Tag Archives: nervositet

Dag 372: Existentiell ångest

Existentiell ångest, vad är det? Jo, existentiell ångest är den upplevelsen som dyker upp inom de flesta när man kommer in i vuxenlivet och märker att tiden faktiskt går ganska fort, och man därmed förstår att man inte kommer leva för evigt. Denna upplevelse har också getts andra namn, varav den vanligaste är trettioårskris, och medelålderskris. En medelålderskris karaktäriseras av tankar på vad man åstadkommit, hur långt man kommit, och frågan dyker ofta upp: Vad är egentligen meningen med livet?

För min egen del handlar existentiell ångest om produktion, hur mycket jag producerat, vad jag har producerat, och vad jag kan komma att producera i framtiden. Den handlar vidare om huruvida jag är på rätt väg i livet, om jag har tagit rätt beslut, och om jag i dagsläget lever det liv jag vill leva eller inte. Den underliggande punkten som alla dessa upplevelser, och tankar kommer från är en känsla av otillräcklighet, och en upplevelse av att vara värdelös. Mitt sätt att hantera denna upplevelse på har varit att driva mig själv framåt med ångest, för att på så vis skapa så mycket som möjligt, och därmed försöka uppnå ett så högt värde som möjligt. Frågan är naturligtvis, varför kan jag inte ge detta värde till mig själv, ovillkorligt, och utan att behöva göra en massa saker?

Det jag vill skapa till mig själv i detta liv är rofylldhet, vilket i princip är samma sak som att jag accepterar det faktum att jag en dag kommer att dö, och att jag har en begränsad mängd tid, men att det i sig självt inte är ett problem – det är i stället en realitet. Och när någonting är en realitet är det meningslöst att försöka kämpa emot – lösningen är att hantera realiteten och förvandla den till något stödjande.

Hur kan jag då vända denna realitet att tid är begränsat till något stödjande? Faktum är att det är enkelt, eftersom tid är en resurs som kommer ta slut, är lösningen att se värdet i tid, och respektera den tiden jag har, genom att använda den effektivt och i enlighet med det liv jag önskar skapa för mig själv och andra. I stället för att bli rädd för att jag har ett bäst före datum är det någonting jag kan använda för att ta saker och ting seriöst, och för att driva mig själv att göra det bästa av varje ögonblick – och inte kompromettera mig själv.

Det handlar därför i slutändan inte så mycket om var jag är, vad jag gör, eller när jag gör – det handlar om VEM JAG ÄR – och att utnyttja sin tid effektivt och leva till sin fulla potential handlar om att i varje ögonblick skapa och leva den bästa version av mig själv som jag kan uppbåda. Om jag lever varje ögonblick med målet att vara den bästa versionen av mig själv, då använder jag min tid effektivt, då skapar jag mervärde inte bara för mig själv utan även för andra – då ger jag faktiskt någonting som också andra kan ha nytta av.

Lösningen på denna existentiella ångest är således att sluta vara rädd för att jag inte kommer att nyttja mitt liv till det yttersta, och i stället föra min uppmärksamhet tillbaka till mig själv HÄR – till vem jag är här i detta ögonblick och hur jag kan leva och uttrycka mig själv här för att skapa mervärde inte bara för mig själv men även för andra. Där jag således inte tillåter och accepterar mig själv att under en hel dag existera i en energi, ett beteende, eller en stämning, utan att jag effektivt tar handling och hjälper mig själv att stå upp och gå igenom vad jag upplever inom mig själv, så att jag sedan kan komma tillbaka till verkligheten och ta del av samt engagera mig i mitt liv.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig jäktad, och stressad inför att jag ska hinna med så mycket som möjligt, producera så mycket som möjligt, och skapa ett så rikt, och begärligt liv som möjligt, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sakta ner inom mig själv, och förstå att min tid är begränsad här, men att livet inte handlar om att skapa så mycket som möjligt, eller hinna med så mycket som möjligt, utan livet är en serie ögonblick, och det handlar om hur jag lever, vem jag tillåter och accepterar mig själv att vara i och som dessa ögonblick i mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag aldrig kan segra över upplevelsen att jag har för lite tid, och äntligen kunna skapa mitt liv och göra alla de saker som jag tror att jag borde hinna med, utan i stället kan jag ge mig själv lugn och rofylldhet här, och gå mitt liv i varje andetag, och lägga min fokus på VEM JAG ÄR i stället för var, hur och när jag är – och förstå att mitt liv kommer att avgöras av VEM JAG ÄR

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i och som en existentiell ångest, där jag upplever det som om att jag måste kämpa, forcera, och driva mig själv framåt för att inte tappa kontrollen över mitt liv, och för att inte allt ska spåra ut och bli till ingenting, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta, att mitt liv ska komma till ingenting, i stället för att se, inse och förstå att det är dit mitt liv kommer att komma när mitt fokus ligger på mig själv, på mina upplevelser och mitt liv, i stället för vad jag kan ge till andra, vad jag kan skapa och uppnå i den här världen som kommer att assistera och stötta andra att skapa sina liv och göra någonting effektivt av sig själv på denna jorden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jaga mig själv framåt, och driva mig själv i en existentiell ångest, där jag upplever det som om att jag är i ett race att försöka skapa så mycket, och ett så stort värde för mig själv som möjligt, så att mitt liv tydligen kan bli så bra, så rikt, och roligt som möjligt – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att expandera mig själv och min verklighet, och se på vad jag kan ge, och skapa för andra – att i stället för att oroa mig själv endast för min egen välfärd, att se till andras liv, att låta mig själv bli medveten om att det finns andra människor i denna världen än bara jag – och bry mig om dem – och förstå att desto mer jag bryr mig om och lever för att skapa en värld som är bäst för alla – desto mindre rädsla och ångest kommer att existera inom mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att rädsla uppstår när det finns ett egenintresse, när det finns ett begär inom mig själv efter att få uppleva, eller äga någonting – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att en lösning på denna existentiella rädslan, är att låta mig själv ge fokus på hur jag kan understödja, och skapa värde för andra människor i mitt liv, skapa värde för djur, och natur, och börja bry mig om vad som är i min omgivning, hur jag påverkar andra, och vad jag kan göra för att skapa en skillnad i denna världen som leder till en verklighet som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ge ett syfte, och en riktning till alla delar i mitt liv, där jag strävar efter att skapa mervärde, skapa nytta och göra en skillnad för andra i mitt liv, och således lämna efter mig själv en mer effektiv verklighet en den jag till en början kom till – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att detta är lösningen på min existentiella ångest – att faktiskt börja bry mig om andra – att faktiskt börja bry mig om liv – att faktiskt börja ta hänsyn till och leva varje dag för att skapa en verklighet som är bäst för alla – och ge mitt liv till detta ändamål och syfte – och göra det till en realitet i min dagliga applikation

