Tag Archives: nörd

Dag 236: Kroppen Min – Päronformad (Del 23)

Idag fortsätter jag bloggserien om min kropp – och idag kommer jag arbeta med punkt 22) på den lista som jag inledde denna bloggserie med – och det är punkten om att jag inte gillar hur jag är lite päronformad, och att den största ansamlingen fett verkar hamna på mina höfter istället för att distribueras jämt över hela min kropp.

Så – i denna blogg kommer jag applicera självförlåtelse, och stadga självåtaganden – för därefter i mitt dagliga liv korrigera och ta bort denna upplevelse av mig själv.

Självförlåtelse

1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag tittar på min kropp, att då fokusera mina ögon på mina höfter – och tänka att mina höfter är för breda, för stora, och att det är för mycket fett på mina höfter – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva en negativ känsla gentemot mina höfter, och känna det som om att de inte duger – och att jag skulle vilja ha smala – och proportionerliga höfter i förhållande till resten av min kropp; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge utseende prioritet framför MIG SJÄLV – jag menar – se på denna världen – se hur många människor som spenderar sina liv åt att försöka göra sina utseenden perfekta – men deras inre upplevelse av sig själv förblir demoniserat, och utan substans – och vad är det egentligen som är värde? Jo – ens inre upplevelse – ens karaktär – vem man är som människa

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli fast i och som en karaktär av att definiera mig själv utifrån hur mina höfter ser ut, och tänka att: ”när mina höfter ändrar form – och ser smalare ut, och mer atletiska ut – då kommer jag att kunna acceptera mig själv!” – istället för att se, inse och förstå att självacceptans har inget att göra med utseendet på mina höfter – utan är en applikation av och som mig själv i varje andetag – någonting jag beslutar, och skapar – och inte någonting som avgörs av en reaktion gentemot mina höfter

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att kroppens utformning i sig självt inte har någon slags bias, eller förutfattade mening – utan kroppen är helt enkelt en kropp – och en päronformad kropp är ingenting mindre, eller mer än en päronformad kropp – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att acceptera min kropp, och att uppskatta min kropp – och förstå, och lära känna min kropp – och sluta tro att jag på något sätt vet någonting om hur min kropp borde, eller inte borde se ut

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag är runtomkring människor, att känna mig osäker, och självmedveten, genom att jag tänker att det är någonting fel med mina höfter, och att mitt utseende inte tillräckligt effektivt, tillräckligt vackert, och skönt att se på – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förtrycka, och hålla mig själv tillbaka i rädsla, och osäkerhet, genom att hålla kvar vid en idé att min kropps utseende avgör vem jag är, och hur jag upplever att andra människor svarar på hur min kropp ser ut – avgör vem jag är – istället för jag tillåter och accepterar mig själv att göra mig själv fri från rädsla, och osäkerhet – och leva fullt ut

5. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att min kropps utseende inte avgör vem jag är – utan detta är någonting jag tillåtit och accepterat mig själv att tro – såsom en ursäkt, och ett rättfärdigande – så att jag inte ska behöva ta ansvar för mig själv, och ändra mig själv – och se till att jag inte längre på något sätt begränsar mig själv i mitt liv, och håller mig själv tillbaka inom mig själv – och således förlåter jag mig själv att sluta prioritera tankar om hur min kropp bör ser ut, eller inte bör se ut – och istället prioritera mig själv – vem jag är – hur jag upplever mig själv – och jag kan assistera, och stötta mig själv att växa, och blir mer effektiv i mitt liv

Självåtaganden

1. När jag märker att jag tittar på mina höfter, och tänker att mina höfter är för breda, för stora, och att det är för mycket fett på mina höfter – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det är inget problem med mina höfter – de fullgör sitt syfte – de fungerar – och de möjliggör för mig att leva, och uttrycka mig själv på denna jorden – vilket är något jag inte tillåtit mig själv att uppskatta; således åtar jag mig själv att sluta fokusera på irrationella aspekter av hur min kropp borde se ut – och istället uppskatta min kropps fysiska, och praktiska funktionalitet – som faktiskt inte är någonting mindre än magnifik

2. När jag märker att jag håller mig själv tillbaka i min applikation, och inte låter mig själv ändra mig själv – uttrycka mig själv – och röra mig själv – eftersom jag tänker att detta är någonting som kommer hända av sig självt när jag får en ”finare form” på min kropp – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att detta är en ursäkt som jag använder för att inte behöva ta tag i mig själv – och ändra mig själv – och styra upp mig själv – och korrigera mig själv – således åtar jag mig själv att möta mig själv direkt och sluta anklaga min kropp för vem jag är, och hur jag upplever mig själv

3. När jag märker att jag tänker/tycker/upplever att det faktum att min kropp har en päronform – med mer fett på höfterna än på andra delar av min kropp, och att jag tänker att detta göra min kropp mindre värd – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att min kropp i sig självt har ingen åsikt om min kropps utseende – det finns alltså inget rätt eller fel – det finns praktiskt, och icke praktiskt – men detta innehåller ingen upplevelse utan är bara kunskap om vad som fungerar bäst – och en päronformad kropp fungerar inte sämre än en normalbyggd kropp; således åtar jag mig själv att sluta fokusera på min kropps form – och istället fokusera på den fysiska upplevelse av min kropp här – och träna mig själv på att vara närvarande i och som min kropp i varje andetag

4. När jag märker att jag håller mig själv tillbaka, förtrycker mig själv, och försöker göra mig själv osynlig runtomkring människor – eftersom jag är rädd för att jag inte ser tillräckligt bra ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – mitt utseende avgör inte vem jag är, och hur jag upplever mig själv – det är således ingen giltig anledning till varför jag håller mig själv tillbaka; således åtar jag mig själv att leva fullt ut – och låta mig själv tycka om, och uppskatta att existera, leva, och uttrycka mig själv – och sluta vara oroad för hur jag ser ut – någonting jag inte kan förändra, eller styra ändå – således irrelevant

5. När jag märker att jag tänker, och tror att min kropps utseende avgör vem jag är, och avgör hur jag ska uppleva mig själv, och vad slags möjligheter jag har i mitt liv, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – mitt utseende är i grund och botten irrelevant – för vad som verkligen avgör kvalitén av mitt liv – det är jag själv – och vem jag tillåter mig själv att vara i ord, tanke, och beteende; således åtar jag mig själv att fokusera på VEM JAG ÄR – och inte på hur jag ser ut

 

 

Enhanced by Zemanta
Advertisements

Dag 227: Kroppen Min – Normala Öron (Del 14)

Idag fortsätter jag bloggserien om min kropp – och idag kommer jag arbeta med punkt 13) på den lista som jag inledde denna bloggserie med – och det är punkten om att jag gillar att mina öron inte är för stora – de sticker inte ut

Så – i denna blogg kommer jag applicera självförlåtelse, och stadga självåtaganden – för därefter i mitt dagliga liv korrigera och ta bort denna upplevelse av mig själv.

