Tag Archives: omtänksam

Dag 308: Konsekvensen av Polaritet

Vänskap och ovänskap – snäll och elak – arg eller välkomnande – detta är olika slags beteenden jag märker har en effekt på mig – alltså: när jag upplever och ser någon såsom att vara snäll mot mig blir jag mjuk inombords, varm, och uppfylld av en känsla av rofylldhet – när jag å andra sidan upplever det såsom att någon är arg eller elak mot mig fylls jag av en nervositet, en ångest och jag känner mig i grund och botten otrygg.

Det grundläggande problemet är här att jag låter mig själv styras och dirigeras av hur jag tror att andra känner gentemot mig och detta är naturligtvis en stor begränsning, eftersom om jag lever mitt liv utifrån hur jag tror andra ser mig, kommer alla mina beslut att vara illusoriska – de kommer att vara baserade på en upplevelse och inte på en effektiv bedömning av hur verkligheten ser ut.

Det som måste förändras är alltså min bedömning av verkligheten, från att baseras på hur jag tror andra reagerar gentemot mig, till att istället vara baserad på vad som faktiskt är, vad som är verkligt, vad som är här och som jag bevisligen kan kontrollera för mig själv. T.ex. jag känner och upplever att någon inte tycker om mig och på grund av detta tar jag beslutet att inte kommunicera eller uttrycka mig själv med denna någon, eftersom jag helt enkelt tror mer på min upplevelse och min idé av vad som händer, än vad som faktiskt i verkligheten sker och utspelar sig.

Lösningen är att inte ge akt på vad jag tror att andra känner om mig utan att istället basera beslut på vad som jag kan se – för faktum är att jag kan inte lita på vad jag känner, jag kan inte lita på vad jag tror mig själv se, jag kan inte lita på vad jag tänker, jag kan inte lita på mina antaganden, på mina idéer, på mina presumtioner – utan det jag kan lita på är vad som är faktiskt, verkligt, reellt – sådant jag kan ta på och visa en annan att detta är vad jag ser, och den andra kan då svara att ”ja, detta ser jag också” – detta kan jag lita på.

Att polarisera min förhållanden med människor till att vara ”bra” eller ”dåliga” beroende på hur jag tror andra känner mot mig är en alltså en självbegränsning och någonting som jag inte kan hålla kvar vid om jag ska kunna stå som ett exempel och dirigera och röra mig själv på ett sådant sätt i denna världen att jag faktiskt gör en skillnad, och är med och skapar en ny verklighet som är bäst för alla – denna punkten måste försvinna ur mitt liv så att jag kan stå stabil oavsett vad – så att jag i alla situationer står orörd, orubblig och konsekvent.

Vänskap är alltså en begränsning eftersom det existerar som en polaritet till fiendeskap – att känna att någon är trevlig mot mig är en begränsning eftersom det existerar i polaritet till att känna att någon är otrevlig mot mig – båda dessa polariteter har konsekvensen att jag förändrar mig själv, förändrar hur jag ser på saker, förändrar hur jag resonerar, förändrar hur jag tar beslut, förändrar hur jag ställer mig gentemot situationer och andra människor – allt på grund av hur jag definierar mig själv känslomässigt och emotionellt i polariteter gentemot min omvärld.

Lösningen är att släppa polariteter och stå stabil oavsett vad.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv utifrån hur jag tror att andra människor känner om mig, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromettera mig själv och gå in i, och leva utifrån upplevelser – antingen positiva eller negativa – där jag förändrar mig själv – förändrar min utgångspunkt – förändrar vem jag är utifrån hur jag upplever en situation – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället direkt se vad som är här – och direkt agera och röra mig själv i förhållande till vad som är här och inte låta situationer definiera mig – inte låta hur jag upplever en situation definiera mig – utan att jag istället bestämmer vem jag är i varje ögonblick och i varje situation

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte i varje ögonblick bestämma vem jag är – att ta ett beslut att jag lever här såsom detta ordet – såsom detta uttrycket – eftersom jag ser att detta är ett beslut som kommer gynna mig, som kommer gynna de personer jag interagerar mig, och att detta beslut om hur jag lever är bäst för alla – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att basera mina beslut, mitt uttryck och min rörelse av mig själv i mitt liv på hur jag känner, på en automatisk upplevelse som kommer upp inom mig som tydligen ger mig en klar instruktion om hur jag borde vara istället för att jag i varje ögonblick beslutar vem jag är och hur jag ska leva

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte låta mig själv förändra det sätt jag lever på – från att vara automatiserat – baserat på energi och upplevelser till att jag istället i varje ögonblick tar ett beslut om vem jag är och hur jag ska leva – och att det är ett beslut jag tar i full medvetenhet och inte utifrån en reaktion eller upplevelse; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att jag inte har möjligheten att förändra och styra mig själv på sådant sätt genom ord och att jag måste ha en upplevelse som står som mitt stöd och som jag använder mig själv av för att röra mig själv framåt i min verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att jag är begränsad av upplevelser och att jag inte genom ord kan skapa och dirigera mig själv – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag måste ha en känsla eller en emotion som rör mig framåt och att jag inte kan ta ett beslut att bestämma vem jag är i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i förhållande till andra människor – röra mig själv – motivera mig själv – prata och uttrycka mig själv utifrån hur jag tror att andra människor känner gentemot mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och se, inse, och förstå att jag genom ord i varje ögonblick kan definiera och skapa mig själv – att jag inte behöver använda mig av en känsla och en idé om vad jag tror att andra tror om mig – utan att jag kan skapa mig själv här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv genom att skapa förhållanden med människor i förhållande till vad jag tror att de tror om mig istället för att jag skapar förhållanden HÄR – i varje ögonblick rör jag mig själv utifrån en utgångspunkt av att vara ovillkorlig – där jag inte låter en känsla eller emotion styra och definiera vem jag är – utan att jag istället bestämmer vem jag är utifrån vad jag ser är praktiskt och effektivt i varje ögonblick; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att öva på den här punkten att i varje ögonblick stoppa varje inklination om att röra mig själv utifrån hur jag känner mig, för att istället i det ögonblicket överväga – vem vill jag vara här? Hur vill jag uttrycka mig själv här? Hur är det effektivt och praktiskt att jag uttrycker mig själv här? Och sedan agera och röra mig själv utifrån ord som jag i full medvetenhet placerar – och lever

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag och för mig själv tillbaka hit när jag märker att jag vill eller håller på att polarisera ett förhållande med en annan människa till att antingen vara positivt eller negativt – och i det ögonblicket istället föra mig själv tillbaka hit – andas – och istället bestämma vem jag är – besluta vem jag är och hur jag vill leva och inte bara följa efter vad jag känner, inte bara låta mig själv dras med i hur jag upplever mig själv; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte göra det till mitt livs syfte att skapa mig själv och föda mig själv såsom liv från denna fysiska verklighet – vilket innebär att jag slutar att röra mig själv utifrån hur jag upplever mig själv stimulerad – och istället tar ett beslut i varje ögonblick om vem jag är och hur jag vill leva

