Tag Archives: onödig

Dag 345: Onödig Nervositet

Idag skrev jag en tentamen och blev väldigt nervös. Denna nervositeten kom inte upp omedelbart när jag började skriva, ut kom smygande, och blev först intensiv när jag märkte att vissa frågor i min tentamen var komplicerade, och innehöll sådant som jag inte omedelbart visste svaret på. Alltså, när det fanns en sannolikhet att jag skulle misslyckas, det var jag då jag började bli nervös.

Om jag tittar närmare på vilka tankar som rörde sig inom mig, kan jag se att det var framförallt en som låg bakom nervositeten: ”Vad händer om jag inte klarar det, kommer jag någonsin att lära mig det här, eller är det för svårt för mig? Har jag lagt ned tid på den här kursen i onödan?” – Nervositeten handlade alltså i grund och botten om hjälplöshet och rädslan inför att stå maktlös och inte kunna ta mig igenom kursen hur mycket och kraftfullt jag än försöker och driver mig själv.

Jag pratade med min partner om denna punkt, och hon noterade att jag nästan aldrig brukar lyckas med mina tentamina, men att jag trots det nästan alltid är väldigt nervös. Jag håller med om att den nervositeten jag upplever faktiskt inte är befogad, för det är nästan obefintligt att jag inte skulle klara mig igenom mina prov, men trots det blir jag ändå nervös. Alltså, nervositeten har ingenting med provet att göra, den har ingenting med min förmåga att studera att göra, den har att göra med en idé jag skapat av mig själv, där jag ofta förväntar mig att jag ska misslyckas, och tror att jag inte ska kunna klara av utmaningar i min verklighet, trots att jag nästan alltid gör det; det handlar om självkännedom och självtillit – ord som jag ser att jag måste utforska och titta djupare på så att jag kan låta mig själv en gång för alla släppa taget om denna nervositeten och misstron mot mig själv.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i nervositet när jag står inför en utmaning som jag inte vet om jag kommer att lyckas med eller inte, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att automatiskt reagera i nervositet, stress och ångest när jag inte har full kontroll över en situation, och jag inte vet precis hur jag ska hantera situationen för att skapa ett positivt utflöde

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös och ångestfylld när jag står inför en utmaning i min värld där jag måste handla snabbt, och effektivt, och jag måste skapa någonting, eller klara av någonting inom en viss tidsram, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig pressad, och ångestfylld när en utmaning, en punkt i mitt liv ska handhas inom en viss tid, och ett visst resultat ska nås inom denna tiden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé om mig själv att jag misslyckas vanligtvis, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid ett minne, när jag var liten och gick i skolan, och jag gjorde ett matteprov, som jag inte lyckades gå igenom tillräckligt effektivt, och jag började gråta, och känna mig misslyckad, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att utifrån detta minnet definiera och se mig själv såsom att inte vara effektiv, och inte vara stabil i förhållande till att hantera utmaningar och åtaganden som ska göras inom en viss tidsram

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös inför att jag ska missa information, inför att jag ska missa viktiga aspekter, och inför att jag inte ska klara av att svara på, eller hantera den situationen som jag befinner mig i, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att stressa upp mig själv, bli nervös, och ångestfylld, istället för att låta mig själv ta den tiden som jag behöver, för att gå igenom, och för att etablera till mig själv ett svar, och etablera för mig själv ett sätt att hantera situationen, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte andas, föra mig själv tillbaka hit, och se, inse och förstå att jag är mer effektiv när jag låter mig själv lugna ner mig själv, och vara metodisk, och låta information smälta innan jag tar ett beslut och agerar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv såsom en svag människa som inte hanterar pressade och utmanande situationer särskilt väl, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att det är någonting fel på mig, och att jag inte kan ändra denna upplevelse av nervositet, eftersom den är så pass grundmurad, och så pass totalt inkörd i vem jag är, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att acceptera denna personlighet, och denna karaktär, istället för att jag tillåter mig själv att gå ut ur denna personlighet, och skriva, applicera självförlåtelse, och motivera mig själv till att göra grundarbetet, så att jag således kan komma ut ur denna karaktär och låta mig själv gå igenom utmanande och svåra situationer, pressade lägen, utan att jag går in i nervositet och ångest, och rädsla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att jag inte kan ändra denna nervositet eftersom den är alltför stark, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå, att anledningen till varför jag har problem med att ändra på denna karaktär, är därför att jag inte gått tillräckligt djupt, för att se exakt var och hur jag låtit mig själv skapa mig själv som denna karaktär, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte fråga mig själv, vad är det jag får ut av att vara nervös? Varför är det jag vill hålla kvar vid att vara nervös?

