Tag Archives: motivation

Dag 373: Vad är motivation?

Ordet motivation har enligt svenska ordböcker definitionen: Inre behov som ligger bakom visst (potentiellt) beteende. Det härstammar från ordet motiv som i sin tur betyder: Underliggande orsak (till viss handling). Alltså handlar motivation om att ha en orsak, ett behov som sedan leder till en viss handling. Problemet som många har är att detta behov till rörelse är oberäkneligt. Vissa dagar finns där ett stort behov, andra dagar ett mindre, och en tredje dag ingenting alls.

Mängder med människor tror sig därför helt sakna motivation. De känner inget behov, inget driv, ingen längtan, inget sug efter att göra någonting. Och eftersom de inte känner någon energi, upplevelse, eller inre rörelse till handling gör de antagandet att motivation inte finns inom dem – det är tydligen någonting som saknas i deras liv. Hur många gånger har jag inte hört om bekanta som ger upp på något åtagande för att ”de inte känner för det” eller ”inte orkar göra det”. Speciellt under mina universitetsstudier, när det varit dags att lämna in någon skriftlig uppgift, har det varit brukligt att höra om ”skrivkramp” och att någon bara inte ”inte känner för att skriva”. Motivation, såsom det definierats i modern tid handlar alltså om att ha någon form av upplevelse inombords som driver en framåt – och såtillvida en sådan upplevelse saknas är man tydligen omotiverad.

Om vi tittar på hur det stora flertalet definierat, och lever ordet motivation, går det att se att där saknas en bestämmande vilja, en beslutande kraft, och en passionerad ståndaktighet. Motivation ses i stället som någonting som en vacker dag helt plötsligt uppstår. Det är dock en felaktig förståelse av ordet motivation.

För att få en mer korrekt bild av motivation kan vi titta på ordet MOTOR som betyder: Apparat som driver någonting. Ordet motor har alltså i princip samma slags innebörd som motivation. Den enda skillnaden är att ordet motor definierar en mekanisk orsak till rörelse, emedan ordet motivation definierar en mental orsak till rörelse. Vilken av dessa två är den mest tillförlitliga typen av rörelse? Är det den mekaniska, eller den mentala?

Uppenbarligen är den mekaniska orsaken till rörelse mer tillitsfull än den mentala. Till exempel slutar din bilmotor aldrig att fungera för att den ”inte känner för att starta” – utan eftersom den blivit konstruerad/formad för ett visst syfte/ändamål – och uppfyller de fysiska förutsättningar som krävs för att kunna skapa rörelse, så gör den det. Kraften och styrkan i en motor kommer från att den är helt och hållet FYSISK i sin kraftöverföring. Den utnyttjar således fysiska lagar, substanser, och krafter för nå framåt. Visserligen behöver den bränsle, men också det är en beräknelig faktor. För om man tankar kommer motorn att starta och röra sig framåt.

Precis på samma sätt som en motor fungerar kan man välja att närma sig motivation. För vad är det EGENTLIGEN du behöver för att kunna motivera dig själv?

Svaret på den frågan är enkel. Det är din kropp. Och om du tittar på din kropp kan du se att den har stora likheter med en motor. Det är en slags apparat som driver någonting, och vad den driver är dig. Din kropp för dig framåt genom livet. Det enda den behöver i utbyte är näring och omsorg. Men smörjer du den väl, ser till att tanka med rätt bensin, och servar enligt serviceboken – ja – då har du en motor som räcker åtminstone en 80 år.

Lösningen på problemet med motivation är därför att inte låta motivation vara beroende av vad du känner och upplever. Låt i stället motivation vara hur du KROPPSLIGEN rör dig för att få saker och ting gjorda – och låt bränslet till din mot(or)ivation vara ditt beslut att nå ett mål du etablerat för dig själv. Rör dig sedan framåt med varje andetag. Det märkliga är att det egentligen är din kropp som gör allt arbete, du själv hänger bara med och säger till vad som ska göras, när det ska göras, och hur det ska göras. Du är chefen som tar besluten, och sedan låter du din motor sköta resten – din egen personliga motor som är gjord av kött och blod.

Många självhjälpsmetoder utgår från den helt felaktiga utgångspunkten att motivation måste vara en känsla, eller upplevelse som man laddar upp genom att tänka positivt. Men vad leder det till? Uppenbarligen kommer du att stöta på svårigheter i livet, negativa händelser kommer att inträffa, olika hinder kommer att hamna mellan dig och dina drömmar. Om du då har gjort dig själv beroende av en positiv upplevelse för att vara motiverad, finns det en synnerligt stor risk för att din motivation kommer flyga all världens väg. Den kommer förbytas med en illasittande negativ upplevelse, som sedan kan utvecklas till depression, apati, och rentav motsatsen till den där positiva upplevelsen som fanns där från början.

