Tag Archives: önskan

Dag 310: Är Stress Praktiskt?

Stress är inte bra för kroppen och för närvarande är det någonting jag låter min kropp gå igenom p.g.a. hur jag reagerat gentemot det faktum att jag om inom några dagar skriver min tentamen. Sunt förnuft är att jag kan studera inför min tentamen, göra ett bra resultat, ta hand om min kropp och samtidigt må utmärkt inom mig själv – stress behöver alltså inte existera utan det är märkligt nog ett val som jag gjort för mig själv i fullständig omedvetenhet.

Jag har alltså ett program inom mig som gör att jag blir stressad inför diverse utmaningar, och just i fråga om denna punkt jag möter nu i förhållande till stress rör det sig om en tanke, om att jag inte har tillräckligt med tid, och att jag p.g.a. att jag inte har tillräckligt med tid, därmed inte kommer hinna att studera allt relevant material, samt i och med detta inte få ett tillräckligt bra betyg på min tentamen för att stå upp till de förväntningar jag skapat inom mig själv av vilket slags betyg det är jag borde få på min tentamen.

Den stress jag upplever är alltså JAG – varför? Eftersom JAG har skapat den – i och med att jag ser på min stress utifrån detta perspektiv möjliggör för mig själv att förändra mig själv som stress, helt enkelt på den grund att jag är stress och alltså kan jag dirigera och styra mig själv såsom stressen för att inte längre ha den existerande inom mig i förhållande till min tentamen och i förhållande till tid.

För det är intressant, sett ur ett rent praktiskt perspektiv har tid i sig självt ingen stress inbakat i sig, inte heller är min tentamen något slags stressinjicerande medel, utan det är en praktisk omständighet, en praktisk situation, och att förbereda mig inför denna tentamen handlar om att sitta ner och studera, det handlar om praktiska saker – därför är slutsatsen den att stressen är helt onödig och faktiskt någonting som inte ens har något att göra med min tentamen, med mina studier, med min tidsplanering – den är i grund och botten helt irrelevant.

Saken är alltså den att jag gjort några fullständigt praktiska omständigheter till att vara emotionella omständigheter, någonting som är onödigt, och som endast tjänar till generera energi för mitt sinne – men faktum är att jag har makten att ta ett beslut att ändra mig, och det jag måste göra är att stoppa mig själv från att medverka i de tankar, och de mentala sinnesprat som genererar denna typ av besatthet inom mig själv gentemot min mina studier.

Vad är det då för tankar, och för sinnesprat som jag medverkar i som ligger bakom att jag skapar denna stressen? Jag kan se att det framförallt rör sig om projektioner, där jag tar min inbillade arbetsbörda, projicerar den in i framtiden, och att jag sedan börjar oroa mig för att det inte finns tillräckligt tid för mig att beta av min arbetsbörda och få allt gjort som jag måste få gjort.

Lösningen är att praktiskt leva här, sluta tänka på vad jag ska göra, hur jag ska göra det, när jag ska göra det, och istället vara här, och göra vad som måste göras här – inte tänka på vad som kanske kommer hända, utan vara HÄR, agera HÄR, ta beslut HÄR – och sluta tänka.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att generera och skapa stress inom mig själv genom att tänka på vad jag ska göra, genom att tänka på hur mycket jag har att göra, på vad jag måste hinna med, på vad jag måste göra, och på hur mycket tid jag har att göra det på, istället för att vara HÄR med och som min mänskliga kropp – andas, och ta beslut, och hantera vad som är här, göra det som är mest prioriterat, det som behövs göras först, och förstå att jag kan inte göra med än vad jag kan göra i ett andetag, mer än vad jag kan göra HÄR

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att i varje andetag stoppa mig själv när jag märker att jag börjar tänka på hur mycket jag har att göra, på vad jag måste göra, på hur mycket tid jag har, och huruvida jag har tillräckligt med tid för att göra det som måste göras – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett djupt andetag, föra mig själv tillbaka hit, och sluta oroa mig själv inför vad som måste göras, vad som behövs göras, hur mycket jag kommer hinna med, hur mycket jag inte kommer hinna med, och istället göra vad jag kan göra här i detta andetaget, för endast i detta andetag kan jag agera, och om jag är besatt av stress då är jag komprometterad och kan inte agera lika kraftfullt, vara lika närvarande, vara lika absorberande vad det gäller den information jag måste integrera för att kunna skriva min tentamen effektivt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte stoppa mig själv varje gång jag märker att jag vill gå in i tankar om framtiden, där jag utifrån en utgångspunkt av stress börjar evaluera hur mycket tid jag har, om min tid räcker, eller om jag planerat min tid fel, och vad konsekvenserna möjligtvis kommer bli av att jag planerat min tid fel, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta beslutet att genast stoppa denna typen av tankar, att ta mig själv tillbaka hit, och agera praktiskt och fysiskt för att hantera den situationen jag befinner mig själv – att leva lösningar – och den lösningen jag ser här är att sluta oroa mig själv inför vilket betyg jag kommer få på min tentamen, och istället ägna mig själv att studera inför min tentamen – eftersom denna punkten är här, denna punkten har jag kontroll över och är mitt ansvar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att spendera tid i mitt sinne, där jag istället för att praktiskt leva, röra mig själv, och motivera mig själv här, skapar illusioner, upplevelser, energier, och idéer om hur det går för mig, om det går bra, eller om det går dåligt, om jag lyckas, eller om jag misslyckas, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit, sluta stress, ge släpp ovillkorligt på min stress och istället leva, agera och uttrycka mig själv här – för det är här i detta andetag, i denna fysiska verklighet jag har makt att förändra och dirigera mitt liv – i mitt sinne är jag maktlös, där finns ingenting att göra, där skapas inte några faktiska positiva ackumulativa effekter, utan endast känslor, tankar, upplevelser, idéer som faktiskt inte har någon som helst relevans i mitt liv överhuvudtaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit till min mänskliga fysiska kropp, sluta stress, sluta springa omkring i mitt sinne, sluta jaga efter tid och istället leva med tid här – leva med vad som är här, hantera vad som är här, dirigera vad som är här, vara effektiv med vad som är här, och inte leva i en drömvärld i mitt sinne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att praktiskt handlar min situation om att hantera tid, vilket jag kan göra genom att skriva en lista om vad jag måste göra under dagen, och sedan beta av denna listan, och använda den tiden jag har, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det är inte till min förmån, att det hjälper mig inte på något sätt att praktiskt beta av och hantera mina ansvar om jag går in i och som rädsla och stress – stress är en fullkomligt onödig, irrelevant och tidsslösande upplevelse, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att när denna typen av stresstankar kommer upp inom mig, genast stoppa mig själv, och återgå till att beta av de olika punkter som jag skrivit upp på min ”att göra lista”

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in och som upplevelser i mitt sinne gentemot det jag måste göra, istället för att praktiskt hantera, ta tag i och göra det jag måste göra, således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att stress på något sätt hjälper mig att röra mig framåt i mitt liv, hjälper mig att hinna med mer, hjälper mig att klara av mer, hjälper mig att vara starkare och effektivare i min vardag, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur denna stress jag upplever är fullständigt onödig, hur den faktiskt inte leder till någonting – hur jag i egentligen mening bara går omkring och är stressad och har en upplevelse av att jag gör mycket, när jag rent faktiskt inte gör någonting överhuvudtaget utan endast upplever mig själv stressad i mitt sinne; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit, och ge släpp på stress, ångest och rädsla – att ge släpp på dessa upplevelser ovillkorligt – att inse att de inte behövs för att jag ska kunna hantera mitt liv effektivt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att röra mig själv i mitt liv utifrån en utgångspunkt av stress i tron att detta göra mig starkare, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stress inte göra att jag har mindre att göra, att stress inte förändrar mina praktiska omständigheter överhuvudtaget, stress är alltså ett onödigt tillägg till mitt liv som endast gör saker och ting svårare, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv, att ta ett andetag, föra mig själv tillbaka hit till och som min mänskliga fysiska kropp, och ta beslutet att sluta stressa, att sluta vara ångestfylld, att förstå att ingenting blir bättre av det utan att jag endast gör mitt liv ännu svårare

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att förstå att jag kan leva mitt liv, hantera mina ansvar, hantera mina åtaganden, utan att gå in i stress, utan att känna mig själv nervös, utan att göra det till en emotionell och känslomässig upplevelse, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att driva mig själv till att när jag går upp på morgonen, tills det att jag går och lägger mig på kvällen, vara fysisk, vara praktisk, och leva mitt liv utan att känna, utan att tänka, och utan att uppleva – att göra vad som behövs göras utan att tänka på det – att leva och agera i mitt liv utan att tänka på det – att vara här och röra mig själv effektivt utan att skapa en upplevelse om det

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i en upplevelse av stress, eller att jag börjar tänka tankar om hur lite tid jag har, om hur mycket jag har att göra, om vad jag måste göra och hur jag måste göra det, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser inser, och förstår att oavsett vad slags upplevelse jag skapar i mitt sinne kvarstår mina praktiska omständigheter som det var innan och därför är det helt onödigt att skapa någon som helst upplevelse om vad jag måste göra i mitt dagliga liv, och hur jag måste göra det; således åtar jag mig själv att som praktiskt lösning, skriva en lista på vad jag ska hänge mig själv åt under min dag, pricka av denna listan, att hantera min dag andetag för andetag – och göra detta praktiskt – och inte skapa en emotionell upplevelse av mitt liv

När jag märker att jag går in i stress, och håller kvar stress, i tron att stress på något sätt gör mig mer effektiv, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att stress gör mig endast stressad och ingenting mer – stress är inte en praktisk upplevelse, det är inte en faktisk hjälpande hand utan endast en emotionell energi som existerar inom mig och faktiskt gör mig sämre på att hantera, och dirigera mina dagliga ansvar – således åtar jag mig själv att släppa taget om denna energi och hantera mitt liv praktiskt, fysiskt HÄR – göra det som måste göras och inte tänka på det – agera – och inte tänka på det – vara praktisk – vara fysisk – vara här – ingenting mer – ingenting mindre

Enhanced by Zemanta

Dag 303: Leva i Luftslott

Om jag ser tillbaka på mitt liv så kan jag se att jag har haft en konsekvent tendens att bygga upp mitt liv och ta beslut om min framtid på basis av fantasier, drömmar och förhoppningar. Vad som är återkommande i fråga om dessa drömmar är begäret efter framgång – i alla de drömmar jag haft har själva grunden varit att jag ska lyckas och placera mig själv i en position där jag är respekterad, erkänd och högt ansedd.

castleofdreamswalc_1164809953_9260825Den rädsla som jag nu återkommande upplever inför framtiden är i förhållande till att inte kunna uppnå och realisera en sådan dröm om att i framtiden vara framgångsrik och lyckad. Frågan är egentligen varför jag vill manifestera min framtid utifrån denna utgångspunkt av att bli sedd av andra såsom framgångsrik och lyckad.

Det jag kan se är att jag söker efter framgång och att ha en lyckad karriär för att på så vis bevisa någonting, för om jag tittar bara på mig själv, och på vad jag hade velat och önskat om jag hade varit ensam i denna världen, då hade jag inte haft ett sådant sug efter att få bli framgångsrik – varför? Jo, därför att då inte hade funnits några människor att imponera på, att få erkännande och bli högt ansedd av. Det hade bara varit mig själv och i en sådan position hade jag istället sysslat med vad jag hade haft en passion för, vad jag utifrån ett självfulländande perspektiv hade velat hänge mig själv till.

Därför är denna karaktär som jag skapat inom mig själv baserad på en upplevelse av underlägsenhet och känsla av att jag är undermålig och att det ända sättet för mig att kunna hävda mig själv är genom att få andra att erkänna mig som duktig, effektiv och framgångsrik.

Detta är uppenbarligen otroligt begränsande och det hämmar mig från att ta beslut och bestämma hur min framtid ska se ut, eftersom jag inte låter mig själv vara ovillkorlig i mitt beslutsfattande – istället ser jag hela tiden på hur jag skulle kunna vinna någonting på beslutet i syfte att skapa en bild av mig själv som framgångsrik och högt ansedd.

