Tag Archives: orolig

Dag 368: Generad

little-girl-embarrassedUnder vissa omständigheter blir jag generad, och en av dessa är när jag frågar någon om den skulle vilja göra någonting med mig, eller hitta på någonting. Jag upplever inte mig generad med alla människor. De som jag har haft ett mer långvarigt förhållande med brukar jag inte alls känna mig själv obekväm inför att fråga om vi ska träffas och hitta på någonting. I stället brukar genans dyka upp inom mig när jag inte har känt personen särskilt länge, eller när personen är av motsatt kön.

Det jag har upptäckt om den här genansen är att den kommer från en idé om svaghet och styrka, för när jag ställer frågan, uppfattar jag det inom mig som om att jag gör mig sårbar och svag. Jag visar upp mig själv och vad jag vill, och i den processen finns det en möjlighet att jag blir avvisad, eller att min förfrågan väcker någon slags negativ reaktion hos den andra personen. Om jag aldrig hade frågat, då hade jag inte utsatt mig själv för möjligheten att bli nekad, och avvisad, och enligt den logiken hade jag under sådana omständigheter varit starkare.

Men om jag tittar på de här idéerna vad som är starkt, och svagt, med sunt förnuft, är det ganska uppenbart att det som jag definierat och ansett vara en svaghet, egentligen är en styrka. Det är faktiskt en hedervärd egenskap att kunna ta kontakt med nya människor, öppna upp och dela med mig av mig själv, och bjuda in en ny person i sitt liv. Bara för att risken finns att man kan bli avvisad betyder inte det att handlingen ger ett uttryck för svaghet, och att få ens invitation förkastad är inte heller det ett tecken på svaghet. Snarare är det modigt och en styrka att våga möta världen och vara öppen för att lära känna andra utan att låta sig själv vara rädd och ängslig inför att bli utstött och tillbakavisad.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig generad inför att ta kontakt med nya människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att associera, att ta kontakt med, och närma mig andra människor med genans – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det är en genant position att närma mig en annan människa – och att det är genant att inte vara den som blir närmad av en annan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det är genant att inte vara den som andra kommer nära och önskar bilda ett förhållande med, och ha en idé om att den som närmar sig, den som vågar vara sårbar och visa intresse – att det är den som är den underlägsna och som har någonting att förlora

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv generad inför att fråga någon om denna personen önskar äta en måltid med mig, eller träffa mig på annat sätt – och tänka när jag ställt frågan att: ”det var dumt – jag borde inte ha frågat det där – utan jag borde istället ha varit mer stabil och gett ett intryck av att vara en mer macho och stark man” – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera styrka och stabilitet såsom att inte vara den som närmar sig – och inte vara den som låter sig gå ut i verkligen – möta hetluften och ta del av vad som finns i denna världen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla tillbaka vad gäller att skapa nya förhållanden med människor i min värld, i tron att om jag närmar mig en annan, och frågar denna personen om den skulle vilja inleda ett vänskapsförhållande, eller endast kommunicera över en kopp kaffe – att då tro att jag är galen, och inte riktigt funtad – istället för att se, inse och förstå att det är en rak och direkt fråga – ett effektivt sätt att klargöra min riktning med andra människor – och att det faktiskt inte spelar någon roll för mig och vem jag är om jag blir avvisad eller inte

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig ta det personligt när jag blir avvisad och inte emottagen av en annan såsom jag hoppats och önskat – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att närma mig en annan ovillkorligt och utan att hålla fast vid någon förhoppning om hur jag ska bli bemött, att inte fokusera på vad den andra människan gör, säger, eller inte gör, och inte säger – utan istället lägga mitt fokus på vem jag är – på min applikation och hur jag närmar mig själv ögonblicket – och vad jag skapar av ögonblicket

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte i stället för genans – leva självförtroende, mod och egenvärde – att förstå att jag beslutar vem jag önskar närma mig, och vem jag vill föra in i min värld, och skapa ett förhållande med – och att jag endast kan ta och leva ett sådant beslut om jag står modig, stabil, med självförtroende och egenvärde – och således ovillkorligt låter mig själv närma en annan – för endast genom och som en sådan utgångspunkt kan jag säkert veta att oavsett utflödet står jag med mig själv och fortsätter att applicera mig själv och gå min process