Men, om du i stället baserar din motivation på din kroppsliga apparat, som till sin natur är skapad till rörelse, skapande, initiativ och upplevelse – då bygger du din motivation på en berggrund. Om du förlitar dig på din fysiska kropp för motivation kommer ingenting kunna stoppa dig. Det finns inga toppar eller dalar – utan varje dag är en dag då du tar ett beslut och sedan med din kropp rör dig framåt för att hantera livet. Du tar hand om dina åtaganden, dina ansvarstaganden, gör det som behövs, och sakta men säkert ser du resultaten träda fram.

Dag 371: Många åtaganden = Stress?

girl-261182_640Att vara stressad, jäktad, är det samma som att vara effektiv? Många bär säkert på illusionen att desto mer man stressar, desto mer ångest man har, desto bättre går det och ju mer saker kan man få gjorda. Under mina studier träffade jag flera gånger på människor som inte kunde planera ut sina studier över en längre tid och de gjorde i stället allt kvällen före provet, eller inlämningsdagen. Anledningen för att de inte kunde sprida ut sitt arbete, och göra det i maklig takt, var för att de inte kände en ”tillräcklig press” – det fanns inte ”tillräckligt med ångest” när det fortfarande var långt kvar till deadline.

Det verkar alltså som att vi behöver stress och ångest för att överhuvudtaget kunna röra oss själva framåt, men behöver det vara på det sättet? Om vi tittar på de grundläggande komponenterna för fysisk rörelse består dessa av: En fungerande kropp + Ett mål/beslut/en riktning – och har man dessa två komponenter går det att = Skapa rörelse. Till exempel består handlingen av att göra en kopp kaffe av dessa två delar. Du bestämmer dig för att du vill ha kaffe, och sedan rör du dig med din kropp för att manifestera ditt beslut i denna fysiska verklighet.

Rent fysiskt/tekniskt behöver vi alltså INTE ångest eller stress för att få saker och ting gjorda. Men ändå envisas vi med att inte göra saker förrän de är så pass nödvändiga att det blir en fråga om överlevnad – varför?

Man kan ta det tillbaka till vårt beroende av energi för att röra oss själva framåt. Det är en återkommande svaghet som går igen i alla delar av våra liv. Vi rör oss in i nya förhållanden, för att vi känner för det. Vi köper den där nya prylen, för att vi känner för det. Vi skriker på den där dumma grannen, för att vi känner för det. Jag menar i stort allt vi gör styrs av antingen en känsla eller emotion som verkar attraherande eller hämmande. Men är det nödvändigt för oss att ha den här typen av inre maskineri, varför kan vi inte själva besluta oss för vad vi vill/ska/behöver göra, och sedan agera i enlighet med vårt beslut?

Det är möjligt att styra vårt liv i enlighet med PRINCIPER, i enlighet med SUNT FÖRNUFT, det är möjligt att gå bortom behovet av energi för att skapa rörelse, och beslutet att gå bortom energi är det mest FANTASTISKA och självstärkande som du någonsin kommer att göra. Det finns ingenting mer givande än att skapa någonting av egen motor, man ser någonting som man önskar manifestera, och sedan gör man det utan att ha någon inre dragning. Till exempel, du ser att du måste gå med din hund mer än vad du redan gör. Du känner inte för det, utan du har nästan motstånd mot att offra mer av din tid för det ändamålet – men i stället för att låta en sådan negativenergi styra över dig tar du ett beslut att GÅ MED HUNDEN – och sedan gör du det.

Den här metoden att styra sig själv med är verkligen effektiv, och jag har personligen, med just detta sättet att leva, lyckats manifestera ett antal stora, och krävande mål. Kärnan i tekniken är att bli sin EGEN ENERGI – och i stället för att låta känslor och emotioner vara ens drivkraft, låta sunt förnuft, logik, och det faktum att man ser vad som kan förbättras eller göras annorlunda, bli ens motivation och anledning till rörelse. Således ändrar man sin utgångspunkt från att vara energiberoende, till att vara praktisk, fysisk, stabil, och oföränderlig – man är densamma igår, idag och imorgon.

Dag 362: Att lämna efter sig något stort

Det är inte så sällan som man hör någon nämna att de vill lämna efter sig någonting stort, göra någonting speciellt, eller unikt för världen. Man vill förnya något område, skapa en omvälvande social reform, utgöra den drivande kraften för en ny revolution. Den bakomliggande motivationen är att man vill åstadkomma någonting fantastiskt och revolutionerande.

Jag måste säga att det är precis ett sådant motiv jag har haft i mitt liv. Framför mig såg jag hur mitt avtryck i denna världen skulle vara enormt, viktigt, och revolutionerande. Det är också denna inställning som har präglat många av mina beslut vad gäller min framtid – MEN – det är intressant att se hur denna drivkraft om att vilja skapa någon enorm och betydande förändring nästan alltid har sina rötter i egenintresse. I vart fall har det varit så med mig. För egentligen vill jag inte skapa en revolution, förnyelse, och social reform för att jag faktiskt och innerligt bryr mig om andra – NEJ – det handlar om framgång, uppmärksamhet, och berömmelse.