Självförlåtelse

1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa och generera ett positivt fördömande gentemot mina öron – vari jag tänker, och upplever inom mig själv att mina öron inte är för stora – att de inte sticker ut – och att de på grund av detta är ”snygga” – och ”acceptabla” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att ta bort alla slags upplevelse gentemot min kropp vare sig de är positiva, eller negativa – och istället se, inse och förstå att min kropp inte består av – eller är skapad för att bli evaluerad utifrån en utgångspunkt av energier, och upplevelser – utan att min kropp är här för att vara med mig i och som denna världen – för att jag ska lära känna mig själv såsom fysiskt uttryck här

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa ett positivt fördömande gentemot mina öron, eftersom jag känner och upplever att mina öron är i ”rätt storlek” – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma människor runtomkring mig i min värld – som har stora öron – genom att inom mig själv tänka att de har ”för stora öron” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se på människor, se på kroppar – se på olika slags former, och uttryck – utan att skapa en upplevelse – utan att skapa ett filter mellan mig och den fysiska manifestationen – utan att istället observera och titta på saken direkt – här – i enhet och jämlikt

3. Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att – när jag skapar, och medverkar i en upplevelse gentemot min kropp, eller någon annans kropp – såsom att tycka att min eller någon annans kropp har något attribut som är snyggt, eller fult – attraktivt – eller äckligt – att jag då separerar mig själv från kroppen och att jag inte låter mig själv se min kropp, och andras kroppar HÄR – eftersom HÄR är en kropp endast en kropp utan att det existerar en upplevelse mot kroppen – kroppen ser ut på ett visst sätt – men detta sätt genererar ingen upplevelse, och skapar ingen känsla – utan är bara såsom just den specifika kroppen ser ut och ingenting mer än det

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv från min mänskliga fysiska kropp, och från mina öron – genom att se, och uppleva mina öron endast såsom en bild – och en känslomässig upplevelse inom mig själv – i mitt sinne – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att utmana mig själv, och att pusha mig själv att stå en och jämlik med mina öron här – och vara medveten om mina öron såsom ett fysiskt uttryck här – i varje ögonblick – genom att inse att när jag hör någonting – då är detta mina örons förtjänst – och har ingenting med bilden av örat att göra – utan har istället att göra med örats fysiska manifestation och uttryck av och som sig självt

5. Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att de tankar som kommer upp inom mig – och som är av den naturen att de evaluerar mina öron såsom antingen vara bra, eller dåliga – snygga eller fula – att de inte är ”jag” så att säga – utan att de är vad jag accepterat att vara jag såsom automatiserade tankemönster – men det är inte ”jag” såsom potentialen av vad jag har möjlighet att leva och uttrycka mig själv som – och således ingenting mera än ett program vars existens jag styr, och dirigerar över – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inte ta de utseendetankar som dyker upp inom mig – personligt – och således låta mig själv observera de tankar som kommer upp inom mig utan att jag regerar eller definierar mig själv i förhållande till de tankar som dyker upp inom mig

Självåtaganden

1. När jag märker att jag medverkar i och som ett positivt fördömande gentemot mina öron – vari jag tänker, och upplever inom mig själv att mina öron är ”snygga” och ser ”normala ut” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – mina öron är mina öron – de ser inte ut på något speciellt sätt – utan de är mina öron – och deras utseende är inte relevant – och är inte någonting jag behöver oroa mig själv för – eftersom huvudsaken, och det viktiga med mina öron är att de möjliggör mig att höra; således åtar jag mig själv att andas – och att vara här – med och som mina öron – och sluta se mina öron som en bild – och istället vara uppmärksam, och närvarande med mina öron här

2. När jag märker att jag skapar, och medverkar i och som ett positivt fördömande gentemot mina öron, eftersom jag tänker och upplever att mina öron är i ”rätt storlek” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit ­– och jag ser, inser och förstår – att en anledning till varför jag bryr mig så mycket om hur mina öron ser ut är p.g.a. att det var vad min mamma gjorde med sitt utseende – och jag har apat efter min mamma; således åtar jag mig själv att sluta apa efter – och istället skapa, och föda mig själv såsom en ny människa här – och skapa mig själv utifrån sunt förnuft – och leva information som är bäst för mig, och alla andra i och som denna existens

3. När jag märker att jag medverkar i och som en upplevelse gentemot min, eller någon annans kropp – och jag då tänker att min, eller någon annans kropp är ”vacker” – eller ”ful” – eller ”attraktiv” – eller ”äcklig” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår – att när jag gör detta – så separerar jag mig själv från min egen fysiska kropp, och från den andra människans fysiska kropp – p.g.a. att jag inte är HÄR – i detta andetag – utan för att jag istället existerar någonstans långt uppe i mitt huvud – där jag drömmer mig bort, och låter mig föras bort av diverse upplevelse, och tankar – således åtar jag mig själv att disciplinera, och hänge mig själv till att leva, och uttrycka mig själv HÄR – i och som varje andetag – och vara fysisk – här med och som min kropp

4. När jag märker, och upplever att jag inte står HÄR – med och som min kropp – och upplever min kropp fysiskt – utan istället ser min kropp såsom en bild i mitt sinne – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – denna bildupplevelsen av min kropp är INTE riktigt – utan är illusorisk och existerar i och som mitt sinne såsom en fantasi, och en dröm – och konsekvensen av att medverka i en sådan är att jag inte utvecklar, och skapar ett riktigt förhållande med och som min mänskliga fysiska kropp här; således åtar jag mig själv att pusha mig själv att vara medveten, och närvarande med och som min mänskliga fysiska kropp i varje andetag – och inte låta mig själv se mig själv, och andra utifrån och som en bild i mitt sinne