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att nyckeln till att skapa nya förhållanden är att jag vågar vara mig själv, vågar närma mig, och vågar släppa taget om begäret att bli accepterad och värdesatt, eftersom endast då kan jag ovillkorligen röra mig själv för att skapa nya relationer – för då är jag inte längre rädd för att förlora någonting – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att omfamna mig själv som mod – och att ge mig själv modet att gå mitt liv ovillkorligt – att vara fri från rädsla i mina relationer till andra människor – och skapa min vardag och mitt liv på basis av och som denna tilliten till mig själv att jag kommer uttrycka och skapa mig själv i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig generad och blyg inför att fråga om någon önskar äta lunch med mig, eller hitta på någon annan typ av aktivitet – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att bli avvisad, och att tro att det är en skam att bli avvisad och att det visar på ett stort fel i och som mig när jag inte blir accepterad och ges en plats i andras liv – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på att få ett plats i andras liv – i stället för att jag lägger mitt fokus och min uppmärksamhet på att ge mig själv en plats i mitt eget liv – på att lägga fokus på mig själv och hur jag uttrycker – skapar – och rör mig själv i och som mitt dagliga liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se på mig själv som en stark, orubblig och onåbar man, som inte har några svagheter, och som alltid är socialt stark och överlägsen – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli generad när jag frågar en annan om de skulle vilja hitta på något med mig, för det går emot den här idén som jag etablerat av och som mig själv – att jag tydligen är den här starka, stereotypa mannen som inte har några svagheter eller brister överhuvudtaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd inför att någon i min omvärld ska se mig som att ha svagheter i sociala sammanhang, och ska definiera mig som blyg, tafatt, eller obekväm – och ska tycka att jag är en märklig person som inte passar särskilt väl ihop med sociala sammanhang – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka skapa och upprätthålla en idé av mig själv att jag är stark – jag har allt under kontroll – jag har pli på mitt liv – i tron att om andra tror detta om mig så blir det även sant i mitt eget liv – i stället för att se, inse och förstå att det jag skapar är faktiskt endast en illusion – någonting som inte stämmer överens med hur jag faktiskt upplever mig själv inombords

Självåtaganden

När och som jag märker att jag inte vågar fråga någon om vi kan hitta på någonting, fastän att det är någonting jag gärna skulle vilja göra, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstå att det finns ingenting att förlora i att våga fråga, det värsta som kan hända är att den andra människan säger nej, och det är ingenting som avgör vem jag är, vilket värde jag har, och hur jag ska uppleva mig själv – således åtar jag mig själv att ge mig själv modet att fråga, och att driva mig själv igenom min osäkerhet, nervositet, och rädsla – och istället föra mig själv framåt och expandera min värld

När jag frågat någon om vi kan göra någonting ihop, och jag känner mig själv generad, eller märker att jag tänker i sådana banor att jag tydligen är underlägsen, och svag, för att jag tagit kontakt och inte en annan – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det inte finns någonting att skämmas eller vara generad för i att fråga en annan om vi kan hitta på någonting, det är istället en styrka att våga placera mig själv ute i världen, visa mig själv sårbar, och bjuda in människor att interagera i och som min värld – således åtar jag mig själv att ta ett andetag, och omfamna, acceptera och förstå processen av att ta kontakt med en annan människa, och skapa ett förhållande, och att denna inte innebär någon slags svaghet, utan att det helt enkelt är en del av att leva effektivt och uttrycka mig själv

Jag åtar mig själv att expandera min värld och mig själv genom att skapa nya och upprätthålla gamla relationer med människor i min värld genom att interagera, genom att kommunicera, genom att ta kontakt, genom att närma och låta mig själv vara öppen, sårbar, och inbjudande

