Tag Archives: orädd

Dag 367: Nostalgi

Ibland kommer det upp inom mig glimtar av mitt förflutna. Det kan röra sig om ett minne på någon skola jag gick på, eller när jag gjorde värnplikten, eller något annat. Jag har olika emotionella och känslomässiga reaktioner beroende på vilket minne det rör sig om, men med vissa positiva minnen brukar reaktionen vara nostalgi.

Nostalgi är en intressant känsla. Det är som en slags minnesmasturbation, och den underliggande upplevelsen är att ”det var så mycket bättre förr! – Gud vad lycklig jag var då!”. Men i princip alltid är de här positiva minnena mycket selektiva. Ofta är det bara de bra sakerna från den tidpunkten i ens liv som dyker upp, och allt det dåliga, jobbiga, och otrevliga, som man helst bara ville glömma – det har man praktiskt nog glömt.

En konsekvens som jag sett av att medverka i nostalgi är att man inte längre lever här och nu. I stället upphöjer man det förflutna och sätter det på en piedestal fast det egentligen inte förtjänar en sådan behandling. Och därför glömmer man att leva och skapa sitt liv, missar eller ser inte alla de möjligheter som är framför en att skapa värde och mening. Nostalgi fungerar som ett bedövningsmedel. Man blir tyngd av den illusoriska sorgen för ett förlorat förflutet, när saken är som så att det förflutna egentligen inte var så bra, och att det nog är rätt bra att den där tiden nu är svunnen.

Vad är det då orsaken till att nostalgi finns inom mig?

Som jag ser det är nostalgi ett tecken på att jag inte låter mig själv leva denna dag tillfullo – leva detta ögonblick i sin helhet – och låta mig själv gå upp i dagen som är framför mig utan restriktioner. För när jag ger mig själv hän till ögonblicket kommer aldrig någon nostalgi upp inom mig. Det finns inte tid för någon nostalgi. Varför ska jag vara nostalgisk när jag lever, andas och skapar mitt liv här?

En lösning på nostalgi är därför att se vad det är för minnen som kommer upp inom mig. Vad är det dessa minnen visar? Är det något speciellt uttryck, något ord, något jag gjorde eller levde i det minnet som jag inte ger till mig själv nuförtiden? Vad är det egentligen som jag känner en saknad över som kommer upp i formen av nostalgi?

Och sedan, i stället för att gå in i och förbli fångad i nostalgi, tar jag och filtrerar ut essensen av nostalgin och låter mig själv leva det ordet/uttrycket här i mitt riktiga och faktiska liv.

Vad är det då för minnen som jag haft? Vad är det för ord/uttryck som jag kan se förekommer i mina nostalgiska tillbakablickar?

Ett ord som jag ser framför mig är upptäckande, expansion och upplevelse – konsten att röra mig själv framåt – genom rädsla, ångest, och motstånd, och aktivt skapa mig själv och mitt liv – aktivt utmana mig själv. Det är någonting som jag tycker mig själv sakna i mitt nuvarande tillstånd och någonting som jag därför kan applicera och leva när jag ser tillfälle till det i mitt liv.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att titta tillbaka i mitt förflutna, och i en nostalgi uppleva minnen där jag utmanade mig själv, upplevde nya saker, och expanderade mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället för att drömma mig själv tillbaka till en tid då jag levde/uttryckte dessa ord – ta och leva/skapa/framföra mig själv i och som dessa orden – och således ta tillfällen i akt när det finns utrymme för upptäckande, expansion, och utmaning – och gå de punkter som är framför mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte leva utmaning, expansion, och upptäckande – och således när jag går igenom min dag och en punkt öppnar upp sig själv som är ny, utmanande, och svår, att då ta mig själv an denna punkt, och gå in i denna nya del av mitt liv som öppnat sig – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta med att expandera tills det att jag blir tvingad eller motad – istället för att jag effektivt och varje dag låter mig själv växa som människa genom att ge mig själv ut på upptäcktsresa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte låta mig själv skapa, och leva mitt liv här i och som varje andetag, och låta mitt liv flöda från mig, och skapa varje ögonblick utan att försöka skapa en rationell väg framåt mot ett visst resultat, utan istället gå varje andetag tillfullo, gå varje ögonblick tillfullo, och således nyttja varje stund jag har här med mig själv, genom att vara fullt medveten om mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att stagnera i min applikation av att röra mig själv framåt, expandera, motivera mig själv, utmana, och upptäcka nya sidor av mig själv, genom att tro att när man åldras så förlorar man den förmågan, man stelnar och klarar inte längre av samma saker som tidigare – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur jag genom att hålla fast vid en sådan idé – skapar min verklighet i enlighet med den idén – därför förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället skapa min verklighet utifrån en vilja att upptäcka, att utmana, att gå längre, att klara mer, och att vara mer för mig själv och andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla mig själv tillbaka från att upptäcka mig själv, skapa mig själv, expandera, röra mig själv in i nya världar, nya omständigheter, och nya utmaningar – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det är detta min nostalgi försöker visa mig – det är detta mina tankar om förlorade dåtida möjligheter försöker visa mig – att jag inte låter mig själv använda de möjligheter som öppnar upp sig i min värld för att expandera, utmana mig själv, och skapa mig själv

