Tag Archives: närhet

Dag 173: Att Bli Sin Egen Kompis

Självskriverier

Idag var det dags att återvända till min skola och jag fick träffa mina klasskamrater. Och jag noterade ett par intressanta saker om mig själv i förhållande till mina klasskamrater. Det var framförallt en sak jag lade märke till, och det var hur jag först när jag kom till skolan var lugn, och avslappnad – jag hade inte så många tankar på vem jag skulle vara med, eller prata med – eller hur jag skulle prata och kommunicera; men sedan när jag träffade mina klasskamrater – då ändrade sig detta.

Och när jag då började kommunicera med människor så kunde jag märke hur jag ofta fann att jag inte hade någonting att säga – det finns liksom ingenting inuti i mig som jag kunde se som någonting jag skulle vilja säga i det ögonblicket – men ändå letade jag febrilt inom mig själv efter någonting som jag kunde säga. Och tillslut hittade jag någonting som jag kunde säga, och så sa jag det – utan att egentligen vara intresserad, eller särskilt engagerad i vad jag pratade om – istället sa jag någonting för att kunna fortsätta prata med mina klasskamrater.

Det var också intressant att när jag väl började prata med mina klasskamrater, att jag väldigt sällan sa vad jag tyckte om saker. Om den jag pratade så något i stil med ”ja, den där skådespelaren – han är ju så tråkig!” – då sade jag – oftast – ”ja, visst är han det!” – utan att jag egentligen tyckte det – eller sade jag ett mumlande ”mmm…”.

Så – det är intressant att se hur jag kompromissar mig själv för att få passa in bland andra. Det är väldigt konstigt att jag håller på med detta för jag tjänar verkligen ingenting på det. Hoppet, och längtan som driver mig att kompromissa mig själv är längtan efter att få en riktigt, riktigt bra kompis, och att få bli populär och ansedd av andra – men trots mina väldigt tappra försök har min dröm aldrig manifesterat sig – vilket tyder på att det är något högst felaktigt med mina uträkningar; att kompromissa mig själv skapar inte det jag vill ha.

Och vad är det då jag vill ha? Jo – en kompis, och en grupp människor som accepterar mig, tycker om mig, och erkänner mig – så varför ger jag inte detta till mig själv då? Jo – för att jag inte vetat att man kunde göra det! Men nu vet jag att det går att leva ord som mig själv, och således ska jag träna mig själv på att vara den där vännen till mig själv – genom att jag verkligen tillåter mig själv att hålla om mig själv, hjälpa mig själv, och bry mig om mig själv.

Så – idag ska jag arbeta med de punkter som jag nämnt ovan om hur jag ändrar mig bland människor för att få uppleva närhet, och känslan av att vara omtyckt.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag är med andra människor, och jag inte vet vad jag ska säga – eller inte har någonting som jag vill säga – att då gå in i och som en panik, och en rädsla inom och som mig själv – och börja leta efter någonting relevant som jag kan säga; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa mig själv, och göra mig själv till för att på så vis försöka få andra människor att tycka om mig – och tycka att det är roligt att vara runtomkring mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag är runtomkring människor, att bli orolig och nervös för att jag inte ”tar tillvara” på stunden tillräckligt mycket – genom att prata, interagera och kommunicera med människor – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv tänka, och tro att jag måste prata med människor för att kunna ”ta tillvara” på ögonblicket tillräckligt mycket; istället för att se, inse och förstå att det inte handlar om vad jag gör – utan om vem jag är i och som ögonblicket

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag träffar människor, att bli nervös, rädd, och ängslig för att jag inte ska göra bra ifrån mig, och alltså uttrycka mig själv på ett sådant sätt så att människor känner sig bekväma runtomkring mig – och tycker det är roligt att vara i min omgivning – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta det personligt när människor i min omgivning verkar reagera negativt, och inte ha positiv upplevelse runtomkring mig – och då tänka att ”det är mitt fel” – och ”jag måste ändra på mig själv så att det inte händer igen”