Nu när jag kan se att mina bevekelsegrunder inte alltid är godhjärtade, har jag påbörjat processen att lära mig ta nya beslut i mitt liv om vart jag ska, hur jag ska leva, och vem jag vill vara i framtiden. Jag ser att det inte är så viktigt VAD jag gör, utan det som är av väsentlighet är VEM jag är i det jag gör. Det finns flera exempel på människor som har så kallade betydelselösa och bagatellartade jobb; t.ex. arbeten som bonde, snickare, anläggningsarbetare, soptömmare, trädgårdsmästare, m.m. Men frågan man borde ställa sig är om dessa arbeten i själva verket är betydelselösa? Vem avgör vad som är av betydelse eller inte? Om vi själva hänger oss fullständigt till det vi gör, och vi lever ut oss själva, och strävar efter att alltid göra vårt yttersta, gör vi inte arbetet betydelsefullt då?

En annan aspekt av denna punkt är hur jag ofta känt en stor rädsla inför att inte ta de beslut som kommer föra mig i ”rätt riktning” där jag kan uttrycka mig själv till min fulla potential. Återigen går det att se att utgångspunkten för min tankegång är rädsla, och att rädslan i grund och botten är att jag inte ska kunna uppfylla mitt egenintresse, mina förhoppningar och begär gällande min framtid – vem jag hoppas kunna bli och vad jag hoppas att jag ska kunna göra. Det handlar alltså inte om välgörenhet, om empati, barmhärtighet och medkänsla för andra människor – NEJ – det handlar om vad JAG vill ha.

Det är intressant att se hur jag trott att mina drömmar och idéer om framtiden faktiskt kom från en plats inom mig av att jag vill göra skillnad för andra. Men med den största delen av dem förhåller det sig alltså inte på det sättet, utan mina planer har uppstått utifrån begäret att få ”vara någon”. Att skapa ett syfte för mig själv som FAKTISKT är baserat på en förståelse av vad som är bäst för alla är någonting HELT ANNAT än att följa efter en idealistisk upplevelse eller passionerad känsla. När man lever ett praktiskt syfte finns ingen upplevelse, det finns ingen energi, det finns ingen rädsla, och inget egenintresse. Och det är av den enkla anledningen att man faktiskt inte gör det bara för sig själv, utan man gör det för alla, som en gåva man ger av sig själv till världen – och det är någonting väsensskilt från att söka efter att få uppfylla sig själv.

Om man nu befinner sig i situationen där man känner sig sakna syfte, mening och riktning i sitt liv, bör man nog först fråga sig var någonstans man kan göra livet bättre för andra, även om man i den positionen som man väljer kommer att vara helt anonym. För det handlar inte om hur andra ser på det man gör, eller hur det värderas av samhället, det handlar om VEM MAN ÄR i det man gör; lever man sig själv tillfullo? Hänger man sig själv totalt till sitt yrke, eller lever man i två världar? Ofta är det som så att de yrken som har ett anseende av att vara de mest betydelselösa, är de allra viktigaste. Det visar bara att när man tar ett beslut om var eller i vilken position man ska placera sig själv i denna världen, går det inte att använda idéer och värderingar som kommer från samhället. Man måste istället titta inåt och fråga sig själv, vem är jag, vem vill jag vara och vad kan jag ge?

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att värdera mig själv och min framtid utifrån hur viktiga jag tror dem kommer vara för samhället i sin helhet, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som ett begär efter att få vara viktig, och basera mitt liv, min rörelse och min drivkraft på att få uppleva mig själv som viktig – och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället fråga mig själv VAR och HUR jag kan göra störst skillnad i andras liv – och även i mitt eget liv – hur jag kan ge någonting till andra som kommer att förstärka och förbättra deras liv – hur jag kan stå för någonting som kommer att ha en märkbar effekt – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på var jag vill hamna, på vem jag vill vara i andras ögon, på hur jag vill att andra ska uppfatta mig – istället för att lägga fokus på vad jag kan ge och skapa för andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i mitt liv, och hur jag närmar mig att skapa ett syfte, mening, och en framtid för mig själv, att endast se på, och överväga, och beakta mig själv, vad jag kan få ut av en framtid, vad jag kan tjäna på mina planer, och således förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att öppna mitt sinne, öppna mig själv och se vilka möjligheter som finns framför mig, att se vad jag kan göra för att skapa en substantiell ändring, och någonting som jag gör för mänskligheten i sin helhet, och inte bara för mig själv som en individ som önskar ha uppmärksamhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se på mitt liv, se på min framtid, se på mina möjligheter i livet, endast från en utgångspunkt av egenintresse och att tänka på vad jag kan tjäna på saker, vad jag kan få uppleva och få ut av livet – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att öppna mig inför andra, att öppna mig inför världen, att låta mig själv se, att det finns mer än endast mig själv, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att driva mig själv framåt i mitt liv, och i mina dagliga aktiviteter och tro att jag gör det för ett högre kall, men när det egentligen bara handlar om att jag vill vara speciell, ha uppmärksamhet, och erkännande från andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att rädsla indikerar att jag ännu än så länge endast bryr mig om mig själv, och att jag endast ser till mig själv, mitt liv och min självutveckling, istället för att låta mig själv se till allas bästa – se till denna världen i sin helhet och var jag kan placera mig själv där jag kommer att kunna spela en effektiv roll för att ge till andra såsom jag själv vill ta emot – där det inte handlar om mig själv – utan där det handlar om att faktiskt ge såsom jag vill ta emot