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv varje dag vara på tårna, genom att ta mig an varje dag, varje ögonblick, och varje nytt andetag ovillkorligt, och utan att hålla fast vid en tro att jag har vetskap om vad som ska hända i nästa ögonblick – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det finns mängder med möjligheter på en daglig basis att röra mig själv ut ur mitt skal, att utmana mig själv, att växa, och expandera, men jag måste gå igenom den där rädslan, och bekvämligheten inför att ta steget och faktiskt röra mig själv framåt och skapa mitt liv och mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla mig själv tillbaka från att expandera, röra mig själv framåt, och skapa mig själv, genom att vilja att allt ska vara fullständigt förberett innan jag tar det där avgörande steget och rör mig själv framåt, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag måste låta mig själv ta risker, och gå ut i det okända, för i annat fall kommer jag inte någonsin att röra mig själv framåt – jag måste låta mig själv göra misstag, och vara villig att göra fel – och lära mig av mina misstag och sedan gå vidare

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att misstag är näringen som får färdighet att komma till ytan – för utan misstag, utan övning, utan att göra fel många gånger, kan jag med säkerhet veta vad som är rätt och i vilken riktning som jag ska gå

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att med vissa saker måste jag låta mig själv kasta mig ut i det okända och börja gå, börja röra mig själv framåt och se vad jag kan skapa, och göra med mitt liv – och att det inte finns någon anledning att vänta eller hålla mig själv tillbaka – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta beslutet – och våga ta steget ut i det okända – och motivera mig själv att utmana mig, att expandera och att möta saker och ting som jag inte tidigare har mött

Självåtaganden

När jag står inför någonting nytt, en utmaning, ett tillfälle att expandera, och jag tvekar att ta steget ut, för jag är rädd för att misslyckas, rädd för att göra fel, rädd för att inte veta eller ha kontroll på alla möjliga utflöden av mitt beslut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit till och som min mänskliga fysiska kropp – och jag åtar mig själv att ta steget ut i det okända – och rent praktiskt i mitt liv åtar jag mig själv således att öva mig på att kommunicera och prata med fler människor genom min dag när tillfälle ges till det eller jag ser en möjlighet att skapa ett sådant tillfälle – och jag åtar mig själv vidare att leva detta beslut genom att driva mitt företag framåt – ringa – ta kontakt – ta beslut – och föra fram saker och ting – fast jag inte riktigt vet hur jag ska göra eller hur det ska gå

Jag åtar mig själv att således ta steget ut i det okända och göra det jag inte är bekväm med – som att kommunicera med människor jag inte har något tidigare förhållande med, som att skapa mitt företag, och lägga ned resurser på att få igång ruljangsen och komma ut och sälja – som att när ett tillfälle öppnar upp sig att göra någonting jag inte tidigare prövat – att då låta mig själv ta tillfället i akt – gå ut i och som det okända och uppleva det okända

Dag 240: Kroppen Min – Ansikte, och Hår (Del 27)

I denna blogg kommer jag att skriva om hur jag definierar mig själv i enlighet med mitt ansikte, och mitt hår – och detta är en bloggserie där jag går igenom hela min kropp, och ser hur jag definierat mig själv i förhållande till min kropp.

Egentligen följer jag en lista i fråga om vilka punkter jag ska skriva om, och i denna har jag skrivit ner specifika tankar, och upplevelser i förhållande till vissa av min kroppsdelar – men eftersom jag för tillfället möter tankar som har med andra kroppsdelar att göra så hoppar jag att använda denna lista för tillfället, och arbetar istället med det som har kommit upp inom mig.

