Tag Archives: person

Dag 242: Kroppen Min – En Ej Tillräckligt Muskulös Rygg (Del 29)

Jag fortsätter med min serie bloggar om hur jag definierar, och ser på min kropp – och idag kommer jag skriva om, och arbeta med punkten om hur Jag tycker inte att min rygg ser tillräckligt muskulös ut

Självförlåtelse

1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en bild, och en fantasi inom mig själv om hur en rygg borde se ut – och tänka att en rygg borde vara bred, stor, och ha mycket muskler synliga – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att utifrån denna bild döma ut min egen rygg, och tänka att min rygg inte är tillräckligt muskulös, tillräckligt vacker, tillräckligt stor, och tillräckligt manlig – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd inför att visa mina bara kropp runtomkring andra människor, i rädslan för att min rygg ska bli dömd, och ansedd att vara ”ful” – och inte tillräckligt manlig, och muskulös

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa, och manifestera en idé inom mig själv såsom ”den perfekta kroppen” – en idé om vad det innebär att ha en perfekt kropp, och hur jag skulle känna mig själv om jag hade en perfekt kropp – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att min rygg ser inte perfekt ut, och den har inte det där perfekta utseendet som jag idealiserat, och inbillat mig själv inom mig själv att min rygg borde ha – i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta fantisera om hur min rygg borde se ut – och istället acceptera min rygg som den ser ut – och inte hålla vid några tankar, eller upplevelser när jag tittar på, och observerar min rygg

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag ser min rygg i spegeln, att tänka att min rygg inte är tillräckligt stor, och tillräckligt muskulös, stabil, och hård – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma min rygg, och känna en liten reaktion inom mig själv av underlägsenhet, och sorg – såsom att jag upplever det som att p.g.a. att min rygg inte ser ut som den bilden jag har i mitt sinne av hur en rygg tydligen borde se ut – så är jag inte tillräckligt lyckad, och tillräckligt bra – och att jag därmed är en sämre människa och att jag måste ändra på min ryggs utseende får att nå upp till att vara en godkänd, och acceptabel människa

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag inte är värd någonting på grund av att min rygg inte ser ut som en bild i mitt huvud – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att den idéen om en perfekt kropp som marknadsförs i samhället – såsom den stora starka manliga arbetarkroppen – att det på något sätt är ett ideal som jag måste efterfölja, och apa efter – och endast om jag ser ut precis som det idealet kan jag vara nöjd med mig själv – istället för att se, inse, och förstå hur absurt – och korkat det är att tro att jag måste likna någonting – och att min kropp måste se ut på ett speciellt sätt för att jag ska kunna acceptera mig själv

5. Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att åta mig själv att acceptera mig själv, och att älska mig själv – och att ta hand om min kropp, och att älska min kropp – oavsett hur min kropp ser ut – och oavsett vad andra tycker om hur en kropp borde se ut – jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli hjärntvättad, och indoktrinerad i att följa efter, och försöka efterlikna de olika bilder på kroppar som idealiseras i vårt konsumtionssamhälle – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att hänge mitt liv – och mina andetag åt viktigare saker – åt att skapa, och manifestera ett liv som är bäst för alla – en verklighet som gynnar alla – och en värld där alla kan vara lyckliga, och leva utan bekymmer

Självåtaganden

1. När jag märker att jag tänker att min rygg borde se muskulös ut, och vara bred, och stor, och ha synliga muskler – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att min rygg behöver bara se ut som min rygg – det är tillräckligt – och utöver det finns inget annat behöv – utseende spelar ingen roll – utseende är övervärderat, och har blivit en paranoia i dagens samhälle som inte vet några gränser – och därför åtar jag mig själv att sluta vara en del av denna paranoia genom att ovillkorligt acceptera hur min kropp ser ut – och i detta acceptera mig själv – och låta mig själv sluta jämföra mig själv med andra – och tro att jag måste se ut som andra för att kunna vara stabil, och direktiv i mitt liv

2. När jag märker att jag tänker att min rygg är ful, och inte tillräckligt bra – eftersom den liknar att det som jag tänkt är ”den perfekta kroppen” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag påminner mig själv om att det finns ingen perfekt kropp – idealet om den perfekta kroppen är endast skapat i ett sinne som varit besatt av paranoia – nämligen tankar – eftersom endast ett sinne som är besatt av paranoia kan komma på idén att slösa tid på att jämföra utseenden mot varandra – och försöka komma vad som utgör den ”perfekta kroppen” – således åtar jag mig själv att andas, att mig själv tillbaka hit – och att acceptera min kropp – acceptera mig själv – och sluta försöka skapa min kropp att se ut som den ”ideala kroppen” – för det finns ingenting sådant

