – medvetet expandera mig själv – medvetet driva mig själv igenom och förbi alla mina begräsningar och inte sluta förens jag inte har några begränsningar kvar överhuvudtaget

Jag åtar mig själv inte kämpa för mina egna begränsningar genom att hålla mig själv kvar vid de saker som jag tycker om att göra, och som känner är bekväma att göra, och undvika att göra sådana saker som jag tycker är svåra, jobbiga och komplicerade – och jag åtar mig själv att inte stanna upp, och låta mig själv förbli stillstående utan att varje dag se till att jag försätter mig själv i något slags motstånd, och att jag driver mig själv igenom detta motstånd så att jag således rör mig själv framåt varje dag

När jag märker att jag vill stanna kvar vid vissa applikationer av och som mig själv eftersom de känns bekväma, sköna, och jag upplever dem att vara avslappnande – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att så länge jag accepterar något av mig själv att inte vara självdirigerat – och att alltså jag underviker någonting på grund av upplevelse jag har i förhållande till denna sak – då är jag inte självskapad, och då har jag kompromissat mig själv; således åtar jag mig själv att stå i varje del av mitt liv självskapad – och att dirigera mig själv till att möta, och gå igenom de saker som jag tycker är komplicerade – och svåra

Jag åtar mig själv att dirigera stimuli, och att inte bli dirigerad av stimuli – och jag åtar mig själv att släppa mitt begär, förhoppning, önskning om att ta del av stimuli i och som denna världen – och istället leva mitt liv utifrån en utgångspunkt av att vara självdirigerad – självstyrd – och självreglerad

 

När jag märker att jag vill känna mig underhållen, och bekväm – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende, och kontrollerad av dessa två stimuli – att bli underhållen, och att känna mig själv bekväm – och att jag begränsat vem jag är – hur jag lever, och uttrycker mig själv genom att jag vill uppleva och ha detta stimuli; således åtar jag mig själv att sluta vara beroende, och att begär efter dessa stimuli – att praktiska förändra mig själv att inte konstant söka det som känns bra, utan istället söka, och göra det som är praktiskt relevant för att skapa en ny värld som är bäst för alla

Jag åtar mig själv att sluta söka bekvämlighet – att sluta söka det som känns bra – och undvika det som känns jobbigt, ansträngande, och påfrestande – och jag åtar mig själv att istället söka, och göra det som är sunt förnuft – det som är bäst för alla – och det som ger ett resultat av en värld som är gynnande för alla

När jag märker att jag reagerar i anklagelse, irritation, och frustration på min partner – eftersom jag känner det som att min partner är beroende av stimuli, och inte gör det som är viktigt – och det som krävs av henne – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är mig själv som jag ser – och att det finns ett antal punkter i mitt liv där jag fortfarande kompromissar mig själv till förmån för energi – vilka jag måste förändra, och dirigera – om jag inte fullständigt ska äta upp mig själv i ilska; således åtar jag mig själv att dirigera dessa punkterna i min värld, och mig själv där jag fortfarande ger hän till energi istället för att ta ett beslut som är bäst för mig – och bäst för alla

Jag åtar mig själv att inte längre låta mig drivas av stimuli – och att ta bort stimuli i alla de delar av min värld där jag är beroende av stimuli för att på så vis testa mig själv så att jag inte kontrollerad och beroende av stimuli – och idag är de stimuli som jag kan se att jag är beroende av:

  • Socker
  • Sömn
  • Gag-reels, och filmer
  • Att studera i min soffa
  • Att spela gitarr, och ”koppla av” istället för att ta hand om desteni-ansvar, och andra dylika ansvar
  • Att hellre vilja ”koppla av” än att gå ut och gå – när jag bestämt att jag ska ut och gå