Full-Face-Swimming-MaskOch de tankar som jag för tillfället möter har att göra med mitt ansikte, och mitt hår. En tendens som jag lagt märke till är att varje gång som jag går in på ett badrum, och tittar mig själv i en spegel – då tittar jag genast på mitt ansikte, och mitt hår – och jag inspekterar mig själv för att försöka få en känsla om jag kan acceptera mig själv, eller om jag inte kan acceptera mig själv. Ibland tycker jag att jag ser ”snygg ut” – och då känns det bra – men sedan andra gånger tycker jag att jag ser ”ful” ut – och då känns det inte bra – då har jag istället en negativ upplevelse.

Min översiktliga definition av mitt ansikte, och hår är att det ser snyggt ut – och jag har länge burit med mig en idé av mig själv av att jag är snygg, och lite över genomsnittet. Det är intressant att se hur mycket uppmärksamhet, och värde som jag har lagt vid denna punkt av hur jag ser ut – när det för min egen del inte direkt är en punkt som jag har nytta utav, och kan lägga märke till, på samma sätt som t.ex. min ”inre karaktär”.

Jag har märkt att när jag är bland andra människor, och speciellt andra män, då tävlar jag med dessa huruvida jag, eller dem är vackrast. När jag tycker att jag ser ut att vara den som är vackrast, och snyggast, då känner jag mig bra inombords, lyckad, och när det motsatta händer, då upplever jag mig själv avundsjuk, och känner det som om att denna världen är orättvis; varför kunde inte jag få se ut som en annan gör?

Djur har en förmåga att fullständigt ge fan i hur de ser ut, och även i hur andra än ser ut – när de uttrycker sig själva är de fullständigt ovillkorliga, och ger av sig själva utan rädsla, eller självfördömande. Detta är ett exempel som jag kan använda mig själv av då jag konstruerar min lösning som jag ska leva, för att transcendera och gå igenom denna punkt om att vara besatt, och styrd av utseende.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv i förhållande till mitt ansikte, och mitt hår – och skapa en upplevelse av mig själv när jag tittar på mitt ansikte, och hår i en spegel – genom att tänka att jag antingen ser ”vacker” ut – eller att jag ser ”ful” ut – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra utseende, och utsida, och färger, och former, till att vara viktigare än vem jag är – viktigare än vad jag tillåter och accepterar inom och som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att detta jag upplever gentemot mitt hår, och mitt ansikte – att det är ett system, och att det alltså inte är riktigt – det är inte ett livsuttryck av och som mig själv utan någonting som jag lärt mig över tiden, och ett slags uttryck, och rörelse, som jag sakta, men säkert ackumulerat genom att observera hur andra lever, och genom att apa efter hur jag ser att människor i allmänhet lever, och definierar sig själva

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag tittar på mitt ansikte, att ha en positiv reaktioner gentemot mitt blonda hår, och tänka att mitt blonda hår ser välformat, och välskapt ut, och att det säkert måste vara många som tycker på samma sätt – och även göra samma i förhållande till mina läppar, och tänka att min läppar ser ”filmiska ut” – eftersom de tydligen har den där formen som är sexig, och vacker – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att värdesätta utseende, och bilder – och mina tankar, och upplevelser i förhållande till dessa – mer än att vara här med och som min kropp i enheter och jämlikhet – och andas – och stoppa mina tankar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se, och definiera mina tankar som lagar, och som någonting som ”bara är” – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv – att därför när jag tittar på mitt ansikte, och mitt hår – och dessa tankarna kommer upp inom mig, att då bli helt hypnotiserad av dessa tankar – och genast följa efter dessa tankar utan att ifrågasätta dem, och utan att göra någonting för att röra mig själv, för att stoppa och ta bort dessa tankar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att lita på vad mina tankar säger om mitt utseende, om mitt hår, och om mitt ansikte – och tänka att mina tankar säkert har rätt, och att det därför bara är för mig att följa efter mina tankar så kommer allting att ordna sig, och lösa sig i slutändan – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge upp på mig själv, och ge fullständigt efter för tankar – och tro att jag behöver tankar för att kunna leva, och existera – när detta faktiskt är så långt från sanningen som man kan komma

När jag tittar på mig själv i spegeln, och jag märker att tankar om mitt hår, och mina läppar, och mitt ansikte kommer upp – där jag tänker på att jag antingen är snygg, eller ful – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att – jag är en kropp här, och att ful, och snygg är påhittade idéer som inte finns i verkligheten – således åtar jag mig själv att stoppa dessa tankar, att andas, och att titta mig själv in i spegeln utan någon reaktion, eller tanke

