Tag Archives: nutid

Dag 211: Socialitetskaraktären – Fysisk Upplevelse, och Konsekvens (Del 5)

Idag kommer jag att gå igenom dimensionerna fysisk upplevelse, och konsekvens.

7) Fysisk upplevelse

Självförlåtelse
1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in och som en fysisk upplevelse av mig själv av att uppleva en press i mitt solar plexus, och en upplevelse av att inte kunna sitta still – utan känna mig rastlös i min kropp – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att denna fysiska upplevelse indikerar att jag har gått in i, och blivit besatt av socialitetskaraktären – vari jag känner det som om att jag måste röra mig själv, och jag måste göra någonting – för att kunna känna mig själv tillräckligt accepterad, och omtyckt i den sociala grupp vari jag befinner mig

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterad mig själv att uppleva mig själv fysiskt pressad, och rastlös – som om jag inte kan koppla av och vila i min kropp för jag känner det som om att jag konstant måste röra mig själv till nästa ställe, till nästa plats – och som om att jag måste hitta nya relationer, nya sociala kontakter – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas på så sätt att jag slappnar av i min kropp – och att jag låter mig själv vara och uppleva mig själv bekväm i och som min fysiska upplevelse av mig själv – och jag inte ger någon uppmärksamhet till emotioner, tankar, och känslor – utan istället fokuserar på att andas och slappna av i och som min kropp

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i och som – och existera i en fysisk upplevelse av att känna det som om att jag inte kan sitta stilla – och som om att jag kommer förlora mig själv, och bli alltför pressad, och obekväm i min kropp – om jag sitter kvar, och inte medverkar i de tankar, och upplevelser som kommer upp inom mig – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att träna på att andas ut de upplevelser av att känna mig själv pressad som kommer upp inom mig – och koncentrera mig själv på att andas effektivt här med och som min mänskliga fysiska kropp – och inte skapa en upplevelse av mig själv av att känna det som om att jag inte kan vara här med min kropp

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå – att när jag upplever en press över mitt solar plexus, och en slags irritation i min kropp – som om att jag känner det som att jag måste röra mig för att kunna slappna av – då ser, inser och förstår jag att jag har gått in i socialitetskaraktären – och att denna fysiska upplevelse har sitt bränsle i att jag medverkar i vissa typer av tankar, och upplevelser – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på att andas här – och föra mig själv tillbaka till min mänskliga fysiska kropp – och inte medverka i upplevelser – utan istället medverka i och som min fysiska kropp – och min fysiska medverkan i denna världen

Självåtaganden
1. När jag märker att jag går in i, och medverkar i en fysisk upplevelse av mig själv att känna en press i mitt solar plexus, och en upplevelse av rastlöshet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att detta är tecken på att jag är besatt av socialitetskaraktären – och att jag inte låter mig själv uttrycka mig själv i enhet och jämlikhet med min mänskliga fysiska kropp; således åtar jag mig själv att stoppa mig själv – att andas – och att istället uttrycka mig själv här i enhet och jämlikhet med min mänskliga fysiska kropp – genom att vara avslappnad – lugn – och bekväm inom mig själv – och min kropp

2. När jag märker och ser att jag upplever mig själv fysiskt pressad, och rastlös, som om jag inte kan koppla av och vila i min kropp – för att jag känner det som om att jag måste röra mig själv till nästa plats – till nästa situation – till nästa utmaning – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – detta är ett tecken på att jag är besatt av socialitetskaraktären – och att jag således genom detta visar mig själv att jag har en möjlighet att här stoppa, och transcendera denna karaktär – genom att ändra min fysiska upplevelse av och som mig själv – således åtar jag mig själv att andas medvetet på ett sådant sätt att jag slappnar av i min kropp – och sjunker tillbaka i min kropp här

