Tag Archives: obekväm

Dag 368: Generad

little-girl-embarrassedUnder vissa omständigheter blir jag generad, och en av dessa är när jag frågar någon om den skulle vilja göra någonting med mig, eller hitta på någonting. Jag upplever inte mig generad med alla människor. De som jag har haft ett mer långvarigt förhållande med brukar jag inte alls känna mig själv obekväm inför att fråga om vi ska träffas och hitta på någonting. I stället brukar genans dyka upp inom mig när jag inte har känt personen särskilt länge, eller när personen är av motsatt kön.

Det jag har upptäckt om den här genansen är att den kommer från en idé om svaghet och styrka, för när jag ställer frågan, uppfattar jag det inom mig som om att jag gör mig sårbar och svag. Jag visar upp mig själv och vad jag vill, och i den processen finns det en möjlighet att jag blir avvisad, eller att min förfrågan väcker någon slags negativ reaktion hos den andra personen. Om jag aldrig hade frågat, då hade jag inte utsatt mig själv för möjligheten att bli nekad, och avvisad, och enligt den logiken hade jag under sådana omständigheter varit starkare.

Men om jag tittar på de här idéerna vad som är starkt, och svagt, med sunt förnuft, är det ganska uppenbart att det som jag definierat och ansett vara en svaghet, egentligen är en styrka. Det är faktiskt en hedervärd egenskap att kunna ta kontakt med nya människor, öppna upp och dela med mig av mig själv, och bjuda in en ny person i sitt liv. Bara för att risken finns att man kan bli avvisad betyder inte det att handlingen ger ett uttryck för svaghet, och att få ens invitation förkastad är inte heller det ett tecken på svaghet. Snarare är det modigt och en styrka att våga möta världen och vara öppen för att lära känna andra utan att låta sig själv vara rädd och ängslig inför att bli utstött och tillbakavisad.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig generad inför att ta kontakt med nya människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att associera, att ta kontakt med, och närma mig andra människor med genans – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det är en genant position att närma mig en annan människa – och att det är genant att inte vara den som blir närmad av en annan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det är genant att inte vara den som andra kommer nära och önskar bilda ett förhållande med, och ha en idé om att den som närmar sig, den som vågar vara sårbar och visa intresse – att det är den som är den underlägsna och som har någonting att förlora

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv generad inför att fråga någon om denna personen önskar äta en måltid med mig, eller träffa mig på annat sätt – och tänka när jag ställt frågan att: ”det var dumt – jag borde inte ha frågat det där – utan jag borde istället ha varit mer stabil och gett ett intryck av att vara en mer macho och stark man” – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera styrka och stabilitet såsom att inte vara den som närmar sig – och inte vara den som låter sig gå ut i verkligen – möta hetluften och ta del av vad som finns i denna världen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla tillbaka vad gäller att skapa nya förhållanden med människor i min värld, i tron att om jag närmar mig en annan, och frågar denna personen om den skulle vilja inleda ett vänskapsförhållande, eller endast kommunicera över en kopp kaffe – att då tro att jag är galen, och inte riktigt funtad – istället för att se, inse och förstå att det är en rak och direkt fråga – ett effektivt sätt att klargöra min riktning med andra människor – och att det faktiskt inte spelar någon roll för mig och vem jag är om jag blir avvisad eller inte

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig ta det personligt när jag blir avvisad och inte emottagen av en annan såsom jag hoppats och önskat – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att närma mig en annan ovillkorligt och utan att hålla fast vid någon förhoppning om hur jag ska bli bemött, att inte fokusera på vad den andra människan gör, säger, eller inte gör, och inte säger – utan istället lägga mitt fokus på vem jag är – på min applikation och hur jag närmar mig själv ögonblicket – och vad jag skapar av ögonblicket

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte i stället för genans – leva självförtroende, mod och egenvärde – att förstå att jag beslutar vem jag önskar närma mig, och vem jag vill föra in i min värld, och skapa ett förhållande med – och att jag endast kan ta och leva ett sådant beslut om jag står modig, stabil, med självförtroende och egenvärde – och således ovillkorligt låter mig själv närma en annan – för endast genom och som en sådan utgångspunkt kan jag säkert veta att oavsett utflödet står jag med mig själv och fortsätter att applicera mig själv och gå min process

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att nyckeln till att skapa nya förhållanden är att jag vågar vara mig själv, vågar närma mig, och vågar släppa taget om begäret att bli accepterad och värdesatt, eftersom endast då kan jag ovillkorligen röra mig själv för att skapa nya relationer – för då är jag inte längre rädd för att förlora någonting – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att omfamna mig själv som mod – och att ge mig själv modet att gå mitt liv ovillkorligt – att vara fri från rädsla i mina relationer till andra människor – och skapa min vardag och mitt liv på basis av och som denna tilliten till mig själv att jag kommer uttrycka och skapa mig själv i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig generad och blyg inför att fråga om någon önskar äta lunch med mig, eller hitta på någon annan typ av aktivitet – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att bli avvisad, och att tro att det är en skam att bli avvisad och att det visar på ett stort fel i och som mig när jag inte blir accepterad och ges en plats i andras liv – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på att få ett plats i andras liv – i stället för att jag lägger mitt fokus och min uppmärksamhet på att ge mig själv en plats i mitt eget liv – på att lägga fokus på mig själv och hur jag uttrycker – skapar – och rör mig själv i och som mitt dagliga liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se på mig själv som en stark, orubblig och onåbar man, som inte har några svagheter, och som alltid är socialt stark och överlägsen – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli generad när jag frågar en annan om de skulle vilja hitta på något med mig, för det går emot den här idén som jag etablerat av och som mig själv – att jag tydligen är den här starka, stereotypa mannen som inte har några svagheter eller brister överhuvudtaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd inför att någon i min omvärld ska se mig som att ha svagheter i sociala sammanhang, och ska definiera mig som blyg, tafatt, eller obekväm – och ska tycka att jag är en märklig person som inte passar särskilt väl ihop med sociala sammanhang – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka skapa och upprätthålla en idé av mig själv att jag är stark – jag har allt under kontroll – jag har pli på mitt liv – i tron att om andra tror detta om mig så blir det även sant i mitt eget liv – i stället för att se, inse och förstå att det jag skapar är faktiskt endast en illusion – någonting som inte stämmer överens med hur jag faktiskt upplever mig själv inombords

