Tag Archives: oro

Dag 356: Nya Saker i Vardagen

Igår när jag kom till jobbet var det en del nya rutiner, och kunder – vissa saker hade ändrats och jag var inte alltid helt säker på hur jag skulle gå tillväga i vissa situationer. Det var intressant att observera hur detta påverkade min stabilitet och emotionella upplevelse av mig själv, för plötsligt var jag mycket mer ängslig än vad som är brukligt och jag var mer nervös inför att göra någonting fel inför de nya kunderna jag plockade upp. På sätt och vis kändes det som om att jag var ny på jobbet.

Den här rädslan som kommer i och med förändringar är vad jag tänkte öppna upp idag, och den primära frågeställningen här är: Varför måste rädsla följa på förändringar? Varför är det som jag inte låter mig själv hantera förändringar och nya omständigheter utan rädsla?

I grund och botten hjälper ju rädsla och ängslighet inte med något, för vad som krävs när jag möter förändringar, och när jag står inför att hantera en ny miljö, nya uppgifter, eller svårigheter, det är ju att jag helt enkelt lär mig själv hur jag ska hantera min omvärld – att jag observerar – analyserar – skaffar fram den nödvändiga informationen – och sedan korrigerar mitt beteende för att få fram det resultatet jag önskar.

Det finns alltså inte någon praktisk anledning till att bli rädd och ängslig när förändringar inställer sig i min värld. Men varför existerar då dessa reaktioner in mig?

Av vad jag kan se har dessa upplevelser faktiskt inte så mycket att göra med förändringarna i sig själva, utan det har istället att göra med att jag inte längre på samma sätt som tidigare kan beräkna, och förutse hur min dag kommer att falla ut – det finns alltså ett osäkerhetsmoment, och i viss mån står jag framför det okända och outforskade – och jag har inga projektioner, förväntningar, förhoppningar, eller idéer i den riktningen. Och det är detta som gör att jag reagerar i osäkerhet och ängslighet.

Problemet är alltså att jag definierat stabilitet, trygghet och säkerhet såsom att jag VET vad som ska hända, jag har KONTROLL, jag kan FÖRUTSE, och ingen okänd, oberäknelig överraskningsfaktor finns som kan förändra min idé om hur saker kommer plana ut. Alltså är misstaget jag gör att jag låter min stabilitet och trygghet vara begränsade av hur mycket kontroll jag känner att jag har, och hur pass väl jag känner att jag kan förutse vad som kommer hända, istället för att jag låter min stabilitet och trygghet vara en integral del av mig själv – d.v.s. någonting som jag står och lever som – någonting som är oberoende av hur min verklighet formar sig runtomkring mig.

Verkligheten är ju trots allt formad som så att det aldrig går att uppnå någon kontroll – man kan visserligen ha en föraning om hur saker och ting kommer att gå, eller med någon slags sannolikhetsuträkning beräkna vad som kommer hända – men det blir aldrig en fullständig vetskap om exakt vad som kommer hända och hur. En sådan vetskap existerar inte.

Därför är lösningen att släppa taget om beroendet av att vilja veta precis vad som kommer att hända, att vilja ha förutsägbarhet, och kontroll – och dess ställe sätta självtillit.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli ängslig och nervös när saker och ting ändrar sig i min omvärld, och går från rutin, och vad jag tidigare tagit för vana, till att bli någonting nytt som jag inte kan beräkna eller förutse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli ängslig och nervös när jag inte kan beräkna eller förutse min framtid, och hur saker kommer att spela ut sig själva – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte lita på mig själv att jag kan möta framtiden, utmaningar och svårigheter och dirigera dessa i en riktning som kan vara nöjd och tillfreds med

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli rädd, nervös och ängslig när jag inte har kontroll och vetskap om vad som ska ske härnäst – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera min stabilitet – och min trygg i mig själv – i förhållande till min vetskap och mina beräkningar om vad som kommer hända härnäst – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att om jag inte har någon sådan vetskap om vad som kommer härnäst kan jag inte heller vara stabil

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli orolig för att göra fel, ta fel beslut, missa saker och ting, inte vara tillräckligt noggrann, när jag möter omständigheter som jag inte tidigare haft att göra med – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte låta mig möta denna nya omständigheten ovillkorligt och utan fruktan – och låta mig själv gå igenom ovissheten och se att jag kan stå stabil inom mig själv i och som denna ovisshet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att koppla ovisshet och omständigheten att jag inte vet vad som kommer att hända härnäst till ångest, ängslighet och fruktan – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ifrågasätta denna ångest och fruktan – och ifrågasätta varför jag inte skulle kunna gå in i framtiden – möta nästa ögonblick – nästa utmaning – utan ångest eller fruktan – och således möta det okända i självtillit och stabilitet – i vetskapen om att jag kommer dirigera mig själv och finna lösningar då jag ställs inför utmaningar och problem i min värld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag måste planera inför min framtid för att jag i och som stabilitet ska kunna gå min framtid till mötes