3. När jag märker att jag upplever mig själv pressad, och obekväm i min kropp – och hur jag vrider mitt huvud runtomkring mig för att titta på vad andra gör, och hur andra upplever sig själva – och jag känner det som om att jag måste ”göra någonting” för att kunna sluta uppleva mig själv såhär – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag är i detta ögonblick besatt av socialitetskaraktären – och att jag just nu låter mig själv styras och dirigeras, och motiveras av denna karaktären – och således åtar jag mig själv att stoppa mig själv – att andas och slappna av här med min kropp – och istället för att fokusera på vad som är runtomkring mig – istället fokusera på att andas här med och som min kropp i enhet och jämlikhet

4. När jag märker att jag börjar titta förstrött runtomkring mig, som om jag letar efter någonting som kan göra mig hel – och som kan göra så att jag känner mig själv mer viktig i ett ögonblick – och jag då börjar titta på andras sociala interaktioner – och börjar söka efter eventuella möjligheter att interagera med andra människor – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att detta är ett program av och som socialitetskaraktären – eftersom det inte är någonting som jag gör av min egen fria vilja – inget jag gör genom ett beslut – utan någonting som jag gör p.g.a. en upplevelse som kommer upp inom mig; således åtar jag mig själv att sluta medverka i denna fysiska upplevelsen – och istället åtar jag mig själv att dirigera mig själv fysiskt här – och vara specifik och exakt med min fysiska rörelser – och veta varför jag rör mig – hur jag rör mig – och när jag rör mig – och att träna mig själv på att stå som den direktiva principen bakom mina handlingar

8 ) Konsekvenser

Självförlåtelse
1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att en konsekvens av att medverka i och som socialitetskaraktären – är att jag överger mig själv – och att jag inte ger uppmärksamhet till mig själv – eftersom jag är upptagen med att leta efter andras uppmärksamhet, och försöka göra mig själv tillräckligt sedd, och hörd, för att få människor i min omgivning att acceptera mig som sin vän – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag överger mig själv – och får inget tillbaka – för de sociala relationer som jag etablerar i denna karaktären är ändå inte riktiga – utan driven av att jag förändrar mig själv för att få andra att tycka om mig

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att en konsekvens av socialitetskaraktären är att jag inte tillåter mig själv att vara mig själv och att skapa och etablera riktiga, substantiella, och genuina förhållanden med människor i min värld – för allt jag bryr mig om i denna karaktären är att få bli omtyckt – inte att faktiskt uttrycka mig själv – dela med mig av mig själv – och leva – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte leva – och att inte ge uppmärksamhet till att vara mig själv – och låta mig själv interagera i denna världen utan oro för vad andra känner eller tycker om mig

3. Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att en konsekvens av att jag medverkar, och lever utifrån socialitetskaraktären – är att jag inte tillåter mig själv att vara bekväm med mig själv, och leva i varje ögonblick – och låta varje ögonblick i mitt liv vara fullständigt – totalt – och komplett – och detta är eftersom jag i socialitetskaraktären låter mig själv leta efter och söka efter någonting mer – som är där ute – och där borta – någonstans vid horisonten – istället för att jag lever här – med och som min kropp – i enhet och jämlikhet

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att en konsekvens av att jag tillåter mig själv att medverka i och som socialitetskaraktären – är att jag inte låter mig själv leva tillfullo – och att jag istället för att leva – låter mig själv vänta på en dag då mina begär ska förverkligas – för att endast då – den dagen – kunna leva – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv leva varje dag – och låta varje dag vara den ultimata dagen – den dagen då jag ger mitt allt för att uttrycka mig själv – ha roligt – och gå min process här till liv till fullo – och således låta mig själv leva utan ånger

Självåtaganden
1. När jag märker att jag medverkar i och som socialitetskaraktären – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att en konsekvens av att medverka i socialitetskaraktären är att jag inte tillåter mig själv att ge mig själv uppmärksamhet – och att jag låter mig själv vara fejkad, och icke-genuin i relationer med andra människor – således åtar jag mig själv att sluta medverka i denna karaktären – och istället ge mig själv uppmärksamhet, och träna mig själv på att vara genuin och autentisk i interaktioner med andra människor