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit till min mänskliga fysiska kropp och se, inse, och förstå att när jag upplever ett förhållande med en annan människa som positivt eller negativt, så är det inte förhållandet i sig självt jag ser eller upplever, utan min mentala tolkning av förhållandet – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag inte kan vara effektiv i denna världen, att jag inte kan vara stabil, att jag inte kan vara direktiv när jag låter mig själv basera mitt liv på hur jag emotionellt och känslomässigt tolkar förhållanden; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att förstå att lösningen är att hantera förhållanden HÄR – i varje ögonblick utan att definiera varken som positiva eller negativa – utan att skapa och ge förhållanden en speciell upplevelse – utan att jag helt enkelt är här – hanterar vad som är här – dirigerar vad som är här – och inte gör någonting mer eller mindre av situationen än vad som är här

Självåtaganden

När jag märker att jag definierar ett förhållande som positivt eller negativt, och ser personen, eller punkten såsom antingen bra eller dålig, vänskaplig eller elak, snäll eller dum – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag i detta ögonblick begränsar mig själv och håller mig själv tillbaka – således åtar jag mig själv att se situationer HÄR – att se förhållanden HÄR – att gå och agera i varje ögonblick och inte i en reaktion – utan istället se till att jag beslutar vem jag är – hur jag är – och att jag tar beslutet och inte mitt sinne – inte vad jag känner eller upplever

Enhanced by Zemanta

Dag 165: Den Självmedvetne Glädjespridaren

Självskriverier

Idag har jag spelat musik, vilket jag tyckt varit roligt. Och jag har spenderat större delen av dagen med att plugga.

Jag vill dedicera dagens skriverier till en upplevelse som jag märker kommer upp inom mig när jag interagerar med kvinnor – och denna upplevelse är nervositet. En sak som jag lagt märke till om mig själv är hur jag under mitt liv haft en tendens att enbart skapa nära relationer med män. Alltså – det är inte ofta som jag kommit nära inpå kvinnor på någon slags vänskapsbasis, och detta har framförallt berott på en sak – att jag är rädd för vad kvinnor ska tycka om mig.

En sak som jag lägger märke till ifråga om de tankar som kommer upp inom mig när jag är tillsammans med, och runtomkring kvinnor – är att jag inom mig själv frågar mig hur de upplever sig själva, vad de känner, och om jag uttrycker mig själv på ett sätt som skapar en positiv upplevelse, eller negativa upplevelse. Och jag vill naturligtvis vara den som skapar en positiv upplevelse. Så – därför upplever jag mig själv ofta som att jag inte riktigt är här när jag interagerar med kvinnor, eftersom jag i tysthet existerar i ett konstant ifrågasättande av mig själv – där jag undrar om jag uttrycker mig själv ”rätt”.

Detta måste naturligtvis ändras på – och därför ska jag nu arbeta med denna punkt genom självförlåtelse, och självåtaganden.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag är tillsammans med människor, att existera i och som en ångest, och nervositet inför att andra människor kommer ha en negativ upplevelse runtomkring mig, och att jag kommer att göra människor obekväma genom att inte verka lugn, omfamnande, och älskvärd – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bekymra mig själv om hur jag verkar vara inför andra människor, istället för att jag fokuserar, och koncentrerar mig själv på att uttrycka mig själv HÄR – i och som mitt andetag – en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd, och känna ångest inför att jag tar för mycket plats – och inför att människor upplever och känner att jag inte i tillräckligt omfattande grad ser till deras behov, och ser vad de tycker om – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som en konstant oro och nervositet inför hur andra upplever sig själv runtomkring mig – istället för att jag fokuserar på att uttrycka mig själv här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka ta hand om människor i min omgivning utifrån en utgångspunkt av att människor ska känna sig utelämnade, ensamma och övergivna om jag inte varje ögonblick ser till att alla människor i min omgivning känner glada, positiva och älskade – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att helt glömma bort mig själv här såsom att uttrycka mig själv i och som enkelheten av ett enda andetag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att slappna av och vara mig själv runtomkring människor – i rädslan för att jag då inte ska kunna vara ”medveten” om hur människor påverkas av mig, och att jag därmed ska få andra människor att uppleva sig själva negativt runtomkring; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att lura mig själv, att tänka och tro att det är mitt ansvar att göra så att min omgivning upplever sig självt positivt – och upplever sig självt upplyst, och glad – och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att jag behöver inte vara en ”glädjespridare” – utan det räcker med att jag accepterar mig själv här

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att acceptera mig själv – och därmed sluta leva utifrån en karaktär av att försöka få alla i min omgivning att må bra, och känna sig själva omfamnade, glada – och utan någon slags emotionell upplevelse – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte slappna av – att ta ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och se, inse och förstå att jag behöver inte oroa mig själv för hur andra känner sig – utan allt som jag behöver göra är att ta ansvar för min upplevelse av och som mig själv här

Självåtaganden

När jag märker att jag existerar i och som rädsla, ångest, och nervositet inför att andra människor kommer ha en negativ upplevelse av mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det andra människor känner är inte min ensak – det är inte mitt problem – utan mitt problem är att dirigera, och styra mig själv att inte vara kontrollerad och manipulerad av och som emotionella upplevelser; således åtar jag mig själv att fokusera på mig själv – och att se till att jag inte existerar i och som en emotionell upplevelse

När jag märker att jag känner mig rädd, och ångestfylld inför att jag tar för mycket plats – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – det är inget dåligt att ta mycket plats om det är någonting som sker naturligt här – av att jag helt enkelt uttrycker mig själv en och jämlik i och som andetaget; således åtar jag mig själv att uttrycka mig själv en och jämlik här – att vara mig själv utan att frukta hur jag kommer uttrycka mig själv – vad som kommer hända, och vad som inte kommer hända

När jag märker att jag försöker ta hand om människor i min omgivning utifrån en utgångspunkt av att jag vill att ingen ska känna sig utelämnad, ensam, eller övergiven – utan jag vill att alla ska vara glada – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka – och jag ser, inser och förstår att denna glädjespridarekaraktären inte är jag – utan är en karaktär formulerad utifrån rädslan att andra människor inte ska gilla mig; således åtar jag mig själv att sluta oroa mig själv för vad andra upplever – och istället uttrycka mig själv naturligt, och autentiskt här – en och jämlik såsom andetaget

När jag märker att jag är rädd för att slappna av och vara mig själv runtomkring människor – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag kommer inte vara bekväm med mig själv förens jag bestämmer att jag ska var bekväm med mig själv – och lever detta beslutet; således åtar jag mig själv att medvetet slappna av – andas effektivt – och leva beslutet att jag är bekväm med mig själv

När jag märker att jag lever i och som en karaktär av att försöka få alla i min omgivning att må bra, känna sig själva omfamnade och glad – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – det är inte mitt ansvar att andra ska känna sig glada, och omfamnande – utan mitt ansvar är att se till att jag är stabil, och klar inom mig själv – och inte är besatt av någon slags upplevelse – således åtar jag mig själv att fokusera på mig själv i första hand och inte förens jag är klar, och stabil – se hur jag kan assistera och stötta andra

 

Dag 95: Jag Är En God Människa!

