Tag Archives: natur

Dag 156: Den Kollektiva Hypnosen

Självskriverier

Någonting som jag har märkt att jag ofta gör är att jag tar efter människor i min värld. Jag härmar hur de pratar med varandra, jag härmar vad de pratar om – när jag hör att de är oroade över någonting, eller irriterade över någonting är detta också någonting som jag brukar ta efter. Det är inte som att jag gör det på något väl synligt sett, utan det sker mycket subtilt.

Ett exempel som jag kan ge är från igår när jag åkte tåg. Jag stod med en mängd människor på perrongen, och tågade rullade sakta in och stannade till – och eftersom tåget var långt och min vagn hade stannat längre ner på perrongen var jag tvungen att förflytta mig. Det jag märkte när denna kollektiva förflyttning ägde rum, eftersom det var fler människor än jag som hade sin vagn antingen längre upp, eller längre ner på perrongen i förhållande till var de själva stod – var att jag upplevde mig själv nervös, och hetsig. Detta trots att jag visste att tåget inte skulle köra vidare förens alla passagerare var ombord, och att jag hade en plats inne på tåget – vilket gjorde det totalt onödigt för mig att stressa och försöka hinna först.

Min slutsats till varför jag upplevde mig själv stressad, och varför jag rörde mig själv litet mer okontrollerat, och ryckigt – var att andra människors upplevelse av sig själva influerade mig. För jag kunde se att folket runtomkring mig var stressade, och rörde sig snabbt – fokuserat – och kände en press att tåget på något sett skulle köra ifrån dem utan att de skulle kunna följa med. Och detta blev då någonting som influerade mig och min upplevelse av mig själv.

Fascinerande – och denna typ av ”överföring” av upplevelser har jag börjat upptäcka existera på många mer ställen i min värld. Och hur jag faktiskt skapar upplevelser av mig själv som är totalt onödiga, som jag aldrig hade skapat om det inte varit för att jag tittar på hur andra upplever sig själva och sedan kopierar deras upplevelse, och uttryck.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kopiera hur andra människor upplever sig själva – och låta min upplevelse av och som mig själv bli, och vara influerad av hur andra människor upplever sig själva; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att i varje ögonblick fråga mig själv – varför gör jag detta? – varför upplever jag mig själv såhär? För att på så vis alltid vara säker på varför jag gör någonting – på att jag har en praktiskt och logisk anledning bakom mina handlingar och att jag inte göra någonting bara för att jag känner att jag måste göra det – eller fruktar att om jag inte gör det – att jag då kommer att förlora mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att existera, och leva mig själv självständigt från hur andra människor upplever sig själva – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att leva mitt liv – och ta beslut om vad jag ska göra med mitt liv – utifrån en utgångspunkt som är unik i den meningen att ingen annan människa som jag känner agerar utifrån en liknande utgångspunkt – i rädslan och ångesten att om jag inte konformerar mig själv till hur andra lever, och försöker efterlikna hur och varför andra rör sig – att jag då kommer göra misstag, och eftersom jag är ensam – kanske jag kommer ha fel, och göra någonting som tydligen ”inte är rätt”

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att den stora massan av människor alltid har rätt, alltid vet mer än mig – och alltid tar rätt beslut – och jag förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att därmed sätta min tillit till den stora massan med människor istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att lita på mig själv – och att i varje ögonblick se till att jag tar och lever mig själv utifrån sunt förnuft – såsom vad som är bäst för alla – och inte bara blint litar på att vad någon säger till mig är okay, och acceptabelt bara för att en annan säger det till mig