5. När jag märker att tankar kommer upp inom mig, som är av naturen att de evaluerar mina öron såsom antingen att vara bra, eller dåliga – snygga eller fula – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – de tankar som kommer upp inom mig är automatiserade program som jag skapat, och designat – men som inte är JAG – eftersom JAG är själva skaparen som har accepterat och tillåtit det som är inom mig – således åtar jag mig själv att inte ta det som kommer upp inom mig personligt – utan istället stå som skaparen i förhållande till det som kommer upp inom mig – och förstå vad det är som sker – och lära känna programmet innan och utan

Enhanced by Zemanta

Dag 206: Självmedvetenhetskaraktären – Problem/Lösning/Belöning (Del 7)

Idag ska jag sammanfatta punkten som jag har gått denna vecka – vilket är självmedvetenhetskaraktären – och i slutet kommer det även att finnas en vlog där jag går igenom denna karaktär – och vad jag har insett.

Bloggen är uppbyggd på så sätt att jag går igenom karaktären genom att presentera problem, lösning, och belöning.

Problem

Problemet är att jag i och som självmedvetenhetskaraktären begränsar mig själv, och upplever mig själv obekväm, nervös, stel, och rädd för att uttrycka mig själv, interagera, och leva. Istället för att vara bekväm i min kropp upplever jag istället mig själv som om att jag är hotad – och detta leder till att jag spänner mig själv, och att jag inte låter mig själv slappna av.

Problemet är alltså att jag inte låter mig själv tillfullo leva – eftersom jag inte låter mig själv tillfullo uttrycka mig själv – och problemet har sin grund i att jag tillåtit och accepterat mig själv att beakta andra människors åsikter, och tankar.

Lösning

Lösningen på detta problem är att jag tränar mig själv på att slappna av, och uttrycka mig själv utan rädsla – det vill säga låta mig själv vara bekväm med mig själv och släppa mig själv fri så att säga. Och när jag då interagerar med människor, eller rör mig i folksamlingar – och jag känner mig pressad, och självmedveten – att jag då helt enkelt andas och släpper mig själv fri – och låter mig själv ha roligt med min kropp – ha roligt med mig själv – och fokusera på att uppskatta mig själv, och uttrycka mig själv – och inte på rädslan som kommer upp inom mig.

Belöning

Belöningen som kommer av att leva denna lösning är att jag kommer kunna ha mycket mer roligt i mitt liv, och min vardag kommer bli mer oberäknelig – eftersom det inte längre finns denna konstanta nervositet att någonting jag gör, eller säger ska vara fel – och ska inte vara korrekt – och ansett av människor i min omvärld såsom att vara bra.

Belöningen blir att jag blir en mer fri människa – fri att leva – fri att ha roligt – fri att vara bekväm och fri att vara galen – utan fruktan.

Sammanfattande vlog

Dag 199: “jag är mest lyckad”-karaktären (Del 5)

Idag fortsätter bloggserien – och dagens dimensioner att hantera genom självförlåtelse och självåtagande blir 7) Fysisk Upplevelse, och 8 ) Konsekvens.

7) Fysisk upplevelse

Självförlåtelse
1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv – att genom att jag medverkar i och som ”jag är mest lyckad”-karaktären – att skapa en press över mina lungor, och mitt solar plexus – och uppleva mig själv stel och inflexibel i hela min kropp – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte stoppa mig själv från att gå in i denna karaktären – och istället förbli här med min kropp – och ha uppmärksamheten av och som mig själv riktad mot mig själv här med och som min mänskliga fysiska kropp – och inte inriktad på emotioner, upplevelser, eller tankar inom mig själv

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i denna kroppsliga upplevelse av att känna mig stel – och orörlig – och pressad inom mig själv – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas effektivt och föra mig själv tillbaka hit – och se, inse och förstå – att denna upplevelsen kan bara existera inom mig om jag tillåter och accepterar det – om jag tillåter mig själv att vara en slav till emotioner, och tankar – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att disciplinera mig själv att stoppa mina tankar – stoppa mina upplevelser – och stoppa mina inre utflykter in i diverse onödiga och helt värdelösa självsaboterande mentala beteenden

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv – att genom att medverka i och som ”jag är mest lyckad”-karaktären – förtrycka mig själv såsom ovillkorligt – och naturligt självuttryck med och som mig själv här – med och som min mänskliga fysiska kropp – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att när jag märker att jag upplever mig själv på detta sättet – att i detta ögonblick ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och slappna av med min kropp – och låta mig själv sjunka tillbaka in och som bekvämlighet och lugn i och som min kropp – och inte längre fast i stelhet

Självåtaganden
1. När jag märker att jag upplever en press över mina lungor, och mitt solar-plexus – och jag känner mig själv stel och inflexibel i hela min kropp – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag är i detta ögonblick besatt av ”jag är mest lyckad”-karaktären – i det att jag jämför mig med andra och tror att jag måste vinna – således åtar jag mig själv att andas och slappna och istället vara här med och som min mänskliga fysiska kropp – och se, inse och förstå att det finns ingenting som jag måste vinna – eller klara av – eller bevisa – utan det enda jag måste göra är att öva mig själv på att vara här med och som min mänskliga fysiska kropp

2. När jag märker att jag går in i en fysisk upplevelse av mig själv av att känna mig stel – orörlig – och pressad – som om att jag håller andan inom mig själv i rädslan för att någon annan ska vara bättre än mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – jag kan i detta ögonblick använda mitt andetag för att slappna av och korrigera denna upplevelse – och medvetet pressa ut all upplevelse av obekvämlighet inom mig själv och istället göra detta ögonblick till ett bekvämt och givande – och trevligt ögonblick; således åtar jag mig själv att andas in – och pressa ut all stelhet – och allt tryck inom mig själv – och stabilisera mig själv här med och som min mänskliga fysiska kropp