Självåtaganden

När och som jag märker att jag inte vågar fråga någon om vi kan hitta på någonting, fastän att det är någonting jag gärna skulle vilja göra, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstå att det finns ingenting att förlora i att våga fråga, det värsta som kan hända är att den andra människan säger nej, och det är ingenting som avgör vem jag är, vilket värde jag har, och hur jag ska uppleva mig själv – således åtar jag mig själv att ge mig själv modet att fråga, och att driva mig själv igenom min osäkerhet, nervositet, och rädsla – och istället föra mig själv framåt och expandera min värld

När jag frågat någon om vi kan göra någonting ihop, och jag känner mig själv generad, eller märker att jag tänker i sådana banor att jag tydligen är underlägsen, och svag, för att jag tagit kontakt och inte en annan – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det inte finns någonting att skämmas eller vara generad för i att fråga en annan om vi kan hitta på någonting, det är istället en styrka att våga placera mig själv ute i världen, visa mig själv sårbar, och bjuda in människor att interagera i och som min värld – således åtar jag mig själv att ta ett andetag, och omfamna, acceptera och förstå processen av att ta kontakt med en annan människa, och skapa ett förhållande, och att denna inte innebär någon slags svaghet, utan att det helt enkelt är en del av att leva effektivt och uttrycka mig själv

Jag åtar mig själv att expandera min värld och mig själv genom att skapa nya och upprätthålla gamla relationer med människor i min värld genom att interagera, genom att kommunicera, genom att ta kontakt, genom att närma och låta mig själv vara öppen, sårbar, och inbjudande

Advertisements

Dag 367: Nostalgi

Ibland kommer det upp inom mig glimtar av mitt förflutna. Det kan röra sig om ett minne på någon skola jag gick på, eller när jag gjorde värnplikten, eller något annat. Jag har olika emotionella och känslomässiga reaktioner beroende på vilket minne det rör sig om, men med vissa positiva minnen brukar reaktionen vara nostalgi.

Nostalgi är en intressant känsla. Det är som en slags minnesmasturbation, och den underliggande upplevelsen är att ”det var så mycket bättre förr! – Gud vad lycklig jag var då!”. Men i princip alltid är de här positiva minnena mycket selektiva. Ofta är det bara de bra sakerna från den tidpunkten i ens liv som dyker upp, och allt det dåliga, jobbiga, och otrevliga, som man helst bara ville glömma – det har man praktiskt nog glömt.

En konsekvens som jag sett av att medverka i nostalgi är att man inte längre lever här och nu. I stället upphöjer man det förflutna och sätter det på en piedestal fast det egentligen inte förtjänar en sådan behandling. Och därför glömmer man att leva och skapa sitt liv, missar eller ser inte alla de möjligheter som är framför en att skapa värde och mening. Nostalgi fungerar som ett bedövningsmedel. Man blir tyngd av den illusoriska sorgen för ett förlorat förflutet, när saken är som så att det förflutna egentligen inte var så bra, och att det nog är rätt bra att den där tiden nu är svunnen.

Vad är det då orsaken till att nostalgi finns inom mig?

Som jag ser det är nostalgi ett tecken på att jag inte låter mig själv leva denna dag tillfullo – leva detta ögonblick i sin helhet – och låta mig själv gå upp i dagen som är framför mig utan restriktioner. För när jag ger mig själv hän till ögonblicket kommer aldrig någon nostalgi upp inom mig. Det finns inte tid för någon nostalgi. Varför ska jag vara nostalgisk när jag lever, andas och skapar mitt liv här?

En lösning på nostalgi är därför att se vad det är för minnen som kommer upp inom mig. Vad är det dessa minnen visar? Är det något speciellt uttryck, något ord, något jag gjorde eller levde i det minnet som jag inte ger till mig själv nuförtiden? Vad är det egentligen som jag känner en saknad över som kommer upp i formen av nostalgi?

Och sedan, i stället för att gå in i och förbli fångad i nostalgi, tar jag och filtrerar ut essensen av nostalgin och låter mig själv leva det ordet/uttrycket här i mitt riktiga och faktiska liv.

Vad är det då för minnen som jag haft? Vad är det för ord/uttryck som jag kan se förekommer i mina nostalgiska tillbakablickar?

Ett ord som jag ser framför mig är upptäckande, expansion och upplevelse – konsten att röra mig själv framåt – genom rädsla, ångest, och motstånd, och aktivt skapa mig själv och mitt liv – aktivt utmana mig själv. Det är någonting som jag tycker mig själv sakna i mitt nuvarande tillstånd och någonting som jag därför kan applicera och leva när jag ser tillfälle till det i mitt liv.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att titta tillbaka i mitt förflutna, och i en nostalgi uppleva minnen där jag utmanade mig själv, upplevde nya saker, och expanderade mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället för att drömma mig själv tillbaka till en tid då jag levde/uttryckte dessa ord – ta och leva/skapa/framföra mig själv i och som dessa orden – och således ta tillfällen i akt när det finns utrymme för upptäckande, expansion, och utmaning – och gå de punkter som är framför mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte leva utmaning, expansion, och upptäckande – och således när jag går igenom min dag och en punkt öppnar upp sig själv som är ny, utmanande, och svår, att då ta mig själv an denna punkt, och gå in i denna nya del av mitt liv som öppnat sig – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta med att expandera tills det att jag blir tvingad eller motad – istället för att jag effektivt och varje dag låter mig själv växa som människa genom att ge mig själv ut på upptäcktsresa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte låta mig själv skapa, och leva mitt liv här i och som varje andetag, och låta mitt liv flöda från mig, och skapa varje ögonblick utan att försöka skapa en rationell väg framåt mot ett visst resultat, utan istället gå varje andetag tillfullo, gå varje ögonblick tillfullo, och således nyttja varje stund jag har här med mig själv, genom att vara fullt medveten om mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att stagnera i min applikation av att röra mig själv framåt, expandera, motivera mig själv, utmana, och upptäcka nya sidor av mig själv, genom att tro att när man åldras så förlorar man den förmågan, man stelnar och klarar inte längre av samma saker som tidigare – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur jag genom att hålla fast vid en sådan idé – skapar min verklighet i enlighet med den idén – därför förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället skapa min verklighet utifrån en vilja att upptäcka, att utmana, att gå längre, att klara mer, och att vara mer för mig själv och andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla mig själv tillbaka från att upptäcka mig själv, skapa mig själv, expandera, röra mig själv in i nya världar, nya omständigheter, och nya utmaningar – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det är detta min nostalgi försöker visa mig – det är detta mina tankar om förlorade dåtida möjligheter försöker visa mig – att jag inte låter mig själv använda de möjligheter som öppnar upp sig i min värld för att expandera, utmana mig själv, och skapa mig själv

