Tag Archives: påverkad

Dag 258: Förräderi!

SvekPunkten jag ska arbeta med idag har att göra med en upplevelse av sorg mixtrad med än känsla av att bli förråd, som oväntat kom upp idag. Upplevelsen var väldigt stark, och kraftfull – och jag brukar aldrig känna mig såhär annars; jag har närt en bild av mig själv att jag minsann inte blir ledsen, eller upprörd när jag känner, och ser det som om andra människor inte håller vad de lovar. Men av vad jag gått igenom idag måste jag inse att jag fortfarande blir upprörd, och ledsen när jag upplever det som att min tillit har blivit förråd.

Viktigt att komma ihåg är, att denna upplevelse inom mig är helt, och hållet personligt – d.v.s. det är min egen skapelse, och den har ingenting att göra med andra människor i min omvärld; nej – de människor som jag umgås med på en daglig basis och i förhållande till vilka vissa upplevelser kommer, väcker endast dessa upplevelser som redan existerar inom mig – alltså är jag ytterst tacksam för att jag har människor i min omvärld som indirekt kan visa mig vad slags mentala beteenden, och konstruktioner som jag skapat inom mig själv.

Nåväl – så för att gå igenom denna punkt – vad jag kan se är att jag reagerade när jag upplevde det som om att en annan människa gick tillbaka på ett löfte, och det tog jag personligt – jag såg det som en slags attack mot min integritet, och som om att jag nu blivit bortvald. Inom detta kände jag också det som om att jag hade en rättighet gentemot den andra människan – personen hade nu lovat mig en sak, och därför förtjänade jag att kunna förlita mig själv på, och förvänta mig, att den andra människan skulle göra såsom jag hoppats/trott.

Det är intressant hur de flesta av de reaktioner jag upplever på en daglig basis har som grund att jag tar saker och ting personligt; jag menar – är det inte i princip alla reaktioner som grundar sig på den premissen? Om jag inte tagit någonting personligt – jag menar – då hade min omvärld endast varit någonting som jag dagligdags interagerat med, men som inte haft någonting med mig att göra som person – då hade jag heller inte kunnat jämföra mig själv, bli avundsjuk, bli arg på andra människor – jag menar för det enda förhållandet som hade existerat hade varit det jag hade haft med mig själv.

När jag tar saker, och ting personligt – då är det som att jag bildligt talat sätter en ögonbindel framför mina ögon, och helt plötsligt är allt jag ser ”mitt eget liv” – ”mina känslor, och upplevelser” – och jag blir helt oförmögen att se att runtomkring lever biljontals olika slags former av liv sina dagliga liv, och att allt inte handlar om mig – och när jag tar någonting personligt då ser jag inte varför andra människor gör som de gör, utan allt jag ser är hur detta påverkar ”mig” och ”mitt liv” – så det är en slags isolation som äger rum när jag tar saker och ting personligt – och allt handlar helt plötsligt om ”min person”.

Jag hade tyckt det varit ofantligt skönt att inte ta någonting personligt, jag menar tänkt så fri jag hade blivit i denna världen; en av de punkter som för närvarande håller mig tillbaka från att röra mig framåt när jag ser en möjlighet – det är att jag är rädd för att bli avvisad – om jag inte tagit någonting personligt – kan jag överhuvudtaget känna mig avvisad då? Svaret är nej – det är fullständigt omöjligt – jag menar att känna sig avvisad det är en sådan där typisk reaktion som sker för att man känner att de en annan person gör på något sätt säger en någonting om sig själv; t.ex. han sa nej därför att han inte tycker om mig – de där personerna kommer jag inte prata med för de tycker säkert jag ser dum ut, och de kommer kanske säga att jag inte får vara med dem och prata – gode gud sådana begränsande tankar!