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa, och bortse från mig själv när jag tar beslut, och rör mig i min värld – så att jag ska kunna se och bli sedd av andra såsom en ”god” människa – istället för att se, inse och förstå att jag inte är någon god människa – eftersom jag inte ens är god mot mig själv – eftersom jag kompromissar de saker jag måste göra, och mina prioriteringar och ansvar

Jag förlåter mig själva att jag tillåtit och accepterat mig själv att se mitt liv såsom onödigt, och mindre värt än andras liv – och tänka att mitt liv endast har värde när någon annan känner gentemot mig och vad jag gör att jag är en ”god” och ”givmild” människa – istället för att se, inse och förstå att det är irrelevant vad andra känner gentemot mig, och tycker om mig – och vad som är relevant är att jag vet varför jag gör vad jag gör – att jag vet vad mina ansvar och åtaganden representerar i denna världen – och att det jag gör faktiskt gör skillnad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag tar beslut – inte beakta mig själv jämlikt med de andra människorna som är involverade i de beslut och situationer jag befinner mig – och således ta ett beslut utifrån en objektiv utgångspunkt där jag praktiskt beaktar vad som måste göras – och hur detta måste göras – och vilket beslut som kommer att ha en effekt som är bäst för alla – bäst för mig – och bäst för de människor jag interagerar med

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det är någonting positivt när jag offrar mig själv – eftersom tydligen är mina ansvar, och mina åtaganden inte värde någonting – och att så fort någon behöver hjälp i min värld så ska jag offra allt som jag planerat och allt som jag tänkt att jag ska göra – för tydligen är det mycket viktigare att jag hjälper någon annan än att jag lever mina ansvar, och prioriteringar effektivt – och ser till att mitt liv är dirigerat och effektivt – istället för att se, inse och förstå att mitt ansvar är framförallt till mina prioriteringar, och ansvar – och i andra hand till andra människors liv, och situationer – och att de viktigaste är att mitt liv är stabilt, och effektivt – innan jag hjälper någon annan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå att konsekvensen av att jag kompromissar mig själv genom att leva och uttrycka mig själv såsom en ”god” människa – är att jag förstör mitt eget liv, jag förstår mina åtaganden – jag förstör mina punkter av ansvar – och jag inser att detta inte bara kommer influera mig – men kommer att influera alla delar av min värld – och att jag därmed genom att vara god, faktiskt inte är god – utan istället elak och ond – och att jag skapar ondska och lidande genom att försöka vara god

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå att alla koncept om godhet och ondska är totalt värdelösa i förhållande till att leva, och uttrycka mig själv här praktiskt – och att ta besluts om är praktiskt bäst för alla – och endast gynnar mentaliteten att sinnet/energi ska gå före fysiska – och praktiska åtaganden – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att skapa mig själv såsom en fullständigt praktisk människa här – och när jag tar ett beslut – att inte på något sätt låta mig själv tänka på idéer om att vara god, eller ond – utan ta ett praktiskt beslut HÄR som gynnar mig jämlikt med alla andra här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att världen kommer bli en bättre plats om alla offrar sig själva för varandra – istället för att se, inse och förstå – att om alla offrar sig själva för varandra så kommer vi ha en värld där ansvar, och åtaganden som var individ har kommer kompromissas – eftersom alla utan någon som helst invändning genast ger upp sina prioriteringar och kastar sig in i andras liv för att hjälpa dem – utan att se hur denna handling kommer influera och ha effekt på deras egna ansvar och åtaganden

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att andra människor ska bli arga och frustrerade på mig om jag inte längre lever ”jag är en god människa-karaktären” – och att andra ska sluta göra snälla saker mot mig, om inte jag gör snälla saker mot andra – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förvänta mig att andra ska vara snälla och hjälpsamma mot mig – istället för att jag själv står fullt ansvarig för mitt liv och ser till att mitt liv är effektivt dirigerat och att jag inte gör mig själv beroende av andras välvilja för att effektivt leva och uttrycka mig själv här – och handskas med mina ansvar och åtaganden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt och kontrollerad och moral – och rätt och fel – och tillåta mig själv att leva utifrån en ide av vad som är rätt och fel – istället för att se, inse och förstå – att i detta nuvarande system finns absolut ingen moral att prata om – och för att nå och skapa ett nytt system måste jag vara beredd att göra vad som krävs, och om det då krävs att jag måste ljuga – och vara bedräglig för att skapa detta system och dirigera mig själv effektivt i detta nuvarande system som existerar – så är det helt enkelt vad jag måste göra – och därmed förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara beredd, och skapa mig själv till att vara kapabel till att göra ALLT som krävs för att skapa ett nytt system som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå att iden om den ”goda människan” och våra försök att leva, och existera som ”den goda människan” har igenom historiens lopp gjort krymplingar av oss som människor – och har gjort alla försök till att skapa en ny existens som är bäst för alla helt utan bett och effekt – eftersom vi inte har gjort ALLT som krävts – utan stannat där det började kännas som om vi var DÅLIGA människor – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stå upp bortom idéer om rätt och fel – god och ond – och göra det som krävs, och göra det som måste göras – tills det att ett nytt system är på plats och alla människor kan få ett liv som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå att om någon säger att jag är en ond, eller dålig människa – betyder inte detta att jag faktiskt är en ond, eller dålig människa – och att jag inte behöver definiera mig själv utifrån vad en annan säger att jag är eller inte är – och således åtar jag mig själv att vara klar, och stabil i vad jag gör så att ingen kan påverka mig med vad de säger om mig – eftersom jag vet vad jag gör

Jag åtar mig själv att när jag ser att jag kompromissar mig själv, eller bortser från mig själv när jag tar beslut – att genast stoppa mig själv – att andas och föra mig själv tillbaka hit till denna praktiska och fysiska verklighet – och ta ett praktiskt, och fysiskt beslut som är bäst för alla – och som gynnar MIG och den ANDRA jämlikt

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att jag är värd lika mycket som en annan – att jag inte är mindre, och inte är mer värd – utan att jag är jämlik

Jag åtar mig själv att när jag ser att jag går in i, och lever utifrån karaktären av att vara snäll – och en ”god människa” att genast stoppa mig själv – att andas och ta mig själv tillbaka hit tillverkligheten – och istället leva som ”den praktiska människan” – där jag tar beslut och lever på ett sätt som fungerar praktiskt och som rent fysiskt har en konsekvens som är bäst för alla inblandande

Jag åtar mig själv att utveckla mig själv till att stå objektiv och stabil – tyst och klar – inom mig själv i varje ögonblick då jag är på väg att ta ett beslut – och då jag tar ett beslut