Jag åtar mig själv att öva på att leva som djur – d.v.s. att jag tillåter mig själv att uttrycka mig själv ovillkorligt, och utan rädsla, och självfördömande – och utan att oroa mig själv för att mitt utseende inte är korrekt – och att jag inte kommer bli accepterad

När jag märker att jag skapar en positiv upplevelse i förhållande till mitt ansikte, mina läppar, eller mått hår – genom att tänka att det ser ”vackert” ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att detta är en energi, och inte verkligheten – för mitt utseende är inte en känsla utan en fysisk manifestation här – och således är vad jag känner inte riktigt; således åtar jag mig själv att vara fysisk, och materiell med mig själv – och sluta definiera mig själv, eller min kropp utifrån idéer baserade på känslor, och upplevelser

Enhanced by Zemanta

Dag 119: Möjligheterna Är Här, Men Var Är Jag?

Självskriverier

Idag har jag lagt märke till hur jag känner mig generad, och obekväm när jag hälsar på någon, och denna inte hälsar tillbaka. När det händer upplever jag mig själv som om jag förlorat, och gjort någonting fel – och jag undrar vad den andra människan tänker, och känner om mig.

Det är just denna typen av beteenden som gör det svårt för mig att kommunicera, och interagera effektivt med andra människor – eftersom jag hela tiden är rädd för vad de tycker om mig – istället för att jag fokuserar på att uttrycka mig själv, och glädja mig åt mig själv här.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig generad, obekväm, och underlägsen när jag säger hej till någon, och denna personen inte säger hej tillbaka – och i detta tänka att jag har gjort någonting fel, och att jag är nu mindre värd än vad jag var innan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att mitt värde är beroende av huruvida en annan människa ser mig som trevlig, och ger mig uppmärksamhet genom att lägga märke till mig – och säga hej tillbaka – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa och hålla tillbaka mig själv i interaktion med andra människor – eftersom jag är rädd för vad de kommer tycka om mig, och att de inte kommer att ge mig någon uppmärksamhet, eller erkänna mig såsom att ha något värde

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja bli validerad av andra människor såsom att vara rolig, och bekväm att vara med – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja att andra människor ska uppleva och se mig som deras vän, och deras kompis; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte våga prata med andra människor, och inte våga interagera med andra människor – eftersom jag är rädd för att de inte kommer att acceptera mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva och se andra människor som mer värda än mig – och som bättre än mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag är med andra människor – att existera i och som en konstant ångest, och nervositet att jag inte kommer bli accepterad och erkänd, och att jag istället kommer bli avvisad och hånad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv mindre än andra människor, och underlägsen andra människor – och jämföra mig själv med andra människor – och tänka, och tycka att jag är sämre än vad andra människor är – och att jag för att kunna nå upp till den nivå jag anser att andra människor befinner sig på – måste få erkännande av andra människor, och måste göra så att andra människor accepterar mig, och ger mig erkännande