Således kommer jag att i denna blogg med självförlåtelse och självåtaganden att arbeta med att släppa denna definition och idén av mig själv, att jag tydligen saknar ett värde och jag därför måste spendera mitt liv till att skapa mig själv till att ha ett sådant värde som andra människor i min omvärld kan erkänna.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta beslut utifrån att vilja framstå som framgångsrik, stark, effektiv och lyckad i andra människors ögon. Således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte lyssna på mig själv, att inte se mig själv, och att inte ta beslut som jag ser är effektiva och som passar mig, och som jag vill ta eftersom jag ser att dessa beslut är vad som är bäst för mig och andra människor i min omvärld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta beslut utifrån en utgångspunkt av att önska och ha ett begär efter att andra människor ska se mig som framgångsrik, således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit, och istället för att leva mitt liv för att få erkännande, bli omtyckt, och bli sedd som framgångsrik av andra, att jag istället tar beslut för och som mig själv – att jag istället tar beslut som är baserade på sunt förnuft där jag tar mig själv i beaktande, och där jag tar min omvärld i beaktande, och jag tar ett beslut som är effektivt och baserat på omständigheter som är faktiska och reella och som inte bara består i att jag har ett begär efter att få bli erkänd av andra i min omvärld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ängslan, ångest, nervositet inför att inte vara erkänd av andra människor som framgångsrik, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bära på en börda om att jag ska vara framgångsrik i andra människors ögon, jag ska ses som speciell, jag ska ses som unik; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att föra mig själv tillbaka hit – till min kropp – till mitt andetag – och stabilisera mig själv här – att sluta jaga i mitt sinne i rädsla och ångest inför hur andra människor ser mig och istället konsultera mig själv utifrån en utgångspunkt av sunt förnuft – av vad som är bäst för mig men även bäst för andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att jag kan inte lita på de tankar som kommer upp inom med diverse fantasier, bilder, och förhoppningar om framtiden, om vad jag ska göra, om vad jag ska syssla, och om vad jag inte ska syssla med, eftersom de är alla baserade på rädsla, de är baserade på reaktioner och upplevelser och inte på sunt förnuft – inte på en faktisk insikt om hur denna fysiska verklighet fungerar och hur jag kan röra mig själv i och som denna verklighet på ett sätt som är effektivt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att alla de drömmar, fantasier, och förhoppningar som rör sig i mitt sinne är alla baserade på en reaktion, på en energi, på en upplevelse, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att basera min existens och mitt liv på sunt förnuft – på vad som är faktiskt – HÄR – reellt – som jag kan ta på och röra vid och konfirmera för mig själv såsom att utgöra en fysisk och praktisk realitet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att när jag upplever tvivel, rädsla, eller ångest i förhållande till någon av mina drömmar, i förhållande till någon av mina framtida planer, då handlar det egentligen alltid om rädsla – och jag kan därför inte lita på de tankar som dyker upp inom mig, jag kan inte basera ett effektivt beslut på dessa tankar eftersom de har ingenting att göra med vad som är verkligt, reellt, och faktiskt – det är endast upplevelser – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och i detta tillåta mig själv att fullständigt – helt och hållet släppa taget om denna ångest – om dessa inre monologer där jag diskuterar och hypotiserar över min framtid – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva HÄR och att hålla fast vad som är här – och att vara strikt med mig själv att förlåta och släppa taget om de olika rädslor som kommer upp inom mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att det i egentlig mening inte finns någon begräsning för hur jag väljer att skapa min framtid – den enda begräsning är att mina beslut inte får skada och inte får göra illa människor i min omvärld – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa min valmöjlighet i detta livet utifrån en upplevelse av rädsla och ångest – där jag tror att det finns val som är de korrekta val, och andra val som är de inkorrekta valen – och att jag är i en slags limbo där jag hela tiden försöker finna de korrekta valen – istället för att se, inse, och förstå att det finns ingenting sådant som korrekta eller inkorrekta val – utan det som är riktigt och reellt är att det finns en fysisk verklighet där mina beslut har fysiska konsekvenser – och att det är detta jag måste beakta i mina beslut och ingenting annat

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att jag inte kan kontrollera min framtid, och att hur jag än gör kommer min framtid alltid att vara oviss – jag kan planera – men jag kan inte fullständigt vara säker på vad som kommer hända; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att planera och styra mitt liv utifrån vad som är sunt förnuft – utifrån vad som är praktisk och effektiva beaktanden om hur jag kan leva mitt liv på ett sådant sätt som är bäst för alla – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att släppa taget om denna ångest och rädsla inför att ta fel beslut – och istället låta mig själv endast beakta fysiska och praktiska överväganden i fråga om mina beslut och inte emotionella och känslomässiga irrationella idéer om mitt liv, och om min framtid

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstår att mina känslomässiga och emotionella överväganden gentemot framtiden inte förtjänar någon tillit överhuvudtaget – och att det i grund och botten är fullständigt irrationellt att planera och besluta mitt liv utifrån hur jag känner om saker och ting – för saken är den – att vad jag känner i fråga om saker och ting inte har någon faktisk och reell relevans för hur denna verklighet byggs upp och skapas i varje ögonblick – vilket den görs genom fysiska handlingar, fysiska konsekvenser, och inte vad jag känner eller upplever

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att träna mig själv på, och driva mig själv till att ta beslut, att planera, och att beakta min framtid utifrån reella och praktiska överväganden där jag tittar på vad som är fysiskt här – och inte tittar på vad jag känner, vad jag tycker, och vad jag upplever eftersom det är i grund och botten fullständigt irrelevant – vad som är relevant är vad som är praktiskt – vad jag kan göra och vad det har för konsekvenser om jag åtar mig själv att leva ett visst beslut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte disciplinera mig själv till att låta varje andetag jag tar vara ett andetag där jag lever praktiskt – där jag tittar på min verklighet utifrån praktiska överväganden och i detta fullständigt raderar alla slags upplevelseöverväganden eftersom jag förstår att dessa upplevelseöverväganden inte har någon relevans vad det gäller att ta beslut och leva beslut – och att röra mig själv i och som denna fysiska, praktiska och reella verklighet

Självåtaganden

När jag märker att jag vill ta ett beslut, planera, eller titta på min framtid utifrån upplevelseöverväganden, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att vad jag upplever i förhållande till saker och ting saknar i grund och botten mening och syfte – det saknar relevans och har ingen betydelse i en verklighet som är till sin natur praktisk, fysisk och faktisk; således åtar jag mig själv att överväga mitt liv, mina beslut och min framtid utifrån en praktisk utgångspunkt – där jag ser vad som kan fungera, vad som kan vara effektivt, vad som kan leda till konsekvenser jag vill stå vid – och att jag alltså lever praktiskt och inte mentalt

När jag märker att jag vill ta beslut utifrån en mental utgångspunkt såsom hur jag känner mig själv i fråga om en viss sak, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit, och jag åtar mig själv att påminna mig själv att det jag känner inte har någon betydelse i en verklighet som fungerar utifrån praktiska och fysiska handlingar – således åtar jag mig själv att ändra mitt perspektiv – att ändra min utgångspunkt från att vara mental till att vara fysisk och praktisk här

Enhanced by Zemanta

Dag 300: Drömma Sig Bort

dreamsVad innebär det egentligen att man låter sig själv drömma om framtiden, om en annan verklighet, om vad man vill göra, om vad man inte vill göra, om hur man skulle vilja leva, om hur man inte skulle vilja leva – i praktiken innebär det att man för en stund slutar leva och istället blir endast en följeslagare åt en viss slags mental filmsnutt som spelas ut inför ens inre öga.

Jag har lagt märke till hur jag har denna tendens att drömma mig själv bort, och för att ögonblick helt försvinna från verkligheten, och istället bege mig in i alternativ verklighet där jag kan skapa och uppleva allt möjligt – d.v.s. min drömverklighet.

Varför låter mig själv drömma mig bort?

Det känns ju så skönt! Det är så upphetsande och energifyllt att kunna titta på min framtid och tänka in mig själv i olika situationer, och tänka hur glad jag skulle vara, hur bekväm jag skulle känna mig, hur tillfreds jag skulle uppleva mig själv – men det stora problemet är att när jag drömmer mig själv bort så är jag inte HÄR och jag tar inte ansvar för min DIREKTA och ÖGONBLICKLIGA verklighet – istället är jag någon annanstans; vad som är intressant är också att när jag drömmer mig själv bort och realiserar mina drömmar i mitt huvud, då är jag inte aktivt levande här – och i aktiv rörelse att faktiskt och praktiskt skapa och realisera det jag vill uppnå i detta livet.

De specifika drömmar jag märker att jag ofta låter mig själv bli hypnotiserad av är drömmar om vilket slags jobb jag kommer ha i framtiden, vilken slags utbildning jag kommer ha, hur mycket jag kommer göra, eller hur lite jag kommer att göra – i grund och botten ser jag hur mina drömvärldar byggs av en energi och upplevelse av ambition och begäret efter framgång – och hur det är ett slags intensiv adrenalinkick jag upplever när jag drömmer mig själv bort. Jag upplever det som roligt och givande att drömma mig bort till dessa alternativa verkligheter – men den objektiva sanningen är att det precis motsatta är sant.

Vad är det då jag tror mig själv få i denna alternativa drömverklighet där jag har det perfekta jobbet, det perfekta huset, den perfekta familjen, den perfekta bilen, den perfekt lönen? Jo – jag känner det som om att jag i den där drömmer har en slags känsla av tillfredsställelse och stabilitet – som att jag äntligen kan andas ut eftersom ”jag klarade det” – ”jag lyckades” – ”jag fick allt det där jag skulle ha” – frågan är varför jag inte ger mig denna upplevelse av stabilitet HÄR, och lever den HÄR som mig själv i varje ögonblick? Så att jag inte längre behöver söka mig själv mot ”något bättre” utan att jag istället lever detta ”något bättre” här i varje ögonblick med och som mig själv.

Denna punkt ska jag arbeta med idag genom självförlåtelse och självåtaganden – jag ska ta mig själv igenom denna tendens att drömma om framtiden – och istället skapa min dröm som en verklighet här som mig själv – så att jag inte längre känner att jag måste söka mig själv mot något mer för att uppfylla mig själv utan att varje ögonblick, varje andetag är fullständigt, helt, och uppfyllt i sig självt – alltså sluta det livslånga sökandet efter ”det där extra” och istället ge det ovillkorligt till mig själv här i varje andetag.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att drömma mig bort till en alternativ verklighet där allt är perfekt, och där jag känner mig själv uppfylld, hel, och stabil, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att endast i mina drömmar kan jag vara uppfylld, kan jag vara hel, och kan jag vara stabil; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta min upplevelse av mig själv i mina drömmar och leva dessa HÄR såsom levande ord – där jag lever stabilitet som mig själv – där jag lever fullständighet och helhet – och däri jag således slutar att längta efter, och försöka ta mig någon annanstans – utan att jag istället låter mig själv leva i varje andetag tillfullo

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att drömma mig själv bort till en alternativ verklighet såsom en drömvärld där jag föreställer mig en framtid med ett hus, ett bra avlönat arbete, en familj, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att koppla denna dröm till en känsla och upplevelse av fullständighet och av helhet, och stabilitet – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli fast i en längtan efter stabilitet, i ett begär efter stabilitet och fullständighet, istället för att jag låter mig själv leva detta här – och praktiskt stabilisera mig själv, praktiskt låta mig själv gå mina dagliga ansvar, och åtaganden, utan att längta efter, eller ha ett begär till någonting mer, någonting bättre, någonting skönare