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att stress, och existentiell ångest uppstår när det finns ett självintresse, när jag önskar uppnå något personligen, när jag önskar, och har ett begär efter att få leva en viss slags livsstil, och ha ett speciellt slags liv, och få vara någon i andras ögon – det är då ångest, och stress dyker upp – och således åtar jag mig själv att ge mig själv ett specifikt syfte med mitt liv – och låta mig själv ändra min utgångspunkt i livet till att i stället för att leva för att jag ska få ett coolt, häftigt, och roligt liv – leva för att ge till alla ett liv som är bäst

Självåtagande

När och som jag märker att jag har tankar om att jag borde vara mer effektiv, att jag tillexempel inte borde titta på en film, eller att jag inte borde prata med någon viss människa, för att jag känner att det onödigt tar tid från mitt arbete, och vad jag ska producera och skapa i detta livet, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att livet inte handlar om att skapa så mycket som möjligt, utan det handlar om att leva, och att skapa mig själv, och det finns således ett behov av balans i mig själv och min värld, någonting som jag inte kan skapa om jag inte låter mig själv även inkludera nöje i min värld, sådana saker som inte är viktiga, eller hör till min överlevnad, och således åtar jag mig själv att stoppa dessa tankar och i stället röra mig själv med och som min mänskliga fysiska kropp, att leva och skapa i mitt liv utan denna ängslan inför att jag hela tiden gör för lite

När jag märker att jag går in i och som ett tankemönster, där jag evaluerar värdet av vad jag gör, om det betyder någonting rent produktionsmässigt, eller om jag borde göra någonting annat, mer värdefullt, och bättre, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att livet inte går ut på att producera så mycket som möjligt, det går inte ut på att göra så mycket som möjligt, för att sedan när jag dör kunna se tillbaka på mitt förflutna och vara nöjd med min produktion, utan det handlar om att leva, och det handlar om att uttrycka mig själv i varje ögonblick, och inte låta mig själv leva utifrån mitt sinne – utan istället leva här, med och som min mänskliga fysiska kropp, med och som mitt liv, och existera, samt röra mig själv i en balans; således åtar jag mig själv att i stället för att värdera mig själv utifrån hur mycket jag producerar – vara här med mig själv i varje andetag – att lägga fokus på vem jag är i varje andetag och inte på vad jag gör – att lägga fokus på min utgångspunkt och min inre rörelse – och inte på vad jag gör och åstadkommer där ute i världen – och således fokusera på mig och min egen rörelse ut i denna världen och inte hur andra uppfattar mig och min rörelse

Advertisements

Dag 345: Onödig Nervositet

Idag skrev jag en tentamen och blev väldigt nervös. Denna nervositeten kom inte upp omedelbart när jag började skriva, ut kom smygande, och blev först intensiv när jag märkte att vissa frågor i min tentamen var komplicerade, och innehöll sådant som jag inte omedelbart visste svaret på. Alltså, när det fanns en sannolikhet att jag skulle misslyckas, det var jag då jag började bli nervös.

Om jag tittar närmare på vilka tankar som rörde sig inom mig, kan jag se att det var framförallt en som låg bakom nervositeten: ”Vad händer om jag inte klarar det, kommer jag någonsin att lära mig det här, eller är det för svårt för mig? Har jag lagt ned tid på den här kursen i onödan?” – Nervositeten handlade alltså i grund och botten om hjälplöshet och rädslan inför att stå maktlös och inte kunna ta mig igenom kursen hur mycket och kraftfullt jag än försöker och driver mig själv.

Jag pratade med min partner om denna punkt, och hon noterade att jag nästan aldrig brukar lyckas med mina tentamina, men att jag trots det nästan alltid är väldigt nervös. Jag håller med om att den nervositeten jag upplever faktiskt inte är befogad, för det är nästan obefintligt att jag inte skulle klara mig igenom mina prov, men trots det blir jag ändå nervös. Alltså, nervositeten har ingenting med provet att göra, den har ingenting med min förmåga att studera att göra, den har att göra med en idé jag skapat av mig själv, där jag ofta förväntar mig att jag ska misslyckas, och tror att jag inte ska kunna klara av utmaningar i min verklighet, trots att jag nästan alltid gör det; det handlar om självkännedom och självtillit – ord som jag ser att jag måste utforska och titta djupare på så att jag kan låta mig själv en gång för alla släppa taget om denna nervositeten och misstron mot mig själv.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i nervositet när jag står inför en utmaning som jag inte vet om jag kommer att lyckas med eller inte, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att automatiskt reagera i nervositet, stress och ångest när jag inte har full kontroll över en situation, och jag inte vet precis hur jag ska hantera situationen för att skapa ett positivt utflöde

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös och ångestfylld när jag står inför en utmaning i min värld där jag måste handla snabbt, och effektivt, och jag måste skapa någonting, eller klara av någonting inom en viss tidsram, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig pressad, och ångestfylld när en utmaning, en punkt i mitt liv ska handhas inom en viss tid, och ett visst resultat ska nås inom denna tiden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé om mig själv att jag misslyckas vanligtvis, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid ett minne, när jag var liten och gick i skolan, och jag gjorde ett matteprov, som jag inte lyckades gå igenom tillräckligt effektivt, och jag började gråta, och känna mig misslyckad, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att utifrån detta minnet definiera och se mig själv såsom att inte vara effektiv, och inte vara stabil i förhållande till att hantera utmaningar och åtaganden som ska göras inom en viss tidsram

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös inför att jag ska missa information, inför att jag ska missa viktiga aspekter, och inför att jag inte ska klara av att svara på, eller hantera den situationen som jag befinner mig i, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att stressa upp mig själv, bli nervös, och ångestfylld, istället för att låta mig själv ta den tiden som jag behöver, för att gå igenom, och för att etablera till mig själv ett svar, och etablera för mig själv ett sätt att hantera situationen, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte andas, föra mig själv tillbaka hit, och se, inse och förstå att jag är mer effektiv när jag låter mig själv lugna ner mig själv, och vara metodisk, och låta information smälta innan jag tar ett beslut och agerar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv såsom en svag människa som inte hanterar pressade och utmanande situationer särskilt väl, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att det är någonting fel på mig, och att jag inte kan ändra denna upplevelse av nervositet, eftersom den är så pass grundmurad, och så pass totalt inkörd i vem jag är, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att acceptera denna personlighet, och denna karaktär, istället för att jag tillåter mig själv att gå ut ur denna personlighet, och skriva, applicera självförlåtelse, och motivera mig själv till att göra grundarbetet, så att jag således kan komma ut ur denna karaktär och låta mig själv gå igenom utmanande och svåra situationer, pressade lägen, utan att jag går in i nervositet och ångest, och rädsla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att jag inte kan ändra denna nervositet eftersom den är alltför stark, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå, att anledningen till varför jag har problem med att ändra på denna karaktär, är därför att jag inte gått tillräckligt djupt, för att se exakt var och hur jag låtit mig själv skapa mig själv som denna karaktär, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte fråga mig själv, vad är det jag får ut av att vara nervös? Varför är det jag vill hålla kvar vid att vara nervös?

