Tag Archives: osäker

Dag 357: Idén Om Den Svaga Människan

Jag har noterat att jag har en idé om mig själv, och innefattar att jag tror mig själv vara svag och inte kapabel att möta min framtid – den innefattar att jag tror mig själv inte vara tillräckligt vuxen, eller klartänkt för att kunna ta egna beslut och stå vid dem. Resultatet är att jag istället för att närma mig och gå mot framtiden jordad och stabil – blir min gång hackig och begränsad av diverse rädslor som återkommande dyker upp inom mig.

Själva tanken, det som kommer upp inom mig först, bilden som triggar och startar det här inre mönstret är en bild av mörker att svärta – och det representerar tillståndet av ingenting – dvs. att jag faktiskt inte vet vad som kommer att ske i framtiden och hur jag kommer att hantera de utmaningar jag ställs inför – det är än så länge endast någonting jag kan spekulera om.

Efter denna tanke dyker således emotionerna upp, och denna personlighet har som sin grundläggande energi en känsla av osäkerhet och tvivel – och samtidigt en upplevelse av att vara oförmögen att hantera det som kommer komma in i min värld och presentera sig för mig i formen av utmaningar och problem.

Varför tror jag då att denna känsla av att vara oförmögen är riktig? Varför skulle jag vara oförmögen att hantera de utmaningar framtiden kommer bära med sig?

Ja, det handlar nog mycket om vem jag tror mig själv vara, och vad jag tror mig själv kunna klara av, att jag fortfarande ser mig själv lite som ett barn som måste ha hjälp av någon vuxen eller mer kunnig person för att kunna hantera situationer som jag inte tidigare haft att göra med. Men, saken är den att jag faktiskt är vuxen nu, och trots allt har ett intellekt att använda mig av för att hantera svårigheter – saken är att jag faktiskt kan lösa problem och att jag oftast är riktigt duktig på det – att låta mig själv SE och FÖRSTÅ att jag är REDO att möta världen och ta mig an vad som kommer är därför viktigt. Jag har faktiskt förmågan att skapa mitt liv, men jag måste låta mig själv erkänna det – erkänna min potential och min styrka och sedan låta mig lita på mig själv att när det behövs kommer jag att plocka fram dessa egenskaper och hantera mitt liv till bästa förmåga.

Jag behöver därför inte alla dessa alternativa planer och försök att undkomma eventuella konsekvenser, jag behöver inte använda mig av mitt sinne, och ett konstant tänkande för att rädda mig själv inför en eventuellt hemsk och utmanande framtid – utan jag kan istället lita på mig själv att när framtiden väl kommer och knackar på min dörr – då är jag redo att hantera den – då är jag redo att ta de besluten som krävs och röra mig själv framåt – och det är nyckeln för att stoppa dessa emotionella eskapader som kommer upp inom mig – att lita på mig själv att jag kan ta de besluten som krävs – jag kan göra vad som behövs – och därför är fruktan onödig och irrelevant.

Den behövs inte.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé och ett trossystem om mig själv att jag inte är vuxen eller kapabel att ta egna beslut och att röra mig själv in i min framtid – och ta hand om mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se, och definiera mig själv såsom svag och underlägsen i förhållande till systemet – i förhållande till pengar – i förhållande till arbete – och tänka att jag inte på ett effektivt sätt kommer kunna försörja mig själv eller på annat sätt hantera mitt liv i framtiden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i förhållande till min framtid skapa en idé om att jag inte kan hantera oberäknelige eller oförutsedda situationer och svårigheter – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa och hålla fast vid ett trossystem att jag inte är kapabel till att effektivt ta hand om mig själv – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sätta min tillit och tro till andra – och tro att de är mer mogna och kapabla än vad jag är att hantera mitt liv – och att den enda möjligheten som jag således har är därför att söka stöd hos andra som kan ge mig råd och rön inför hur jag ska hantera föra mig själv framåt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se, och definiera själv såsom underlägsen i förhållande till pengasystemet, i förhållande till att skaffa bostad, och att skaffa familj, och att hantera ansvar för andra människor, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge upp, och ge efter, att låta mig själv sjunka ner i rädsla och ångest inför vad som komma skall i tron att jag är inkapabel att hantera svårigheter och utmaningar – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att detta är en lögn – att jag faktiskt har styrkan och kraften att kunna hantera svårigheter och utmaningar – att kunna hantera besvärliga och krävande situationer – men att jag inte tillåtit mig själv att erkänna detta för mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna och se mig själv såsom att fortfarande vara ett barn – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sätta tilliten i mig själv till andra – att tro att eftersom jag tydligen endast är ett barn med en begränsad förståelse måste andra ta beslut till mig och ge mig riktning i mitt liv – och säga till mig hur jag ska förfara – hur jag ska röra och motivera mig själv – och var jag ska ta mig själv an i mitt liv – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag faktiskt är vuxen och har ett funktionellt intellekt och alla möjligheter samt förutsättningar att ta effektiva och precisa beslut – och att skapa min värld på ett sådant sätt som jag ser är gynnsamt och effektivt för alla involverade parter

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att erkänna mig själv och se att jag har vuxit upp – och att jag nu är kapabel att ta beslut, att undersöka möjligheter, att undersöka eventuella riktningar som jag kan ta i livet, och sedan ta beslut om vilket håll jag ska gå åt – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att erkänna den styrka och förmåga att hantera svårigheter och utmaningar som jag faktiskt äger – och den förmågan jag har att undersöka och bearbeta information för att sedan ta ett effektivt och stabilt beslut om min framtid – som jag faktiskt äger

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att min rädsla är irrationell – irrationell därför att den inte har någon koppling till vad som är verkligt och riktigt – för i verkligheten har jag förmåga att hantera och dirigera mitt liv – i verkligheten har jag resurserna som behövs för att jag ska kunna föra mig själv framåt och skapa ett effektivt resultat inte bara för mig själv men också andra – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att erkänna denna styrkan i mig och låta mig själv leva denna styrkan och gå i mitt liv – ta beslut – och ta ägande över mig själv och min framtid – att helt enkelt ta beslutet att växa upp och bli självständig

Självåtaganden

När jag märker att jag tänker tankar om framtiden, vilka tar sig skepnaden av alternativa framtidsplaner, och vad jag ska göra om allt går att pipan, då stoppar jag mig själv, och jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att dessa tankar uppstår från en plats inom mig där jag inte litar på mig själv, där jag ser mig själv som svag och oförmögen, och utan förmåga att hantera min framtid, hantera oväntade och krävande situationer – således åtar jag mig själv att stoppa dessa tankar – och att föra mig själv tillbaka till min kropp – och erkänna för mig själv – säga till mig själv att jag har förmåga, styrka och möjlighet att hantera vad som komma skall – och att jag inte kan göra någonting genom att tänka på vad som komma skall – utan jag måste hantera det i ögonblicket – och jag litar på mig själv att det är någonting jag klarar av och kan skapa

