Tag Archives: pappa

Dag 352: Brädspel och Kamp

Det senaste dagarna – i och med julaftonsfirandet – har jag kommit att spela väldigt mycket av olika slags brädspel – och i detta har jag kommit att lägga märke till hur starkt påverkad på en emotionell och känslomässig nivå jag blir av att det antingen går bra för mig – eller det går dåligt för mig när jag spelar.

När det går bra för mig har jag nära till skratt – men det är inte direkt något ärligt, och genuint skratt, utan mer ett slags skratt som kommer från skadeglädje. Jag gillar helt enkelt att det går bra för mig, och upplever därigenom en slags överlägsenhet, och osårbarhet, och skrattar därför högt åt andras missöden.

När det går bra för mig tänker jag positiva tankar, jag tänker på mina framtidsplaner, vad jag ska göra i nästa drag, och jag känner en slags trygghet, och säkerhet, för jag sitter på många resurser, eller bra kort. Vidare tittar jag även på mina motståndare och känner en viss tillfredsställelse för att det inte går lika bra för dem som det gör för mig. I mitt kroppsspråk är jag mer livlig, och energisk, jag pratar mer, och jag ler mig, och jag tänker mer – jag är helt enkelt positiv och på – jag vill spela och det är kul att spela för det går så pass bra för mig.

Men – när det går dåligt för mig är det någonting helt annat som händer – när det går dåligt för mig sjunker jag ihop, min axlar slutar framåt, och mina läppar slaknar en aning, och mina ögonlock känns tyngre. Vidare har jag en mycket stor, och intensiv inre upplevelse av ilska blandat med ångest – emotionen är svår att beskriva men kan nog bäst definieras med orden ”att känna sig som en förlorare” = man känner sig alltså riktigt nere, som att allt är skit – och som om att det är alla andras fel att man sitter där nere.

Någonting annat som är intressant är att jag i denna negativa upplevelse inte vill visa för andra hur jag känner mig – jag vill inte att någon ska se att jag befinner mig själv i en negativ upplevelse – utan jag vill istället utge mig för att vara stabil, lugn, och klar inombords. Det är någonting jag gör för att jag inte vill att andra ska ta användning av och utnyttja denna upplevelse inom mig, jag vill inte bli ett offer, där andra retar mig för hur jag känner mig inombords, och påpekar att jag är en ”förlorare”.

Det är alltså verkligen intressanta saker som sker inombords när man spelar brädspel av olika de slag – polariteten av att vara en vinnare eller förlorare dyker upp och förstör hela spelupplevelsen.

Lösningen för att kunna spela spel utan reaktioner är att inte definiera sig mot varken en seger eller en förlust, och inte göra spelet personligt, inte se det som om att utgången i spelet kommer att definiera ens värde – istället ser tittar man på spelet som ett spel – som man spelar – och antingen vinner eller förlorar – men som inte på något sätt avgör ens värde eller upplevelse av att vara här och ta del av spelet. Man måste alltså spela ovillkorligt – utan förväntningar – utan förhoppningar – utan begär – utan rädslor – utan ångest – och låta alla möjligheter vara fria från definitioner.

Det är intressant – för denna princip kan föras över till mitt dagliga liv – och jag kan se att jag genom att närma mig själv andra delar i mitt liv med samma princip – med samma utgångspunkt – kommer jag att förhindra många reaktioner och upplevelser inom mig. Jag kan alltså närma mig karriär och studier ovillkorligt – utan förhoppningar – utan begär – utan rädslor eller ångest – och således inte existera i en konflikt inombords inför ”vad som ska hända” i framtiden – och således på det hela taget göra mitt liv mycket, mycket enklare och bekvämare.