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli orolig och rädd inför att göra fel när jag möter någonting nytt och tidigare okänt för mig – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att döma mig under inlärningsprocessen och se alla misstag jag gör såsom någonting fullständigt fel och acceptabelt – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur alla inlärningsprocesser åtföljs av en mängd olika fel och misstag och att det inte är någonting att frukta – utan någonting att snarare gå igenom och dirigera så effektivt som möjligt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte låta mig själv möta inlärningsprocessen – och det okända med nyfikenhet och motivation till att lära och förbättra mig – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ovillkorligen gå igenom livets svårigheter – och istället för att frukta dem, och försöka skjuta bort dem ifrån mig – istället se dem som utmaningar genom vilka jag kan växa, bli mer effektiv, och stabil – och därigenom stå som ett exempel för andra att trots att livet kan vara problematisk – så är det inte en ursäkt för att ge upp och sluta vilja skapa det mer och fullgöra den potential som finns i varje enskild människa att skapa sitt eget liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna bävan och rygga tillbaka inför att ta mig an livets utmaningar och forcera, samt motivera mig själv framåt – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta på att ta de beslut, och handla på så vis som jag ser krävs av mig för att förändra min situation – i tron att det på något sätt ska uppstå av sig självt – och att det är någonting som jag naturligt ska få

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att motivera och hänge mig själv till att skapa mitt liv – och därigenom se det som en utmaning när saker utan att jag kan förutse det förändras och skiftar form – så att mina tidigare beräkningar och planer nu är värdelösa – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att i mötet med en sådan framtid – andas – och bege mig in i det okända och finna lösningar – motivera mig själv till att vända motgångarna till medgångar – göra svagheterna till styrkor – och inte låta mig själv ge upp, bli deprimerad eller nedstämd – utan istället forcera och driva mig själv framåt tills jag har de resultat som jag vill ha

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se mig själv som svag och oförmögen att hantera min framtid och pressade situationer där jag inte vet exakt vad som kommer ske eller hur framtiden kommer utvecklas – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå hur jag skapar den här svagheten genom att ge mig själv den definitionen – och att saken är att jag faktiskt kan skapa mig själv åter – genom definiera vem jag vill vara – hur jag vill leva – vart jag vill med mitt liv – vad jag vill skapa – och vad jag vill stå vid och frammana i denna världen

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att för att nå framgång och för att finna lösningar – måste jag vara villig och öppen inför att göra misstag och fel – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bara vilja göra rätt – bara vilja ha lösningarna – bara vilja klara av utmaningarna och inte behöva gå igenom processen att lära mig att dirigera mig själv och finna lösningen när utmaningen eller problemet står framför mig

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i rädsla, bävan och ängslan inför förändringar och nya situationer som jag inte på förhand kan beräkna eller förutse, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag i denna personlighet begränsar mig själv, genom att jag låter min kreativitet och förmåga att faktiska hantera pressade situationer och det okända, bli undertryckt av rädsla – således åtar jag mig själv fokusera på min värld – på vad som är här faktiskt – på hur jag kan lösa situationen – finna en plan eller en slags väg framåt så att jag kan hantera situationen bättre – och således inte längre vänta på att saker ska bli bättre utan ta ett aktivt beslut att agera och motivera mig själv framåt i min värld

När jag märker att jag har placerat min uppmärksamhet på nervositet, ängslan och rädsla inför vad som komma skall, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att detta är fel fokus att ha, och att jag måste placera min närvaro och uppmärksamhet på vad som faktiskt och fysiskt är här, och hur jag kan hjälpa, stödja och assistera mig själv för att ta mig själv igenom den utmaning och svårighet som jag står inför – således åtar jag mig själv att aktivt stödja, assistera och hjälpa mig själv när jag befinner mig en svår, komplicerad eller oberäknelig situation – och således ge min uppmärksamhet till vad jag håller på med HÄR – och hur jag kan på bästa sätt hantera den situation som jag befinner mig inom

Dag 181: Rädd För Att Inte Ha Någonting Att Säga

Självskriverier

Den primära punkt som jag mött idag har varit en slags panik-, och ångestkänsla som dykt upp i vissa sociala situationer – när jag inte vetat vad jag skulle säga, eller inte vetat hur personen/personerna som jag umgås med kommer att svara på vad det är jag har sagt någonting.

Oftast så har det gått till som så att jag har sagt någonting – och sedan har den andra personen svarat, och därefter har jag inte vetat vad jag skulle säga – och rädslan har då stigit upp inom mig att ”jag undrar vad denna andra person tänker eller upplever på grund av att jag står tyst och inte vet vad jag ska säga?”.

