Dag 318: Dysterhet och Nedstämdhet

Dysterhet är en mycket subtil inre upplevelse som ofta tar sig formen i den där trötta morgonkänslan av att man helst inte vill gå upp och möta dagen utan istället bara ligga där i sängen och dra sig. Dysterhet tar sig även formen av att ens verklighet får en mer gråaktig nyans och allting verkar som om det mer nedstämt, grumligt och inte lika detaljerat och färgrikt.

Efter att ha lyssnat på den HÄR intervjun som behandlar just dysterhet har jag bestämt mig för att gå på djupet och utforska mitt eget förhållande med dysterhet.

Var kommer då dysterhet ifrån? Jo, dysterhet uppstår när vi separerar oss själva från tankar, upplevelser, fantasier, och dylikt som kommer upp inom oss själva – och det går att se när en sådan separation sker eftersom vi då använder vår kropp för att försöka stöta bort det som dyker upp inombords. Vad jag har lagt märke till då jag observerat mig själv är att jag ofta stöter bort genom att blunda, andas tyngre, eller försöka hitta någonting att underhålla mig själv med – allt för att förskjuta det som kommer upp inombords.

Under några dagar har jag således undersökt vilka inre sinnesrörelser det är som jag förskjuter. För min del har det till största delen handlat om saker och ting som jag skäms för, känner skuld för, eller är generad över, men som jag inte vågat möta och reflektera över, utan som jag istället direkt förskjuter då det kommer upp inom mig. Jag har därför haft med mig ett anteckningsblock under några dagar för att skriva ner de minnen och tankar som jag annars förskjuter och i denna blogg kommer jag att applicera självförlåtelse på dessa, släppa taget om dem, och möta dem, så att jag inte längre behöver förskjuta dem, utan istället kan förlåta mig själv.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv ta andra människor, djur, och varelser för givet, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uttrycka mig som jag känner för, som jag upplever är roligt, som jag upplever är givande och trevligt, utan någon hänsyn till hur mina handlingar, och mitt sätt att leva påverkar andra i min omvärld – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att aktivt arbeta med och öva på att vara medveten om mina handlingar, medveten om hur jag rör mig, medveten om hur jag påverkar min omvärld, och i detta se till att allt jag gör och lever är någonting som jag skulle vilja ta emot om jag var på mottagande sidan av mitt leverne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett andetag, och innan jag beslutar, innan jag rör mig, innan jag interagerar, att se till att det som jag är inför att uttrycka är ett sådant uttryck som jag själv skulle vilja ta emot om jag var på den mottagande sidan – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att leva mitt liv i blindo där jag inte låter mig själv känna och se hur mina handlingar och beslut påverkar andra, och i detta inte låter mig själv reflektera över huruvida det jag lever och uttrycker är någonting som jag skulle vilja ta emot om jag var på den mottagande sidan – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli en egoist och att vara egocentrisk och att endast se mina egna begär och behov istället för att se allt och alla som här och som delar min värld med mig i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förtrycka och förskjuta minnen av mig själv där jag kan se att sättet jag uttryckt mig själv på vara komprometterande och missbrukande, och inte lett till att någon gynnas, och således förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte disciplinera mig själv till att vara specifik och exakt när jag uttrycker mig själv, när jag tar beslut, och när jag interagerar i min värld, i förståelsen om att varje beslut, handling, rörelse jag tar mig för, ekar i min värld och skapar en viss slags konsekvens