Lösningen är alltså att spela spelet – men inte bli en del av spelet – att vara i denna värld – men inte bli en del av den – att inte ta någonting personligt utan att förstå att vad som än sker – är jag här med mig själv och mitt värde och min individualitet definieras och styrs inte av hur det går för mig i detta livet.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag spelar ett spel – att närma mig spelet villkorligt – och ha förhoppningar och begär om att kunna vinna mot mina motspelare – och ha en fruktan och en ångest om att jag ska förlora mot mina motspelare – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som en inre konflikt – där jag slits fram och tillbaka mellan att vara en vinnare – och vara en förlorare – där jag går igenom antingen emotioner eller känslor – istället för att jag tillåter och accepterat mig själv att vara här med och som min mänskliga fysiska kropp och ovillkorligt medverka i spelet – och inte ha några som helst förhoppningar eller begär om hur jag ska röra mig själv framåt – och hur saker och ting ska gå för mig i framtiden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv – att när det går dåligt för mig – att låta mina axlar sjunka ner – att låta mina läppar slakna och mina mungipor dra sig neråt – att låta mig själv börja tänka på hur jag tycker det är orättvist och dåligt att det inte går bra för mig – och börja bli rastlös och vilja komma bort från spelet – för jag tycker inte det går tillräckligt bra för mig – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att närma mig spelet utifrån en förhoppning om att jag ska vinna – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja uppleva och ha inom mig positiva energier och känslor i rörelse – om hur bra jag är – om hur överlägsen och framstående jag är i jämförelse med mina motspelare

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när det går dåligt för mig – att gå in i och som en intensiv emotion som tar över hela min kropp – där jag känner mig själv dålig – jag känner mig själv som en förlorare och som om att min heder och mitt värde blivit bestulet och bortrövat – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna skam och ångest inför att mina motspelare ska märka vad jag går igenom och börja anmärka på det och utnyttja mitt inre stadium för att trycka ner mig – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förtrycka mig själv och gömma denna inre upplevelse i rädslan för vad andra ska tycka eller tänka eller göra mot mig om jag visar vad jag känner

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att antingen definiera mig själv som en vinnare eller en förlorare – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag medverkar i spel med andra – att antingen gå in i vinnarkaraktären – eller förlorarkaraktären

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i förlorarkaraktären när det inte går bra för mig och jag inte lyckas göra dem bästa dragen – eller de mest genomtänkta planerna – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att på en omedveten nivå existera i och som en konstant och hela tiden förekommande kamp – där jag kämpar mot andra för att bevisa mig själv som den som är bäst

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som en kamp mot andra där jag strävar efter att få bevisa mig själv såsom att vara bäst – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det finns ett annat sätt att spela spel – där jag inte låter mig själv definiera mig utifrån vad andra tycker såsom att antingen vara bra eller dålig – utan där jag istället spelar ovillkorligt – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att göra varje drag – att spela spelet utan någon förhoppning om att jag ska vinna – och utan något begär om att det ska gå bra för mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag måste imponera på människor runtomkring mig med min intelligens, och min förmåga att göra planer, och besegra andra människor i diverse olika spel, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att värdera mig själv, värdesätta mig själv, och definiera mig själv utifrån hur bra det går för mig spelet – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att medverka HÄR – i och som stabilitet med min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av att vilja vinna spel – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det finns något slags värde i att vinna ett spel – att jag som person blir mer värdefull när jag vinner ett spel – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när det går det för mig – att tro och känna det som om att jag berövas mitt värde – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i den negativa karaktären att jag är en förlorare

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i sinnessnack där jag säger till mig själv ”gud vad dåligt det går!” – ”vilken otur jag har!” – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv genom inre sinnessnack prata mig själv in i en besatthet där jag upplever mig själv som en förlorare – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv utifrån denna besattheten och följa med den – istället för att jag tillåter mig själv andas – och förstå att min karaktär och vem jag är definieras inte utifrån detta spel – att jag inte behöver vara en vinnare – en segrare – för att vara stabil – lugn och bekväm med mig själv i ett ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag är samma fysiska varelse innan som efter spelet – det enda som har ändrat sig är min mentala upplevelse och definition av mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid en självdefinition som är i separation från och som denna fysiska verklighet – där jag tittar på mig själv – och ser mig själv utifrån tankar – där jag således definieras mig själv i ett negativt ljust för att jag inte vann spelet – och således att jag inte är intelligent eller smart nog – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att denna idén om intelligens är en fars – och att den inte existerar på riktigt utan är någonting jag skapar i mitt sinne genom att tänka