Detta är en upplevelse som är väldigt talande för den karaktär jag accepterat mig själv som i större delen av mitt liv – nämligen – söka-efter-erkännande-karaktären. Och denna karaktär har jag levt ut på ett sådant sätt att jag placerat mig själv i alla möjliga komprometterande situationer endast för att få uppleva mig själv accepterad och erkänd. Och fortfarande när jag tar kontakt, och initierar kommunikation med människor så har jag en underliggande, och väldigt subtil känsla av att jag är den som är underlägsen, och det är jag som får någonting av den andra människan – och det är alltså jag som har någonting att förlora om denna andra människa inte skulle tycka om mig – och därför måste jag göra allt i min makt för att se till att denna andra människa fortsätter att tycka om mig.

Hela denna karaktär, och alla dess olika dimensioner har sin grund i ett faktum – och det är att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att erkänna, värdesätta, och acceptera mig själv – utan jag har istället sökt detta utanför mig själv. Och detta är således någonting som jag ska arbeta med idag och korrigera.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gripas av, och uppleva en känsla av panik, och ångest när jag inte vet vad jag ska säga – då jag kommunicerar och interagerar med människor i min värld – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att det är någonting dåligt att inte alltid ha någonting att säga, och att mitt värde är styrt av att den andra människan känner att den har en trevlig tid då den spenderar tid med mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva, och gå in i en känsla av ångest, och panik när jag inte vet vad jag ska säga – istället för att bara andas, ta det lugnt – och helt enkelt inse att jag inte har någonting att säga och att det inte är någonting dåligt, eller negativt – utan bara hur saker och ting är; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att helt enkelt luta mig tillbaka och inte tala när jag inte har någonting att tala och kommunicera om

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka tvinga mig själv att kommunicera även fast det inte finns någonting jag vill kommunicera om – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa, och medverka i och som en idé att det är ”bra att vara social” – och att ”det är bra att kunna prata med många människor” – i tron att desto mer människor jag kan prata med, och skapa kontakt med – desto mer stabil kommer jag bli, och desto mer kommer jag kunna förverkliga mig själv – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att andas och sluta söka efter mig själv i interaktion, och kommunikation med andra människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte låta mig själv slappna av när jag inte har någonting att kommunicera om, och inte göra en stor grej av att jag inte har någonting att säga – utan istället låta mig själv vara tyst, och inte kommunicera – och alltså släppa punkt av att känna det som om att jag bara ”måste” kommunicera, uttrycka mig själv – och på något sätt göra mig själv sedd eller hörd

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte sluta vara rädd för att inte vara andra människor tillfreds – och se, inse och förstå att om en annan människa upplever någon slags otillfredsställande gentemot mig – så handlar inte detta om mig – och det är ingenting personligt – eftersom det handlar om vad den andra människan accepterar inom sig själv såsom tankar och upplevelser

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta det personligt när jag tycker mig själv se att andra människor runtomkring mig inte tycker om att vara med mig, och inte tycker det är roligt att prata, och kommunicera med mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tycka att för att kunna tycka om mig själv – måste jag vara en ”populär” människa – och tydligen ha en ”positiv” inverkan och effekt på människor – och få människor i min omgivning att bli glada och känna det som om deras dag är fantastisk och positiv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte acceptera mig själv som en jämlik med människor i min värld – och således inte tro att jag måste tjäna människor i min värld och få dem att uppleva sig själva positiva, och glada för att jag ska kunna vara stabil inom och som mig själv – utan istället se, inse och förstå – att stabilitet är någonting som jag kan leva och uttrycka som mig själv – här – och ge till mig själv oavsett vad någon annan tycker eller känner gentemot mig

Självåtaganden

När jag märker att jag grips av en känsla av panik och ångest när jag inte vet vad jag ska säga till andra människor – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – det är ingen som helst farligt, eller dåligt att inte säga någonting – när jag inte har någonting att säga – utan det är fullständigt naturligt och någonting som jag inte behöver känna ångest eller fruktan för; således åtar jag mig själv att när jag inte har någonting att säga – att då inte säga någonting – och inte försöka pressa mig själv att prata bara för att jag tror att det är någonting som jag borde göra

När jag märker att jag tror, och tänker att jag måste säga någonting när jag är med andra människor – annars är jag tydligen inte tillräckligt social, och trevlig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att denna idén om att vara ”socialt trevlig” – är en absurd, och verklighetsfrämmande idé som i grunden bygger på att jag ska kompromissa och förtrycka mig själv för att försöka passa in; således åtar jag mig själv att sluta försöka passa in och istället uttrycka mig själv ovillkorligt – här – en och jämlik med och som mitt andetag