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara som besatt av att vilja lämna efter mig någonting, ge någonting till andra, i och som begäret av att få känna mig själv viktig, speciell, och som om att jag gett någonting till andra som de kommer ha en stor nytta av, och som därför gör mig mer viktig, speciell, och bättre – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att besudla min process och min motivation att skapa någonting i denna världen som är bäst för alla med egenintresse – där jag gör det för mig själv – för att jag ska bli känd, jag ska bli sedd, och jag ska få ett högt anseende – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället ge till andra – bry mig om andra – och se till andras liv jämlikt till mitt eget – och också förstå att det är lösningen på att transcendera och gå igenom rädsla – att faktiskt bry mig om någonting mer än mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att när jag väljer min riktning, och mitt syfte, vad jag ska göra med mig själv, och vilken riktning jag ska gå i, kommer det inte finnas någon energi inom mig, det kommer inte finnas någon upplevelse, utan det kommer vara ett praktiskt beslut, att jag ser i vilken riktning jag kan göra mest nytta, och sedan går jag den processen, och skapar mig själv i det livet – och gör det i tystnaden som är jag – och således förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det är en sådan tystnad, och sådana praktiska överväganden som visar på när ett beslut är riktigt och inte motiverat av upplevelser, av känslor, av egenintresse – när man enkelt gör någonting för att det är praktiskt och effektivt – och leder till resultat som kommer vara gynnsamma för alla

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i fruktan, och rädsla, och vill börja ta beslut, eller tänka på min framtid i dessa emotioner, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att jag inte kan skapa en framtid om jag går in i rädsla, utan då blir vad jag skapar endast rädsla, och ett försök att beskydda mig själv, det blir ingen ovillkorlig framväxt och utveckling av mig själv, och det blir ingen ovillkorlig rörelse där jag tar med världen i mina beslut, och ser vad jag kan göra för alla; således åtar jag mig själv att andas, att genast förlåta rädslan, och sedan kolla på beslutet och det som är framför mig i sunt förnuft – utifrån vad som är praktiskt – utifrån var jag kan göra störst skillnad – inte för att jag vill ha uppmärksamhet eller erkännande – utan för att jag faktiskt bryr mig om andra

Jag åtar mig själv att bry mig om andra människor, att bry mig om livet, att bry mig om att assistera och stötta andra, att förbättra och effektivisera andras liv, och att göra någonting för andra som kommer att kunna hjälpa dem i deras liv

Jag åtar mig själv att släppa taget om egenintresse, och begäret efter att ha mitt eget perfekta, betydelsefulla liv, och jag åtar mig själv att istället se andra, erkänna andra, acceptera andra, och ge till andra såsom jag själv vill få – att inte längre vara besatt av mitt liv eller min framtid – utan istället se till allas liv och allas framtid och var jag placera mig själv för att vara en del av att skapa ett liv och en framtid som är bäst för alla

Dag 361: Att hitta det roliga i det tråkiga

För kontext, se min förra blog Dag 360: Konsten att finna sin motivation.

Jag kan fortsätta såhär ett ganska bra tag, för största delen av min ungdom karaktäriserades av en vild energetisk jakt efter nya äventyr, mål och drömmar, som sedan avtog och försvann. Men jag ska inte gå in närmare på alla de olika intressen, drömmar och mål som jag tog upp, utan istället vill jag belysa själva mekaniken bakom det här beteendet. Själva frågan om varför jag gjorde som jag gjorde – varför jag var så rastlös, och hela tiden sökte efter något nytt, varför jag drev mig själv framåt med den här energin, och sedan när jag var utan en sådan, inte gjorde någonting överhuvudtaget.

En av de primära orsakerna till varför jag existerade i det här beteendet har att göra med idén om att det är i vad jag gör som jag kommer hitta min passion. För jag trodde att glädje, och tillfredsställelse är någonting som endast kan komma från vad jag aktivt gör med mitt liv, dvs. vilka handlingar som jag lever ut. Därför hade jag konstant ett sökarljus påkopplat, där allting i min värld inspekterades och analyserades utifrån om jag upplevde saken var rolig, eller inte.

På grund av att jag trodde, och tänkte att allt som jag gör omedelbart måste leda till att känslor av glädje, och nöje kommer upp inom mig, för att saken i fråga ska vara värd att ägna mig åt, blev jag mycket begränsad. Det var endast några få saker som jag tyckte var kul, och de flesta gånger tyckte jag inte de var roliga under någon längre tid. Efter ett tag blev aktiviteterna beräkneliga och fyllda av rutin, och det var då som jag brukade lämna skeppet för att försöka hitta någonting nytt att göra.