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid ett begär efter att få vara intelligent – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tävla med människor runt mig om att vilja bevisa mig själv som intelligent – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att mitt värde – min definition – min idé av mig själv måste och kan bara avgöras av hur jag står mig själv gentemot andra människor vad det gäller intelligens

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att spela spel från utgångspunkten av att vilja bevisa mig själv såsom att vara intelligent – vara mest på tårna – vara överlägsen vad gäller att skapa strategier och taktiker – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte andas och medverka i och som spelet ovillkorligt – och göra det för mig själv

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i och som antingen en positiv eller negativ upplevelse när jag spelar spel, och jag antingen känner mig som en vinnare eller en förlorare, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag åtar mig själv att spela spelet ovillkorligt – att ta ett andetag och låta mig själv spela spelet och vara stabil oavsett spelets utgång

Jag åtar mig själv att inte spela med någon förutbestämd utgång som jag vill ha – och således åtar jag mig själv att andas och släppa taget om reaktioner när de kommer upp och istället närma mig spelet från en utgångspunkt av att jag är ovillkorlig – och jag inte låter mig själv värderas eller definieras utifrån utgången i spelet – jag spelar spelet – men jag är inte av spelet

När jag märker att jag börjar tävla mot andra avseende vem som är mest intelligent, kan göra best strategier, och bäst taktiker, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att jag i detta ögonblick låter mig själv skapa en polaritet där jag förlorar mitt uttryck och min ovillkorliga rörelse i ögonblicket, för att jag försöker vinna och bevisa mig själv inför andra – således åtar jag mig själv att ovillkorligt släppa taget om denna konkurrensinriktade tävling inom mig – att acceptera mig själv oavsett hur jag står gentemot andra – att älska mig själv oavsett hur jag står gentemot andra – och således inte låta utgången spelet definiera vem jag är

Advertisements

Dag 135: Barndomsminnen

Självskriverier

Idag ska jag arbeta med några specifika minnen som kommit upp ifrån min barndom. Dessa har framförallt att göra med hur jag uttryckta, och upplevde mig själv i min familj – och specifikt i förhållande till min lillebror.

Jag har ett antal minnen – i vilka jag i princip utnyttjat min lillebror både psykiskt, och fysiskt för att få känna mig överlägsen, och i kontroll. Och inte utnyttja i någon slags sexuell mening. Utan helt enkelt utnyttjat genom att jag använt min bror som en slags slagpåse när jag känt mig nere, eller upplevt mig själv emotionellt instabil. Jag har märkt att jag fortfarande håller kvar vid mycket ånger, och skam i förhållande till dessa minnen; så det är vad jag ska applicera självförlåtelse på idag – och sedan genom självåtaganden korrigera dessa punkter.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att använda en annan människa för att få utlopp för mina inre konflikter, och min inre upplevelse av mig själv såsom att känna mig underlägsen – och inte tillräckligt värd – genom att jag pratat och agerat på ett sådant sätt – att jag genom mina ord och mina handlingar försökt få en annan människa att känna sig underlägsen mig – så att jag kan känna mig själv överlägsen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att använda andra människor såsom mina slagpåsar – som jag kan säga vad jag vill till, och göra hur jag vill med – så att jag kan känna mig själv bättre inom mig själv – istället för att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta ansvar för det som pågår inom mig själv genom att skriva, applicera självförlåtelse, och korrigera mig själv i mitt beteende – och stoppa de inre tankar, och upplevelser som jag använt mig av för att agera ut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna och uppleva skam, skuld, och ånger för hur jag uttryckt mig själv i mitt förflutna – såsom att jag använt andra människor som mina slagpåsar, och som i princip marionettdockor – som jag kan göra vad jag vill med – så att jag kan känna mig själv bättre; istället för att se, inse och förstå – att alla mina handlingar, vartenda ord jag säger i närvaro av en annan människor – har en viss konsekvens – och kommer ligga till grund för den andra människans upplevelse av sig själv – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara ansvarsfull med mina ord, och handlingar – och leva, tala, röra mig själv på ett sådant sätt att jag stöttar – och bygger upp andra människor – istället för att utnyttja och bryta ner andra människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ånger, skuld och skam över mitt förflutna – och över hur jag i min barndom inte brytt mig om någon annan än mig själv – och inte tagit hänsyn till någon annan än mina inre emotionella, och känslomässiga konflikter – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att släppa mig själv fri från denna ånger, skuld och skam – och inse, se och förstå – att jag har faktiskt ändrat mig själv – och att jag idag inte är samma person som jag var i min barndom