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja hålla kvar vid nervositet eftersom det ger mig en positiv kick, och känsla av spänning, och fungerar som ett avbrott från min vardag, som jag annars upplever såsom väldigt tråkig, och ofullständig, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja, och se fram emot att bli nervös då och då, eftersom det uppstår en slags känsla av närvaro, och att allting sker, och händer här, och att jag är i stormens öga så att säga, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag kan leva, motivera, och styra mig själv i mitt liv, utan att jag för den sakens skull måste bli nervös

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte låta mig själv skapa ett fullständigt, fullgörande liv, ett liv där jag är här i varje ögonblick, där jag är här i varje andetag och gör vad som ska göras, och där jag således inte måste ha diverse emotionella droger för att uppleva mitt liv såsom att vara värt någonting, och ha spänning, äventyr, och upphetsning, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas, och ta mig själv tillbaka hit till och som min mänskliga fysiska kropp, och öva mig själv på att leva ett fulländat och fullgörande liv i varje ögonblick, genom att vara här med mig själv fullständigt, och tillfullo ta del av varje ögonblick som kommer in i min närvaro

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös, och ängslig inför att leva ett liv utan nervositet, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro, och tänka att ett liv utan nervositet, eller ångest, inte är händelserikt, det innehåller ingen fart eller fläkt, utan det är istället en slags död, där ingenting händer, där ingenting sker, och där ingenting rör på sig såsom jag skulle vilja och önska att det gör, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av emotioner för att motivera mig själv, och röra mig själv i mitt liv

Självåtaganden

När jag märker att blir nervös, och ängslig, när jag står inför en utmaning, då stoppar jag mig själv, jag andas och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att jag kan gå igenom denna utmaning, och denna situation utan nervositet, och utan ängslan, således åtar jag mig själv att andas, och stabilisera mig själv i min kropp, lugna ner mig själv, och sedan hantera situationen efter bästa förmåga utan att vara ängslig, stressad eller nervös

Jag åtar mig själv att släppa taget om denna nervositet och förstå att den inte gör mitt liv mer fulländat, mer givande och exalterande, utan allt den gör är att vara i vägen för mig att verkligen leva och uttrycka mig själv i mitt liv och stå som stabilitet och vara effektiv i min dagliga applikation av mig själv i min verklighet och värld

 

Dag 337: Upplevelsen av att vara kritiserad

När jag diskuterade en punkt med familj och släktingar idag kom en stark upplevelse upp inom mig, och för att mer specifikt definiera vad det var: det var ångest, blandat med nervositet, och underlägsenhet.

Kontexten var följande: vi satt och diskuterade ett jobb som jag ska ta mig an under sommarmånaderna. Jag har sett fram emot det och varit ganska stolt över mig själv för att jag lyckades få jobbet. När vi satt och pratade kom det fram att mitt jobb kanske inte skulle bli så roligt, och inte heller särskilt bra – det upplevde jag som en attack på mig – och det som kom upp inom mig var tanken att ”de bara försöker dra mig ner för att de är avundsjuka på mig”.

Några problem som jag ser här är att jag låter definiera mig själv utifrån vad människor i min omgivning känner och tycker i fråga om vad jag gör eller inte gör i mitt liv. Om jag har ett bra jobb, och jag tror att de är imponerade, då blir jag glad, jag känner mig stolt, och upprymd, och om det motsatta händer, då känner jag mig attackerad, trängd, och orättvist behandlad. Problemet är alltså att jag låter andra säga till mig vem jag är, hur jag ska uppleva mig själv, vad jag ska göra, och vad jag inte ska göra, istället för att jag litar på mig själv, och det jag satt ut att göra för mig själv i detta livet.

Lösningen är att jag inte definierar eller ser mig själv från andras ögon, utan att jag istället ser mig själv för mig själv, och inte låter mig själv ha ett förhållande med mig själv som är baserat på vad jag tror att andra tycker om mig – utan jag måste istället leva för mig själv, och leva beslut, och röra mig själv, inte för att tillfredsställa andra, utan för att det är någonting som jag ser att jag vill involvera mig själv inom och syssla med.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta det personligt och känna mig själv attackerad, trängd, och ångestfylld när jag antar, och tror att människor ser ner på, eller inte värdesätter det jag gör, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att önska och begära att människor i min omgivning ska vara positivt inställda till vad jag göra, och att de ska ’stötta mig’ och tycka att vad jag gör är bra, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att motivera och röra mig själv utifrån utgångspunkten att vilja att människor i min värld ska tycka jag är duktigt och att jag gör bra ifrån mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta det personligt och reagera i ångest, rädsla, och nervositet när jag tror att någon är över mig, och kritiserar mig, och att detta ligger hemligt i deras ord, och inte sägs direkt, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som en ångest, och gå ett slags ångestfyllt självfördömande när jag tror att andra kritiserar mig, i rädslan att det är någonting som jag gör fel, och att jag personligt blir påhoppad och attackerad och att jag därför måste försvara mig själv mot dessa påhopp för att ’överleva’ – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att min existens och mitt liv är hotat när människor runtomkring mig inte är vad anser är positivt inställda till mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att bli mobbad och påhoppad av andra, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta det personligt, och känna mig personligen attackerad, när jag tror att någon i min omvärld ser ner på mig, tittar på mig negativt, och inte anser att jag duger, eller att jag är så pass utvecklat och framåt i mitt liv som jag trodde mig själv vara – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att oavsett vad en annan säger och hur en annan säger detta – behöver jag inte ta det personligt – och jag behöver inte försvara mig mot vad som sägs, eller känna att jag måste hålla tillbaka mot vad som sägs och visa att ’jag minsann inte blir influerad’

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna och uppleva det som om att jag är påhoppad, attackerad, och kritiserad, och att detta skadar mig, och gör mig mindre värd, när andra människor i min omvärld inte på det sättet jag hoppas, och önskar står vid mig, och stöttar mig såsom jag tänkt och tycker att de borde göra, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha drömmar, idéer och definitioner i mitt sinne om hur jag tycker, och anser att människor borde vara mot mig, och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället för att fokusera på hur jag tycker att andra ska vara och uttrycka sig själva mot mig, att jag istället fokuserar på vem jag är, på hur jag uttrycker mig själv, på vad det är som kommer upp inom mig, och således inser att när jag har en upplevelse som kommer upp inom så handlar detta om mig, och ingen annan än mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag har låtit definiera mitt värde och min stabilitet på huruvida jag tror att andra tycker om mig eller inte, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället för att fokusera på vad andra gör, fråga mig själv varför jag inte låtit mig själv tycka om och acceptera mig själv ovillkorligt, och varför jag låter mig själv påverkas, och reagera på hur andra ser på vad jag gör, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stabilisera mig själv i mitt liv, och se, inse och förstå att bara om jag tillåter det, och bara om en sådan punkt existerar inom mig, kan andra påverka mig

