Tag Archives: nära

Dag 49: Negativt och Positivt Går Hand i Hand

Vad är det som gör att man i vissa situationer upplever sig själv missbrukad, och sårad? Det är ju inte i alla konfliktsituationer som man känner sig personligen påhoppad, utan det är för det mesta i nära, och långvariga förhållanden – med en person man känner mycket nära.

En anledning till varför jag känner mig påhoppad när någon nära mig kritiserar, eller blir arg på mig, är för att jag tar det på allvar, och för att jag inom mig känner och tycker att ”jag borde bli stöttad istället” – ”jag borde inte behöva ta detta” – ”jag borde göra någonting för att få slut på detta” – i grund och botten känner jag mig sårad på grund av det faktum att jag definierar mig själv i förhållande till personer som är ”nära mig” och som jag känt länge, och jag tror att dessa personer känner mig, och därför måste ha någonting av vikt och värde att säga.

Att man överhuvudtaget kan bli sårad av en annan visar att man i grund och botten söker efter att få bli accepterad, och för att få uppmärksamhet – vilket i sin tur visar att man ännu inte accepterat sig själv, och att man ännu söker efter någon att ge en ett värde, och en plats i denna världen. För om jag inte definierat mig själv i förhållande till en annan, och om jag inte på något sätt varit i ett ”förhållande” med en annan – hade jag kunnat bli sårad? Nej, eftersom att bli sårad är en negativ upplevelse, alltså en polaritet som existerar samtidigt som en positiv upplevelse – och den positiva upplevelsen i detta fall vore då att jag känner mig stöttad, jag känner mig omtyckt, jag känner mig sedd, och uppmärksammad.

Det är fascinerande hur jag tenderar till att anklaga andra för vad jag upplever inom mig själv när jag känner mig sårad, när det är jag som har skapat upplevelsen inom mig själv från början till slut – men när jag var i den positiva änden av upplevelsen, då var det inte så mycket att klaga på, det är först när jag kommer till den negativa änden, som jag säger – men vad har DU gjort med min positiva upplevelse! Istället för att inse, se och förstå att jag skapade min negativa upplevelse av att känna mig sårad, genom att skapa den positiva upplevelsen inom av att känna mig accepterad, uppmärksammad, hjälpt och sedd.

En annan tendens jag har, när jag upplever dessa negativa konsekvenser av mina positiva skapelser, är att jag försöker ”laga” mina upplevelser genom att ”snacka om saken” med annan, oftast den som då ”sårat” mig. Och igenom detta försöker jag alltså att ordna upp det ”dåliga” som hänt, och återigen skapa en positiv upplevelse inom mig, istället för att se, inse och förstå, att det faktum att jag hade en negativ reaktion i förhållande till en annan, visar att ingenting kan lagas – eftersom den negativa reaktionen redan är skapad i och med att den positiva reaktionen skapas. Därför finns det absolut ingenting att ”snacka med en annan” om i förhållande till mina negativa upplevelser, dock kan man ju snacka med en annan om vilka sorts emotioner de tillät inom sig själva, och hur de i förhållande till dessa emotioner kan stå upp och dirigera sig själva mer effektivt; men då pratar jag från en utgångspunkt som är ovillkorlig, där jag inte vill laga min negativa upplevelse och göra om den till en positiv upplevelse.

Och det är fascinerande att inse, att så fort den negativa upplevelsen försvinner, så försvinner hela den ”problematiska situationen” – och alla de medföljande tankarna såsom ”hur ska jag ta tag i detta?” – ”vad ska jag göra?” – ”hur ska jag dirigera detta?” – eftersom alla dessa tankar hämtade sitt bränsle från den ursprungliga negativa reaktionen jag skapat inom mig själv.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja att en annan ska acceptera mig, ge mig uppmärksamhet, och se mig som duktig, och speciell, och när en annan gör detta, känna mig själv positivt laddad, glad och sprallig – och definiera mig själv utifrån denna positiva upplevelse – istället för att se, inse och förstå att jag genom att jag definierar mig själv i förhållande till, och skapar denna positiva upplevelse, att jag på samma gång skapar en negativ upplevelse inom mig av att känna mig sårad, och värdelös