2. När jag märker att jag medverkar i och som socialitetskaraktären, då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att en konsekvens av att medverka i och som socialitetskaraktären är att jag inte låter mig själv etablera, och skapa riktiga, substantiella, och genuina förhållanden med människor i min värld – vilket naturligtvis är en förlust för min del och den andra människans del – och således åtar jag mig själv att sluta medverka i denna karaktären – och istället för att ha som utgångspunkt i skapandet av sociala relationer – att jag ska bli omtyckt – istället ha som utgångspunkt att jag ska uttrycka mig själv – vara mig själv – dela med mig av mig själv – och helt enkelt uttrycka mig själv avslappnat och självständigt här

3. När jag märker att jag medverkar i och som socialitetskaraktären, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att en konsekvens av att jag tillåter och accepterar mig själv att medverka i och som socialitetskaraktären – är att jag inte låter mig själv slappna av och leva varje ögonblick i mitt liv tillfullo – och leva mig själv komplett – totalt – fullständigt – här – eftersom jag i socialitetskaraktären hela tiden söker efter att få någonting mer – söker efter att få bli accepterad; således åtar jag mig själv att sluta medverka i och som socialitetskaraktären – och istället leva HÄR – i varje ögonblick – i varje andetag – tillfullo och utan att sakna någonting – och utan att försöka bli någonting mer än mig själv här

4. När jag märker att jag medverkar i och som socialitetskaraktären, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att en konsekvens av att medverka i och som socialitetskaraktären – är att jag inte låter mig själv leva här – idag – i detta ögonblick – utan att jag istället väntar på den illusoriska ultimata dagen – då mina begär ska bli tillfredställda och jag äntliga ska kunna känna mig själv tillräcklig för att vara tillfredställd med mig själv och leva; således åtar jag mig själv att inte medverka i denna karaktären – och istället öva mig själv på att leva tillfullo och totalt i varje ögonblick – i varje situation – i varje andetag – och sluta hoppas på, och vänta på den ultimata dagen – den ultimata dagen är alltid här – när jag bestämmer att den är här

Enhanced by Zemanta

Dag 120: Jag Ska Bara

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att rättfärdiga mina begränsningar, och ursäkta mig själv att jag fortfarande tillåter och accepterar mig själv att existera inom och som begränsning – och även fast jag ser vad det är jag gör mot mig själv – att inte låtsas om som att jag ser och förstår vad det är jag gör mot mig själv så att jag inte ska behöva ändra mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka fly undan och undvika att möta mig själv, och att möta min dag – genom att ta tag i och gå ut mina dagliga prioriteringar och rutiner – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att istället för att göra det jag planerat att göra, och att göra det som behövs göras – att leta efter ursäkter, och rättfärdiganden till varför jag borde få ge upp – och inte följa igenom med mina beslut och åtaganden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag upplever motstånd gentemot att göra någonting som jag bestämt mig själv för att göra – att då uppleva och känna det som att jag måste hedra och ge efter gentemot detta motstånd, och att det inte finns någonting jag kan göra – och att inom detta tänka och tro att jag inte kan förändra mig själv, eftersom motståndet jag upplever är för starkt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli en expert på att ljuga inför mig själv, och att övertyga mig själv att jag inte tar en viss handling utifrån en utgångspunkt av att jag känner motstånd gentemot den specifika handlingen, utan att jag gör det för att ”jag har en annan punkt att ta hand om” – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte vara fullständigt ärlig mot mig själv i varje ögonblick, och i varje andetag – och därigenom tillåta och acceptera mig själv att verkligen se, inse och förstå – varför jag gör saker som jag gör dem, och när jag agerar utifrån en utgångspunkt som är destruktiv, och dålig för mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att rättfärdiga mina begränsningar, och karaktärsbrister – genom att tänka att jag inte kan förändra mig själv eftersom det är för svårt, och att jag tydligen är för svag för att ändra mig själv – och att jag därför måste fortsätta leva som jag levt hittills – istället för att se, inse och förstå att detta är en ursäkt jag använder för att inte ändra mig själv, och att jag visst – faktiskt – har möjlighet att ändra mig själv och att stå upp inom och som mig själv och verkligen fysiskt förändra mina handlingsmönster – men att jag helt enkelt inte gör det eftersom jag inte känner för det