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att vara tråkig och intetsägande när jag är runtomkring människor – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att människor pratar bakom min rygg när jag inte är i närheten, och säger att jag är tråkig, och intetsägande som en person – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mig till – och verkligen försöka visa vilken rolig prick jag är, och hur oberäknelig och humoristisk jag kan vara – när jag är runt andra människor – så att ingen ska kunna säga någonting dåligt om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte slappna av och tillåta och acceptera mig själv att uttrycka mig naturligt och avslappnat när jag är runt andra människor – och att inte oroa mig själv för hur andra människor värderar mig, eller vad de tycker om mig – utan istället fokusera på att andas här i och som min mänskliga fysiska kropp – och att uttrycka mig själv utan att hålla tillbaka mig själv, utan att försöka ändra mig själv – och utan att försöka visa mig själv inför andra såsom någonting jag faktiskt inte är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att spendera mitt liv att söka efter den där perfekta kompisen, den perfekta kompisgruppen – där jag kan uppleva mig själv accepterad, och uppskattad för vem jag är – och där jag kan känna det som att oavsett vad jag delar med mig själv av – så kommer dessa kompisar alltid att vara där för mig; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det jag känner att jag vill ifrån andra – är faktiskt vad jag vill ha från mig själv – och vad jag ännu inte tillåtit och accepterat mig själv att ge till mig själv; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att utveckla ett intimt och nära förhållande med mig själv – där jag accepterar mig själv, och alltid står vid min egen sida – och stöttar mig själv att vara effektiv och stabil i mitt leverne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att mitt sökande efter en kompis, eller en kompisgrupp där jag kan känna mig själv accepterad – är endast ett försök av mig att skapa ett substitut och ersätta mitt eget förhållande med mig själv – som är vad saknas; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att träna på att vara min egen vän, och min egen kompis – genom att leva, och uttrycka mig själv i mitt dagliga liv – på ett sådant sätt som är bäst för mig – och bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hoppas att någon utanför mig själv ska ge mig upplevelsen av att jag är hemma – att jag är accepterad – och att jag är tillräcklig – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fara runtomkring i världen, och söka överallt efter någonstans där jag kan känna mig hemma, och accepterad – istället för att se, inse och förstå – att det enda stället som finns där jag faktiskt kan känna mig hemma, och accepterad – är här med mig själv i och som varje andetag; och i detta förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att erkänna mig själv som detta hemmet – och leva självacceptans genom att sluta att fördöma mig själv för de olika upplevelserna, och tankarna jag har som kommer upp inom mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte acceptera mig själv såsom hem – och såsom stabilitet – och inse att det jag hela tiden letat efter utanför mig själv hela tiden har varit här som mig själv; och att det således inte finns någon anledningen att fortsätta leta, att fortsätta försöka hitta någon eller någonting som kan ge mig en känsla av att vara hemma – eftersom jag kan och har förmågan att ge mig själv ett hem – här som mig själv i och som varje andetag

Självåtaganden

När jag märker att då jag är med andra människor, och jag inte har någonting att säga, eller någonting jag vill säga – och jag då upplever rädsla, och ångest för att den andra människan ska tycka jag är tråkig eller obehaglig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser, och förstår att – om jag febrilt försöker hitta något vedertaget och accepterat samtalsämne bara för att få bli accepterad av en annan – då är detta faktiskt att kompromissa mig själv – och att förtrycka mitt ovillkorliga och naturliga uttryck av och som mig själv; således åtar jag mig själv att sluta försöka att hålla en ”normal” konversation – och jag åtar mig själv att istället uttrycka mig själv här i och som mitt andetag – en och jämlik

När jag märker, och ser att då jag är runtomkring människor – att jag blir orolig och nervös för att jag inte ”tar tillvara” på stunden tillräckligt mycket – genom att prata, interagera, och kommunicera med människor – då stoppar jag mig själv, och jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit till min kropp; och jag ser, inser och förstår att – det finns ingenting att ”ta tillvara” på – såsom någonting jag måste uppnå, eller klara av i ögonblicket – utan det enda som finns att göra är att fortsätta att andas – och röra mig själv i enhet och jämlikhet – och vara medveten om min kropp, och min omgivning – och vad som rent faktiskt och fysiskt händer – och inte göra ögonblicket till en mental sinnesupplevelse – utan istället se vad som verkligen är här och röra mig själv utifrån det; således åtar jag mig själv att sluta jäkta mig själv att försöka ”ta tillvara” på någonting – och istället åtar jag mig själv att leva – och ta tillvara på mig själv – genom att sluta att tänka, och uppleva – och istället vara här med och som min kropp en och jämlik

När jag märker att då jag träffar nya människor, eller bara människor överhuvudtaget, att jag då blir nervös, rädd och ängslig för att jag ”inte ska göra bra ifrån mig” – och alltså få andra människor att gilla mig; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit till min kropp; och jag ser, inser, och förstår att – det är absurt att jag vill att andra ska tycka om mig, och att jag kompromissar mig själv och gör mitt liv till ett helvete för att få uppmärksamhet av andra – istället för att jag bara åtar mig själv att gilla och tycka om mig själv; således åtar jag mig själv att sluta existera för att tillfredställa andra – och istället leva för att leva – uttrycka mig själv

När jag märker att jag upplever mig själv rädd för att vara tråkig, och intetsägande när jag är runtomkring människor; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit till min kropp; och jag ser, inser och förstår att – vad spelar det för roll om någon känner att jag är skittråkig? Jag menar – vad betyder det rent faktiskt och praktiskt för mig? Jo – ingenting – för absolut ingenting i mitt liv kommer att ändra på sig, eller påverkas av att någon tycker jag är tråkig – varför det är en helt irrelevant och irrationell rädsla att hålla kvar vid; således åtar jag mig själv att vara bekväm i mig själv och uttrycka mig själv naturligt och autentiskt och sluta bekymra mig för att någon i detta ska uppfatta och se mig som tråkig