Jag åtar mig själv att hedra mina åtaganden och ansvar – och se till att mina åtaganden och ansvar är effektivt dirigerande – och inte kasta mig huvudlösa in i någon slags räddningsoperation där jag försöker hjälpa en annan – utan först och främst ta i beaktande mig själv – och vad jag har för saker att slutföra, och utföra i min värld – så att min värld är effektivt dirigerad innan jag börjar med att hjälpa en annan i dennes värld

Jag åtar mig själv att inse, se och förstå att mitt beslut att kompromissa mina åtaganden och ansvar inte har konsekvenser bara för mig – utan för alla andra som är sammankopplade och sammanvävda med de praktiska situationer som rör mina åtaganden och ansvar – och att jag alltså inte skapar konsekvenser bara för mig utan även för andra

Jag åtar mig själv att ta praktiska beslut – eftersom jag ser, inser och förstår att allt annat är en illusion, och gynnar endast mentaliteten av att sinnet/energi ska gå före denna fysiska verklighet här – vilket jag inser, ser och förstår är fullständigt galet

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att världen inte kommer bli en bättre plats om alla offrar sig för varandra – utan att världen enbart kommer bli en bättre plats om alla lever SUNT FÖRNUFT – HÄR – i varje ögonblick – och tar beslut som är grundande på rationella överväganden där alla parter och dimensioner beaktas

Jag åtar mig själv att inte förvänta mig av andra att de ska vara snälla och hjälpsamma mot mig – och ge mig det jag vill ha av dem – och jag åtar mig själv att inte frukta att om jag inte är snäll och hjälpsam mot andra, att de inte kommer vara snälla och hjälpsamma mot mig – och istället åtar jag mig själv att ta ansvar för min värld, och utan att förvänta mig att andra ska hjälpa mig – effektivt dirigera och ta hand om mina prioriteringar och åtaganden – och därmed leva självständighet

Jag åtar mig själv att göra allt som krävs för att skapa ett nytt system – ett system som gynnar ALLA människor och inte bara ett fåtal

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att när jag försöker var god – så gör jag en krympling av mig själv – oförmögen att faktiskt agera, och leva på ett sådant sätt att jag gör någon skillnad – därför åtar jag mig själv att gå bortom rätt och fel – och istället leva och uttrycka mig själv HÄR och använda SUNT FÖRNUFT och göra vad som måste göras

Jag åtar mig själv att inte låta mig påverkas – eller uppleva någonting när en annan säger att jag är dålig eller ond – och jag åtar mig själv att vara klar, och säker på mig själv – i fråga om varför jag gör någonting – eller varför jag inte gör någonting – så att jag inte kan bli manipulerad eller påverkad av vad någon annan tycker

Dag 89: Den Goda Människan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som en karaktär av att vilja se mig själv såsom god – och försöka uppnå denna definition av godhet genom att placera mig själv i situationer, och agera på sätt i ögonblick så att andra människor ska känna sig upplyfta, och som att jag är en stark positiv kraft i deras liv – och alltså i princip ge upp mig själv och inte leva utifrån sunt förnuft eftersom allt jag gör – säger – och lever är för att få andra människor att se mig som god

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som en karaktär av att tro att jag måste få andra att tycka om mig, och se mig som en positiv kraft – och närande/god människa för att jag ska kunna vara stabil inom och som mig själv; och tro att så fort någon människa tycker att jag är ond, eller elak, eller dålig – att det är något fel på mig och att jag fort som fan måste ändra på mig och genast få den andra människan att återigen tycka om mig och se mig som en god och närande människa i deras liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa denna karaktär av och som mig själv såsom den snälla karaktären – i rädslan för att vara utlämnad till mig själv, och inte ha någon i min värld som jag kan söka mig själv till och försöka hitta stabilitet och närhet hos; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att utveckla en sådan stabilitet och närhet i och som mig själv – så att jag tar hand om mig själv – och när jag upplever mig själv osäker, eller ostabil – och jag inte vad jag ska göra, eller hur jag ska leva – eller hantera en viss punkt inom mig själv eller i min värld – att jag tar itu med punkten – och att jag skriver, och gör den nödvändiga självförlåtelsen – och inte väntar med att genast och aktivt ta handling inom mig själv och min värld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inbilla mig själv, och skapa idén av och som mig själv av att jag är en god människa – istället för att inse, se och förstå att detta endast är en karaktär jag skapat i mitt sinne, som är baserad på rädsla – nämligen rädslan för att bli avvisad, och missförstådd – och rädslan för att om jag uttrycker mig själv ovillkorligt och utan att försöka göra mig själv till – att människor då kommer ogilla mig, och se på mig med oblida ögon

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte utveckla, och skapa stabilitet som mig själv här – genom att i varje ögonblick andas, och föra mig själv tillbaka hit – och inte medverka i tankar som är baserade på rädslan att människor inte ska tycka om mig, eller att människor ska bli arga på mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gömma mig själv, och mina rädslor i ”jag är en god människa”-karaktären – och verkligen lura mig själv till att tro att jag är en god människa, när allt jag gör – säger och uttrycker i och som denna karaktär är rädsla, ångest, och nervositet för att bli ogillad, och illa omtyckt; och således åtar jag mig själv att öva, och vilja mig själv till att leva självuppriktighet, och leva autentiskt här i varje ögonblick – där jag inte gör mig till och inte försöker visa upp en bild av mig själv som inte är jag – för att blidka människor i min omgivning

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när människor blir arga, och frustrerade på mig – att genast gå in i rädsla, och ångest – och röra mig själv från en utgångspunkt av att så fort som möjligt ta bort detta hot i min yttre verklighet – genom att jag genast försöker blidka, och göra människan som är arg, eller frustrerad, tillfreds och nöjd med mig; och således åtar jag mig själv att andas när en annan blir arg eller frustrerad på mig – och inte ta förhastade beslut i rädsla – utan se vad som är praktiskt bäst för alla – och se vad som är praktiskt funktionellt för mig – och inte röra mig i ångest, och rädsla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte vara självuppriktig i varje ögonblick – och ge mig själv modet, och styrkan att möta mina rädslor – och gå igenom mina rädslor – och inte kompromissa mig själv, och ge efter så fort jag möter konflikt i min verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppfatta och se konflikt såsom någonting negativt som jag måste undvika – i tron att en konflikt i min verklighet alltid innebär att jag har gjort fel, att jag har misslyckats, och att jag är dålig och måste rätta mig själv omedelbart – och istället åtar jag mig själv att andas och istället för att uppleva konflikten personligt – se på situationen och konflikten objektivt och agera på ett sätt som är bäst för alla i situationen och inte låta min beslut bli besudlade och styrda av ångest, rädsla och självfördömande

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ha is i magen – alltså tillåta och acceptera mig själv att vara lugn och koncentrerad även fast min omgivning är explosiv och oberäknelig – och alltså tillåta och acceptera mig själv att inte bli meddragen i andra människors inre tumult utan istället stå som stabilitet och självuppriktighet i varje ögonblick – och såsom ett exempel på att man kan vara stabil och lugn även fast saker och ting inte går som planerat, och även fast man inte håller med varandra ifråga om hur en viss punkt ska dirigeras och styras