När jag märker att jag försöker tvinga mig själv till att prata även fast jag inte vill, eller har någonting att säga – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det finns ingen anledningen till varför jag borde tvinga mig själv att prata när jag inte vill, eller har någon vettig anledning att göra det – det är ju bara en automatisk idé som kommer upp inom och ingenting annat; således åtar jag mig själv att sluta tvinga mig själv att göra sådant som jag inte vill göra – om jag inte ser att det är bäst för mig att göra denna saken

När jag märker att jag gör en stor grej av att jag inte har någonting att säga, och att jag febrilt inom mig själv försöker komma på, eller konstruera någonting jag kan prata om och säga till andra – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det är okej att inte ha någonting att säga, och det är helt i sin ordning att vara tyst, och andas när detta är vad som existerar inom mig – jag behöver inte vara någonting mer än mig själv; således åtar jag mig själv att andas och sluta tänka för att försöka komma på någonting att säga – och istället uttrycka mig själv när någonting kommer inom och som mig själv som jag faktiskt vill säga – eller som jag ser är en sak som är bra att säga i beaktande av någon annans process

När jag märker att jag är rädd för att inte göra människor tillfreds – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att – denna rädslan för att inte vara tillfredställande är också den helt onödig – för vad skadar det egentligen att människor inte är glada vid att se mig, och tillfreds med mig – jo – ingenting – och således åtar jag mig själv att sluta försöka manipulera andra människor till att tycka om mig – och jag åtar mig själv att istället leva och uttrycka mig själv en och jämlik med och som min mänskliga fysiska kropp

När jag tar det personligt att andra människor inte verkar tycka det är trevligt, eller roligt att vara runtomkring mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – varför ska jag oroa mig själv, och ta det personligt vad andra tycker om mig? Jag menar – huvudsaken och det viktiga är ju att jag tycker om att vara med mig själv, och vad andra upplever är i slutändan deras eget problem – eftersom de har skapat det – och det har ingenting att göra med mig; således åtar jag mig själv att tycka om mig själv – och inte vara rädd för att vara mig själv

När jag märker att jag inte ser, och uttrycker mig själv som en jämlik med människor i min värld – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – jag är inte underlägsen andra, det finns inget jag saknar som jag måste hämta i en annan – utan jag kan ge mig själv acceptans, och fullständighet här – jag kan tycka om mig själv och inte behöva få erkännande av en annan att jag är tillräcklig; således åtar jag mig själv att stå upp som en jämlik med andra och ge mig själv acceptans och erkännande – och uttrycka mig själv här utan att söka efter att en annan ska acceptera och erkänna sättet som jag uttrycker mig själv på som korrekt och tillfredsställande

Dag 65: Jag Är Dygdig!

Karaktär 1 – Att Hjälpa-karaktären:

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera och se mig själv som en hjälpsam och snäll människa – och i denna idén och bilden av mig själv – känna och uppleva mig själv överlägsen andra människor, och känna mig mer godhjärtad, och förstående än andra människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se, och definiera mig själv såsom att vara en empatisk och omtänksam människa, och därmed skapa en karaktär av och som mig själv såsom att vara dygdig, och principfast – istället för att se, inse och förstå att jag skapat denna karaktären – inte för att faktiskt vara/leva som ett exempel av vad som är bäst för alla – utan så att jag ska kunna känna mig överlägsen andra, och få erkännande av andra såsom att vara moraliskt överlägsen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta illa vid mig när någon inte vill ha min hjälp, eller när någon inte är tacksam för mina moraliskt korrekta handlingar – istället för att se, inse och förstå – att detta visar att jag inte är ovillkorlig i min hjälpsamhet, och min dygdighet, eftersom jag vill ha någonting tillbaka – nämligen erkännande – och att människor ska se och definiera mig inom sig själv såsom snäll, och god, och trevlig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa den omtänksamma, och hjälpsamma karaktären, för att få människor att tycka om mig, för att på så vis, indirekt, undvika konflikt och meningsskiljaktigheter – eftersom jag upplever mig själv nervös, rädd och obekväm då konflikter och meningsskiljaktigheter uppstår – och i och med detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att förlåta och släppa taget om min rädsla, och ångest för att möta konflikter med andra människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en moral, och en dygdighet inom och som mig själv, som jag lever ut i tron att ”det är rätt, eftersom det känns rätt” – istället för att se, inse och först att denna karaktären begränsar mig ofta, och gör så att jag krampaktigt håller mig kvar vid icke-stödjande förhållanden, och ögonblick – eftersom ”det är rätt att göra så” – istället för att se, inse och förstå att den enda moralen, och den enda dygdigheten jag ska hålla kvar vid är vad som är bäst för alla i varje ögonblick – och detta är en praktisk insikt, och inte någonting som ”känns rätt”, eller ”känns fel”