När jag märker att jag går in i tvivel och osäkerhet inför framtiden, och börjar känna oro inför att jag tagit fel beslut, eller känner oro inför att jag ska ta fel beslut, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att när jag tvivlar på mig själv och känner osäkerhet på detta sätt skapar jag konsekvenser för mig själv, för jag låter inte mig själv effektivt driva mig själv framåt och lita på mig själv att jag faktiskt kan ta effektiva och praktiska beslut som kommer vara gynnsamma alla i min värld och även för mig – och att det faktiskt är någonting jag har förmåga att göra; således åtar jag mig själv att lita på vad jag ser är sunt förnuft – lita på de undersökningar och analyser som jag företagit av de beslut jag gjort eller ska göra – och således sluta tvivla och känna mig osäker – att se att jag gjort allt jag kan göra – och nu handlar helt enkelt om att röra mig själv framåt och skapa min beslut

Advertisements

Dag 336: Korrigera Nervositet

Var och besökte släkt och vänner igår, och lade märke till hur nervös jag blev, speciellt då jag skulle introducera mig själv. Någonting intressant som jag lade märke till var att jag inte tenderar att uppleva samma nervositet med människor jag inte känner, eller har ett mer professionellt förhållande med. I dessa möten känner jag mig ofta trygg och säker på mig själv.

Samma typ av nervositet kom även upp inom mig för några dagar sedan när jag ringde en vän – även här var förhållandet av samma natur; det handlade om en gammal bekant som jag känt länge, och som jag nu skulle ringa upp och prata med. Den stora frågan är väll då varför? Varför är det just med släkt och gamla vänner som jag tenderar att bli nervös?

Det första jag kan se är att jag i denna typen av förhållande upplever det som om att jag har någonting att förlora, de är mer personliga, och ligger närmare, det finns alltså en större risk att ’råka illa ut’ så att säga, och kanske bli sårad på något sätt.

För det andra ser jag att jag gärna vill bli accepterad och omtyckt av släkt och vänner, jag vill att de ska tycka det är roligt att vara runtomkring mig, och ha positiva tankar om mig – och jag vill att det ska vara en god stämning mellan oss; problemet med att söka upprätta och behålla den här goda stämningen är att jag inte kan låta mig själv vara mig själv, vara naturlig, avslappnad, och bekväm i mig själv, eftersom jag konstant måste vara på min vakt för att hålla den goda stämningen på plats.

Istället för att jag låter mig själv acceptera mig själv, vara mig själv, uttrycka mig själv, lita på mig själv, och utifrån en sådan utgångspunkt interagera med andra, så vill jag först bli accepterad av de andra, älskad, och med säkerhet veta att jag är omtyckt, men tyvärr fungerar det inte så, och såtillvida inte jag kan tycka om mig själv, och låta mig själv vara ovillkorlig, avslappnad, och bekväm runtomkring andra människor, då kommer jag aldrig få uppleva mig själv accepterad, eftersom jag måste acceptera mig själv för att det ska hända – jag måste ge mig själv det där jag söker hos andra och vara fullständigt tillfreds med det jag ger mig själv och alltså sluta söka efter det någonstans därute i ingenmansland.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös när jag pratar, tar kontakt med, eller på annat sätt interagerar med släkt och vänner, och således förlåter jag mig själv att känna ångest och rädsla för att inte bli accepterad, erkänd, och validerad av människorna i dessa relationer, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra min självacceptans villkorad av att andra ska acceptera mig, och göra mig självbekvämlighet, och mitt lugn, villkorat av att andra ska tycka om mig, och svara positivt på mina närmanden, och vara glatt inställda till vem jag är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös, och rädd inför att introducera mig själv bland människor som jag har ett s.k. nära och långtgående förhållande med, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna rädsla och ångest för att jag i dessa förhållanden inte ska bli accepterad, inte ska bli erkänd, och inte ska bli positivt bekräftad, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera min stabilitet, mitt värde, och mig själv utifrån huruvida jag är positivt bekräftad eller inte, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest inför att bli avvisad, nonchalerad, och bortkörd, och inte längre ses som en nära vän, eller en nära anförvant

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att ta initiativ och närma mig själv människor i min värd, eftersom jag är rädd för att bli avvisad, bortkört och nonchalerad, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att avvakta, att hålla mig själv tillbaka, och att misstänksamt följa aktiviteterna runtomkring mig, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag måste låta mig själv acceptera mig själv, och när jag närmar mig människor vara ovillkorlig mot mig själv, och oavsett deras respons, vara densamma, och förstå att jag inte behöver någons erkännande för att acceptera mig själv

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ankra min förändring i och som min fysiska värld genom att leva självförtroende, och självacceptans, och fysiskt, praktiskt, och reellt göra detta genom att närma mig människor rakryggad, genom att låta mig själv le åt människor, och om jag vill hälsa eller prata med någon, att då ta initiativet och göra detta, och inte vänta på att de ska ta kontakt med mig, och inte förvänta mig, eller frukta att jag kommer bli avvisad, utan istället närma mig själv ovillkorligt, utan förhoppning, utan rädsla, utan ångest

Således åtar jag mig själv att när jag möter människor, och då framförallt i kontexten av släkt och vänner, och jag märker denna nervositeten komma upp inom mig, att då leva min korrektion, att vara utåtriktad, ha självförtroende, och acceptera mig själv, och leva detta genom att räta på min rygg, dra bak mina axlar, titta upp, möta andras blickar, och ta initiativ till att prata och hälsa på andra, och när jag möter en annans att då erkänna den andra personen genom att le genuint mot dem

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att aktivt utmana denna punkt genom att placera mig själv utanför min komfortzon, och göra detta genom att ta kontakt med andra människor, kommunicera, interagera, och vara utåtriktad, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv fördöma mig själv när denna reaktion av nervositet kommer upp inom mig, istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att ändra mitt förhållande till denna nervositet, att istället se det som en utmaning, och en punkt att bemästra, och således låta mig själv gå utöver mina normala beteenden, och vara gränsöverskridande, och se att det finns egentligen ingenting att vara nervös över, och att det värsta som kan hända är att jag blir bortkörd, avvisad, eller nonchalerad, vilket trots allt inte är något farligt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att när jag blir nervös så finns det en möjlighet för mig att omedelbart ta tag i punkten, agera och driva mig själv igenom den, och göra detta genom att låta mig själv aktivt leva orden bekvämlighet, och acceptans, genom att andas djupt, slappna av, och låta mig själv sjunka tillbaka i min kropp, och sedan ha roligt, och vara lekfull, och låta mig själv ovillkorligt utforska det här ögonblicket som tydligen är så farligt, för att därmed upptäcka att min nervositet och fruktan i realiteten är helt ogrundad

