Tag Archives: norm

Dag 156: Den Kollektiva Hypnosen

Självskriverier

Någonting som jag har märkt att jag ofta gör är att jag tar efter människor i min värld. Jag härmar hur de pratar med varandra, jag härmar vad de pratar om – när jag hör att de är oroade över någonting, eller irriterade över någonting är detta också någonting som jag brukar ta efter. Det är inte som att jag gör det på något väl synligt sett, utan det sker mycket subtilt.

Ett exempel som jag kan ge är från igår när jag åkte tåg. Jag stod med en mängd människor på perrongen, och tågade rullade sakta in och stannade till – och eftersom tåget var långt och min vagn hade stannat längre ner på perrongen var jag tvungen att förflytta mig. Det jag märkte när denna kollektiva förflyttning ägde rum, eftersom det var fler människor än jag som hade sin vagn antingen längre upp, eller längre ner på perrongen i förhållande till var de själva stod – var att jag upplevde mig själv nervös, och hetsig. Detta trots att jag visste att tåget inte skulle köra vidare förens alla passagerare var ombord, och att jag hade en plats inne på tåget – vilket gjorde det totalt onödigt för mig att stressa och försöka hinna först.

Min slutsats till varför jag upplevde mig själv stressad, och varför jag rörde mig själv litet mer okontrollerat, och ryckigt – var att andra människors upplevelse av sig själva influerade mig. För jag kunde se att folket runtomkring mig var stressade, och rörde sig snabbt – fokuserat – och kände en press att tåget på något sett skulle köra ifrån dem utan att de skulle kunna följa med. Och detta blev då någonting som influerade mig och min upplevelse av mig själv.

Fascinerande – och denna typ av ”överföring” av upplevelser har jag börjat upptäcka existera på många mer ställen i min värld. Och hur jag faktiskt skapar upplevelser av mig själv som är totalt onödiga, som jag aldrig hade skapat om det inte varit för att jag tittar på hur andra upplever sig själva och sedan kopierar deras upplevelse, och uttryck.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kopiera hur andra människor upplever sig själva – och låta min upplevelse av och som mig själv bli, och vara influerad av hur andra människor upplever sig själva; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att i varje ögonblick fråga mig själv – varför gör jag detta? – varför upplever jag mig själv såhär? För att på så vis alltid vara säker på varför jag gör någonting – på att jag har en praktiskt och logisk anledning bakom mina handlingar och att jag inte göra någonting bara för att jag känner att jag måste göra det – eller fruktar att om jag inte gör det – att jag då kommer att förlora mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att existera, och leva mig själv självständigt från hur andra människor upplever sig själva – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att leva mitt liv – och ta beslut om vad jag ska göra med mitt liv – utifrån en utgångspunkt som är unik i den meningen att ingen annan människa som jag känner agerar utifrån en liknande utgångspunkt – i rädslan och ångesten att om jag inte konformerar mig själv till hur andra lever, och försöker efterlikna hur och varför andra rör sig – att jag då kommer göra misstag, och eftersom jag är ensam – kanske jag kommer ha fel, och göra någonting som tydligen ”inte är rätt”

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att den stora massan av människor alltid har rätt, alltid vet mer än mig – och alltid tar rätt beslut – och jag förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att därmed sätta min tillit till den stora massan med människor istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att lita på mig själv – och att i varje ögonblick se till att jag tar och lever mig själv utifrån sunt förnuft – såsom vad som är bäst för alla – och inte bara blint litar på att vad någon säger till mig är okay, och acceptabelt bara för att en annan säger det till mig