3. När jag märker att jag fördömer min rygg, och tänker att det är någonting fel på min rygg – och att min rygg lider av något slags stort misstag p.g.a. att min rygg inte ser ut som ryggar som jag sett presenterade på bilder runtomkring i samhället, och på televisionen – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka – och jag ser, inser och förstår – att – de ryggar som visas runtomkring i samhället på bilder, och på internet – de är ingenting speciellt – de är bara ryggar – bara fullständigt normala, och naturliga kroppar – fast med ett annat utseende än min kropp – och det är ingenting fel i det – för kroppar ser olika ut; således åtar jag mig själv att acceptera det faktum – för det är ett faktum – att kroppar är till sin natur olika – precis som att människor är olika till sin natur – och att detta är ingenting dåligt – utan bara hur saker och ting förhåller sig – och således ingenting att fördöma, frukta, eller jämföra mig själv gentemot

4. När jag märker att jag känner mig mer värd – när min rygg ser lite ut som en stark, muskulös, och bred rygg – eller när jag känner mig mindre värd – när jag tycker mig se att min rygg ser liten, svag, och hopskrumpen ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att denna energin – denna upplevelsen – och denna känslan om vad min rygg är – den är inte sann – min rygg är varken en positiv, eller negativ känsla – utan min rygg är en rygg och ingenting annat än en rygg; således åtar jag mig själv att ta mig själv tillbaka till verkligheten och inte ha något annat förhållande med min rygg än att förstå att det är en rygg och att den har ett specifikt syfte i förhållande till kroppen – och att den inte ska se ut, eller inte ska se ut på något speciellt sätt – så länge den kan fullgöra sitt syfte på bästa möjliga sätt

5. Jag åtar mig själv att älska min kropp, att bry mig om min kropp, att ta hand om min kropp, att uppskatta min kropp, och att vara tacksam för min kropp – och sluta ta min kropp för given – sluta missbruka min kropp för att den ska likna bilder i mitt huvud – och jag åtar mig själv att se att min kropp är en organism, och en individ – precis som jag – och därför förtjänar respekt

Enhanced by Zemanta

Dag 88: Att Vara En Snäll Person-Karaktären

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv i mitt uttryck av mig själv, och begränsa mig själv i min förmåga att handla, och se situationer objektivt, och för vad de är – genom att konstant existera i och som en rädsla att inte vara snäll, och tillfredsställa människor – och inom detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att när jag försöker vara snäll – så jag faktiskt absolut inte snäll – eftersom det enda jag bryr mig om är att försvara mig själv, och bevaka mina rädslor – därför åtar jag mig själv att verkligen vara och leva snällhet genom att existera, och leva här i denna praktiska verklighet tillsammans med och som alla andra som är här i denna verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att aldrig bry mig om andra, att aldrig faktiskt se andra människor – eftersom de har inom mig endast existerat som dockor, och upplevelser – som jag måste manipulera och styra på ett visst sätt genom hur jag pratar och uttrycker mig själv – så att de endast är positiva mot mig, och aldrig någonsin höjer rösten, och uttrycker sig själv i ilska och frustration; och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra så här eftersom jag är så jäkla rädd för att andra ska bli arga på mig, frustrerade på mig – och ogilla mig; därför åtar jag mig själv att sluta vara rädd för att bli ogillad – att sluta vara rädd för att bli hatad – att sluta helt enkelt att vara rädd och istället leva här i varje ögonblick som en praktiskt lagd människa på alla sätt och vis

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte tillverka mig själv i varje ögonblick såsom en praktisk människa – genom att leva praktiskt här – och i mina beslut, mitt leverne, och hur jag ser på världen – endast se på praktiska detaljer och absolut inte blanda in irrationella känslor/upplevelser/idéer utan verkligen existera som en forskare – där jag endast godkänner sådant som jag praktiskt kan validera och styrka för mig själv och därmed inte lever utifrån upplevelser; således åtar jag mig själv att bli en livsforskare – och forska/förstå vad som faktiskt är riktigt och fysiskt – och vad som bara existerar i och som mitt huvud och inte har någon relevans för verkligheten överhuvudtaget