Jag åtar mig själv att undersöka mitt liv, och mig själv – och fråga mig själv var och hur jag fortfarande är beroende – och hur dessa beroenden i sin tur skapar konsekvenser för mig som leder till självkompromiss – och att konsekvent dirigera mig själv till att förändra och styra dessa beroenden så att de inte längre existerar inom mig – och således göra mig själv fri från all typ av beroende, och all typ av underlägsenhet i förhållande till fysiska stimuli – jag åtar mig själv att bli den direktiva principen över vad jag gör i mitt liv och inte längre vara driven av beroenden

Jag åtar mig själv att viga varje morgon, varje timma, varje sekund – varje andetag av mitt liv att skapa en värld som är bäst för alla – att skapa en mig som är bäst för alla; och således när jag vaknar på morgonen – så åtar jag mig själv att stå upp inom mig själv och att agera – att ta ett beslut, och att leva detta beslutet – och att göra vad som krävs för att denna dagen skapa och manifestera en värld som är bäst för alla

Jag åtar mig själv att varje morgon se, inse och förstå att jag har en gåva – jag har en möjlighet att göra en skillnad – jag har en möjlighet att förändra mig själv, och att skapa mig själv precis så som jag vill uppleva mig själv – att förinta all slags begränsningar – och att förinta alla typer av underlägsenhet – och att således stå upp och leva mig själv precis så som jag vill uppleva mig själv och existera

Jag åtar mig själv att inte kasta bort min chans att göra en skillnad i detta livet genom att leva för stimuli – utan jag åtar jag mig själv att istället göra någonting med mitt liv som är av substans, och som är bäst för alla – och som verkligen kommer göra skillnad och betyda att jag ändras – och att denna världen ändras – och att någonting sker som leder till en värld där alla har ett liv som är det bästa livet de någonsin kan få

 

Dag 125: Jag Är Ett Misslyckande

Självskriverier

Jag har idag färdigställt min uppsats, och när jag gjorde det märkte jag hur det fanns ångest, och nervositet inom mig. Jag var orolig att det var någonting jag missat, någonting jag inte förstått, någonting som jag gjort fel, och att läraren som rättar min uppsats därför skulle ge mig ett dåligt betyg.

Jag har upplevt denna ångest och nervositet i stort sett till alla delar av min utbildning, eftersom jag skapat en press på mig själv att alltid få de högsta betygen. Om jag inte får de högsta betygen då känner jag mig som ett misslyckande, och märker hur mina tankar går bakåt i tiden och börjar evaluera vad det var som jag gjorde fel, hur jag borde bättre mig själv – och tusan med att jag inte kan vrida tillbaka tiden och göra om allting.

Denna ångest, och rädslan är fullkomligt onödig, och kommer inte hjälpa mig att få ett bättre betyg. För att vara säker på att det inte finns några misstag i min uppsats kan jag istället praktiskt titta igenom min uppsats en gång, och inte vara rädd för att missa någonting. Och sedan om jag missar någonting så är det ingenting att döma mig själv för, utan istället öva mig själv till att nästa gång vara än mer uppmärksam på hur jag skrivit min uppsats.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fästa ett värde vid vilket betyg jag kommer ges för min uppsats, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv önska, och vilja – att när läraren läser min uppsatts – att denna ska tänka att jag är intelligent, effektiv, och att jag är duktig på att analysera diverse ämnen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv utifrån vilket betyg jag får, och tänka när jag får ett dåligt betyg, att detta måste vara för att jag är en dålig och värdelös människa – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma, och hata mig själv när jag inte lyckas bra i skolan – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att inte skapa en upplevelse i förhållande till vilka betyg jag får – utan istället praktiskt korrigera mig själv till att bli mer effektiv i skolan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva en ångest, rädsla och nervositet att jag inte har planerat min tid i förhållande till mina studier tillräckligt bra, och att jag på grund av detta i framtiden kommer att träffa på svårigheter, och att jag kommer misslyckas med mina studier – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte lita på mig själv, och göra min studier här – ett andetag i taget – och min planera min tid utifrån vad jag ser behöver göras, och inte göra en stor grej av det hela