Självåtagande

När jag blir nervös, eller ängslig runtomkring människor, då åtar jag mig själv att i det ögonblicket expandera mig själv, att leva självförtroende och självacceptans, att röra mig själv ut ur min komfortzon och vara initiativtagande, motiverad och röra mig själv ut från min nervositet genom att interagera och delta i ögonblicket till min fulla potential

Dag 286: Praktiskt Förebyggande Istället För Rädsla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara irriterad, och frustrerad när jag vaknar upp på morgonen, och göra det till en vana att jag är arg, och frustrerad när jag vaknar upp på morgonen, eftersom tydligen är det jobbigt, tufft, hårt att stå upp ur sängen och gå en ny dag till mötes; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att jag skapar denna upplevelse av att det är tufft och svårt, och att jag därmed har makt att styra, och dirigera denna upplevelsen, så att när jag vaknar behöver jag inte uppleva mig själv arg, och frustrerad, och irriterad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte vakna upp här i och som ett andetag, och vara fullt vaken endast med ett andetag, och inte gå in ilska, eller frustration, utan helt enkelt vakna, stiga upp, och sedan påbörja min dag utan några slags reaktioner

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att acceptera, och bli tillfreds med ilskan, och frustrationen jag upplever när jag stiger upp på morgonen, istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att ifrågasätta vad jag upplever, att ifrågasätta och se varifrån denna reaktionen börjar, och hur jag därigenom har förmåga att stoppa och förändra denna reaktionen, så att jag inte längre behöver vara en slav till reaktioner som inte stöttar mig på något sätt överhuvudtaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha en tendens av att börja min dag genom att gå in i sinnet, och tänka på saker, att börja min dag genom att tänka på allt jag måste göra, och allt jag måste ta mig själv för genom min dag, och därigenom stressa, och uppleva ångest, och tänka att ”jag kommer aldrig hinna med allt det där” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vakna HÄR i enhet och jämlikhet med min mänskliga fysiska kropp, att gå upp ur sängen, och att förbli här, att driva mig själv till att vara närvarande om min mänskliga fysiska kropp, och inte använda sinnet för att leva

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av mitt sinne, och att bli beroende av att tänka, och bli beroende av att oroa mig själv inför framtiden, och därigenom förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stoppa detta beroende, att ta ett djupt andetag och föra mig själv tillbaka hit, och att se, att jag inte behöver hålla kvar vid detta beroende, och att jag kan släppa mig själv fri, och låta mig själv leva i och som varje andetag utan en enda tanke, utan att vara fast i en enda slags upplevelse, utan istället vara HÄR – stabil – funktionell – effektiv – och direktiv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av att frukta, och känna ångest inför framtiden, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra det för vana när jag stiger upp på morgonen, att stressa upp mig själv inför allt som jag måste göra under dagen, och tänka på alla saker som jag ännu inte har gjort, och att tänka på allt jag borde göra, och i detta gå in i en slags panik, där jag börjar röra, och motivera mig själv utifrån rädsla, istället för att använda, och röra mig själv utifrån sunt förnuft, och se vad som är bäst för alla, och inte låta mig själv dras med av sinnet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inleda min dag genom att låta mig själv drivas, och motiveras av rädslor, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro, att rädslor på något sätt är dessa livsviktiga upplevelser som jag måste hålla kvar vid, för tydligen om jag inte har några rädslor, jag då händer ingenting, och då rör jag mig inte framåt överhuvudtaget, utan allt som händer blir istället att jag stagnerar, står stilla, och att det inte finns någonting mer jag kan göra; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stoppa mig själv här, ta ett andetag, och sedan röra mig själv fysiskt framåt steg för steg, andetag för andetag, och inte låta mig själv styras av rädslor, utan vara fysiskt här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte motivera, och driva mig själv till att vara fysiskt här i och som varje ögonblick, och att förstå att de rädslor som dyker upp inom mig, de är inte riktiga, de är inte substantiella, utan de är endast punkter som jag skapar genom att medverka i tankar; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv luras med av rädslo-tankar; t.ex. en rädsla för att jag kommer glömma att betala en räkning – istället för att jag helt släpper denna tanke, och förblir här; och sedan skriver upp att jag ska betala räkningen – och alltså lever en praktisk lösning istället för att gå in i och som rädsla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att när en tanke kommer upp inom mig som har sin utgångspunkt i rädsla, att jag då har ett val att antingen medverka i tanke, eller inte medverka i tanken, och därmed inte låta mig själv bli besatt av tanken; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att identifiera, lokalisera, och skapa lösningar för varje tanke som kommer upp inom mig, så att jag kan dirigera, och korrigera, och styra allt inom mig själv, och att sinnet inte har någon kontroll över mig, utan att jag istället kontrollerar, och dirigerar sinnet, och använder sinnet som ett verktyg för att leva, och uttrycka mig själv effektivt här i och som varje andetag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att oroa mig själv, och vara nervös inför att jag i framtiden inte kommer ha några pengar, och att jag därmed inte kommer kunna göra något roligt, eller trevligt med mitt liv, som jag vill, och önskar göra; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det hjälper genom att frukta denna framtida punkt, istället för att se att det hjälper inte, och att en praktisk lösning är istället att stipulera en effektiv plan som jag kan följa, så att jag kan undvika att försätta mig själv i en position där jag inte har tillräckligt med finanser för att vara effektiv i detta livet; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på praktiska, och faktiska lösningar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte leva HÄR – ögonblick för ögonblick – andetag för andetag – och därmed sluta att frukta framtiden, sluta att känna ångest inför vad som komma skall, och istället möta framtiden här i varje andetag, och att förstå att framtiden kommer att bli tuff att ta sig igenom, men att detta är inte någonting jag behöver frukta eller göra en emotionell, känslomässig punkt av, utan en realisation som jag kan använda för att stötta mig själv till att bli mer effektiv i mitt dagliga leverne, mer stabil, och mer direktiv

När jag märker att jag går in i sinnet då jag vaknar på morgonen, och att jag börjar oroa mig själv, och känna ångest inför framtiden, och då speciellt ångest inför att inte ha några pengar i framtiden; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att när jag fruktar någonting, då skapar jag det, således skapar jag en framtid utan pengar, och således skapar jag mer problem, och därmed ser jag att lösningen är att fokusera på lösningar, och praktiska metoder för att förebygga konsekvenser i mitt liv, vilket inte handlar om rädsla utan om sunt förnuft; således åtar jag mig själv att fokusera på praktiska lösningar, och att formulera dessa i skrift och inte i sinnet, och att helt släppa alla tankar som har med min framtid att göra, och att formulera, och planera min framtid alltid i skrift – för där är jag direktiv – emedan i sinnet är jag inte ännu direktiv