När jag märker att jag inte tillåter mig själv att slappna av, och uttrycka mig själv avslappnat och naturligt runt andra människor – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit till min kropp; och jag ser, inser och förstår att – inget hemskt kan hända om jag slappnar av – för det är inte som om att jag är mer säker, och trygg när jag hela tiden går och är rädd – utan det enda som det leder till är att jag inte kan se vad som är här i min omgivning eftersom jag filtrerar allt genom ett lager av rädsla; således åtar jag mig själv att andas – och vara stabil här i och som min kropp – och låta mig själv slappna av och vara mig själv runt andra människor

När jag märker att jag söker efter den perfekta kompisen, eller den perfekta kompisgruppen – för att på så sätt försöka hitta ett hem, någonstans där jag kan känna mig accepterad och omtyckt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit till min kropp; och jag ser, inser och förstår att det jag letar efter inte är någonting som jag kan hitta utanför mig själv – utan är någonting som jag måste skapa som mig själv; således åtar jag mig själv att skapa mig själv som min egen vän, mitt hem – där jag lever som mig själv självacceptans

När jag märker att jag söker kontakt med andra för att skapa ett substitut och ersätta mitt eget förhållande med mig själv – genom att ha ett förhållande med en annan; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit till min kropp; och jag ser, inser och förstår att – jag kan aldrig uppnå det jag vill om jag inte ger det till mig själv – således kan ett förhållande aldrig tillfullo ge mig självacceptans – eller upplevelsens av att vara riktigt hemma i min egen kropp – eftersom detta är någonting som bara jag kan ge till mig själv; således åtar jag mig själv att ge detta till mig själv – och sluta försöka skapa ett substitut

När jag märker att jag söker mig själv utåt, och börjar titta utanför mig själv för att försöka ”hitta mig själv” – där jag antingen söker efter mig själv i någon människa, eller någon slags handling, eller utövning av någon slags aktivitet; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit till min kropp – och jag ser, inser och förstår att – jag finns alltid här – och att det finns ingen mig att leta efter, eller försöka hitta utanför mig själv; således åtar jag mig själv att i varje ögonblick andas och vara här med min kropp – och förstå att detta är allt som finns – detta är vem jag är – det är således HÄR jag är

När jag märker att jag letar utanför mig själv efter att få känna mig hemma, och välkomnad – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka till min kropp; och jag ser, inser och förstår att – jag är hemmet som jag letat efter, och att jag har förmågan – och möjligheten att skapa mig själv såsom ett hem för mig själv – genom att ta bort alla självmissbrukande beteenden och tankar som jag accepterat som mig själv inom mig själv – och istället utveckla mig själv till att vara uppriktig mot mig själv – och stötta mig själv att växa, expandera, och bli mer effektiv i mitt liv – och i min process; således åtar jag mig själv att sluta hoppas att få hitta ett hem – och istället skapa mig själv som ett hem till mig själv – genom att skriva, applicera självförlåtelse – och stabilisera mig själv i och som mitt andetag i varje ögonblick

Dag 81: Att Vara Koncentrerad

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara koncentrerad och fullt här i detta ögonblick när jag gör någonting som kan – om jag inte är fullt här, och fullt koncentrerad på vad jag gör – ha massiva konsekvenser för mig själv och andra människor i min värld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte koncentrera mig själv fullt ut när jag kör bil, eller när jag gör andra saker som kan – om jag inte gör saken rätt – ha konsekvenser för mig och andra människor – som till och med kan sluta i att jag dör eller blir handikappad; och därigenom förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att köra bil i och som ego – där jag hetsar mig själv fram – och där jag känner att jag kör snabbt, och säkert – och att jag är duktig på att köra bil – men där realiteten är att jag missar att ta in helheten i varje ögonblick eftersom jag faktiskt är mitt uppe i en upplevelse av adrenalin och ego

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte köra min bil så pass sakta, och tålmodigt som krävs för att jag ska kunna vara helt säker på att jag ser helheten i varje ögonblick – och att de beslut jag tar är korrekta, och perfekt anpassade efter situationen jag befinner mig i – så att jag inte skapar några konsekvenser för mig själv eller andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte vara ärlig mot mig själv och se när jag börjar köra bilen från en utgångspunkt av stress, och att vara så snabb, och duktig som möjligt – där jag börjar ta chanser, och köra på ett sätt så att jag inte har full kontroll i varje ögonblick; och när jag ser detta – att omedelbart stoppa mig själv, föra mig själv tillbaka hit till andetaget – och köra bilen lugnt, och sakta – och så pass snabbt att jag har full kontroll, och i varje ögonblick vet exakt vad som pågår och hur jag ska styra min bil för att uppnå det bästa resultatet för alla inblandande