Jag förlåter mig själv at jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att ifrågasätta andra människor – för att ifrågasätta situationer, traditioner, ”den mänskliga naturen” – och såsom människor i alla tider har uppfattat ”livet” och vad det innebär att leva – i tron att jag inte har rätt, och inte heller kan ifrågasätta det mänskliga kollektivistiska uppfattningen om vad det innebär att leva – i tron att jag som en enda människa är alldeles för dum, och inkapabel för att göra någon skillnad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé, och en tanke inom mig själv att bara för någon är en s.k. auktoritet inom ett visst ämne – att den människan därför vet vad det innebär att leva vad som är bäst för alla – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att blint ta för givet vad andra säger och gör bara för att de står i en auktoritetsposition – i rädslan för att om jag skulle ifrågasätta den information som kommer in i min värld – och börja ta egna beslut – och titta med sunt förnuft på huruvida viss information är vad som är bäst för alla, eller inte – att jag då skulle börja ta fel – och göra fel – och inte ta korrekt beslut – och inte agera på ett sådant sätt som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta självständighet – i rädslan för att jag inte är lika stark själv som jag hade varit om jag hade haft stöd från flertalet människor och att alla dessa tyckt precis detsamma som jag – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv från styrka – separera mig själv från självtillit – separera mig själv från självauktoritet – och tro att detta är ord jag inte kan leva som mig själv om jag inte har andra som säger att jag har rätt – och att jag gör rätt; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag självklart kan leva självtillit – självauktoritet – och styrka som mig själv oavsett vad andra gör, eller tycker – eftersom det är ett beslut som JAG GER TILL MIG SJÄLV

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ifrågasätta de principer, ideologier, och de anledningar som läggs till grund för beslut som tas av människor – i tron att alla människor trots allt vill vad som är bäst för de själva och andra – och trots allt borde veta vad som är bäst – och att jag antagligen har fel i vad det är jag ser, eller säger och således inte borde tycka någonting överhuvudtaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att istället för att utveckla mina egna normer, min egen moral, min egen uppfattning om hur denna världen fungerar – och vad som är bäst för alla; att istället bara kopiera från min omgivning vad alla andra säger, och tycker att överhuvudtaget ifrågasätta om det som andra säger faktiskt är bäst – faktiskt är bra – och faktiskt är sunt förnuft

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i interaktion, och kommunikation med andra människor – att säga JA – eller hålla med en annan – utan att först se på punkten, och titta huruvida jag faktiskt håller med människan i fråga – eller om jag ser en lösning, och ett annat perspektiv som är bättre – och mer effektivt – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa mig själv i rädslan för att andra människa ska ogilla mig, och inte tycka om mig och se mig som en ”vän” – om jag inte gör mitt allt för att framträdda som en lättsam, och medgörlig människa

Självåtaganden

När jag märker att jag gör någonting helt automatiskt – bara för att andra människor gör samma sak; då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår hur dumt det är att göra någonting bara för att andra gör det – eftersom jag i sådana fall inte har någon aning om huruvida det jag lever faktiskt är bäst för alla, eller någonting som faktiskt är till skada för andra; och således åtar jag mig själv att ifrågasätta de handlingar, och uttryck som ses som normala och brukliga inom det mänskliga släktet – och således se till att alla mina beslut och handlingar är självdrivna – och självskapade i det att jag vet vad det är jag gör – och varför – och att jag inte gör någonting helt automatiskt bara för att andra gör det

När jag märker att jag är rädd för att stå såsom självständig och egenhändig i mitt liv – i det att jag tar beslut som jag ser är bäst för alla oavsett vad slags beslut andra tar – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är ingenting farligt med att inte göra som alla andra gör – det är ingenting som kan skada mig, eller göra mig illa utan det är enbart en rädsla för att jag kommer göra fel – och misslyckas vilken i sig självt inte är valid; således åtar jag mig själv att ta beslut, och att leva utifrån vad jag ser är bäst för alla – oavsett huruvida andra gör det eller inte

När jag märker att jag tar ett beslut, och lever på ett sätt bara för att den stora massa människor gör det; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att bara för att många människor gör samma sak betyder inte detta att det som dessa människor gör är bäst för alla – vilket är solklart om man tittar på hur världen ser ut – således åtar jag mig själv att sluta handla som andra gör och istället ifrågasätta den mänskliga naturen – och leva på ett sådant sätt – ta beslut på ett sådant sätt om jag ser är bäst för alla