När jag märker att, då jag vaknar på morgonen, jag går in i ilska och frustration, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser att detta är ett tecken på att det finns punkter som jag förtryckt, och som jag måste hantera, och arbeta med, men att det är onödigt för mig att hålla kvar vid ilskan, och att jag kan släppa ilskan genom att andas mig själv tillbaka hit i och som min kropp; således åtar jag mig själv att applicera självförlåtelse, och hitta utgångspunkten för min ilska, och att andas, slappna av i min kropp, och inte låta mig själv hålla kvar vid ilskan – utan se att ilskan inte stöttar mig själv till att bli mer effektiv, och direktiv i mitt sinne utan endast är ivägen

Enhanced by Zemanta

Dag 267: Söker Efter Samtycke

istock_000007411702xlarge-resized-600Idag ska jag skriva om en tendens jag har om att söka efter andras samtycke, eller gillande innan jag gör någonting, eller säger någonting – och vad jag märkt är att denna karaktär, eller mental beteendet sitter väldigt djupt inom mig – det är en slags primär karaktär som jag levt i mitt liv.

Jag satt nämligen på jobbet idag – i min taxi – och applicerade självförlåtelse på denna punkt, och vad jag kunde se var att jag genom mitt liv varit väldigt rädd, och ängslig inför att ta ett eget beslut – och att jag därför sökt gillande från vissa människor i min värld. Det som är intressant är att dessa vissa specifika människor har skiftat under tidernas lopp men att den inre punkten som detta system utgår ifrån inte har ändrats utan fortfarande är samma begränsande, och livsdödande system.

Varför vill jag att andra ska gilla, och samtycka till de beslut jag tar, och på det sättet jag lever? Jo det är enkelt – för då behöver jag inte ta ansvar, och då behöver jag inte stå till svars om mitt beslut, eller min handling skulle bli ”fel” utan jag kan genast peka på den andra människan och säga att – ”jamen titta där! Det var den där kille som sa hur jag skulle göra och inte jag!” – så det är en slags perfekt ursäkt för att fly ifrån att ta ansvar över mitt liv, och att förstå att mitt liv trots allt är mitt ansvar.

Jag menar – i grund och botten är hela denna punkt helt illusorisk, för även om någon gillar mitt beslut, så är det i slutändan jag som måste leva med de konsekvenser som beslutet medför, och det är jag som måste driva genom beslutet i denna fysiska verklighet – så jag menar – det är fascinerande att jag håller kvar vid denna punkt i tron att den på något sätt hjälper mig, när faktum är att själva de fysiska aspekterna av att ta ett beslut, eller uttrycka en viss handling kommer vara precis de samma som innan.

Jag ser att denna punkt utgår ifrån idén om att jag är underlägsen, och värdelös, och på något sätt kan jag helt enkelt inte lita på mig själv – jag menar detta är idén som jag håller fast vid, och använder för att rättfärdiga varför jag inte ska kunna ta beslut, och leva, utan att söka efter någon erkännande, eller gillande – självklart är detta ett uselt rättfärdigande, och det är lätt att se igenom det – för rent fysiskt är jag precis densamma som alla andra – jag är inte underlägsen, och jag är inte mer värdelös än någon annan – jag är en s.k. normal människa och fullt kapabel att leva mitt liv självständigt, och det finns därför ingen ursäkt att hålla kvar vid denna typ av beteende.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att jag är underlägsen, och värdelös på grund av min födsel, och tro att det inte är någonting som jag kan göra åt eftersom det är min natur att vara underlägsen, och således är det enda jag kan göra att söka gillande, och samtycke från andra för att i vart fall minska på denna upplevelse av underlägsenhet; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå hur detta är en lögn jag använder för att inte ta ansvar för mig själv och göra det som jag ser är bäst för mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja undvika att ta ansvar i mitt liv, och stå till svars för vad som händer i mitt liv – i rädslan inför att göra någonting ”fel” – och jag därefter kommer bli besviken, och arg på mig själv – och börja anklaga mig själv inom mig själv för att jag gjorde detta felet – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas, och förstå att detta bara är ursäkter, och rättfärdigande för att jag inte ska ta ansvar över mig själv, och stå till svars för mitt leverne – och att det inte finns någon enda valid anledning till varför jag inte ska stå upp inom mig själv och förstå att mitt liv är mitt ansvar, och vad jag gör i mitt liv är jag ansvarig över

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att även om det känns som att jag inte är ansvarig över mitt liv, för att jag i mitt sinne skjutit över detta ansvar på någon annan, så kvarstår faktum att jag trots allt är ansvarig över mitt liv, att jag trots allt är ansvarig över vad som händer inom mig – och att detta är ett faktum och inte någonting som jag kan fly undan oavsett hur jag känner mig själv om saken i fråga

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa ursäkten att ”jag inte är tillräckligt stark, eller mogen för att kunna vara ansvarig över mitt liv” – såsom ett sätt för mig att fly undan självansvar, och tillräknelighet – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att det är uppenbart att detta är en illusion, och en lögn – och någonting som jag säger till mig själv för att inte behöva förstå, och inse faktum att mitt liv trots allt ligger i mina händer, och att jag är den punkten i mitt liv som avgör hur mitt liv kommer att te sig – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att andas, och föra mig själv tillbaka hit – och låta mig själv se att det inte är något farligt, eller jobbigt att ta ansvar för mitt liv, och att tillräknelighet inte är någonting hemskt, eller negativt – utan att det bara handlar om att förstå att jag är den direktiva principen i mitt liv – och att jag därför inte kan anklaga, eller skjuta över ansvaret på någon annan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att det inte är något svårt, eller obekvämt att ta ansvar över mitt liv – jag menar faktum är att det är befriande för plötsligt är jag kapabel att välja hur jag ska leva mitt liv, och de besluten jag tar blir mina egna – och jag kan därför göra vad jag vill göra, och vad jag ser är bäst för mig att göra, och jag behöver ha någon som ser gillande på vad jag gör, eller samtycker med mig – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att befria mig själv genom att stå upp inombords i och som självansvar, och självtillräknelighet – och hålla mig själv tillräknelig för vad jag gör i mitt liv, och i detta driva, och pressa mig själv till att nå en högre grad av effektivitet i mitt liv – där jag lever på ett sätt så att jag verkligen är stolt över mig själv, och att jag vet att jag skapat mig själv såsom det ultimata uttrycket av och som liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte pressa mig själv till att ta ansvar för alla mina handlingar, alla mina ord, alla mina tankar, och inre mentala beteenden – och således ta ansvar för riktningen i mitt liv, och stå som den direktiva principen i mitt liv – och således vara tillräknelig för det som sker i mitt liv, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stå upp och sluta söka efter samtycke från andra – utan istället utveckla självtillit och låta mig själv stå vid mina beslut ovillkorligen – och inte frukta att misslyckas, eller att göra fel beslut