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja hålla kvar vid nervositet eftersom det ger mig en positiv kick, och känsla av spänning, och fungerar som ett avbrott från min vardag, som jag annars upplever såsom väldigt tråkig, och ofullständig, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja, och se fram emot att bli nervös då och då, eftersom det uppstår en slags känsla av närvaro, och att allting sker, och händer här, och att jag är i stormens öga så att säga, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag kan leva, motivera, och styra mig själv i mitt liv, utan att jag för den sakens skull måste bli nervös

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte låta mig själv skapa ett fullständigt, fullgörande liv, ett liv där jag är här i varje ögonblick, där jag är här i varje andetag och gör vad som ska göras, och där jag således inte måste ha diverse emotionella droger för att uppleva mitt liv såsom att vara värt någonting, och ha spänning, äventyr, och upphetsning, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas, och ta mig själv tillbaka hit till och som min mänskliga fysiska kropp, och öva mig själv på att leva ett fulländat och fullgörande liv i varje ögonblick, genom att vara här med mig själv fullständigt, och tillfullo ta del av varje ögonblick som kommer in i min närvaro

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös, och ängslig inför att leva ett liv utan nervositet, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro, och tänka att ett liv utan nervositet, eller ångest, inte är händelserikt, det innehåller ingen fart eller fläkt, utan det är istället en slags död, där ingenting händer, där ingenting sker, och där ingenting rör på sig såsom jag skulle vilja och önska att det gör, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av emotioner för att motivera mig själv, och röra mig själv i mitt liv

Självåtaganden

När jag märker att blir nervös, och ängslig, när jag står inför en utmaning, då stoppar jag mig själv, jag andas och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att jag kan gå igenom denna utmaning, och denna situation utan nervositet, och utan ängslan, således åtar jag mig själv att andas, och stabilisera mig själv i min kropp, lugna ner mig själv, och sedan hantera situationen efter bästa förmåga utan att vara ängslig, stressad eller nervös

Jag åtar mig själv att släppa taget om denna nervositet och förstå att den inte gör mitt liv mer fulländat, mer givande och exalterande, utan allt den gör är att vara i vägen för mig att verkligen leva och uttrycka mig själv i mitt liv och stå som stabilitet och vara effektiv i min dagliga applikation av mig själv i min verklighet och värld

 

Dag 327: Konsten Att Inte Döma

Denna vecka har jag fått läsa om ämnet rättslära, vilket är ett väldigt filosofiskt ämne, och som jag upplevde vara hårklyverier och en knappologi – alltså väldigt onödigt.

När jag läste om alla dessa rättsteorier blev jag irriterad, och stingslig – det kändes som om att jag slösade bort min värdefulla tid med att läsa det här, och dessutom hade jag svårt att förstå vad författarna menade. De använda sådana obskyra ord att jag kände mig helt borttappad. Konsekvensen av att jag gick in i den här upplevelsen blev ineffektiva studier, jag lärde mig inte särskilt mycket, och dessutom var det inte särskilt bekvämt att studera heller, eftersom jag var inne i den här upplevelsen av att vara irriterad.

Men, nu är det som så att det här ämnet, hur jag än upplever det, faktiskt visar mig någonting om mig själv. Rättslära representerar nämligen orden noggrannhet, fokus, och konsekvent tänkande, eftersom det är dessa färdigheter man måste ha för att kunna tillägna sig ämnet. Anledningen till att jag blev irriterad, och frustrerad var bl.a. därför att just noggrannhet och färdigheten att kunna systematiskt gå igenom någonting, är saker som jag inte tillfullo behärskar. Jag hoppar gärna från ämne till ämne, från sak till sak, och stannar helst inte kvar i ett område allt för länge – jag vill vidare till nästa. Genom att läsa rättslära, och ta till mig ämnet kan jag träna mig på att leva orden noggrannhet och systematik – vilket är någonting som jag ska göra för mig själv.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli irriterad, frustrerad, och stingslig när jag läser rättslära, eftersom jag tycker det går onödigt sakta, och att författarna har ägnat otrolig möda på att utforska någonting som i grund och botten är onödigt – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att fråga mig vad slags färdigheter och förmågor jag kan ta mig till genom att läsa och studera rättslära, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att en anledning till varför jag blev stingslig och irriterad, är just för att rättslära kräver fokus, tålamod, och noggrannhet, vilket är ord som jag ännu inte tillfullo bemästrar