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå – att jag som ett barn var en produkt av ett samhälle som inte på något sätt utbildar sina unga – som inte på något sätt lär ut till sina unga vad det innebär att leva med integritet och självrespekt – och hur man visar hänsyn, och omtanke gentemot andra; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att min barndom var i princip programmerad – och att jag sett utifrån ett visst perspektiv – inte hade något val i vem jag tillslut blev och levde som i min barndom – utan att jag var en produkt av min omgivning – och att jag i mitt beteende och leverne reflekterade hur min omgivning levde och existerade; i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå mitt ansvar i detta – vilket är att jag tillät och accepterade mig själv att bli influerad, och skapa mig själv utifrån min omgivning – istället för att fråga mig själv hur jag skulle vilja bli behandlad, och vilka sorts värden och principer som jag faktiskt vill leva – och som jag ser kan göra en skillnad – inte bara för mig utan för alla andra som lever tillsammans med mig

Självåtaganden

När jag märker att jag använder en annan människa för att få utlopp för vad som pågår inom mig – stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och jag för mig själv tillbaka hit; och jag inser, ser och förstår – att jag själv skulle ALDRIG vilja att någon använde mig för att få utlopp för sina inre upplevelser – utan jag skulle vilja bli behandlad och sedd för vem jag är – stöttad, erkänd, och assisterad att växa och uttrycka mig själv; således åtar jag mig själv att inte på något sätt använda andra människor – eller djur – eller någonting – som min slagpåse – utan istället inse det stora ansvar jag har i varje ögonblick då jag interagerar och medverkar här i denna världen – att varje ord jag säger har en konsekvens, att varje handling jag företar har en konsekvens – och att det är upp till mig att dirigera mig själv på ett sådant sätt att konsekvensen av mitt leverne blir vad som är bäst för alla

När jag märker att jag använder en annan människa som min slagpåse – för att jag känner mig obekväm, eller irriterad – stoppar jag mig själv genast – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är fullständigt oacceptabelt att agera ut – och att låta mina inre konflikter, och demoner bli andra människors problem – och således åtar jag mig själv att på alla sätt och vis ta ansvar för det som pågår inom mig själv – och i varje ögonblick då jag pratar, rör mig, och interagerar tillsammans med andra – att se till att jag är stabil, och klar inom och som mig själv – och inte uttrycker mig själv utifrån någon slags emotionell, eller känslomässig upplevelse

När jag interagerar, och kommunicerar med andra människor – och jag vill säga någonting, eller uttrycka någonting för att jag känner för det – stoppar jag mig själv, tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att mina ord har konsekvenser – och att det jag säger till andra människor kan influera människor på sätt som jag inte är medveten om – och således åtar jag mig själv att vara ansvarsfull och hänsynsfull med hur jag uttrycker mig själv, och rör mig själv bland andra människor – så att jag inte skapar onödiga konsekvenser – utan istället skapar en värld som är bäst för alla

När jag märker att jag upplever mig själv ångerfull, skuldfylld, och skamfylld över mitt förflutna – och över hur jag har levt och uttryckt mig själv i min barndom i förhållande till andra människor – stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det tjänar absolut ingenting till att känna ånger, skam och skuld för mitt förflutna – eftersom vad som har varit, har varit och det är ingenting jag kan göra åt det – men jag kan däremot ändra min upplevelse, och uttryck av mig själv här – och leva tillsammans med andra utifrån princip av att ge såsom du själv vill få – och behandla en annan såsom du själv vill bli behandlad; således åtar jag mig själv att sluta gräma mig själv över mitt förflutna – och istället se till att jag lever principen av vad som är bäst för alla – HÄR – i detta ögonblick – det enda ögonblick där jag har en möjlighet att faktiskt skapa en förändring och göra en skillnad