Självåtaganden

När jag märker att jag tänker att jag inte behöver vara tillräknelig, eller ta ansvar för mig själv, och mitt liv, för jag tydligen är inneboende underlägsen – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att detta är endast en ursäkt jag använder för att inte behöva gå igenom den rädsla jag upplever för att faktiskt vara tillräknelig för mitt liv, och för mig själv – och således åtar jag mig själv att pressa mig själv igenom denna rädsla och låta mig själv vara tillräknelig för vad som sker inom mig själv, och mitt liv – och därmed ta ansvar för mig själv

När jag märker att jag inte vill ta ansvar över mig själv, och ta beslut, för jag är rädd att jag ska göra någonting fel, och ”misslyckas” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att misslyckande är inget att frukta, för när jag misslyckas kan jag lära mig och korrigera misstaget; således åtar jag mig själv att ta ansvar över mina beslut, och inte låta mig själv frukta misslyckanden – utan när misslyckande uppstår istället söka efter, och applicera en lösning

När jag märker att det känns som om att jag inte är tillräknelig, eller ansvarig över mitt liv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag är alltid ansvarig oavsett hur det känns, och alltså kan jag inte lita på vad jag känner utan endast vad som är fakta; således åtar jag mig själv att leva utifrån fakta – och faktum är att jag bestämmer hur jag ska leva, och därmed är jag även ansvarig över mig själv och mitt liv

När jag märker att jag tänker, och tror att det är något farligt, obekvämt, och jobbigt att ta ansvar över mig själv, mitt liv, och vara tillräknelig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att det inte är någonting negativt, eller dåligt att ta ansvar över mig själv – och att om jag har någon upplevelse i förhållande till detta så är upplevelsen en illusion för det fysiska uttrycket att ta ansvar för mig själv är enkelt, och smärtfritt; således åtar jag mig själv att ta ansvar för mitt liv, och mig själv – och vara tillräknelig – och ha roligt i att vara detta – och se att det ger mig frihet att leva för jag är nu inte längre beroende av andras erkännande, och samtycke

När jag märker att jag tänker att jag inte kan vara ansvarig över mig själv, för att jag aldrig gjort det innan, och jag vet inte hur jag ska göra – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att hela denna punkten om att det tydligen är så ofattbart svårt att ta ansvar över mig själv är helt absurt inflaterat – och att det inte är på något sätt så jobbigt, eller farligt, eller svårt som jag inbillar mig själv; således åtar jag mig själv att sluta tänka och att helt enkelt ta ansvar för mig själv, och vara tillräknelig – och inse att jag klarar detta

När jag märker att jag är rädd för att ta ett beslut för att jag vet inte vad en annan tycker, eller känner om mitt beslut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag behöver inte erkännande, eller samtycke – jag behöver ingen som säger till mig att jag gör rätt utan allt jag behöver är helt enkelt att titta på punkten i sunt förnuft, sedan ta ett beslut, och det är klart – svårare än så är det inte; således åtar jag mig själv att ta beslut, och leva – och sluta att ge efter inför fruktan att någonting ska gå fel

Enhanced by Zemanta

Dag 189: Tillmötesgående-karaktären

Problem

När jag befinner mig bland andra människor kan jag ibland bli väldigt engagerad i hur jag antar att andra människor verkar uppfatta mig, och detta kan distrahera mig och göra mig rädd och nervös.

Ett skolexempel är följande – jag beger mig in i en situation bland människor och där finns några som jag träffat tidigare. De verkar inte lägga märke till mig, och då börjar jag bli nervös för om jag ska säga hej till dem, eller inte – och om jag inte gör det – kommer de då att tycka att jag är ovänlig, och inte längre vilja vara runtomkring mig?

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara nervös, och rädd för att jag inte ska kunna läsa av andras reaktioner, och i varje ögonblick vara socialt tillmötesgående och få andra människor att känna sig själva glada, och omhändertagna runtomkring mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fokusera, och tänka på vad andra känner och tycker – vad andra tror och tänker – istället för att fokusera på mig själv – och på att leva

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se det som mitt uppdrag, och som en del av min karaktär att alltid vara uppmuntrade och ge människor runtomkring mig en trevlig upplevelse – där de känner sig sedda, uppmärksammade, och väl bemötta – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag agerat, och levt på ett sådant sätt att någon skrattat – eller spruckit upp i ett leende runtomkring mig – att då känna mig själv positiv, och tänka att ”det där det gjorde jag verkligen bra!”

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera kontakter med andra människor såsom ett spel – någonting som jag måste prestera i och visa mig själv som en vinnare i – så att jag därmed ska kunna få andra att lägga märke till mig, känna igen mig, och börja tycka om mig – så att jag ska kunna bygga ett varumärke med mig själv i min omvärld och på vis bygga upp ett kontaktnät som jag kan använda mig av för att överleva – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas och ta mig själv tillbaka och interagera med andra utan någon baktanke – och utan någon idé om vad jag måste göra för att ”prestera”

Lösning

Lösningen på detta problem är att sluta planera och försöka förbereda mig själv och hur jag ska leva – och sluta tänka på vad jag borde göra, och vad jag inte borde göra – och istället bara leva och uttrycka mig själv runtomkring människor – och låta mig själv ha roligt.

När jag går in i en dylik situation ska jag alltså andas och inte låta mig själv bli rädd – utan lita på mig själv och röra mig själv – och om jag går förbi personen och säger hej – då gör jag det – men det finns ingenting som säger att jag måste göra det – utan det är helt enkelt någonting som sker som ett uttryck av mig själv utan att jag förbereder någonting. Och oavsett vilket svar jag får tillbaka så förblir jag stabil inom och som mig själv.

Lösningen är alltså att jag slutar leva för att få bli omtyckt av andra – och att jag istället lever för och som mig själv här.

När jag märker att jag upplever mig själv nervös och rädd för att jag inte ska kunna läsa andras reaktioner – och vara socialt tillmötesgående – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det finns inget faktiskt jag kan förlora genom att inte skapa ett anseende hos andra av att vara en positiv människa – utan jag kommer fortfarande vara kvar här även om andra inte tycker om mig; således åtar jag mig själv att sluta oroa mig själv för vad andra tycker om mig och istället koncentrera mig själv – och fokusera på att leva och uttrycka mig själv här

När jag märker att jag tänker, och tycker att det är mitt uppdrag – och att det ingår i min karaktär att alltid vara uppmuntrande – och ge människor runtomkring mig en trevlig upplevelse – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det är inte mitt uppdrag att vara någonting för andra – utan det är mitt uppdrag att leva och vara mig själv; således åtar jag mig själv att fokusera på att leva och uttrycka mig själv här och inte oroa mig själv för vad jag borde vara, eller inte borde vara

När jag märker att jag ser interaktionen med andra människor som ett spel – som jag måste prestera i och visa mig själv som en vinnare i – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det finns inget spel – och det finns ingenting jag måste bevisa för att kunna älska mig själv – det finns ingenting jag måste vinna för att älska mig själv – utan jag kan således låta mig själv förlora och istället fokusera på att interagera med andra människor här såsom mitt andetag – i enhet och jämlikhet med min mänskliga fysiska kropp

Belöningen

Belöningen med att ändra mig själv – och börja leva för mig själv istället för andra är att jag i dessa situationer blir stabil – och att jag istället för att oroa mig själv för vad andra tycker om mig istället kan fokusera på att uttrycka mig själv, och ha roligt – och ta tillvara på detta ögonblick här i denna fysiska verklighet – detta andetag jag har här tillsammans med mig själv.