Jag åtar mig själv att lära känna verkligheten – och lära känna andra människor – och bli en praktisk människa på alla sätt och vis – och när jag hjälper en annan – när jag är med en annan – när jag talar med annan – att vara praktisk – att vara fysisk – att vara som en sådan där neandertalare-apa och bara uttrycka mig själv rent fysiskt här såsom enkelheten i att se lösningar här

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att det är fruktansvärt enkelt att leva här – när jag inte längre går omkring och försöker tillfredsställa alla, och vara en snäll människa – eftersom allt jag gör då endast är praktiskt, och jag då bara behöver titta i varje ögonblick vad som måste göras praktiskt – hur jag måste röra mig själv praktiskt – och därefter agera

Jag åtar mig själv att inse, se och förstå att livet blir svårt när jag lever utifrån en upplevelse, och idé om hur jag borde vara – om hur andra borde vara – om hur jag borde uppleva mig själv, och om hur jag tycker att andra borde uppleva mig – eftersom jag då hela tiden måste koncentrera mig på att leva, och uttrycka mig själv såsom någonting som inte är naturligt, utan är någonting jag måste anstränga mig för att skapa; och i detta åtar jag mig själv att inse, se och förstå att livet är mycket enkelt när jag lever här som min kropp – och uttrycker mig själv en och jämlik såsom mitt andetag i varje ögonblick – och varken försöker göra någonting mer eller mindre av vad som är här i varje ögonblick

Dag 54: Varför Ändrar Du Dig Inte!?

En tendens jag uppfattat inom mig själv är att jag blir arg, och frustrerad på mig själv när jag inte ändrar mig, och att jag fördömer mig själv för vilken jag blivit genom årens lopp, och att jag förväntar mig att denna person som jag blivit ska ändra sig nu! Genast! Och allt ska gå snabbt, och allt ska göras perfekt och utan några misstag överhuvudtaget!

Detta leder till att jag ofta tar beslut, och placerar mig själv i situationer som är över min förmåga, jag tar mig själv vatten över huvudet så att säga, och tror att jag ska klara det jag tänker ta mig för, men sedan klarar jag inte att genomföra det i verkligheten.

Det jag kan lära mig av detta är att ta det försiktigt, och långsamt med mig själv, och att låta det gå långsamt, och låta det ta den tiden det behöver. De punkter som jag arbetar med behöver jag inte klara av att förändra på en gång, utan det är istället helt okej att jag förbereder mig själv, och går igenom den nödvändiga förberedande processen, för att sedan stå upp och dirigera punkten jag arbetar med.

Anu har också sagt detta i en intervju i hans intervjuserie, att en tendens vi människor har är att vi vill hoppa från steg 1 till steg 10, och inte gå stegen i tur och ordning, först 1, sedan 2 och så vidare. Jag kan definitivt relatera till detta, eftersom det är exakt vad jag gjort, och sedan när jag befunnit mig på steg 10 och där fallit samman eftersom jag inte tagit mig igenom de nödvändiga förberedande stegen, har jag varit väldigt hård mot mig själv, och fördömt mig själv. Jag inser att det är fullständigt onödigt att fördöma mig själv, och istället kan jag ju titta på varför jag föll, vilket ju är för att jag inte gick de nödvändiga förberedande stegen.

Jag kan se att jag i mitt liv ofta har levt ut detta beteende, där jag börjat med någonting nytt, t ex startat ett projekt, eller börjat lära mig någon ny färdighet, och så genast precis när jag börjar så börjar jag tänka på att bli bäst, och klara av mer, och bättre, och snabbare. Istället för att jag tar och går igenom projektet i min egen takt, eller lär mig färdigheten i min egen takt, och sedan utan några förväntningar, till slut kommer fram till steg 10, och går igenom steg 10 utan att falla eftersom jag gått igenom de övriga förberedande 9 stegen.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja bli klar med saker och ting snabbt, och vilja vara bäst på de sakerna jag gör, och aldrig ta mig själv den tid jag behöver för att lära mig något nytt, eller ta det lugnt och långsamt – och göra saker med den precision, och det tålamod som behövs för att göra det bra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja ha saker och ting nu, just nu på en gång, och bli klar just nu, just nu på en gång – istället för att tillåta och acceptera mig själv att ta den tiden jag behöver, och jobba så snabbt som är bekvämt och effektivt för mig, och inte förvänta mig av mig själv mer än jag klarar av, och inte sätta mig själv inför utmaningar som jag inte är rustad att klara av