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv varje dag vara på tårna, genom att ta mig an varje dag, varje ögonblick, och varje nytt andetag ovillkorligt, och utan att hålla fast vid en tro att jag har vetskap om vad som ska hända i nästa ögonblick – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det finns mängder med möjligheter på en daglig basis att röra mig själv ut ur mitt skal, att utmana mig själv, att växa, och expandera, men jag måste gå igenom den där rädslan, och bekvämligheten inför att ta steget och faktiskt röra mig själv framåt och skapa mitt liv och mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla mig själv tillbaka från att expandera, röra mig själv framåt, och skapa mig själv, genom att vilja att allt ska vara fullständigt förberett innan jag tar det där avgörande steget och rör mig själv framåt, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag måste låta mig själv ta risker, och gå ut i det okända, för i annat fall kommer jag inte någonsin att röra mig själv framåt – jag måste låta mig själv göra misstag, och vara villig att göra fel – och lära mig av mina misstag och sedan gå vidare

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att misstag är näringen som får färdighet att komma till ytan – för utan misstag, utan övning, utan att göra fel många gånger, kan jag med säkerhet veta vad som är rätt och i vilken riktning som jag ska gå

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att med vissa saker måste jag låta mig själv kasta mig ut i det okända och börja gå, börja röra mig själv framåt och se vad jag kan skapa, och göra med mitt liv – och att det inte finns någon anledning att vänta eller hålla mig själv tillbaka – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta beslutet – och våga ta steget ut i det okända – och motivera mig själv att utmana mig, att expandera och att möta saker och ting som jag inte tidigare har mött

Självåtaganden

När jag står inför någonting nytt, en utmaning, ett tillfälle att expandera, och jag tvekar att ta steget ut, för jag är rädd för att misslyckas, rädd för att göra fel, rädd för att inte veta eller ha kontroll på alla möjliga utflöden av mitt beslut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit till och som min mänskliga fysiska kropp – och jag åtar mig själv att ta steget ut i det okända – och rent praktiskt i mitt liv åtar jag mig själv således att öva mig på att kommunicera och prata med fler människor genom min dag när tillfälle ges till det eller jag ser en möjlighet att skapa ett sådant tillfälle – och jag åtar mig själv vidare att leva detta beslut genom att driva mitt företag framåt – ringa – ta kontakt – ta beslut – och föra fram saker och ting – fast jag inte riktigt vet hur jag ska göra eller hur det ska gå

Jag åtar mig själv att således ta steget ut i det okända och göra det jag inte är bekväm med – som att kommunicera med människor jag inte har något tidigare förhållande med, som att skapa mitt företag, och lägga ned resurser på att få igång ruljangsen och komma ut och sälja – som att när ett tillfälle öppnar upp sig att göra någonting jag inte tidigare prövat – att då låta mig själv ta tillfället i akt – gå ut i och som det okända och uppleva det okända

Dag 364: Är han irriterad på mig?

Idag var jag och tvättade min bil. När jag tvättat färdigt bilen startade jag motorn, och påbörjade konststycket att backa ut från min avgränsade tvättkub. Men just vid det tillfället kom inkörandes i tvätthallen, en ganska stor buss, som ganska exakt blockerade min utväg. Jag lade emellertid märke till hur chauffören i det andra fordonet hade en idé om att han skulle köra fram en bit, jag bak en bit, och därmed skulle en liten öppning skapas som jag skulle kunna komma ut genom.

Planen fungerade, och jag kom tillslut ut. Men innan det var där ett ögonblick där jag blev frustrerad på att den här bussen kom och ställde sig mitt i vägen för mig. Jag vill inte visa min frustration för den andra chauffören, och när jag körde förbi honom upplevde jag en ångest för att han skulle kunna se igenom min fasad, och lägga märke till att jag inte var helt stabil.

I ögonblicket då rädslan kom upp inom mig spände jag mina vader, och skulderblad, jag förde min nacke framåt en aning, och böjde mitt huvud neråt. Den kroppsformen jag tog an i ögonblicket var som ett försök att göra mig själv så liten och osynlig som möjligt, så att den här andre chauffören inte skulle lägga märke till mig och den upplevelsen jag hade inombords.

Det är ganska ofta som jag har den här typen av inre konflikter, där jag har en upplevelse som dyker upp inom mig, vanligtvis irritation, frustration eller något liknande, och att jag sedan vill gömma vad jag upplever, och därför blir ångestfylld inför att personer som delar ögonblicket med mig ska lägga märke till vad jag går igenom, och också de reagera, eller känna sig attackerade av mig. Rädslan som ligger i botten, är att jag inte ska bli accepterad och i den eller de andra människorna ha en vän, ett stöd, och någon som ser på mig med gillande ögon. Jag önskar absolut inte få någon ovän.