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att tillfullo hänge mig själv till att studera rättslära, trots att jag upplever rättslära som onödigt, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att titta på vad jag kan lära mig av att läsa rättslära, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det faktum att jag blev arg när jag satte mig och började läsa, faktiskt visar mig att det är någonting med rättslära som jag ännu inte behärskar, och att det därför finns någonting för mig att lära mig inom ämnet rättslära

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ovillkorligt låta mig själv närma mig nya ämnen, upplevelser, färdigheter, och förmågor, och således inte döma dem, utan istället se vad jag kan lära mig, och ta med mig utifrån att gå dessa punkter tillfullo, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att när jag möter en ny punkt, såsom rättslära, och en upplevelse kommer upp inom av att ’detta är tråkigt’ eller ’detta är onödigt’ att jag då trots denna upplevelse – ovillkorligt låter mig själv närma mig ämnet

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att låta mig närma mig nya områden, ämnen, och kunskaper fördomslöst och utan några förutfattade meningar, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att döma ut rättslära innan jag ens satt mig in i ämnet, och döma ut ämnet på basis av att jag upplevde att det var svårt för mig att ta mig till ämnet – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv istället för att reagera – andas – och driva mig själv till att sätta mig in ämnet och lära mig ämnet – och ha tålamod med mig själv – och alltså inte döma ut endast för att jag har en negativ upplevelse inom mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte närma mig nya områden, nya fakta, och nya omständigheter fördomsfritt, och således låta mig själv se dem, uppleva dem, ta del av dem, och lära mig om dem, utan att ha en upplevelse, en åsikt, eller en idé av vad de är – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att jag kan lära mig någonting nytt från allt i min värld, och det hela handlar om vem jag är i förhållande till vad jag gör, och hur jag låter mig själv närma mig vad det är jag gör

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att när jag dömer ut någonting, och närmar mig denna saken från en utgångspunkt av att vara arg, frustrerad, eller irriterad, då omöjliggör jag för mig själv att lära mig någonting om denna saken, och jag skapar min självupplevelse till att vara obekväm, jobbig, och otillfredsställande, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att närma, oavsett vad det är, utan fördömande, utan upplevelser, utan istället med vidöppna, och fördomslösa ögon

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att när jag närmar mig någonting nytt utifrån en utgångspunkt av irritation, ilska, och frustration, så placerar jag ett skynke ovanför denna nya saken, och låter mig själv endast se, och uppleva om denna nya sak, det jag själv upplever inom mig, varför jag helt och hållet förlorar verkligheten, och förlorar min koppling, och direkta interaktion med vad som är här; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att disciplinera mig själv till att närma mig nya saker, omständigheter, utmaningar, färdigheter, och förmågor, inte utifrån en upplevelse, utan istället med utgångspunkt i och som min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att när jag tillåter mig själv att reagera på någonting nytt, och skapa åsikter, och idéer om detta nya, då kastar jag bort en möjlighet för mig själv att växa, och expandera, för vem vet vad jag hade kunnat lära mig, vad jag hade kunnat göra, och vad jag hade kunnat förstå om jag hade hängett mig till denna nya punkten som dykt upp, och låtit mig själv gå den tillfullo utan några fördömanden, och utan några idéer – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ovillkorligt, fullständigt, och helt, hänge mig till nya punkter i min värld, oavsett vad det är – och låta mig själv lära känna dessa nya punkter innan jag avgör mitt förhållande till denna nya punkt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte genom att läsa och studera rättslära, låta mig själv träna på att leva, och applicera orden noggrannhet, systematik, fokus, och abstrakt tänkande, och således låta mig själv använda denna kurs i skolan till att expandera mig själv, växa, och bli mer effektiv, direktiv, och styrande i mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att hela mitt liv, mitt arbete, mina studier, mina fritidsintressen, är ett enda stort smörgåsbord för mig med en massvis av aktiviteter i vilka jag kan leva, och öva mig själv på att leva ord, träna förmågor, expandera, och förbättra mig själv, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att hänge mig själv till att se vad jag kan lära mig själv, och hur jag kan expandera mig själv genom de olika aktiviteter som finns i min vardag