Advertisements

Dag 341: Tvingad till skratt

Ibland märker jag att jag skrattar eftersom jag känner mig själv tvingad till det. Det händer när jag kommunicerar med andra människor i min värld och de gör något slags ansats till skämt eller någon annan lättsam handling som jag inte genuint roar mig. Det som kommer upp inom mig då är en rädsla för att om jag inte skrattar eller erkänner den andra personens ’roliga’ handling eller uttryck, att jag då kommer göra dem ledsna, upprörda och inte längre ha dem till att tycka om mig. Rädsla är alltså drivkraften bakom varför jag tvångsskrattar under vissa omständigheter.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv tvingad till att skratta när andra människor gör någonting som är menat att vara humoristiskt eller roande, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, rädsla och nervositet inför att om jag inte skrattar eller erkänner denna andra människans humoristiska handling, att den personen kommer bli avigt inställd gentemot mig, bygga upp ett motstånd mot mig, och inte längre vilja vara min vän eller kompis

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och rädsla inför att inte vara alla människors bästa kompis i alla lägen, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta och känna ångest inför att bli ogillad, ratad, bortkörd eller ignorerad, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromettera mig själv för att bli omtyckt av andra, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i en fruktan inför att vara isolerad och inte ha några kompisar och inte vara en del av gänget och inte ses som en acceptabel människa som är en erkänd del av samhället och gruppen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att inte le eller skratta mot människor i min omgivning när de gör ansatser till att vara roliga eller humoristiska, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det värsta som kan hända är att personen i fråga inte längre vill vara med mig, eller inte längre tycker om mig, och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att i grund och botten är det inte något rationellt att frukta, eftersom det faktiskt inte kommer några negativa utflöden som direkt påverkar min värld från detta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte låta mig själv stå stabil i och som mitt eget värde av vem jag är i varje andetag, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara osäker på mig själv och känna det som om att jag behöver och måste ha andra personers hjälp, stöd och erkännande för att jag ska veta vem jag är, och hur jag är, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att våga stå på egna ben, och våga stå upp i och som mitt eget liv, och således sluta frukta vad andra tänker, eller tycker om mig, och istället stå stabil här med mig själv och lita på mig själv, att oavsett vad kommer jag att stå med och som mig själv och gå igenom de punkter som kommer upp inom mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv i underläge gentemot andra människor i min värld och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva och känna det som om att jag måste ha deras hjälp, erkännande, och stöd för att jag ska kunna fungera effektivt, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå hur jag inte är underlägsen, eller sämre än andra, och att detta är en bild jag skapat av mig själv som inte står i samstämmighet med vem jag är, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas, och föra mig själv tillbaka hit, och i varje ögonblick när jag är runtomkring andra, träna mig själv på att leva och stå som stabilitet och vara ärlig mot mig själv, och när denna ångest och rädslan kommer upp inför vad andra tycker eller tänker om mig, att jag genast stoppar och för mig själv tillbaka hit – till min kropp – till mig själv – och dirigerar mig själv till att stå upp och förändra mig själv i ögonblicket

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd och nervös när andra skrattar eller uttrycker sig själva med självförtroende och självsäkerhet runtomkring mig och tänka och uppleva det som om att jag då är förminskad och måste hävda mig själv och göra mig till för att passa in bland de andra människorna – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva mig osäker istället för att låta mig själv ta mig själv tillbaka till och som min mänskliga fysiska kropp och uttrycka mig själv avslappnat, obehindrat och i lugn och ro med mig själv här där jag litar på mig själv

Självåtaganden

När jag märker att jag blir stel och obekväm och reagerar i nervositet och ångest när en annan människa skrattar eller uttrycker sig själv med självförtroende och lätthet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit till och som min mänskliga fysiska kropp och jag åtar mig själv att andas djupt, och lugnt och stilla ta tillbaka min närvaro till min fysiska kropp och till vad det är jag gör här i ögonblicket – och låta mig själv slappna av och bli lätt och ledig i och som min mänskliga fysiska kropp

Dag 286: Praktiskt Förebyggande Istället För Rädsla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara irriterad, och frustrerad när jag vaknar upp på morgonen, och göra det till en vana att jag är arg, och frustrerad när jag vaknar upp på morgonen, eftersom tydligen är det jobbigt, tufft, hårt att stå upp ur sängen och gå en ny dag till mötes; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att jag skapar denna upplevelse av att det är tufft och svårt, och att jag därmed har makt att styra, och dirigera denna upplevelsen, så att när jag vaknar behöver jag inte uppleva mig själv arg, och frustrerad, och irriterad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte vakna upp här i och som ett andetag, och vara fullt vaken endast med ett andetag, och inte gå in ilska, eller frustration, utan helt enkelt vakna, stiga upp, och sedan påbörja min dag utan några slags reaktioner