3. När jag märker att jag förtrycker mig själv i mitt uttryck av och som mig själv i min mänskliga fysiska kropp – genom att jag inte tillåter och accepterar mig själv att slappna av – och ge efter – och helt enkelt följa med min kropp i dessa naturliga rörelse och uttryck av sig självt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – i detta ögonblick måste jag fysiskt korrigera mig själv genom att andas och fokusera helt och fullständigt på mig själv som mitt andetag; således åtar jag mig själv att fokusera helt och fullständigt på mitt andetag – och andas mig själv tillbaka in i min fysiska kropp – och uttrycka mig själv naturligt en och jämlik med och som min mänskliga fysiska kropp

8 ) Konsekvens

Självförlåtelse
1. Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att när jag medverkar i ”jag är mest lyckad”-karaktären – så förstör jag ett ögonblick för mig själv – eftersom jag inte är här med och som min mänskliga fysiska kropp – utan jag försöker istället vara någon annan – i tron att jag måste vara någon annan för att kunna vara nöjd med mig själv och tydligen vara en ”vinnare” – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att acceptera mig själv – att andas – och att ge mig själv lösningen – och belöningen – av att vara avslappnad – lugn – och bekväm med mig själv i och som min mänskliga fysiska kropp

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att konsekvensen av ”jag är mest lyckad”-karaktären – är att jag aldrig tillåter mig själv att uppskatta mig själv – och erkänna mig själv – och se vad jag faktiskt gör som är bra och som jag borde vara stolt och tillfredställd med – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli upphakad på idén och upplevelsen om att tävla – istället för att ge mig själv varje ögonblick till att leva och uttrycka mig själv fullständigt tillsammans med och som min mänskliga fysiska kropp här

3. Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att konsekvensen av ”jag är mest lyckad”-karaktären är att jag inte genuint kan uppskatta och vara glad för en annan människas framgång – eftersom jag känner det som en annan människas framgång är ett hot mot min egen seger – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att öva mig på att vara ödmjuk och ge såsom jag vill få – och uppskatta andra människor – och vara genuint berörd av ett en annan människans faktiskt gjort någonting väldigt bra – och således kunna uppskatta och ge denna människan erkännande för denna punkten utan att jag därmed känner det som om att jag förlorar en del av mig själv

Självåtagande
1. När jag märker att jag medverkar i ”jag är mest lyckad”-karaktären – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att konsekvensen av att jag medverkar i denna karaktären är att jag förstör ett ögonblick – förstör en möjlighet för mig att uttrycka mig själv naturligt och avkopplat här med mig själv – eftersom jag är så besatt i mitt huvud av denna karaktären; således åtar jag mig själv att ge mig själv varje ögonblick – till att leva och uttrycka mig själv – genom att andas effektivt – och inte låta denna karaktären besätta mig och styra mig

2. När jag märker att jag medverkar i och som ”jag är mest lyckad”-karaktären – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att konsekvensen av att jag medverkar i och som denna karaktären är att jag känner det som om att jag aldrig är tillräcklig – som att jag aldrig kan vara tillfreds med mig själv – och slappna av – eftersom jag hela tiden upplever det som om att jag måste bevisa mig själv och nå nya höjder av självuttryck – och självstyrning; således åtar jag mig själv att släppa denna karaktären – och öva mig själv på att andas – slappna av – och vara tillfreds med mig själv här – och sluta söka efter någonting mer än mig själv

3. När jag märker att jag medverkar i och som ”jag är mest lyckad”-karaktären – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att en konsekvens av att medverka i denna karaktären är att jag aldrig genuint kan uppskatta och ta del av någon annans framgång eller glädje – eftersom jag hela tiden tävlar och försöker vara bättre och mer framgångsrik än vad andra är – således åtar jag mig själv att ta ett steg tillbaka inom mig själv – och sluta försöka vinna – sluta försöka kämpa mig till en första plats genom att vara bättre och mer unik – och istället åtar jag mig själv att amalgamera och integrera mig själv här med och som min mänskliga fysiska kropp

 

Dag 169: Jag Har Misslyckats!

Självskriverier

Någonting som jag ofta märker kommer upp inom mig själv är tankar i förhållande till det förflutna – något litet minne om mig själv – och den gemensamma nämnaren med dessa tankarna är att jag skäms, och känner mig själv generad när de kommer upp. Ofta brukar jag tänka ”Nej! Gode gud! Varför gjorde jag sådär då?!”

Speciellt ett minne som kommit upp idag som har att göra med denna typen av upplevelse är minnen från den förra skolan jag gick på. Och det har att göra med hur jag pratade med människor, och hur jag höll mig mycket för mig själv – och antagligen blev uppfattad av andra som en högst ovanlig kuf (konstig människa). Nu i efterhand kan jag ju se att jag inte levde speciellt effektivt på den tiden, utan var väldigt fast i ego – och i en idé jag skapat av mig själv såsom att inte vara som ”vanliga människor” – vilket gjorde att jag höll mig själv undan från andra och inte helst pratade, och tog kontakt med andra. Och det är på grund av att jag ser hur obekväm jag var med andra förr i tiden, och vilka problem jag faktiskt hade att uttrycka mig själv naturligt och avslappnat runt folk, som jag nu ser mig själv som ett misslyckande, och jag tänker då i förhållande till mitt förflutna ”men, varför var jag inte annorlunda då?!”

Självklart är ju denna typen av tankar helt onödiga – jag menar – visst – jag var en så kallad kuf förr i tiden på många sätt – men jag visste ju inte vad jag gjorde, och hur jag skapade mig själv som denna kufen. Kuf är förresten fel ord att beskriva mig själv på, eftersom jag inte uppfattade eller såg mig själv som en kuf – anledningen till att jag inte kunde vara bekväm med människor var för att jag upplevde mig själv obekväm, och nervös i sociala sammanhang – och det är ju inget dåligt eller fel med det.

Så – det är dags att förlåta mitt förflutna jag, och se, inse och förstå att det är inget dåligt – eller fel – att vara besatt av en personlighet – eftersom det är bara en personlighet och inte ”jag” – som mitt riktiga ”jag”. Och det är likadant med alla andra människor därute som för tillfället har skapat sig själv in i kufpersonligheten – dvs. att de känner sig utstötta och utelämnade – de ska inte fördömas, eller sås ner på – eftersom de är människor precis som alla andra – men har en historia och ett förflutet som lett dem in på banan att bli vilka de är idag.

