Tag Archives: Perception

Dag 364: Är han irriterad på mig?

Idag var jag och tvättade min bil. När jag tvättat färdigt bilen startade jag motorn, och påbörjade konststycket att backa ut från min avgränsade tvättkub. Men just vid det tillfället kom inkörandes i tvätthallen, en ganska stor buss, som ganska exakt blockerade min utväg. Jag lade emellertid märke till hur chauffören i det andra fordonet hade en idé om att han skulle köra fram en bit, jag bak en bit, och därmed skulle en liten öppning skapas som jag skulle kunna komma ut genom.

Planen fungerade, och jag kom tillslut ut. Men innan det var där ett ögonblick där jag blev frustrerad på att den här bussen kom och ställde sig mitt i vägen för mig. Jag vill inte visa min frustration för den andra chauffören, och när jag körde förbi honom upplevde jag en ångest för att han skulle kunna se igenom min fasad, och lägga märke till att jag inte var helt stabil.

I ögonblicket då rädslan kom upp inom mig spände jag mina vader, och skulderblad, jag förde min nacke framåt en aning, och böjde mitt huvud neråt. Den kroppsformen jag tog an i ögonblicket var som ett försök att göra mig själv så liten och osynlig som möjligt, så att den här andre chauffören inte skulle lägga märke till mig och den upplevelsen jag hade inombords.

Det är ganska ofta som jag har den här typen av inre konflikter, där jag har en upplevelse som dyker upp inom mig, vanligtvis irritation, frustration eller något liknande, och att jag sedan vill gömma vad jag upplever, och därför blir ångestfylld inför att personer som delar ögonblicket med mig ska lägga märke till vad jag går igenom, och också de reagera, eller känna sig attackerade av mig. Rädslan som ligger i botten, är att jag inte ska bli accepterad och i den eller de andra människorna ha en vän, ett stöd, och någon som ser på mig med gillande ögon. Jag önskar absolut inte få någon ovän.

Och det här med att ha en rädsla inför att få ovänner, det är någonting som också kommer upp ofta i andra typer av situationer. Men i dagens blogg kommer jag att applicera självförlåtelse och självkorrigerande åtaganden på denna dimension av karaktären.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli ångestfylld när jag tror att någon tittar på mig argsint, eller har en reaktion mot mig som består i att personen i fråga tycker jag är jobbig, och irriterande – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig hotad, och under attack när en annan person är arg, eller frustrerad, och försöka gömma mig själv, och hålla mig tillbaka, så att jag inte ska bli observerad, och komma under en annan persons ogillande

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva ångest inför att människor i min omvärld ska lägga märke till när jag blir irriterad, och att de ska ta det personligt, och döma mig som att vara en icke-värdefull och positiv människa i deras liv, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest inför att få en ovän, eller någon som bestämmer sig inombords för att inte tycka om mig, och inte vilja skapa ett förhållande med eller lära känna mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bära runt på underlägsenhet, och närma mig själv människor från utgångspunkten att jag är underlägsen och sämre än vad de är, och att jag därför måste ta till alla möjliga metoder för att se till att dölja vad som pågår inom mig, så att ingen ska kunna se in i mig, och sedan döma mig, och bestämma sig för att inte tycka om mig – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli ångestfylld och nervös när jag tror att någon betraktar mig på avstånd, och försöker se in i mig, och vad jag upplever

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att visa andra vad som pågår inom mig, i rädslan att de ska döma ut mig, och bli irriterade, och besluta sig själva för att jag inte är en person som har någonting att göra i deras värld, och att jag inte längre ska få vara deras vän – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara beroende av att andra ska tycka om mig för att jag ska vara stabil och trygg inom mig själv, och tro att min stabilitet, och min självkänsla, vem jag är, måste ha andras gillande för att kunna fungera – och att jag utan andras gillande inte kan vara stabil för att jag tydligen är en svag och mindervärdig människa i jämförelse med andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att sanningen av mig själv och hur jag upplever mig själv ska bli observerad av andra, i rädslan för att de då ska döma ut mig, för att de ska se mig som en vidrig människa som de inte vill ha i sin liv, och att jag därmed ska bli utstött – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att bli utstött, utkörd, och bortvisad – och inte längre ha en grupp individer att vända mig själv till för att känna tillhörighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta och känna ångest inför att inte vara tillhörig i någon grupp – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta ensamhet, och fördöma ensamhet såsom ett underlägset sätt att spendera sitt liv på, och tro att det alltid och under alla omständigheter är bättra att omge mig själv med en mängd människor, och att ha en hel drös personer i min närhet som jag kan kalla mina vänner, och min sociala umgängeskrets

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv underlägsen, och mindervärdig grupper av människor, och tro att mitt värde är mindre när jag inte kan interagera och sälla mig själv till en grupp människor, och hänga med dem, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag är för mig själv, och när jag inte hänger med, eller är bland en grupp personer, att då tro att mitt värde har minskat, och att jag inte längre är en lika lyckosam, och värdefull människa som jag skulle kunna vara om jag haft ett gäng personer att vara med och kalla mina vänner

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka värde i grupper, söka värde i att få bli kallad vän eller kompis av någon, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att ett sådant värde är någonting jag söker hos en annan, för att jag inte låtit mig själv leva detta värde, omfamna och acceptera mig själv som värde, att se att oavsett var, eller med vem jag är, kan mitt värde inte kränkas så länge jag står vid mig själv, och lever värde – accepterar mig själv som värde – och förstår att mitt värde inte avgörs av hur många kompisar jag ha