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att acceptera, och bli tillfreds med ilskan, och frustrationen jag upplever när jag stiger upp på morgonen, istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att ifrågasätta vad jag upplever, att ifrågasätta och se varifrån denna reaktionen börjar, och hur jag därigenom har förmåga att stoppa och förändra denna reaktionen, så att jag inte längre behöver vara en slav till reaktioner som inte stöttar mig på något sätt överhuvudtaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha en tendens av att börja min dag genom att gå in i sinnet, och tänka på saker, att börja min dag genom att tänka på allt jag måste göra, och allt jag måste ta mig själv för genom min dag, och därigenom stressa, och uppleva ångest, och tänka att ”jag kommer aldrig hinna med allt det där” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vakna HÄR i enhet och jämlikhet med min mänskliga fysiska kropp, att gå upp ur sängen, och att förbli här, att driva mig själv till att vara närvarande om min mänskliga fysiska kropp, och inte använda sinnet för att leva

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av mitt sinne, och att bli beroende av att tänka, och bli beroende av att oroa mig själv inför framtiden, och därigenom förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stoppa detta beroende, att ta ett djupt andetag och föra mig själv tillbaka hit, och att se, att jag inte behöver hålla kvar vid detta beroende, och att jag kan släppa mig själv fri, och låta mig själv leva i och som varje andetag utan en enda tanke, utan att vara fast i en enda slags upplevelse, utan istället vara HÄR – stabil – funktionell – effektiv – och direktiv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av att frukta, och känna ångest inför framtiden, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra det för vana när jag stiger upp på morgonen, att stressa upp mig själv inför allt som jag måste göra under dagen, och tänka på alla saker som jag ännu inte har gjort, och att tänka på allt jag borde göra, och i detta gå in i en slags panik, där jag börjar röra, och motivera mig själv utifrån rädsla, istället för att använda, och röra mig själv utifrån sunt förnuft, och se vad som är bäst för alla, och inte låta mig själv dras med av sinnet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inleda min dag genom att låta mig själv drivas, och motiveras av rädslor, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro, att rädslor på något sätt är dessa livsviktiga upplevelser som jag måste hålla kvar vid, för tydligen om jag inte har några rädslor, jag då händer ingenting, och då rör jag mig inte framåt överhuvudtaget, utan allt som händer blir istället att jag stagnerar, står stilla, och att det inte finns någonting mer jag kan göra; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stoppa mig själv här, ta ett andetag, och sedan röra mig själv fysiskt framåt steg för steg, andetag för andetag, och inte låta mig själv styras av rädslor, utan vara fysiskt här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte motivera, och driva mig själv till att vara fysiskt här i och som varje ögonblick, och att förstå att de rädslor som dyker upp inom mig, de är inte riktiga, de är inte substantiella, utan de är endast punkter som jag skapar genom att medverka i tankar; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv luras med av rädslo-tankar; t.ex. en rädsla för att jag kommer glömma att betala en räkning – istället för att jag helt släpper denna tanke, och förblir här; och sedan skriver upp att jag ska betala räkningen – och alltså lever en praktisk lösning istället för att gå in i och som rädsla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att när en tanke kommer upp inom mig som har sin utgångspunkt i rädsla, att jag då har ett val att antingen medverka i tanke, eller inte medverka i tanken, och därmed inte låta mig själv bli besatt av tanken; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att identifiera, lokalisera, och skapa lösningar för varje tanke som kommer upp inom mig, så att jag kan dirigera, och korrigera, och styra allt inom mig själv, och att sinnet inte har någon kontroll över mig, utan att jag istället kontrollerar, och dirigerar sinnet, och använder sinnet som ett verktyg för att leva, och uttrycka mig själv effektivt här i och som varje andetag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att oroa mig själv, och vara nervös inför att jag i framtiden inte kommer ha några pengar, och att jag därmed inte kommer kunna göra något roligt, eller trevligt med mitt liv, som jag vill, och önskar göra; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det hjälper genom att frukta denna framtida punkt, istället för att se att det hjälper inte, och att en praktisk lösning är istället att stipulera en effektiv plan som jag kan följa, så att jag kan undvika att försätta mig själv i en position där jag inte har tillräckligt med finanser för att vara effektiv i detta livet; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på praktiska, och faktiska lösningar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte leva HÄR – ögonblick för ögonblick – andetag för andetag – och därmed sluta att frukta framtiden, sluta att känna ångest inför vad som komma skall, och istället möta framtiden här i varje andetag, och att förstå att framtiden kommer att bli tuff att ta sig igenom, men att detta är inte någonting jag behöver frukta eller göra en emotionell, känslomässig punkt av, utan en realisation som jag kan använda för att stötta mig själv till att bli mer effektiv i mitt dagliga leverne, mer stabil, och mer direktiv