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte leva mogenhet, i det att jag ser och förstår att mina handlingar, mina ord, och mina tankar har konsekvenser, och att om jag inte vill stå på mottagande sidan av dessa handlingar, så är dessa inte acceptabla och ingenting som jag borde tillåta och acceptera inom och som mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara specifik med vad jag tillåter och accepterar inom mig själv och vad jag tillåter och accepterar mig själv att leva och orda – så att jag på så vis ser till att ingenting jag gör på något vis kommer att skada någon annan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte i mina handlingar, och i mitt liv, beakta andra människor, djur och varelser såsom jag själv skulle vilja bli beaktad, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte aktivt leva principen om att ge såsom jag vill få – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå, att när jag lever, handlar, tänker, och tar beslut utifrån en utgångspunkt där jag inte aktivt ser till allas bästa, att detta kommer att skapa skam inom mig, detta kommer att skapa skuld inom mig, detta kommer att skapa ånger inom mig, och vara kvar inom mig såsom ett minne – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att aktivt se till att jag ser andra, att jag tar hänsyn till andra, att jag bryr mig om andra, och att jag inte lever automatiskt och gör säker, säger saker, bara för att jag gjort så vid ett tidigare tillfälle

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att om alla lever principen om att ge såsom de själva skulle vilja ta emot, så hade denna jord sett mycket annorlunda ut, eftersom alla handlingar då hade varit handlingar fyllda av omsorg, omtanke, och hänsyn, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stå upp inom och som mig själv, att stå upp i mitt liv, och leva såsom ett exempel på att det är möjligt att i varje ögonblick agera, leva, tänka och uttrycka mig själv på ett sådant sätt att jag ger såsom jag själv vill ta emot

Självåtaganden

När jag märker att jag lever, handlar, tar beslut, tänker, uttrycker mig själv, eller tar till orda på ett sådant sätt att jag inte själv skulle vilja ta emot det som jag sänder ut, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att lösningen på alla problem i denna världen är att vi alla ger såsom vi själva vill ta emot, och att jag således måste stå som ett exempel på denna princip, och visa att detta är en giltig lösning; således åtar jag mig själv att ändra mig själv och medvetet och aktivt ta hänsyn till andra, och ändra min utgångspunkt så att det jag sänder ut är någonting som jag själv skulle vilja ta emot

När jag märker att jag upplever och känner det som om att jag har rätt att uttrycka någonting, för att jag känner det, tänker det, eller upplever det, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att min utgångspunkt aldrig kan vara den att jag har rätt till någonting, för detta är en utgångspunkt där missbruk och komprometterande handlingar kan frodas, eftersom effekten av min handling och det jag lever inte beaktas; således åtar jag mig själv att ändra min utgångspunkt så att jag uttrycker och lever det som jag ser är bäst för alla – och att det inte längre handlar om att jag har rätt att uttrycka mig själv – utan att det istället handlar om att det jag uttrycker är någonting som jag skulle vilja stå i det mottagande ändan av

Related articles

• Day 390 – Sales Training Part 2
• Day 389 – Sales Training.
• Day 531 – Sorry am I Being Pushy??!
• Day 398 – Silence is Golden – Part 3

Dag 49: Negativt och Positivt Går Hand i Hand

Vad är det som gör att man i vissa situationer upplever sig själv missbrukad, och sårad? Det är ju inte i alla konfliktsituationer som man känner sig personligen påhoppad, utan det är för det mesta i nära, och långvariga förhållanden – med en person man känner mycket nära.

En anledning till varför jag känner mig påhoppad när någon nära mig kritiserar, eller blir arg på mig, är för att jag tar det på allvar, och för att jag inom mig känner och tycker att ”jag borde bli stöttad istället” – ”jag borde inte behöva ta detta” – ”jag borde göra någonting för att få slut på detta” – i grund och botten känner jag mig sårad på grund av det faktum att jag definierar mig själv i förhållande till personer som är ”nära mig” och som jag känt länge, och jag tror att dessa personer känner mig, och därför måste ha någonting av vikt och värde att säga.