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ovillkorligt acceptera och älska mig själv, och leva detta genom att inte tillåta och acceptera mig själv att bli ledsen, fördöma mig själv, och ta det personligt när jag tror mig själv se att någon kritiserar mig, eller hoppar på mig, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas igenom dessa ögonblick, att stabilisera och grunda mig själv här i min kropp, jorda mig själv i min kropp, och förstå att vad som sägs är inget personligt utan det är bara ord och att dessa ord inte kan styra eller påverka mig såtillvida jag inte tillåter det – och således åtar jag mig själv att andas igenom och låta dessa orden ovillkorligt flyta igenom mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att en annan människa i min omvärld kan påverka mig, och att jag därför har en rätt att beskylla andra människor när jag upplever det som om att de inte påverkar mig på ett tillräckligt positivt och givande sätt, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag kan inte förvänta mig eller hoppas att människor i min omvärld ska påverka mig på rätt sätt, på ett sätt som jag upplever som givande och stöttande, och att det är en illusion att tro att det ska kunna ske, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ovillkorligt släppa alla hopp, önskningar och begär om att människor ska påverka mig på ett positivt sätt som jag upplever som gynnande och trevligt, och jag åtar mig själv att istället stabilisera och grunda mig själv i min kropp och inte låta mig själv ta vad jag upplever och ser som kritik personligt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inom mig själv vara på vakt och vara alert runt andra människor från en utgångspunkt av att jag hela tiden är beredd på att något ord som jag upplever vara kritiserande ska kastas ut mot mig och att detta kritiserande ord ska skada mig eller göra mig illa, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att runtomkring andra människor existera i och som en fruktan att jag ska bli sårad, och att plötsligt och utan att jag kan förutse det ska en upplevelse dyka upp inombords som jag inte på något sätt kan kontrollera eller dirigera, och att den upplevelsen ska ta över mig, och göra att jag känner mig skit

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att önska och vilja att andra ska vara glada för min skull, att de ska vara imponerade av mig, att de ska vara stolta över mig och gratulera mig till vad jag upplever och ser som framgångar i mitt liv, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid ett begär inombords av att bli positivt emottagen och behandlad av andra, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hoppas, och förvänta mig att de ord som andra uttrycker alltid och konstant ska vara positiva och att de ska få mig att känna mig positiv glad och bekväm inombords, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att själv ta ansvar för att jag skapar mig själv såsom orden positivitet och bekvämlighet och således slutar vänta på att någon annan ska ge det till mig

Självåtagande

När jag upplever en reaktion inom mig, av att jag känner mig sårad, ångestfylld, och skärrad, för att jag känner mig kritiserad av en annan, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att vad denna andra person uttrycker gentemot mig, inte handlar om mig, och att det inte är någonting personligt, och att det inte är någonting som måste påverka mig, och således åtar jag mig själv att andas och stabilisera, och jorda mig själv i min kropp – och stå orubblig inom och som mig själv och inte låta mig själv förändras eller påverkas av en annans ord

Jag åtar mig själv att acceptera och älska mig själv ovillkorligt – och leva detta praktiskt genom att oavsett vad en annan säger eller tycker om mig – att jag andas – att jag jordar mig själv här och släpper de energier som kommer upp inom mig och förstår att det som en annan uttrycker eller lever inte handlar om mig och inte definierar mig – och att jag värdesätter mig själv – jag älskar mig själv – jag accepterar mig själv och således behöver jag inte detta från någon annan

Dag 336: Korrigera Nervositet

Var och besökte släkt och vänner igår, och lade märke till hur nervös jag blev, speciellt då jag skulle introducera mig själv. Någonting intressant som jag lade märke till var att jag inte tenderar att uppleva samma nervositet med människor jag inte känner, eller har ett mer professionellt förhållande med. I dessa möten känner jag mig ofta trygg och säker på mig själv.

Samma typ av nervositet kom även upp inom mig för några dagar sedan när jag ringde en vän – även här var förhållandet av samma natur; det handlade om en gammal bekant som jag känt länge, och som jag nu skulle ringa upp och prata med. Den stora frågan är väll då varför? Varför är det just med släkt och gamla vänner som jag tenderar att bli nervös?

Det första jag kan se är att jag i denna typen av förhållande upplever det som om att jag har någonting att förlora, de är mer personliga, och ligger närmare, det finns alltså en större risk att ’råka illa ut’ så att säga, och kanske bli sårad på något sätt.

För det andra ser jag att jag gärna vill bli accepterad och omtyckt av släkt och vänner, jag vill att de ska tycka det är roligt att vara runtomkring mig, och ha positiva tankar om mig – och jag vill att det ska vara en god stämning mellan oss; problemet med att söka upprätta och behålla den här goda stämningen är att jag inte kan låta mig själv vara mig själv, vara naturlig, avslappnad, och bekväm i mig själv, eftersom jag konstant måste vara på min vakt för att hålla den goda stämningen på plats.

Istället för att jag låter mig själv acceptera mig själv, vara mig själv, uttrycka mig själv, lita på mig själv, och utifrån en sådan utgångspunkt interagera med andra, så vill jag först bli accepterad av de andra, älskad, och med säkerhet veta att jag är omtyckt, men tyvärr fungerar det inte så, och såtillvida inte jag kan tycka om mig själv, och låta mig själv vara ovillkorlig, avslappnad, och bekväm runtomkring andra människor, då kommer jag aldrig få uppleva mig själv accepterad, eftersom jag måste acceptera mig själv för att det ska hända – jag måste ge mig själv det där jag söker hos andra och vara fullständigt tillfreds med det jag ger mig själv och alltså sluta söka efter det någonstans därute i ingenmansland.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös när jag pratar, tar kontakt med, eller på annat sätt interagerar med släkt och vänner, och således förlåter jag mig själv att känna ångest och rädsla för att inte bli accepterad, erkänd, och validerad av människorna i dessa relationer, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra min självacceptans villkorad av att andra ska acceptera mig, och göra mig självbekvämlighet, och mitt lugn, villkorat av att andra ska tycka om mig, och svara positivt på mina närmanden, och vara glatt inställda till vem jag är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös, och rädd inför att introducera mig själv bland människor som jag har ett s.k. nära och långtgående förhållande med, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna rädsla och ångest för att jag i dessa förhållanden inte ska bli accepterad, inte ska bli erkänd, och inte ska bli positivt bekräftad, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera min stabilitet, mitt värde, och mig själv utifrån huruvida jag är positivt bekräftad eller inte, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest inför att bli avvisad, nonchalerad, och bortkörd, och inte längre ses som en nära vän, eller en nära anförvant