När jag märker att jag är rädd för att ifrågasätta människor, situationer, traditioner, och den så kallade mänskliga naturen – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att den anledningen till att jag är rädd för att ifrågasätta de ideal som efterlevs i vår nuvarande värld – är på grund av att jag är rädd för att ha fel – och är rädd för att jag inte vet vad som är rätt; och således åtar jag mig själv att ifrågasätta de ideal som promulgeras och per automatik anses vara korrekta ideal och levnadssätt och sluta frukta att jag kanske kommer ha fel när jag gör se – rädslan för att ha fel är irrelevant och stöttar inte mig på något sätt att leva effektivt här i och som andetaget

När jag märker att jag blint litar på, och följer, och härmar en annan bara för att denne är en auktoritet i ett visst ämne – eller i vart fall påstår sig vara det; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att om jag bara blint litar på andra människor utan att själva ifrågasätta vad andras agerande leder till – då placerar jag mig själv i en situation där jag inte längre styr mig själv, och således inte är i kontroll över huruvida jag med mina handlingar skapar en värld som är bäst för alla – eftersom jag bara gör det andra säger till mig; således åtar jag mig själv att sluta att blint lita på andra – och att istället ifrågasätta all information genom att se vad effekten av informationen är och huruvida den är bäst för alla eller inte

När jag märker att jag fruktar att leva självständighet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är inget att frukta att ha fel – och att inte göra rätt – och att misslyckas – det är inget skamfyllt att inte förstå; således åtar jag mig själv att sluta vara rädd för att stå upp inom och som mig själv som självständighet och ifrågasätta de ideal, och besluts som tas och levs i denna världen – och således istället pusha mig själv och andra att leva vad som är bäst för alla på alla sätt och vis – och ifrågasätta all information som kommer in i min verklighet utifrån utgångspunkten huruvida denna information är vad som är bäst för alla

Jag åtar mig själv att sluta att hoppas att världen, människor, och denna existens automatiskt ska ändra sig själv till det bättre – eftersom att ”vi lär oss” – och jag åtar mig själv att istället ta ansvar och ifrågasätta vad som är här och visa att det finns mer effektiva sätt att leva, och uttrycka sig själv på som inte gör så att andra tar skada

När jag märker att jag kopierar information från andra – utan att först titta inom mig själv för att se att informationen faktiskt är bäst för alla – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och jag för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att problemet som vi människor skapat i denna världen – har sin grund i att vi bara accepterar vad som sägs till oss utan att själva tänka oss för vad det som sägs till oss faktiskt innebär på en praktisk nivå; således åtar jag mig själv att inte bara acceptera allt som sägs utan att själv undersöka, och ifrågasätta vad visas; och att fråga mig själv om jag verkligen vill ha effekten av den information som ges till mig

När jag märker att jag automatiskt säger ja till en annan människa utan att först tänka efter, eller om jag säger ja för att inte behöva ta en konflikt när jag inte håller – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser, och förstår att jag gör ingen en tjänst genom att bara acceptera information, åsikter, och uttalanden av andra som ”okay” – i rädslan för konflikten, samt i rädslan för att stå upp och ifrågasätta information, beslut, och handlanden av andra; och således åtar jag mig själv att stå upp och inte acceptera någonting mindre än vad som är bäst för alla – och inte lägga mig ned och ge upp i rädslan för att konflikter kommer uppstå – utan istället pusha för att etablera det som jag ser fungerar bäst – och ger det bästa resultatet för alla involverade

 

Dag 152: Sökande

Självskriverier

Jag har märkt att jag när jag befinner mig i skolan blir besatt av att få vissa individers uppmärksamhet. De individer som vill gärna ska se, och erkänna mig är de som jag i mitt sinne definierat som de ”coola” människorna, och jag känner det som om att jag utan att ha ett förhållande med dem, saknar någonting.