Därför blir min självförlåtelse idag om förståelse, och självacceptans, eftersom det finns inget dåligt, eller skamfult med vem jag var i mitt förflutna – det var endast en ackumulation av viss stimuli från den omgivning jag kommit att växa upp med.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv, skämmas över mig själv, och känna mig själv generad inför att jag i mitt förflutna inte kunde prata avslappnat med människor, och inte kunde ha effektiva förhållanden och relationer med människor – utan konstant upplevde mig själv obekväm, och instabil och som om att jag inte visste vem jag var

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv, känna mig generad, och skämmas över mig själv för att jag undvikt att ta kontakt med människor, och undvikt sociala situationer, och isolerat mig själv från andra – i rädslan för att bli fördömd – i tron att det jag levt ut som mig själv i mitt förflutna är en svaghet, och någonting dåligt – en sida av mig själv som jag måste gömma, och inte vissa gentemot någon – för tydligen är denna sidan av mig en skam – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att acceptera mitt förflutna, och att acceptera vem jag var i mitt förflutna – och att se att jag var endast en produkt av min omgivning – och att jag inte var produkten – utan att ”jag” – faktiskt var skaparen av produkten

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka tillbaka på minnen i mitt förflutna, i vilka jag upplevde mig själv konstant nervös, och rädd för andra människor – och jag inte sa ett enda ord till någon människa i min värld – och att jag kände mig själv inom mig själv väldigt smart, och överlägsen, och som om att jag var bättre än andra människor – därför att jag inte talade med andra; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att förlåta mitt förflutna – och att förlåta mig själv såsom den karaktär jag skapade som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skämmas, och känna mig själv generad över att jag tidigare i mitt liv sett mig själv som om att jag var bäst, och överlägsen alla andra i min värld – och utifrån denna utgångspunkten inte pratat med någon, eller tagit kontakt med någon, eller vågat etablera relationer med några människor i min värld – och faktiskt nekat att skapa relationer med människor i min värld – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se hela bilden av varför jag var som jag var i mitt förflutna – och anledningen till att jag var isolerad, och obekväm runt andra – var för att jag inte hade stoppat, och transcenderat min rädsla och ångest

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna, och tänka att jag har slösat bort mitt förflutna – mitt liv – eftersom jag varit fångad i denna karaktären av att vilja utesluta mig själv från sociala sammanhang, och inte ta del av några som helst relationer med andra människor i denna världen – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå – att visserligen har jag slösat bort denna tiden av mitt liv, men genom att tänka på, och ångra mig själv för detta slösar jag bort ÄNNU MER av min tid som är HÄR – således åtar jag mig själv att rätta till mina misstag genom att verkligen låta mig själv LEVA – ha ROLIGT – EXPANDERA MIG SJÄLV – och inte låta rädsla, eller skam styra mitt liv och vem jag är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ånger, och skam, och känna mig generad inför att jag försökt bevisa mig själv inför andra såsom att jag är stark – överlägsen – intelligent – och mer än vad andra ”normala” människor är – och att jag på grund av detta förstört många av möjligheter att skapa och etablera förhållanden med andra – och faktiskt inte tillåtit och accepterat mig själv att vara social med människor, och lära känna människor – eftersom jag varit alldeles för rädd för att bli avvisad; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att släppa mitt självfördömande – och istället ge mig själv chansen att korrigera denna punkten – och väcka mig själv till liv – och låta mig själv leva här och vara social – och prata med människor, och expandera mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att det är försent för mig, och att jag genom mitt beteende tidigare i mitt liv – har förstört mina utsikter att leva ett effektivt liv – och lära känna nya människor – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att – NEJ – så är inte fallet – för jag är fortfarande HÄR – och varje dag finns möjligheter för mig att expandera mig själv – att prata med nya människor, och att öppna upp nya möjligheter – det enda jag måste börja göra – är att helt enkelt ta till vara på de möjligheter som ges – och inte bara ge upp i tron att ”allt är över”

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se, och definiera mig själv som ett misslyckande på basis av mitt förflutna – och hur jag levt, och upplevt mig själv i mitt förflutna – vari jag har isolerat mig själv, och förstört möjligheter att lära känna andra människor genom att jag agerat utifrån en utgångspunkt av att vilja vara speciell, unik – och ”inte som alla andra” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag – och se den enkla och fullt riktiga sanningen – att JAG ÄR HÄR – och mitt liv är inte över – utan jag har fortfarande all möjlighet i världen att styra, och dirigera mig själv och verkligen förändra och skapa mig själv till att bli det bästa jag kan vara

Självåtagande

När jag märker att jag fördömer mig själv, skäms över mig själv, och känner mig generad inför mitt förflutna – att jag däri inte kunnat prata med människor, och inte kunnat effektivt etablera förhållanden med människor – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – vem jag var i mitt förflutna är inget dåligt, och är absolut ingenting att ängslas över eller hålla kvar vid – det förflutna, är det förflutna – och det är ingenting att göra åt; således åtar jag mig själv att leva HÄR – och att HÄR uppskatta mig själv, och ta vara på de möjligheter som bjuds – och inte hålla kvar vid gamla spöken som är helt irrelevanta

När jag märker att jag fördömer mig själv, känner mig generad, och skäms över mig själv – för att jag undvikt sociala situationer, och isolerat mig själv från andra människor – i rädslan att bli fördömd och attackerad – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – i mitt förflutna var jag väldigt rädd, och det är inte någonting dåligt eller skamfyllt att vara rädd – utan bara en viss programmering som orsakats av en otillräcklig utbildning om hur man lever effektivt; således åtar jag mig själv att komma över mitt förflutna – att acceptera mitt förflutna – och att se att alla människor bär på sina spöken, och att ingen är perfekt – och att därför alla måste gå en process och rena sig själva från imperfektioner – men att dessa imperfektioner – inte är någonting dåligt utan endast någonting som inte tjänar liv och därför måste tas bort

När jag märker att jag skäms, känner mig generad, och fördömer mig själv för att jag tidigare i mitt liv sett mig själv som att jag är bäst, och överlägsen alla andra i min värld – och utifrån denna utgångspunkt socialt isolerat mig själv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det tjänar ingenting till att vara hård mot mig själv för mina forna tiders stora misstag – jag visste inte bättre – och således åtar jag mig själv att acceptera mitt förflutna och gå vidare – och låta mig själv leva här i varje ögonblick utan skam, ånger, eller självfördömande