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå att när jag upplever en reaktion mot en annan som är negativ, så är denna negativa reaktion min egen skapelse, och jag kan således inte försöka gå till den människan som tydligen skapade denna negativa reaktion, och försöka ändra min upplevelse – eftersom det faktiskt är jag som skapat min upplevelse av att vara sårad, och av att vara negativ – och jag ser att det därmed inte finns någonting att ”laga” – eller ”fixa” – eller ”ordna” – utan det enda som finns att göra är att jag förlåter mig själv, skriver ut reaktionen, och applicerar självkorrigerande uttalanden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter en annans erkännande, och vilja känna mig omhändertagen, och älskad av en annan, och gå in en upplevelse av att känna mig positivt laddad runt en annan, och definierad detta såsom att – ”jag är glad” – och sedan när denna person blir arg, och skäller på mig – gå in i en negativ upplevelse av att känna mig sårad – eftersom detta är den oundvikliga konsekvensen när jag skapar en positiv upplevelse – eftersom en positiv upplevelse inte kan existera utan en motpol – vilket då blir en negativ upplevelse – därför inser, ser och förstår jag det korkade i att medverka i både positiva och negativa upplevelser – det finns absolut ingenting bra med upplevelser, utan oavsett vilken slags energi det är – blir jag en slav och oförmögen att dirigera och styra mig själv effektivt

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse att hämnd, och att vilja att någon ska be mig om förlåtelse, eller ändra sig på grund av hur jag upplever mig själv är att fly undan från mitt ansvar jag har gentemot mig själv, eftersom jag inser, ser och förstår att det är jag som skapat min upplevelse av mig själv inom mig själv, och att det inte är en annan – det är jag som skapat en positiv upplevelse, och det är jag som förväntat mig att en annan ska uppfylla mina förväntningar, och förhoppningar, och få denna positiva upplevelse att genereras inom mig – och således är det även jag som skapat denna negativa upplevelse inom och som mig själv av att känna mig sårad, missförstådd och kritiserad

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå att ingen energiupplevelse är riktig – utan alla energiupplevelser är mina skapelser, som jag skapat genom att tänka, tycka – och fantisera – och jag inser, ser och förstår att de inte är riktiga – eftersom jag genom självförlåtelse, och självskriverier helt kan ta bort dessa upplevelser, och placera mig själv tillbaka inom mig själv i en position av att vara tyst, stabil, och utan några reaktioner som helst

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta dessa reaktioner inom mig själv på allvar, och ge dem ett högt värde, och ta mina reaktioner personligt – och skydda dem – och göra dem till mina närmsta vänner – istället för att se, inse och förstå – att ingen av mina reaktioner är riktiga – rent faktiskt existerar inte mina reaktioner annat än i mitt huvud, eftersom jag skapat dem i mitt huvud – och jag kan därför också ta väck dem från mitt huvud – eftersom jag således ser att mina reaktioner – vare sig positiva eller negativa – endast tjänar till att göra mig ineffektiv i mitt leverne – så stoppar jag mig själv – jag tar ett djupt andetag – och jag slutar att medverka i reaktioner – eller ta dem personligt – jag ser att det är energier som jag skapat, och sen är det inget mer med det – jag fortsätter att med hjälp av självförlåtelse, självskriverier, och självkorrigerande stadganden att ta väck mina reaktioner – en, efter en, efter en

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se hur enkel matematik som mitt sinne fungerar utefter, eftersom det är självklart att om jag skapar en positiv polaritet inom mig själv, att jag då samtidigt skapar en motpol, eftersom allting måste balanseras ut – och således har jag alltså i mitt sökande efter att få uppleva positivitet, skapat negativitet inom mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att anklaga andra för att skapa negativet inom mig – när det står tydligt och fullständigt klart att det är jag som skapade det positiva – och att det därför även är jag som skapat det negativa – därför kan jag inte anklaga någon annan

Jag åtar mig själv att inte längre skapa varken positiva, eller negativa upplevelser – eftersom jag inser att ingen av dem är verklig – och ingen av dem är riktig – utan båda är endast temporära upplevelser och idéer om verkligheten – men inte den faktiska verkligheten här – således stoppar jag mig själv, och jag tar ett djupt andetag – och för mig själv tillbaka hit – och lever i verkligheten, som verkligheten – såsom en fysisk varelse – en och jämlik

Jag åtar mig själv att inse, se och förstå – att negativa upplevelser inom mig är en möjlighet för mig att undersöka hur jag skapat, och gjort mig själv beroende till positiva upplevelser – och hur jag begränsat mig själv i min applikation av att leva genom att göra mig själv beroende till att känna saker, för att jag ska kunna leva och uttrycka mig själv här – således inser jag möjligheten en negativ upplevelse ger mig till att skriva, göra självförlåtelse, och självkorrigerande stadganden och korrigera mitt leverne – till att stå såsom vad som är bäst för alla