Nej – att ta illa upp det är helt enkelt ett mentalt beteende som måste tas bort, och ersättas med någonting som gynnar liv – mig själv – expansion – och vad som är bäst för alla – äventyrlighet, och spontanitet – det är ord som ska ersätta att ta saker, och ting personligt – för det är vad som naturligt uppstår när rädslan för att inte alltid vara ansedd, och upplevd som någonting positivt av andra människor – försvinner.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit, och accepterat mig själv att ta illa upp, känna mig sårad, och förråd – när jag ser det som om att en annan människa inte håller vad den lovat, och går tillbaka på sina ord; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta det personligt vad andra människor i min omvärld gör, och inte gör – och tro att ”allt handlar om mig” – och vad än människor gör så är detta antingen en attack, eller ett medhåll som handlar specifikt om mig; istället för att se, inse, och förstå att detta är en väldigt naiv, och inlåst syn på världen, och andra människor – och hur jag genom denna synen på min värld begränsar mig själv enormt mycket – för allt handlar om att beskydda mig själv istället för att faktiskt leva, och uttrycka mig själv i enhet, och jämlikhet här.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit, och accepterat mig själv att basera min stabilitet, mitt egenvärde, och min självkänsla på att andra människor tycker om mig, vill vara i min närhet, och känner sig positivt laddade av min närvaro – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter en annan människa som kan göra att jag känner mig välkomnad, och omhändertagen, istället för att jag själv står upp inom mig själv och tar hand om mig själv – och accepterar mig själv; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av andra människor för att ge mig en känsla av trygghet, och tillhörighet – och när jag inte har någon i min omvärld som jag anser tycka om mig – att då gå in en känsla av sorg, och deprimerad isolation – och känna det som om att ”jag är värdelös för ingen tycker om mig”

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid, och nära en idé om mig själv – om att jag är värdelös, och en odugling om ingen i min omvärld explicit uttalar sig att vara min vän, min kompis, och min beskyddare – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att basera min självkänsla, och min trygghet i och som mig själv – på huruvida jag anser, och tolkar det som om att människor i min omvärld tycker om mig, och vill vara nära mig – och ser mig som en resurs, och en positiv person i deras liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att basera min personlighet, och mitt liv – min upplevelse av mig själv – genom att ta saker, och ting personligt – genom att tolka vad andra människor säger, och gör i min närvaro – och sedan använda detta för att betygsätta mig själv, för att därigenom se om jag har ett högt betyg, eller lågt betyg – och därifrån ge mig själv ett inre värde utifrån hur mycket jag tror att andra människor tycker om mig; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att våga stå ensam, stabil, och trygg i mig själv – och inte söka mig själv till någon annan för att den personen ska ge mig en känsla av tillhörighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att spendera mitt liv att söka efter tillhörighet, och en känsla av att ”vara hemma” – i tron att jag inte kan ge detta till mig själv, utan jag måste söka efter person, eller några personer – som kan ge mig detta hem – så att jag kan känna mig själv trygg i mig själv, och veta att oavsett vad så är jag alltid omhändertaget, övervakad, och beskyddad – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv, att se mig själv som alldeles för underlägsen, svag, och värdelös för att kunna ge dessa ord, och färdigheter till mig själv – men jag ser, inser, och förstår att jag kan ge dessa ord till mig själv – jag kan leva som mitt eget hem – och vara ett hem för mig själv – jag kan låta mig själv leva tillhörighet – genom att tillhöra detta ögonblick, detta andetaget – just detta moment i mitt liv – och tillhöra HÄR ovillkorligt utan att söka efter någonting mer att tillhöra

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att jag redan tillhör denna världen oavsett om jag vill det, eller inte – men faktum är att jag tillhör denna jord – och min existens har möjliggjorts av jorden jag går på – luften jag andas, och solen som skiner på mig varje dag – alltså tillhör även jag detta kretslopp som möjliggör liv varje dag – och att söka efter tillhörighet är således en illusion, och en mental sjukdom – vari man inte förstår vad ordet tillhörighet faktiskt innebär

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter ett hem, att söka efter en annan människa som jag kan känna mig själv omhändertagen av – istället för att jag tillåter och accepterar själv att vara mitt eget hem inom mig själv – jag menar hur vill jag att jag som ett hem ska vara för mig själv? Jag vill vara stabil, trygg, bekväm, lugn, närande, och utmanande – jag vill att det ska vara en säker plats där jag kan existera utan konflikt, rädsla, eller ångest; jag menar – jag kan skapa denna världen för mig själv inom mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att skapa en sådan inre atmosfär inom mig själv att jag alltid känner mig själv hemma

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att när jag söker efter ett hem utanför mig själv så söker jag efter någonting som inte existerar – för vad ett hem symboliserar för mig, det är vissa ord – och det är mitt ansvar gentemot mig själv att leva dessa orden, om jag vill verkligen skapa ett hem åt mig själv – för det är vad jag måste göra – jag måste skapa mig själv inombords, samt utombords – till att vara det hem som jag vill ha – så att jag därmed kan känna mig själv som hemma oavsett var jag är på denna jord

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv känna mig själv som hemma i varje ögonblick, och se, inse och förstå att sanningen är denna att detta liv jag lever är tidsbegränsat – och att därför är den enda valida definitionen av hem – ett hem som jag kan ta med mig själv efter döden – d.v.s. ett hem som är en och jämlik med mig själv i varje ögonblick – och som jag lever, och skapar – och jag inte är beroende av någon slags extern stimuli för att uppleva, och leva