Självåtaganden

När jag märker att jag fördömer, skjuter bort, och reagerar på någonting nytt som kommer in i min värld, som jag upplever ett motstånd gentemot, inte riktigt förstår nyttan med, eller förstår vad jag ska göra med, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att jag genom att fördöma, reagera, och skjuta bort någonting som jag inte förstår, att jag då begränsar mig själv, och håller mig själv tillbaka, och omöjliggör för mig att expandera, utöka, och förbättra mig själv; således åtar jag mig själv att hänge mig själv till de nya saker som dyker upp i min värld, och se vad det är jag kan lära mig om mig själv, och hur det är jag kan expandera, röra mig själv, och förbättra mig själv genom de olika aktiviteter jag hänger mig till i min värld

Jag åtar mig själv att närma mig aktiviteter i min värld i stabilitet och fysisk närvaro – och jag åtar mig själv att närma mig aktiviteter och omständigheter fördomslöst och utan några förutfattade meningar – och jag åtar mig själv att göra detta genom att andas – och vara här – fysiskt – praktiskt – med min kropp – och interagera utan tankar

Jag åtar mig själv att närma mig rättslära utan fördömanden eller reaktioner, och således åtar jag mig själv att använda mig av rättslära för att leva orden noggrannhet, stabilitet, fokus, och att vara systematisk – och således åtar jag mig själv att använda mig själv av de olika aktiviteter och åtaganden jag har i min värld för att expandera mig själv och bli mer effektiv i min applikation av mig själv

Enhanced by Zemanta

Dag 146: Den Otroligt Onödiga Rädslan Slår Tillbaka

Självskriverier

Idag hade jag en mycket jobbig dag, eftersom det var mycket reaktioner, och upplevelser som kom upp inom mig. Men – jag har lärt mig att när en sådan jobbig dag dyker upp finns det en lösning – och det är att ANDAS – och det är vad jag ägnat min dag åt; att andas igenom alla de upplevelser som kommit upp inom mig.

Men – det räcker inte med att andas utan det fungerar bara som en temporär brygga, så att man kan hantera, och gå igenom sin dag utan att kollapsa och känna det som att allt är ”hopplöst”. Man måste också ta itu med det som pågår inom en – och det är vad jag ska göra nu.

Så – den primära punkt jag upplevt idag har varit rädsla inför framtiden. Och det har kommit upp inom mig själv i form av tankar om framtiden, och jag har tänkt på min tentamen, på hur jag ska skriva min tentamen, på hur, och var jag ska studera inför min tentamen. Jag är tänkt på om det kommer gå bra med min tentamen, eller om det kommer dåligt – och vad som kanske skulle hända i mitt liv (eller inte hända) om det gick dåligt på min tentamen. Så, kortfattat kan man beskriva min dag som att väldigt mycket onödigt skit har florerat mellan mina öron som jag mår mycket bättre av att TA BORT och SLÄPPA TAGET OM.

Jag har också kommit fram till hur egoistiskt det är att ha denna typen av rädslor inför hur det ska gå i mitt liv, och hur jag ska klara mig, och vad jag ska göra om inte det händer, eller om det där händer. För tänk – när jag sitter och oroar mig själv inför sådana petitesser finns det människor som faktiskt inte har något att äta, de har ingenstans att bo, de har inga varma kläder – och de har överhuvudtaget ett fullständigt värdelöst liv – och så sitter jag och oroar mig själv inför min tentamen.

Så jag har insett att det finns VIKTIGARE saker än att oroa mig själv inför hur saker och ting kommer att gå i mitt liv, och det är att oroa mig själv för hur saker och ting kommer och gå för ALLA MÄNNISKORS liv – och istället för att vilja säkra min överlevnad i denna världen, och bygga upp mitt eget liv helt avskärmad från allt som heter verklighet – att göra någonting, och prioritera att skapa ett liv som är bäst för alla – på alla sätt och vis; så det är vad jag ska ägna mig själv åt.