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte stå som ett exempel på det faktum att då man hanterar situationer och ögonblick lugnt, metodiskt, och objektivt får man alltid ett resultat som är bättre för alla – och som är praktiskt och funktionellt – än då man istället hetsar upp sig och rör sig utifrån någon slags emotion, eller känsla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte stå som ett exempel på att lugn, stabilitet och självuppriktighet är nyckeln till ett liv på jorden där det bara finns lösningar och inte några problem

Jag åtar mig själv att inte leva för att andra ska se mig som god, och snäll – så att jag på så vis ska få positiva reaktioner tillbaka mot mig när jag talar, och uttrycker mig själv; och istället åtar jag mig själv att leva sunt förnuft – och stå vid sunt förnuft även om andra blir upprörda, och arga och inte håller med mig; eftersom jag ser, förstår och inser att då man dirigerar ett ögonblick i och som sunt förnuft får man ett utflöde som är bäst för alla

Jag åtar mig själv att inte existera såsom en karaktär av att få andra att se mig som en positiv, och närande människa – utan istället åtar jag mig själv att uttrycka och röra mig själv här – autentiskt och utan att planera mig själv – och försöka manipulera andra att få en viss känsla och upplevelse i förhållande till mig

Jag åtar mig själv att utveckla stabilitet och närhet som mig själv – genom att skapa ett intimt och nära förhållande med mig själv genom att skriva, applicera självförlåtelse – och leva som mitt andetag här – och alltså vara/bli den person jag söker utanför mig själv såsom den perfekta partnern – och således sluta mitt sökande eftersom jag hittat mig själv här

Jag åtar mig själv att inte vara rädd för att människor ska ogilla mig, och se på mig på oblida ögon; och i detta åtar jag mig själv att inte längre gömma och förtrycka mig själv i och som idén av mig själv att jag är en god människa

Jag åtar mig själv att utveckla och skapa stabilitet som mig själv här – genom att i varje ögonblick andas och för mig själv tillbaka hit till min kropp och denna fysiska verklighet – och inte längre existera i mitt huvud där jag tänker på mig själv, och på min omgivning – utan att jag istället är här – klar, tyst och stabil i varje ögonblick

Jag åtar mig själv att sluta försöka visa upp en bild av mig själv till andra människor som jag hoppas att de ska acceptera och tycka om – och istället uttrycker mig själv här autentiskt och utan att förbereda mig själv

Jag åtar mig själv att ge mig själv modet, och styrkan att möta mina rädslor – och när reaktioner kommer upp inom mig – att jag andas, och att jag står här – en och jämlik som min mänskliga fysiska kropp och inte tillåter och accepterar mig själv att ge efter till reaktionen

Jag åtar mig själv att inte ta konflikter personligt – utan i en konfliktsituation – andas och se på situationen objektivt – och se hur jag kan uttrycka, och röra mig själv på ett sätt som skapar vad som är bäst för alla – där jag tar alla medverkande i beaktande

Jag åtar mig själv att inte bli – så att säga – indragen i tumultartade situationer vari människor upplever mycket emotioner, och känslor – utan istället stå stabil här – andas och vara medveten om min fysiska kropp som mig själv – och tala/uttrycka mig själv från en utgångspunkt av vad som är bäst för alla

Jag åtar mig själv att hantera alla situationer i min värld lugnt, metodiskt och objektivt – och inte tillåta och acceptera mig själv att brusa upp, och se på min värld utifrån linser som är färgade med personliga emotionella/känslomässiga upplevelser

Jag åtar mig själv att stå som ett exempel på att lugn, objektivitet och stabilitet är nyckeln på att hantera alla situationer – och skapa lösningar av problem

Dag 88: Att Vara En Snäll Person-Karaktären

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv i mitt uttryck av mig själv, och begränsa mig själv i min förmåga att handla, och se situationer objektivt, och för vad de är – genom att konstant existera i och som en rädsla att inte vara snäll, och tillfredsställa människor – och inom detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att när jag försöker vara snäll – så jag faktiskt absolut inte snäll – eftersom det enda jag bryr mig om är att försvara mig själv, och bevaka mina rädslor – därför åtar jag mig själv att verkligen vara och leva snällhet genom att existera, och leva här i denna praktiska verklighet tillsammans med och som alla andra som är här i denna verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att aldrig bry mig om andra, att aldrig faktiskt se andra människor – eftersom de har inom mig endast existerat som dockor, och upplevelser – som jag måste manipulera och styra på ett visst sätt genom hur jag pratar och uttrycker mig själv – så att de endast är positiva mot mig, och aldrig någonsin höjer rösten, och uttrycker sig själv i ilska och frustration; och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra så här eftersom jag är så jäkla rädd för att andra ska bli arga på mig, frustrerade på mig – och ogilla mig; därför åtar jag mig själv att sluta vara rädd för att bli ogillad – att sluta vara rädd för att bli hatad – att sluta helt enkelt att vara rädd och istället leva här i varje ögonblick som en praktiskt lagd människa på alla sätt och vis

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte tillverka mig själv i varje ögonblick såsom en praktisk människa – genom att leva praktiskt här – och i mina beslut, mitt leverne, och hur jag ser på världen – endast se på praktiska detaljer och absolut inte blanda in irrationella känslor/upplevelser/idéer utan verkligen existera som en forskare – där jag endast godkänner sådant som jag praktiskt kan validera och styrka för mig själv och därmed inte lever utifrån upplevelser; således åtar jag mig själv att bli en livsforskare – och forska/förstå vad som faktiskt är riktigt och fysiskt – och vad som bara existerar i och som mitt huvud och inte har någon relevans för verkligheten överhuvudtaget

Jag åtar mig själv att lära känna verkligheten – och lära känna andra människor – och bli en praktisk människa på alla sätt och vis – och när jag hjälper en annan – när jag är med en annan – när jag talar med annan – att vara praktisk – att vara fysisk – att vara som en sådan där neandertalare-apa och bara uttrycka mig själv rent fysiskt här såsom enkelheten i att se lösningar här

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att det är fruktansvärt enkelt att leva här – när jag inte längre går omkring och försöker tillfredsställa alla, och vara en snäll människa – eftersom allt jag gör då endast är praktiskt, och jag då bara behöver titta i varje ögonblick vad som måste göras praktiskt – hur jag måste röra mig själv praktiskt – och därefter agera

Jag åtar mig själv att inse, se och förstå att livet blir svårt när jag lever utifrån en upplevelse, och idé om hur jag borde vara – om hur andra borde vara – om hur jag borde uppleva mig själv, och om hur jag tycker att andra borde uppleva mig – eftersom jag då hela tiden måste koncentrera mig på att leva, och uttrycka mig själv såsom någonting som inte är naturligt, utan är någonting jag måste anstränga mig för att skapa; och i detta åtar jag mig själv att inse, se och förstå att livet är mycket enkelt när jag lever här som min kropp – och uttrycker mig själv en och jämlik såsom mitt andetag i varje ögonblick – och varken försöker göra någonting mer eller mindre av vad som är här i varje ögonblick