Dag 43: Utfryst

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i förhållande till andra människor känna mig själv utfryst, och isolerad, och anklaga andra människor för att göra mig utfryst och isolerad – istället för att se, inse och förstå hur jag skapar mig själv såsom upplevelsen, och applikationen av att vara utfryst och isolerad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd, och känna mig ängslig inför att gå fram till människor, och gå in i situationer med nya människor, och medverka, och interagera med människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta på att människor ska säga till mig att jag kan få komma in i deras grupp och medverka, och att interagera, att vänta på att jag ska bli inbjuden – istället för att se, inse och förstå – att jag kommer få vänta en evighet, och att det är mitt ansvar att placera mig själv i situationer där jag får interagera, och medverka med andra människor – och att det är mitt ansvar att expandera mig själv i min verklighet, och ingen annans

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv utanför, och att känna det som att jag inte är den del av vad som pågår i mitt liv, och vad andra gör, och tänka att jag är annorlunda än vad andra är, och att jag därför inte kan vara en del av vad andra gör, istället för att se, inse och förstå – att detta är en ursäkt jag skapat, för att dölja och förtrycka min rädsla inom mig själv för att faktiskt vara en del av andras interaktion, och medverkan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig rädd inför att tränga mig på, och inför att andra ska se mig som alldeles för framfusig, och krävande, om jag kommer och introducerar mig själv, och placerar mig själv i situationer där jag kan interagera med andra människor, istället för att se, inse och förstå – att det är fullständigt onödigt att hålla kvar vid denna rädslan, eftersom den begränsar mig – jag struntar därför i hur andra människor upplever mig, och jag tillåter mig själv att driva mig själv till att interagera och medverka med andra människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta med att förändra denna personlighet, och idén av mig själv såsom att vara isolerad, genom att inte driva mig själv till att expandera, genom att inte tala, genom att inte försöka uttrycka mig själv med mer människor, utan istället vänta, och hålla mig själv tillbaka – och på så vis ge rädslan tillåtelse att styra över mig – istället för att jag driver mig själv igenom min rädsla, och manifesterar mig själv såsom fullt kapabel och förmögen att ta kontakt med andra människor, och att skapa relationer och förhållanden med andra människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte skapa förhållanden och relationer med andra människor, att inte lära känna andra människor, utan istället isolera mig själv, och hålla mig själv tillbaka, genom att göra rädsla, ångest, och nervositet till min gud – och till min skapare – istället för att se, inse och förstå att det är oacceptabelt att göra rädsla, ångest och nervositet till min gud, och till min skapare – och att är oacceptabelt att jag inte står upp och säger ”fuck you rädsla, nu lever jag här, och skapar mig själv såsom jag vill leva” och sedan gör det

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta på att det ska bli lättare för mig att bryta mig själv ur min isolation, istället för att inse, se och förstå att det aldrig kommer bli lättare för mig, jag måste bryta mig ur min rädsla för att interagera här, jag måste ta mig ur min isolation här, jag måste röra mig själv här, och jag inte förvänta mig själv att någon annan gör det för mig – och även om någon annan skulle göra det för mig, så inser jag hur jag då inte skulle förändra mig själv utan fortfarande vara en slav till rädsla – därför driver jag mig själv till att ändra mig själv, och till att skapa mig själv såsom interaktion, och medverkan med andra människor här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att slösa bort mitt liv, genom att spendera en stor del av mitt liv i isolation, och i att känna mig utfryst och utanför, och existera i och som en rädsla för att ta kontakt med andra människor, och utvidga mig själv, och utvidga mina relationer – istället för att säga inom mig själv – nej – fuck this! Nu jävlar ska jag ut ur denna rädslan, och sedan driva mig själv till att ta kontakt med andra människor, och att placera mig själv i grupper, och tala, och inte tillåta och acceptera mig själv att vara rädd för att tycker att jag tränger mig på, eller vara rädd för att andra fördömer mig såsom att vara obekväm, och socialt konstig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att bli fördömd av andra människor såsom att vara socialt underlägsen, socialt märklig, socialt utfryst, och ge denna rädsla makt och kontroll över mig, genom att jag inte har tillåtit mig själv att lära känna nya människor, och att placera mig själv i situationer där jag är social med nya människor – därför driver jag mig själv igenom denna rädsla, och jag tillåter mig själv att lära känna nya människor, tillåter mig själv att inte vara rädd för att stå i centrum av allas uppmärksamhet, tillåter mig själv att inte vara rädd för att bli fördömd, och/eller nedvärderad av andra människor

Jag åtar mig själv att när jag är i situationer då jag inser att jag isolerar mig själv, och håller mig själv tillbaka, att jag driver mig själv till att interagera, och placera mig själv i situationer där jag får prata, uttrycka mig själv, och lära känna nya människor

Jag åtar mig själv att inse, att anledningen till att jag inte utvidgat mitt nätverk, är för att jag varit rädd för att ta kontakt med, och prata med andra människor, därför stoppar jag mig själv från att vara rädd för att ta kontakt med, och prata med andra människor, och jag driver mig själv till att lära känna, och skapa nätverk i min värld