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som en misstro mot min egen förmåga, och uppleva och tänka att jag är värdelös, och att jag inte klarar någonting – och i detta devalvera mig själv och skapa misstro inom mig själv – istället för att se, inse och förstå att jag visst klarar av min skola effektivt, och att jag har tillräcklig förmåga att göra vad som måste göras – men det enda är att jag inte tillåter mig själv att se detta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte låta mig själv lita på mig själv, och vara trygg i mig själv – och ha självförtroende – i tron att jag är värdelös, och inte värd någonting sådant – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en självbild av och som mig själv att jag är värdelös, underlägsen, och att jag saknar någonting i förhållande till andra människor – och därav försöka jaga erkännande av andra människor – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att acceptera mig själv, och älska mig själv – och uppskatta mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte uppskatta mig själv, och värdesätta mig själv – utan tro att det är någonting gravt fel med mig, och att detta fel bara väntas på att uppdagas av människor i min värld, och att jag därför i varje ögonblick måste fokusera på att gömma mig själv – och se till att ingen kan upptäcka att jag faktiskt är felaktig – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att detta är en illusion – och att det finns ingenting sådant som att jag är felaktig, och värdelös, och att jag därav måste gömma mig själv – utan det är någonting som jag skapar inom och som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vad jag än tar mig för – att alltid existera i och som en upplevelse av mig själv att det jag tar mig för är någonting jag inte kommer klara av, och någonting jag inte kommer göra bra – utan att jag kommer misslyckas med det jag gör, och jag kommer att bli retad, och mobbad av andra såsom att vara ett misslyckande – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera, och se mig själv som ett misslyckande, som levt ett misslyckat liv, som tagit misslyckade beslut – och som på det hela taget är misslyckad – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att släppa det förflutna, och stå upp inom mig själv och helt enkelt ändra mig själv – och inte längre uppleva, och definiera mig själv såsom ett misslyckande

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte gå in i nya projekt, och utmaningar med självförtroende, motivation, engagemang, och glädje – och inte oroa mig själv för huruvida jag kommer misslyckas, eller inte misslyckas utan helt enkelt bara göra det – bara uttrycka mig själv och sluta tänka så jävla mycket

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka så jävla mycket på onödiga saker, och därigenom handikappa mig själv till att inte vara effektiv vad det gäller att ta tag i och gå igenom projekt i min värld – eftersom jag hela tiden tänker på hur dålig jag tydligen är, och hur stor sannolikheten är att jag kommer misslyckas, och hur jag inte ens borde försöka – och hur jag bara slösar bort min tid eftersom det i slutändan kommer visa sig att jag har helt fel. Och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag faktiskt har förmåga att förstå, och att det inte gör någonting om jag misslyckas – det är endast en möjlighet för mig att korrigera mig själv till nästa gång då jag ska göra om ett liknande projekt

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att inte tänka när jag skriver min uppsats – att varken hoppas eller tänka att det kommer gå bra, eller gå dåligt – och istället åtar jag mig själv att andas när jag skriver min uppsats, och göra min uppsats utan några tankar – tills det att jag är klar och jag fullt ut hängett mig själv till att skriva min uppsats att vara fullständigt perfekt

Jag åtar mig själv att inte definiera mig själv utifrån hur jag lyckas i skolan, utifrån vad slags betyg jag får i skolan, och utifrån hur jag är sedd av andra människor i skolan – och istället åtar jag mig själv att för min egen skull öva mig själv på att skapa min medverkan i skolan till att vara perfekt på alla sätt och vis, men för den sakens skull inte tillåta och acceptera mig själv att tro att då jag inte får de bästa betyg, och då jag inte är lika bra som någon annan – att detta definierar helheten av vem jag är, och att det är någonting fruktansvärt fel på mig