Men vad jag kommit att inse i förhållande till nöje och glädje är att dessa upplevelser INTE behöver vara sammankopplade med handlingen eller aktiviteten man företar. Därutöver ska man absolut inte förvänta sig att en aktivitet direkt och omedelbart kommer att kunna vara rolig, givande och komplimenterande. Många av de saker som jag idag tycker är otroligt givande och roliga att ge mig själv hän till, upplevde jag i början som jobbiga, tråkiga, och svåra.

Jag har ett exempel från ett nyligt händelseförlopp där precis detta hände. I syfte att starta företag hade jag valt att läsa en kurs med affärsredovisning. Tidigare i mitt liv, och framförallt under tonåren, var det här med siffror, ekonomi, och företag bland det tråkigaste jag visste. Matematik ville jag därför inte ha att göra med och jag förkastade därför allt som inte var nödvändigt för mig för att ta mig igenom min utbildning.

När jag därför påbörjade affärsredovisningskursen, och lade märke till att det naturligtvis var många siffror involverade, och en hel del matematik, kände jag inombords ett motstånd. Jag tänkte att den här kursen kommer nog att bli tråkig, men att jag helt enkelt får ta mig själv igenom det här, för jag kan ju inte ge upp redan innan jag börjat!

När kursen så började gav jag mig hän till att läsa böckerna, göra uppgifterna, och sätta mig in materialet. Trots att jag kanske inte skulle tycka att kursen var direkt rolig ville jag inte göra det halvdant, utan jag önskade verkligen lära mig själv det här med affärsredovisning.

Vad som sedan kom att hända är fascinerande, och jag har varit med om det flera gånger, med olika slags kunskaper, färdigheter, och utmaningar. Jag började nämligen tycka om affärsredovisning! Jag märkte att när jag satte mig ner för att studera fanns där en glädje inombords, den var emellertid inte särskilt riktad mot studiematerialet i fråga, utan hade mer att göra med att jag genom kursen aktivt utmanade mig själv och lärde mig färdigheter som jag senare kan ha stor nytta av. Jag gillade helt enkelt grejen att jag kunde ta mig till informationen, förstå den, och sedan använda mig av det – själva processen att kunna behärska någonting nytt bringade alltså glädje inom mig.

Men ibland har jag också varit med om att när jag verkligen viger mig till någonting som jag initialt tyckt varit intetsägande, och andefattig, ämnet framför mig plötsligt öppnat sig och visat sig vara en oas av möjligheter. Juridik är ett sådant ämne som jag initialt tyckte lät urtrist, jag var förundrad över hur någon kunde orka bara läsa lagar under fem års tid.

Men i och med att jag blev djupare insatt i ämnet, märkte jag hur det fanns flera fascinerande aspekter i juridiken, och hur jag verkligen roades av vissa delar av hantverket. Någonting som jag kom att tycka om var det detektivarbete som följer med att försöka nå ett svar på vilken lag eller regel som ska användas i en viss situation. Man måste leta i böcker, artiklar, lagar, och andra slags texter, och just den här delen av juridiken blev jag fäst vid.

Det är alltså en stor lögn att man måste vara passionerad, tycka någonting är roligt, och givande innan man låtit sig själv prova på och ge sig själv hän till saken i fråga. Otaliga ting finns i våra världar som vi inte låter oss själva utforska och dyka djupare i för att vi dömer dem redan innan vi börjat. Andra grejor tycker vi är tråkiga bara för att de blivit allmänt accepterade och definierade som sådana, t.ex. som att diska, städa, göra läxor, osv.

Men vad jag har funnit är att alla ansvar, åtaganden och aktiviteter innehåller någonting, någon aspekt, dimension, eller del, som vi sannerligen kan tycka är rolig. För att upptäcka den där delen krävs det dock att vi är villiga att släppa taget om våra tidigare fördömanden, idéer och upplevelser, så att vi kan se på det som är framför oss med fräscha ögon. Om vi närmar oss någonting, och redan innan vi börjat, skapar en upplevelse av depression, aversion, olust, och missnöje är det såklart att vi inte kommer se någonting annat än just det. Vi måste därför våga börja om, och ge allting en chans, och inte i förtid döma ut saker – endast då kan vi upptäcka vad vi missat och som alltid varit mitt framför ögonen på oss.

I grund och botten är det alltså jag själv som skapar min upplevelse i förhållande till vad jag gör. Det är jag själv som bestämmer om jag ska låta mig själv finna glädje, och tillfredsställelse i det jag gör, eller om det istället ska vara en jobbig kamp som jag vill få överstökad så snabbt som möjligt. Därför låter jag själv inte längre begränsas av ett initialt motstånd mot att ta mig an och utforska en ny aspekt av min verklighet. Även om jag inledningsvis tycker att det är tråkigt, finns inom mig en orubblig visshet om att där alltid är någonting som jag kan lära mig att älska. Men det är upp till mig att förbli ovillkorlig, och utan förebråelser närma mig samt ta mig till vad som står framför mig. Ingen annan kan göra det åt mig.