Dag 123: Att Skriva Uppsats

Självskriverier

Idag har jag ägnat min dag åt att skriva en promemoria – alltså en slags uppsats. Som vanligt har jag upplevt mycket ångest, och rädsla inför att jag lagt upp mitt arbete på fel sätt, att det är någonting som jag inte förstått, eller att det är någonting som jag gjort fel. Och istället för att skriva min uppsats har mycket av min tid gått åt att oroa mig själv.

Denna nervositet brukar göra att jag skriver mycket sämre uppsatser än vad jag är kapabel till, eftersom jag istället för att skriva min uppsats, och göra det på ett sätt som jag finner givande, och effektivt – istället oroar mig själv för vad läraren vill ha ut av min uppsats, och för vad slags betyg jag kommer få. Och därigenom begränsar jag mig själv, och hamnar i en slags limbo – där jag egentligen redan vet vad jag vill skriva, och hur jag vill skriva det – men jag vågar inte riktigt, eftersom jag inte vet hur läraren kommer uppfatta det jag skriver.

Jag märker att detta är en vanlig punkt bland mina klasskamrater, att de tycker att de som de skrivit, eller tänkt på är dåligt, och så ändrar de sig själva. Jag minns den första uppsatsen jag skrev, där ändrade jag alltihopa bara några dagar innan inlämningen och lyckades på så sätt effektivt förstöra hela mitt arbete, och den röda tråd som löpte genom mina skriverier, och allt blev istället hackigt, och utan någon gemensam nämnare.

Denna gång när jag skriver min uppsats vill jag alltså ta det lugnt, och jag vill framförallt sitta och skriva – och samtidigt göra redigeringar, och fundera på hur jag bäst kan strukturera mitt arbete. Men inte gå in i en slags panik, eller ångest där jag känner och tycker att allt som skriver är fel. Nej, det är inte fel – och om det är någonting jag märker är fel så är det ju inget att oroa sig för – det är bara en punkt att ta i beaktande och sedan ändra denna punkt.

En punkt som också kommer upp inom mig när jag sitter och skriver är att jag inte kommer att klara det – att jag inte kommer hitta någon bra struktur – att jag inte kommer veta hur jag ska lägga upp det – och att mitt arbete inte kommer bli bra, och det kommer inte bli färdigt. Och detta leder till att jag hela tiden går och tänker, och funderar på mitt arbete, och undrar över vad jag kan göra bättre, och vad som är dåligt, och vad jag måste ändra på. Istället för att arbeta med min uppsats när jag sitter vid den, och sedan helt släppa projektet när jag inte arbetar med min uppsats – vilket är ett väldigt mycket mer bekvämt sätt att uppleva mig själv på.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att oroa mig själv och vara rädd för att jag kommer skriva fel, för att jag inte kommer förstå vad det är jag ska skriva om, och hur jag ska lägga upp mitt skrivprojekt, och om läraren kommer tycka om eller ogilla vad jag skrivit – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att koppla av, och istället ha roligt när jag skriver mitt projekt, och verkligen engagera mig själv – och tillåta mig själv att fundera, och tänka till, och skapa min egen uppfattning om hur saker och ting fungerar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att figurativt talat lamslå mig själv i rädslan för att inte lyckas – genom att jag istället för att sitta och skriva och faktiskt göra min uppsatts klar – istället sitter och funderar på huruvida jag gör fel, och huruvida det är någonting jag inte förstår, och det är någonting som jag inte gör tillräckligt bra

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ha roligt med mina studier, och använda den tiden som jag studerar att faktiskt utveckla mig själv, och min kännedom om juridiken, genom att ställa mig själv frågor, och svara på dessa – och således inte låta allting handla om vilka betyg jag ska få i slutändan, utan att jag faktiskt tycker det är roligt att lära mig någonting nytt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att oroa mig själv för att jag inte kommer klara av att skriva min uppsats, och att jag kommer misslyckas – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte släppa min rädsla för att misslyckas, och istället skriva min uppsats såsom ett uttryck av och som mig själv – och verkligen ägna min uppsats till att undersöka en viss del av svensk juridik, och ställa mig själv frågor – och utöka min förståelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hetsa mig själv inom mig själv genom att medverka i rädsla, och ångest inför att jag inte har tillräckligt med tid att skriva min uppsats, och inför att jag inte har förberett mig själv tillräckligt väl för att kunna skriva min uppsats, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att slappna av, och lita på mig själv – och helt enkelt arbeta med min uppsats tills det att jag är nöjd med den

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att arbeta med min uppsats från en utgångspunkt av att vara rädd för vad min lärare ska tycka om den – istället för att jag arbetar med min uppsats från utgångspunkt av att skriva en effektiv, klarsynt, och engagerande artikel om ett visst ämne, på ett sätt som jag tycker är roligt och givande

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att betygen är inte allt i fråga om att studera ett visst ämne i skolan, utan vad som är viktigt är att jag faktiskt lär mig någonting, och att jag tillåter och accepterar mig själv att utveckla mig själv i och som mina studier – vilket jag endast kan göra om jag tillåter och accepterar mig själv att gå för och som mig själv här, och inte för att uppnå ett visst betyg

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hetsa upp mig själv med att oroa mig själv för att jag inte har tillräckligt med tid för att skriva min uppsats, och uppleva ångest och rädsla för att jag inte kommer kunna formulera min uppsats tillräckligt bra, och få min uppsats till att vara såsom jag vill ha den – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att skriva min uppsats här – ett andetag i taget – och inte göra en stor grej av de hela – utan istället – bara göra det

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att när jag skriver min uppsats – och jag märker att jag blir rädd för att göra fel, skriva fel, och inte förstå det som jag ska första – att genast stoppa mig själv – att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och i detta åtar jag mig själv att ta det lugnt, och ha tålamod med mig själv – och skriva min uppsats här lugnt och stilla i och som mitt andetag och låta det ta den tiden det tar