Nåväl – nedan ska jag applicera självförlåtelse, och självåtaganden – och därefter kommer jag i mitt liv praktiskt att leva dessa ord för att på så vis förgöra denna rädslan en gång för alla.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå hur egoistiskt det är att oroa mig själv för hur det kommer gå i mitt liv – och bara mitt liv – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se att det finns en hel värld runtomkring mig, som är lika värdefull, och verklig som jag är – och som jag således måste bry mig om också

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i mitt huvud planera inför, och fantisera om hur jag ska skriva min tenta – och fantisera om hur det kommer att gå att skriva min tenta – vad jag kommer att skriva för betyg, och hur detta sedan kommer att influera min framtid i fråga om vilket jobb jag kommer att få – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt över framtiden, och bli besatt av vad som kommer hända i framtiden – och hur jag kan hantera vad som kommer hända i framtiden – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva, och uttrycka mig själv här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att spendera en alldeles absurd mängd andetag att tänka på framtiden – istället för att leva här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag inte kan leva i framtiden – eftersom framtiden endast existerar i mitt huvud, och att den enda platsen som jag kan leva på är HÄR – i och som detta andetag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att så fort jag inte studerar minst 8 timmar om dagen, börja bli orolig, och nervös att jag studerar för lite och att jag kommer att halka efter – och att jag inte kommer att ha kontroll på mina studier, och att jag när jag gör tentan – inte kommer veta svaren på frågorna som presenteras i tentan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest – nervositet och rädslan inför att jag kommer sitta på tentadagen och vara ställd inför frågor som jag inte har någon som helst aning om svaret på – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att jag kommer misslyckas

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att närma mig mina studier från en utgångspunkt av och som rädsla – och ångest – såsom känslan, och upplevelsen att – om jag inte studerar varje sekund, och varje minut av mitt liv så kommer allt gå åt helvete, och det finns ingenting jag kan göra åt det; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta det lugnt med mina studier – att andas – att slappna av och att tillåta och acceptera mig själv att vara ett med ögonblicket här – vara ett med min kropp här

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se hur katter lever utan någon som helst rädsla inför framtiden – och utan någon som helst önskan om att bli ”den bästa katten” – och ha den ”bästa kattkarriären” – eller bli den mest ”älskade katten” – utan katter TAR DET LUGNT – DE SOFTAR OCH SOVER – och de oroar inte sig själv inför någonting som ännu inte är här – och således åtar jag mig själv att ta efter katter, och leva det som jag ser katter lever – och således lära mig själv att koppla av och ta det lugnt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag vaknar på morgonen, att genast tänka, och oroa mig själv för att jag inte kommer att hinna med allting under dagens lopp – att jag inte kommer hinna med mina studier, att jag inte kommer hinna med att ta hand om mina ansvar och åtaganden – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det hjälper mig ingenting att oroa mig själv – utan att oroa mig själv gör mig bara helt obekväm inombords, och mindre kapabel att hantera, och leva mitt liv på effektivt och disciplinerat sätt

Självåtaganden

När jag märker att jag oroar mig själv inför mitt eget liv, inför min framtid, inför att mina ägodelar ska försvinna, eller att någonting hemskt ska hända mig; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att denna oron inför endast mitt liv är fullständigt egoistiskt – eftersom det finns ju SÅ MÅNGA andra människor, djur, och varelser som lever HÄR och som jag fullständigt skiter i; således åtar jag mig själv att sluta oroa mig själv inför bara mig själv – att istället vidga mitt perspektiv och se att det finns SÅ MYCKET MER HÄR än bara jag och mitt liv

När jag märker att jag tänker, och fantiserar om hur det kommer gå på min tenta – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att DET HJÄLPER INTE ett skit att oroa mig själv inför min tenta – jag kommer inte skriva bättre om jag oroar mig själv – jag kommer faktiskt med all sannolikhet att skriva sämre eftersom jag istället för att plugga lugnt och samlat befinner mig själv i ett tillstånd av ångestupplösning; således åtar jag mig själv att SLUTA OROA MIG – att SLUTA TÄNKA PÅ FRAMTIDEN – och att istället andas – ta det lugnt – och ”go with the flow” så att säga – ta ett andetag i taget och göra det som jag ser är effektivt, och ger goda resultat – och inte basera mitt leverne på ångest för det är litterärt talat helt värdelöst