Självåtaganden

När jag märker att jag tar någonting personlig, genom att reagera i att känna mig förråd, ledsen, ensam, och deprimerat isolerad, när jag ser det som om att en annan inte håller ett löfte till mig; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att denna upplevelsen är irrationell, och illusorisk – eftersom den uppstår i mitt sinne, såsom en tolkning av min omvärld – och är beroende av att jag tar saker och ting personligt – när de facto allting inte kretsar runt mig – och således är ingenting personligt; därför åtar jag mig själv att sluta ta saker personligt – och istället leva i varje ögonblick utan att definiera mig själv utifrån vad jag ser, eller tror mig själv se att andra människor gör i min omvärld

När jag märker att jag medverkar i och som en önskan, och ett begär efter att hitta hem, efter att hitta en speciell person som tycker om mig, som jag kan känna mig säker, trygg, och omhändertagen tillsammans med; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att denna punkten visar mig att jag ännu inte skapat mig själv som orden trygg, säker, och omhändertagen – och jag fortfarande väntar på någon att ge mig dessa ord, istället för att jag tar ansvar för mig själv och skapar mig själv till att leva, och stå som dessa ord i och som varje ögonblick här; således åtar jag mig själv att leva trygg som mig själv – genom att våga lita på mig själv, och ta beslut utan att behöva någon annan som ger mig råd, eller riktlinjer, och säker – genom att låta mig själv se att jag kan leva i detta liv, och se vad som är bäst för mig – utan att andra människor håller med mig – alltså jag vet vem jag är, och vad jag gör här; och omhändertagen – såsom att jag tar hand om mig själv kroppsligt, emotionellt, och psykiskt – och ser till att jag mår bra, och trivs i min värld

När jag märker att jag reagerar genom att ta någonting personligt, och jag känner det som om att en annan svikit mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att denna upplevelse kan endast existera när jag baserar, och definierar min inre värld utifrån en annan människa – alltså att jag definierar min stabilitet på huruvida jag ser det som om att en annan människa tycker om mig, eller inte; således åtar jag mig själv att stoppa denna separation – och istället självständigt – och sluta söka efter någon annan att ta hand om mig, och hjälpa mig – men istället hjälpa mig själv

Enhanced by Zemanta

Dag 190: Kritik Behöver Inte Vara Personligt

Problem

I vissa situationer när människor pratar med mig – är det som om att jag innan jag hört vad det är de ska säga gör en kalkylerad gissning inom mig själv att ”ja – de kommer säkert att kritisera mig nu!” – och detta i sin tur gör att jag upplever en sjunkande känsla i mitt bröst – jag blir rädd och nervös för vad det är som komma skall.

Vidare brukar jag känna att tårar börjar formas under mina ögonlock, och detta brukar i sin tur vara ganska obekvämt – eftersom jag blir nervös för att någon ska se detta och därför fördöma mig som svag för att jag reagerade på den kritiken – som jag tror ska komma.

Punkten jag ska arbeta med idag är att ta sådan kritik personligt – kritik kan faktiskt vara väldigt bra – det kan vara så att man genom kritik får veta saker om sig själv som man annars inte hade kunnat veta, och att man därigenom kan förbättra sig själv – och korrigera misstag, och svagheter i ens applikation av sig själv i ens dagliga liv. Problemet är inte kritiken i sig självt – utan att jag tar kritiken personligt – och att jag känner mig själv ”påhoppad” – och som om ”någon kommer att attackera mig” – så detta är punkten jag ska arbeta med idag.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha en bild, och en idé av mig själv att jag är som en porslinsdocka – och att om någon säger någonting negativt om mig – t.ex. att jag inte har utfört en viss handling på ett korrekt sätt – att detta då kommer ta i sönder mig och göra mig obrukbar – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv som svag, och underlägsen – och att såsom oförmögen att stå stabil och tyst inom mig själv om någon ger mig kritik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se, och definiera kritik såsom någonting dåligt – vars existens har förmågan att förnedra mig, och förtrycka mig – och göra mig ledsen – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå – att kritik endast känns jobbigt att ta emot – om man på något sätt tar kritiken personligt och definierar sig själv i enlighet med kritiken – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag inte behöver ta kritiken personligt – och inte definiera mig själv såsom ”dålig” och ”värdelös” för att någon kritiserat mig – utan jag kan helt opersonligt titta på huruvida kritiken faktiskt innehåller någonting som jag kan använda mig själv av för att göra mig själv mer effektiv i mitt liv – och i min applikation av mig själv i mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att kritik är någonting jag kan ha nytta av – om någon kritiserar mig utgör faktiskt detta en möjlighet för mig att evaluera min applikation av mig själv och se huruvida det faktiskt finns någonting jag kan förbättra och styra upp i hur jag uttrycker och rör mig själv i min värld – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma kritik såsom någonting dåligt istället för att se att kritik faktiskt kan hjälpa mig