Jag åtar mig själv att inte längre lamslå mig själv i och som rädslan för att inte lyckas – och istället åtar jag mig själv att ha roligt i och som mina studier, och göra mina studier prestigelöst, och utan några förväntningar eller förhoppningar – eftersom jag inser, ser och förstår – att alla typer av förväntningar, och förhoppningar enbart tjänar till att generera ångest, och rädsla inom mig själv – att jag inte ska nå dessa förväntningar och förhoppningar

Jag åtar mig själv att ha roligt när jag studerar, och tillåta och acceptera mig själv att göra exkurser, och fundera på hur, och varför lagen är uppbyggd som den är – och således inte vara besatt av rädsla, och ångest för att inte lyckas och att inte skriva en bra uppsats

Jag åtar mig själv att sluta oroa mig själv för att jag glömt någonting, för att jag missat någonting, eller för att jag gör någonting fel när jag skriver min uppsats – och istället åtar jag mig själv att vara medveten här i och som andetaget – och att skriva min uppsats här med mina fingrar, och med min fulla medvetenhet – och således inte skriva i och som rädsla, nervositet och ångest

Jag åtar mig själv att – när jag märker att jag arbetar med min uppsats från en utgångspunkt av att vara rädd för vad min lärare ska tycka om den, och för vad slags betyg jag kommer få på den – att genast stoppa mig själv – att ta ett djupt andetag och för mig själv tillbaka hit – och i detta åtar jag mig själv att helt enkelt, och utan några krusiduller – skriva min uppsats – göra det klart – och sedan vara färdigt med det hela och gå vidare till nästa punkt

Jag åtar mig själv att sluta söka efter, och försöka uppnå ett visst slags betyg – och ett visst slags mottagande av min lärare – och istället fokuserar jag på att göra uppgiften till min yttersta förmåga – och med min yttersta medvetenhet – där således uppsatsen blir ett uttryck av och som mig själv som jag skapar för och som mig själv och inte för att tillfredställa någon annan

Jag åtar mig själv att skriva min uppsats ett andetag i taget – en bokstav i taget – en sida i taget – och att sluta projicera mig själv in i framtiden om hur jag tycker min uppsats borde bli, och vad jag tycker den borde handla om – och istället slappna av och ha roligt när jag skriver min uppsats – och inse, se och förstå – att jag inte behöver göra mitt uppsatsskrivande till en allvarlig, och ångestinjicerande situation – utan till någonting där jag har roligt, och helt enkelt tar det lugnt samtidigt som jag skriver min uppsats

Dag 109: Jag Är En Tvivelaktig Figur

Självskriverier

Idag har min primära upplevelse av mig själv varit depression och ilska – och om jag ska lokalisera den exakta punkten till varför dessa upplevelser existerar inom och som mig så är det i fråga om depressionen att: jag känner att mitt liv borde erbjudare mer variation – det borde vara roligare och mer fartfyllt – och i fråga om min ilska: att jag tvivlar på mig själv i förhållande till hur jag ska dirigera mig själv i min värld i förhållande till att träna, samt även att jag tillåtit och accepterat mig själv att till en viss grad låta mig själv bli besatt av idén av att träna – istället för att träna här såsom min kropp – en och jämlik

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte lita på mig själv i förhållande till hur jag ska träna – och vad jag ska träna – utan istället gå in i mitt sinne och prata till mig själv om vad jag ska träna – och hur jag ska träna – och i detta aldrig tillåta och acceptera mig själv att bestämma mig själv eftersom jag existerar i och som rädslan att jag kommer ta fel beslut och att jag i slutändan kommer att ångra mig själv för att jag känner det som att jag bestämt mig för att göra fel saker

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera, och leva såsom tvivelkaraktären – vilken tillkännages av att jag fruktar att ta ett beslut, och jag fruktar att röra mig själv och agera – när jag märker att det är någonting jag vill göra, och när jag märker att det jag vill göra är någonting som jag faktiskt skulle tycka om – och som skulle stötta mig själv i och som min process – och att jag istället för att agera – tillåter och accepterar mig själv att göra endast ett fantasifoster av min plan – där det jag vill göra endast är en dröm i mitt huvud som jag när jag genom att jag tänker på drömmer – och att jag någon gång ”borde göra det” – istället för att göra det här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli rädd för att ta fel beslut – bli rädd för att ta beslut där jag inte tar alla punkter i beaktande och vid ett senare skede att jag märker att jag kunde tagit ett bättre beslut – istället för jag tillåter och accepterar mig själv att helt enkelt ta ett beslut – och om jag märker att jag inte tagit alla punkter i beaktande när jag väl gått mitt beslut – att jag då ger mig själv möjlighet att korrigera mig själv och lära mig av mina misstag – istället för att jag tillåter accepterar mig själv att stagnera och helt stanna upp min applikation av mig själv i min värld eftersom jag är rädd för att misslyckas

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte agera när jag ser att någonting skulle gynna mig – utan istället internalisera punkten – och börja tänka, och fundera inom och som mig själv huruvida jag faktiskt borde gå vidare med denna punkt – är detta verkligen bäst? Och i detta fundera, och tänka i en evighet istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att agera – att titta på punkten en gång och sedan ta ett beslut – och inte gör det till en vana inom och som mig själv att repetitivt och om och om igen titta på en punkt i mitt huvud och fundera huruvida punkten är bästa att gå igenom eller inte

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en vana inom och som mig själv av att ifrågasätta allt jag vill göra – eller tycker är kul att göra – och göra detta till en sådan grad att jag tillslut inte gör någonting eftersom jag undrar varför jag gör det – jag undrar om det är bra att gör det – jag undrar om det är rätt att jag gör det – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att gå här i varje ögonblick och faktiskt agera – att ifrågasätta en punkt en gång – och sedan ta ett beslut i ögonblicket här och inte skjuta upp mitt beslut genom att säga att ”jag måste tänka på det”

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att min upplevelse av mig själv såsom depression faktiskt är kopplad till det faktum att jag inte tillåter och accepterar mig själv att agera – leva och ta beslut när jag ser att det är någonting jag vill göra – eftersom jag konsekvensen av att jag inte tillåter och accepterar mig själv att ta beslut i ögonblicket när jag ser att det är någonting jag vill göra – är att mitt liv kommer stagnera och stå stilla – och att ingenting kommer att hända – eftersom jag inte vågar göra någonting nytt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta med att göra saker och ting som jag tycker om – och vet kommer att assistera och stödja mig i min process – genom att tillåta och acceptera mig själv att tänka på huruvida det är rätt – huruvida det är bra – huruvida jag borde, eller inte borde göra vad jag vill göra – och således separera mig själv in i en karaktär av tvivel – uppbyggd av en vriden idé av moral – som består av idén att jag alltid har fel, och att jag måste vaka över mina impulser – för tydligen är allting som jag upplever, och vill göra av djävulen självt och måste förtryckas