Dag 83: Den Snälla och Barmhärtiga Karaktären

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera, och se mig själv som snäll och omtänksam – och tänka om mig själv att jag är en människa som bryr mig om andra – att jag är empatisk och barmhärtig – och i detta existera som en karaktär där jag hela tiden lever i fruktan för att människor ska uppleva sig själva negativt runt mig, och definiera upplevelsen av sig själva i ögonblicket med mig såsom någonting som går stock i stäv med hur jag definierat mig själv såsom att vara snäll – därför inser/ser/förstår jag hur mycket jag begränsat mig själv genom att definiera och skapa mig själv som den snälla karaktären – där jag låst mig själv in i ett visst sätt att agera och uttrycka mig själv på, och aldrig vågat gå utöver dessa gränserna jag satt upp för mig själv; således åtar jag mig själv att leva och uttrycka mig själv ovillkorligt i varje ögonblick – och inte längre definiera och se mig själv som en snäll och barmhärtig människa, och inte längre oroa mig själv vad slags emotionella eller känslomässiga upplevelser människor har runtomkring mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag reagerar runt människor i en upplevelse av och som att jag spänner mig, eller blir arg på någon annan – att genast uppleva rädsla och ångest för att den andra människan ska se vad det är jag upplever inom mig själv, och tänka och känna det som om att de inte är bekväma och känner sig tillfredsställda i ögonblicket och att detta är mitt fel, och härigenom förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera som jag är snäll-karaktären – såsom idén att jag hela tiden måste får andra människor i min värld att uppleva sig själva positivt laddade, och glada; därför åtar jag mig själv att uttrycka och leva mig själv här – autentiskt och direkt i varje ögonblick – där jag inte längre försöker göra mig till, och där jag inte längre oroar mig själv för hur andra kommer reagera, och uppleva mig när jag uttrycker mig själv autentiskt och utan att försöka skapa mig själv som en snäll och omtänksam karaktär

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli glad, och känna mig upplyft, och lyckad när jag interagerat med en människa, och denna människa efter vår interaktion verkar glad, och upplyft – och då tänka att jag gjort någonting bra, och att jag fått en annan människas dag att ändras, och att jag gjort en annan människa en tjänst; istället för att se/inse/förstå att jag i detta ögonblick i jämlik mån existerar som rädsla för att inte göra en annan glad, och tillfredsställd – och att jag helt begränsat mig själv såsom självuttryck att hela tiden försöka frammana och skapa i människor positiva upplevelser, så att jag kan definiera mig själv utifrån dessa positiva upplevelser och se mig själv som positiv därav; därför åtar jag mig själv att sluta känna mig glad och lyckad om en annan människa känner sig glad, lyckad efter hon har kommunicerat och interagerat med mig – och jag åtar mig själv att uttrycka mig själv här i varje ögonblick utan en plan – utan att försöka uppnå en upplevelse, och utan att försöka visa mig själv på något speciellt sätt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att besvära mig själv med jag är snäll-karaktären – vilket skapar den situationen att så fort jag upplever en emotionell reaktion inom mig själv när jag interagerar, och kommunicerar med andra människor – att jag genast går in i rädsla, ångest och nervositet att denna andra människa ska se min reaktion, och i sin tur känna sig obekväm, eller fördöma mig för den reaktion jag upplever – och således tillåter och accepterar jag mig själv att när jag får en sådan reaktion, att helt enkelt skit i vad andra känner, och tycker i det ögonblicket – och istället fokusera på att andas igenom reaktionen och stoppa reaktionen; således åtar jag mig själv att se/se/förstå att det är irrelevant vad andra tycker/känner om vad jag känner/upplever – och vad som är relevant är att jag stöttar mig själv till att möta och transcendera allt av mig själv, och ta mig själv igenom och förbi mina inre upplevelser

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara mer oroad för vad andra människor tycker om vad jag upplever, än vad jag ger uppmärksamhet till vad jag upplever – och hur jag kan stoppa och förändra det jag upplever inom mig själv; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara besatt med vad andra människor gör, hur andra människor lever, hur andra människor tänker och känner, och att jag i detta helt missat att lära känna mig själv – och skapa ett intimt och nära förhållande med mig själv; således åtar jag mig själv att sluta oroa mig själv för hur andra upplever mig och istället fokusera på att lära känna mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv i ögonblick i enlighet med vad jag tror att andra människor känner om mig – och således: om en människa ler åt mig, eller skrattar – så känner jag mig positiv, eftersom jag inom mig själv drar slutsatsen att jag fick den där människan att skratta, eller le – och att jag därför måste vara en trevlig människa; istället för att se/inse/förstå att jag enbart definierar mig själv gentemot en positiv upplevelse som dyker upp inom mig som formats av att jag kan ta beslutet i det ögonblicket att definiera och se mig själv som snäll och barmhärtig; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att interagera, och kommunicera med människor ovillkorligt här, och inte tillåta och acceptera mig själv att förändra mig själv, och ändra mig själv utifrån huruvida en annan människa ler eller skrattar mot/med mig; således åtar jag mig själv att bli och vara stabil i varje ögonblick när jag medverkar med människor – och aldrig tänka och tro att jag måste få en annan människa att känna någon viss slags positiv emotionell upplevelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mig själv till en slav till mitt inre begär att få tillfredsställa andra människor, och få andra människor att tänka positivt om mig; istället för att se/inse/förstå att den enda anledningen till att jag existerar på detta sättet är därför att jag fruktar konflikt, jag fruktar att andra människor ska bli arga på mig, och jag fruktar att inte bli omtyckt och älskad; således åtar jag mig själv att sluta vilja bli älskad, att sluta önska om att få bli omtyckt, att sluta vara så upptagen med mig själv att det enda som existerar inom och som mig själv är vad slags emotionellt värde andra upplever i förhållande till mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse/se/förstå att den snälla karaktären, faktiskt är en otroligt självupptagen skapelse – eftersom jag som den snälla karaktären enbart är orolig för att andra inte ska se mig som snäll – och att jag egentligen fullständigt skiter i andra människors faktiska behov – det enda jag vill uppnå är att andra människor ska känna och uppleva sig själv positivt i förhållande till mig; således åtar jag mig själv att sluta vara orolig, och nervös för att andra ska ogilla mig – och sluta leva och existera såsom att vara självupptagen – där endast min upplevelse av mig själv existerar, och där resten av denna världen är helt borta – där jag inte tar någon eller någonting mer i beaktande än att vilja tillfredsställa min karaktär inom mig själv av att jag är snäll