Jag förlåter mig själv at jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att ifrågasätta andra människor – för att ifrågasätta situationer, traditioner, ”den mänskliga naturen” – och såsom människor i alla tider har uppfattat ”livet” och vad det innebär att leva – i tron att jag inte har rätt, och inte heller kan ifrågasätta det mänskliga kollektivistiska uppfattningen om vad det innebär att leva – i tron att jag som en enda människa är alldeles för dum, och inkapabel för att göra någon skillnad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé, och en tanke inom mig själv att bara för någon är en s.k. auktoritet inom ett visst ämne – att den människan därför vet vad det innebär att leva vad som är bäst för alla – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att blint ta för givet vad andra säger och gör bara för att de står i en auktoritetsposition – i rädslan för att om jag skulle ifrågasätta den information som kommer in i min värld – och börja ta egna beslut – och titta med sunt förnuft på huruvida viss information är vad som är bäst för alla, eller inte – att jag då skulle börja ta fel – och göra fel – och inte ta korrekt beslut – och inte agera på ett sådant sätt som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta självständighet – i rädslan för att jag inte är lika stark själv som jag hade varit om jag hade haft stöd från flertalet människor och att alla dessa tyckt precis detsamma som jag – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv från styrka – separera mig själv från självtillit – separera mig själv från självauktoritet – och tro att detta är ord jag inte kan leva som mig själv om jag inte har andra som säger att jag har rätt – och att jag gör rätt; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag självklart kan leva självtillit – självauktoritet – och styrka som mig själv oavsett vad andra gör, eller tycker – eftersom det är ett beslut som JAG GER TILL MIG SJÄLV

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ifrågasätta de principer, ideologier, och de anledningar som läggs till grund för beslut som tas av människor – i tron att alla människor trots allt vill vad som är bäst för de själva och andra – och trots allt borde veta vad som är bäst – och att jag antagligen har fel i vad det är jag ser, eller säger och således inte borde tycka någonting överhuvudtaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att istället för att utveckla mina egna normer, min egen moral, min egen uppfattning om hur denna världen fungerar – och vad som är bäst för alla; att istället bara kopiera från min omgivning vad alla andra säger, och tycker att överhuvudtaget ifrågasätta om det som andra säger faktiskt är bäst – faktiskt är bra – och faktiskt är sunt förnuft

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i interaktion, och kommunikation med andra människor – att säga JA – eller hålla med en annan – utan att först se på punkten, och titta huruvida jag faktiskt håller med människan i fråga – eller om jag ser en lösning, och ett annat perspektiv som är bättre – och mer effektivt – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa mig själv i rädslan för att andra människa ska ogilla mig, och inte tycka om mig och se mig som en ”vän” – om jag inte gör mitt allt för att framträdda som en lättsam, och medgörlig människa

Självåtaganden

När jag märker att jag gör någonting helt automatiskt – bara för att andra människor gör samma sak; då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår hur dumt det är att göra någonting bara för att andra gör det – eftersom jag i sådana fall inte har någon aning om huruvida det jag lever faktiskt är bäst för alla, eller någonting som faktiskt är till skada för andra; och således åtar jag mig själv att ifrågasätta de handlingar, och uttryck som ses som normala och brukliga inom det mänskliga släktet – och således se till att alla mina beslut och handlingar är självdrivna – och självskapade i det att jag vet vad det är jag gör – och varför – och att jag inte gör någonting helt automatiskt bara för att andra gör det

När jag märker att jag är rädd för att stå såsom självständig och egenhändig i mitt liv – i det att jag tar beslut som jag ser är bäst för alla oavsett vad slags beslut andra tar – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är ingenting farligt med att inte göra som alla andra gör – det är ingenting som kan skada mig, eller göra mig illa utan det är enbart en rädsla för att jag kommer göra fel – och misslyckas vilken i sig självt inte är valid; således åtar jag mig själv att ta beslut, och att leva utifrån vad jag ser är bäst för alla – oavsett huruvida andra gör det eller inte

När jag märker att jag tar ett beslut, och lever på ett sätt bara för att den stora massa människor gör det; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att bara för att många människor gör samma sak betyder inte detta att det som dessa människor gör är bäst för alla – vilket är solklart om man tittar på hur världen ser ut – således åtar jag mig själv att sluta handla som andra gör och istället ifrågasätta den mänskliga naturen – och leva på ett sådant sätt – ta beslut på ett sådant sätt om jag ser är bäst för alla

När jag märker att jag är rädd för att ifrågasätta människor, situationer, traditioner, och den så kallade mänskliga naturen – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att den anledningen till att jag är rädd för att ifrågasätta de ideal som efterlevs i vår nuvarande värld – är på grund av att jag är rädd för att ha fel – och är rädd för att jag inte vet vad som är rätt; och således åtar jag mig själv att ifrågasätta de ideal som promulgeras och per automatik anses vara korrekta ideal och levnadssätt och sluta frukta att jag kanske kommer ha fel när jag gör se – rädslan för att ha fel är irrelevant och stöttar inte mig på något sätt att leva effektivt här i och som andetaget