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa idén inom mig själv att det finns någonting sådant som en ”god människa” – och definiera denna idén såsom en människa som alltid är snäll, hjälpsam, och accepterar andra människor – och aldrig rör upp känslor, eller konflikter – utan alltid är medlande, och trevlig – istället för att se, inse och förstå att denna idén jag skapat av en ”god människa” är rent faktiskt och praktiskt levt en ”begränsad människa” – eftersom om jag lever på ett sådant sätt att jag fruktar konflikter, och därmed inte tillåter mig själv att ta tag i och vara hård, principfast, och leva med integritet och bestämdhet i de ögonblick som kräver det – att jag då kommer kompromissa mig själv – och mitt liv/verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att illa vid mig, och bli orolig när någon säger att jag är ond, eller elak – och börja tänka inom mig själv att ”är jag verkligen elak?” – ”var det jag gjorde verkligen elakt?” – ”jag måste ändra mig själv!” – i en rädsla och ångest för att vara/bli definierad som elak – istället för att se, inse och förstå att ordet elak, och ond har i denna världen getts en definition som inte är praktiskt orienterad – och därför kan människor definiera andra människor som onda så fort deras känslomässiga upplevelse av sig själva inte är positiv – därför stoppar jag mig själv från att frukta att andra ska sig mig som elak – och jag lever istället här i varje ögonblick i beaktande av de praktiska problem jag möter, och den praktiska verklighet jag befinner mig i

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera som karaktären, att jag vill visa andra människor att jag duger, att de kan lita på mig, och att de känner mot mig att jag är trevlig, och snäll – istället för att tillåta, och acceptera mig själv att leva här – i enhet och jämlikhet med min kropp, och mitt andetag – och leva endast i beaktande av de praktiska omständigheterna jag möter, och inte i ett begär av att få bli sedd på ett visst sett i andra människors ögon

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja att andra människor ska behöva mig, och känna som att jag är en trevlig, och speciell kraft i deras liv, som visar dem vad riktig godhet och trevlighet är – istället för att tillåta, och acceptera mig själv att se, inse och förstå – att denna karaktären är baserad på rädsla att inte bli omtyckt och älskad, och att jag genom att medverka i denna karaktären helt begränsar, och håller mig själv tillbaka inom mig själv från att uttrycka, och leva mig själv naturligt som vem jag är – i och med detta inser, ser och förstår jag att det jag inte tillåtit mig själv att leva är självkärlek, och självacceptans – där jag slutar söka – och istället älskar mig själv, och accepterar mig själv – därför driver, och viljesätter jag mig själv att leva självkärlek, och leva självacceptans – och därmed sluta söka efter detta utanför mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja bli sedd och uppfattad av andra som ”en ängel” – som någon som ”verkligen bryr sig” – så att jag ska kunna känna mig själv bra inom mig själv, positivt uppladdad, och överlägsen andra människor – och för att nå denna idén av mig själv – kompromissa mig själv, och försätta mig själv i ett emotionellt tillstånd av konstant nervositet – där jag hela tiden är nervös för att jag ska säga, eller göra någonting som kommer att förstöra människors inre bild av mig såsom att vara en ängel, att vara snäll – och att vara trevlig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte acceptera min ”elaka sida” – alltså den sidan av mig som inte har någon moral, inte har några idéer om vad som är rätt och fel – utan en sida av mig själv som är naturlig, här – en djurisk sida som enbart beaktar de praktiska omständigheterna här, och lever fullständigt självständigt och utan rädsla för andras tyckande, och tänkande

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå – att den enda anledningen till att jag vill bli sedd, och beaktad som snäll, och omtänksam, är för att jag är rädd för vad andra ska tänka och tycka om mig – i och med detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva egenvärde, och leva självständighet, och bestämdhet – och gå bortom min rädsla för vad andra tycker och uttrycka mig själv ovillkorligt här i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte upptäcka vem jag är när jag inte längre är rädd, eller nervös, eller orolig för hur andra ska uppfatta mig själv – utan jag istället lever här i enhet och jämlikhet med min kropp, till fullo i varje ögonblick – och utan att alltid förvänta mig det värsta

Jag åtar mig själv att stoppa karaktären av och som mig själv som ”den omtänksamme” – ”hjälparen” – ”den förstående” – och ”den snälle” – eftersom jag inser att denna karaktär kompromissar mig – och jag åtar mig själv att istället lära känna mig själv som ”djuret” – såsom att lära mig att uttrycka mig själv ovillkorligt, och utan idéer om rätt och fel här i varje ögonblick

Jag åtar mig själv att skapa ett intimt förhållande med min mänskliga fysiska kropp, och lära mig att uttrycka mig själv, och leva en och jämlik som min mänskliga fysiska kropp – utan idéer, utan tankar om rätt och fel – utan rädsla – utan enbart i beaktande av vad jag rent praktiskt möter här i varje ögonblick i min verklighet