När jag märker att jag ångrar mig själv, känner skuld och skam över mitt förflutna – och min barndom – stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det är väldigt inskränkt att se mitt förflutna endast utifrån perspektivet av att ”jag var dum” – och ”jag var ett dåligt barn så nu måste jag ogilla mig själv” – eftersom det var så många dimensioner, och influenser som tillslut ledde till den produkt som vad jag som ett barn; och således åtar jag mig själv att sluta hålla fast vid ånger, skam och skuld över mitt förflutna och att se – att jag till viss del inte hade något val i vem jag blev – eftersom jag inte hade någon utbildning – inte hade någon förståelse – och inte hade någon insikt om vad jag gjorde, och hur jag levde – men samtidigt, inser, ser och förstår jag – att jag fortfarande var fullt ansvarig för vad jag gjorde – och tillät mig själv att bli – och att det faktiskt vilade på mig att utbilda mig själv – att ifrågasätta mitt beteende – att ifrågasätta vad jag tillät och accepterade mig själv att influeras av och styras av – och således åtar jag mig själv att istället för att ångra mig själv, och känna skuld och skam för att jag inte tog detta ansvar som ett barn – att istället ta detta ansvar här och nu – och se till att resten av mitt liv blir ett liv av och som självansvar – där jag beslutar vem jag är – och hur jag lever – och att jag lever utifrån principen om att ge såsom du vill få – och behandla en annan såsom du själv vill bli behandlad

Dag 60: Tillfredställa Andra

När jag lyckas göra människor nöjda, och tillfredsställda mår jag bra. När jag lyckas göra människor arga, och frustrerade, eller missnöjda då blir jag rädd, och jag fördömer mig själv. Det är intressant att jag skriver här när jag lyckas GÖRA – eftersom detta betyder att det är jag som skapar den andra människans upplevelse av sig självt, och att hur jag uttrycker, eller inte uttrycker mig kommer att GÖRA/SKAPA den andra människan. Detta är ju naturligtvis inte sant, eftersom den andra människan faktiskt skapar sin upplevelse av sig själv, helt själv och utan min hjälp.

Därför kan man fråga sig om en annan faktiskt kan vara nöjd eller tillfredsställd tack vare mig? Och kan en annan vara arg, frustrerad och missnöjd tack vare mig? Eller är detta enbart punkter som den andra möter inom sig själv. I min upplevelse så är de flesta upplevelser som jag har i förhållande till min verklighet där jag antingen upplever mig själv nöjd, eller missnöjd, baserad på mentalt snicksnack. Där jag genom att tala med mig själv i mitt huvud intalar mig själv diverse sanningar om den situationen i vilken jag befinner mig. Den är antingen dålig, eller bra, och jag är antingen nöjd eller missnöjd.

Så det är som sagt inte jag som skapar den andra människans upplevelse, och det är inte den andra människan som i sin tur skapar min upplevelse. Att jag mår bra när en annan människa är nöjd eller tillfredsställd, och att jag mår dåligt när en människa ogillar vad jag gör, det handlar ju inte om den andra människan överhuvudtaget, utan enbart om mig.

Frågan är då exakt varför/hur jag skapat en sådan här personlighet av att frukta att inte vara andra till lags? De minnen som kommer upp har att göra med mina föräldrar, och hur jag alltid varit väldigt mån om att få bra betyg, för att de ska vara nöjda med mig. Jag ville att mina föräldrar skulle vara nöjda med mig, så att jag inte skulle bli bortglömd, och övergiven. Jag ville visa att jag hade ett värde för mina föräldrar, och att de inte borde överge mig, eftersom jag hade ett värde för dem; så i grunden och botten agerade jag från en rädsla att vara ensam, och övergiven, och vara tvingad att stå själv i denna verklighet utan att kunna uppleva någon slags hjälp utifrån.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja ha hjälp, stöd, och stabilitet utanför mig själv, genom att få andra att tycka om mig, acceptera mig, genom att jag får dem att känna sig tillfredsställda, och glada runt mig – istället för att jag lever stabilitet, hjälp, och stöd för och som mig själv – och ser till att tar egna beslut, och lever mitt liv för mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av andra människors tillit, tillfredsställelse, och nöjdhet med mig, för att jag ska känna mig stabil inom och som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd, och känna ångest inför att vara och bli ensam i denna verklighet, i tron att jag är värdelös ensam, och att jag inte kan leva ett funktionellt och normalt liv när jag är ensam, i tron att jag måste ha någon som står bredvid mig, som säger hur jag ska leva, vilka beslut jag ska ta, vilka beslut jag inte ska ta, och som helt enkelt visar mig vägen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna rädsla och ångest inför att inte ha någon som i varje ögonblick står bredvid mig och säger att, du gör rätt, allt är bra, allt är okej, det är såhär du ska göra, det är såhär som det ska vara