När jag märker att jag blint litar på, och följer, och härmar en annan bara för att denne är en auktoritet i ett visst ämne – eller i vart fall påstår sig vara det; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att om jag bara blint litar på andra människor utan att själva ifrågasätta vad andras agerande leder till – då placerar jag mig själv i en situation där jag inte längre styr mig själv, och således inte är i kontroll över huruvida jag med mina handlingar skapar en värld som är bäst för alla – eftersom jag bara gör det andra säger till mig; således åtar jag mig själv att sluta att blint lita på andra – och att istället ifrågasätta all information genom att se vad effekten av informationen är och huruvida den är bäst för alla eller inte

När jag märker att jag fruktar att leva självständighet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är inget att frukta att ha fel – och att inte göra rätt – och att misslyckas – det är inget skamfyllt att inte förstå; således åtar jag mig själv att sluta vara rädd för att stå upp inom och som mig själv som självständighet och ifrågasätta de ideal, och besluts som tas och levs i denna världen – och således istället pusha mig själv och andra att leva vad som är bäst för alla på alla sätt och vis – och ifrågasätta all information som kommer in i min verklighet utifrån utgångspunkten huruvida denna information är vad som är bäst för alla

Jag åtar mig själv att sluta att hoppas att världen, människor, och denna existens automatiskt ska ändra sig själv till det bättre – eftersom att ”vi lär oss” – och jag åtar mig själv att istället ta ansvar och ifrågasätta vad som är här och visa att det finns mer effektiva sätt att leva, och uttrycka sig själv på som inte gör så att andra tar skada

När jag märker att jag kopierar information från andra – utan att först titta inom mig själv för att se att informationen faktiskt är bäst för alla – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och jag för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att problemet som vi människor skapat i denna världen – har sin grund i att vi bara accepterar vad som sägs till oss utan att själva tänka oss för vad det som sägs till oss faktiskt innebär på en praktisk nivå; således åtar jag mig själv att inte bara acceptera allt som sägs utan att själv undersöka, och ifrågasätta vad visas; och att fråga mig själv om jag verkligen vill ha effekten av den information som ges till mig

När jag märker att jag automatiskt säger ja till en annan människa utan att först tänka efter, eller om jag säger ja för att inte behöva ta en konflikt när jag inte håller – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser, och förstår att jag gör ingen en tjänst genom att bara acceptera information, åsikter, och uttalanden av andra som ”okay” – i rädslan för konflikten, samt i rädslan för att stå upp och ifrågasätta information, beslut, och handlanden av andra; och således åtar jag mig själv att stå upp och inte acceptera någonting mindre än vad som är bäst för alla – och inte lägga mig ned och ge upp i rädslan för att konflikter kommer uppstå – utan istället pusha för att etablera det som jag ser fungerar bäst – och ger det bästa resultatet för alla involverade

 

Dag 67: Den Självmedvetna Karaktären

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli självmedveten, och oroa mig själv för vad andra tycker/känner om mig när människor tittar på mig, och jag agerar, eller uttrycker mig själv på ett sätt som går emot den generella normen i ögonblicket

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli orolig, och nervös för att människor ska fördöma mig, och tycka att jag beter, och uttrycker mig själv fel, när jag är i närheten av människor – och människor tittar på mig – och inom mig själv gå in i en upplevelse av självmedvetenhet, såsom att vara rädd, och ångestfylld för att jag inte uttrycker, och visar upp mig själv på ett socialt acceptabelt sätt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att inte vara socialt acceptabel – socialt acceptabel såsom alltid göra, härma, och följa efter hur andra gör, och har gjort före mig – i tron att det som den stora massan gör – måste vara rätt, eftersom det är så många människor som tycker/känner samma sak; istället för att se, inse och förstå att jag inte kan lita på den stora massan, jag kan inte lita på någonting bara för att de är många personer som tycker samma sak – utan jag måste inom mig själv se, i och som sunt förnuft – om det jag ser verkligen är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gömma, och hålla mig själv tillbaka – och använda upplevelsen av och som självmedvetenhet, såsom en ursäkt till varför jag inte ändrar på upplevelsen, och karaktären av mig själv såsom att vara nervös, ångestfylld, osäker och tillbakahållen