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta längta efter någonting mer, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ägna alla min vakna timmar att springa efter någonting bättre, någonting mer, någonting skönare, istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva HÄR – att vara HÄR och att praktiskt skapa mitt liv i varje andetag – där jag således inte vill ha eller söker efter mer för jag är redan tillfreds med mig själv här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte vara tillfreds med mig själv här, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva ett begär efter att drömma och att få känna det som om att någonting mer väntar på mig i en avlägsen framtid; och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att detta endast är ett sätt för mig att fly från mig själv, och hur jag genom att drömma mig själv bort, glömmer mig själv, glömmer att leva, glömmer att andas, glömmer att vara här med och som min kropp, glömmer att ta del av och medverka i och som mitt dagliga liv; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ändra denna punkten på så vis att jag låter mig själv slappna av och arrangera mig själv i jämställdhet med och som min faktiska verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte i varje andetag leva fullständighet, leva helhet, leva totalitet, leva som om det inte finns någon morgondag, utan att jag istället är fullständigt här, fullständigt i min egen kropp, och att jag tar varje andetag som om det är det enda andetaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta på att min externa verklighet ska ändra på sig och ta sig an vissa former och uttryck innan jag tillåter och accepterar mig själv att leva fullständigt – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta på att leva istället för att jag i varje ögonblick tar ett aktivt beslut att jag ska leva, jag ska vara HÄR, jag ska röra mig själv HÄR, jag ska medverka HÄR, och jag ska ta del av och fullständigt gå upp i och som min verklighet HÄR och inte längre låta mig själv vänta på att en önskan om hur jag vill att min värld ska se ut ska gå i uppfyllelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta på att mina drömmar ska gå i uppfyllelse innan jag låter mig själv leva och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att jag måste ha en viss specifik slags verklighet, att den ska se ut på ett visst sätt, att jag ska ha vissa slags materiella objekt i den, att jag ska en viss slags vardag, innan jag kan tillåta och acceptera mig själv att leva – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta på min omgivning innan jag låter mig själv leva; således åtar jag mig själv att leva i varje andetag och i varje ögonblick tillfullo – och att sluta projicera mig själv in i framtiden – jag åtar mig själv att istället ta del av min verklighet här och sluta längta efter och önska mig någonting mer

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att detta är en västerländsk folksjukdom – att ständigt vilja ha någonting mer, någonting annat, någonting bättre, någonting skönare, någonting roligare, och att man ständigt hetsar och försöker krampaktigt springa mot denna bättre verklighet, och att man därför springer och hetsar igenom sitt liv utan att någonsin stanna upp och ta till sig av livet – av vad som är här; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta till mig av livet – att inte ta till mig av vad som är här – och låta mig själv leva här – och praktiskt applicera detta genom att sluta springa genom leva för att försöka nå någonting – utan istället aktivt leva och medverka i varje ögonblick här – för det är HÄR liv finns och inte i en mentalt påhittad framtid i mitt sinne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att det är ett beslut att leva här, och att jag kommer möta en upplevelse av motstånd i fråga om att ändra min utgångspunkt från att drömma till att leva här, således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att driva mig själv igenom detta motstånd, att ta mig själv igenom det, och att återföda mig själv här; således förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå hur barn har förmågan att leva i stunden, i ögonblicket, och att vuxna har förlorat denna förmåga men att den inte är för alltid förlorad utan existerar latent inom oss alla; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta beslutet att återigen leva som ett barn – och låta mig själv fullständigt ta del av och gå upp i och som det som stunden, det som ögonblick erbjuder här – således inte längre vara besatt av drömmar, besatt av hopp, besatt av mentala filmsnuttar som kommer upp i mitt sinne, utan att jag istället lever och medverkar HÄR – att jag låter mitt liv vara fullständigt HÄR och inte separerat och uppdelat i en mängd olika upplevelser, filmer, och idéer i mitt sinne.

Självåtaganden

När jag märker att jag drömmer om min framtid, om min utbildning, om mitt jobb, om mitt framtida hus, om barn, om någon slags framtid jag skulle vilja uppleva; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår, att den upplevelse av helhet, fullständighet, och tillfredsställelse som jag känner inom mig när jag spelar ut dessa drömmar inom mig, det är någonting som jag praktiskt kan leva, uttrycka, och röra mig själv som i varje andetag; således åtar jag mig själv att praktiskt leva HÄR – och att vara tillfreds med mig själv HÄR – att agera i mitt andetag och sluta drömma om och tänka på framtiden – jag åtar mig själv att arrangera mig själv i jämlikhet med det som är fysiskt och verkligt och faktiskt

När jag märker att jag vill fly in i mitt sinne och börja skapa en alternativ verklighet om hur jag skulle vilja känna, och uppleva mig själv någon gång där framme, långt där borta, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser, och förstår att detta är ett begränsande sätt att leva på – att vara besatt i mitt sinne av vad jag skulle vilja hända istället för aktivt och fullständigt leva och uttrycka mig själv i varje ögonblick – således åtar jag mig själv att praktiskt ändra och dirigera mig själv till att bli en fullständig livsdeltagare – och leva tillfullo HÄR i och som min kropp – med min kropp – med och som mitt andetag och inte längre vara försvunnen uppe i mitt huvud

Enhanced by Zemanta

Dag 299: Ge Upp Allt Hopp

En punkt som är återkommande och som jag behöver arbeta med mer är fruktan och rädsla inför framtiden samt även återkommande positiva känslor inför framtiden.

Jag ser definitivt att jag inte bara upplever rädsla när jag tänker på framtiden det finns även ett hopp och ett begär om ett bättre liv, ett liv fyllt med pengar, säkerhet, trygghet, och där mina drömmar om att känna mig själv stabil, lugn, och trygg, kan gå i uppfyllelse. Det som jag måste arbeta mer med är alltså hur jag polariserar min framtid, och mitt liv överhuvudtaget, till att antingen vara svart eller vitt – antingen vara bra eller dåligt – antingen vara positivt eller negativt. Jag vill istället kunna leva på ett sådant sätt att jag är HÄR och att det inte finns något hopp inom mig inför en bättre morgondag, och att det inte heller finns någon rädsla inom inför en sämre morgondag – utan att jag är stabil och densamma igår, idag, och imorgon – ingen förändring – ingen instabilitet.

343103905_640Vad är det då jag drömmer om, vad jag hoppas jag att mitt liv ska bli, och hur hoppas jag att det ska bli? Jo – jag hoppas på en evig trygghet, jag skulle vilja ha känslan av att vara fullständigt omhändertaget, och beskyddad, som om någon slags allsmäktig gud vakade över mig, och vid varje steg var vid min sida. Det är min dröm, och jag kan se hur jag projicerar denna känsla in i framtiden genom att drömma om ett hus, en bil, en hund, en familj – en slags idé om vara totalt rotad i min vardag där ingenting kan rubba mig.

Min rädsla är precis det motsatta från vad mitt hopp, och mitt begär är i förhållande till framtiden; jag fruktar en osäker och oberäknelig vardag, jag fruktar att ta risker och beslut där jag inte på förhand exakt kan avgöra hur saker och ting kommer att te sig i slutändan, jag fruktar vad som kommer hända och känner mig så gott som varje dag i viss mån instabil och osäker. Det är lustigt att jag inte ifrågasätt denna upplevelse av att känna mig själv instabil och osäker, och i detta sett att jag faktiskt inte behöver vänta med att leva stabilitet och självsäkerhet förens mina drömmar går i uppfyllelse – utan att jag faktiskt kan leva dessa punkter HÄR med och som mig själv i varje andetag.

Så, jag ska i denna blogg arbeta med att ta bort all polaritet i hur jag ser på min framtid, så att jag kan se på framtiden precis såsom vad den är, ingenting mer, och ingenting mindre, där framtiden inte skapar mig utan där jag skapar framtiden.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att drömma om, och längta till en avlägsen framtid, där jag har en familj, där jag har ett hus, där jag har en bil, och där jag har en fast anställning och en stadig inkomst, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i denna bild av framtiden projicera mig själv som stabilitet, och säkerhet; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att jag måste uppleva, känna, och ta del av denna bilden av framtiden för att jag ska kunna vara stabil här inom och som mig själv, för att jag ska kunna leva säkerhet som mig själv, och varje dag medverka i denna världen från en utgångspunkt av att vara stabil, trygg, och här med mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att drömma om, och längta till en framtid i tron att framtiden kommer ge mig stabilitet, framtiden kommer ge mig trygghet, framtiden kommer ge mig säkerhet; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag, och låta mig själv leva dessa ord, dessa punkter HÄR som mig själv, och således stabilisera mig själv här i varje andetag, ta mig själv tillbaka hit i varje andetag, vara med min kropp här – avslappnad och trygg; och jag förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att detta inte är någonting som jag kan ge till mig själv utan att jag måste ha pengar för att kunna förverkliga denna upplevelsen av och som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att jag måste ha pengar, att jag måste vara förmögen för att kunna leva stabilitet – för att kunna leva självsäkerhet – för att kunna vara stabil med och som mig själv här i varje andetag; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och i detta sluta projicera mig själv in i framtiden och tro att jag först kan börja leva någonstans långt där ute i en avlägsen framtid som jag inte kan kontrollera, och som jag inte kan styra över; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av och fullständigt förlora mig själv i hoppet, och drömmen om en framtid där jag är stabil och säker i mig själv – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva detta HÄR i och som varje andetag

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ge upp allt hopp om en bättre framtid, om en lyckligare framtid, om en trevligare och roligare framtid; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett djupt andetag och istället för att hoppas på en effektiv framtid, istället genom och som praktisk handling i varje andetag, skapa den framtid jag vill ha, och skapa den värld jag vill ha som är bäst för alla; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva praktiskt här – leva i fullständighet och totalitet här – där jag ser, inser, och förstår att vad som är av värde och vad som är av vikt är mig själv här såsom min fysiska praktiska och direkta verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att när jag projicerar mig själv in i framtiden, och ser att jag kan ge någonting till mig själv endast där borta i en avlägsen framtid – att jag då begränsar mig själv här, att jag håller tillbaka mig själv här, och att jag inte låter mig själv att omedelbart agera, att omedelbart ta ett beslut att ändra på mig själv och att dirigera mig själv på ett sådant sätt som är bäst för alla; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att jag inte behöver projicera mig själv in i framtiden eftersom framtiden är vad jag skapar här i varje ögonblick, och således kan jag genom att vara fullständigt närvarande här se vad som kommer ske och vad jag kommer ackumulera genom och som mitt dagliga leverne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förväxla extern stabilitet med inre stabilitet – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jaga efter extern stabilitet i formen av pengar i tron att jag inte kan stabilisera mig själv här, utan att jag måste ha något slags förmögenhet för att inte gå in i och som en fullständig panik, och en fullständig ångest inför framtiden, och inför vad som kan tänkas ske, eller hända i framtiden; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och att i varje ögonblick motivera mig själv att vara närvarande här, och att agera, leva, och uttrycka mig själv med utgångspunkt ifrån mig själv HÄR i och som varje andetag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla fast vid hopp, längtan, och ett begär om att min framtid ska rädda mig ifrån min dagliga upplevelse av mig själv, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge bort min makt att agera, ge bort min makt att skapa, och ge bort min makt att ta beslut, till framtiden; och tänka och tro att framtiden kommer lösa allt detta till min förmån bara jag håller ut, och bara jag följer efter såsom jag borde; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett djupt andetag och föra mig själv tillbaka hit, och att se, inse, och förstå att jag inte behöver den här jakten på framtiden, att jag inte behöver framtiden för att skapa mig själv, och att jag kan skapa mig själv här i varje ögonblick och således behöver jag inte vänta på någon slags fantastisk händelse ska komma min väg och svepa mig med fötterna

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro mer på de bilder i mitt huvud om hur jag tror, och tänker att min framtid möjligtvis kommer att bli, och hur jag möjligtvis kommer att uppleva mig själv i framtiden, istället för att tro på mig själv såsom min mänskliga fysiska kropp här, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att den framtid jag föreställer mig inom mig kommer bli och vara så mycket bättre än vad jag lever här och nu, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv genom att bli fullständigt besatt av och som min framtid och helt glömma bort att jag är HÄR – i och som en mänsklig fysisk kropp – och att den framtid jag drömmer och fantiserar om rent faktiskt inte existerar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå på det stora existentiella skämtet att framtiden är det som kommer att ge mig vad jag behöver och att det finns hopp inför en bättre framtid; istället för att se, inse, och förstå att det finns inget hopp utan det finns endast faktum om vem jag är här, och vad jag rent praktiskt företar mig själv för att skapa ett bättre liv för mig själv och för alla på denna jorden; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att släppa taget om allt hopp – att låta mig själv sjunka tillbaka här i och som min kropp och att se, inse, och förstå att hopp är meningslöst, hopp saknar värde, hopp saknar substans, hopp saknar betydelse, hopp är endast, och kommer alltid endast att vara en känsla och ingenting mer – och är alltså ingenting som jag överhuvudtaget kan förlita mig själv på ifråga om att skapa någonting i denna världen som har en faktiskt effekt