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att ta initiativ och närma mig själv människor i min värd, eftersom jag är rädd för att bli avvisad, bortkört och nonchalerad, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att avvakta, att hålla mig själv tillbaka, och att misstänksamt följa aktiviteterna runtomkring mig, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag måste låta mig själv acceptera mig själv, och när jag närmar mig människor vara ovillkorlig mot mig själv, och oavsett deras respons, vara densamma, och förstå att jag inte behöver någons erkännande för att acceptera mig själv

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ankra min förändring i och som min fysiska värld genom att leva självförtroende, och självacceptans, och fysiskt, praktiskt, och reellt göra detta genom att närma mig människor rakryggad, genom att låta mig själv le åt människor, och om jag vill hälsa eller prata med någon, att då ta initiativet och göra detta, och inte vänta på att de ska ta kontakt med mig, och inte förvänta mig, eller frukta att jag kommer bli avvisad, utan istället närma mig själv ovillkorligt, utan förhoppning, utan rädsla, utan ångest

Således åtar jag mig själv att när jag möter människor, och då framförallt i kontexten av släkt och vänner, och jag märker denna nervositeten komma upp inom mig, att då leva min korrektion, att vara utåtriktad, ha självförtroende, och acceptera mig själv, och leva detta genom att räta på min rygg, dra bak mina axlar, titta upp, möta andras blickar, och ta initiativ till att prata och hälsa på andra, och när jag möter en annans att då erkänna den andra personen genom att le genuint mot dem

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att aktivt utmana denna punkt genom att placera mig själv utanför min komfortzon, och göra detta genom att ta kontakt med andra människor, kommunicera, interagera, och vara utåtriktad, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv fördöma mig själv när denna reaktion av nervositet kommer upp inom mig, istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att ändra mitt förhållande till denna nervositet, att istället se det som en utmaning, och en punkt att bemästra, och således låta mig själv gå utöver mina normala beteenden, och vara gränsöverskridande, och se att det finns egentligen ingenting att vara nervös över, och att det värsta som kan hända är att jag blir bortkörd, avvisad, eller nonchalerad, vilket trots allt inte är något farligt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att när jag blir nervös så finns det en möjlighet för mig att omedelbart ta tag i punkten, agera och driva mig själv igenom den, och göra detta genom att låta mig själv aktivt leva orden bekvämlighet, och acceptans, genom att andas djupt, slappna av, och låta mig själv sjunka tillbaka i min kropp, och sedan ha roligt, och vara lekfull, och låta mig själv ovillkorligt utforska det här ögonblicket som tydligen är så farligt, för att därmed upptäcka att min nervositet och fruktan i realiteten är helt ogrundad

Självåtagande

När jag blir nervös, eller ängslig runtomkring människor, då åtar jag mig själv att i det ögonblicket expandera mig själv, att leva självförtroende och självacceptans, att röra mig själv ut ur min komfortzon och vara initiativtagande, motiverad och röra mig själv ut från min nervositet genom att interagera och delta i ögonblicket till min fulla potential

Dag 329: Korrektion för Restriktion

En punkt som varit kvar inom mig länge och som jag ännu inte tillfullo har lyckats transcendera och förändra är ’restriktionskaraktären’ – denna karaktär inträffar när jag interagerar med andra och någonting sägs eller uttrycks om mig som gör att andra börjar skratta – eller då någonting görs eller sägs i min omgivning som jag inte upplever att jag har full kontroll över.

Restriktionskaraktären innebär att jag spänner mig själv inom mig – och rent fysiskt håller mig själv tillbaka. Eftersom jag har arbetat mycket med denna karaktär och de olika upplevelserna är det som kvarstår nu att faktiskt förändra karaktären och i dess ställe placera ett nytt program – ett nytt sätt leva på – som jag kan uttrycka istället för restriktionskaraktären.

Vad är det då jag vill leva istället för restriktionskaraktären?

Jo, jag vill vara bekväm med mig själv, fridfull i mitt eget skinn, och avslappnad samt lugn. Rent praktiskt ser jag att det jag behöver göra i situationer när denna anspänning dyker upp inom mig, det är att andas, och i andetaget, låta mig själv slappna av i hela min kropp – låta mig själv komma tillbaka till min kropp och ovillkorligt släppa taget om anspänningen, restriktionen och ångesten.

Detta är alltså korrektionen som jag från och med nu ska träna mig på att leva. Ett problem som jag tidigare har haft när jag försökt korrigera denna karaktär, det är att jag blivit orolig för hur människor ska se mig, och vad de ska tänka om mig, om jag låter mig själv ta ett steg ut ur denna restriktionskaraktär, och jag istället slappnar av. Här ser jag att jag måste låta mig själv leva mod, och självvärde – att förstå att det inte definierar mig vad andra tänker om mig – och att jag vet varför jag låter mig själv slappna av – varför jag låter mig själv sjunka tillbaka i min kropp – och att det är någonting jag gör inte bara för mitt eget utan för allas bästa.

Lösningen är alltså, att när restriktionskaraktären kommer upp inom mig, då erkänner jag detta för mig själv, och jag låter mig själv i det ögonblicket fokusera på andetaget, att andas djupt in och ut, att fokusera på att ovillkorligt föra mig själv tillbaka till min kropp, och låta mig själv uppleva den fysiska och faktiska stabilitet som existerar här.

Nedan kommer jag göra självförlåtelse på den rädsla och nervositet som kommer upp inom mig när jag applicerar min korrektion inför andra människor.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli rädd och ängslig inför vad andra ska tänka och tycka om mig, om jag i ett ögonblick, när jag ser att jag behöver det, låter mig själv slappna av, och för ett ögonblick, fokusera på mitt andetag, och min kropp, och därigenom praktiskt låta mig själv gå ut ur en inre upplevelse av restriktion och tillbakahållenhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd och ängslig inför att människor i min omvärld ska tycka att jag är konstig, och att de ska reagera och uppleva ett motstånd och en aversion mot mig – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förslava mig själv i och som en karaktär, och ett beteende, av att hela tiden försäkra tillförsäkra mig själv om att människor i omgivning gillar mig, förstår mig, och blir lyckliga av att ha mig i sin närhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara i och som en konstant medvetenhet om andra människor, där jag analyserar, och preciserar deras beteende i mitt sinne, i ett försök att avläsa dem för att se huruvida de är fientligt, eller godartat inställda gentemot mig – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå, att en annan människa inte kan skada, eller förstöra mig, och att min rädsla för att en annans ord eller beteende ska krossa mig, är en illusion, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att aktivt, och konstant, och konsekvent, låta mig själv andas, och släppa spänningar, släppa ångest, och släppa restriktioner som dyker upp inom mig – och låta mig själv förstå att det är någonting som jag gör för mig själv – och denna anledning räcker