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av mitt eget liv, och bli besatt av att vilja framföra och visa mig själv som en snäll karaktär i mitt liv, och därigenom skapa en publik som kan titta på mig, och definiera, och se mig inom sig själva såsom snäll – så att jag kan känna mig själv speciell, och omtyckt; istället för att se/inse/förstå att jag genom detta begränsar och håller mig själv tillbaka, eftersom jag inte tillåter och accepterar mig själv att verkligen leva, och uppleva mig själv här i och som denna fysiska verklighet – och se vad som är här som denna fysiska verklighet – och släppa den inre verkligheten, och den inre jakten – och separationen – och istället komma tillbaka hit för att se vad det är som jag har glömt bort och missat under hela denna tid som kan kallas mitt liv; således åtar jag mig själv att sluta leva mitt liv som om allt handlar om mig, och som att jag är en stjärna som varje dag vaknar upp för att leva ut min roll i världen av att vara snäll – och istället driver jag mig själv till att beakta att det finns mer – så mycket mer att ta hänsyn till och leva i enhet och jämlikhet med

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse/se/förstå att den snälla karaktären egentligen är den självupptagna karaktären – eftersom allt som existerar för mig är att en annan ska bli nöjd och tillfredsställd med mig, och att det i ögonblicket inte finns någonting annat som tar prioritet över detta; inte ens det faktum att mer än hälften av jordens befolkning svälter – nej allt som existerar för mig är MIG och MIN upplevelse; således åtar jag mig själv att släppa min självupptagenhet och lära mig själv att BRY MIG om andra och resten av världen ovillkorligt, och utan att vara oroad, och nervös för hur andra ska uppfatta, eller inte uppfatta mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse/se/förstå att jag är en människa i en värld med miljontals, biljontals av andra människor, och djur/växter/natur – men att jag i hela mitt liv bara brytt mig om mig själv, och att jag aldrig haft EN ENDA tanke inom mig själv om att bry mig om andra, om att fråga mig själv hur andra upplever sig själva i denna världen och vad jag kan göra för att göra en annans upplevelse av sig själva bättre, och mindre plågsam; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse se och förstå att jag faktiskt aldrig varit snäll eller barmhärtig på riktigt, utan att jag endast spelat dessa karaktärer för att få någonting tillbaka från andra; således åtar jag mig själv att sluta att bara bry mig om mig själv, utan att bry mig om allt och alla som är här – och släppa min självupptagenhet, och idén om att det bara är jag som betyder någonting  – alla betyder någonting jämlikt!

Dag 71: Du Ger Ju Inte Tillbaka!

Jag har upptäckt en tendens inom mig själv att bli arg/frustrerad när människor inte ger tillbaka till mig det jag tycker/ser mig själv ge till dem. Ett exempel är då jag arbetar; mitt arbete går i stort sett ut på att ge andra service – och desto bättre service jag ger desto högre är chansen att jag kommer att få dricks, och därför är jag mån om att ge så bra service som möjligt. Ibland händer det att jag gör väldigt mycket för någon enstaka kund, men att denna kund inte ger mig något dricks överhuvudtaget – då blir jag arg/frustrerad. Inom mig själv brukar då tankar kommer upp såsom: ”snåljåp” – ”hon kan ju inte uppskatta någonting jag gör!” – och jag brukar då förtrycka min ilska och låtsas som om jag inte bryr mig – men sanningen är att jag bryr mig och att jag mycket gärna vill ha någonting tillbaka för vad det är jag gör.

Samma scenario spelar ut sig själv tillsammans med min partner – då jag i vissa ögonblick känner och upplever det som om att jag ger någonting till min partner, jag gör någonting storartat, och naturligtvis ska jag ju då ha någonting tillbaka, eller hur?! Och om jag då inte får tillbaka tillräckligt så känner jag mig berövad, och jag går in i en tyst och passiv ilska. Och naturligtvis tänker jag ju då, som en sorts försvarsmekanism för att bevara idén av mig själv såsom fredlig, och omtänksam att: ”jag bryr mig inte” – ”jag ger ju alltid ovillkorligt” – men det är inte sant för om jag är ärlig mot mig själv så ser jag att jag reagerar, och att jag faktiskt är arg och frustrerad, och att jag känner mig berövad min förtjänst för att jag var så snäll/givmild/omtänksam.

Lösningen är ett ge utan att förvänta mig någonting tillbaka. Djur är väldigt bra på att ge helt ovillkorligt. Min katt till exempel, den går fram till mig utan några som helst förväntningar, och stryker sig mot mig – för att den vill bli klappad och kelad med. Men om jag inte klappar eller kelar med den, då blir den inte arg, eller frustrerad, eller tänker att jag är jäkla as för att jag inte klappade eller kelade med den. Nej, den bara andas, och fortsätter att röra sig själv här, och utforska/leka/ha roligt och leva sin dag. Så jag måste alltså tillåta mig själv att bli en katt helt och fullt ut, och leva utan förväntningar, utan hopp, och utan att projicera bilder in i framtiden av hur jag vill att saker och ting ska hända.

Det är också intressant att se hur jag ofta baserar det jag ger till andra på det jag redan får. Tillexempel, om någon är hjälpsam, eller öppen mot mig, så kommer jag att vara detta tillbaka till den andra människan – men om den människan inte är öppen, eller hjälpsam, kanske det motsatta – då kommer inte jag heller vara öppen och hjälpsam. Istället för att leva ord ovillkorligt, och självständigt vill baserar jag alltså mitt leverne på hur andra är mot mig, och ger tillbaka utifrån hur jag uppfattar och känner att jag får. Detta är väldigt begränsande, och håller mig själv naturligtvis tillbaka – för det handlar ju inte om andra, och vad andra ger eller inte ger till mig – utan det handlar om mig, och min självuppriktighet, och vad jag tillåter och accepterar, och inte tillåter och accepterar mig själv att leva och inte leva. En katt ger sig själv som intimitet, och öppenhet oavsett om jag ger någonting tillbaka – eftersom katten uttrycker sig själv självständigt, och utan att existera i ett beroendeförhållande där den ”måste ha någonting tillbaka”.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja ha någonting tillbaka när jag ger av mig själv till en annan – och känna det som om att jag – om jag inte får någonting tillbaka – att jag då blivit/är berövad och jag gett av mig själv i onödan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge av mig själv utifrån en utgångspunkt av separation – där jag ger av mig själv för att få någonting tillbaka, och där jag har en hemlig plan inom mig själv – ett hemligt begär om hur jag vill att ögonblicket ska spelas ut, och precis vad som ska hända i ögonblicket – istället för att tillåta och acceptera mig själv att leva varje ögonblick här ovillkorligt, och inte planera inom mig själv vad som ska hända, och hur det ska hända – utan agera i jämlikhet med min omgivning och med just det ögonblick jag möter här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förvänta mig själv av andra att de ska vara mot mig såsom jag tycker mig vara mot andra – och därför om jag är snäll eller givmild mot en annan – att känna/uppleva/tänka att den andra människan ska vara snäll/givmild tillbaka – och om denne människan inte är det; att bli arg och frustrerad och tänka att den andra människan är dålig, girig och en snåljåp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha tankar om människor i min värld, om hur jag tycker de är mot mig – och basera dessa tankarna utifrån hur bra/dåligt jag tycker de svarar på mitt uttryck gentemot dem – och känna/tycka att om någon inte är ”snäll” mot mig – och ger mig ”omtänksamhet” – att då genast bli arg/frustrerad på den andra människor och tänka/tycka att den andra människan är dålig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att evaluera människor inom mig själv utifrån ett betygssystem om hur snäll/omtänksamma/givmilda jag tycker de är mot mig – och endast etablera förhållanden, och nära intima kontakter med människor jag tycker/känner är likadana som jag och allstå alltid befinner sig i karaktären av att vara snäll/omtänksam/lugn/givmild