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå att min upplevelse av och som självmedvetenhet inte är riktig, och att jag inte behöver tillåta och acceptera mig själv att låta denna upplevelse påverka – och således – oavsett om människor faktiskt fördömer mig, eller om det bara är någonting som jag hittat på inom och som mig själv – så står jag upp här och tillåter inte mig själv att leva, och uttrycka mig själv såsom självmedvetenhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vaka över mig själv i ögonblick som jag delar med andra människor – vaka över mig själv utifrån perspektivet att jag hela tiden är uppmärksam på mina rörelser, på mina ord, på mina handlingar, så att jag inte ska uttrycka, eller leva någonting som är fel – och som andra människor kanske skulle reagera, och uppleva negativt – istället för att tillåta, och acceptera mig själv, att i varje ögonblick öppna upp mig själv – och leva ut mig själv – och inte försöka kontrollera mitt uttryck

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att leva i fruktan att förlora min rädsla, och min självmedvetenhet – i rädslan och ångesten för vad som ska titta fram inom och som mig själv – kommer jag att bli odräglig? Kommer andra människor inte längre tycka om mig om jag inte lever i fruktan? Istället för att helt enkelt inse att: jag vill inte leva i fruktan, och oavsett vad konsekvensen blir av att släppa fruktan så är det värt det – eftersom jag inte under några omständigheter vill vara, och leva ut mitt liv som en slav till rädsla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå att rädsla är självbegränsning, att oavsett hur bra det känns att gå in i rädsla – och tydligen – beskydda mig själv genom att existera i och som denna rädsla – så begränsar jag mig själv något otroligt – därför slutar jag att medverka i och som rädsla och jag gör mig själv i stället till en fysisk och praktisk varelse – genom att jag spenderar varje ögonblick här – i detta andetaget – och inte flygande runtomkring i mitt huvud, i tankar, idéer och upplevelser

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att jag inte riktigt vet vad jag håller på med, när många människor gör motsatt jag – och tro att bara för att många människor inte ser samma punkt som jag ser, och lever utifrån samma punkt som jag lever – att därför måste jag ha fel – istället för att tillåta och acceptera mig själv att inse, se och förstå att jag kan inte lita på vad andra gör, eller inte gör – utan jag kan bara lita på mig själv såsom mitt sunda förnuft här i detta ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte lita på mig själv när jag ser sunt förnuft, och när jag ser en effektiv handlingsplan, och riktning att leva utifrån/efter – och därför – istället för att leva i konstant ångest, tvivel och fruktan att jag missat någonting – och att jag gör fel – att istället lita på mig själv här – och ha roligt med mig själv här – och tillåta mig själv att följa, och leva utifrån det sunda förnuft jag sett och förstått

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå att bara för att det finns lagar, regler, och normer i samhället som kontrollerar vissa beteenden – betyder inte detta att dessa normer, lagar och regler har rätt – bara för att en övervägande mängd av samhällets invånare följer dessa lagar, regler, och normer – därför tillåter, och accepterar jag mig själv att ifrågasätta alla dessa lagar, regler, och normer – och sedan skapa mina egna lagar, regler och normer baserade på sunt förnuft såsom vad som är bäst för alla

Jag åtar mig själv att inte uppleva, och definiera mig själv såsom självmedveten, och oroa mig själv för vad andra tycker/känner/tänker om mig när människor tittar på mig

Jag åtar mig själv att inte vara rädd, och ångestfylld för att agera utanför den generellt accepterade normen i samhället gällande ”hur man ska agera i vissa situationer, och man inte ska agera i andra situationer”

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att uttrycket ”socialt acceptabel” – egentligen borde ljuda som följer: ”att följa efter vad de som gick före oss gjorde/levde” – och i detta inser, ser och förstår jag att det inte finns något ”socialt acceptabelt” – och att det som definieras i samhället som ”socialt acceptabelt” inte kan åläggas någon tillit – eftersom det inte bevisats vara sunt förnuft

Jag åtar mig själv att ifrågasätta vad den stora massan lever/gör – och inse att dumt det är att lita på vad andra gör, bara för att många gör samma sak – och istället tillåter, och accepterar jag mig själv att ifrågasätta allt, och alla – och därav raffinera, och vaska fram ett leverne av och som mig själv som är bäst för alla – där varje handling jag tar, lever och uttrycker är genomtänkt – och en handling som jag skapat eftersom jag sett att denna handling är sunt förnuft – och bäst för alla