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att en av anledningarna till att jag reagerar så pass mycket på kritik – är därför att jag skapat en idé av mig själv av att jag är ”perfekt” – och sedan skapat en idé av att det tydligen är skamfyllt, och ytterst opassande att inte i alla lägen vara fullständigt perfekt – och ha fullständig kontroll – och veta om allt som pågår och sker i min värld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé om att det är en svaghet att göra fel – och att inte alltid har rätt – och tro att det är en styrka att alltid göra rätt – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att associera och definiera punkten av att ha fel med en känsla av genans, skam, och ångest – och tänka att om jag har fel så betyder detta att jag har misslyckats – att jag är värdelös – och att jag inte är så bra, så duktig, och så intelligent som jag borde vara

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé av mig själv av att jag är duktig – och att jag kan känna mig stolt med mig själv när jag gör rätt, och när andra människor verkar nöjda och tillfredställda med hur jag beter mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag även tillåtit och accepterat mig själv att skapa en motsatt idé – av att tänka och tro att om människor i min värld inte är tillfredställda med mig, inte är nöjda med mig – att det då är någonting som är fruktansvärt fel med mig – och att jag borde känna skam, ångest, och genans

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv uppfostras till att tro att det är positivt att ha rätt – och att det är negativt att ha fel – och att om jag har rätt – om jag gör en sak på ett sådant sätt att människor i min omvärld blir nöjda – att detta då betyder att jag får känna mig själv nöjd med mig själv – jag får känna mig upphöjd – upphöjd – och fantastiskt älskad av människor i min omvärld – och om jag gör fel då måste känna mig fullständigt värdelös – som en idiot vars existens inte är berättigad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta kritik personligt genom att tänka och tro att det är otroligt viktigt för min självkänsla vad andra människor tycker om mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sträva efter, och kämpa för att få alla människor i min värld att tycka bra om mig – och att definiera mig som en positiv, och trevlig människa – så att jag därmed aldrig behöver möta punkten i mitt liv av att någon ska kritisera mig – och att jag därmed ska känna mig själv attackerad, och illa behandlad – istället för att se, inse och förstå att min upplevelse av och som mig själv när någon kritiserar mig – har inte med kritiken i sig självt att göra – utan har med det faktum att göra att jag tillåter och accepterar mig själv att ta saker och ting personligt

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att när någon kritiserar mig – att då andas och påminna mig själv om att det inte är personligt – och att jag inte behöver uppleva mig själv utifrån om jag får positiv eller negativ kritik – utan jag kan helt enkelt se på kritiken objektivt – och se om den är grundad eller inte – och därefter ta ett beslut huruvida jag ska inkorporera denna information i mitt liv för att därmed kunna leva mer effektivt

Lösning

Lösningen är att inte ta kritik personligt – och att inte göra det till någon stor grej där jag tydligen blir attackerad, och anfallen av en annan – utan istället lyssna på vad den andra personen säger utan någon slags emotionell, eller känslomässig upplevelse, och sedan se huruvida jag kan ha nytta av kritiken, och om kritiken faktiskt stämmer överens med verkligheten.

När jag märker att jag tänker och tror att jag kommer att gå sönder, eller bli skadad om någon säger någonting dåligt, eller kritiskt om mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – nej – jag kommer inte att gå sönder, och jag kommer inte att ta någon skada av kritik – utan jag kommer uppleva mig själv såsom jag tillåter och accepterar mig själv att uppleva mig själv; således åtar jag mig själv att andas och stabilisera mig själv i min fysiska kropp – och inte låta mig själv känna det som om att jag går sönder

När jag märker att jag ser, och definierar kritik såsom någonting dåligt – vars existens har förmågan att förnedra, och förtrycka mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att kritik i sig självt är inte farligt – kritik i sig självt skapar ingen upplevelse – utan det är jag som skapar en upplevelse och projicerar denna på den kritik som jag tar emot; således åtar jag mig själv att sluta göra kritik till mer än vad kritik är – och istället andas, och stabilisera mig själv i min kropp och lyssna på vad som sägs