Och det här med att ha en rädsla inför att få ovänner, det är någonting som också kommer upp ofta i andra typer av situationer. Men i dagens blogg kommer jag att applicera självförlåtelse och självkorrigerande åtaganden på denna dimension av karaktären.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli ångestfylld när jag tror att någon tittar på mig argsint, eller har en reaktion mot mig som består i att personen i fråga tycker jag är jobbig, och irriterande – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig hotad, och under attack när en annan person är arg, eller frustrerad, och försöka gömma mig själv, och hålla mig tillbaka, så att jag inte ska bli observerad, och komma under en annan persons ogillande

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva ångest inför att människor i min omvärld ska lägga märke till när jag blir irriterad, och att de ska ta det personligt, och döma mig som att vara en icke-värdefull och positiv människa i deras liv, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest inför att få en ovän, eller någon som bestämmer sig inombords för att inte tycka om mig, och inte vilja skapa ett förhållande med eller lära känna mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bära runt på underlägsenhet, och närma mig själv människor från utgångspunkten att jag är underlägsen och sämre än vad de är, och att jag därför måste ta till alla möjliga metoder för att se till att dölja vad som pågår inom mig, så att ingen ska kunna se in i mig, och sedan döma mig, och bestämma sig för att inte tycka om mig – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli ångestfylld och nervös när jag tror att någon betraktar mig på avstånd, och försöker se in i mig, och vad jag upplever

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att visa andra vad som pågår inom mig, i rädslan att de ska döma ut mig, och bli irriterade, och besluta sig själva för att jag inte är en person som har någonting att göra i deras värld, och att jag inte längre ska få vara deras vän – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara beroende av att andra ska tycka om mig för att jag ska vara stabil och trygg inom mig själv, och tro att min stabilitet, och min självkänsla, vem jag är, måste ha andras gillande för att kunna fungera – och att jag utan andras gillande inte kan vara stabil för att jag tydligen är en svag och mindervärdig människa i jämförelse med andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att sanningen av mig själv och hur jag upplever mig själv ska bli observerad av andra, i rädslan för att de då ska döma ut mig, för att de ska se mig som en vidrig människa som de inte vill ha i sin liv, och att jag därmed ska bli utstött – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att bli utstött, utkörd, och bortvisad – och inte längre ha en grupp individer att vända mig själv till för att känna tillhörighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta och känna ångest inför att inte vara tillhörig i någon grupp – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta ensamhet, och fördöma ensamhet såsom ett underlägset sätt att spendera sitt liv på, och tro att det alltid och under alla omständigheter är bättra att omge mig själv med en mängd människor, och att ha en hel drös personer i min närhet som jag kan kalla mina vänner, och min sociala umgängeskrets

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv underlägsen, och mindervärdig grupper av människor, och tro att mitt värde är mindre när jag inte kan interagera och sälla mig själv till en grupp människor, och hänga med dem, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag är för mig själv, och när jag inte hänger med, eller är bland en grupp personer, att då tro att mitt värde har minskat, och att jag inte längre är en lika lyckosam, och värdefull människa som jag skulle kunna vara om jag haft ett gäng personer att vara med och kalla mina vänner

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka värde i grupper, söka värde i att få bli kallad vän eller kompis av någon, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att ett sådant värde är någonting jag söker hos en annan, för att jag inte låtit mig själv leva detta värde, omfamna och acceptera mig själv som värde, att se att oavsett var, eller med vem jag är, kan mitt värde inte kränkas så länge jag står vid mig själv, och lever värde – accepterar mig själv som värde – och förstår att mitt värde inte avgörs av hur många kompisar jag ha

Självåtaganden

När jag märker att jag reagerar i ångest i tron att en annan blivit arg eller irriterad på mig, eller på annat sätt avvisat mig från sin verklighet, och jag upplever mig själv stött och värdelös, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka, och jag ser, inser och förstår att värde är någonting som jag måste skapa för och som mig själv, någonting som jag måste välja att leva, och uttrycka, och stå som oavsett vad andra säger, tycker, känner eller gör – för det är det enda sättet att veta att det värde jag lever är på riktigt och någonting som jag skapat på eget bevåg; således åtar jag mig själv att andas in och ut – och fokusera på mina fingertoppar, och mina tåspetsar, och acceptera mig själv, min fysiska kropp, vad jag upplever här som värde, och erkänna mig själv som jämlik med en annan, samt leva detta genom att räta på min rygg, och lyfta på min haka, och acceptera mig själv som ett värde som inte går att kränka

Dag 341: Tvingad till skratt

Ibland märker jag att jag skrattar eftersom jag känner mig själv tvingad till det. Det händer när jag kommunicerar med andra människor i min värld och de gör något slags ansats till skämt eller någon annan lättsam handling som jag inte genuint roar mig. Det som kommer upp inom mig då är en rädsla för att om jag inte skrattar eller erkänner den andra personens ’roliga’ handling eller uttryck, att jag då kommer göra dem ledsna, upprörda och inte längre ha dem till att tycka om mig. Rädsla är alltså drivkraften bakom varför jag tvångsskrattar under vissa omständigheter.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv tvingad till att skratta när andra människor gör någonting som är menat att vara humoristiskt eller roande, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, rädsla och nervositet inför att om jag inte skrattar eller erkänner denna andra människans humoristiska handling, att den personen kommer bli avigt inställd gentemot mig, bygga upp ett motstånd mot mig, och inte längre vilja vara min vän eller kompis

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och rädsla inför att inte vara alla människors bästa kompis i alla lägen, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta och känna ångest inför att bli ogillad, ratad, bortkörd eller ignorerad, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromettera mig själv för att bli omtyckt av andra, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i en fruktan inför att vara isolerad och inte ha några kompisar och inte vara en del av gänget och inte ses som en acceptabel människa som är en erkänd del av samhället och gruppen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att inte le eller skratta mot människor i min omgivning när de gör ansatser till att vara roliga eller humoristiska, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det värsta som kan hända är att personen i fråga inte längre vill vara med mig, eller inte längre tycker om mig, och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att i grund och botten är det inte något rationellt att frukta, eftersom det faktiskt inte kommer några negativa utflöden som direkt påverkar min värld från detta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte låta mig själv stå stabil i och som mitt eget värde av vem jag är i varje andetag, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara osäker på mig själv och känna det som om att jag behöver och måste ha andra personers hjälp, stöd och erkännande för att jag ska veta vem jag är, och hur jag är, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att våga stå på egna ben, och våga stå upp i och som mitt eget liv, och således sluta frukta vad andra tänker, eller tycker om mig, och istället stå stabil här med mig själv och lita på mig själv, att oavsett vad kommer jag att stå med och som mig själv och gå igenom de punkter som kommer upp inom mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv i underläge gentemot andra människor i min värld och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva och känna det som om att jag måste ha deras hjälp, erkännande, och stöd för att jag ska kunna fungera effektivt, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå hur jag inte är underlägsen, eller sämre än andra, och att detta är en bild jag skapat av mig själv som inte står i samstämmighet med vem jag är, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas, och föra mig själv tillbaka hit, och i varje ögonblick när jag är runtomkring andra, träna mig själv på att leva och stå som stabilitet och vara ärlig mot mig själv, och när denna ångest och rädslan kommer upp inför vad andra tycker eller tänker om mig, att jag genast stoppar och för mig själv tillbaka hit – till min kropp – till mig själv – och dirigerar mig själv till att stå upp och förändra mig själv i ögonblicket