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara ärlig mot mig själv och se när min bilkörning börjar bli hackig – med snabba inbromsningar, och där jag inte längre kör genom att så flera steg i förväg – där jag ser trafiken långt borta och tar ett beslut redan flera hundra meter innan hur jag ska köra för att på bästa sätt ha full kontroll över situationen; att då förstå att jag är i en upplevelse av ego – och att jag sätter mig själv och andra i fara

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara uppmärksam när jag kör bil – och verkligen inse/se/förstå att det är ett ansvar jag har i det ögonblicket att föra min bil fram så säkert, och tryggt som möjligt för alla inblandande – och att det kan bli fruktansvärda konsekvenser om jag inte gör det effektivt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli arrogant, och se mitt liv, och saker i min värld utifrån perspektivet att: ”ingenting dåligt kan hända, eftersom ingenting dåligt hänt hittills” – istället för att se/inse/förstå att dåliga saker kan hända – och de är desto större sannolikhet att de händer om jag inte tar vad jag håller på med här seriöst, och ser vad för slags konsekvenser som kan inträffa om jag inte är uppmärksam och koncentrerad på vad det är jag gör

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara arrogant genom att tro att någonting dåligt aldrig kan hända mig – och att jag är odödlig – istället för att se/inse/förstå att någonting dåligt kan hända mig – och kommer att hända mig om jag inte koncentrerar mig själv och är fullt uppmärksam på vad jag gör – och är fullt seriös i fråga om vad det är jag gör – i förståelsen om vad som kan hända om jag inte är det

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta mig själv för given, och ta min värld för given – och tro att allt alltid kommer vara såhär oavsett vad det är jag gör, eller hur det är jag lever – jag kommer alltid att finnas och må bra, och ingenting kan skada mig; istället för att se/inse/förstå att detta är en ren och skär lögn – och någonting som jag stoppar här och nu eftersom jag inte vill att min fysiska verklighet ska visa för mig hur pass mycket jag ljugit för mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara arrogant, och tro att jag vet saker och ting – när jag faktiskt inte vet utan bara kastar mig ur ord som jag skapat inom mig själv genom att göra antaganden om saker och ting

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli arrogant genom att tänka och tro att jag är bättre än andra, och att jag kan mer än vad andra kan – och genom att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera som denna arrogans – helt avstå från möjligheten att lära mig själv av andra – och se vad andra har lärt sig i sina liv, och applicerar/lever i sina liv – och se att jag absolut inte på något sätt är perfekt, eller fulländad – utan att jag har mycket kvar att lära mig från andra i fråga om hur jag kan leva effektivt och på ett sätt som är bäst för alla i denna världen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli arrogant genom att inte lära mig själv av andra – och genom att inte tillåta och acceptera mig själv att se när andra är mer effektiva än jag – och när andra lever sunt förnuft där jag inte gör det – och således tillåta och acceptera mig själv att växa och expandera och bli mer effektiv i min applikation av mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att om jag släpper min arrogans, att jag då ska vara underlägsen och svagare än andra – istället för att se/inse/förstå att arrogans i sig självt är en svaghet och någonting som rent praktiskt och fysiskt bara gör mig svagare – eftersom jag inte tillåter och accepterar mig själv att lära mig av andra, och se hur andra lever på ett effektivt sätt – och gör saker med sina liv som leder till en konsekvens som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta vara arrogant, och sluta tro att jag vet, och kan allting – och att jag aldrig behöver någon, hjälp eller stöd – och istället tillåta och acceptera mig själv att dra nytta av andras livserfarenheter – dra nytta av de andra upptäckt och sett i sina liv – och inse/se/förstå att det finns absolut ingenting att tjäna på att vara och hålla kvar vid en idé av mig själv såsom att jag redan kan allting – och att jag är klar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att släppa min arrogans, och ide av mig själv som överlägsen andra – i rädslan att jag då kommer förlora, och att jag inte kommer vara någonting, eller någon – istället för att se/inse/förstå att jag ändå aldrig varit någonting, eftersom jag enbart existerat som arrogans och överlägsenhet – och aldrig någonsin levt praktiskt sunt förnuft här i detta ögonblick – vilket hade varit att låta mig själv lära mig av andra, och se vad andra gör bra – och vad andra gör dåligt – och applicera mina insikter som jag lyckats få genom att observera andra i mitt eget liv