Dag 360: Konsten att finna sin motivation

Vi lever idag i ett samhälle där motivation är någonting som ofta sammankopplas med pengar, drömmar, hopp, visioner, önskningar, förhoppningar och begär. Den accepterade definitionen av motivation är att vi rör oss framåt på grund av någonting – ofta på grund av någonting som vi inte själva direkt styr över.

I kontrast till vårt samhälle och den definition av motivation vi har accepterat står barn, djur och natur. Deras definition av motivation är en helt annan än vår egen. Barn, djur och natur, och säkert andra slags tingestar, drivs inte på samma sätt som den vuxna människan av energier och upplevelser. Det är också en av deras absoluta största styrkor, och en förmåga som möjliggör för många helt fantastiska saker att skapas.

Att ett barn lär sig gå är ett fenomen som kan härledas till den inneboende och naturliga motivation som ett barn föds med. För det är ju ganska uppenbart att barnet inte först drömmer om att kunna stå upprätt, sedan får ett begär om att kunna gå lite, och sedan målmedvetet förverkligar sin vision. Nej, istället lär sig barnet att gå som en naturlig del i dess utveckling. Det är helt enkelt någonting som händer och görs för att de fysiska förutsättningarna finns här och för att barnet har ett inneboende driv att vilja expandera. Ett sådant inneboende och medfött driv har ingenting med energi att göra utan är någonting helt annat.

Under mitt eget liv har jag i stor omfattning drivits av den mer onaturliga typen av driv – det vill säga den som baseras på energi, upplevelser, en känsla. Men det jag har insett är att detta driv, denna kraft i praktiken inte fungerar. Den är inte funktionell och den leder en inte till det man faktiskt behöver och vill ha. Om man låter sig följa en energi, och använda den som sin motivation och guide blir konsekvensen att ens liv blir irrationellt, och i bästa fall kan endast en skenbar målmedvetenhet och fokus frammanas. Och anledningen till det är att energi till sin natur är en mycket, mycket oberäknelig kraft. Vidare består den alltid av två sidor. Den har en positivt laddad sida, som t.ex. kan bestå av ett begär, och den har en negativt laddad sida, som t.ex. kan bestå av fruktan. När man sedan följer energin blir man i princip en fånge till hur upplevelserna fluktuerar och rör sig från en positiv till en negativ laddning och motsatt håll.

Jag kan med ett exempel från mina tonår visa hur detta kom till uttryck. Under loppet av kanske fem år lyckades jag bli intresserad av, och helt låta mig uppslukas av säkert fyra olika intressen. Jag ville ett tag bli filmregissör, och jag gav hela mitt liv till denna dröm, allt jag gjorde skulle leda till att jag blev en regissör. Jag åkte på konferenser, och filmvisningar, försökte skapa mig ett kontaktnätverk, och lära mig hur man faktiskt gjorde filmer. Men sedan hände något intressant. Drömmen försvann, motivationen var som bortblåst, och inget sug fanns kvar inom mig.

Då kom nästa intresse in i mitt liv, vindsurfing. Plötsligt inrutades varje ledig stund i mitt liv till att vindsurfa, till att se på vindsurfing brädor, till att planera mitt liv utifrån hur jag kunde tillägna mig mer färdigheter inom vindsurfing. Ja, jag blev som besatt av vad man kanske vid ett första ögonkast skulle kunna kalla för motivation. Men efter ett halvår var denna feber ingenstans att finna. Även detta intresse hade alltså uppslukats av jorden och alla planer, drömmar och begär jag tillägnat mig kändes inte längre viktiga.

Sedan kom nästa grej och det var dataspel. Mer exakt ett dataspel som heter Warcraft 3 – och omgående blev nästa mål att bli den bästa Warcraft 3 spelaren som någonsin existerat. Jag kunde sitta i timvis varje dag för att träna, för att bli bättre, för att kunna nå framåt och fullgöra mina drömmar och mål. Mitt liv var återigen fyllt av en härligt positiv energi av lust och framåtanda. Emellertid, och vid det här laget kan ni nog gissa vad som sedan hände, jo mitt intresse försvann, drivet var borta, mitt tidigare mål helt utan värde.

Jag kan fortsätta såhär ett ganska bra tag, för största delen av min ungdom karaktäriserades av en vild energetisk jakt efter nya äventyr, mål och drömmar, som sedan avtog och försvann. Men jag ska inte gå in närmare på alla de olika intressen, drömmar och mål som jag tog upp, utan istället vill jag belysa själva mekaniken bakom det här beteendet. Själva frågan om varför jag gjorde som jag gjorde – varför jag var så rastlös, och hela tiden sökte efter något nytt, varför jag drev mig själv framåt med den här energin, och sedan när jag var utan en sådan, inte gjorde någonting överhuvudtaget.

Fortsättning följer i nästa blogg.

Dag 353: Motivation och Nyårslöften

FyrverkeriI dessa dagar brukar nyårslöften florera, och mängder av löften avges, träningskort köps in, bantningskurer planeras, och den vanligtvis så avlägsna motivationen dyker plötsligt upp och många människor känner sig antagligen redo att verkligen förändra sina liv. Men som de flesta av oss har insett saknar det stora flertalet av de här löftena substans, och efter ett några månader brukar motivationen försvinna och löftet med denna.