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i hopp över en bättre framtid, och känner mig motiverad, och glad, för det verkar som om saker och ting kommer bli bättre, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att denna idé och upplevelsen om hopp är en illusion och är ingenting jag kan förlita mig själv på överhuvudtaget; framtiden är endast en konsekvens av vad som är här och ingenting magiskt som kan ändra sig själv utan att jag faktiskt agerar och lever HÄR för att aktivt ändra min framtid; således åtar jag mig själv att ta mig själv tillbaka HIT och att aktivt – i varje ögonblick leva HÄR utan hopp – utan begär – utan leva och skapa i realtid och dirigera mig själv ögonblick till ögonblick – och utan att skapa en bild eller en idé om hur framtiden borde eller inte borde vara

När jag märker att jag upplever en positiv känsla inför framtiden för att jag tydligen då, i en avlägsen tid, kan skapa ett bra liv för mig själv med säkerhet, trygghet, och bekvämlighet; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag kan inte skapa någonting för mig genom att medverka i en känsla av positivitet – utan en positiv känsla är just bara det – en positiv känsla och ingenting mer – således åtar jag mig själv att sluta medverka i och som dessa onödiga positiva upplevelserna och istället agera och leva praktiskt – här i och som varje andetag – göra det som behövs och inte inbilla mig själv att någonting kommer bli bättre med tiden

Enhanced by Zemanta

Dag 275: Att Våga Riskera Allt

Den senaste tiden har jag haft många reaktioner gentemot en viss person i min omgivning. Som sagt – vad som är viktigt att förstå när man har reaktioner mot någon i sin omgivning är att det ALLTID handlar om en själv, och ALDRIG om den andra personen; på grund av detta skäl skriver jag aldrig om den andra personen, utan om vad den personen visar mig om mig själv. För att göra detta använder jag metoden ”ta det tillbaka till mig själv” – att jag nämligen tittar på en annan och ser vad denna person visar om mig själv.

Vad det gäller denna person är min reaktion som kommer upp inom mig ilska, frustration, och fördömande – jag tolkar, och ser personen genom mitt sinne såsom att vara oansvarig, där jag tycker mig själv se att personen inte vill göra vad som krävs för att skapa förändring, inte vill gå fullt ut, och inte vill ge upp sitt begär, och sin önskan om att ha ett enkelt, smärtfritt, och bekvämt liv där allting finns, och ingenting behövs göras. Därför för jag denna punkt tillbaka till mig själv, och ser hur jag lever denna punkt.

Vad jag ytterligare kan se är att jag tolkar det som om denna person bryr sig mer om pengar, mer om vad han kan vinna än om vad som är bäst för alla – så jag tror mig själv se att han i första hand tänker på sig själv, och sedan i andra hand tänker på andra; alla dessa punkter kan jag se inom mig själv, och att det handlar inte om denna andra person – det handlar om mitt förhållande med mig själv.

Så, vad jag kan se är att jag står inför ett beslut att verkligen hänge mitt liv åt att skapa någonting som kommer att ha en definitiv påverkan i denna verklighet, och detta kommer innebära att mitt liv inte blir bekvämt, beräkneligt, och smärtfritt – utan att jag måste gå genom en arbetsam, och hård process för att ta mig själv till en punkt där jag är effektiv i det syfte som jag gett till mig själv; och en punkt som jag ser står i vägen för mig att göra detta beslut, och GE ALLT, det är pengar – min rädsla för att förlora pengar, och min önskan att få leva ett enkelt liv; ett liv där jag inte behöver göra så mycket, utan bara precis vad som är tillräckligt, och där jag kan vara säker på att jag i slutändan blir ”lycklig”.

trustJag menar – detta är fullständigt bullshit; här är jag på denna jord – en människa som förstår vilka problem vi som den mänskliga rasen står inför – det är därför mitt ansvar, inte bara gentemot mig själv, utan mot alla att göra allt i min makt för att skapa förändring, oavsett vad som krävs – och det är inte bara en fråga om ansvar, utan även om integritet – för hur kan jag någonsin leva med mig själv om jag inte hänger detta liv till att placera mig själv i en så effektiv position som möjligt, så att jag kan skapa förändring, så att jag kan skapa faktiskt, stabil, och varaktig förändring? Det går inte.

Vi människor är fascinerande – de flesta av oss spenderar hela våra liv till att undvika döden, och priset vi betalar är att vi aldrig låter oss själva leva; och med leva menar jag – att ta beslut som vi vill ta, för vi ser att de är bra för oss, men vi är inte riktigt säkra på utgången – vi vet inte riktigt var det kommer föra oss; därför spenderar vi istället våra liv i mediokra omgivningar, med mediokra arbeten, mediokra förhållanden, mediokra sysselsättningar – allt är mediokert eftersom vi aldrig tar beslutet att oavsett vad göra skillnad i denna verklighet. Att oavsett vad göra vad som krävs för att försäkra praktiskt, fysisk förändring – att våga stå vid ett sådant åtagande det är att verkligen leva; då låter man inte rädsla inför det okända diktera ens steg, och beslut i denna världen – utan man agerar inte för att man är rädd för döden, utan för att man lever tillfullo i varje andetag utan någon ångest, rädsla, och utan att frukta döden.

Döden kommer när den kommer – och det går inte att undvika den. Men det går att leva tillfullo, och se till – att när döden kommer står man utan skam, och ånger för att man gjorde vad som krävdes för att skapa en värld som är bäst för alla.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja leva ett enkelt, och bekvämt liv, och att inte vilja göra några uppoffringar för att skapa en värld som är bäst för alla, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra den vägledande principen i mitt liv att vara huruvida jag upplever mig själv bekväm, och tillfreds, eller inte – istället för att se, inse, och förstå att det finns saker som är viktigare, än om jag är bekväm, eller tillfreds, och dessa saker är denna existens – och hur denna världen blivit en plats fylld med lidande, och att det därmed är mitt ansvar att se till att jag gör min del för att skapa en värld som är bäst för alla, och att jag inte slutar förrän det är klart, och jag har gjort allt jag kunnat göra, allt i min makt, för att skapa vad som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte vilja ge upp mina drömmar, mina hopp, mina begär, och mina önskningar, och inte vilja ge upp det jag känner för, och att inte vilja ge upp mina rädslor, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå den enkla sanningen att om jag vill leva med integritet, så måste jag ge upp allt som jag kommit att älska som är i separation från mig själv som en fysisk varelse här, och dessa saker är alltså de mentala förhållanden jag skapat med min omvärld som endast består av energi och inte av faktiskt fysiska, och praktiska beaktanden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag tar ett beslut i min värld, att låta det första jag frågar mig själv vara; ”vad kommer jag att tjäna på det?” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att denna slags princip utifrån vilken jag agerar är egenintresse å det fullständigast – och att jag i princip inte låter mig själv se att det finns en värld utanför mig själv som är jämlik med mig själv, som jag helt ignorerar, och förbiser när jag enbart ser till min egen upplevelse när jag tar beslut, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället fråga; ”vad kommer alla att tjäna på det? Vad är i faktiska termer bäst för alla?”

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva vad som är bäst för alla inte är en känslomässig, och spirituell övertygelse, utan är ett faktiskt, och praktiskt åtagande, någonting jag gör, uttrycker, och lever i varje ögonblick – någonting jag beslutar mig själv för och sedan lever i en praktiskt handlingar, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att hänge mig själv fullständigt till denna process, till denna princip om att skapa vad som är bäst för alla, om att leva vad som är bäst för alla, och att förstå djupet, tyngden, och allvaret i att åta mig själv att leva en sådan princip, och vilka fullständigt underbara effekter mitt åtagande på sikt kommer att ha i denna världen, om jag låter mig själv gå, och uttrycka denna princip i fysisk handling i alla delar av min värld

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå hur en av de punkter som står i vägen mellan mig, och att leva vad som är bäst för alla, fullständigt, och ovillkorligt, är rädslan för att uppleva ett negativt liv, rädslan för att misslyckas och att mitt liv ska bli obekvämt – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att fullständigt, och totalt åta mig själv att gå denna process, och i detta riskera allt för att skapa en värld som är bäst för alla, och att således inte låta rädsla kontrollera mig, utan istället göra det som behövs oavsett vilka konsekvenserna blir för mig, för detta är att leva principen om vad som är bäst fullständigt, och allt annat är en lögn och en halvmesyr, någonting man säger att man gör, men man lever inte det – då är det en lögn

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att jag utbildats till att frukta att vara inflytelserik, att frukta att ha en effekt i denna världen, och att min utbildning gått ut på att indoktrinera mig att spendera hela mitt liv i rädsla, i isolation, där jag försöker skydda mig själv från att leva ett obekvämt liv, istället för att se, inse, och förstå hur denna punkt av att leva ett obekvämt liv är någonting jag måste möta, gå igenom, och på alla sätt transcendera om jag ska vara effektiv i detta liv, och ha någon som helst effekt

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att vad jag väntat på i mitt liv är att någon skulle komma och vara en orubbligt självsäker människa som lever endast för att göra en skillnad, och som ger fan i alla slags rädslor, alla slags petitesser i denna världen, och istället ger sitt allt, ger sitt yttersta, och sin totala uppmärksamhet att skapa en värld som är bäst för alla; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att skapa mig själv att vara denna person, att hitta det inom mig själv att bry mig, att ha omtanke, att visa omsorg, och att låta mig själv expandera min omtanke till hela mänskligheten, till hela existensen, och att inte låta mitt liv bli endast ett monument byggt åt att hedra rädsla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att saker och ting i mitt liv, och inom mig själv aldrig automatiskt kommer ändra sig själva ”med tiden” – utan om jag vill ändra någonting, om jag vill förändra mig själv, är detta någonting som jag måste göra, och skapa för egen motor, jag måste konstruera, och formulera mig själv med mina ord, med mina skriverier, och sedan skapa, och manifestera min ord i och som denna verkligheten genom mitt fysiska, dagliga leverne, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ge mig själv HÄN till att skapa en värld, och en mig själv – som är perfekt på alla sätt och vis, där det inte längre finns misstag eftersom allt är korrigerat, och ingenting saknas

Självåtaganden

När jag märker att jag inte vill ändra mig själv, och ge upp mitt mentala liv för att skapa en värld som är bäst för alla, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att det enda sättet att leva utan skam, och leva utan ånger, är att ge allt i varje ögonblick – och är att låta mitt liv vara en hyllning till liv, till vad som är bäst för alla; således åtar jag mig själv att leva utan ego, och träna mig själv på att i mina beslut ta vad som är bäst för alla i beaktande, ta alla deltagande i beaktande, och isolera den handling som kommer ge ett utflöde som är bäst för alla, och agera utifrån denna

När jag märker att jag vill ge upp, och att jag inte vill fortsätta, eftersom jag är rädd att jag kommer misslyckas, eller att mitt liv kommer bli obekvämt, jobbigt, och enerverande, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att om jag ska ha en inverkan i detta liv, om jag faktiskt ska betyda någonting och skapa en sådan pass förändring att en värld kan blomstra som är bäst för alla – då måste jag riskera allt, jag måste gå fullständigt och inte låta det finnas några hinder i min väg, utan stå beredd att göra vad som krävs i varje ögonblick, utan att tveka, och utan att hålla tillbaka; således åtar jag mig själv att sluta hedra rädsla, och istället stå i och som positionen inom mig själv att vara beredd att göra allt, och att agera för att skapa en värld som är bäst för alla, och vara villig, förmögen att riskera allt för att göra denna vision till en praktiskt verklighet

Enhanced by Zemanta

Dag 271: Huvudvärkshantering

huvudvarkIdag har jag huvudvärk – så jag kommer att arbeta med denna.

Det är svårt för mig att se exakt varifrån denna huvudvärk kommer – jag kan se att de började ta form när jag hade en konversation med en annan människa, och vad jag gjorde i denna konversation var att jag i tillstånd av tillgjord förundran ställde frågor, och detta gjorde jag i princip för att erhålla acceptans, och erkännande. Jag sökte alltså efter att få behålla harmonin med en annan människa – alltså en slags gemytlighet – genom att göra mig själv till, och försöka visa mig själv som en intressant, och trevlig människa att ha en konversation tillsammans med.