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i apati, självfördömande, och ”ge upp-karaktären” – för att undvika att möta mig själv – och således istället för att jag genast rör mig själv till att ta ansvar över mig själv och min verklighet, och möta mig själv – och för en kort stund uppleva ett litet obehag inom mig själv som sedan går över – att ge upp och lägga mig ned och säga att det är för svårt, och att det är för jobbigt – istället för att se, inse och förstå att jag aldrig ens har försökt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte disciplinera mig själv till att inte ge efter till motstånd, och till mitt begär att undvika att ta ansvar för mig själv – och för mitt leverne – utan istället varje dag – trycka mig själv igenom mitt motstånd och göra det som måste göras – läsa det som måste läsa – dirigera mig själv i de punkter som måste dirigeras – och således sluta begränsa och hålla mig själv tillbaka i ”ge upp”-karaktären

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte omedelbart när jag ser en punkt i min verklighet som kräver direktion, att omedelbart röra mig själv och dirigera punkten – och således inte tillåta och acceptera mig själv att vänta, och att använda ursäkter och rättfärdiganden till varför jag tydligen inte behöver dirigera denna punkten – och till varför det tydligen är okej att jag slipper att dirigera denna punkten och att jag istället kan vänta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta med att tag i punkter i min värld, istället för att dirigera punkter med en gång – och utan att skjuta upp det tillfället där jag ändå måste ta tag i punkten – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att lära mig att hantera tid effektivt – genom att göra det som måste göras – en punkt, efter en punkt – tills det att jag är färdig och jag har gjort det som behövs göras och att jag därmed är fullständigt klar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att använda ursäkten att ”jag har inte tillräckligt med tid” – för att på så vis fly undan ansvar, och åtaganden som jag möter i min verklighet – istället för att se, inse och förstå – att jag verkar alltid ha tillräckligt med tid för att titta på en film, eller göra någonting som jag tycker är roligt, men att jag aldrig verkar ha tillräckligt med tid för att göra sådant som jag tycker är ansträngande, och jobbigt – men som trots detta ändå behövs göras

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå att jag använder ursäkten att ”jag har inte tillräckligt med tid” – för att manipulera mig själv att inte direkt ta ansvar för mig själv i de punkter jag möter i min verklighet

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att sluta skjuta upp saker och ting in i framtiden utan istället göra dem här – i och som detta ögonblick – och när jag märker att jag skjuter upp någonting som behövs göras här – och att jag tänker att jag ”inte har tillräckligt med tid” – för att göra det som jag måste göra; då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag åtar mig själv att göra det som måste göras – och inte längre skjuta upp saker i framtiden utan istället agera här

Jag åtar mig själv att sluta skjuta upp saker och ting jag behöver göra in i framtiden för att jag inte tycker om att göra dem, eller för att jag inte känner för att göra dem, eller för att jag är rädd att göra dem – och således åtar jag mig själv att göra saker som behövs göras – HÄR – i och som detta ögonblick och få saken färdig, klar och dirigerad och sedan fortsätta till nästa punkt

Jag åtar mig själv att när jag märker att jag ser vad det är jag gör mot mig själv i ett ögonblick – fast jag låtsas inom och som mig själv som att jag inte vet – att i det ögonblicket stoppa mig själv, ta ett andetag, och föra mig själv tillbaka hit – och i detta åtar jag mig själv att genast förändra mig själv, och att göra det som jag ser att jag undviker, eller inte vill kännas vid

Jag åtar mig själv att hålla fast vid mina beslut, åtaganden och ansvar – och framförallt ge dessa all min uppmärksamhet innan jag gör någonting jag tycker är roligt, eller uppfriskande – eller – nöjesfullt – och således åtar jag mig själv att hantera och dirigera de punkter som är viktiga först – och sedan om det finns tid över – göra någonting som jag tycker är nöjesfullt och roligt