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd och nervös när andra skrattar eller uttrycker sig själva med självförtroende och självsäkerhet runtomkring mig och tänka och uppleva det som om att jag då är förminskad och måste hävda mig själv och göra mig till för att passa in bland de andra människorna – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva mig osäker istället för att låta mig själv ta mig själv tillbaka till och som min mänskliga fysiska kropp och uttrycka mig själv avslappnat, obehindrat och i lugn och ro med mig själv här där jag litar på mig själv

Självåtaganden

När jag märker att jag blir stel och obekväm och reagerar i nervositet och ångest när en annan människa skrattar eller uttrycker sig själv med självförtroende och lätthet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit till och som min mänskliga fysiska kropp och jag åtar mig själv att andas djupt, och lugnt och stilla ta tillbaka min närvaro till min fysiska kropp och till vad det är jag gör här i ögonblicket – och låta mig själv slappna av och bli lätt och ledig i och som min mänskliga fysiska kropp

Dag 322: Anspänningar och Kommunikation

När jag kommunicerar med människor lägger jag märke till hur jag ibland går in i en slags nervositet och rädsla – och jag upplever denna såsom om att jag spänner mig själv i kroppen, och ungefär spjärnar emot för vad jag tror kommer att vara kritik eller någon slags indirekt förolämpning.

Jag har även märkt hur jag många gånger då jag kommunicerar med människor lägger betydelser i vad de säger och hur jag antar att vad de säger utgör någon slags indirekt eller mörklagd attack mot mig.

Det finns alltså en paranoia inom mig och själva grunden i denna är att jag tror att vad andra människor säger, eller inte säger om mig eller till mig på något sätt definierar mig. Utifrån denna logik för jag mig själv bland människor och kommunikation med andra, i denna fysiska anspänning.

För att vara mer specifik exakt vad slags kommunikation det är jag reagerar på, så är det bl.a. då jag har sagt någonting, uttryckt min åsikt, och då därefter någon annan besvarar mig, eller ger sitt perspektiv på saken. En annan kommunikation jag reagerar på är då jag upplever att någon har en aggressiv och lite hotfull röst, och i sina kroppsrörelser är hastig och plötslig – i de tillfällena brukar jag spänna mig själv och förbereda mig inför att höra det värsta.

Det är naturligtvis ett ytterst begränsat sätt att leva på och därför ska jag i denna blogg applicera självförlåtelse och assistera mig själv till att gå igenom denna punkt.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att spänna mig själv i min kropp och uppleva mig utsatt och attackerad när en annan människa kommunicerar med mig, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta mig det värsta, att vänta mig att någon ska kritisera mig, eller förolämpa mig, eller på något sätt såra mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv utifrån andra människors ord och handlingar, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag måste försvara mig, och spjärna emot andra människors ord och handlingar, i tron att dessa kan skada mig, att dessa kan orsaka smärta inom mig, och att om jag inte beskyddar mig själv så kommer jag att vara helt försvarslös och antagligen bli sårad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd inför att bli sårad av andra människor, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i kommunikation med andra människor, hålla mig tillbaka, och stå tillbaka inombords, och vänta mig det värsta, och vara orolig, nervös, och spänd för att någons ord ska träffa mig hårt inombords, och göra mig sårad, ledsen, och upprörd

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att automatiskt spänna mig själv när någon pratar med mig, besvarar mig, eller kommenterar någonting som jag har sagt, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att anta att andras ord, och handlingar definierar mig, skapar mig, och gör mig till vem jag är, och att jag därför måste se till att bara släppa in positiva ord, och bara bli behandlad på ett positivt sätt, och skydda mig mot andra sorters negativa ord och handlingar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att jag har en karaktär att skydda, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att mitt värde byggs upp av hur andra människor ser, eller inte ser mig, och vad andra människor säger, eller inte säger om mig, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som en konstant nervositet, ångest, och misstro runt andra människor – eftersom jag tror att jag när som helst kan bli krossad och förnedrad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag kan bli krossad, förnedrad och sårad, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det är nödvändigt för mig att beskydda mig själv, och att se till att jag är vaksam, spänd, och på min vakt runt andra människor, så att ingen kan få in en träff på mig – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att andra människor kan påverka min upplevelse av mig själv istället för att se, inse och förstå, att det alltid är jag själv som skapar och påverkar min upplevelse av mig, och inte någon annan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skydda mig själv från att känna mig sårad, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att själva idén och tanken att jag är och kan bli sårad är en illusion, för faktum är att jag kan inte bli sårad, och det som jag kallar och definierar såsom att inre sår, är faktiskt endast en negativ emotion och ingenting som personligen definierar vem jag är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att betrakta andra människor med misstänksamhet, och runtomkring andra människor röra mig själv i en förstärkt medvetenhet, där jag hela tiden försöker avläsa andra, avkoda andra, och se till att jag är förberedd om någonting skulle ske som jag inte kan kontrollera och styra, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att spendera mitt liv i och som ett mentalt beteende av att försöka beskydda mig själv mot någonting som inte ens är riktigt, och som inte ens existerar annat än i mitt sinne och p.g.a. mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att oavsett andras beteende, och oavsett andras ord, kan jag inte påverkas, så länge inte jag tillåter och accepterar mig själv att reagera och gå in i en upplevelse inom mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stabilisera mig själv, att andas, och med mitt andetag assistera och stötta mig själv att koppla av i hela min kropp, att koppla av fysiskt och praktiskt, och låta andras ord strömma genom min kropp utan att jag går in i ett inre motstånd och en inre motvilja gentemot det som sägs och uttrycks