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa i förhållande till människor i min värld en idé att det är positivt, och gynnsamt om man är sedd som god, snäll, och givmild – och utifrån denna tron sträva efter att få bli sedd som god, snäll och givmild av andra – och i detta förtrycka, och kompromissa mig själv – och göra saker och ting som jag inte vill göra, endast för att få andra att bli nöjda, och känna sig glada

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig tvingad/pressad att ge tillbaka när jag känner det som om någon gett till mig – och genast uppleva/känna mig själv underlägsen och skuldsatt till någon som ger mig någonting; och endast bli lugn inom mig själv när jag kan ge tillbaka någonting av samma värde eller storlek – istället för att tillåta och acceptera mig själv att ta emot här som andetaget – och inte skapa en idé av mig själv såsom att vara sämre och mindre värd än vad andra är – för att jag inte har lika mycket pengar som andra, eller för att jag tagit emot någonting av en annan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ge och ta emot ovillkorligt och utan några hemligheter, eller några baktankar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att jag förtjänar att få tillbaka det jag ger – och tänka att om jag inte får tillbaka det jag ger, att jag då har en rätt att bli arg och frustrerad – att skrika, och att visa mitt missnöje; istället för att tillåta, och acceptera mig själv att se, inse och förstå att det missnöje jag upplever inte är någon annans fel – eftersom det är jag som skapat detta missnöje genom att förvänta mig själv att få tillbaka av andra människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv förödmjukad och hånad om jag inte får tillbaka det jag ger till en annan, och känna det som att jag blivit lurad och tänka inom mig själv att: ”jag ska då inte ge till han/henne sådär igen för hon/han ger ju inte tillbaka till mig!”

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd och känna ångest att anledningen till att människor inte ger tillbaka såsom jag tycker de borde göra, är för att de är arga/frustrerade på mig och inte vill ha någonting med mig att göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att basera mitt egenvärde på hur mycket jag får från andra människor, och tänka att: ”om jag får mycket från andra människor betyder det att jag är omtyckt, och att jag således har ett värde” – istället för att se, inse och förstå att jag inte behöver definiera mitt värde i förhållande till andra människor, och jag inte behöver göra mig själv till en slav åt andra – genom att behöva få från andra – utan att jag kan istället ge till mig själv såsom jag vill – och stoppa separation inom och som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv inom och som mig själv genom att vilja ha från andra det jag ännu inte givit till mig själv – istället för att ge till mig själv det jag märker att jag vill ha, och söker efter inom andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå att jag aldrig kommer att kunna hämta, och få hos andra – det jag ännu inte velat ge till mig själv – och jag inser, ser och förstår att det är fullständigt ohållbart att hela tiden leva genom att söka efter delar av mig själv hos andra, istället för att helt enkelt skapa/utveckla mig själv såsom dessa delar/uttryck jag ser hos andra människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte tillåta och acceptera mig själv att uttrycka mig själv utan att planera, utan baktankar – och ta varje ögonblick som det kommer – och alltså inte ha en plan i mitt huvud om hur jag vill att ögonblicket ska spelas ut – utan jag lever här till fullo i varje andetag och tillåter och accepterar inte mig själv att tänka mig in i framtiden, eller existera i en alternativ verklighet i mitt sinne där jag tänker på hur ögonblicket kunde varit

Jag åtar mig själv att ge mig själv ovillkorligt, och uttrycka mig själv här utan baktankar eller hemliga planer inom mig själv om hur jag vill att andra människor ska svara mot mig, och ska uttrycka sig själva tillbaka mot mig

Jag åtar mig själv att leva varje ögonblick här såsom andetaget, och inte förvänta mig något, eller ha några förhoppningar – utan i varje ögonblick stå tyst och stabil i och som min mänskliga fysiska kropp – och inte vilja ha någonting mer, eller någonting mindre

Jag åtar mig själv att inte förvänta mig själv att andra ska vara mot mig såsom jag tycker att jag är mot dem – utan istället uttrycka mig själv ovillkorligt här, och leva ord ovillkorligt som mig själv – där jag inte blir arg och frustrerad om jag inte får tillbaka vad jag ger – eftersom att få tillbaka inte är någonting jag behöver, eller tillåter och accepterar att påverka vem jag är i ögonblicket

Jag åtar mig själv att inte poäng-, och värdesätta människor utifrån hur bra jag tycker de ger till mig – utan istället stå här som andetaget när jag interagerar med människor, och inte fördöma människor utifrån hur bra jag upplever att de tillfredställer mina begär

Jag åtar mig själv att inte värdesätta och betygsätta människor inom mig själv utifrån hur bra jag tycker de lever/liknar karaktären av att vara snäll/omtänksam/lugn/givmild – och istället åtar jag mig själv att utforska alla typer av människor utan någon slags upplevelse involverad i det hela

Jag åtar mig själv att ge och ta emot här utan några baktankar eller upplevelse – utan stå en och jämlik med min mänskliga fysiska kropp och uttrycka mig själv här

Jag åtar mig själv att sluta vara nervös/rädd för att människor i hemlighet och utan min vetskap är arga och frustrerade på mig, och känner sig missnöjda med hur jag medverkar och interagerar i ögonblicket

Jag åtar mig själv att inte skapa och göra mig själv till en slav åt andra människor genom att vara beroende av att andra människor ska ställa sig till mig i ett positivt ljus – utan jag tillåter och accepterar mig själv att istället uttrycka mig själv här oavsett vilken slags emotionell/känslomässig upplevelse andra kan tänkas ha

Jag åtar mig själv att ge till mig själv det jag vill ha från andra – och att genom självskriverier, och självförlåtelse – undersöka vad det är jag önskar få från andra människor, och fråga mig själv hur jag kan leva/ge detta till mig själv och sedan därefter – skapa och uttrycka mig själv såsom det jag vill att andra ska ge mig

Jag åtar mig själv att utveckla/leva såsom de delar/uttryck jag söker hos andra – och således uttrycka mig själv, och ge av mig själv i varje ögonblick utan att vilja ha någonting tillbaka – eftersom jag står inom och som mig själv självständig och fulländad

Jag åtar mig själv att inte tänka framåt, eller skapa en alternativ verklighet i mitt huvud om hur jag tycker/upplever att ögonblicket borde a spelats ut – och jag tillåter och accepterar mig själv att istället uttrycka, och röra mig själv i varje ögonblick utan några förhoppningar, och några förväntningar