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att observera/se/höra andra i enhet och jämlikhet – och således se/inse/förstå att jag inte är bättre, eller sämre en någon annan – men att vi alla har skapat olika sorts sätt att förhålla oss till och hantera denna verklighet – vissa vilka är mer effektiva än andra – och därför tillåter och accepterar jag mig själv att lära mig av andra, och i enhet och jämlikhet med andra se att jag är fullt kapabel att leva och uttrycka mig själv såsom vad jag ser andra lever och uttrycker som sig själva effektivt och som ger nytta till alla

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara ärlig mot mig själv och se var i mitt liv där jag inte är effektiv – att se var i mitt liv där jag ännu existerar och lever som självintresse – att se var i mitt liv jag kan förbättra mig själv – och sluta hålla kvar vid denna karaktär av att vilja påstå och hålla fast vid idén av att jag är bra som jag är, och att allt jag gör/säger i mitt liv är perfekt som det är och att det inte finns någonting att ändra – när det självklart finns det

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara ärlig mot mig själv i att se vilka saker som behöver förändras i hur jag lever och uttrycker mig själv i min värld – där min tendens att tro att jag har full kontroll, och är skitbra på någonting – utan att jag faktiskt har full kontroll – är någonting som jag måste förändra; eftersom jag inser/ser/förstår att om jag inte ändrar denna karaktär – kan det leda till allvarliga konsekvenser för både mig och andra i min värld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte i varje ögonblick vara här – att andas – och att fråga mig själv om det sätt på vilket jag lever är bäst för alla – att fråga mig själv om jag existerar i en energi, och om jag befinner mig i full insikt om vilket ansvar jag har mot mig själv, mot andra, och min kropp – och att jag verkligen lever i insikten om att vad jag gör och lever har konsekvenser för andra

Jag åtar mig själv att vara fullt här och koncentrerad på vad jag gör – när jag gör någonting som kräver detta – såsom att t.ex. köra bil, eller att cykla – och vara seriös med det jag gör och inse att om jag gör ett fel kan detta ha stora konsekvenser både för mig och andra

Jag åtar mig själv att inte vara arrogant när kör bil eller medverkar i liknande aktiviteter – och inse/se/förstå att plötsligt – om jag inte är uppmärksam – kan olyckan vara framme och då är det försent att göra någonting – när jag hade kunnat undvika olyckan genom att ta på allvar vad är jag håller på med – och vara fullt vaken/uppmärksam/koncentrerad

Jag åtar mig själv att inte köra bil från en utgångspunkt av ego – där jag antingen framför min bil i en upplevelse av stress, eller i en upplevelse av att ”jag är en så jäkla bra chaufför” – utan istället köra bil här i enlighet med min förmåga och se till att jag har full kontroll i varje ögonblick och vet exakt vad det är jag gör, och varför jag gör det

Jag åtar mig själv att köra min bil lugnt och säkert – och ta den tid som behövs för mig för att komma fram till min destination så tryggt och effektivt som möjligt – och alltså inte tävla med mig själv inom mig själv om att vara så bra, och så snabb som möjligt när jag kör bil; jag kör i enlighet med min egen förmåga och tar det hela på allvar

Jag åtar mig själv att aldrig ta några chanser när jag kör bil – eller göra det i andra delar av mitt liv heller – utan att alltid vara helt säker på vad som kommer hända när jag gör det – eller i vart fall vara till viss del säker på vad som kommer hända; så att jag aldrig skapar konsekvenser för mig själv som kommer vara skadliga för mig eller andra i min värld

Jag åtar mig själv att vara ärlig mot mig själv när jag kör bil – och se vilken slags personlighet jag existerar som beroende på hur jag kör min bil – och hur flytande, säkert, tryggt jag för fram min bil; och när jag upptäcker att jag börjar köra ryckigt, och jag missar viktiga punkter i trafiken – att genast stoppa mig själv och ta mig själv tillbaka hit till andetaget eftersom jag ser att jag existerar som ego – och istället leva mig själv här som sunt förnuft

Jag åtar mig själv att inse/se/förstå att dåliga saker kan hända mig om jag inte är uppmärksam, och om jag inte vet vad det är jag håller på med – och om jag inte har respekt för de grejor jag håller på med

Jag åtar mig själv att ha respekt för de farliga aktiviteter jag varje dag medverkar i – och inse/se/förstå att saker och ting kan gå väldigt fel om jag inte i varje ögonblick är fullt koncentrerad, och medveten om vad det är jag håller på med

Jag åtar mig själv att ta på allvar vad jag håller på med här och inte tro att allt är en lek och att det inte finns några konsekvenser – jag åtar mig själv att se/inse/förstå att det finns konsekvenser även om jag ännu inte råkat ut för dem

Jag åtar mig själv att inte vara arrogant och tro att jag är odödlig – utan inse/se/förstå att jag är högst dödlig – och att saker och ting kan gå mycket fel – mycket snabbt om jag inte är medveten och uppmärksam på vad jag gör i varje ögonblick