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sätta min oro för vad andra tänker om mig före vad som är bäst för mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att om andra har ett ögonblicks fördömande mot mig för att jag låter mig själv andas, slappna av och föra mig själv tillbaka till min kropp – då får det vara på det sättet – det är någonting som jag bjuder på och någonting som är värt det; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ge mig själv gåvan att ändra mig själv fysiskt – praktiskt – och på riktigt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att oroa mig själv inför vad andra tänker om mig – istället för att se, inse och förstå – att om jag låter mig själv tänka på, röra mig själv utifrån, och leva efter, vad jag tror och misstänker att andra tänker om mig – då kommer jag begränsa mig själv i mitt liv något ofattbart – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv ta beslutet – och leva beslutet – att leva förändring – och korrigera mig själv – oavsett vad andra tänker eller tycker om mig – eftersom det är någonting som jag gör för mig själv – och inte för andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att anklaga andra för att tydligen ’fördöma mig’ och att se och tro att det är andras fel att jag upplever mig själv rädd inför att bli fördömd – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå – att det alltid är jag som ansvarar för mig själv och vad som dyker upp inom mig – att det alltid är jag som bestämmer och inverkar på hur jag ska komma att uppleva och känna mig själv; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag – föra mig själv tillbaka hit till och som min mänskliga fysiska kropp – och låta mig själv leva – röra mig – och applicera mig själv i självansvar och således leva på ett sätt som är bäst för mig – och inte tro att någon annan än jag är ansvarig för att skapa detta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå, att när jag dör, och jag står och tittar på mitt liv, på vad jag gjort, på vad jag levt, på hur jag uttryckt mig själv, då kommer jag att ångra mig om jag märker att jag skapat och rört mig själv i mig utifrån vad jag tror att andra tänker eller inte tänker om mig – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ovillkorligen transcendera denna punkt – och göra detta genom att – när jag märker att denna rädslan dyker upp inom mig; att jag då stadgar inom mig själv att – jag är ansvarig för mig själv och vem jag är – och vad andra tänker eller inte tänker om mig avgör inte vem jag är – och sedan leva detta genom att andas – och applicera mig själv på det sätt som jag ser är bäst för mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv fokusera på vad andra tänker, känner, eller inte tänker och känner, istället för att jag ovillkorligen låter mig själv fokusera på mig själv, och låter mig själv ta ansvar för mig själv, för min process, och för mitt liv – och således ser, inser och förstår jag – att mitt primära ansvar är mig själv – och att jag måste förändra, dirigera och skapa mig själv innan jag kan hjälpa andra – och att fokus således alltid måste tas tillbaka till mig själv; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå – att det inte är relevant vad andra tänker, eller inte tänker om mig – utan vad som är relevant är vem jag tillåter mig själv att vara i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det absolut viktigaste vad det gäller att skapa mig själv i denna fysiska verklighet – är att ge mig själv precisa, specifika, och exakta instruktioner för hur jag praktiskt och fysiskt ska ändra mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att om jag inte är specifik i min korrigerande stadganden – så kommer jag inte kunna ändra mig själv – eftersom jag inte skapat ett effektivt fundament för mig själv att stå på när väl upplevelsen eller reaktionen dyker upp inom mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att själförlåtelse, självskriverier, och självåtaganden, endast är den ena delen av vad som krävs för att jag ska kunna ändra mig själv, den andra delen är att jag faktiskt, praktiskt, och fysiskt ändrar mig själv – genom att när reaktioner dyker upp inom mig – att jag disciplinerar mig själv till att inte ge efter för dessa reaktioner – och att jag disciplinerar mig själv till att andas igenom dessa reaktioner och fysiskt förändra mig själv i och som ögonblicket – så att jag inte längre är besatt av upplevelser – och rör – och motiverar mig själv i min värld på basis av upplevelser

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att nyckeln till faktisk självförändring, självexpansion, och självrealisation, det är att fysiskt, praktiskt och reellt ändra mig själv – att röra mig själv med min kropp i en ny riktning och att inte längre låta mig själv följa de invanda mönster som jag gått utigenom hela mitt liv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att sanningen om vem jag är och hur effektiv jag är i min applikation av mig själv visas i varje ögonblick – i varje andetag – och att det således är HÄR i varje andetag som jag måste applicera och förändra och dirigera mig själv

Självåtaganden

När jag märker att jag känner ett motstånd inför att låta mig själv andas in djupt, och andas ut, och genom att andas slappna av och föra mig själv in i min kropp, eftersom jag upplever mig själv rädd inför vad andra tänker om mig, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att oavsett vad andra tänker om mig är det värt det – att jag ändrar mig själv praktiskt – att jag styr och dirigerar mig själv till att vara det bästa som jag kan bli; och således åtar jag mig själv att andas in djupt – och andas ut – och släppa min fruktan inför vad andra tänker om mig – för jag vet vad jag gör – och varför jag gör det – och alltså spelar det inte någon roll vad andra tänker

När jag märker att jag fokuserar på andra, och funderar på vad de gör, och hur de gör det, och vad de tänker eller tycker om mig, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att vad en annan tänker, tycker eller känner, vad en annan gör eller inte gör, det är inte något som är relevant för vem jag är, och således inte någonting jag måste fokusera på såtillvida det inte är relevant för det ögonblick jag befinner mig själv inom; och således åtar jag mig själv att ta fokus tillbaka till mig själv här – och träna mig – disciplinera mig själv till att ha min medvetenhet och närvaro placerad i och som min solarplexus

När jag märker att jag inte korrigerar mig själv, och inte lever den självförlåtelse eller självkorrektion jag skrivit, då åtar jag mig själv att undersöka varför, och se till att jag rekonstruerar min korrektion till att vara levbar och praktisk, så att när ögonblicket kommer igen, då kan jag med enkelhet leva mina åtaganden, och förändra mig själv praktiskt; och således åtar jag mig själv att skriva och konstruera mina korrektioner till att vara praktiska – enkla – och möjliga att leva

 

Enhanced by Zemanta

Dag 322: Anspänningar och Kommunikation

När jag kommunicerar med människor lägger jag märke till hur jag ibland går in i en slags nervositet och rädsla – och jag upplever denna såsom om att jag spänner mig själv i kroppen, och ungefär spjärnar emot för vad jag tror kommer att vara kritik eller någon slags indirekt förolämpning.