I denna blog ska jag ta tillbaka till mig själv det jag tror mig själv kunna få genom att bli kompis, och starta en relation med dessa människor. För det är nämligen på det sättet att allt man ser i en annan, som man känner att man vill åt och uppleva – det är någonting som man inte ännu har tillåtit och accepterat att ge till sig själv.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna, och uppleva det som om jag måste ha uppmärksamhet utav, och jag måste bli erkänd utav X, i tron att om X ser till mig – och börjar tycka om mig – att jag då blir mer värdefull, och populär; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det som jag vill ha utifrån att skapa en relation med X är att jag vill känna mig värdefull, och jag vill uppleva mig själv som en av de ”coola” individerna, och jag vill framstå som avslappnad, och självsäker

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka självsäkerhet, och att vara avslappnad, och bekväm med mig själv i andra människor – och försöka skapa relationer med människor som jag ser har förmågan att leva dessa ord, i tron att om jag skapar relationer med dessa människor så kommer även jag att kunna börja leva dessa orden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att jag måste ha en annans erkännande, och att jag måste ha en annan som ser till mig – och definierar mig såsom positiv – för att jag ska kunna erkänna mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig, och tänka att jag är alldeles för misslyckad, och för litet värd för att kunna leva självsäkerhet, och att vara bekväm med mig själv – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter andra människors erkännande, och att söka etablera relationer med sådana människor som jag ser värdesätter, och tycker om sig själva – i tron att jag då kan ta del av deras upplevelse av sig själva; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att helt enkelt öva mig på att leva självsäkerhet, att vara avslappnad och bekväm med mig själv, och att vara tillfreds med mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag är med en grupp människor, att känna och uppleva det som om jag inte kan vara tillfreds med mig själv om jag inte först blir känd, och erkänd av alla människor – och om jag inte får människor i min värld att se på mig som om att jag är deras vän; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte leva självsäkerhet, och trygghet – och att leva självbekvämlighet – att lära mig själv att slappna av, och vara fullständigt tillfreds med mig själv runt andra människor – och att inte söka skapa relationer med andra utifrån en utgångspunkt av att känna det som att jag saknar någonting

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag är bland andra människor, att känna mig konstant otillfreds med mig själv och som om att jag ännu inte riktigt lyckats, och inte klarat av att bli sedd, och erkänd av andra – och som om att jag fortfarande måste driva mig själv att komma ut där ute – och få mig själv att bli hörd av andra; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja påbörja relationer med andra från en utgångspunkt av och som underlägsenhet, av att känna det som att utan andra människors erkännande – och utan andra människors acceptans så är jag ingenting, och mitt liv är fullständigt värdelöst

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte acceptera mig själv oavsett vad jag tror andra tycker om mig – och sluta söka efter en grupp med människor som kan acceptera mig – ge mig självsäkerhet – ge mig förmågan att slappna av; och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället ge mig själv förmågan att slappna av – och leva självsäkerhet – genom att röra mig själv tillsammans med andra människor utifrån en utgångspunkt av att inte vara beroende av vad andra tycker, eller känna om mig – utan att jag står stabil inom och som mig själv och uttrycker mig själv utan ett behov av att få någonting

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte lära känna andra människor från en utgångspunkt av att vara fullständigt bekväm, och tillfreds med mig själv – där jag således inte vill ha en annan människas erkännande, och en annan människas validering – utan jag uttrycker mig själv avslappnat, lugnt, och självsäkert – eftersom jag är säker på vem jag är inom och som mig själv – och jag är säker på varför jag är här, och hur jag är här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ge mig själv möjligheten att leva i varje ögonblick med andra människor från en utgångspunkt av att jag är tillräcklig som jag är – jag är nöjd med mig själv som jag är – jag är avslappnat, och behöver inte ha någonting från en annan eftersom jag vet vem jag är – jag vet hur jag är – jag vet varför jag är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte leva självsäkerhet; och således åtar jag mig själv att leva självsäkerhet – genom att vara säker på vem jag är i ögonblick – och jag står i förhållande till andra människor – och att jag är säker på att jag är här en och jämlik – och att det finns ingenting jag emotionellt, eller känslomässigt kan få – eller ta av andra människor – utan jag är fullständigt ansvarig för mig själv såsom mitt utryck, och min upplevelse av mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna uppleva en saknad inom mig själv, när jag känner det som om att de ”populära” människorna inte ger mig någon uppmärksamhet, inte ser, eller erkänner min existens – och inte definierar mig som en människa som är viktig i deras värld – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja, och önska – och att begär om att få vara speciell/erkänd och ha en plats som är viktig i varje persons värld i min omgivning; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte slappna av – att ge mig själv möjligheten att vara fullständigt tillfreds med vem jag är här – och låta mig själv uppleva mitt liv utifrån min fysiska upplevelse av mig själv HÄR – och inte utifrån vad jag inte har