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i och som en inre motvilja, och ett inre motstånd gentemot andras ord som jag upplever och tror vara kritiska, och indirekt attackerande, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att dessa orden inte i sig själva kan påverka mig, utan det är jag som styr min upplevelse genom att se dessa orden som vapen som kan skada mig, istället för att se, inse och förstå att dessa orden endast är ord, endast är ljud som kommer mot min kropp, och som således inte kan skada mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att värdera andras ord såsom att vara absoluta sanningar som definierar vem jag är – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter erkännande och acceptans utifrån – att söka efter någon slags förståelse och att få en positiv respons från andra – i tron att detta skapar mig – och detta definierar mig – och detta utgör vem jag är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara livrädd inför att förlora ansiktet inför andra, och att förlora mitt värde för andra, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se, definiera, och leva mig själv utifrån en idé om att andra ger mig värde, andra ger mig mening, och andra ger mig syfte, och utan att jag har andras uppmärksamhet, då finns det ingenting att leva för – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället leva här och förstå att jag kan ge mig själv värde, mening och syfte och att jag inte måste försöka få detta utifrån

Självåtaganden

När jag märker att jag spänner mig själv och håller mig själv tillbaka, eftersom jag fruktar att någon kritiserat mig eller indirekt förolämpat mig, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att en annans ord inte betyder något utan att jag ger orden betydelse och att det är jag som skapar min upplevelse av mig själv och ingen annan – således åtar jag mig själv att slappna av, och andas, och låta orden, rösten, och ljuden passera genom min kropp – och att jag låter mig själv vara här och förstå att jag inte kan bli skadad eller komprometterad av en annans ord

När jag märker att jag håller mig tillbaka, för jag är rädd att någonting jag gör ska kunna bli kritiserat, eller attackerat, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att denna idé om att vad jag gör kan bli kritiserat, kan bli föremål för en attack, och att jag i detta kommer bli skadad, att det är en illusion, och att detta endast existerar för att jag skapat en idé inom mig om att det andra säger, det utgör vem jag är på alla sätt och vis; således åtar jag mig själv att andas, slappna av, och låta mig själv uttrycka mig själv naturligt, avslappnat, och tillit till mig själv, och inse att det som sägs inte är personligt om mig – och att jag faktiskt inte kan bli skadad eller komprometterad

Enhanced by Zemanta

Dag 306: Kontrollbehov

kontrollbehov-455-pxEn punkt som är relevant i förhållande till den rädsla jag har arbetat med under de senaste bloggarna är kontroll – och under de senaste dagarna har denna punkten (kontroll) blivit allt mer synbar i hur jag hanterar mitt liv och mina förhållanden – jag erkänner – jag har ett stort kontrollbehov.

Hur tar sig detta kontrollbehov formen? Framförallt handlar det om att jag vill kontrollera förhållanden i min värld, jag vill bestämma hur de ska utformas, vad som ska hända, och när det ska hända – en annan del av kontrollbehovet handlar om hur jag vill ha fullständig kontroll och makt över min framtid; jag vill veta exakt vad som kommer hända, när det kommer att hända och hur det kommer att hända – jag vill inte ha någon som helst osäkerhet involverad i mina beslut utan istället full makt – full kontroll.

Om jag tittar djupt ner i detta behov, så ser jag att utgångspunkten är rädsla, osäkerhet och underlägsenhet, och det är som om att jag genom mitt kontrollbehov försöker hålla dessa upplevelser i schack – jag gör allt jag kan för att inte förlora kontrollen i tron att detta då kommer hålla mig borta från det jag fruktar.

Men, en intressant punkt är att när jag medverkar i dessa rädslor, och låter mig agera från denna punkt av underlägsenhet, ofta är det som händer att jag skapar och manifesterar motsatsen i min värld – d.v.s. precis det som jag fruktar eller vill undvika ska hända; det är som om att jag genom att hela tiden försöka ha kontroll inte låter mig själv tillfullo se vad som är här i min direkta verklighet, och hur jag kan använda mig av vad som är här för att leva mitt liv effektivt, och skapa de utflöden som jag ser är bäst för mig.

En annan intressant punkt är att när jag försöker kontrollera förhållanden och relationer, då är det som om att jag är den drivande punkten, och personen i fråga som jag på något sätt försöker kontrollera, agerar och gör saker endast för att jag vill det, för att jag känner för det och inte utifrån egen motivation, egen förståelse och egen vilja. Och det är ju ganska uppenbart, att om jag väljer att försöka kontrollera människor att göra som jag vill, så kommer det inte att röra sig utifrån egen vilja utan istället för att jag säger till dem, eller frågar dem om de kan göra som jag vill.

Så, jag vill alltså inte längre vara besatt av denna punkt av att vilja kontrollera min framtid, mitt liv och människorna i min värld, utan istället vill jag hantera mitt liv från en utgångspunkt av flexibilitet, ödmjukhet, öppenhet och ovillkorlighet – och istället för att försöka kontrollera och styra allt i min värld på ett sådant sätt som jag vill ha det, istället vara öppen för vad som är här, och i fråga om människor, inte längre försöka bestämma exakt hur och vad jag vill att de ska vara, och göra, utan istället motivera, visa, och dela med mig av sunt förnuft – alltså att lära ut och med ord beskriva varför det är förmånligt, varför det är effektivt, varför det är att föredra att agera och leva på vissa slags sätt.