Denna punkt går ihop med en annan punkt som jag lagt märke till idag, och det är hur jag i förhållanden, och konversationer med andra, förändrar mig själv, och gör mig själv till en ”trevlig” människa att vara, och kommunicera med – och att vara en trevlig människa innebär i princip att jag håller med vad en annan säger, och försöker visa upp mig själv som att vara genuint intresserad av vad det är en annan säger till mig. Detta gör jag eftersom jag är rädd för att inte bli accepterad, rädd för att inte vara omtyckt – och denna rädsla rör sig snabbt inombords, och jag agerar på den utan att ifrågasätta den – jag har helt automatiserat denna rädsla, och vem jag är i förhållande till denna rädsla.

Det är här ifrån jag ser att huvudvärken härstammar – utifrån hur jag automatiserat mig själv som en gemytlig, och bekväm människa att vara runtomkring, på bekostnad av mig själv – eftersom jag inte tillåter, och accepterar mig själv att vara bekväm med mig själv – hur kan jag vara det? Jag menar – jag är i denna karaktär i ett slags spänt tillstånd, där jag läser av min omgivning, och de människor som jag interagerar med, och pratar, agerar, och uttrycker mig själv på ett sådant sätt att jag vet att jag ska få bli accepterad – och var kommer denna punkt ifrån? Återigen kan jag se att grundpunkten är en upplevelse av underlägsenhet, och en idé av mig själv att jag är värdelös.

Jag kommer ihåg när jag var mycket liten, hur jag upplevde mig själv mycket underlägsen till de barn som var en aning äldre än vad jag var – i deras sällskap vågade jag knappt prata, eftersom jag kände mig själv så otroligt underlägsen dem. Det är lite samma sak som händer ännu idag, men nuförtiden har jag lärt mig att klara av min upplevelse genom att istället forma mig själv som en gemytlig, och sällskaplig karaktär – som har lätt för att bli omtyckt av andra.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa, och förtrycka mig själv i närheten av andra människor, genom att tro att jag är underlägsen, och värdelös i förhållande till andra, och att det enda sättet för mig att överleva, och att behålla ett slags lugn inom mig själv – är genom att se till att andra tycker om mig, och är nöjda med mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra det till en vana att söka efter, och försöka bli erkänd, och accepterad av andra människor – i tron att detta kommer göra mig mer trygg, och mer stabil, istället för att se, inse, och förstå att detta inte är fallet – eftersom vad jag glömmer bort är mig själv, och att endast genom att faktiskt släppa min rädsla, och ångest inför vad andra tycker, känner, och tänker om mig kan jag faktiskt leva avslappnat, och bekvämt, här med och som min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig otrygg runtomkring andra människor när jag misstänker att de möjligtvis har någonting emot mig, och att de inte trivs i min närvaro, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa, och förtrycka mig själv för att försöka säkerställa att andra människor ska tycka om mig, och ska känna sig positiva i min närvaro

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att endast känna, och uppleva mig själv stabil runtomkring andra människor, när jag vet, och är säker på att de tycker om mig, och att de gillar att vara i min närvaro, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv inte låta mig själv ovillkorligt, och fullständigt leva stabilitet, och trygghet med och som mig själv här – och således låta mig själv stå stabil, och utan att vara rädd, eller nervös runtomkring andra människor, oavsett vad jag tror att de tycker, eller känner om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som en idé att jag är värdelös, och underlägsen – och att detta är en konstant del av min natur, och att det därför är självklart att jag måste söka hos andra människor acceptans, och värde – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att leva i och som konstant rädsla för vad andra människor tycker om mig, för vad andra människor känner om mig, för hur andra människor ser på mig – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa, och förtrycka mig själv för att på så vis försöka säkerställa en harmoni i min värld – som jag definierat såsom att veta att alla människor jag möter tycker om mig, och upplever sig själva positivt i min närvaro

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förlora mig själv i och som sökandet efter erkännande, och acceptans hos andra – och att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att utveckla som mig själv, en ovillkorlig, och fullständig stabilitet, här, i och som varje andetag, där jag inte låter mig själv definieras av vad jag tror, och misstänker att andra tycker, och tror om mig, utan att jag istället står stabil, och trygg inom mig själv, och låter mig själv leva – låter mig själv uttrycka mig själv, och vara fri i mitt uttryck av mig själv utan rädsla, och utan nervositet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mitt liv till ett sökande efter acceptans hos andra, och tro att detta är fullständigt normalt, och att jag borde söka efter acceptans hos andra, och att utan denna acceptans är jag ingenting värd, och mitt liv är fullständigt meningslöst, och utan något egentligt värde – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att jag har accepterat mig själv att leva på detta sätt, jag har accepterat mig själv att tro detta om mig själv, jag har accepterat mig själv att tro att jag inte duger – och att det inte är en objektiv sanning utan någonting som jag skapat i mitt sinne genom att tänka – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta att tänka, och istället fokusera på att föra mig själv tillbaka hit till min kropp i varje andetag – och leva här för och som mig själv – och inte för att försäkra mig om att andra människor tycker om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att vad jag saknat i mitt liv är mig själv – och att jag försökt etablera mig själv genom att försöka få erkännande, och acceptans av andra människor – istället för att se, inse, och förstå att detta inte fungerar, och att detta inte kommer att ge mig någon riktig, och substantiell acceptans – eftersom detta är någonting som jag endast kan ge till mig själv – och som endast jag kan utveckla inom och som mig själv, och som jag inte kan stjäla, eller låna från andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte fullständigt stå upp inom mig själv i förhållande till andra, och låta mig själv uttrycka mig själv HÄR – utan rädsla, utan nervositet, utan underlägsenhet – i fullständig tillit till mig själv och att förstå att det är jag som begränsat mig själv, och att jag därför kan korrigera och ändra mig själv, och kan skapa mig själv till att leva på ett sätt som är bäst för mig – och att jag inte längre behöver existera i denna karaktären av att känna, och tro om mig själv att jag är underlägsen, och sämre än andra – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva, och att uttrycka mig själv – och ge upp denna karaktär av underlägsenhet, och värdelöshet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha en idé om mig själv att jag inte duger någonting till – och att jag måste ha andra att tycka om mig, och att älska mig, hålla med mig, och samtycka med mig, för att jag ska duga någonting till – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett djupt andetag, föra mig själv tillbaka hit, och låta mig själv gå detta livet för mig själv i enhet och jämlikhet – och fokusera på att leva i enlighet med min självuppriktighet såsom vad jag ser är bäst för mig – eftersom detta är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att sluta kompromissa mig själv, och sluta söka erkännande, och uppmärksamhet ifrån andra, i rädslan för att om jag gör detta kommer jag att bli ensam, och det kommer inte längre finnas någonting av värde kvar i mitt liv, och allt som jag uppskattar, och gillar kommer att försvinna – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att se, inse, och förstå hur detta är en lögn, och hur detta endast är en idé som jag skapat inom mig själv som inte har något faktiskt värde, och som inte är sanning på något sätt – utan är ett hjärnspöke som jag skapat och valt att leva utifrån istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva ovillkorligt, och fullständigt – här i och som varje andetag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta på att börja leva, genom att istället för att leva vänta på att andra ska acceptera, och erkänna mig – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att sluta att vänta och istället röra mig själv mot att uttrycka mig själv, mot att ha roligt, mot att leva i varje andetag, och vara stabil här i och som min kropp utan någon osäkerhet, utan någon nervositet, och utan någon underlägsenhet – och att jag står här i och som varje ögonblick såsom ett exempel på vad det innebär att vara en levande individ som uttrycker sig själv utan fruktan i varje ögonblick – och verkligen älskar att leva – älskar att vara HÄR

Självåtaganden

När jag märker att jag söker efter andra människors erkännande, och acceptans för att uppleva mig själv lugn, och avkopplad, och förtrycka rädsla; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår hur jag på detta sättet låter mig själv vänta med att leva – eftersom jag väntar på ett visst slags stimuli för att känna mig trygg, istället för att jag ger mig själv detta stimuli i enhet och jämlikhet – och ser till att jag står stabil, och effektiv inom och som mig själv – utan att känna mig själv osäker oavsett i vilken situation jag befinner mig själv i; således åtar jag mig själv att stabilisera mig själv här med och som mitt andetag – och förstå att jag är här och behöver ingen annan för att säga till mig att jag är här

När jag märker att jag känner mig otrygg, nervös, och ångestfylld eftersom jag misstänker att någon har någonting emot mig, och ogillar mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår hur jag begränsar mig själv, när jag vill att andra ska tycka om mig för att jag inte ska uppleva mig själv osäker, och nervös; således åtar jag mig själv att stabilisera mig själv här i och som andetaget – och leva stabilitet oavsett vad andra tycker om mig, eller känner om mig

När jag märker att jag tänker, och känner, att jag måste vara säker på att andra människor tycker om mig, och gillar mig, för att jag ska kunna vara stabil här – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår hur jag begränsar mig själv genom att behöva ändra på andra, och ha andra att vara på ett speciellt sätt för att jag inte ska känna mig själv osäker, och otrygg – det är som om att jag väntar på att andra ska mig liv istället för att jag aktivt ger liv till mig själv i och som varje andetag; således åtar jag mig själv att aktivt ge mig själv liv genom att andas och leva utan rädsla – utan att söka efter andras erkännande, och acceptans

När jag märker att jag förtrycker, och håller mig själv tillbaka, för att på så vis försöka skapa en slags harmoni i min värld där jag vet att alla tycker om mig, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser, och förstår att jag kommer aldrig kunna nå någonstans, och faktiskt skapa något av en bättre värld, och en bättre existens för alla – om jag inte driver mig själv att faktiskt agera, och leva utan att behöva en annans människas positiva input – således åtar jag mig själv att leva för och som mig själv och utan att vilka ha erkännande, och acceptans från andra

Enhanced by Zemanta

Dag 225: Kroppen Min – Puffiga Kinder (Del 12)

Idag fortsätter jag bloggserien om min kropp – och idag kommer jag arbeta med punkt 10) på den lista som jag inledde denna bloggserie med – och det är punkten om att jag tycker att mina kinder är lita för puffiga – lite för runda och stora – de skulle sett bättre om de varit smalare.

Så – i denna blogg kommer jag applicera självförlåtelse, och stadga självåtaganden – för därefter i mitt dagliga liv korrigera och ta bort denna upplevelse av mig själv.