Självåtaganden

När jag märker att jag reagerar i ångest i tron att en annan blivit arg eller irriterad på mig, eller på annat sätt avvisat mig från sin verklighet, och jag upplever mig själv stött och värdelös, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka, och jag ser, inser och förstår att värde är någonting som jag måste skapa för och som mig själv, någonting som jag måste välja att leva, och uttrycka, och stå som oavsett vad andra säger, tycker, känner eller gör – för det är det enda sättet att veta att det värde jag lever är på riktigt och någonting som jag skapat på eget bevåg; således åtar jag mig själv att andas in och ut – och fokusera på mina fingertoppar, och mina tåspetsar, och acceptera mig själv, min fysiska kropp, vad jag upplever här som värde, och erkänna mig själv som jämlik med en annan, samt leva detta genom att räta på min rygg, och lyfta på min haka, och acceptera mig själv som ett värde som inte går att kränka

Advertisements

Dag 249: Kroppen Min – Håriga Ben Är Manligt (Del 36)

Jag fortsätter med min serie bloggar om hur jag definierar, och ser på min kropp – och idag kommer jag skriva om, och arbeta med punkten om hur jag ibland tycker att jag har lite för lite hår på mina ben – och att detta gör att jag inte ser tillräckligt manlig ut.

Självförlåtelse

hc3a5riga-ben1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en illusion i mitt huvud, om att jag som en man måste se ut på ett visst sätt för att kunna acceptera mig själv, och att mina ben t.ex. måste ha mycket hår för att jag ska kunna känna mig själv trygg, och avslappnad, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förtrycka mig själv, och skada mig själv inom mig själv – genom att inte ge mig själv gåvan att leva, och vara avslappnad, och bekväm med mig själv i och som varje andetag, i insikten, och förståelsen om att jag bestämmer hur jag ska uppleva mig själv

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag är med mig själv, och min kropp – att då spendera min tid – mitt andetag – åt att fördöma, och hata min kropp – och tänka att min kropp borde se annorlunda ut – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tycka att mina ben borde ha mer hår, och jag förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ifrågasätta detta antagande – och fråga mig själv – varför skulle mina ben behöva mer hår? Jag menar – men ben fungerar ju alldeles utmärkt – och praktiskt har jag aldrig saknat hår på mina ben överhuvudtaget

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli styrd, rörd, kontrollerad, och definierad av antaganden som kommer upp i mitt sinne i form av tankar – och tro att dessa tankar, upplevelser, och inre definitioner har någonting att göra med vad det innebär att leva – att uttrycka sig själv, att vara bekväm med mig själv, och att vara lugn med mig själv här – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte andas – ta ett djupt andetag, och för mig själv tillbaka hit – och låta mig själv leva i varje andetag utan att se min kropp som ett problem som måste ändras

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förlora mig själv – att ge bort mig själv – genom att ge uppmärksamhet och fokus till mitt sinne – till tankar i mitt huvud som säger att mina ben borde se annorlunda ut, och de borde ha mer hår – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ANDAS – och låta mig själv acceptera, och älska – och vara tacksam för min kropp – och låta mig själv se att de hårstrån som växer på mina ben är tillräckliga – jag menar – det finns ingen rationell, eller logisk anledningen till varför jag borde ha mer hår på mina ben – det är enbart en typiskt irrationell sinnesupplevelse som inte har någonting med verkligheten att göra – och vad det faktiskt innebär att leva

Självåtaganden

1. När jag märker att jag lyssnar på, och betraktar en bild i mitt huvud på en man som har håriga ben, och tänker att jag borde se ut som denna bilden som presenteras i mitt huvud – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att denna bilden i mitt huvud är en fullständigt, och total illusion, och ingenting som jag kan ge min tillit – mitt liv – och min existens; således åtar jag mig själv att styra mitt eget liv, och att kritiskt granska, och ifrågasätta ALLT som pågår inom mig själv – för att på så vis inte lämna något åt slumpen utan istället vara effektiv – här – och stabil – i och som varje andetag

2. När jag märker att jag tänker, och tycker att min kropp på något sätt borde förändras utseendemässigt, och se annorlunda ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att denna punkten som dyker upp inom mig i formen av en känsla av längtan mot att se annorlunda ut – jag kan inte lita på denna känslan – jag kan inte – rent krasst – lita på någonting som pågår inom mig; således åtar jag mig själv att leva utan att ha någonting som pågår inom mig – och att hänge varje andetag åt att stoppa, och ta bort vad som dyker upp inom mig

3. När jag märker att jag låter mig själv påverkas, och influeras av en tanke som kommer upp inom mig, som föreslår att jag bör se mer ut som en bild av en man med en muskulös, och deffad kropp – och ha mycket hår på mina ben – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att – idén om att jag måste se ut som en bild som kommer upp i mitt huvud – den är absurd – jag menar – varför måste jag det? Bara för att någon visar mig en bild på en person tror jag ju inte att jag måste gå och se ut precis som den personen, och varför ska jag behandla tankar annorlunda – varför ger jag tankar ovillkorlig tillit? Således åtar jag mig själv att se att tankar inte förtjänar min tillit – de är inte tillitsfulla utan är alltid irrationella – och helt bakbundna av en snedvriden idé om vad verkligheten är och vad det innebär att leva

4. När jag märker att jag stör mig själv i min närvaro av vad som är riktigt såsom denna fysiska verklighet – och att jag gör detta genom att lyssna på tankar i mitt huvud om hur jag borde se ut, eller inte se ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att – varje ögonblick som jag befinner mig besatt av tankar är ett ögonblick som jag inte låter mig själv leva i och som – således åtar jag mig själv att låta varje ögonblick vara ett levnadsögonblick där jag är helt, och fullt närvarande HÄR – med och som min mänskliga fysiska kropp – i och som varje andetag här

Enhanced by Zemanta