När jag märker att jag går in i sinnet då jag vaknar på morgonen, och att jag börjar oroa mig själv, och känna ångest inför framtiden, och då speciellt ångest inför att inte ha några pengar i framtiden; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att när jag fruktar någonting, då skapar jag det, således skapar jag en framtid utan pengar, och således skapar jag mer problem, och därmed ser jag att lösningen är att fokusera på lösningar, och praktiska metoder för att förebygga konsekvenser i mitt liv, vilket inte handlar om rädsla utan om sunt förnuft; således åtar jag mig själv att fokusera på praktiska lösningar, och att formulera dessa i skrift och inte i sinnet, och att helt släppa alla tankar som har med min framtid att göra, och att formulera, och planera min framtid alltid i skrift – för där är jag direktiv – emedan i sinnet är jag inte ännu direktiv

När jag märker att, då jag vaknar på morgonen, jag går in i ilska och frustration, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser att detta är ett tecken på att det finns punkter som jag förtryckt, och som jag måste hantera, och arbeta med, men att det är onödigt för mig att hålla kvar vid ilskan, och att jag kan släppa ilskan genom att andas mig själv tillbaka hit i och som min kropp; således åtar jag mig själv att applicera självförlåtelse, och hitta utgångspunkten för min ilska, och att andas, slappna av i min kropp, och inte låta mig själv hålla kvar vid ilskan – utan se att ilskan inte stöttar mig själv till att bli mer effektiv, och direktiv i mitt sinne utan endast är ivägen

Enhanced by Zemanta

Dag 202: Självmedvetenhetskaraktären (Del 3)

Bloggserien om självmedvetenhetskaraktären fortsätter – och idag kommer jag att gå igenom dimensionerna 3) Fantasi och 4) Tanke.

3) Fantasi

Självförlåtelse
1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fantisera, och drömma mig själv bort till en illusorisk verklighet, där jag har en perfekt kropp – och där människor runtomkring mig kommenterar på min kropp – och tycker att min kropp är den vackraste, och mest sexuellt attraktiva – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i min fantasi göra mig själv till en slav för andras tyckande, och för andras upplevelser – och inom mig själv separera mig själv från min kropp – och från min fysiska närvaro här

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fantisera, och drömma om att få vara känd, och populär – och ha andra människors uppmärksamhet riktad mot mig för hur min kropp ser ut – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inom mig själv, i min fantasi, drömma och hoppas att jag ska få bli accepterad – att jag ska få bli erkänd – och ansedd för hur min kropp ser ut – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva här – att andas här med och som min mänskliga fysiska kropp – och sluta bry mig – och sluta vara berörd av vad andra kan tänkas tycka, eller känna om mig

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fastna i min fantasi – i en dröm om hur jag ska bli känd, och populär på grund av hur min kropp ser ut – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv i förhållande till denna fantasin – och skapa en upplevelse inom mig av att känna det som om – att det inte finns någonting att leva för, eller existera för – om jag inte får bli erkänd, och definierad av andra människor såsom att ha en snygg – och sexuellt attraktiv kropp

Självåtaganden
1. När jag märker att jag fantiserar, och drömmer mig själv bort till en illusorisk verklighet där jag har en perfekt kropp – och där människor runtomkring mig kommenterar på min kropp – och tycker att min kropp är den vackraste och mest sexuellt attraktiva – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att denna dröm är meningslös – även om jag hade kunnat göra den riktig hade den varit meningslös – för vad spelar det för roll vad andra känner och tycker om min kropp? Utifrån ett praktiskt synsätt – ingenting; således åtar jag mig själv att sluta drömma om min kropp – och istället leva i och med min kropp här – att acceptera min kropp – och vara här i varje andetag med och som min mänskliga fysiska kropp