Självförlåtelse

1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma, och definiera mina kinder såsom att vara ”lite för puffiga” – och ”lite för stora” – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte stå en och jämlik med och som mina kinder – och inte uppskatta min kinder – eftersom mina kinder är trots allt funktionella, och de gör det de är skapade att göra – och utan mina kinder hade jag haft svårt att äta, och svårt att tala – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att uppskatta och tycka om det min kropp är för, och gör för mig

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta mina kinder för givna, och ta min kropp för given – och skapa fördömanden, och tankar om mina kinder, och om min kropp – att jag inte tycker att dessa ser tillräckligt mycket ut som en viss bild som jag skapat i mitt huvud – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas – och att föra mig själv tillbaka hit – och att se, inse och förstå att puffiga kinder inte är någonting dåligt – och det är ingenting som är fel p.g.a. att jag har puffiga och runda kinder – utan det är bara sinnet – såsom tankar – som anmärker på att det är fel – men det betyder ju inte att kinderna för den sakens skull är fel

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se, och definiera, och uppleva mina kinder utifrån mitt sinne – och endast se mina kinder såsom en bild som inte passar ihop med den bilden jag skapat i mitt huvud om hur kinder borde se ut – vari jag har tänkt att kinder borde vara platta, de borde vara hårda, och de borde se spända ut – och vara släta över ansiktet – istället för att se, inse, och förstå att denna bilden inte ger mig korrekt information om verkligheten – utan denna bilden är endast en idé som jag skapat i mitt huvud och som jag sedan har tänkt – att denna idén måste utgöra en sorts karta över hur verkligheten bör se ut – när så inte är fallet överhuvudtaget

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte lära känna min kropp intimt, och nära här – och vara med och som min kropp i varje ögonblick – och låta mig själv utforska, och ta bort alla slags fördömanden, och alla slags upplevelser, och tankar, och sinnesskvaller som jag har ackumulerat gentemot kroppen – och som jag använt för att skapa mig själv en idé och en tro – om hur kroppen borde se ut – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas, och att vara här med min kropp – och att se, inse och förstå att kroppen i sig självt inte bryr sig för två öre om hur kinderna ser ut – och om jag således låter mig själv ligga ned och andas, och bara känna av min kropp här – musklerna – andetaget – benen – rörelserna min kropp gör – så kommer jag att se att det är endast sinnet som värdesätter utseende – och att sinnet endast existerar, och är här – när jag medverkar i sinnet – och låter mig själv förföras av sinnets bakvända logiska resonemang

5. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att släppa taget om min tendens att fixera vid utseende – och att bedöma mig själv utifrån utseende – och att bedöma andra människor utifrån utseende – i rädslan för att jag då inte kommer veta hur jag ska se mig själv, och andra människor – hur ska jag bedöma, och värdesätta mig själv och andra om jag inte får använda mig själv av bilder? Och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas, och föra mig själv tillbaka hit – och se att jag inte behöver bedöma och värdesätta min omgivning utifrån hur saker och ting ser ut – jag behöver faktiskt inte bedöma, och värdesätta överhuvudtaget – utan det räcker med att jag låter mig själv leva – och andas – och vara här – och disciplinerad med vad jag tillåter och accepterar att existera inom och som mig själv

Självåtaganden

1. När jag märker att jag medverkar i och som självfördömandet att mina kinder är ”lite för puffiga” – och ”lite för stora” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att mina kinder är – mina kinder – och ingenting mer, eller mindre än mina kinder – således åtar jag mig själv att inte titta på, och tänka om mina kinder såsom någonting mer eller mindre än mina kinder – och att fokusera på mina kinders fysiska sammansättning och upplevelse – istället för hur de ser ut

2. När jag märker att jag tar mina kinder, och min kropp för given, och att jag skapar fördömanden och tankar om mina kinder, och min kropp – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att min kropp stöttar mig ovillkorligt och har inget krav på att jag ska se ut på något speciellt sätt inom mig själv – tänka några speciella tankar – eller sjunga någon speciell låt – nej min kropp stöttar mig ovillkorligt – således åtar jag mig själv att ge detta tillbaka till min kropp – genom att stötta min kropp ovillkorligt utan någon förväntning på hur min kropp ska se ut

3. När jag märker att jag ser, och definierar, och upplever mina kinder, och min kropp utifrån mitt sinne – och att jag endast ser mina kinder såsom en bild som inte passar ihop med den bilden jag skapat i mitt huvud om hur kinder borde se ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår – att det finns ingen bild som dikterar hur kinder borde se ut – en bild är en bild och ingen slags regel eller universal sanning som visar hur kroppen borde se ut – således åtar jag mig själv att istället för att lita på bilder – istället lita på mig själv och på min kropp här – och att se min kropp utifrån ett fysiskt perspektiv genom att andas – och vara närvarande här med och som min mänskliga fysiska kropp i och som varje andetag

4. När jag märker att jag inte låter mig själv vara fysisk, intim, och nära med och som min kropp här – utan att jag istället tittar på min kropp, och andras kroppar utifrån mitt sinne – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att mitt sinne har ingen aning om hur en korrekt kropp fungerar, eller ser ut – sinnet arbetar med idéer och har inget koncept om hur den fysiska verkligheten fungerar – och borde således inte vara inblandad i att dirigera eller ta beslut i och som den fysiska verkligheten; således åtar jag mig själv att uppleva min kropp DIREKT HÄR – utan mellanledet av mitt sinne – och således sluta se och uppleva min kropp utifrån ett bildstyrt sinnesperspektiv

5. När jag märker att jag inte vill släppa taget om min bild-, och utseendefixering – eftersom jag känner mig rädd för hur jag i sådana fall skulle leva och uttrycka mig själv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – denna rädslan är irrationell – för om jag tittar på mitt liv kan jag se att jag inte har lyckats överleva på grund av min förmåga att värdesätta bilder – utan på grund av min förmåga att ta fysiska beslut, och röra mig själv i denna fysiska verklighet med hjälp av fysiska och praktiska beaktanden – inte sinnesbilder; således åtar jag mig själv att se att det som är av värde är att jag kan bedöma, analysera, och förstå denna fysiska verklighet här – och inte huruvida jag kan betygsätta och reagera på bilder som dyker upp i mitt sinne – således åtar jag mig själv att fokusera på vad som är fysiskt här i och som denna verklighet – och på min fysiska upplevelse av och som mig själv i denna verklighet – och inte på hur jag ser ut – eller hur andra ser ut

Enhanced by Zemanta

Dag 169: Jag Har Misslyckats!

Självskriverier

Någonting som jag ofta märker kommer upp inom mig själv är tankar i förhållande till det förflutna – något litet minne om mig själv – och den gemensamma nämnaren med dessa tankarna är att jag skäms, och känner mig själv generad när de kommer upp. Ofta brukar jag tänka ”Nej! Gode gud! Varför gjorde jag sådär då?!”

Speciellt ett minne som kommit upp idag som har att göra med denna typen av upplevelse är minnen från den förra skolan jag gick på. Och det har att göra med hur jag pratade med människor, och hur jag höll mig mycket för mig själv – och antagligen blev uppfattad av andra som en högst ovanlig kuf (konstig människa). Nu i efterhand kan jag ju se att jag inte levde speciellt effektivt på den tiden, utan var väldigt fast i ego – och i en idé jag skapat av mig själv såsom att inte vara som ”vanliga människor” – vilket gjorde att jag höll mig själv undan från andra och inte helst pratade, och tog kontakt med andra. Och det är på grund av att jag ser hur obekväm jag var med andra förr i tiden, och vilka problem jag faktiskt hade att uttrycka mig själv naturligt och avslappnat runt folk, som jag nu ser mig själv som ett misslyckande, och jag tänker då i förhållande till mitt förflutna ”men, varför var jag inte annorlunda då?!”

Självklart är ju denna typen av tankar helt onödiga – jag menar – visst – jag var en så kallad kuf förr i tiden på många sätt – men jag visste ju inte vad jag gjorde, och hur jag skapade mig själv som denna kufen. Kuf är förresten fel ord att beskriva mig själv på, eftersom jag inte uppfattade eller såg mig själv som en kuf – anledningen till att jag inte kunde vara bekväm med människor var för att jag upplevde mig själv obekväm, och nervös i sociala sammanhang – och det är ju inget dåligt eller fel med det.

Så – det är dags att förlåta mitt förflutna jag, och se, inse och förstå att det är inget dåligt – eller fel – att vara besatt av en personlighet – eftersom det är bara en personlighet och inte ”jag” – som mitt riktiga ”jag”. Och det är likadant med alla andra människor därute som för tillfället har skapat sig själv in i kufpersonligheten – dvs. att de känner sig utstötta och utelämnade – de ska inte fördömas, eller sås ner på – eftersom de är människor precis som alla andra – men har en historia och ett förflutet som lett dem in på banan att bli vilka de är idag.

Därför blir min självförlåtelse idag om förståelse, och självacceptans, eftersom det finns inget dåligt, eller skamfult med vem jag var i mitt förflutna – det var endast en ackumulation av viss stimuli från den omgivning jag kommit att växa upp med.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv, skämmas över mig själv, och känna mig själv generad inför att jag i mitt förflutna inte kunde prata avslappnat med människor, och inte kunde ha effektiva förhållanden och relationer med människor – utan konstant upplevde mig själv obekväm, och instabil och som om att jag inte visste vem jag var

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv, känna mig generad, och skämmas över mig själv för att jag undvikt att ta kontakt med människor, och undvikt sociala situationer, och isolerat mig själv från andra – i rädslan för att bli fördömd – i tron att det jag levt ut som mig själv i mitt förflutna är en svaghet, och någonting dåligt – en sida av mig själv som jag måste gömma, och inte vissa gentemot någon – för tydligen är denna sidan av mig en skam – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att acceptera mitt förflutna, och att acceptera vem jag var i mitt förflutna – och att se att jag var endast en produkt av min omgivning – och att jag inte var produkten – utan att ”jag” – faktiskt var skaparen av produkten

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka tillbaka på minnen i mitt förflutna, i vilka jag upplevde mig själv konstant nervös, och rädd för andra människor – och jag inte sa ett enda ord till någon människa i min värld – och att jag kände mig själv inom mig själv väldigt smart, och överlägsen, och som om att jag var bättre än andra människor – därför att jag inte talade med andra; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att förlåta mitt förflutna – och att förlåta mig själv såsom den karaktär jag skapade som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skämmas, och känna mig själv generad över att jag tidigare i mitt liv sett mig själv som om att jag var bäst, och överlägsen alla andra i min värld – och utifrån denna utgångspunkten inte pratat med någon, eller tagit kontakt med någon, eller vågat etablera relationer med några människor i min värld – och faktiskt nekat att skapa relationer med människor i min värld – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se hela bilden av varför jag var som jag var i mitt förflutna – och anledningen till att jag var isolerad, och obekväm runt andra – var för att jag inte hade stoppat, och transcenderat min rädsla och ångest

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna, och tänka att jag har slösat bort mitt förflutna – mitt liv – eftersom jag varit fångad i denna karaktären av att vilja utesluta mig själv från sociala sammanhang, och inte ta del av några som helst relationer med andra människor i denna världen – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå – att visserligen har jag slösat bort denna tiden av mitt liv, men genom att tänka på, och ångra mig själv för detta slösar jag bort ÄNNU MER av min tid som är HÄR – således åtar jag mig själv att rätta till mina misstag genom att verkligen låta mig själv LEVA – ha ROLIGT – EXPANDERA MIG SJÄLV – och inte låta rädsla, eller skam styra mitt liv och vem jag är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ånger, och skam, och känna mig generad inför att jag försökt bevisa mig själv inför andra såsom att jag är stark – överlägsen – intelligent – och mer än vad andra ”normala” människor är – och att jag på grund av detta förstört många av möjligheter att skapa och etablera förhållanden med andra – och faktiskt inte tillåtit och accepterat mig själv att vara social med människor, och lära känna människor – eftersom jag varit alldeles för rädd för att bli avvisad; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att släppa mitt självfördömande – och istället ge mig själv chansen att korrigera denna punkten – och väcka mig själv till liv – och låta mig själv leva här och vara social – och prata med människor, och expandera mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att det är försent för mig, och att jag genom mitt beteende tidigare i mitt liv – har förstört mina utsikter att leva ett effektivt liv – och lära känna nya människor – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att – NEJ – så är inte fallet – för jag är fortfarande HÄR – och varje dag finns möjligheter för mig att expandera mig själv – att prata med nya människor, och att öppna upp nya möjligheter – det enda jag måste börja göra – är att helt enkelt ta till vara på de möjligheter som ges – och inte bara ge upp i tron att ”allt är över”

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se, och definiera mig själv som ett misslyckande på basis av mitt förflutna – och hur jag levt, och upplevt mig själv i mitt förflutna – vari jag har isolerat mig själv, och förstört möjligheter att lära känna andra människor genom att jag agerat utifrån en utgångspunkt av att vilja vara speciell, unik – och ”inte som alla andra” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag – och se den enkla och fullt riktiga sanningen – att JAG ÄR HÄR – och mitt liv är inte över – utan jag har fortfarande all möjlighet i världen att styra, och dirigera mig själv och verkligen förändra och skapa mig själv till att bli det bästa jag kan vara

Självåtagande

När jag märker att jag fördömer mig själv, skäms över mig själv, och känner mig generad inför mitt förflutna – att jag däri inte kunnat prata med människor, och inte kunnat effektivt etablera förhållanden med människor – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – vem jag var i mitt förflutna är inget dåligt, och är absolut ingenting att ängslas över eller hålla kvar vid – det förflutna, är det förflutna – och det är ingenting att göra åt; således åtar jag mig själv att leva HÄR – och att HÄR uppskatta mig själv, och ta vara på de möjligheter som bjuds – och inte hålla kvar vid gamla spöken som är helt irrelevanta