En fråga vi borde ställa oss själva är varför vi väntar till nyår innan vi ändrar oss själva, och varför vi behöver den här känslan av att vara motiverad, uppumpad, och redo att förändra och styra upp våra liv? Om vi ser på det objektivt, rationellt och logiskt ter det ju sig mycket märkligt att det endast är på denna enda dagen under året som självreflektion, motivation och beslutsamhet kommer fram ur skuggorna, för är det egentligen inte som så att vi under hela året faktiskt har velat ändra på vissa saker? Men varför har vi inte gjort det?

Den största boven och tillika väggen som jag funnit stå mellan mig och förändring är motivation – har jag inte känt mig motiverad eller sugen på att ändra mig då har det inte heller blivit av. På grund av att jag väntat på motivation och lust har jag därför fortsatt existera i komprometterande livs- och tankemönster – och i princip tänkt att det inte är någonting jag kan göra åt. Emellertid handlar det inte om att jag inte kan göra någonting åt problemen, utan det handlar om att jag inte orkar göra någonting åt dem – alltså motivationsbrist.

MEN – vad jag har funnit är att det finns en lösning på detta motivationsproblem, och vad jag insett får väll anses vara litet av en revolution. Om vi tittar närmare på vad motivation består av är det nämligen en energi, en positiv känsla av ett driv, en upplevelse av att vi vill föra oss själva framåt och skapa eller förändra någonting – och med denna energi som bränsle rör vi oss sedan framåt – tar beslut – och lever vårt löfte i vår vardag – genom denna känsla av motivation upplever vi en kraft att vi kan förändra vårt fysiska leverne. Vad som är fascinerande är dock att förändringen sker fysiskt – genom att vi tar en fysisk handling – ett faktiskt beslut – och att vi lever detta genom att vi praktiskt rör oss själva i enlighet med vårt mål – och denna del av förändringen – den fysiska och faktiska rörelsen består inte av energi utan här arbetar vi istället direkt med vår kropp.

Men om den fysiska och faktiska förändringen är fysisk, behöver vi då ens en energi eller en motivation för att röra oss själva framåt?

Om vi tittar på när vi tar ett beslut att t.ex. äta mat, går det att se att det är någonting vi gör helt som en fysisk handling – vi bestämmer oss för att vi är hungriga – och sedan agerar vi – det finns ingen energi eller positiv känsla av motivation som är inblandad i processen. Precis samma princip kan vi applicera i andra delar av våra liv och detta är lösningen på motivationsproblemet = MOTIVATION är överskattat!

Jag ska ta ett exempel från mitt eget liv för att illustrera hur jag applicerar den här principen: För närvarande studerar jag inför min tentamen – och jag har sedan tidigare insett att jag behöver investera en viss mängd tid i studierna för att klara tentamen och uppnå ett resultat som jag kan vara nöjd med. Emellertid har jag ingen motivation eller lust till att sätta mig ner att studera – men ändå går jag upp varje morgon, äter min frukost, och sedan sätter jag mig framför böckerna och börjar läsa. Och jag kan göra det för jag har förstått att jag behöver ingen energi eller motivation för att ta det praktiska och fysiska beslutet att röra min kropp till böckerna, öppna dem, och sedan börja läsa igenom dem – det är nämligen en helt och hållet fysisk handling – och därför är det enda jag behöver min kropp. När jag väll satt mig själv på stolen och börjat läsa – ja – då är det ju helt enkelt bara att sitta kvar där och läsa tills det jag är nöjd – därefter gör jag någonting annat.

Enkelt eller hur! Detta är magin som går att finna när vi låter oss själva ge upp motivation som det där bränslet vi tror oss behöva för att driva igenom och skapa förändringar i vår värld. Istället för att förlita oss på en högst eterisk känsla – som kommer och går som den vill – förlitar vi oss på vår kropp – och det fantastiska med den är att den är här – varje dag – varje andetag – redo att användas och brukas.

Med denna insikt i bagaget är det lätt att förstå att nyårslöften och den där känslan av motivation som dyka upp i samband med sådana löften är onödiga och överflödiga – istället kan vi hela året runt skapa oss själva och vår värld på ett sätt som vi ser gynnar oss själva och andra i våra liv med hjälp av det enda redskapet som verkligen behövs – våra kroppar!