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte stå upp inom och som mig själv, och sluta frukta, vara nervös, och känna ångest inför att vara ensam i denna världen, och utan andra människors känslomässiga engagemang i vad jag gör och inte gör i mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, rädsla, och nervositet inför att bli bortglömd, och inför att vara en no-body, och istället för att förlåta denna rädsla, försöka skydda mig själv mot att uppleva denna rädsla, genom att hela tiden leva och uttrycka mig själv på ett sådant sätt att jag är helt säker att alla människor i mitt liv tycker om mig, och tycker att jag är trevlig och rolig att vara runt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att jag måste ha någon som står utanför mig själv, som säger till mig vad som är bra, och dåligt – i tron att jag alldeles för dålig för att kunna avgöra sådant själv, och att jag är alldeles för ineffektiv i min applikation av och som mig själv för att kunna se vilka punkter i min verklighet som är bra för mig, och vilka punkter i min verklighet som inte är bra för mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att när andra känner sig missnöjda och inte tillfredsställda med mig, att detta är ett tecken på att jag gjort något fel, på att jag är fel, och på att jag gör någonting som inte är bra, och att jag genast måste ändra på mig själv eftersom JAG är fel – istället för att se, inse och förstå att det andra människor upplever runtomkring och med mig inte har något att göra med mig, och handlar inte om mig, och att jag i min applikation av mig själv därför inte kan ta andra människors upplevelse av mig i beräknande när jag skapar mig själv i varje ögonblick – utan istället tillåter och accepterar jag mig själv att titta inom mig själv, och lita på mig själv – och andas och skapa mig själv här – en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när en annan människa är missnöjd med mig, att bli emotionell, känna mig upprörd, stressad, och ledsen, och undra inom mig själv, hur eller vad jag måste göra för att få denna andra människa att återigen acceptera mig, och att återigen vara glad, och tillfredsställd runt mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna det som om jag inte har någon stabilitet, eller någon riktning, och klarhet inom mig själv, när en annan är missnöjd, eller arg på mig – och agera/känna det som att allt jag måste göra är att få denna andra människa att återigen tycka om mig, och vara tillfredsställd med mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna det som att min högsta prioritet i livet är att få andra att alltid känna sig glada runtomkring mig, och tro/tänka att så fort någon blir det minsta arg, eller frustrerad, eller missnöjd runt mig, att det är min uppgift att göra dem glada, tillfredställda, och nöjda med sig själva igen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att om andra människor är nöjda med mig, då är allt i mitt liv på spår, och jag är på väg i rätt riktning, istället för att se, inse och förstå – att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att fråga mig själv om jag verkligen är på rätt spår, och om jag verkligen gör/lever på ett sådant sätt som jag vill

Jag åtar mig själv att inte längre försöka göra andra människor nöjda/tillfredsställda runtomkring mig

Jag åtar mig själv att inte längre definiera mig själv utifrån människors känslomässiga och emotionella upplevelse runtomkring mig, utan inse, se och förstå att det jag upplever inom mig själv handlar enbart om mig – och det andra upplever inom sig själva handlar enbart om dem

Jag åtar mig själv att leva stabilitet här, och inte göra min stabilitet beroende på att andra människor ska känna sig nöjda/tillfredsställda med mig

Jag åtar mig själv att inte vara rädd för att bli bortglömd, och övergiven – utan istället lever jag här självständig, och stark i min applikation av mig själv

Jag åtar mig själv att ta beslut själv, och inte längre göra mig själv beroende av andras samtycke i mina beslut