När jag märker att jag fördömer mig själv, känner mig generad, och skäms över mig själv – för att jag undvikt sociala situationer, och isolerat mig själv från andra människor – i rädslan att bli fördömd och attackerad – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – i mitt förflutna var jag väldigt rädd, och det är inte någonting dåligt eller skamfyllt att vara rädd – utan bara en viss programmering som orsakats av en otillräcklig utbildning om hur man lever effektivt; således åtar jag mig själv att komma över mitt förflutna – att acceptera mitt förflutna – och att se att alla människor bär på sina spöken, och att ingen är perfekt – och att därför alla måste gå en process och rena sig själva från imperfektioner – men att dessa imperfektioner – inte är någonting dåligt utan endast någonting som inte tjänar liv och därför måste tas bort

När jag märker att jag skäms, känner mig generad, och fördömer mig själv för att jag tidigare i mitt liv sett mig själv som att jag är bäst, och överlägsen alla andra i min värld – och utifrån denna utgångspunkt socialt isolerat mig själv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det tjänar ingenting till att vara hård mot mig själv för mina forna tiders stora misstag – jag visste inte bättre – och således åtar jag mig själv att acceptera mitt förflutna och gå vidare – och låta mig själv leva här i varje ögonblick utan skam, ånger, eller självfördömande

När jag märker att jag tänker, och känner att jag har slösat bort mitt liv, eftersom jag varit fångad i en karaktär av att utesluta mig själv från alla typer av sociala sammanhang – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns absolut ingenting att skämmas över – jag var som sagt en produkt av min omgivning och besatt av vissa typer av inre mentala beteenden – vilket inte har något med skam att göra utan endast är en konsekvens av en ineffektiv utbildning av barn som växer upp i denna världen; således åtar jag mig själv att återutbilda mig själv att leva effektivt – och att visa, och lära andra att inte göra samma misstag som jag har gjort – och att samtidigt korrigera mitt eget beteende så att jag inte på något sätt fortfarande begränsar mig själv i sociala förhållanden med andra på grund av rädsla, och ångest

När jag märker att jag känner och upplever ånger, skam, och genans inför att jag i mitt förflutna försökt bevisa mig själv inför andra såsom att jag är stark – överlägsen – intelligent – och mer än vad ”normala” människor är – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det enda jag kan göra med mitt förflutna är att lära av det – men att skämmas, känna mig generad, och ångerfull över mitt förflutna – det leder ingen vart – och således åtar jag mig själv att lära mig själv av mina misstag – och således ändra mig själv och börja kommunicera mer med människor – ta möjligheter att vara sociala när de öppnar sig själva, och inte låsa in mig själv i en karaktär av att vara tyst, isolerad, och oåtkomlig – utan istället ta risker och våga vara här i detta ögonblick och ta del av vad denna världen har att erbjuda

När jag märker att jag tänker och tror att det är försent för mig – och att jag förstört mina chanser genom hur jag betett mig tidigare i mitt liv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det är ALDRIG försent att ändra på mig själv – eftersom det är någonting som jag gör HÄR – i detta ögonblick – och således finns det bara HÄR – och inte där, eller då – utan HÄR – och därför åtar jag mig själv att lära mig själv ändra mig själv här effektivt och praktiskt så att jag aldrig igen ska behöva titta tillbaka på dåtiden och undra varför jag inte ändrade mig själv

När jag märker att jag tänker, och tycker att jag är ett misslyckande – på basis av mitt förflutna – eftersom jag i mitt förflutna isolerat mig själv, och förstört möjligheter att lära känna, och skapa relationer med andra människor – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – jag är endast ett misslyckande när jag slutar att hjälpa mig själv – att nå och leva ett lyckosamt resultat – således åtar jag mig själv att ALDRIG sluta att assistera, och stötta mig själv för att vända, och skapa hela mitt liv på ett sådant sätt att allt är lyckosamt – och det bästa det någonsin kan bli

Dag 52: Att Skratta Obekvämt

Idag träffade jag en gammal vän, och en primär upplevelse inom mig själv var nervositet, och ångest – en upplevelse som jag märker kommer upp inom mig ofta med människor jag har ett förhållandevis långvarigt förhållande med, och som efter ett tag kommer tillbaka in i mitt liv efter en tids bortavaro.

Frågan är varför jag blir så nervös, och upplever mig själv ångestfylld; det enkla svaret är att jag vill vara omtyckt, och älskad, och jag vill göra ett intryck på andra såsom att vara charmerande, socialt effektiv, och ha en ”rolig personlighet”. Jag märker inom mig i dessa ögonblick att tankar kommer upp inom mig där jag fruktar att min presentation av mig själv ska få en annan att känna sig själv obekväm inom sig själv, eller ska se mig som ”onormalt sällskap”; så det begär inom mig som skapar denna ångest och nervositet är definitivt en önskan om att få bli accepterad, och omfamnad.

Vad är det då jag inte gett till mig själv? Jo, det är just självacceptans, och självkärlek. För om jag står och lever som dessa orden finns det naturligtvis ingen fruktan för att andra inte ska acceptera mig eller tycka om mitt sällskap, eftersom jag är fullständigt nöjd, och tillfreds med mitt eget sällskap, och jag behöver inte bli accepterad av en annan eftersom jag accepterar mig själv.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja vara ett trevligt sällskap för andra, i en önskan av att få bli accepterad av andra, och sedd av andra såsom att vara trevlig, och omtyckt – och i detta kompromissa mig själv, eftersom jag gör mig själv till för att få andra att acceptera och tycka om mig – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att tycka om mig själv, och acceptera mig själv – och stå ovillkorligt som denna punkt inom mig, och därmed inte söka efter den utanför mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter att få bli accepterad, omtyckt, och älskad utanför mig själv – och kompromissa med mig själv, och gå igenom helvete inom mig själv, bara för att få känna mig själv accepterad av en annan – istället för att se, inse och förstå – att jag behöver inte gå igenom all denna skiten – eftersom som jag kan ge acceptans, kärlek, och närhet till mig själv – jag kan vara det för mig själv som jag söker hos andra – därför stoppar jag mig själv, och jag slutar att söka – och jag står istället upp här i varje ögonblick – och andas effektivt och stoppar mig själv från att söka efter mig själv utanför mig själv

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara trygg i mig själv, och säga, och göra saker som får andra människor att ogilla mig, och tycka att jag är ohövlig, eller att jag inte har ett tillräckligt nära förhållande med dem

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att leva i rädsla, ångest och nervositet inför att bli illa omtyckt, och ogillad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att fråga vad människor heter som jag redan har träffat, i rädslan att de ska känna sig sårade, och tycka att jag borde komma ihåg vad det är de heter – istället för att tillåta och acceptera mig själv att skita i vad andra tycker, och istället uttrycka mig själv här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att andra ska uppleva mig som ohövlig, och inte se mig som sin vän – och i och med detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa och hålla mig själv tillbaka nära människor i rädslan för att de inte ska se mig som sin vän – istället för att jag tillåter mig själv att uttrycka mig själv här, ha roligt – och inte ta allting så jäkla seriöst

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka skapa stabilitet inom mig själv genom att göra alla människor i min värld till mina vänner, som tycker om mig – istället för att se, inse och förstå att en sådan stabilitet är inte riktig – utan endast påhittad stabilitet – och att riktig stabilitet är att stå stabil, och tyst inom mig själv oavsett vad andra tycker, eller inte tycker om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inbilla inom mig själv att andra tycker bra om mig, och att andra gillar att vara runtomkring mig, och i denna fantasi, och inbillningen känna mig bra inom mig själv – istället för att se, inse och förstå – att detta är den positiva polariteten på min tendens att kompromissa mig själv för att bli älskad och omtyckt av andra – och därför slutar jag att medverka i, och definiera mig själv i enlighet med denna positiva känsla, och jag inser, ser och förstår att denna positiva känsla rent faktiskt är slaveri

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter att få bli accepterad, älskad, och omtyckt – och tro att jag lyckats, och kommit någon vart, när jag tror mig själv vara älskad, omtyckt och accepterad av andra – istället för att se, inse och förstå att den enda som verkligen kan älska, acceptera och tycka om mig själv är mig själv – endast då är det på riktigt – om jag måste ha det från andra är det inte jag, och då är jag en slav till andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse att behovet av att få vara populär för andra är slaveri, om jag är populär, och definierar mig själv i enlighet med denna popularitet är jag en slav, eftersom jag är beroende av att andra ger till mig sin uppmärksamhet för att jag ska känna mig värd någonting – därför slutar jag att söka efter att få bli någonting för andra, och jag tillåter och accepterar istället mig själv att bli någonting för mig själv, och att vara någonting för mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag ensam är för värdelös för att vara värd någonting, och tro att det enda riktiga värdet som finns, den enda riktiga mening som finns är när jag får uppmärksamhet av andra, är när jag blir sedd och omtyckt av andra – istället för att se, inse och förstå att detta är fel – och jag inser, ser och förstår att den enda anledningen till att jag tror detta är för att jag aldrig någonsin sett en människa i min närhet leva självvärde som sig själv – men jag inser, ser och förstår att jag kan skapa mig själv som självvärde helt och fullt ut – och därför gör jag det

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja bli sedd, och definierad av andra människor såsom att vara trevlig, eftersom jag känner mig tryggare, och säkrare när människor definierar mig som trevlig – i tron att om människor tycker jag är otrevlig, måste detta betyda att det är något fel på mig – eftersom tydligen har majoriteten, och vad andra tycker alltid högre prioritet än mig själv, och är alltid viktigare att se till och begrunda än min upplevelse av mig själv här – men jag inser att detta är en lögn – och att majoriteten inte alltid vet vad de snackar om – och att vad andra känner om mig inte handlar om mig – och därför slutar jag oroa mig själv för vad andra tycker, eftersom jag inser, ser och förstår att det i slutändan aldrig är om mig

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva mod, genom att gå igenom min rädsla, och ångest inför att bli illa omtyckt, bortschasad, och hunsad av andra – utan istället leva självkompromiss, och vänta med att stoppa min rädsla, vänta med att förändra mig själv, i hoppet om att jag ska förändras någon dag – istället för att inse, se och förstå att jag måste ta steget – och jag måste stå upp inom mig själv och faktiskt leva mod – och jag inser, ser och förstår att ingen annan kommer gör det för mig och till mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd inför att stå själv inom och som mig själv utan att definiera, och relatera mig själv i förhållande till andra – i fruktan att om jag står inom mig själv här, att jag då inte kommer att veta om jag är rätt, eller om jag är fel – eftersom det inte finns någonting att jämföra mig själv med – istället för att se, inse och förstå – att denna rädslan är löjlig – för om jag står här kommer jag i varje andetag kunna avgöra vilken som är den bästa riktningen för mig att leva – och det kommer inte finnas något fel, eller rätt – utan endast vad som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att det finns ett socialt korrekt sätt att leva på som jag måste leva upp till – och tänka och tro att detta socialt korrekta sätt är någonting jag uppnår genom att andra ser mig som trevlig, och tycker om mig – istället för att se, inse och förstå att det finns ingenting sådant som ”socialt korrekt” – ”socialt korrekt” är en idé och tankeskapelse – som enbart existerar i mitt huvud, och här rent fysiskt finns ingenting sådant som korrekt, eller inkorrekt – därför stoppar jag mig själv från att begränsa mig själv till en idé och tankeskapelse inom mig själv av vad som är socialt korrekt och jag för mig själv tillbaka till andetaget, och lever här – står upp här – och uttrycker mig själv här – en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka om mig själv att jag har dåligt självförtroende, och använda detta som ett sätt för mig själv att rättfärdiga varför jag inte ändrar min upplevelse av mig själv runt människor från ångest, och nervositet, till stabilitet och självsäkerhet här

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse att vetskapen om mig själv såsom att ha dåligt självförtroende är rent faktiskt självmanipulation, vari jag manipulerar mig själv att inte behöva ändra mig själv, och inte behöva ta ansvar för mig själv – eftersom jag tydligen är för svag, och helt enkelt inte tillräckligt stark – istället för att se, inse och förstå att om jag beslutar mig för att ändra mig själv – då kommer jag också ändra på mig själv – därför finns det ingen ursäkt att inte ändra på mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ursäkta min rädsla inför att människor ska bli arga på mig, och ogilla mig, genom att tänka att – denna rädsla skyddar mig, och att denna världen faktiskt är farlig, och därför är det bra att vara vaksam, och nervös, eftersom det kan rädda mig från en obehaglig situation – istället för att se, inse och förstå att denna rädsla inte ger mig någonting utan håller mig bara kvarhållen i en begränsad personlighet av att vara nervös inför vad andra tycker och känner om mig