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte vara nöjd med enkelheten av att vara och uppleva mig själv här – och att fullständigt känna mig säker på att den enkelhet som representeras av att andas, och att vara medveten om min mänskliga fysiska kropp – är fullständigt tillräcklig – och att jag är fullständigt tillräcklig i och som denna upplevelsen av mig själv; och att därmed söka prata, och interagera med andra människor från en utgångspunkt av att jag är tillräcklig – jag är redan hel – jag är redan komplett inom mig själv – och är helt enkelt i detta ögonblick bara här för att dela med mig själv, och kommunicera med ett annat uttryck – och inte får att få en upplevelse av att känna mig involverad, och komplett

Självåtaganden

När jag märker att jag vill ha, och söker efter X uppmärksamhet, i tron att X uppmärksamhet kommer göra mig hel – glad – självsäker – avslappnad – värdefull; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det jag söker hos X är någonting som jag ännu inte givit till mig själv; således åtar jag mig själv att låta mig själv slappna av, att låta mig själv leva självsäkerhet – genom att vara säker på vem jag är i förhållande till andra – nämligen självdriven – självständig – och egenhändig – och att jag inte behöver en annans erkännande och vänskap för att slappna av och tycka om mig själv

När jag märker att jag söker självsäkerhet, förmågan att koppla av och vara bekväm med sig själv, och att vara avslappnad och lugn – hos andra människor – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att andra människor kan aldrig ge till mig själv det jag vill ha, och att de endast är jag själv som kan ge till mig vad det är jag vill uppleva mig själv som – och hur det är jag vill kunna röra mig själv, och uttrycka mig själv i min; således åtar jag mig själv att sluta söka efter mig själv i andra människor – sluta försöka bli hel, och komplett genom att få andra människors erkännande – och istället leva, och uttrycka mig själv HÄR såsom att vara avslappnad, och lugn – såsom att vara säker på mig själv, och att värdesätta mig själv

Jag åtar mig själv att ge mig själv gåvan av att vara tillfreds med mig själv, och att acceptera mig själv oavsett vad andra kan tänkas tycka och tro om mig – oavsett hur jag står i förhållande till andra – och att således befria mig själv från alla begränsningar – och allt sökande efter mig själv hos andra

Jag åtar mig själv att sluta söker efter egenvärde, och självacceptans genom att känna mig involverad i andra människors liv, och genom att känna det som att andra människor erkänner och accepterar mig – och att jag åtar mig själv att istället acceptera mig själv, istället värdesätta mig själv – och göra detta rent praktiskt genom att ge mig själv gåvan att uppleva varje fysiskt ögonblick här som en helhet i sig självt – och alltså inte i varje ögonblick som jag spenderar här med mig själv tänka att det finns någonting mer, och att jag saknar någonting som är där ute, och som jag måste jaga efter och på något vis lyckas ta in i min värld

När jag märker att jag inte är tillfreds med mig själv – och att jag känner det som att det är någonting jag saknar i mitt liv som jag desperat måste få tag i, och som jag bara kan få tag igenom att andra människor ser mig som sin vän, och kompis; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att vänskap, och kompisskap är i grund och botten begränsande – eftersom man måste ha en annan för att uppleva och uttrycka sig själv till fullo, och utan något slags rädsla – eller obekvämlighet; och således åtar jag mig själv att lära mig själv att uttrycka mig själv, och att röra mig själv utan något begär, eller känsla av saknad efter en kompis – jag accepterar mig själv här

Jag åtar mig själv att acceptera mig själv, och att leva detta genom att – när jag pratar med andra – att sluta söka efter att få de människor jag pratar med att acceptera mig, och att se mig som en viktig och speciell person i deras värld, och genom att försöka mig att känna mig involverad och upptagen i en annan människas ögonblick – och jag åtar mig själv att istället involvera mig själv i mitt eget liv, och i min egen upplevelse av mig själv – och skapa ett förhållande med mig själv som står tidens test – och som verkligen är substantiellt, djupt, givande – och någonting som är så fullständigt att jag inte längre känner något behov av att söka erkännande och helhet hos andra människor