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter vissa specifika människors erkännande – i tron att dessa människor är överlägsna mig, och har någonting som inte jag har – nämligen egenvärde – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte erkänna mig själv, och ge mig själv egenvärde – och därmed tillåta och acceptera mig själv att existera, och leva fullständigt avslappnad, och lugn i andra människors närvaro – eftersom jag inte är rädd för att förlora någon del av mig själv, och jag är inte rädd för att andra människor ska ogilla mig – eftersom jag vet och lever – att jag gillar, och tycker om mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa mig själv, och vara rädd för att prata med, och skapa kontakt med människor – i rädslan för att de inte kommer tycka om mig, och att de inte kommer se mig som en trevlig människa att vara runt – och att de kommer hitta någonting att mobba mig för, eller reta mig för – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli influerad, och känna mig själv sårad när andra människor försöker – såsom jag ser det – att reta mig, eller mobba mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att prata med andra människor – i rädslan att jag ska säga någonting som de tycker är fel, och som de inte håller med om – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag väl vågar att ta kontakt med människor, och prata med människor – att då fullständigt kompromissa mig själv, och existera i och som rädsla, och nervositet – och därför göra mig själv till, och försöka vara på ett sådant sätt att andra människor ska tycka om mig, och känna sig själva glada att vara runtomkring mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se mig själv såsom värdelös, och underlägsen andra människor – och därför spendera min tid med andra människor att försöka gömma mig själv, och ta så lite plats som möjligt – så att ingen ska lägga märke till mig, och se att jag faktiskt finns – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva egenvärde, och självförtroende – genom att ge mig själv möjligheten att uttrycka mig själv med andra människor, och vara med andra människor – fullständigt orädd, och stabil inom och som mig själv – vari jag inte tillåter och accepterar mig själv att bli influerad av vad någon säger – eller tillåta mig själv att känna mig sårad, och ledsen – när någon säger någonting som jag upplever, och definierar såsom att vara mobbning, eller att reta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv, och ha en idé av och som mig själv såsom att vara en underlägsen individ som är sämre än vad andra människor är – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag är med andra människor – att uppleva mig själv inom och som en konstant ångest och rädsla – att andra människor ska bli arga på mig, och säga någonting till mig – såsom att jag är korkad, eller dum – eller inte värd någonting – eller att någon annan människa ska skratta åt mig, och säga någonting om hur min kropp eller klädsel ser ut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv såsom mindre värd än vad andra människor är – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att jag måste kämpa för att bli accepterad av andra människor, och för att nå upp till ett slags erkännande av andra människor – istället för att se, inse och förstå – att jag inte behöver jaga ett sådant erkännande hos andra människor – eftersom jag kan ge detta till mig själv – och jag kan stadga, och bestämma inom och som mig själv – i levande applikation – att jag är jämlik med andra – att jag inte är mindre eller mer värd utan här – en och jämlik – och således leva själförtroende, och egenvärde här som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå hur mycket jag har isolerat mig själv – och begränsat mig själv i min interaktion, och i mitt leverne med andra människor – och hur många möjligheter jag har gått miste i mitt liv eftersom jag varit rädd för vad andra ska tycka om mig, och rädd för vad andra ska tänka om mig; och således åtar jag mig själv att sluta att existera i och som denna personligheten av att isolera mig själv, och istället utmana mina rädslor – och tillåta och acceptera mig själv att uttrycka mig själv – att ta kontakt med andra människor – att andas igenom mina rädslor – och att stå stabil inom och som mig själv när jag interagerar och kommunicerar med andra

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att inte känna mig obekväm, eller generad när jag säger hej till någon, och denna inte säger hej tillbaka; och således åtar jag mig själv att inte tillåta och acceptera mig själv att definiera mig själv, och agera utifrån vilken slags respons jag får från andra – utan istället stå stabil inom och som mig själv – och tala och uttrycka mig själv för att jag bestämmer att jag ska göra det – och inte för att jag känner eller upplever mig själv på något speciellt sätt

Jag åtar mig själv att inte längre begränsa, isolera, och hålla mig själv tillbaka när jag är med andra människor – och inte längre vara rädd för att andra människor inte ska tycka om mig – och istället åtar jag mig själv att göra mig förmögen att röra mig själv med andra människor ovillkorligt, och utan någon rädsla – ångest – eller självfördömande tankar – fullständigt bekväm i mig själv – och i min kropp – utan någonting att gömma

Jag åtar mig själv att våga prata, kommunicera, och uttrycka mig själv tillsammans med andra människor – och inte existera i och som rädsla, ångest och nervositet inför vad andra ska tycka om mig – jag åtar mig själv att andas, och att förbli här såsom min kropp – och röra mig själv en och jämlik som andetaget – och således inte förlora mig själv i den sociala röran av vänskap, och icke-vänskap som dominerar världssystemet – utan istället stå stabil i och som mig själv oavsett vad andra tycker, eller känna om mig; och således åtar jag mig själv att inte tillåta och acceptera mig själv att låta mig begränsas av varken mina egna fördömanden, eller andras

Jag åtar mig själv att inte längre se andra människor som mer värda, och bättre än mig – och således inte känna mig själv underlägsen, och sämre än andra människor – utan istället andas jag, och för mig själv tillbaka här – och jag interagerar här som min kropp – här som mina fötter, och mina händer i fullständigt närvaro av och som mig själv såsom min mänskliga fysiska kropp

Jag åtar mig själv att inte låta mig själv avskräckas av vad jag tycker ser ut som att andra människor inte tycker om mig – och i detta åtar jag mig själv att inte se mig själv som underlägsen, och sämre än andra människor – utan istället agera, och leva HÄR – en och jämlik som andetaget – och således röra mig själv ovillkorligt i min värld, oavsett vad jag tror andra tycker om mig – eller vad andra rent faktiskt tycker om mig

Jag åtar mig själv att ge mig själv värde, kärlek, igenkännande, och erkännande – och jag åtar mig själv att sluta jaga detta hos andra, utan istället skapa det inom och som mig själv – genom att jag i varje ögonblick andas och stoppar alla tankar, alla rädslor, alla upplevelser – och istället lever här i ett direkt förhållande med min mänskliga fysiska kropp – här direkt i och som denna fysiska verklighet