Jag åtar mig själv att inte ta mig själv och min värld för given – och tro att allt alltid kommer vara såhär oavsett vad jag gör, eller hur det är jag lever – och istället se/inse/förstå att mina handlingar och mitt leverne har konsekvenser

Jag åtar mig själv att inta existera som arrogans – och anta inom mig själv att jag vet – att jag kan – att jag är säker på detta – istället för att verkligen fråga mig själv om jag faktiskt är säker, och jag verkligen kan – eller om jag bara känner det som att jag är säker och kan

Jag åtar mig själv att se att jag inte är perfekt eller fulländad – och att det finns mycket jag kan lära mig själv av andra; därför slutar jag att vara arrogant – och tro att ”jag är bäst” och ”jag kan allting” – och istället tillåter jag mig själv att vara ödmjuk

Jag åtar mig själv att inse/se/förstå att jag inte kommer vara underlägsen och sämre än andra om jag släpper min arrogans – utan att jag faktiskt kommer växa, och expandera och bli mer effektiv

Jag åtar mig själv att dra nytta av andras livserfarenheter, och vad de upptäckt och förstått i sina liv – och applicera detta i mitt eget liv och således bli mer effektiv

Jag åtar mig själv att inse/se/förstå att jag inte kommer förlora någonting på att ge upp idén och upplevelsen av mig själv såsom att vara överlägsen andra människor – utan att jag endast kommer att VINNA och EXPANDERA mig själv

Jag åtar mig själv att inse/se/förstå att det inte räknas so att leva – när jag endast existerar och styr mig själv utifrån känslor och emotioner – eftersom jag då faktiskt inte existerar här i beaktande av denna praktiska verkligheten utan bara i en dröm i mitt huvud – därför kan jag ju inte sägas leva om jag bara existerar i denna drömmen i mitt huvud

Jag åtar mig själv att lyssna och se andra i enhet och jämlikhet – och se/förstå/inse att det som en annan lever och uttrycker i sitt liv – kan även jag uttrycka och leva i mitt eget liv

Jag åtar mig själv att vara ärlig mot mig själv och se vart i mitt liv jag kan förbättra mig själv – och se var jag fortfarande lever och uttrycker mig själv utifrån och som självintresse – och assistera och stötta mig själv att leva såsom vad som är bäst för alla – i alla delar av mitt liv

Jag åtar mig själv att vara ärlig mot mig själv i fråga om hur jag lever mitt liv, och vad jag därigenom ser måste förändras i fråga om hur jag lever mitt liv – eftersom det jag lever inte är bäst för alla – och alltså inte tillåta och acceptera mig själv att existera, och leva i personligheten att ”allt är bra” – ”allt är okej” – och ”allt är som det ska – ingen fara!”

Jag åtar mig själv att praktiskt leva insikten att mina handlingar har konsekvenser för andra människor – och att om jag inte är här i varje ögonblick medveten om vad jag håller på med – att detta då kommer få konsekvens för mig och andra i min värld

Dag 75: Varför Behandlar Vi Inte Djur Som Människor?

Igår var jag med min mammas häst hos veterinären eftersom hästen hade lyckats skada sitt öga, och var tvungen att bli opererad och få sitt öga sytt. Det jag märkte på denna resa med hästen var hur lite respekt de flesta människor har mot djur. Det var speciellt på resan hemåt, när vi skulle lasta på hästen på vår djurtransport. Veterinären och hans hjälpreda kom ut och skulle hjälpa till, och hästen ville inte stiga på transporten. Anledningen till varför han inte ville var för att det var den andra gången i hela hans liv som han åkte transport, så han var lite nervös för hur det hela fungerade.

Veterinären och hans hjälpreda tog dock ingen hänsyn till hästens tillstånd utan började med alla medel försöka knuffa på hästen på transporten; de drog i hans svans, de slog på hans överkropp, de skrek åt honom – och ja – de behandlade honom på ett sätt som jag själv absolut inte skulle vilja bli behandlad på. Själv så stod jag bara och tittade på, och visste inte hur jag skulle reagera eller hantera situationen, jag visste ju att det inte var någon värdig behandling av hästen – men samtidigt vågade jag inte säga någonting eftersom jag inte är någon veterinär, och inte har någon lång erfarenhet av hästar – jag vet så att säga inte normen för ”hur man ska behandla hästar”.

Så istället för att säga till veterinären att inte ta i så himla hårt, och istället försöka locka in hästen, genom att vara uppmuntrade och snäll mot hästen, så stod jag där och gapade – och fick även hjälpa till i att våldsamt försöka tvinga på hästen på transporten.