Jag åtar mig själv att inte använda upplevelsen av självmedvetenhet för att ursäkta mig själv till varför jag inte ändrar på mig själv – och skapar mig själv till att i varje ögonblick stå stabil – och självstyrd – med en klar riktning och rörelse i varje ögonblick – nämligen att skapa – och utveckla en värld som är bäst för alla

Jag åtar mig själv att inse, se och förstå – att min upplevelse av självmedvetenhet endast är så riktig som jag tillåter och accepterar att den är

Jag åtar mig själv att inte vaka över mig själv, såsom att kontrollera, och styra över mig själv – i rädslan/ångesten/nervositeten för att jag ska göra/säga/uttrycka någonting som andra människor finner vara negativt, och reagera negativt gentemot – och istället tillåter och accepterar jag mig själv att låta varje andetag jag tar – vara ett uttryck av och som min mänskliga fysiska kropp här – där jag släpper taget om ångest, rädsla, och nervositet – och istället tillåter mig själv att upptäcka vem jag är såsom en fysisk varelse här

Jag åtar mig själv att släppa all rädsla, och inte oroa mig själv för vem jag kommer vara, och hur jag kommer uttrycka mig själv – och hur jag kommer leva utan rädsla – utan jag åtar mig själv att istället leva här i självtillit – och inse, se och förstå att jag kan utan rädsla leva effektivt, och dirigera min verklighet effektivt – och att rädsla bara hindrar mig från att göra detta

Jag åtar mig själv att inte medverka i rädsla oavsett om det känns ”nödvändigt” att göra det – och jag åtar mig själv att i och med detta bli en endast praktisk och fysisk varelse – helt integrerad och stabiliserad här i och som denna fysiska verkligheten som min mänskliga fysiska kropp

Jag åtar mig själv att lita på mig själv och leva/uttrycka/röra mig själv på det sätt jag sätt varit bäst för alla – även om ingen annan gör likadant som jag

Jag åtar mig själv att inte tvivla på mig själv, och att inte vara nervös och rädd att ”jag gjort fel” – så fort min leverne, mina handlingar, och mitt uttryckssätt skiljer sig från vad den stora massan lever/uttrycker

Jag åtar mig själv att enbart styra/dirigera/röra mig själv utifrån sunt förnuft – såsom vad som är bäst för alla – och inte grupphypnos – såsom att vilja bli accepterad av en stor mängd människor

Jag åtar mig själv att skapa mina egna lager, regler och normer – och ifrågasätta hur vi som människor idag lever/uttrycker oss själva – och på så sätt – omdefiniera och återskapa mig själv såsom samhället – och göra detta från utgångspunkten av att endast den handling/riktning som är bäst för alla – är acceptabel

Hur Jag Gjorde Mig Själv Fri Från Kändisskap

En av de största, och mest extensiva punkter jag hittills arbetat med, och lyckats transcendera – eller i vart fall stoppa upplevelsen till en sådan grad att den knappt är märkbar längre – är begäret efter att få bli och vara känd.

Ända sedan liten har jag velat bli känd. Mitt första mål jag satte upp var att bli hockeyproffs. Jag ville skriva autografer, ha fans, vara med i dem stora hockeylagen och bli sedd på TV – så jag tränade, och tränade för att bli så duktig som möjligt. Till och med innan jag började spela hockey i ett lag, tränade jag med mig själv, genom att studsa en tennisboll i en vägg, och sedan på tillbakastudsen träna mig på att fånga den i min hand. På det sättet ville jag träna upp mitt bollsinne.

Drömmen blev naturligtvis inte en verklighet, jag var inte så bra på hockey att jag kunde bli ett hockeyproffs, och jag hade inte heller motivationen till att träna tillräckligt för att kunna bli ett hockeyproffs; så jag skapade mig själv en ny dröm. Denna gång ville jag bli filmregissör, och hipps som happs blev detta mitt mål, och min mening i livet. Och som med min tidigare dröm om att bli hockeyproffs, bottnade också denna dröm om att få bli filmregissör i ett begär om att få bli känd. Naturligtvis ville jag inbilla mig själv att jag ville bli filmregissör, eftersom det tydligen var mitt kall, och det jag verkligen tyckte var roligt att göra – men om jag ska vara ärligt mot mig själv, är det enkelt att se, att jag ville bli filmregissör eftersom då skulle jag bli känd.