Jag åtar mig själv att träna mig på att leva självständighet, och bestämdhet – och applicera det jag ser i djur, såsom en förmåga att obehindrat röra på mig själv och agera med sunt förnuft – även om andra har känslor, och upplevelser mot mina handlingar, och mitt sätt att leva

Jag åtar mig själv att sluta medverka i känslor, och upplevelser av och som mig själv såsom att jag är dygdig, principfast, och moraliskt korrekt – och därmed överlägsen andra människor – och istället tar jag mig själv tillbaka hit till min kropp och min fysiska verklighet här, i varje ögonblick

Karaktär 2 – Ett Annat Liv-karaktären:

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sitta och tänka, drömma och fundera på hur jag skulle uppleva mig själv om jag hade en annan människas liv, och i detta tänka, och fundera på huruvida mitt liv är för dåligt, och kan bli bättre – och om jag saknar någonting i mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sitta och filosofera om mitt liv, om vad jag saknar, om vad jag tycker jag har, och om vad jag vill mer ha – och drömma bort mina möjligheter att leva och uttrycka mig själv här som min fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse att alla mina känslor såsom gillande, och ogillande gentemot mitt nuvarande liv är baserade på förprogrammerad kunskap – eller hjärntvätt – eftersom jag lärt mig från mina föräldrar, kompisar, och samhället – vad som tydligen är bra, och vad som är dåligt – istället för att jag slutar att känna saker om mitt liv, och istället tittar rent praktiskt på mitt liv utan några upplevelser inom mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ifrågasätta upplevelsen inom mig själv att vilja ha en annan människas liv, i insikten att det jag upplever är ett begär efter energi, ett begär efter att få manifestera mina fantasier; utan att inse, se och förstå att mina fantasier, och begär inte är riktiga – och att jag inte kan nå fullständig ro inom mig själv genom att följa mina begär, och fantasier, utan endast genom att helt släppa taget, och tillåta mig själv att vara här i enhet och jämlikhet med min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte stoppa mig själv när jag märker att jag går in fantasier, i tron att mina fantasier, och dagdrömmar ”berikar mitt liv” – och att jag ”kommer på hur jag vill leva” genom mina dagdrömmar – istället för att se, inse och förstå att jag rent faktiskt missar mitt liv här, såsom andetaget och min mänskliga fysiska kropp genom att dagdrömma – och att jag inte kommer på hur jag vill leva, utan endast följer efter en tanke, och känsla inom mig som säger till mig hur jag ska leva – därför inser jag hur viktigt det är att jag skriver ut mina ställningstaganden och beslut, så att jag kan forma mitt liv utifrån rent praktiska överväganden, och inte känslor och tankar i mitt huvud

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå att dagdrömmar gör mig avskuren från verkligheten, och gör att jag inte medverkar lika starkt, och närvarande i detta ögonblicket – eftersom jag inom mig själv separerat mig själv till ett framtida, och illusoriskt ögonblick som tydligen är viktigare än detta ögonblicket – trots att detta ögonblicket faktiskt är riktigt och händer verkligen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv som en drömmare, och en bohem – och därmed känna och uppleva mig själv annorlunda andra människor, eftersom tydligen har jag ”mer drömmar, och större personlighet än andra” – istället för att se, inse och förstå att mina drömmar inte är riktiga, och att min personlighet inte har någon relevans överhuvudtaget i fråga om att skapa denna världen till någonting som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att genom att tänka, och definiera mig själv inom mig själv, skapa och se mig själv såsom en kändis, en speciell människa, en unik människa, med ett unikt liv, och levnadssätt – och i detta se och definiera mig själv som mer än andra människor – istället för att tillåta och acceptera mig själv att leva och uttrycka mig själv utan känslor, och utan att skapa en idé av mig själv inom mig själv såsom att vara mer än andra, utan endast uttrycka mig själv såsom min mänskliga fysiska kropp i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé av mig själv såsom att vara mer än andra, och skapa denna idén genom att definiera mig själv i förhållande till de dagdrömmar jag har, och tänka att mina dagdrömmar är speciella, och unika – och mer än  vad andra människors dagdrömmar är – och tänka i och med detta att jag måste vara mer än vad andra människor är

Jag åtar mig själv att sluta dagdrömma, och sluta skapa fantasier inom mig själv om vem jag är, och hur jag är, och att istället tillåta och acceptera mig själv att leva och uttrycka mig själv här i varje ögonblick – i enhet och jämlikhet med min mänskliga fysiska kropp