Visserligen förstår jag att det ibland kan krävs fysisk styrka, och mannakraft för att hantera de stora hästarna, eftersom man ibland helt enkelt måste tvinga dem att bete sig på vissa sätt på grund av hur vårt nuvarande system är konstruerat, men en sådan applikation behöver ju inte göras i någon slags vredesmod där man upplever att ”hästen inte fattar” – ”den är korkad” – ”den gör in som jag vill, och därför får jag slå den” – eftersom hästen bara uttrycker sig själv såsom vad den är – en häst; och hästar är inte skapade att förstå detta invecklade och konstiga system vi människor skapat såsom vår kultur, och vårt samhälle, och bör ju inte heller därför kunna förväntas inrättas i detta system på något sätt.

Jag fann det också vara intressant när jag efteråt diskuterade detta mänskliga beteende med några andra människor, att själva anledningen till beteendet är att ”människan måste vara på toppen av näringskedjan, och vara hästens herre” – för: ”hur skulle det bli annars?” – och självklart var det enda som kom upp i mig i det ögonblicket: ”såklart så har ju människan helt missat jämlikhet” – eftersom varför har ingen människa tänkt på att skapa ett jämlikt förhållande med sin häst? Där det varken är människan eller hästen som är herre, utan båda två existerar i symbios med varandra – och människan lyssnar på hästen, och hästen på människan, och där finns en tillit mellan de båda – och en intim och djup kommunikation – varför skapas inte sådana förhållanden?

Ja, det enkla svaret är ju därför att det samhället vi lever i indoktrinerar människan till att se djur som någonting lägre stående än människan – en slav – och fyller människan med rädsla, och ångest att släppa denna tillgjorda överlägsenhet, och istället utveckla ett förhållande med ett djur i jämlikhet.

Och i ett sådant förhållande mellan djur och människa där jämlikhet råder – självklart skulle människan då inte skrika, och skälla på djuret, eftersom det är ju ingenting människan skulle göra mot sig själv – d.v.s. om det inte finns en grundad anledning till att skrika och skälla – som t.ex. när djuret beter och uttrycker sig själv på ett sätt som inte är acceptabelt, och som människan inte heller skulle acceptera från sig själv. Men att bara skrika, skälla och slå därför att djuret inte direkt gör som man säger, det är helt absurt och borde helt enkelt inte få förekomma. Djur ska behandlas med respekt och värdighet, precis som man hade behandlat en människa i samma situation – eftersom djur är inte lägre stående än människor, de lever bara i en annorlunda form, och har andra prioriteringar än vad människor har – annars är de precis likadana.

Så, om jag nu tar mig själv tillbaka till gårdagen, och ser hur jag kunnat leva/uttrycka mig själv på ett sätt som varit bäst för alla: då hade jag sagt till veterinären att ta det lugnt och varsamt med hästen, och om de inte ville det att de inte behövde hjälpa till med hästen. Och jag hade sagt till att ingen fick slå eller skrika på hästen, eftersom ett sådant beteende inte är någon man själv skulle vilja uppleva gjort mot sig själv. Och sedan hade jag i samråd med de andra människorna i ögonblicket diskuterat en strategi att få in hästen i transporten på ett sätt där hästen inte blev stressad, eller kände sig obekväm; och därmed ta hästen i beaktande tillika alla människorna i ögonblicket, och skapa en lösning som var BÄST FÖR ALLA och inte bara kändes bra för människorna.

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte behandla djur såsom jag själv vill bli behandlad, utan istället se djur som mindre värde varelser, som inte är värda samma respekt och värdighet som jag ger till andra människor i min verklighet, och som jag ger till mig själv

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta hänsyn till djurets tillstånd, och upplevelse av sig själv när jag interagerar med djuret – utan istället se mig själv som en gud med en ovillkorlig rätt att göra vad jag vill, och uttrycka mig själv hur jag vill – och se djuret endast som ett objekt vilket jag kan utöva min vilja mot och få att göra vad jag vill; istället för att se, inse och förstå att djuret inte är bara ett objekt, utan är en varelse – som kan känna och uppleva precis som människor

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta ut mina frustrationer på djur, och använda djur för att skapa en upplevelse av mig själv såsom att vara överlägsen och i kontroll – och använda djurs oskyldighet, och oförmåga att försvara sig själv effektivt för att skapa så mycket skada som möjligt, och för att generera så mycket energi inom mig själv som möjligt, så att jag kan tänka och se mig själv som en gud; istället för att tillåta och acceptera mig själv att assistera/stötta djur att leva effektivt, och hjälpa djur att komma över och transcendera sina svagheter

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro/tänka – att bara för att djur inte kan kommunicera med människans språk, och direkt åtlyder alla människans ord – att djur därför är underlägsna, och sämre än människor – istället för att se/inse/förstå – att kanske är det människans språk, och sätt att uttrycka sig själv på som är underlägset, eftersom människan inte kan göra sig förstådd och hörd hos djur