2. När jag märker att jag drömmer, och fantiserar om att få vara känd – och populär – och ha andra människors uppmärksamhet riktad mot mig för hur min kropp ser ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det finns inget att hämta i att vara känd eller populär – utan det är en populär och kulturell illusion som har instampats i min hjärna att det tydligen är höjden av ett liv att få erkännande av andra – det är det inte; således åtar jag mig själv att sluta längta efter att andra ska tycka bra om mig – och jag åtar mig själv att istället acceptera mig själv, och tycka om mig själv

3. När jag märker att jag fastnar i min fantasi – i en dröm om hur jag ska bli känd, och populär på grund av hur min kropp ser ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att när jag befinner mig i denna fantasin, och i denna drömmen – då slösar jag bort tid – min tid att vara och leva här med min fysiska kropp – det vill jag inte göra – utan jag vill istället leva; således åtar jag mig själv att göra varje andetag värt att levas

4) Tanke

Självförlåtelse
1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som, och tänka en tanke – av att se mig i spegeln – där jag har en stor, muskulös, färgstark, och ung kropp – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv i förhållande till denna tanken – och tänka och tro att denna tanken är jag – och är vem jag är och hur jag måste existera inom mig – och vad jag måste sträva efter i fråga om hur min kropp borde se ut

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa, och definiera mig själv i förhållande till en tanke av att jag har en muskulös, och stor kropp – och kvinnor finner min kropp vara vacker – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå – att konsekvensen av detta är att jag faktiskt aldrig låter mig själv uppskatta min kropp – älska min kropp – och vara nöjd med min kropp som den är – och låta mig fokusera på att leva istället för att oroa mig för hur min kropp ser ut, eller inte ser ut

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att den tanken som kommer upp inom mig – som föreställer mig i en speciell slags muskulös kropp – att den innebär att om jag skaffar en sådan kropp så kan jag vara bekväm med mig själv, men inte innan det – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag kan vara bekväm med mig själv i och som min kropp – närhelst jag bestämmer att så ska vara fallet – och naturligtvis går de krävda processerna också

Självåtaganden
1. När jag märker att jag medverkar i och som en tanke av att – jag ser mig själv i spegeln – och jag har en stor, muskulös, färgstark, och ung kropp – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att min kropp är bra som den är – och jag behöver inte bli som denna tanken för att kunna acceptera mig själv – och vara tillfreds med mig själv – således åtar jag mig själv att ge mig själv hän till min kropp – och verkligen älska min kropp såsom jag skulle vilja att en annan älskade min kropp – alltså helhjärtat och utan villkor

2. När jag märker att jag definierar och skapar mig själv i förhållande till en tanke av att jag har en muskulös, och stor kropp – och kvinnor finner min kropp vara vacker – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag genom att medverka i och som denna tanken sätter ett värde på min kropp, där min kropp bara är värd någonting om andra tycker att min kropp är vacker – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att värdesätta min kropp ovillkorligt här – för att min kropp är min kropp och av inget annat skäl än det uppskatta och tycka om min kropp

3. När jag märker att jag tänker att denna tanken som kommer upp inom mig, av att jag har en stor, och muskulös kropp, och att jag får uppmärksamhet av kvinnor i min omgivning, att denna betyder att jag kan bara acceptera mig själv, vara bekväm med mig själv, när jag fått en sådan kropp – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – NEJ – jag behöver skapa min kropp att se ut på ett speciellt sätt för att kunna acceptera min kropp – utan att acceptera min kropp det är någonting jag kan göra och ge till mig själv här – någonting som jag bestämmer och skapar för och som mig själv här – och ingenting som styrs av hur bilden av min kropp ser ut

accepterThe Free Dictionary: One that accepts: an accepter of fate.

Dag 189: Tillmötesgående-karaktären

Problem

När jag befinner mig bland andra människor kan jag ibland bli väldigt engagerad i hur jag antar att andra människor verkar uppfatta mig, och detta kan distrahera mig och göra mig rädd och nervös.