När jag märker att jag tänker, och känner att jag har slösat bort mitt liv, eftersom jag varit fångad i en karaktär av att utesluta mig själv från alla typer av sociala sammanhang – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns absolut ingenting att skämmas över – jag var som sagt en produkt av min omgivning och besatt av vissa typer av inre mentala beteenden – vilket inte har något med skam att göra utan endast är en konsekvens av en ineffektiv utbildning av barn som växer upp i denna världen; således åtar jag mig själv att återutbilda mig själv att leva effektivt – och att visa, och lära andra att inte göra samma misstag som jag har gjort – och att samtidigt korrigera mitt eget beteende så att jag inte på något sätt fortfarande begränsar mig själv i sociala förhållanden med andra på grund av rädsla, och ångest

När jag märker att jag känner och upplever ånger, skam, och genans inför att jag i mitt förflutna försökt bevisa mig själv inför andra såsom att jag är stark – överlägsen – intelligent – och mer än vad ”normala” människor är – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det enda jag kan göra med mitt förflutna är att lära av det – men att skämmas, känna mig generad, och ångerfull över mitt förflutna – det leder ingen vart – och således åtar jag mig själv att lära mig själv av mina misstag – och således ändra mig själv och börja kommunicera mer med människor – ta möjligheter att vara sociala när de öppnar sig själva, och inte låsa in mig själv i en karaktär av att vara tyst, isolerad, och oåtkomlig – utan istället ta risker och våga vara här i detta ögonblick och ta del av vad denna världen har att erbjuda

När jag märker att jag tänker och tror att det är försent för mig – och att jag förstört mina chanser genom hur jag betett mig tidigare i mitt liv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det är ALDRIG försent att ändra på mig själv – eftersom det är någonting som jag gör HÄR – i detta ögonblick – och således finns det bara HÄR – och inte där, eller då – utan HÄR – och därför åtar jag mig själv att lära mig själv ändra mig själv här effektivt och praktiskt så att jag aldrig igen ska behöva titta tillbaka på dåtiden och undra varför jag inte ändrade mig själv

När jag märker att jag tänker, och tycker att jag är ett misslyckande – på basis av mitt förflutna – eftersom jag i mitt förflutna isolerat mig själv, och förstört möjligheter att lära känna, och skapa relationer med andra människor – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – jag är endast ett misslyckande när jag slutar att hjälpa mig själv – att nå och leva ett lyckosamt resultat – således åtar jag mig själv att ALDRIG sluta att assistera, och stötta mig själv för att vända, och skapa hela mitt liv på ett sådant sätt att allt är lyckosamt – och det bästa det någonsin kan bli

Dag 80: Hemliga Budskap

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag pratar och kommunicerar med människor, att hela tiden vara vaksam och spänd inom mig själv, i rädslan att någon människa kanske i hemlighet kritiserar mig, eller förlöjligar mig; och därför när människor pratar med mig – existera i och som en analyskaraktär – där jag analyserar andra människors ord för att se om dessa orden kanske innehåller någonting som är riktat mot mig som personlig kritik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att bli nedvärderad av andra, och för att andra ska tycka att jag är löjlig, och uttrycka detta genom att säga det indirekt till mig – och att jag därmed inte förstår att jag håller på att bli kritiserad, och förlöjligad av en annan; istället för att se/inse/förstå att jag inte kan bli kritiserad, och förlöjligad av en annan – och att den upplevelsen jag har inom mig själv inte har någonting med den andra människans ord eller uttryck att göra – utan är min egen skapelse av fruktan, och ångest – som jag gett uppmärksamhet och tillåtit och accepterat att kontrollera och styra mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i rädsla, och ångest för att jag gör bort mig själv – eller blir bortgjord av andra – utan att själv veta om det; istället för att se/inse/förstå – att jag inte kan göra bort mig själv eftersom att jag hela tiden är här – och alltså inte borta – utan här; och att jag kan inte bli bortgjord av andra heller eftersom jag hela tiden är här – jag andas och min kropp är här – och är alltså inte bortgjord

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som en förhöjd vaksamhet – där jag konstant är medveten om vad som pågår runtomkring mig från en utgångspunkt av fruktan, och ångest att jag ska bli mobbad, retad, eller förlöjligad; istället för att se/inse/förstå att det jag fruktar är egentligen min egen inre skapelse av att känna mig själv värdelös, och underlägsen andra människor – en upplevelse som sätts igång av vissa händelser i min värld, men som jag är fullt ansvarig över – och har skapat på alla sätt och vis; därför slutar jag att fokusera på vad och hur min externa verklighet beter sig och ser istället inom mig själv – inser/ser/förstår att allt jag upplever inom mig själv, är jag själv och ingenting annat

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara väldigt mån om att göra ett gott intryck på andra, och i andras ögon vara respekterad – i rädslan för att andra ska ogilla mig, och kritisera mig – i tron att om detta händer är jag värdelös, och usel; istället för att se/inse/förstå att jag själv skapat upplevelsen av mig själv såsom att vara värdelös/usel och att det alltså inte har någonting med andra människor att göra vad jag upplever inom mig själv; därför slutar jag att existera, och leva som denna förhöjda vaksamhet, såsom en konstant nervositet för att någon ska vara ”elak” mot mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta och känna ångest för att andra människor ska vara ”elaka ” mot mig – i tron att någon faktiskt kan vara ”elak” mot mig; istället för att se/inse/förstå att den upplevelsen jag har inom mig själv när jag tar för givet att någon är elak mot mig, är faktiskt min egen skapelse – det är jag själv jag upplever – och därför har det ingenting att göra med vad andra gör eller inte gör – utan det har allt att göra med vem och hur jag tillåter och accepterar mig själv att vara/leva inom mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att andra människor ska hitta någonting i mig, och i hur jag uttrycker mig själv som de tycker är dåligt, och orsak för kritik – och därför existera/leva som en överdriven försiktighet i varje ögonblick – där jag går på glas runt andra människor – tassar omkring för att inte bli sedd, eller hörd; istället för att se/inse/förstå att jag fruktar inte andra människor, utan jag fruktar den upplevelsen jag skapat inom mig själv av att känna mig värdelös/usel när jag antar att andra människor kritiserar mig, eller ser någonting dåligt i mig; därför slutar jag att frukta dessa upplevelser, och jag förlåter och släpper istället dessa upplevelserna inom mig – och håller inte längre kvar vid dem