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i mitt förhållande med djur tro/tänka att den enda möjliga dynamiken mellan mig och djuret, är att jag som människa ska vara överlägsen, och ha kontroll över djuret – istället för att se/inse/förstå att jag glömt bort jämlikhet, och att jag tillsammans med djuret kan skapa ett förhållande där ingen av oss är mer, eller bättre än den andra – utan där båda istället står som jämlikar, och lever på sådant sätt som de själva skulle vilja bli behandlade, mot varandra

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tycka inom mig själv att djur är inkapabla av att skapa intima, och nära förhållanden med människor – där de förstår och känner hur människor upplever sig själv i förhållande till djuret – istället för att se/inse/förstå att det är enbart ett antagande, eftersom jag aldrig försökt lära känna djur på ett jämlikt plan, där djuret är en jämlike med mig – utan att jag endast haft som utgångspunkt i min interaktion med djur, att jag är bättre än djuret – och att det är jag som ska styra och ha kontroll

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte lära känna naturen som är runtomkring mig från en utgångspunkt av att naturen är här, precis som jag är här – och att vi i detta är jämlika – en och samma – och att ingen av oss har en rätt att missbruka eller kontrollera den andra, eftersom vi är tillika här för att leva/uttrycka oss själva – och ge av oss själva

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inse/se/förstå att djur har individualitet, och att djur har saker de tycker om, och inte tycker om – och att vi som människor aldrig har beaktat vilka djur är som individer, och hur djur som individer vill bli behandlade – utan vi har istället sett oss själva som herrar över djuren, och trott/tänkt att vi kan göra hur vi vill – och därför har vi t.ex. aldrig frågat hästen om den vill/tycker om att vi rider på den – och inte heller frågat korna om de tycker om att vi låser in dem och tar i deras mjölk – utan vi har bara agerat utifrån vårt eget självintresse, utan att någonsin någonting mer i beaktande än vår egen upplevelse, och våra egna känslor

Imorgon kommer jag skriva om de åtaganden jag skall göra, samt även fortsätta med självförlåtelse på denna punkten.

Dag 42: Öppenhet och Intimitet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd inför att visa mig själv inför människor, rädd inför att vara avslappnad, trygg, och bekväm i mig själv, i rädslan för att om jag inte håller kvar vid ångest – och vid att vara spänd inom mig själv – att jag då inte kommer kunna vara förberedd inför en eventuell attack från människor runtomkring mig; istället för att se, inse och förstå att denna eventuella attack jag fruktan är en fullständig illusion som egentligen inte finns, den finns endast i mitt huvud – och jag inser även att ångest inte på något sätt kommer kunna hjälpa mig att avvärja en eventuell attack, utan kommer bara göra mig panikslagen, och oförmögen att ta ett effektivt beslut – och därmed ta mig själv ur en eventuellt farlig situation

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå att min rädsla för andra människor är helt irrationell – jag fruktar att jag ska bli retad, mobbad, och förödmjukad – men varför fruktar jag detta? Att frukta sådana upplevelser är inte sunt förnuft, eftersom upplevelser av att känna mig retad, mobbad, förödmjukad och isolerad är mina egna skapelser, som jag har skapat inom mig själv genom att tänka, och genom att känna, istället för att leva här som min fysiska kropp – och tillåta mig själv att andas, och vara bekväm i min kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att bli utskälld, och att någon ska bli arg på mig, eller titta stint på mig, och så fort jag tror att någon är irriterad på mig, att gå in i rädsla, och ångest – istället för att tillåta och acceptera mig själv att inse, se och förstå att ilska inte är någonting att frukta – ilska är bara en emotion som har ett väldigt högt och hetsigt uttryckssätt, men om jag bara stannar här såsom andetaget, och jag inte tillåter och accepterar mig själv att ta någons ilska personligt – så är det heller ingen big deal att möta någon i min värld som är arg – det är som vilket annat ögonblick som helst, som jag genom att stå upp här som mitt andetag dirigerar, och styr, precis såsom jag dirigerar och styr tankar och upplevelser inom mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att jag ska förlora mig själv om jag öppnar upp mig själv, och om jag släpper min inre vakthållning, av att försöka strama upp mig själv, och hålla mig själv tillbaka, i rädslan för att vara intim, och nära andra människor – jag inser, ser och förstår att denna fruktan är helt irrationell, och att det inte är något som helst farligt att vara intim, och öppen, varken med mig själv eller med andra – och jag inser att det bara är jag som fördömer mig själv, och ser mig själv som dålig, och därför håller tillbaka mig själv från att leva intimitet och öppenhet som mig själv

Jag åtar mig själv att öppna upp mig själv runt människor, och när jag är med mig själv, och släppa garden, och slappna av, och tillåta mig själv att uttrycka mig själv utan att fördöma mig själv, och utan att tänka på hur jag borde, eller inte borde vara