Detta handlar definitivt om tillit, om att våga släppa taget och att se att trots att jag släpper taget om mitt kontrollbehov så är jag fortfarande HÄR – det är inte som om att jag försvinner och helt plötsligt blir invalid och utan förmåga att agera, ta beslut, och röra mig själv i min värld – det handlar alltså om tillit till mig själv och att jag inte behöver rädsla för att röra mig i min värld, jag behöver inte kontrollera allt utan det räcker med att jag är här – och rör mig själv från ögonblick till ögonblick – lever från här till här och inte längre låter mig själv vara besatt av ångest och rädsla.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att motivera och röra mig själv utifrån en utgångspunkt av rädsla och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka kontrollera, styra, och dirigera allt i min värld precis såsom jag vill ha det, i ett försök att undvika att uppleva att mina rädslor manifesteras, således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att ett kontrollbehov alltid uppstår i en rädsla och att jag inte kan lösa problemet med denna rädsla genom att försöka kontrollera och styra min värld in i minsta detalj

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, rädsla och underlägsenhet inför min omvärld, och uppleva det som om att jag måste i varje ögonblick se till att behålla kontrollen, att behålla överblick och se till att jag inte dras med, eller förs med i någonting som jag inte har kontroll över, och som jag inte kan styra och dirigera precis såsom jag vill – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att inte kontroll, att vara rädd för att inte veta exakt vad som händer, hur det händer, när det händer, och varför det händer

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bygga upp en känsla av trygghet och säkerhet i att ha kontroll, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha och uppleva ett begär efter kontroll, och bli rädd, ängslig och nervös så fort jag upplever att jag på något sätt saknar kontroll, saknar direkt förmåga att avgöra hur min värld ska se ut, hur jag ska uppleva mig själv i min värld; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att jag genom att existera i denna rädsla för att inte ha kontroll låter mig själv kompromissa mig själv, och jag tar beslut utifrån rädsla istället för att ta beslut HÄR utifrån sunt förnuft såsom vad som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av rädsla inför framtiden, rädslan inför att inte med exakthet veta vad som kommer hända, hur det kommer hända, och när det kommer hända – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att inte ha total och fullständig kontroll över mig själv, över min värld och över allt som händer i min vardag – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit till min mänskliga fysiska kropp, och i detta låta mig själv släppa taget om denna rädslan och om denna ångesten och istället leva här i varje ögonblick – och hantera varje ögonblick HÄR och inte försöka projicera mig själv in i framtiden för att uppnå någon slags illusorisk total kontroll

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, underlägsenhet och rädsla inför att leva här utan att planera, utan att projicera mig själv in i framtiden, utan att försöka hela tiden säkerställa att jag har fullständig kontroll, att jag har fullständig överblick, att jag vet exakt vad som händer och hur jag ska agera i varje ögonblick – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit till och som min mänskliga fysiska kropp, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva HÄR och att lita på mig själv att jag kan hantera och dirigera varje ögonblick som dyker upp här – effektivt och utan att försöka kontrollera vad som är här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att min strävan efter kontroll motiveras av ångest, rädsla och misstro mig själv, där jag tror om mig själv att jag inte har förmågan att hantera varje ögonblick HÄR – utan att jag istället måste konstant förskjuta mig själv in i framtiden, och att endast därifrån kan jag hantera min vardag här – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett djupt andetag och föra mig själv tillbaka hit, och att se, inse, och förstå att denna rädslan är ingenting som jag måste hålla kvar vid, att denna rädslan inte hjälper mig att leva effektivt i och som varje ögonblick, utan vad denna rädslan gör är istället att jag faller och komprometterar mig själv eftersom jag befinner mig i sinnet i rädsla, istället för att leva HÄR

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att lita på mig själv och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka tillflykt i kontroll, att söka tillflykt i att konstant försöka vara beredd på det värsta, och hantera varje ögonblick för att kunna undvika det värsta; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tillit till rädsla och kontrollbehov, och tro att dessa uttryck är någonting som gör att jag kan vara effektiv i mitt liv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att effektivitet handlar inte om rädsla eller kontroll – utan handlar om att jag är närvarande, HÄR, medveten om mig själv och min omgivning och att jag därmed kan ta effektiva beslut som är i samstämmighet med vad som är här såsom min direkta fysiska verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge mig själv över till rädsla och ge mig själv över till underlägsenhet, och att tro att jag är dessa upplevelser, jag är dessa energier, och att det inte finns någonting som jag kan göra för att förändra mig själv, utan att det bästa jag kan göra är att försöka hantera dessa rädslor, hantera dessa upplevelser genom att försöka kontrollera min omgivning och undvika situationer där jag upplever mig själv pressad och såsom att jag inte har någon kontroll – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att detta är en fullständigt absurd idé – eftersom saken är den att jag har skapat rädsla, jag har närt rädsla, jag har utvecklat rädsla – således är jag även förmögen att hantera och ta bort rädsla, och inte längre låta mig själv vara kontrollerad, styrd, och motiverad utifrån och som rädsla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa och nära en idé inom mig själv om att jag är beroende av rädsla, är beroende av ett kontrollbehov, är beroende av en nervositet för att kunna hantera mitt liv på ett effektivt, dirigerande, och disciplinerat sätt – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ovillkorligt och utan att ifrågasätta – helt och hållet lita på vad som pågår inom mig såsom rädsla och tro att rädsla är denna gynnande, givande och behövliga upplevelsen som gör så att jag kan gå framåt i mitt dagliga liv – som gör så att jag kan göra framsteg – som gör så att jag kan göra någonting med mitt liv; och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera rädsla såsom någonting som det faktiskt inte är – för faktum är att rädsla är endast en energi – och att ifråga om att röra och motivera mig själv – så är det jag som gör detta såsom ett fysiskt uttryck av mig själv HÄR och inte någonting som rädslan gör till och för mig

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i rädsla, ångest, och underlägsenhet, och söker efter att kontrollera min omgivning för att undvika mina rädslor, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag inte kan lita på mina rädslor, att jag inte kan lita på min känsla av underlägsenhet, och att det därför inte är en lösning att försöka kontrollera mig själv och min omgivning; således åtar jag mig själv att istället andas – släppa taget om dessa upplevelser – och agera, röra och leva här – i samstämmighet med min omgivning – från en utgångspunkt av att se vad som är bäst för alla – och hur jag kan engagera och medverka i denna världen för att skapa ett utflöde som verkligen är gynnande för alla

När jag märker att jag vill kontrollera mina förhållanden för att på så vis undvika en rädsla, eller för att jag upplever en ångest eller otillräcklighet, där jag känner det som om att jag inte gör tillräckligt för att kunna beskydda mig själv mot mina rädslor; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag i detta tillfälle håller på att begränsa mig själv in i en upplevelse av rädsla – där jag istället för att leva låter mig själv endast leva i rädsla, agera i rädsla, ta beslut i rädsla för att försöka undvika rädsla; således åtar jag mig själv att ändra min livsutgångspunkt – till att istället vara HÄR – att jag är HÄR och att jag i varje ögonblick motiverar och låter mig själv tillfullo LEVA och uttrycka mig själv HÄR med och som min mänskliga fysiska kropp – och lita på mig själv att jag kan hantera de situationer jag möter i mitt liv på ett sätt som är bäst för alla