Efter ett tag tröttnade jag dock på drömmen om att få bli filmregissör, då hade jag lagt ner många års arbete på att träna mig i filmteknik, och klippning, söka kontakter i filmindustrin, och skriva manus – jag hade verkligen givit mig hän till min dröm, men jag tyckte inte att jag kom någon vart – så jag hoppade på nästa tåg. Och nu var det dags för mig att bli proffsdataspelare, vilket ledde mig till att spendera timmar, och åter timmar framför datorn – hela tiden fokuserad på drömmen om att få bli den bästa. Jag kunde repetera samma sorts bana, eller uppdrag i timtal, enbart så att jag skulle kunna bli sedd som den bästa och vinna. Men även denna dröm dog bort, och en annan tog vid. Och som ni säkert kan gissa tog jag på mig ännu en dröm direkt efter, men jag ska inte gå in på dem – eftersom de är alla ett uttryck för ett och samma mentala beteendemönster – det om att jag måste vinna, bli bäst, och bevisa mig själv inför andra, för att kunna se mig själv som värd någonting.

Begäret, och behovet om att bevisa sig själv, och bli känd, kommer alltså ifrån en definition och ide man har av sig själv, om att man är värdelös – det var vad jag insåg. Det var som att jag bar på en konstant ångest inombords, som hela tiden pockade på mig, och sa att jag måste skynda mig, jag måste bygga upp tillräckliga förmågor och erfarenheter, jag måste utveckla mig själv – jag måste bli någonting! Och om jag inte blir någonting, då är mitt liv levt i onödan, och jag är inte av något värde för mig själv överhuvudtaget – det var så jag kände och trodde om mig själv.

Men, så började jag tillslut att arbeta med denna punkt, och jag började skriva om mina bravader och olika försök om att nå kändisskap, och så sakteliga förstod jag att det där med kändisskap – det kan jag vara utan. Jag behöver inte imponera på någon, jag behöver inte bli någonting, jag behöver inte få erkännande av andra om att jag är någonting speciellt, och bra – jag kan faktiskt vara nöjd med mig själv, och acceptera mig själv som en vanligt och helt alldaglig människa. Jag kan tillåta mig själv att vara som alla andra, inte mer eller mindre känd, mer eller mindre intelligent, eller bildad – men bara normal. Det är inget fel med det, utan det är istället denna idé om att jag måste ägna mitt liv till att bli bättre, bäst, och mer än vad alla ändra är som är helt fel.

I och med att jag öppnade upp mina ögon fick jag insikt i hur jag levde, och varför jag ägnade mig åt vissa sorters hobbys och spenderade min tid att putsa på vissa sorters förmågor, och hantverk – jag upptäckte att det var mycket, nästan allt jag gjorde, gjordes för att jag skulle bli känd. T.ex. kände jag mig pressad att varje dag spela gitarr, och sjunga – inte därför att jag tyckte det var kul att spela gitarr och sjunga – utan därför att jag kände mig tvungen att vidhålla min skicklighet i att spela gitarr och sjunga, och samtidigt bli ännu bättre, så att jag vid ett senare tillfälle kunde bli känd. Jag insåg och förstod att det inte var mycket av det jag gjorde i min vardag, som jag faktiskt gjorde för mig själv, för att jag tyckte om och gillade det – nej – det allra mesta gjorde jag som ett arbete, för att träna mig till att bli bättre.

Så, det var väldigt skönt när jag kunde släppa på den konstanta ångesten om att jag måste prestera, jag måste visa mig själv, jag måste bli bättre, jag måste använda min tid väl, och inte slösa bort den, för då kanske jag inte kan träna så mycket som jag behöver för att bli bäst, och då – ve och fasa – kanske jag inte kommer bli sedd av andra som någonting överdådigt och grandiost, utan istället bara bli sedd som helt normal.

Det har tagit mig en lång tid att släppa taget om min upplevelse av att hela tiden känna mig pressad, och stressad att göra någonting med min tid – med mina dagar – eftersom jag hade under en sådan lång tid byggt upp, och varit en del av det mentala beteendemönstret om att vilja bli känd. Men, jag har nu lyckats stoppa den allra största delen av dessa tankar, och inre tumult, och detta är tack vare självförlåtelse. Jag hade absolut inte varit kapabel att se mig själv så klart och tydligt, se hur jag levde, och vad jag faktiskt gjorde mot mig själv, om det inte hade varit för självförlåtelse – det hade inte gått.