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in en dvala där jag väntar med att göra saker och ting som jag vill göra – i fruktan att det jag vill göra kommer leda till konsekvenser, och att jag kommer utifrån mitt beslut att uppleva mig själv i en sämre position i min värld – och inom mig själv – och att jag längre fram i tiden kommer titta tillbaka på mig själv och mitt beslut och tänka – ”nej, det där skulle jag aldrig gjort – tusan också att jag gjorde det där” – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att sluta att oroa mig själv för hur jag möjligen kommer uppleva mig själv i framtiden och istället lever HÄR

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid minnen där jag känt det som att jag gjort fel beslut – och således satt mig själv i knipa – och skapa en idé av mig själv utifrån dessa minnen av att jag inte kan ta beslut – och att jag inte vet hur jag ska leva – eftersom allt jag gör i slutändan bara rinner ut i sanden och blir fel – istället för att se, inse och förstå att om jag tillåter och accepterar mig själv att hålla kvar vid en sådan idé så blir den självklara konsekvensen att jag stagnerar och blir en stillasittande grönsak som inte vågar göra någonting överhuvudtaget – för tänk om det blir fel

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att istället för att ta ett beslut direkt – göra en handlingsplan – och hålla mig själv till handlingsplanen – att istället börja fundera på om det är rätt, eller fel – har jag gjort en korrekt handlingsplan? Har jag gjort en felaktig handlingsplan? Har jag glömt någonting? Kommer jag att ångra mig? Och istället för att fråga mig själv alla dessa onödiga frågor – sluta att tänka – och således sluta att existera inom och som problem

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att mala planer och idéer och eventuella beslut i mitt huvud – istället för att jag skriver ner dem – kartlägger dem – och sedan tar ett beslut och gör det – och därefter sluta tänka på det – och inte fundera på huruvida jag gjort rätt, eller fel beslut – utan helt enkelt gå mitt beslut här en och jämlik

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att sluta att vara rädd för att ta fel beslut – att sluta att fundera på om jag tagit rätt, eller fel beslut – och att sluta att titta tillbaka på mitt förflutna för att ångra mig själv för dåliga beslut – och istället åtar jag mig själv att leva fysiskt HÄR – praktiskt HÄR – och att ta beslut i ögonblicket – ta beslut när jag ser att någonting skulle vara bra för mig och inte oroa mig för om beslutet är rätt eller fel – för jag ser att ett sådant beteende inte leder någon vart överhuvudtaget – och sålunda – när jag ser att jag oroar mig själv för att ta ett felaktigt beslut – stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och tar mig själv tillbaka hit – och tar ett beslut

Jag åtar mig själv att inte längre skapa fantasifoster i mitt huvudet utan att istället leva praktiskt och fysiskt HÄR – att ta beslut praktiskt och fysiskt HÄR – och att inte skapa planer, och fundera på hur jag borde leva – på hur jag inte borde leva – på vad jag borde göra – på vad jag inte borde göra – utan istället leva och uttrycka mig själv praktiskt och fysiskt här som min kropp – och när jag ser att det är någonting jag vill göra som jag ser kommer stötta mig – att jag då gör det och inte håller mig själv tillbaka i fruktan och ångest inför att ta fel beslut

Jag åtar mig själv att sluta leta i mig själv – och i mitt förflutna efter dåliga beslut som jag kunde gjort bättre – och att därigenom sluta misstänka, och vara rädd för att framtida beslut jag kommer ta – kanske också kommer vara dåliga – och kanske också kommer att leda mig ner i en upplevelse där jag kompromissar mig själv; istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att släppa det förflutna – att släppa mina misslyckade beslut – och lita på mig själv att jag kan ta effektiva beslut här

Jag åtar mig själv att sluta internalisera punkter innan jag tar dem till handling – utan istället agera HÄR – och ta dem i fysisk och praktisk applikation här – och göra dem verkliga – och således inte tillåta och acceptera mig själv att på något sätt leva och skapa en alternativ verklighet uppe i mitt huvud

Jag åtar mig själv att sluta ifrågasätta och analysera allt jag vill göra – allt jag tycker är kul att göra – och sluta konstant fråga mig själv om det är bra – om det är dåligt – om det är positivt – om det är negativt – och istället tillåta och acceptera mig själv att lita på mig själv här

Jag åtar mig själv att sluta leva i och som fruktan och misstänksamhet – såsom en konstant rädsla för att någonting ska gå fel – för att någonting oväntat ska dyka upp och att jag inom detta kommer att inse att jag gjort fel och att jag inte tagit i beaktande de punkter jag borde beaktat – och istället åtar jag mig själv att lita på mig själv

Jag åtar mig själv att inte stagnera i min applikation av och som mig själv – och i detta ser och förstår jag att stagnation alltid är baserat på rädsla och ångest – såsom rädslan för att göra fel – och i detta tillåter och accepterar jag mig själv att släppa hela konceptet om rätt och fel eftersom jag ser hur oerhört begränsat – och dumt det är att hålla kvar vid en sådan idé och ett sådant koncept som faktiskt inte hjälper mig överhuvudtaget

Jag åtar mig själv att sluta vaka över mig själv i en slags förvriden moral – där jag existerar som en polis i mitt eget medvetande och konstant ifrågasätter allt jag säger och gör huruvida det är rätt eller fel – och istället åtar jag mig själv att lita på mig själv och att leva HÄR såsom min mänskliga fysiska kropp – och uttrycka mig själv HÄR såsom min mänskliga fysiska kropp

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att anledningen till att jag inte vågar ta beslut – och att jag inte vågar leva HÄR – DIREKT – utan att planera och tänka – är för att jag fördömer mig själv, och ser mig själv som i grund och botten ond – och därigenom förtrycker mig själv för att hålla den ondskan tillbaka – således åtar jag mig själv att istället leva HÄR – att tillåta och acceptera mig själv att uttrycka mig själv, och att lyssna på mig själv i fråga om vad det är jag skulle vilja göra – vad det är jag skulle vilja prova på – och således tysta den där konstant analyserande och övervakande rösten jag skapat inom och som mig själv

Jag åtar mig själv att sluta hålla kvar vid förflutna minnen av beslut jag taget – och istället leva och uttrycka mig själv HÄR – och ta beslut i och som ögonblicket i tillit till mig själv – och således sluta att tvivla på mig själv – sluta att tro att jag på något sätt är felande och att jag därmed är förhäxad att alltid göra saker och ting som går åt skogen

Jag åtar mig själv att sluta tänka – och istället leva HÄR

Jag åtar mig själv att ta beslut – och att leva dessa besluten HÄR – och sluta mala planer, fantasier och drömmar i mitt huvud – antingen gör jag det – eller gör jag det inte – men jag slutar i vart fall att tänka på det och lever istället HÄR såsom min kropp – en och jämlik