Ett skolexempel är följande – jag beger mig in i en situation bland människor och där finns några som jag träffat tidigare. De verkar inte lägga märke till mig, och då börjar jag bli nervös för om jag ska säga hej till dem, eller inte – och om jag inte gör det – kommer de då att tycka att jag är ovänlig, och inte längre vilja vara runtomkring mig?

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara nervös, och rädd för att jag inte ska kunna läsa av andras reaktioner, och i varje ögonblick vara socialt tillmötesgående och få andra människor att känna sig själva glada, och omhändertagna runtomkring mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fokusera, och tänka på vad andra känner och tycker – vad andra tror och tänker – istället för att fokusera på mig själv – och på att leva

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se det som mitt uppdrag, och som en del av min karaktär att alltid vara uppmuntrade och ge människor runtomkring mig en trevlig upplevelse – där de känner sig sedda, uppmärksammade, och väl bemötta – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag agerat, och levt på ett sådant sätt att någon skrattat – eller spruckit upp i ett leende runtomkring mig – att då känna mig själv positiv, och tänka att ”det där det gjorde jag verkligen bra!”

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera kontakter med andra människor såsom ett spel – någonting som jag måste prestera i och visa mig själv som en vinnare i – så att jag därmed ska kunna få andra att lägga märke till mig, känna igen mig, och börja tycka om mig – så att jag ska kunna bygga ett varumärke med mig själv i min omvärld och på vis bygga upp ett kontaktnät som jag kan använda mig av för att överleva – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas och ta mig själv tillbaka och interagera med andra utan någon baktanke – och utan någon idé om vad jag måste göra för att ”prestera”

Lösning

Lösningen på detta problem är att sluta planera och försöka förbereda mig själv och hur jag ska leva – och sluta tänka på vad jag borde göra, och vad jag inte borde göra – och istället bara leva och uttrycka mig själv runtomkring människor – och låta mig själv ha roligt.

När jag går in i en dylik situation ska jag alltså andas och inte låta mig själv bli rädd – utan lita på mig själv och röra mig själv – och om jag går förbi personen och säger hej – då gör jag det – men det finns ingenting som säger att jag måste göra det – utan det är helt enkelt någonting som sker som ett uttryck av mig själv utan att jag förbereder någonting. Och oavsett vilket svar jag får tillbaka så förblir jag stabil inom och som mig själv.

Lösningen är alltså att jag slutar leva för att få bli omtyckt av andra – och att jag istället lever för och som mig själv här.

När jag märker att jag upplever mig själv nervös och rädd för att jag inte ska kunna läsa andras reaktioner – och vara socialt tillmötesgående – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det finns inget faktiskt jag kan förlora genom att inte skapa ett anseende hos andra av att vara en positiv människa – utan jag kommer fortfarande vara kvar här även om andra inte tycker om mig; således åtar jag mig själv att sluta oroa mig själv för vad andra tycker om mig och istället koncentrera mig själv – och fokusera på att leva och uttrycka mig själv här

När jag märker att jag tänker, och tycker att det är mitt uppdrag – och att det ingår i min karaktär att alltid vara uppmuntrande – och ge människor runtomkring mig en trevlig upplevelse – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det är inte mitt uppdrag att vara någonting för andra – utan det är mitt uppdrag att leva och vara mig själv; således åtar jag mig själv att fokusera på att leva och uttrycka mig själv här och inte oroa mig själv för vad jag borde vara, eller inte borde vara

När jag märker att jag ser interaktionen med andra människor som ett spel – som jag måste prestera i och visa mig själv som en vinnare i – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det finns inget spel – och det finns ingenting jag måste bevisa för att kunna älska mig själv – det finns ingenting jag måste vinna för att älska mig själv – utan jag kan således låta mig själv förlora och istället fokusera på att interagera med andra människor här såsom mitt andetag – i enhet och jämlikhet med min mänskliga fysiska kropp

Belöningen

Belöningen med att ändra mig själv – och börja leva för mig själv istället för andra är att jag i dessa situationer blir stabil – och att jag istället för att oroa mig själv för vad andra tycker om mig istället kan fokusera på att uttrycka mig själv, och ha roligt – och ta tillvara på detta ögonblick här i denna fysiska verklighet – detta andetag jag har här tillsammans med mig själv.