Jag åtar mig själv att värdesätta min relationer, och mitt förhållande med mig själv – och att leva detta praktiskt genom att sluta försöka söka efter en känsla av helhet hos andra – och att sluta att försöka söka efter, och få till en upplevelse och känsla av att vara delaktig genom att få andra att se mig som en del av deras liv – och istället åtar jag mig själv att bli delaktig i mitt eget liv – att bli delaktig i min egen upplevelse av mig själv – och att praktiskt värdesätta mig själv genom att bli intim med mig själv och skapa ett förhållande med mig själv som är substantiellt och komplett

När jag märker att jag försöker, eller vill ta kontakt med andra människor utifrån en utgångspunkt av att känna det som att jag måste få bli delaktig, och involverad i en annan människas liv för att kunna uppleva något slags värde som mig själv; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det jag försöker skapa genom att vara med andra, är vad jag ännu inte gett till mig själv; och således åtar jag mig själv att bli involverad och delaktig i mitt eget liv, och i min egen upplevelse av mig själv – och att börja bry mig om hur jag upplever mig själv – börja bry mig om vad det är jag gör med min tid, och mina dagar – börja bry mig om vad det är jag tänker – börja bry mig om denna jorden i sin helhet – och alltså sluta söka efter just omtanke, delaktighet, och att vara involverad – utanför mig själv

Jag åtar mig själv att utveckla mitt förhållande till mig själv, och till min mänskliga fysiska kropp – och till min fysiska verklighet – och att leva ordet helhet, och komplett i varje ögonblick – genom att göra varje ögonblick till fullt, och helt i sig självt – däri jag inte behöver ha någonting mer eftersom just detta ögonblick av och som mig själv är komplett och fullständigt

När jag märker att söker efter helhet, fullständighet, och delaktighet hos andra – genom att jag försöker etablera en relation med en annan för att känna mig själv mer accepterad, och tillfreds med mig själv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att helhet, fullständighet, och kompletthet är någonting som endast jag kan ge till mig själv – och leva som mig själv  – och är någonting som jag kan göra endast genom att tillåta och acceptera mig själv att låta just detta ögonblick – och detta andetag vara här i min uppmärksamhet – fullständigt och totalt – så att jag helt hänger mig själv till min fysiska upplevelser, och mitt fysiska uttryck av och som mig själv här; således åtar jag mig själv att hänge mig själv till min fysiska upplevelse av mig själv, och att leva fullständighet – och kompletthet – genom att vara medveten om HELA min kropp – HELA min fysiska omgivning – HELA mitt ögonblick här

När jag märker att jag känner en saknad inom mig själv, och att jag måste få kontakt med andra människor för att kunna täppa till, och fylla ut denna saknad – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att saknad kan bara vara saknad efter mig själv – och att det således inte går att täppa till, och fylla ut en saknad inom mig genom att få erkännande av andra – således åtar jag mig själv att fylla ut mig själv – och att erkänna mig själv – och att välkomna mig själv hem till mig själv här i varje ögonblick – genom att jag erkänner det faktum att jag är HÄR – och således åtar jag mig själv att sluta sakna

Jag åtar mig själv att sluta försöka bekämpa upplevelsen av saknad, och misslyckande inom mig själv genom att få kontakt med andra människor – och istället åtar jag mig själv att transcendera dessa upplevelser av och som mig själv genom att ge mig själv fullständigt hän till mig själv – och således välkomna mig själv HEM – eftersom jag är HÄR – tillsammans med mig själv, och således sluta sakna vänskap – eftersom jag etablerar och lever vänskap med mig själv – en och jämlik – och ger till mig själv det jag önskar att andra skulle kunna ge till mig

 

Dag 76: Varför Behandlar Vi Inte Djur Som Människor? Del II

Detta inlägg är en fortsättning på gårdagens inlägg som du kan läsa här.