Att man överhuvudtaget kan bli sårad av en annan visar att man i grund och botten söker efter att få bli accepterad, och för att få uppmärksamhet – vilket i sin tur visar att man ännu inte accepterat sig själv, och att man ännu söker efter någon att ge en ett värde, och en plats i denna världen. För om jag inte definierat mig själv i förhållande till en annan, och om jag inte på något sätt varit i ett ”förhållande” med en annan – hade jag kunnat bli sårad? Nej, eftersom att bli sårad är en negativ upplevelse, alltså en polaritet som existerar samtidigt som en positiv upplevelse – och den positiva upplevelsen i detta fall vore då att jag känner mig stöttad, jag känner mig omtyckt, jag känner mig sedd, och uppmärksammad.

Det är fascinerande hur jag tenderar till att anklaga andra för vad jag upplever inom mig själv när jag känner mig sårad, när det är jag som har skapat upplevelsen inom mig själv från början till slut – men när jag var i den positiva änden av upplevelsen, då var det inte så mycket att klaga på, det är först när jag kommer till den negativa änden, som jag säger – men vad har DU gjort med min positiva upplevelse! Istället för att inse, se och förstå att jag skapade min negativa upplevelse av att känna mig sårad, genom att skapa den positiva upplevelsen inom av att känna mig accepterad, uppmärksammad, hjälpt och sedd.

En annan tendens jag har, när jag upplever dessa negativa konsekvenser av mina positiva skapelser, är att jag försöker ”laga” mina upplevelser genom att ”snacka om saken” med annan, oftast den som då ”sårat” mig. Och igenom detta försöker jag alltså att ordna upp det ”dåliga” som hänt, och återigen skapa en positiv upplevelse inom mig, istället för att se, inse och förstå, att det faktum att jag hade en negativ reaktion i förhållande till en annan, visar att ingenting kan lagas – eftersom den negativa reaktionen redan är skapad i och med att den positiva reaktionen skapas. Därför finns det absolut ingenting att ”snacka med en annan” om i förhållande till mina negativa upplevelser, dock kan man ju snacka med en annan om vilka sorts emotioner de tillät inom sig själva, och hur de i förhållande till dessa emotioner kan stå upp och dirigera sig själva mer effektivt; men då pratar jag från en utgångspunkt som är ovillkorlig, där jag inte vill laga min negativa upplevelse och göra om den till en positiv upplevelse.

Och det är fascinerande att inse, att så fort den negativa upplevelsen försvinner, så försvinner hela den ”problematiska situationen” – och alla de medföljande tankarna såsom ”hur ska jag ta tag i detta?” – ”vad ska jag göra?” – ”hur ska jag dirigera detta?” – eftersom alla dessa tankar hämtade sitt bränsle från den ursprungliga negativa reaktionen jag skapat inom mig själv.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja att en annan ska acceptera mig, ge mig uppmärksamhet, och se mig som duktig, och speciell, och när en annan gör detta, känna mig själv positivt laddad, glad och sprallig – och definiera mig själv utifrån denna positiva upplevelse – istället för att se, inse och förstå att jag genom att jag definierar mig själv i förhållande till, och skapar denna positiva upplevelse, att jag på samma gång skapar en negativ upplevelse inom mig av att känna mig sårad, och värdelös

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå att när jag upplever en reaktion mot en annan som är negativ, så är denna negativa reaktion min egen skapelse, och jag kan således inte försöka gå till den människan som tydligen skapade denna negativa reaktion, och försöka ändra min upplevelse – eftersom det faktiskt är jag som skapat min upplevelse av att vara sårad, och av att vara negativ – och jag ser att det därmed inte finns någonting att ”laga” – eller ”fixa” – eller ”ordna” – utan det enda som finns att göra är att jag förlåter mig själv, skriver ut reaktionen, och applicerar självkorrigerande uttalanden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter en annans erkännande, och vilja känna mig omhändertagen, och älskad av en annan, och gå in en upplevelse av att känna mig positivt laddad runt en annan, och definierad detta såsom att – ”jag är glad” – och sedan när denna person blir arg, och skäller på mig – gå in i en negativ upplevelse av att känna mig sårad – eftersom detta är den oundvikliga konsekvensen när jag skapar en positiv upplevelse – eftersom en positiv upplevelse inte kan existera utan en motpol – vilket då blir en negativ upplevelse – därför inser, ser och förstår jag det korkade i att medverka i både positiva och negativa upplevelser – det finns absolut ingenting bra med upplevelser, utan oavsett vilken slags energi det är – blir jag en slav och oförmögen att dirigera och styra mig själv effektivt