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att mitt värde av mig själv kommer från att andra människor inte har någonting emot mig, i tron att andra människors upplevelse av mig är viktigare än hur jag upplever mig själv – istället för att se/inse/förstå – att jag är kapabel av att leva ovillkorligt och här med mig själv i varje ögonblick – där jag själv är det enda värde jag behöver, och jag därför inte söker någon utanför mig att ge mig komplimanger, och positiva ord

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa mig själv såsom rädslan, och ångesten för att inte vara omtyckt, och populär – och på så vis begränsa mig själv i mitt uttryck runt andra människor – eftersom jag är konstant vaksam på hur jag rör, och uttrycker mig själv – i rädslan att någonting jag gör ska få en annan människa att inte se mig som positiv, eller trevlig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att allt är förlorat, och att jag är förlorad, och att jag är värdelös, och usel om en annan människa inte upplever sig själv positiv nära mig; istället för att se/inse/förstå att dessa upplevelser inte är riktiga – utan bara så riktiga som jag skapar dem till att vara – därför stoppar jag mig själv från att följa efter, och skapa mig själv utifrån dessa upplevelser, och jag för mig själv istället tillbaka hit till andetaget – och lever fysiskt här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mitt uttryck av mig själv i ögonblicket genom att vara oroad för vad andra känner, tycker, och tänker i förhållande till mig – och tro att mitt värde baseras på att andra människor mår bra nära mig, och inte har några negativa/fördömande tankar inom sig själv; istället för att se/inse/förstå att jag är fullt kapabel till att leva och uttrycka mig själv ovillkorligt – och alltså sluta begränsa hur jag uttrycker och rör mig själv i rädslan för vad andra tycker/tänker/känner om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att mig själv för seriöst, och vara alltför mån om hur andra människor ser mig – i tron att min stabilitet kommer från att andra människor tycker om mig – och i fruktan/ångesten för vem jag skulle vara om jag inte längre använde mig av andra människors upplevelser – eller vad jag tror andra människor upplever i förhållande till mig – för att skapa mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna rädsla och ångest för att gå bortom mitt nuvarande sätt att skapa mig själv – där jag skapar mig själv utifrån hur jag uppfattar och tror att andra människor känner om mig; och där jag hela tiden är väldigt mån om att inte ”gå över gränsen” – eller göra någonting som andra människor skulle kunna se och uppleva som anstötligt, eller förargande; istället för att tillåta och acceptera mig själv att se/inse/förstå att jag är fortfarande här när jag släpper denna rädslan, och att jag är fullt kapabel att leva och uttrycka mig själv utan att använda mig av fruktan och ångest

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att allt kommer bli bättre om jag bara gör mig själv osynlig, och så lite kontroversiell som möjligt – genom att när jag träffar och är med andra människor – försöka läsa av andra människor för att se hur jag kan förhålla mig själv till dem, och uttrycka mig själv med dem på ett sätt som kommer skapa så lite konflikter, och reaktioner som möjligt – i rädslan och ångesten för att bli illa omtyckt, och för att hamna i en konflikt med andra människor; istället för att tillåta och acceptera mig själv att uttrycka mig själv med andra i min värd här – en och jämlik – och utan att existera i en hemlig verklighet inom mig själv av fruktan – utan istället möta människor här fysiskt i öppenhet, och intimitet – och sluta gömma mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att spänna mig själv, och hålla mig själv tillbaka i fullständig rädsla och ångest så fort jag tror någon skrattar åt mig, eller tycker jag är löjlig, eller underlägsen; istället för att tillåta och acceptera mig själv att se/inse/förstå – att det inte är så farligt – det är faktiskt inte farligt alls – utan jag är ju fortfarande här – jag andas fortfarande – och de upplevelser som kommer upp inom mig försvinner när jag andas och slappnar av – och tillåter och accepterar mig själv att ta det lugnt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta det lugnt, och vara bekväm med mig själv runt andra människor – oavsett vad andra människor säger, eller tycker, eller gör – för jag inser/ser/förstår att om jag tar det lugnt, och tillåter mig själv att vara här – och bekväm med min kropp – så är ögonblicket verkligen trivsamt, och det blir bara jobbigt att vara med andra människor när jag tillåter och accepterar mig själv att bli rädd, och nervös, och existera i och som en tro att det har någon betydelse för vem jag är – hur andra människor ser och uttrycker sig själva mot mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara överkänslig mot kritik, och konstant vara vaksam och nervös på att någon kanske ska kritisera mig, någon kanske ska ha någonting emot vad jag gör, någon kanske kommer tycka att jag kan göra någonting annorlunda – istället för att slappna av och tillåta och acceptera mig själv att se/inse/förstå att kritik inte är farligt, konflikter är inte farliga – jag är fortfarande här och det händer inget livshotande med min kropp överhuvudtaget – allt jag upplever är alltså en illusion; därför slutar jag att vara överkänslig, och konstant nervös – och tillåter och accepterar mig själv att istället slappna av och leva varje ögonblick till fullo – utan rädsla

Jag åtar mig själv att inte längre vara spänd, och hela tiden vaksam inom mig själv när jag är med mig själv – eller när jag kommunicerar med andra människor – vad det än är jag gör; utan istället åtar jag mig själv att vara avslappnad och leva i ögonblicket såsom det utvecklar sig och inte ta kritik personligt

Jag åtar mig själv att inte vara rädd för att bli nedvärderad av andra, eller att andra ska tycka jag är löjlig; eftersom jag inser/ser/förstår att jag faktiskt inte kan bli nedvärderad eller förlöjligad av andra, utan detta händer enbart inom mig – i mitt sinne – och denna upplevelse finns alltså inte i denna fysiska verklighet; därför åtar jag mig själv att mig tillbaka till verkligheten och leva här med vad som är riktigt och sant – vilket är min kropp, och den fysiska verklighet jag interagerar och lever i varje dag