Jag har även märkt hur jag många gånger då jag kommunicerar med människor lägger betydelser i vad de säger och hur jag antar att vad de säger utgör någon slags indirekt eller mörklagd attack mot mig.

Det finns alltså en paranoia inom mig och själva grunden i denna är att jag tror att vad andra människor säger, eller inte säger om mig eller till mig på något sätt definierar mig. Utifrån denna logik för jag mig själv bland människor och kommunikation med andra, i denna fysiska anspänning.

För att vara mer specifik exakt vad slags kommunikation det är jag reagerar på, så är det bl.a. då jag har sagt någonting, uttryckt min åsikt, och då därefter någon annan besvarar mig, eller ger sitt perspektiv på saken. En annan kommunikation jag reagerar på är då jag upplever att någon har en aggressiv och lite hotfull röst, och i sina kroppsrörelser är hastig och plötslig – i de tillfällena brukar jag spänna mig själv och förbereda mig inför att höra det värsta.

Det är naturligtvis ett ytterst begränsat sätt att leva på och därför ska jag i denna blogg applicera självförlåtelse och assistera mig själv till att gå igenom denna punkt.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att spänna mig själv i min kropp och uppleva mig utsatt och attackerad när en annan människa kommunicerar med mig, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta mig det värsta, att vänta mig att någon ska kritisera mig, eller förolämpa mig, eller på något sätt såra mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv utifrån andra människors ord och handlingar, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag måste försvara mig, och spjärna emot andra människors ord och handlingar, i tron att dessa kan skada mig, att dessa kan orsaka smärta inom mig, och att om jag inte beskyddar mig själv så kommer jag att vara helt försvarslös och antagligen bli sårad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd inför att bli sårad av andra människor, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i kommunikation med andra människor, hålla mig tillbaka, och stå tillbaka inombords, och vänta mig det värsta, och vara orolig, nervös, och spänd för att någons ord ska träffa mig hårt inombords, och göra mig sårad, ledsen, och upprörd

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att automatiskt spänna mig själv när någon pratar med mig, besvarar mig, eller kommenterar någonting som jag har sagt, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att anta att andras ord, och handlingar definierar mig, skapar mig, och gör mig till vem jag är, och att jag därför måste se till att bara släppa in positiva ord, och bara bli behandlad på ett positivt sätt, och skydda mig mot andra sorters negativa ord och handlingar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att jag har en karaktär att skydda, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att mitt värde byggs upp av hur andra människor ser, eller inte ser mig, och vad andra människor säger, eller inte säger om mig, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som en konstant nervositet, ångest, och misstro runt andra människor – eftersom jag tror att jag när som helst kan bli krossad och förnedrad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag kan bli krossad, förnedrad och sårad, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det är nödvändigt för mig att beskydda mig själv, och att se till att jag är vaksam, spänd, och på min vakt runt andra människor, så att ingen kan få in en träff på mig – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att andra människor kan påverka min upplevelse av mig själv istället för att se, inse och förstå, att det alltid är jag själv som skapar och påverkar min upplevelse av mig, och inte någon annan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skydda mig själv från att känna mig sårad, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att själva idén och tanken att jag är och kan bli sårad är en illusion, för faktum är att jag kan inte bli sårad, och det som jag kallar och definierar såsom att inre sår, är faktiskt endast en negativ emotion och ingenting som personligen definierar vem jag är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att betrakta andra människor med misstänksamhet, och runtomkring andra människor röra mig själv i en förstärkt medvetenhet, där jag hela tiden försöker avläsa andra, avkoda andra, och se till att jag är förberedd om någonting skulle ske som jag inte kan kontrollera och styra, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att spendera mitt liv i och som ett mentalt beteende av att försöka beskydda mig själv mot någonting som inte ens är riktigt, och som inte ens existerar annat än i mitt sinne och p.g.a. mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att oavsett andras beteende, och oavsett andras ord, kan jag inte påverkas, så länge inte jag tillåter och accepterar mig själv att reagera och gå in i en upplevelse inom mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stabilisera mig själv, att andas, och med mitt andetag assistera och stötta mig själv att koppla av i hela min kropp, att koppla av fysiskt och praktiskt, och låta andras ord strömma genom min kropp utan att jag går in i ett inre motstånd och en inre motvilja gentemot det som sägs och uttrycks

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i och som en inre motvilja, och ett inre motstånd gentemot andras ord som jag upplever och tror vara kritiska, och indirekt attackerande, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att dessa orden inte i sig själva kan påverka mig, utan det är jag som styr min upplevelse genom att se dessa orden som vapen som kan skada mig, istället för att se, inse och förstå att dessa orden endast är ord, endast är ljud som kommer mot min kropp, och som således inte kan skada mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att värdera andras ord såsom att vara absoluta sanningar som definierar vem jag är – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter erkännande och acceptans utifrån – att söka efter någon slags förståelse och att få en positiv respons från andra – i tron att detta skapar mig – och detta definierar mig – och detta utgör vem jag är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara livrädd inför att förlora ansiktet inför andra, och att förlora mitt värde för andra, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se, definiera, och leva mig själv utifrån en idé om att andra ger mig värde, andra ger mig mening, och andra ger mig syfte, och utan att jag har andras uppmärksamhet, då finns det ingenting att leva för – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället leva här och förstå att jag kan ge mig själv värde, mening och syfte och att jag inte måste försöka få detta utifrån

Självåtaganden

När jag märker att jag spänner mig själv och håller mig själv tillbaka, eftersom jag fruktar att någon kritiserat mig eller indirekt förolämpat mig, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att en annans ord inte betyder något utan att jag ger orden betydelse och att det är jag som skapar min upplevelse av mig själv och ingen annan – således åtar jag mig själv att slappna av, och andas, och låta orden, rösten, och ljuden passera genom min kropp – och att jag låter mig själv vara här och förstå att jag inte kan bli skadad eller komprometterad av en annans ord

När jag märker att jag håller mig tillbaka, för jag är rädd att någonting jag gör ska kunna bli kritiserat, eller attackerat, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att denna idé om att vad jag gör kan bli kritiserat, kan bli föremål för en attack, och att jag i detta kommer bli skadad, att det är en illusion, och att detta endast existerar för att jag skapat en idé inom mig om att det andra säger, det utgör vem jag är på alla sätt och vis; således åtar jag mig själv att andas, slappna av, och låta mig själv uttrycka mig själv naturligt, avslappnat, och tillit till mig själv, och inse att det som sägs inte är personligt om mig – och att jag faktiskt inte kan bli skadad eller komprometterad

Enhanced by Zemanta

Dag 319: Beslutsfattande

beslutBeslutsfattande – det är någonting som jag har haft en del svårigheter med i mitt liv. Speciellt att ta självständiga beslut och utan att söka få andra att ta beslutet för mig – för det är någonting som jag har haft en tendens att göra.