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara i min kropp, och låta mig själv vila i min kropp, vara avslappnad i mina kropp, andas lugnt och effektivt – och inte tillåta och acceptera mig själv att stressa upp mig själv, och min kropp börja jaga efter något annat, någonting mer, någonting bättre – utan istället står jag upp här inom och som mig själv och lever i min kropp, lever genom att andas luft in min kropp, och andas luft ut – och jag tillåter och accepterar mig själv att bli en fysisk varelse på alla sätt och vis

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte säga fuck-you till tankelandet uppe i mitt huvud, och inse, se och förstå, att inget gott någonsin har kommit från att tänka, och använda mina känslor, och emotioner för att ta riktning, och beslut i min värld – därför slutar jag att använda mig av dessa saker inom mig själv och jag står istället upp här i och som min kropp – och dirigerar mig själv enligt sunt förnuft

Jag åtar mig själv att inte kompromissa mig själv, utan leva självacceptans, och självvärde och inte jaga det utanför mig själv

Jag åtar mig själv att inte leva, och existera utifrån idéer om vad som är socialt korrekt, och vad som är socialt inkorrekt, utan jag uttrycker mig själv här – utan några tankar om vad som är rätt och fel

Jag åtar mig själv att inte längre bli nervös, och känna ångest inför människor i min värld, utan när jag träffar människor, att jag andas, tar det lugnt och att jag slappnar av

Jag åtar mig själv att slappna av och lära känna mig själv som min kropp, och verkligen vara här med min kropp och inte mitt huvud och stressa runt däruppe och tänka över hur jag ska vara, eller inte ska vara

Dag 23: Att Vilja Vara Någon, För Någon Annan

Jag fruktar att bli tillsagd att göra någonting, eftersom jag känner det som om ett sådant tillsägande är menat som kritik, samtidigt blir jag arg och frustrerad när någon säger till mig att göra någonting, eftersom jag också känner det som om de inte litar på mig, och som om de ger mig förtroendet att göra någonting, utifrån min egen insikt om att saken måste göras.

Jag märker att jag existerar i en tyst kamp inom mig själv, där jag försöker hävda mig själv mot ”utomstående” krafter, genom att visa att jag är självgående, självständig och stabil – genom att visa att ”ingen kan fucka med mig”. Men jag vet att det jag utåt visar som mig själv, inte är vem jag faktiskt är, och hur jag faktiskt upplever mig själv, eftersom jag egentligen är rädd för att inte tillfredställa andra, och rädd för att inte bli bekräftad av andra i det jag gör.

Ilskan jag upplever är mitt sätt att försöka förändra mig själv, förändra mig själv såsom jag skapat mig själv som ångest, och rädsla inför vad andra tycker, och genom att vara arg, och frustrerad så kan jag för ett ögonblick glömma hur jag känner mig, och istället se mig själv som självständig, och självgående. Det funkar dock inte att använda denna ilska för att förändra mig själv, och egentligen är denna ilska en sorts anklagelse mot andra, där jag inom mig själv tycker att andra bär anledningen till varför jag fruktar, och känner ångest inför att inte vara tillfredställande, och trevlig.

Denna punkt av att vara självständig, och självgående är en punkt som jag i mitt liv aldrig tillåtit mig själv att leva. Hela min barndom spenderades i stort sett till att försöka skapa mig själv ett erkännande hos andra människor, och de handlingar jag tog och levde var alltid tagna utifrån att försöka få andra att tycka om mig, eller se mig. Vissa saker jag gjorde var visserligen för mig själv, såsom att spela data – det var någonting jag tyckte var väldigt roligt, och som jag inte gjorde, eller till viss del, inte gjorde för att andra skulle tycka om mig. Men självklart förpestade jag mitt intresse genom att känna att, när jag hade spenderat för mycket tid med mig själv, och inte varit med en kompisgrupp på ett tag, att jag då upplevde ångest och rädsla att jag skulle bli bortglömd, och inte längre var lika högt uppsatt i min imaginära popularitetspiedestal.

Om jag hade levt om min ungdom idag, hade jag spenderat min tid åt att utforska de sakerna jag fann spännande, underhållande, och de sakerna jag ville veta mer om – jag hade spenderat mig tid till att utbilda mig själv, och inte till att söka efter andra människors erkännande. De beslut jag tagit hade inte varit utifrån att få bli accepterad, eller älskad, utan jag hade istället tagit beslut utifrån en utgångspunkt av att fråga mig själv vad det är jag vill göra, hur det är jag vill göra någonting, och inte förlora mig själv i ett sökande efter andras erkännande av mig.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter andra människors erkännande, och inför beslut, och handlingar som jag vill ta, söka att få andra människors acceptans, och lyckoönskande – i tron att om jag inte är sedd, erkänd, och hörd av andra människor – att det jag väljer att ta för mig är värdelöst och utan allt slags värde

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka att bli accepterad av andra, och i detta sökande ge upp på mig själv såsom vad jag tycker om att göra, såsom vad jag finner fascinerande att göra, såsom vad jag finner underhållande att göra, och istället leva utifrån utgångspunkt att få andras erkännande av vad jag gör, och bli känd – istället för att se, inse och förstå att en sådan utgångspunkt är extremt begränsande, och är rent faktiskt självhat manifesterat – således tillåter jag mig själv att stoppa mig själv att leva utifrån en sådan negativ, och självdestruktiv utgångspunkt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att stå upp i mig själv, som mig själv, och stå inom mig själv ensam i min värld – utan någon kompis, utan något förhållande definierat i energi, såsom en person jag definierat mig själv i enlighet med – utan helt ensam, vari det är inom mig helt mörkt, och ingenting rör sig – i tron, och idén att en sådan applikation och upplevelse av mig själv inte är värd någonting, i tron att jag i en sådan applikation av mig själv missar viktiga saker, istället för att se, inse och förstå att jag faktiskt missar någonting när jag inte står som denna totala nattsvartheten inom mig, eftersom jag då inte här fullt här, utan istället omkringsvävandes i moln i mitt huvud

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja och önska att andra ska definiera mig, mina handlingar, mina tankar, och min riktning i livet såsom att vara ”rätt” – i tron och idén att jag inte är kapabel att leva och uttrycka mig själv utan att få andras erkännande av det jag gör såsom att vara rätt, i tron att jag inte är förmögen att se att den vägen jag vandrar är effektiv, den applikationen jag går som är tillräcklig, genom att jag tillåter och accepterar mig själv att vara ärlig mot mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter bekräftelse utanför mig, och frukta att vara utan bekräftelse, i fruktan och ångesten att om jag inte blir bekräftad så kan jag inte veta vem jag är, i tron och idén att det enda sättet för mig att veta vem jag är, och vara säker på mig själv, är att ha andra att säga till mig vem jag är, och säga till mig att jag är säker på mig själv – istället för att se, inse och förstå att denna applikation av mig själv är begränsande och självdestruktiv, i det att jag inte tillåter och accepterar mig själv att lita på mig själv, att ta egna beslut utifrån sunt förnuft, och att leva på ett sätt som jag ser är effektivt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter erkännande från andra i min applikation av mig själv, och känna, och uppleva inom mig själv behovet och önskan att bli vägledd och visad inom mig själv rätt väg till en viss punkt, istället för att se, inse och förstå att denna önskan om att få bli vägledd är min rädsla för att lita på mig själv projicerad utanför mig själv, för vad jag faktiskt önskar mig själv är för mig att lita på mig själv, är för mig att ta beslut utan att behöva känna mig osäker att jag gjort fel, och att jag måste ha en annan att validera mitt beslut – således ger jag till mig själv det jag önskat och sökt utanför mig själv, nämligen att jag vägleder mig själv, att jag litar på mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att vara ensam, att vara rädd för att vägleda mig själv, styra, och dirigera mig själv, i rädslan och ångesten att jag ska gå fel, att jag ska göra fel – istället för att se, inse och förstå dumheten i att frukta en idé i mitt huvud av vad som kan hända, och begränsa och hålla mig själv tillbaka inom mig själv, att möjligtvis kan någonting gå fel – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva, uttrycka och uppleva mig själv här till min fulla potential, och därmed ta beslut, vägleda mig själv och våga lita på mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter andras erkännande av hur jag applicerar mig själv i vissa projekt, och punkter i min värld, i tron att om jag inte får en annans erkännande för hur jag rör och applicerar mig själv, att jag då gör någonting fel, och att jag kommer att misslyckas – istället för att se, inse och förstå att denna rädsla jag upplever är begränsande, och att jag inte behöver vara rädd – jag kan lita på mig själv, jag kan leva mig själv såsom vägledning, och därmed inte existera i konstant ångest, och rädsla att stå upp inom mig själv, helt själv, och utifrån en sådan utgångspunkt ta beslut, och hantera de projekt som jag tar på mig i min värld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att offra mina intressen, att offra mina passioner för att istället göra saker, och hänge mig själv till projekt där jag är säker på att få ett erkännande av andra, istället för att tillåta och acceptera mig själv att ta del i de projekt som tilltalar mig, och som jag ser att jag kommer ha roligt att utföra – inte för att jag kommer bli erkänd, och högt värdesatt av någon annan inom dem själva – utan för att jag kommer att ha roligt, och uppskatta den tid i projektet som jag upplever med mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv i min riktning, i mina ord, i mina handlingar i mitt liv, genom att tillåta och acceptera mig själv att konstant leva i en rädsla inför att misslyckas, och inte bli avvisad av andra – således tillåter jag inte längre mig själv att leva i en sådan begräsning, i en sådan förminskad version av mig själv, och istället driver jag, och föser jag mig själv till att stå upp inom mig själv och leva för mig själv, som mig själv – såsom vad som är bäst för alla – inte sökandes något erkännande, inte sökandes någon bekräftelse, utan istället lever jag här – i varje ögonblick såsom min fysiska kropp, en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv genom att vilja att andra inte ska avvisa mig, eller tycka illa om mig för det jag gör – istället för att se, inse och förstå hur pass mycket jag begränsar mig själv genom att leva utifrån en sådan utgångspunkt, eftersom jag inte tillåter mig själv att göra sådana saker som jag skulle tycka vara roliga, eller gynnande, i rädslan för vad andra ska tycka om mig – således står jag upp inom mig själv och slutar att frukta vad andra ska tycka om mig, och jag väljer att istället tycka om mig själv, och vara fullständigt tillfreds med att bara jag tycker om mig själv

Jag åtar mig själv att inte längre vara beroende av att andra ska erkänna och bekräfta mig i mina beslut, handlingar, och vad jag väljer att företa i min värld – jag åtar mig själv att leva självgående, och självständighet på riktigt – i det att jag inte tillåter mig själv att avvika från ett beslut, bara för att jag märker att någon inte kommer tycka om mig, eller inte kommer att definiera mig positivt

Jag åtar mig själv att inte längre vara en slav till rädslan att lita på mig själv, istället driver, och för jag mig själv till att lita på mig själv – jag inser och förstår att fruktan att misslyckas är fullständigt idiotisk, eftersom misslyckande är en naturlig del av processen att lära sig någonting – således tillåter jag mig själv att lita på mig själv, och i varje ögonblick skapa mig själv här, utifrån en utgångspunkt av att var ärlig mot mig själv

Jag åtar mig själv att inte längre söka andras erkännande, validering, och tröst – istället inser, ser och förstår jag att jag kan ge dessa orden till mig själv, jag kan vägleda mig själv, jag kan erkänna mig själv, jag kan validera mig själv – jag kan leva, och stå inom mig själv såsom det jag alltid sökt utanför mig själv, såsom en pelare av trygghet, och bekvämlighet – därför tillåter och accepterar jag mig själv att utveckla och driva mig själv till att leva och stå som orden självvägledande, självtrygghet, och självbekvämlighet, och självsäkerhet