Jag åtar mig själv att sluta existera i och som ångest att någonting kommer att gå fel med mina studier, och att jag kommer på något sätt misslyckas, och inte klara av att effektivt strukturera mina studier, och göra det som krävs för att jag vid terminens slut ska ha en effektiv kunskap om hela det ämne jag läser – och i detta åtar jag mig själv att rent praktiskt strukturera min tid, och se till att jag läser det som krävs läsas, och förstår det som det krävs att jag förstår, och därutöver inte gör en stor sak av det hela

Jag åtar mig själv att sluta tänka, och tro att jag är misslyckad, och värdelös, och att jag inte klarar någonting – och jag åter mig själv att sluta att devalvera mig själv, och trycka ner mig själv inom mig själv, och istället åtar jag mig själv att i varje ögonblick andas, och effektivt stötta mig själv genom helt och fullt ut vara här i och som mitt andetag

Jag åtar mig själv att sluta ha en självbild av och som mig själv såsom att vara en misslyckad, och värdelös människa – som tydligen är sämre än alla andra, och inte klarar av någonting överhuvudtaget – och istället åtar jag mig själv att leva och uttrycka mig själv HÄR – i och som andetaget – och inse, se och förstå att det finns ingen annan än mig själv som skapar denna idén, och självbilden av mig själv – och således åtar jag mig själv att öva mig själv på att leva ordet självacceptans, självtillit, och självförtroende – och sluta trycka ner mig själv

Jag åtar mig själv att – när jag märker att jag trycker ner mig själv inom mig själv genom att tänka att jag är värdelös, och misslyckad – att genast stoppa mig själv – att ta ett djupt andetag och ta mig själv tillbaka hit – och i detta åtar jag mig själv att lita på mig själv, och acceptera mig själv – och att sluta vara så jäkla hård mot mig själv när saker och ting inte går som planerat

Jag åtar mig själv att uppskatta och värdesätta mig själv – och inte tro att det är någonting som är gravt fel med mig som bara väntas att uppdagas av andra människor – och således åtar jag mig själv att rent praktiskt älska mig själv genom att tillåta och acceptera mig själv att då nya projekt öppnar upp sig i min värld, att gå in i dessa med engagemang, motivation, och glädje – och helt enkelt ha roligt när jag arbetar

Jag åtar mig själv att sluta tänka, och tro att vad jag än gör så kommer jag att misslyckas, att vad jag än gör så kommer saker och ting att gå fel, och slutändan kommer jag att vara besviken på mig själv – och i detta åtar jag mig själv att verkligen leva i varje andetag genom att inte hacka på mig själv, utan istället uppskatta den möjlighet som är här att göra någonting – och ta mig an nya projekt och möjligheter utan att hålla i en tyngd såsom att tro att jag kommer misslyckas vad jag än gör

Jag åtar mig själv att sluta definiera, och se mig själv som ett misslyckande – och sluta tro att mitt liv är ett misslyckande, att alla mina beslut är misslyckande, att allt jag tar mig för är ett misslyckande – och att ingenting jag gör är tillräckligt bra – och i detta åtar jag mig själv att leva här – i och som andetaget – och istället för att hacka på mig själv – ha roligt och fullt ut uppskatta detta ögonblicket vari det finns en möjlighet för mig att andas, att röra mig själv och utforska mig själv

Jag åtar mig själv att gå in i projekt och utmaningar med självförtroende, motivation, engagemang och glädje – och sluta vara så jäkla seriös med allting i tron att när jag är rädd för att inte klara av någonting så gör detta mig mer effektiv, och bättre

Jag åtar mig själv att sluta tänka på hur jag kanske kommer misslyckas med någonting, på hur jag kanske kommer göra ett fel, på hur jag kanske kommer glömma någonting – och istället åtar jag mig själv att fokusera på vad det är jag gör, och göra det jag gör effektivt, precist, och fullt ut – och därmed inte förminska mig själv genom att existera i och som tankar som är fullständigt irrelevanta och onödiga för det jag håller på med i och som min praktiska verklighet