När jag märker att jag fördömer kritik, och tänker att ”jag vill inte ha någon kritik!” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – jag kan faktiskt använda mig själv av kritik för att bli mer effektiv i mitt dagliga leverne – således åtar jag mig själv att sluta försöka undvika kritik – och istället lyssna och begrunda kritik när sådan blir riktad gentemot mig

När jag märker att jag tänker, och tycker att jag är ”perfekt” – och att jag därför absolut inte får förstöra denna idén av mig själv genom att bli föremål för kritik – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det är begränsande att ha en idé av mig själv att jag är perfekt, och denna idén gör endast att jag fruktar att begå misstag – och fruktar att pröva på nya saker; således åtar jag mig själv att låta mig se att jag inte är perfekt – att det fortfarande finns massor av saker för mig att lära mig – och att det således inte är någonting dåligt, eller negativt gentemot min självbild att få kritik

När jag märker att jag tänker, och tycker att det är en svaghet att ha fel – och någonting som är förenat med skam och genans – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det är inget dåligt – negativt – skamfyllt – eller genant att ha fel – det är helt enkelt endast en punkt av att inte veta och ha fullständig överblick av all relevant information för en viss punkt – således åtar jag mig själv att inte frukta att ha fel – utan istället låta mig själv pröva på och utforska nya ting och utmaningar utan rädsla för att någonting inte ska gå som det är tänkt att gå

När jag märker att jag känner mig stolt, och duktig – när jag gjort någonting som andra människor anser att vara rätt, bra eller korrekt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det finns ingenting fysiskt och objektivt som säger att bara för att andra tycker att jag gör bra ifrån mig – att detta då betyder att jag ska känna mig stolt och duktig – vidare är det begränsande att vara beroende av att andra ska vara tillfredställda med vad jag gör – för att jag ska agera och faktiskt göra någonting; således åtar jag mig själv att sluta skapa upplevelser av mig själv i förhållande till vad slags åsikt andra människor har om vad det är jag gör

När jag märker att jag känner mig själv skamsen, generad, eller ångestfylld – för att någonting jag har gjort verkar tas emot negativt av människor i min omgivning – och dessa tycker att jag har gjort någonting fel – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det finns ingen anledning till varför jag ska känna mig själv skamsen, generad, eller ångestfylld – när människor verkar vara missnöjda med mig – eftersom jag inte behöver skapa denna typen av upplevelser inom mig själv utan istället andas och förbli stabil här; således åtar jag mig själv att sluta värdera mig själv utifrån vad andra verkar tycka om vad jag gör – utan istället förbli stabil – tyst – och stilla inom och som mig själv

När jag märker att jag känner, och upplever att det är positivt att ha rätt, och negativt att ha fel – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det är inte positivt att ha rätt, och det är inte negativt att ha fel – att ha rätt är att ha rätt – och att ha fel är att ha fel – och någonting mer än det är det inte; således åtar jag mig själv att sluta fästa emotionella och känslomässiga värden vid rätt, och fel – och istället för att fördöma och skapa en upplevelse i förhållande till rätt och fel – istället se på den praktiska punkten av att ha rätt och fel och hur denna ska dirigeras

När jag märker att jag tänker, och tycker att det är otroligt viktigt för min självkänsla vad andra människor tycker om mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – vad andra människor tycker om mig är endast så pass viktigt för min självkänsla som jag gör det – det har endast så pass stor effekt på mig som jag tillåter och accepterar det att ha; således åtar jag mig själv att sluta skapa en upplevelse av mig själv utifrån vad jag antar att andra tycker om mig – och jag åtar mig själv att istället leva – och uttrycka mig själv här – utan att oroa mig själv för hur jag uppfattas och upplevs av andra

När jag märker att jag tar det personligt då någon ger mig kritik – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att kritik är ingenting personligt – det är ingenting dåligt – och det är ingenting som jag måste skapa en upplevelse utifrån – således åtar jag mig själv att i dessa ögonblick andas och påminna mig själv om att det inte är personligt – det är ingenting dåligt med mig – ingenting som är värdelöst med mig – utan det är helt enkelt en ny punkt att ta i beaktande och se huruvida denna är relevant eller inte

Belöning

Genom att stoppa och korrigera denna punkt kommer jag att bli belönad genom att jag nu inte behöver ta kritik personligt – utan jag kan istället lyssna objektivt och utan några känslostormar och helt enkelt se om det finns saker och ting jag missat i min applikation av mig själv – om det finns saker och ting jag kan göra bättre – om det finns saker jag kan ändra på – och om det finns nya saker jag kan lära mig. Således är belöningen av att stoppa denna punkt att jag kommer att ge mig möjligt och tillfälle att växa och expandera.