Jag åtar mig själv att inte slösa bort mitt liv i dagdrömmar, och tankar – utan istället spendera varje ögonblick här i och som min mänskliga fysiska kropp – i fullständig medvetenhet om mig själv och min omgivning

Jag åtar mig själv att inse, se och förstå – leva denna insikten och förståelsen – att drömmar inte gör mitt liv mer fullständighet – och att fullständig ro endast kan nås genom att jag står upp och inom och som mig själv och lever fullständigt i varje ögonblick – såsom att leva i fullständig medvetenhet om min kropp, och min omgivning här i varje ögonblick

Dag 49: Negativt och Positivt Går Hand i Hand

Vad är det som gör att man i vissa situationer upplever sig själv missbrukad, och sårad? Det är ju inte i alla konfliktsituationer som man känner sig personligen påhoppad, utan det är för det mesta i nära, och långvariga förhållanden – med en person man känner mycket nära.

En anledning till varför jag känner mig påhoppad när någon nära mig kritiserar, eller blir arg på mig, är för att jag tar det på allvar, och för att jag inom mig känner och tycker att ”jag borde bli stöttad istället” – ”jag borde inte behöva ta detta” – ”jag borde göra någonting för att få slut på detta” – i grund och botten känner jag mig sårad på grund av det faktum att jag definierar mig själv i förhållande till personer som är ”nära mig” och som jag känt länge, och jag tror att dessa personer känner mig, och därför måste ha någonting av vikt och värde att säga.

Att man överhuvudtaget kan bli sårad av en annan visar att man i grund och botten söker efter att få bli accepterad, och för att få uppmärksamhet – vilket i sin tur visar att man ännu inte accepterat sig själv, och att man ännu söker efter någon att ge en ett värde, och en plats i denna världen. För om jag inte definierat mig själv i förhållande till en annan, och om jag inte på något sätt varit i ett ”förhållande” med en annan – hade jag kunnat bli sårad? Nej, eftersom att bli sårad är en negativ upplevelse, alltså en polaritet som existerar samtidigt som en positiv upplevelse – och den positiva upplevelsen i detta fall vore då att jag känner mig stöttad, jag känner mig omtyckt, jag känner mig sedd, och uppmärksammad.

Det är fascinerande hur jag tenderar till att anklaga andra för vad jag upplever inom mig själv när jag känner mig sårad, när det är jag som har skapat upplevelsen inom mig själv från början till slut – men när jag var i den positiva änden av upplevelsen, då var det inte så mycket att klaga på, det är först när jag kommer till den negativa änden, som jag säger – men vad har DU gjort med min positiva upplevelse! Istället för att inse, se och förstå att jag skapade min negativa upplevelse av att känna mig sårad, genom att skapa den positiva upplevelsen inom av att känna mig accepterad, uppmärksammad, hjälpt och sedd.

En annan tendens jag har, när jag upplever dessa negativa konsekvenser av mina positiva skapelser, är att jag försöker ”laga” mina upplevelser genom att ”snacka om saken” med annan, oftast den som då ”sårat” mig. Och igenom detta försöker jag alltså att ordna upp det ”dåliga” som hänt, och återigen skapa en positiv upplevelse inom mig, istället för att se, inse och förstå, att det faktum att jag hade en negativ reaktion i förhållande till en annan, visar att ingenting kan lagas – eftersom den negativa reaktionen redan är skapad i och med att den positiva reaktionen skapas. Därför finns det absolut ingenting att ”snacka med en annan” om i förhållande till mina negativa upplevelser, dock kan man ju snacka med en annan om vilka sorts emotioner de tillät inom sig själva, och hur de i förhållande till dessa emotioner kan stå upp och dirigera sig själva mer effektivt; men då pratar jag från en utgångspunkt som är ovillkorlig, där jag inte vill laga min negativa upplevelse och göra om den till en positiv upplevelse.

Och det är fascinerande att inse, att så fort den negativa upplevelsen försvinner, så försvinner hela den ”problematiska situationen” – och alla de medföljande tankarna såsom ”hur ska jag ta tag i detta?” – ”vad ska jag göra?” – ”hur ska jag dirigera detta?” – eftersom alla dessa tankar hämtade sitt bränsle från den ursprungliga negativa reaktionen jag skapat inom mig själv.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja att en annan ska acceptera mig, ge mig uppmärksamhet, och se mig som duktig, och speciell, och när en annan gör detta, känna mig själv positivt laddad, glad och sprallig – och definiera mig själv utifrån denna positiva upplevelse – istället för att se, inse och förstå att jag genom att jag definierar mig själv i förhållande till, och skapar denna positiva upplevelse, att jag på samma gång skapar en negativ upplevelse inom mig av att känna mig sårad, och värdelös