Jag åtar mig själv att när jag känner mig retad, mobbad, eller sårad – att stoppa mig själv – att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och stoppa denna upplevelsen av och som mig själv, och inte tillåta och acceptera mig själv att begränsa mig själv och hålla mig själv tillbaka i och som en upplevelse av att känna mig underlägsen andra – jag åtar mig själv således att respektera mig själv, och att erkänna mig själv – och interagera med andra såsom en jämlik som varken är underlägsen, eller överlägsen – utan fullständigt jordad här i och som andetaget utan att vara besatt av någon slags energi

Jag åtar mig själv att inte kompromissa och hålla mig själv tillbaka när jag är med andra människor, och att inte definiera och se mig själv som underlägsen andra människor – och när jag kommunicerar med andra människor – och jag märker att jag kompromissar mig själv genom att förändra, och göra mig själv till för att få en annan att tycka om mig – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag åtar mig själv att interagera och kommunicera här en och jämlik som mitt andetag – en och jämlik som min kropp – och i detta åtar jag mig själv att vara mig själv – autentisk och riktig i varje ögonblick

Jag åtar mig själv att ta plats bland människor – inte genom att jag försöker att ta plats, utan genom att jag rent fysiskt upptar plats – då jag är här såsom min mänskliga fysiska kropp, och uttrycker, och interagerar naturligt och autentiskt här med andra människor – och att jag således därför inte håller mig själv tillbaka, tvekar, och underlåter mig själv att prata, och interagera med andra människor; och således – när jag märker att jag medvetet drar mig själv tillbaka – är tyst och stillsam – för att ta så lite plats som möjligt – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag åtar mig själv att kommunicera, interagera, och uttrycka mig själv här – en och jämlik med situationen/ögonblicket jag möter – och inte göra mig själv mindre än vad jag interagerar med här

Jag åtar mig själv att sluta vara självmedveten om hur min kropp, och mina kläder ser ut – och inte längre frukta att någon ska tycka att jag ser snygg, eller ful ut – att någon ska ha någon idé, och tanke om min kropp eller min karaktär; och således – när jag märker att jag är i en sådan fruktan, och ångest – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag åtar mig själv att röra mig själv obehindrat, och utan att vara nervös, eller rädd för att en annan ska kommentera hur jag ser ut – hur jag rör mig – vilka kläder jag har – och jag åtar mig själv att inte tillåta och acceptera mig själv att bli influerad av vad jag tror andra tycker om mig

Jag åtar mig själv att när jag är med andra människor, och beslutar mig för att prata med andra människor – att inte göra så från en utgångspunkt av att vilja ha erkännande, av att vilja bli sedd – eller av att vilja få uppmärksamhet – utan jag åtar mig själv att kommunicera, interagera och leva fullständigt ovillkorligt – där jag således förblir densamma vare sig jag pratar med andra, eller inte – jag förblir här såsom min kropp en och jämlik – och slutar skapa idéer och upplevelser av mig själv i förhållande till vad jag tror att andra tycker om mig; och således – när jag märker att jag vill prata med annan för att jag vill att han ska tycka om mig, eller erkänna mig – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag åtar mig själv att ta ett beslut att tala eller inte – men att i detta beslutet vara ovillkorligt – och således inte definiera mig själv utifrån huruvida jag pratar med en annan eller inte – jag förblir densamma

Jag åtar mig själv att sluta gå miste om möjligheter att tala med, interagera med, och lära känna andra människor – och sluta vara rädd för vad andra människor ska tycka om mig – jag inser, ser och förstår att jag har begränsat mig själv i mitt liv till en total nivå – och att jag måste med alla medel nödvändiga – stoppa denna applikationen och upplevelsen av mig själv; och således – när jag märker att jag håller mig själv tillbaka – att jag står i ett hörn och trycker, och inte vågar ta någon plats – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag åtar mig själv att utmana mina rädslor, och att tala eller kommunicera med någon – eller göra det i ögonblicket som jag ser att jag fruktar och helst inte vill göra – eftersom jag är rädd för vad någon annan skulle känna eller tycka om mig – jag åtar därmed mig själv att sluta begränsa mig själv, och istället se, inse och förstå att jag varje dag har en mängd möjligheter att göra mitt liv mer intressant – men att jag inte tar dessa möjligheter eftersom jag inte vågar – således åtar jag mig själv att våga mer och våga utmana mig själv och mina rädslor