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli arg, och frustrerad på mig själv, och fördöma mig själv när jag faller på steg 10, istället för att se, inse och förstå att jag omöjligt kunde klara av steg 10 eftersom jag hetsat igenom de andra 9 stegen, och inte gjort dem tillräckligt noga, och därför är jag inte så förberedd som jag behöver vara för att klara av steg 10

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att jag ska förlora tid om jag gör saker och ting lugnt, och stilla, och tar den tiden jag behöver – istället för att se, inse och förstå – att jag förlorar tid då jag hetsar igenom saker, eftersom då blir inte resultatet något bra, och då måste jag återvända och göra om saken, när jag kunde gjort den ordentligt, och effektivt redan från början

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte göra saker och ting här som andetaget, och därför inte stressa till nästa ögonblick, eller tänka på vad jag borde, eller inte borde göra i nästa ögonblick, utan istället göra klart den saken jag har framför mig här, och ge den saken jag gör här all min uppmärksamhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka hinna först, och vara snabbt, och lära mig mest, och bli mer – istället för att slappna av, ta det lugnt, och gå min process här, och gå mina ansvarsområden här, lugnt och stilla och utan att försöka nå någonstans – jag inser att tålamod är en gåva som jag ger till mig själv, och som kommer assistera mig att slutföra projekt som jag kommer vara nöjd med, och som jag inte behöver återvända till

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att lida av vinnar-, och tidssjukan – genom att jag alltid försöka hinna med mesta möjliga, och vara bäst på allt det jag gör – och hela tiden kämpa mot klockan, såsom rädslan att någon annan ska hinna före mig, eller vara bättre än mig – istället för att inse, se och förstå att denna tävling jag skapat inom mig själv är fullständigt imaginär och inbillad, och finns i rent faktiska termer inte – den finns bara i mitt huvud – den stressen jag skapat av att hinna någonstans finns bara därför att jag inbillat mig en framtid där jag är något mer än vad jag är här – jag tar bort den visionen och tar mig själv tillbaka hit till verkligheten och till min fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag tar på mig att göra ett nytt projekt, att göra det så snabbt jag kan, i tron att jag då sparar tid, istället för att inse, se och förstå att jag slösade bort de ögonblicken då jag färdigställde projektet, eftersom jag inte gjorde det här i medvetande om min fysiska kropp – därför stoppar jag mig själv, jag tar ett djupt andetag – och färdigställer de projekt jag arbetar med lugnt och still, och använder den tiden som krävs

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se att det kommer ta tid att gå den processen, och att jag måste ha tålamod med mig själv, och inse, se och förstå att vissa punkter kommer vara besvärliga och ta tid att ändra, och att det inte är något att fördöma mig själv för – utan så är det helt enkelt – och därför kan jag inte förvänta mig själv att vara färdig, och klar nu – det kommer ta tid, och jag låter det ta den tiden som behövs – det finns ändå inget visst mål att nå på en viss utstakad tid

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte slappna av, ta en punkt i taget, och göra den punkten färdigt, och sedan ta nästa punkt, och sedan nästa punkt – och alltså inte stressa och förstå nå någonstans – utan istället fokusera på att vara här i varje ögonblick

Jag åtar mig själv att sluta stressa, sluta jaga, och sluta försöka spara tid, och klara av så mycket som möjligt, och göra så mycket som möjligt, istället tillåter jag att mina projekt tar den tiden de tar, och att min process tar den tiden de tar

Jag åtar mig själv att inte ha förväntningar på mig själv, och inte utsätta mig själv inför utmaningar jag inte är kapabel att klara av, jag åtar mig att vara realistiskt, och inse, se och förstå att det inte är något skamfullt eller svagt att ännu inte vara tillräckligt stark, eller effektiv för att transcendera vissa punkter – utan jag ser att det kommer ta tid

Jag åtar mig själv att vara här när jag håller med ett projekt, eller tar mig an någon slags omständighet, och göra det som jag gör till fullo – helt och fullt – och inte stressa till nästa ögonblick för att spara tid – utan låta det ta den tiden det tar och istället göra vad det är jag gör – bra

Jag åtar mig själv att sluta jaga efter att lyckas, och istället tillåter och accepterar jag mig själv att lyckas

Jag åtar mig själv att inte fördöma mig själv när jag faller, eller fördöma mig för de upplevelser jag har, utan helt enkelt stå upp inom mig själv, se varför jag föll, och fortsätta arbeta, och stötta mig själv för att tillslut ta mig igenom och transcendera den punkt jag arbetar med