Dag 348: Passion och Motivation

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta med att applicera och förändra mig själv – och att vänta med att ta mina insikter och realisationer in i praktisk applikation – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att nu lägga mitt fokus på fysisk – praktisk rörelse och förändring – på fysisk och praktisk – omedelbar direktion i och som min fysiska värld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta med att dirigera – styra och skapa mig själv och mitt liv – och tänka att det är någonting som jag måste vänta med tills det att jag har tid att sitta ned och skriva – eller göra självförlåtelse – istället för att se, inse och förstå att jag skapar mitt liv i varje andetag – och det är således detta jag måste införa och implementera i mitt liv – att göra varje andetag – varje ögonblick till en applikation där jag motiverar och rör mig själv ut från sinnet och in i min praktiska – fysiska värld – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta med att förändra mig själv – att vänta med att dirigera mig själv – att vänta med att styra mig själv – istället för att omedelbart se på hur jag kan dirigera mig själv – och omedelbart ta praktiska beslut om hur jag kan driva mig själv igenom en viss punkt som kommit upp inom mig – och hur jag kan korrigera denna punkt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv gå en viss punkt – eller en viss process längre än vad som behövs – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att aktivt driva mig själv framåt – att aktivt och passionerat ta mig själv igenom de emotioner och känslor som kommer upp inom mig – att genast börja arbeta med dem – att genast börja gå igenom processen för att förändra och dirigera dessa punkter – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att falla tillbaka inombords – och att ge över min styrande princip till sinnet – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stoppa detta – genom att stå upp inombords – och i varje ögonblick när jag noterar att sinnet rör sig – att jag reagerar – eller dylikt – att applicera självförlåtelse på punkten – och att släppa reaktionen – ta bort tankarna – och föra mig själv tillbaka hit

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av mitt sinne – och tro att jag inte kan klara mig själv utan mitt sinne – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att avvakta och hålla mig själv tillbaka i min korrigerande process – där jag korrigerar och rör mig själv framåt halvdant – och utan att vara tillfullo hängiven och motiverad – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag genom det bara fördröjer och försinkar min process och gör det långsammare för mig att komma fram till ett slut – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försena och fördröja min process istället för att jag i varje ögonblick passionerat och hängivet applicerar mig själv och göra det mesta möjliga för att praktiskt korrigera och röra mig själv igenom punkten

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte driva mig själv inom mig själv – pusha mig själv – och utmana mig själv – och se till att jag varje dag applicerar och rör mig själv till min fulla förmåga – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att nöja mig med en halvdan applikation – med en applikation som fungerar och som i viss mån tar mig dit jag vill – och gör så att jag åstadkommer vad jag vill åstadkomma – istället för att jag låter mig själv fullständigt hänge mig själv och låta varje andetag – och varje dag – vara en möjlighet för mig att driva mig själv framåt och föra mig själv ut ur sinnet och in min mänskliga fysiska kropp – och där skapa mig själv som liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta på att min process ska bli klar – att vänta på att mitt sinne ska lugna ner sig – att vänta på att vissa punkter jag haft problem med ska försvinna av sig självt – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att ingenting försvinner av sig självt – ingenting kommer att förändras eller omdirigeras om inte jag tar beslutet att driva igenom punkten – om inte jag tar beslutet att praktiskt och fysiskt – och faktiskt förändra mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att praktiskt – fysiskt – och faktiskt ta och leva beslutet att jag ändrar mig själv – och se på lösningar – se hur jag kan stötta mig själv för att omedelbart röra mig själv ut ifrån sinnet och in i och som min fysiska värld och verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att projicera på andra i min värld den mentalitet och den utgångspunkt som jag accepterat inom mig själv i förhållande till självförändring – och i förhållande till min process – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att den aspekt – och den del av processen som jag ännu inte tillfullo omfamnat och tränat på – och fört in i mitt dagliga liv – är att omedelbart ändra mig själv – är att göra min process fysisk, faktiskt och praktisk – och att skapa min process i varje ögonblick – och i varje andetag – och således inte längre låta mig själv vänta – och först titta på punkterna som kommer upp inom mig senare – utan genast gå in i och som självapplikation – genast applicera självförlåtelse – genast andas och stabilisera mig själv i och som min fysiska kropp och jorda mig själv här

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att framförallt i förhållande till framtidsångest har jag låtit mig själv ta ett steg tillbaka inombords, och låtit den här rädslan löpa amok, och låta den skapa mitt liv, och sedan hoppas, och önska mig själv att den rädslan på eget bevåg ska försvinna, och att mitt liv ska återgå till det normala och bli mer stabilt – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att en sådan tanke – och dröm är en illusion – är en förhoppning som inte kommer att förverkligas eftersom jag måste skapa mitt liv – jag måste skapa min process – jag måste skapa mig själv

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att engagera och leva mig själv in i varje ögonblick – i varje andetag – och vara närvarande här och dirigera samt konstruera mig själv i varje ögonblick – och inte låta mig själv passivt sitta tillbaka inombords och se saker hända i mig själv och i mitt liv

Jag åtar mig själv att bli drivkraften inom mig själv som för och driver mig själv framåt i min process att skapa mig själv som liv från denna fysiska verklighet – och således åtar jag mig själv att sluta hoppas och önska mig att denna process ska gå av sig själv – och att jag ska kunna skapa och formulera mig själv utan att jag behöver ge någonting eller göra någonting; således åtar jag mig själv att hängivet ge mig själv till min process – och motivera mig själv – och se till att jag använder detta liv till sin absoluta och fulla potential och att jag inte låter mig själv vänta – eller hålla mig själv tillbaka – vad gäller att skapa mig själv som liv från denna fysiska verklighet