Denna punkt har öppnats upp i och med att jag börjar närmar mig själv slutet på min utbildning och det är alltså dags att ta beslut om vad jag ska göra, om var jag ska placera mig, och om hur jag ska placera mig själv i denna världen – alltså i vilket slags yrke och i vilken position. Att ta dessa besluten har jag upplevt som ångestladdat, fyllt av osäkerhet och såsom någonting kantat till bredden med diverse oberäkneliga faror.

Problemet är alltså att jag inte vågar ta beslut eftersom jag är rädd för att möta konsekvenserna av dessa beslut. Det är naturligtvis någonting som begränsar mig, eftersom jag istället för att ta beslut, väntar och skjuter upp det hela och hoppas att saken ska lösa sig självt. Men det går tyvärr inte till på det sättet och därför försätter jag mig i en perpetuell och ångestladdad väntan.

Det jag vill förändra och träna mig själv på är alltså att ta beslut och sedan stå vid dessa besluten och hantera de konsekvenser som uppstår, för konsekvenser följer alltid av beslut, det är någonting som är oundvikligt. Jag vill även ändra mig på det sättet att jag när jag tar beslut, så låter jag mig själv stå stabil och stadig, och litar på mig själv i mina beslut – så att jag inte hela tiden behöver ha andras erkännande att mina beslut är effektiva och att de fungerar.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd inför att ta beslut och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta och känna ängslan och nervositet inför att mina beslut kommer att bli felaktiga och leda till konsekvenser som jag inte kommer kunna hantera och som jag kommer att ångra – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta, och skjuta upp att ta beslut, och istället hoppas att besluten ska hamna i mitt knä och tas av sig självt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se mig som oförmögen att ta ett auktoritativt beslut om vad jag ska göra med mitt liv, om hur jag ska leva, om vad jag ska driva, om vad jag ska ge min tid, och om vad jag ska prioritera – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att istället för att ta ett beslut, vänta, och skjuta upp att ta ett beslut, och låta mig själv hänga i luften, och försätta mig själv i stadie av ångest och nervositet, där jag upplever det som om att jag inte har någon kontroll, och jag vet inte riktigt vad som ska hända med mitt liv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag har försatt mig själv i detta stadie och att jag kan ta mig själv ut ur denna ambivalenta upplevelse genom att ta ett beslut och sedan gå detta beslut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se och definiera beslut såsom att vara slutgiltiga och att när jag väl tagit ett beslut kan jag inte gå tillbaka och ändra detta beslut om jag ser att det inte fungerar effektivt – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta och känna ångest, och undvika att ta beslut, i rädslan inför att låsa mig själv i en position som jag inte vill vara i

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skjuta över på andra att ta beslut till mig i rädslan för att själv ta beslut, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag genom att skjuta över mina beslut på andra kompromissar mig själv, eftersom jag inte tillåter och accepterar mig själv att se vad jag är bra på, att se vad jag kan göra, att se hur jag kan leva, och sedan lita på mig själv och röra mig själv genom att jag tar ett beslut i beaktande av de fakta jag har framför mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se och definiera mig själv som underlägsen och oförmögen att ta beslut, och således förlåter jag mig själv att jag inte ens tillåtit och accepterat mig själv att försöka ta beslut, utan istället instinktivt skjuta över detta på andra – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag genom att inte ta ansvar för mina beslut, låter mig själv vandra in i riktningar, och röra mig själv i min värld på sätt som inte gynnar mig, på sätt som inte är i samklang med vad jag är duktigt på och med vad jag är effektiv inom

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att aktivt och medvetet ta ansvar för att ta beslut i mitt liv, och röra mig själv i enlighet med de besluten jag tar, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försätta mig i ett stadie av ångest, och nervositet, där jag fruktar och känner mig underlägsen inför att ta beslut, istället för att se, inse och förstå att det handlar bara om att se vad som behövs göras, se vad jag kan göra och hur jag kan göra det, och sedan ta ett beslut, och leva detta beslut – i grund och botten är det väldigt simpelt och ingenting som jag behöver frukta eller känna ångest för – utan istället någonting som jag helt enkelt bara behöver göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte aktivt motivera och stötta mig själv att ta beslut, och när jag märker att rädsla och nervositet dyker upp inom mig, att då förlåta dessa upplevelser, släppa dem, och sedan återgå till att fokusera på beslutet som ligger framför mig – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att lita på mig själv att jag faktiskt är förmögen att kunna ta beslut, att jag har de färdigheter som behövs för att kunna avläsa min omvärld, avläsa min framtid, avläsa vad som behövs och inte behövs göras, och agera i enlighet därmed

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta med att ta beslut istället för att låta mig själv ta beslut direkt – se vad som behövs göras – och sedan evaluera de diverse fakta som är till mitt förfogande – och därefter ta ett beslut om hur jag ska röra mig själv – vad jag ska göra – hur jag ska agera – och släppa punkten när jag är färdig med mitt beslut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv inte ta steget ut i och som levandet av fullt självansvar, där jag låter mig själv ta ansvar för mitt, ta ansvar för mina beslut, och således sätta mig själv fri att agera och konstruera mitt liv på ett sätt som är bäst för alla – där jag placerar mig själv i en position där jag ser att jag kan skapa nytta och mervärde och där jag kan göra skillnad – i en position där jag är effektiv och där jag kan leva min fulla potential

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att rädsla och ångest, och att frukta att ta beslut, inte är mentala beteenden som understödjer och assisterar mig i mitt liv, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att aktivt och medvetet träna på att ta beslut, träna på att skapa mening och syfte i mitt liv, och sedan leva den meningen och det syftet som jag ger till mig själv

Självåtaganden

När jag märker att jag behöver ta ett beslut, och jag går in i fruktan, ångest och nervositet inför att ta detta beslut, och jag väntar med att ta ett beslut och hoppas att någon annan ska göra det, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag motiverar och styr mig själv att ta ett beslut, att ta ansvar för mitt liv, för riktningen i mitt liv, och bestämma vad det är jag ska göra med mig själv – således åtar jag mig själv att ta ett beslut och sluta förlita mig på att andra ska veta vad jag ska göra och hur jag ska leva

När jag märker jag förlitar mig själv på att andra ska ta ett beslut till mig, och ska hjälpa mig, och ska säga till mig vad jag ska göra, och vad jag inte ska göra, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag måste lära mig själv att ta beslut för att inte göra det komprometterar mig och andra i mitt liv – och jag håller mig själv i en evig väntan istället för att motivera mig själv, ta ett beslut, och röra mig själv framåt – således åtar jag mig själv att sluta vänta och lita på mig själv att ta effektiva beslut där jag placerar mig själv i en situation som är bäst för alla och således även bäst för mig

Enhanced by Zemanta