Enhanced by Zemanta

 

Dag 285: Opersonlig Kritik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att reagera i rädsla, och genom att förtrycka, och hålla tillbaka mig själv när jag upplever, och känner att jag blir kritiserad, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta det personligt när jag upplever det som om att jag blir kritiserad, och att jag måste beskydda mig själv, och se till att jag inte tar någon skada inombords, genom att genast förtrycka mig själv, och ta mig själv bort från min verklighet, och istället bege mig in i mitt sinne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att anklaga mig människor runtomkring för att de tydligen ”förtrycker mig” – och tänka att om människor i min värld hade varit mer försiktiga och mer vänliga mot mig, då hade jag inte upplevt mig själv lika osäker, och jag hade inte haft samma tendens att förtrycka och hålla tillbaka mig själv, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att detta är en ursäkt jag skapat inom mig själv för att jag inte ska ta tag i, och hantera mina inre upplevelser, och för att jag inte ska behöva stå upp inombords och se till att jag inte längre tar saker och ting personligt, utan att jag istället är direktiv, och effektiv – här – i och som varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att när jag upplever det som om att jag blir fångad av en annans ord, och som om att jag måste försvara mig för att tydligen frigöra mig själv från en annans kritik, jag menar då är jag i och som en illusion, för faktum är att jag blir inte fångad av en annans ord, faktum är att jag är här, och att det inte händer någonting med mig fysiskt, utan att jag bara hör en annans ord, och häri ser, inser, och förstår jag att det är mitt ansvar hur jag svarar på de stimuli som existerar i min verklighet och att det är därför det heter an-svar – nämligen att jag tar mig själv an att svara och att jag inte låter mig själv reagera

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att reagera, och ta det personligt, när jag upplever och känner det som om att mitt individuella och personliga uttryck blir kritiserat, och invalidiserat av en annan, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att denna upplevelse är en lögn, för i grund och botten är jag ansvarig för vad som pågår inom mig, och således kan jag inte anklaga, eller skjuta över ansvaret på någon annan för vad jag upplever inom mig själv; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas, och vara mig själv naturligt här i och som varje andetag, och inte ta någonting personligt, och att förstå att när en annan talar är det endast ljud som jag bemöter och ingen personlig kritik mot mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att när jag upplever mig själv personligt attackerad, det är då jag har en möjlighet att stoppa mig själv, och ändra mig själv, och att istället för att hantera situationen i och som egenintresse, såsom reaktion, att istället gå igenom, och dirigera situationen här som mig själv i och som självtillit, och stabilitet med och som min mänskliga fysiska kropp; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att öva på att vara stabil, och att gå de punkter som öppnar upp sig i min verklighet i och som stabilitet med och som mitt andetag, och att förstå att när jag verkligen är här med och som mitt andetag – då finns det ingenting som är personligt utan då är alla punkter istället HÄR och det är ingenting mer med det än så

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra saker och ting mer än vad de är genom att ta saker och ting personligt, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att rättfärdiga att ta saker och ting personligt genom att tänka att jag inte kan hjälpa mig för, och att jag är hjälplös gentemot denna upplevelse, för tydligen har en annan kontroll över mitt sinne och kan få mig att känna och uppleva alla möjliga saker och ting; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett djupt andetag, föra mig själv tillbaka hit, och sluta rättfärdiga mig själv när jag tar saker och ting personligt, utan istället ögonblickligen ändra mig själv, och dirigera mig själv till att leva i och som ögonblicket i och som stabilitet, och självtillit här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att det begränsar mig när jag tar saker och ting personligt, och att när jag istället lever stabilitet här, så öppnar sig en helt ny värld, där jag istället för att reagera kan dirigera punkten genom effektiv kommunikation, genom att se vilka lösningar som finns här och sedan agera; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att öva på, och göra perfekt, förmågan att stå stabil och möta kritik, samt konflikter, utan att reagera, utan istället genom att vara här – totalt och fullt – och stå med och som min mänskliga fysiska kropp och gå igenom ögonblicket HÄR med min kropp istället för att tolka och uppleva situationen genom mitt sinne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att denna punkt av att ta saker och ting personligt, den kommer inte att ändra sig innan jag tar beslutet att ändra på punkten, och att således måste jag ta beslutet och leva beslutet praktiskt här, och att ingen självförlåtelse i världen kommer kunna göra detta till mig; jag måste i slutändan gå igenom punkten och leva mig själv som stabilitet i dessa ögonblick då jag upplever mig själv kritiserad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv hålla kvar vid en idé av mig själv som hjälplös, och underlägsen, för att på så vis ha en ursäkt i bakfickan i fråga om varför jag borde tillåtas att ta saker och ting personligt, för tydligen kan jag inte hjälpa det, tydligen är det min natur, tydligen är det någonting som ”bara händer mig” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att: ingenting bara händer, utan jag har skapat och medverkat i allt som existerar inom mig – och således är det mitt ansvar, och inom min förmåga att ändra på mig själv

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv inte se, inse, och förstå att jag kan i just precis det ögonblicket när jag märker att den där reaktionen av att jag tar någonting personligt dyker upp inom mig själv, då kan jag ändra mig själv, ta ett andetag, och dirigera mig själv i ögonblicket till att leva och uttrycka mig själv i och som stabilitet – såsom vad som är bäst för alla

När jag märker att jag tar någonting personligt, och att jag rättfärdigar detta genom att säga inom mig själv att jag inte kan hjälpa mig själv, och att faktiskt är det andra som skapar dessa reaktioner inom mig själv eftersom de inte är tillräckligt känsliga, eller vänliga – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag måste stoppa mig själv, jag måste ta beslutet och om jag inte gör det – då kommer ingenting att hända; således åtar jag mig själv att sluta att rättfärdiga mina begräsningar, istället ta ett andetag, stoppa reaktionen, och istället leva här

Enhanced by Zemanta