Jag åtar mig själv att inse/se/förstå att jag inte kan bli bortgjord, och att jag inte kan göra bort mig själv – eftersom jag är här som min kropp, och jag omöjligt tappa bort min kropp – det går liksom inte; därför slutar jag att medverka i denna upplevelse och tar mig själv tillbaka hit till min mänskliga fysiska kropp

Jag åtar mig själv att sluta existera i en förhöjd vaksamhet inom mig själv, och inse/se/förstå att det jag fruktar att uppleva – såsom att känna mig underlägsen/värdelös/usel är min egen skapelse – och har ingenting att göra med andra människor i min värld – därför slutar jag att försöka skydda mig själv mot negativa upplevelser som tydligen kommer från min värld, eftersom jag förstår att de uppstår inom mig själv och att jag är ansvarig för dessa upplevelser

Jag åtar mig själv att inte längre vara väldigt mån om att göra ett gott intryck på andra utifrån rädslan och ångesten att bli kritiserad, eller illa omtyckt; och jag åtar mig själv att istället uttrycka mig själv utan fruktan, ångest och nervositet – och acceptera mig själv helt och fullt ut i varje ögonblick såsom den mänskliga kropp jag är

Jag åtar mig själv att inse/se/förstå att ingen kan vara elak mot mig – och att det jag upplever inom mig själv när jag anser/tror att någon är elak mot mig – är JAG SJÄLV – det är MIN EGEN skapelse och ingen annans; därför slutar jag att tro att andra är elaka och ovänliga mot mig och för istället tillbaka allt jag upplever/tänker till mig själv – kompromisslöst

Jag åtar mig själv att inte längre gå på glas runt andra människor i rädslan för att någon ska se eller uppleva sig själv negativ runtomkring mig; och jag åtar mig själv att istället leva, och sluta förtrycka och hålla mig själv tillbaka i ångest/rädsla/nervositet – eftersom jag inser/ser/förstår att jag inte kommer vara här på denna jorden för evigt, och att det är ett jävla slöseri med andetag att leva i och som fruktan

Jag åtar mig själv att inte definiera mig själv utifrån hur jag tror att andra upplever sig själv runt mig, och inte längre existera som idén att andra människors upplevelser av mig, är viktigare än min egen upplevelse av mig; jag åtar mig själv att ge fokus och uppmärksamhet på mig själv, och sluta vara överdrivet vaksam i fråga om vad jag tror och antar att andra människor känner/tycker om mig

Jag åtar mig själv att inte begränsa mig själv i begäret, och önskan av att få bli omtyckt och populär – utan istället se/inse/förstå att popularitet faktiskt är en begränsning, eftersom man måste agera och spela en viss karaktär för att vara populär – och i detta förtrycker och kompromissar man sig själv; därför åtar jag mig själv att leva och uttrycka mig själv ovillkorligt, och på alla sätt och vis ta bort fruktan och ångest inom mig själv för att andra ska se/uppleva mig som otrevlig, eller elak

Jag åtar mig själv att se/inse/förstå att allt inte är förlorad, och att jag inte är förlorad – om en annan människor inte upplever mig som positiv; utan jag inser/ser/förstår att faktiskt är ingenting förlorat, och jag är inte förlorad – eftersom jag är fortfarande här, och min verklighet är precis lika stabil och fysisk som den var innan – alltså – ingenting farligt eller dåligt hände; därför slutar jag att existera i och som irrationella rädslor för att jag ska bli skadad av andra människors tankar/upplevelser och ord

Jag åtar mig själv att inte begränsa hur jag uttrycker mig själv i rädslan och oron för att andra ska ogilla mig om jag uttrycker mig själv ovillkorligt, och utan att försöka göra mig själv ”normal” och ”acceptabel” – jag tillåter och accepterar mig själv att verkligen upptäcka mig själv – såsom mitt riktiga jag – såsom vem jag är när jag är avslappnad, lugn och utan några rädslor som rör sig inom mig

Jag åtar mig själv att inse/se/förstå att min stabilitet och trygghet inte kommer från vad andra människor tycker om mig, utan från mig själv – såsom att jag är fysiskt stabil här i detta ögonblick – som mig själv; och i detta inser jag att stabilitet och trygghet inte kan fås genom att manipulera min externa verklighet, eftersom min externa verklighet aldrig kan kontrolleras eller styras – utan bara min inre verklighet kan kontrolleras och styras precis så som jag vill ha den; och därför förstår jag att sann stabilitet och trygghet endast kan komma inifrån

Jag åtar mig själv att inse/se/förstå att jag fortfarande är här när jag släpper taget om rädslan för att uttrycka mig själv utan att analysera människor och försöka se ”vad som är okej”, och ”vad som inte är okej” – och jag bevisar detta för mig själv att när denna rädslan kommer upp – att andas och uppleva min mänskliga fysiska kropp här – och se att jag faktiskt fortfarande är här

Jag åtar mig själv att sluta vara rädd för att vara kontroversiell, och annorlunda – och istället för att förändra mig själv runt andra människor, genom att försöka göra mig själv ”mer normal” – att istället uttrycka mig själv här ovillkorligt, och som mitt autentiska jag – såsom jag verkligen är

Jag åtar mig själv att inse/se/förstå att emotionella upplevelser såsom att känna mig underlägsen, sämre än, förlöjligad, eller bortgjord – inte är farliga – de är endast emotionella upplevelser – som kommer att försvinna om jag står upp och andas effektivt här i varje andetag och ger min fysiska verklighet här – såsom min kropp uppmärksamhet – istället för de emotionella/känslomässiga upplevelser som kommer upp inom mig

Jag åtar mig själv att vara bekväm med mig själv runt andra människor, och att se/inse/förstå att när jag blir rädd – då är det bara att andas, och varva ner – ta de lugnt – och se att det faktiskt inte finns någonting som är farligt med det ögonblick jag upplever – det är bara en idé

Jag åtar mig själv att inte längre vara överkänslig mot kritik, och tro att kritik är någonting farligt, och dåligt som jag måste undvika till varje pris – utan att se att kritik bara är ord, och alltså inte någonting som kan skada mig; istället kan jag faktiskt lyssna på kritiken och se om jag kan lära mig någonting