Jag åtar mig själv att spendera en ALLDELS ABSURD MÄNGD andetag på mig själv – alltså ALLA ANDETAG – och att sluta spendera andetag på rädslor, känslor, emotioner och tankar – för det är bara skit som jag inte behöver för att leva och uttrycka mig själv här

När jag märker att jag sitter, står, eller går och funderar på framtiden – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår det är ett jävla slöseri med tid att tänka på framtiden – framförallt med tanke på att FRAMTIDEN INTE FINNS – den finns bara i mitt huvud och är inte ens en objektiv och faktiskt verklighet; således åtar jag mig själv att spendera min tid – mina andetag – HÄR – på att leva praktiskt i och som denna objektiva och faktiska verklighet

När jag märker att jag blir orolig, nervös, och kollrig för att jag inte studerar 8 timmar om dagen – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att visserligen kommer jag lära mig mer om jag pluggar 8 timmar om dagen – men det ursäktar inte det faktum att jag blir rädd när jag inte gör det – för varför blir jag rädd? Är rädsla någonsin rättfärdigat? NEJ! För rädsla leder alltid till självkompromiss och att jag istället för att leva – väljer att leva för rädsla – vilket inte är leva utan istället följa; således åtar jag mig själv sluta följa efter min rädsla, utan istället ifrågasätta min rädsla – och leva praktiskt – och utifrån beaktanden som är objektiva och verkliga och inte baserade på självintresse utan på insikter om hur denna världen fungerar – om var jag vill placera mig själv i denna världen och varför

När jag märker att jag upplever ångest, nervositet, och rädsla inför att jag på tentadagen ska ställa inför en tenta som är mig övermäktig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att DET TJÄNAR INGENTING TILL att vara rädd inför hur saker och ting kommer gå – vad jag kan göra är att praktiskt förbereda mig själv, och att förstå att rädsla alltid är baserat på tron att jag kan förlora någonting av mig själv om jag inte alltid är så jäkla bra på allt jag gör; således åtar jag mig själv att förbereda mig själv praktiskt inför punkter jag möter i min värld, och att sluta ha förväntningar på mig själv om att saker och ting ska gå bra – och att jag ska lyckas – och istället leva egenvärde och vara stabil inom och som mig själv oavsett vad slags resultat jag får

När jag märker att jag närmar mig mina studier utifrån utgångspunkten att ”helvete! Om jag inte pluggar hela den dagen i maxfart då kommer allt att gå åt helvete!” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att NEJ – saker och ting kommer inte att gå åt helvete – för det första för att helvetet inte existerar, och för det andra för att mina rädslor inte ger en objektiv, och korrekt bild av de konsekvenser jag manifesterar som mig själv genom mitt leverne; således åtar jag mig själv att istället för att leva i fruktan för att jag kommer att misslyckas – att istället bli väldigt specifik med exakt vad slags praktiska handlingar som krävs för att få det resultat jag ser är bäst för mig i mitt liv – och således sluta oroa mig själv inför hur saker och ting kommer att gå – och istället gör det som krävs för att få saker och ting att gå som jag vill att de ska gå

Jag åtar mig själv att lära mig själv från katter – eftersom jag ser att de kan leva på ett sätt som jag skulle må mycket bra av om jag levde på samma sätt – och således åtar jag mig själv att 1) ta det lugnt – och slappna av – framtiden kommer hit tillsist – eller? 2) ta den tid jag behöver att verkligen mysa med mig själv och min kropp här, och njuta av ögonblickets enkelhet 3) ge fan i all prestationsångest – vafan ska jag prestera för? Jag är ju en katt och är nöjd med att vara en katt (jag menar människa)

När jag vaknar på morgonen och märker att jag tänker på att saker jag kanske inte kommer hinna med under dagen – och att jag oroar mig själv inför hur saker kommer att gå; då stoppar jag mig själv, jag tar andetag, och för mig själv tillbaka hit; och jag åtar mig själv att precis som katterna – vakna lugnt, stilla, och bekvämt – utan att stressa mig själv i överlevnadsmode – utan istället ta det lugnt – göra någonting jag tycker är roligt, äta min frukost – och sedan sätta mig och ta tag i min dag – och göra vad som praktiskt behövs – UTAN ATT TÄNKA PÅ DET!