Jag åtar mig själv att behandla djur såsom jag själv vill behandlad, och inte se djur som mindre värda, och underlägsna varelser – utan istället stå en och jämlik med djur och inte skapa en upplevelse av mig själv i förhållande till djur

Jag åtar mig själv att inse/se/förstå att djur är mer än objekt – djur är mer en bara ett rekvisit in min värld som jag kan göra vad jag vill med, och styra och ställa med utan någon hänsyn till djuret; därför åtar jag mig själv att agera med respekt och hänsyn gentemot alla djur och inte ta ett djur för givet

Jag åtar mig själv att inte använda djur för att blåsa upp mitt ego – för att känna mig själv överlägsen och stark, och tänka/uppleva att djur är svagare, och mindre än mig; och istället åtar jag mig själv att stötta/assistera djur att komma över sina svagheter, och interagera med djur från utgångspunkt av att skapa vad som är bäst för alla – både för mig och för djuret

Jag åtar mig själv att inte ta ut min frustration på djur – genom att tänka/uppleva att djuren är dumma, och de förstår mig inte – och de förtjänar att jag blir arg på dem därför; och istället åtar jag mig själv att uttrycka mig själv i tystnad inom mig själv mot djur – där jag är medveten om mitt andetag och klar i min utgångspunkt i ögonblicket

Jag åtar mig själv att se/inse/förstå att människan inte är ensam i denna existensen, utan att det finns miljontals varelser överallt som lever sida med sida med människan – och som göra människans liv möjligt; därför slutar jag att fördöma djur som mindre intelligenta, och mindre smarta än människor bara för att de inte kan prata det mänskliga språket – och jag inser/ser/förstår att det egentligen är människan som är underlägsen, eftersom människan inte kan kommunicera och prata med djur – utan istället helt har isolerat sig själv från djurriket och tror sig själv vara en gud, som kan göra vad som helst utan någon konsekvens – när det faktiskt är djurriket som gör människans liv möjligt

Jag åtar mig själv att skapa/manifestera förhållanden med djur i min värld där den vägledande principen är jämlikhet – och där varken jag eller djuret är överlägset, utan båda existera i samförstånd och båda lever/uttrycker sig själva i ögonblicket utifrån en utgångspunkt av att skapa vad som är bäst för alla

Jag åtar mig själv att inte låta mig själv tro/tänka att den enda möjliga dynamiken mellan mig och ett djur är att jag ska vara ledaren, och djuret ska vara slaven – och istället åtar jag mig själv att stå/leva i jämlikhet med djur – där jag inte placerar/ser mig själv inom mig själv som mer än djuret – men som jämlik med djuret

Jag åtar mig själv att inse/se/förstå att jag begränsat mitt förhållande med djur genom att tänka och skapa antagandet att djur inte kan åstadkomma nära och djupa förhållanden med människor – istället för att se/inse/förstå att det faktiskt är människor – alltså jag – som inte kan åstadkomma djupa och nära förhållanden eftersom vi aldrig är här utan alltid i våra huvuden där vi tänker, och känner – istället för att interagera, och leva här med och som verkligheten

Jag åtar mig själv att lära känna djurriket, att lära känna naturen, att lära känna växtriket – och att lära känna min egen mänskliga fysiska kropp; och i detta inse/se/förstå att jag fram tills nu varit fullständigt blind för vad som faktiskt är här i varje ögonblick – vilket är en myriad av olika sorters uttryck/djur/växter som jag helt bortsett från och inte brytt mig om – men som faktiskt gjort mitt liv möjligt – därför åtar jag mig själv att lära känna allt det som är fysiskt här i varje ögonblick som jag hittills bortsett från – och skapa en nära och djup relation med det som är här – och alltså lära känna vad som är här på riktigt

Jag åtar mig själv att inse/se/förstå att djur/växter är individer precis som människor och därför förtjänar att respekteras och hedras – och förtjänar att bli hörda och sedda och iakttagna när vi som människor gör våra beslut – så att våra beslut inte representerar självintresse såsom vi vill ha det – utan att våra beslut att baserade på vad som är bäst för alla; såsom djuren och vi vill ha det tillsammans