Men med självförlåtelse kunde jag inse hur onödigt, och korkat det var att förbli i en konstant stress och ångest, hur dumt det var att drömma om en framtid som aldrig skulle komma, och därmed glömma bort mig själv, och hela den verkligheten som är runtomkring mig varje ögonblick.

Jag kunde se och förstå att det inte var någonting dåligt med att inte vara känd, det var inget misslyckande, och om jag inte skulle bli känd i detta livet, skulle det faktiskt inte vara någon fara med det; och jag förstod att det som är av riktigt värde i livet, är inte att bli känd, men det är istället att uppskatta och bry mig om mig själv. Och tillåta mig själv att koppla av, ta det lugnt, och göra de sakerna som jag tycker om, utan att ha någon baktanke med det, om att jag ska bli bättre, och starkare – jag behöver faktiskt inte bli som någon filmstjärna, eller världskänd författare, det finns inget behov av det.

Nej – istället kan jag låta mig själv göra de sakerna som jag tycker om, och älskar att göra – även om de aldrig kommer leda mig till något som helst kändisskap. Jag kan istället för att spendera all min tid, på en eventuell framtid av glitter och glamor, faktiskt tillåta mig själv att leva här – och ha kul med mig själv här – och därmed faktiskt leva på riktigt, istället för att leva i en dröm.

Självförlåtelse: Kändisskap

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att kändisskap ger mig värde, och gör mig mer än jag annars är – istället för att inse att kändisskap bara är en ytlig egenskap som inte skapar vem jag är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja bli känd, att vilja bli någon, att vilja bli sedd och få uppmärksamhet, i tron att det gör mig mer värd

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig stressad, och pressad, att skapa och träna på färdigheter och förmågor som kan göra mig känd – i rädslan att om jag inte tränar på och skapar dessa förmågor och färdigheter, jag inte kommer bli känd

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att inte bli känd, i tron att mitt liv är värdelöst och utan mening om jag inte är känd

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte göra saker för att jag tycker om dem, och för att jag har roligt när jag gör dem – och inte därför att jag ska använda förmågor och färdigheter, och hobbys för att bli känd

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte uttrycka mig själv här utan någon baktanke med vad jag gör – utan att vilja bli känd igenom det jag gör

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att om jag inte blir erkänd av andra, och om jag inte i mitt liv får en plats i folksjälen, såsom att vara omtyckt och älskad, att mitt liv saknar värde och mening – istället för att inse att jag skapar mitt eget värde, och jag skapar min egen mening

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jaga efter drömmar, att jaga efter en framtid, istället för att leva här och i varje ögonblick, tillåta mig själv att ha roligt och vara bekväm med mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte vara tacksam för mig själv, och inte uppskatta mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att jag måste bli mer än vad jag är, att jag måste bli erkänd av andra såsom att vara utöver normal – istället för att jag accepterar mig själv här, och tillåter mig själv att njuta av mig här – i stillhet och frid

Självkorrigerande stadganden:

När jag märker att jag är stressad, pressad, och känner ångest – eftersom jag tänker att jag måste göra något mer med mitt liv än vara här, än att göra det jag gör just nu, än att ha roligt och njuta av mitt eget sällskap – då stannar jag mig själv – jag för mig själv tillbaka hit till andetaget och jag stadgar att jag uppskattar och är tacksam för mig själv ovillkorligt – jag behöver inte bli någonting, eftersom jag är redan här – jag är redan någonting

Jag slutar att leta efter egenvärde, genom att få andra människor att erkänna mig som känd, och jag ger istället mig själv värde – jag ser egenvärde – jag ser egenkärlek – jag ser att jag tycker om mig själv

Jag slutar stressa, söka, och känna mig pressad – och jag tillåter mig själv istället att koppla av, och roligt med mig själv här, och göra saker som jag tycker om, men som aldrig kommer leda mig någon vart – enbart därför att jag tycker om att göra dem – jag inser att jag inte behöver någon utanför mig att erkänna mig själv – jag erkänner mig själv

Jag är här

Det är klart