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå att när jag upplever en reaktion mot en annan som är negativ, så är denna negativa reaktion min egen skapelse, och jag kan således inte försöka gå till den människan som tydligen skapade denna negativa reaktion, och försöka ändra min upplevelse – eftersom det faktiskt är jag som skapat min upplevelse av att vara sårad, och av att vara negativ – och jag ser att det därmed inte finns någonting att ”laga” – eller ”fixa” – eller ”ordna” – utan det enda som finns att göra är att jag förlåter mig själv, skriver ut reaktionen, och applicerar självkorrigerande uttalanden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter en annans erkännande, och vilja känna mig omhändertagen, och älskad av en annan, och gå in en upplevelse av att känna mig positivt laddad runt en annan, och definierad detta såsom att – ”jag är glad” – och sedan när denna person blir arg, och skäller på mig – gå in i en negativ upplevelse av att känna mig sårad – eftersom detta är den oundvikliga konsekvensen när jag skapar en positiv upplevelse – eftersom en positiv upplevelse inte kan existera utan en motpol – vilket då blir en negativ upplevelse – därför inser, ser och förstår jag det korkade i att medverka i både positiva och negativa upplevelser – det finns absolut ingenting bra med upplevelser, utan oavsett vilken slags energi det är – blir jag en slav och oförmögen att dirigera och styra mig själv effektivt

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse att hämnd, och att vilja att någon ska be mig om förlåtelse, eller ändra sig på grund av hur jag upplever mig själv är att fly undan från mitt ansvar jag har gentemot mig själv, eftersom jag inser, ser och förstår att det är jag som skapat min upplevelse av mig själv inom mig själv, och att det inte är en annan – det är jag som skapat en positiv upplevelse, och det är jag som förväntat mig att en annan ska uppfylla mina förväntningar, och förhoppningar, och få denna positiva upplevelse att genereras inom mig – och således är det även jag som skapat denna negativa upplevelse inom och som mig själv av att känna mig sårad, missförstådd och kritiserad

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå att ingen energiupplevelse är riktig – utan alla energiupplevelser är mina skapelser, som jag skapat genom att tänka, tycka – och fantisera – och jag inser, ser och förstår att de inte är riktiga – eftersom jag genom självförlåtelse, och självskriverier helt kan ta bort dessa upplevelser, och placera mig själv tillbaka inom mig själv i en position av att vara tyst, stabil, och utan några reaktioner som helst

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta dessa reaktioner inom mig själv på allvar, och ge dem ett högt värde, och ta mina reaktioner personligt – och skydda dem – och göra dem till mina närmsta vänner – istället för att se, inse och förstå – att ingen av mina reaktioner är riktiga – rent faktiskt existerar inte mina reaktioner annat än i mitt huvud, eftersom jag skapat dem i mitt huvud – och jag kan därför också ta väck dem från mitt huvud – eftersom jag således ser att mina reaktioner – vare sig positiva eller negativa – endast tjänar till att göra mig ineffektiv i mitt leverne – så stoppar jag mig själv – jag tar ett djupt andetag – och jag slutar att medverka i reaktioner – eller ta dem personligt – jag ser att det är energier som jag skapat, och sen är det inget mer med det – jag fortsätter att med hjälp av självförlåtelse, självskriverier, och självkorrigerande stadganden att ta väck mina reaktioner – en, efter en, efter en

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se hur enkel matematik som mitt sinne fungerar utefter, eftersom det är självklart att om jag skapar en positiv polaritet inom mig själv, att jag då samtidigt skapar en motpol, eftersom allting måste balanseras ut – och således har jag alltså i mitt sökande efter att få uppleva positivitet, skapat negativitet inom mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att anklaga andra för att skapa negativet inom mig – när det står tydligt och fullständigt klart att det är jag som skapade det positiva – och att det därför även är jag som skapat det negativa – därför kan jag inte anklaga någon annan

Jag åtar mig själv att inte längre skapa varken positiva, eller negativa upplevelser – eftersom jag inser att ingen av dem är verklig – och ingen av dem är riktig – utan båda är endast temporära upplevelser och idéer om verkligheten – men inte den faktiska verkligheten här – således stoppar jag mig själv, och jag tar ett djupt andetag – och för mig själv tillbaka hit – och lever i verkligheten, som verkligheten – såsom en fysisk varelse – en och jämlik

Jag åtar mig själv att inse, se och förstå – att negativa upplevelser inom mig är en möjlighet för mig att undersöka hur jag skapat, och gjort mig själv beroende till positiva upplevelser – och hur jag begränsat mig själv i min applikation av att leva genom att göra mig själv beroende till att känna saker, för att jag ska kunna leva och uttrycka mig själv här – således inser jag möjligheten en negativ upplevelse ger mig till att skriva, göra självförlåtelse, och självkorrigerande stadganden och korrigera mitt leverne – till att stå såsom vad som är bäst för alla