Jag åtar mig själv att när jag upplever motstånd gentemot att ta tag i mina prioritering, ansvar och åtaganden – att stoppa mig själv – att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och göra det som måste göras – och inte längre skjuta upp att göra det – utan att istället trycka mig själv igenom mitt motstånd och helt enkelt göra det – och alltså inser, ser och förstår jag att nyckelordet är ”att göra det”

Jag åtar mig själv att istället för att vara en expert på att ljuga inför mig själv, att istället bli en expert på att vara sanningsenlig mot mig själv – och således i och som varje ögonblick vara säker på varför jag gör någonting, eller varför jag inte gör någonting – och inom och som mig själv hela tiden vara på det klara med varför jag tar beslut; och således åtar jag mig själv att när jag tar ett beslut utifrån att jag känner ett motstånd, och en motvilja mot att röra mig själv – eller göra någonting – att då genast stoppa mig själv – att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och sedan göra det som behövs och måste göras

Jag åtar mig själv att sluta ursäkta mig själv, och manipulera mig själv att jag inte kan förändra mig själv – genom att tänka, och tro att jag är för svag, och att det är för svårt för mig att hantera, och förändra vissa ingrodda handlingsmönster jag skapat – och i detta åtar jag mig själv att se, inse och förstå att det finns ingen ursäkt att inte ändra på mig själv – och att visserligen kan det vara jobbigt, och svårt – men det är inte som att det på något sätt är omöjligt; och således åtar jag mig själv – att när jag ser att jag inte vill ändra mig själv i ett ögonblick – att genast stoppa mig själv – att ta ett andetag – och förändra mig själv – och ta tag i mitt liv och göra det som måste göras

Jag åtar mig själv att absolut inte under några omständigheter använda apati, eller ”ge upp”-karaktären för att fly undan mig själv, och undvika att ta ansvar för mig själv; och således – när jag märker att jag gör detta – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag stadgar inom mig själv att jag faktiskt inte är en jäkla slav till apati, eller tendensen att ge upp – utan jag klarar att trycka mig själv igenom denna svårighet jag upplever – och således gör jag det – ”bara gör det” är nyckelordet

Jag åtar mig själv att disciplinera mig själv till att först och främst använda min tid till att göra det som jag måste göra – och sekundärt använda min tid till sådan jag tycker är roligt att göra; och således – när jag märker att jag upplever motvilja, och motstånd mot att göra någonting specifikt – att då stoppa mig själv från att ge något slags värde till denna upplevelsen av motvilja, och istället i och som ögonblicket – pusha mig själv igenom upplevelsen och göra det som måste göras

Jag åtar mig själv att sluta skjuta upp ögonblicket då jag måste hantera, och ta tag i en viss punkt – och istället göra det HÄR – i och som detta ögonblicket – och således inte längre vänta på att punkten måste få mig att agera, utan istället agera och dirigera punkten här – och således åtar jag mig själv att applicera principen av att handla, och ta ett beslut direkt – och att inte skjuta upp saker och ting på framtiden; och således – när jag märker att jag skjuter upp saker, och att jag väntar med att göra saker och ting som jag mycket enkelt kan göra här – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag gör det som måste göras och slutar vänta, skjuta upp, och undvika att ta ansvar för mig själv

Jag åtar mig själv att när jag inom mig själv tänker att ”jag inte har tillräckligt med tid” och använder det som en ursäkt att inte ta tag i och effektivt dirigera punkter i min värld – att genast stoppa mig själv – att ta ett djupt andetag och föra mig själv tillbaka hit – och i detta åtar jag mig själv att inse, se och förstå att jag faktiskt har tillräckligt med tid – eftersom jag alltid har tid att titta på filmer, eller göra saker jag tycker är roliga – men tydligen har jag aldrig tid att göra sådana saker jag tycker är tråkiga, men som jag måste göra

Jag åtar mig själv att inse, se och förstå – att när jag gör saker och ting direkt här utan att skjuta upp och vänta – att jag då kommer att ha all den tid jag behöver för att göra det som jag måste göra – eftersom jag gör det HÄR – och HÄR finns tid

Titta Även in Detta!