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse att hämnd, och att vilja att någon ska be mig om förlåtelse, eller ändra sig på grund av hur jag upplever mig själv är att fly undan från mitt ansvar jag har gentemot mig själv, eftersom jag inser, ser och förstår att det är jag som skapat min upplevelse av mig själv inom mig själv, och att det inte är en annan – det är jag som skapat en positiv upplevelse, och det är jag som förväntat mig att en annan ska uppfylla mina förväntningar, och förhoppningar, och få denna positiva upplevelse att genereras inom mig – och således är det även jag som skapat denna negativa upplevelse inom och som mig själv av att känna mig sårad, missförstådd och kritiserad

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå att ingen energiupplevelse är riktig – utan alla energiupplevelser är mina skapelser, som jag skapat genom att tänka, tycka – och fantisera – och jag inser, ser och förstår att de inte är riktiga – eftersom jag genom självförlåtelse, och självskriverier helt kan ta bort dessa upplevelser, och placera mig själv tillbaka inom mig själv i en position av att vara tyst, stabil, och utan några reaktioner som helst

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta dessa reaktioner inom mig själv på allvar, och ge dem ett högt värde, och ta mina reaktioner personligt – och skydda dem – och göra dem till mina närmsta vänner – istället för att se, inse och förstå – att ingen av mina reaktioner är riktiga – rent faktiskt existerar inte mina reaktioner annat än i mitt huvud, eftersom jag skapat dem i mitt huvud – och jag kan därför också ta väck dem från mitt huvud – eftersom jag således ser att mina reaktioner – vare sig positiva eller negativa – endast tjänar till att göra mig ineffektiv i mitt leverne – så stoppar jag mig själv – jag tar ett djupt andetag – och jag slutar att medverka i reaktioner – eller ta dem personligt – jag ser att det är energier som jag skapat, och sen är det inget mer med det – jag fortsätter att med hjälp av självförlåtelse, självskriverier, och självkorrigerande stadganden att ta väck mina reaktioner – en, efter en, efter en

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se hur enkel matematik som mitt sinne fungerar utefter, eftersom det är självklart att om jag skapar en positiv polaritet inom mig själv, att jag då samtidigt skapar en motpol, eftersom allting måste balanseras ut – och således har jag alltså i mitt sökande efter att få uppleva positivitet, skapat negativitet inom mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att anklaga andra för att skapa negativet inom mig – när det står tydligt och fullständigt klart att det är jag som skapade det positiva – och att det därför även är jag som skapat det negativa – därför kan jag inte anklaga någon annan

Jag åtar mig själv att inte längre skapa varken positiva, eller negativa upplevelser – eftersom jag inser att ingen av dem är verklig – och ingen av dem är riktig – utan båda är endast temporära upplevelser och idéer om verkligheten – men inte den faktiska verkligheten här – således stoppar jag mig själv, och jag tar ett djupt andetag – och för mig själv tillbaka hit – och lever i verkligheten, som verkligheten – såsom en fysisk varelse – en och jämlik

Jag åtar mig själv att inse, se och förstå – att negativa upplevelser inom mig är en möjlighet för mig att undersöka hur jag skapat, och gjort mig själv beroende till positiva upplevelser – och hur jag begränsat mig själv i min applikation av att leva genom att göra mig själv beroende till att känna saker, för att jag ska kunna leva och uttrycka mig själv här – således inser jag möjligheten en negativ upplevelse ger mig till att skriva, göra självförlåtelse, och självkorrigerande stadganden och korrigera mitt leverne – till att stå såsom vad som är bäst för alla