Tag Archives: personligt

Dag 258: Förräderi!

SvekPunkten jag ska arbeta med idag har att göra med en upplevelse av sorg mixtrad med än känsla av att bli förråd, som oväntat kom upp idag. Upplevelsen var väldigt stark, och kraftfull – och jag brukar aldrig känna mig såhär annars; jag har närt en bild av mig själv att jag minsann inte blir ledsen, eller upprörd när jag känner, och ser det som om andra människor inte håller vad de lovar. Men av vad jag gått igenom idag måste jag inse att jag fortfarande blir upprörd, och ledsen när jag upplever det som att min tillit har blivit förråd.

Viktigt att komma ihåg är, att denna upplevelse inom mig är helt, och hållet personligt – d.v.s. det är min egen skapelse, och den har ingenting att göra med andra människor i min omvärld; nej – de människor som jag umgås med på en daglig basis och i förhållande till vilka vissa upplevelser kommer, väcker endast dessa upplevelser som redan existerar inom mig – alltså är jag ytterst tacksam för att jag har människor i min omvärld som indirekt kan visa mig vad slags mentala beteenden, och konstruktioner som jag skapat inom mig själv.

Nåväl – så för att gå igenom denna punkt – vad jag kan se är att jag reagerade när jag upplevde det som om att en annan människa gick tillbaka på ett löfte, och det tog jag personligt – jag såg det som en slags attack mot min integritet, och som om att jag nu blivit bortvald. Inom detta kände jag också det som om att jag hade en rättighet gentemot den andra människan – personen hade nu lovat mig en sak, och därför förtjänade jag att kunna förlita mig själv på, och förvänta mig, att den andra människan skulle göra såsom jag hoppats/trott.

Det är intressant hur de flesta av de reaktioner jag upplever på en daglig basis har som grund att jag tar saker och ting personligt; jag menar – är det inte i princip alla reaktioner som grundar sig på den premissen? Om jag inte tagit någonting personligt – jag menar – då hade min omvärld endast varit någonting som jag dagligdags interagerat med, men som inte haft någonting med mig att göra som person – då hade jag heller inte kunnat jämföra mig själv, bli avundsjuk, bli arg på andra människor – jag menar för det enda förhållandet som hade existerat hade varit det jag hade haft med mig själv.

När jag tar saker, och ting personligt – då är det som att jag bildligt talat sätter en ögonbindel framför mina ögon, och helt plötsligt är allt jag ser ”mitt eget liv” – ”mina känslor, och upplevelser” – och jag blir helt oförmögen att se att runtomkring lever biljontals olika slags former av liv sina dagliga liv, och att allt inte handlar om mig – och när jag tar någonting personligt då ser jag inte varför andra människor gör som de gör, utan allt jag ser är hur detta påverkar ”mig” och ”mitt liv” – så det är en slags isolation som äger rum när jag tar saker och ting personligt – och allt handlar helt plötsligt om ”min person”.

Jag hade tyckt det varit ofantligt skönt att inte ta någonting personligt, jag menar tänkt så fri jag hade blivit i denna världen; en av de punkter som för närvarande håller mig tillbaka från att röra mig framåt när jag ser en möjlighet – det är att jag är rädd för att bli avvisad – om jag inte tagit någonting personligt – kan jag överhuvudtaget känna mig avvisad då? Svaret är nej – det är fullständigt omöjligt – jag menar att känna sig avvisad det är en sådan där typisk reaktion som sker för att man känner att de en annan person gör på något sätt säger en någonting om sig själv; t.ex. han sa nej därför att han inte tycker om mig – de där personerna kommer jag inte prata med för de tycker säkert jag ser dum ut, och de kommer kanske säga att jag inte får vara med dem och prata – gode gud sådana begränsande tankar!

Nej – att ta illa upp det är helt enkelt ett mentalt beteende som måste tas bort, och ersättas med någonting som gynnar liv – mig själv – expansion – och vad som är bäst för alla – äventyrlighet, och spontanitet – det är ord som ska ersätta att ta saker, och ting personligt – för det är vad som naturligt uppstår när rädslan för att inte alltid vara ansedd, och upplevd som någonting positivt av andra människor – försvinner.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit, och accepterat mig själv att ta illa upp, känna mig sårad, och förråd – när jag ser det som om att en annan människa inte håller vad den lovat, och går tillbaka på sina ord; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta det personligt vad andra människor i min omvärld gör, och inte gör – och tro att ”allt handlar om mig” – och vad än människor gör så är detta antingen en attack, eller ett medhåll som handlar specifikt om mig; istället för att se, inse, och förstå att detta är en väldigt naiv, och inlåst syn på världen, och andra människor – och hur jag genom denna synen på min värld begränsar mig själv enormt mycket – för allt handlar om att beskydda mig själv istället för att faktiskt leva, och uttrycka mig själv i enhet, och jämlikhet här.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit, och accepterat mig själv att basera min stabilitet, mitt egenvärde, och min självkänsla på att andra människor tycker om mig, vill vara i min närhet, och känner sig positivt laddade av min närvaro – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter en annan människa som kan göra att jag känner mig välkomnad, och omhändertagen, istället för att jag själv står upp inom mig själv och tar hand om mig själv – och accepterar mig själv; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av andra människor för att ge mig en känsla av trygghet, och tillhörighet – och när jag inte har någon i min omvärld som jag anser tycka om mig – att då gå in en känsla av sorg, och deprimerad isolation – och känna det som om att ”jag är värdelös för ingen tycker om mig”

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid, och nära en idé om mig själv – om att jag är värdelös, och en odugling om ingen i min omvärld explicit uttalar sig att vara min vän, min kompis, och min beskyddare – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att basera min självkänsla, och min trygghet i och som mig själv – på huruvida jag anser, och tolkar det som om att människor i min omvärld tycker om mig, och vill vara nära mig – och ser mig som en resurs, och en positiv person i deras liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att basera min personlighet, och mitt liv – min upplevelse av mig själv – genom att ta saker, och ting personligt – genom att tolka vad andra människor säger, och gör i min närvaro – och sedan använda detta för att betygsätta mig själv, för att därigenom se om jag har ett högt betyg, eller lågt betyg – och därifrån ge mig själv ett inre värde utifrån hur mycket jag tror att andra människor tycker om mig; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att våga stå ensam, stabil, och trygg i mig själv – och inte söka mig själv till någon annan för att den personen ska ge mig en känsla av tillhörighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att spendera mitt liv att söka efter tillhörighet, och en känsla av att ”vara hemma” – i tron att jag inte kan ge detta till mig själv, utan jag måste söka efter person, eller några personer – som kan ge mig detta hem – så att jag kan känna mig själv trygg i mig själv, och veta att oavsett vad så är jag alltid omhändertaget, övervakad, och beskyddad – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv, att se mig själv som alldeles för underlägsen, svag, och värdelös för att kunna ge dessa ord, och färdigheter till mig själv – men jag ser, inser, och förstår att jag kan ge dessa ord till mig själv – jag kan leva som mitt eget hem – och vara ett hem för mig själv – jag kan låta mig själv leva tillhörighet – genom att tillhöra detta ögonblick, detta andetaget – just detta moment i mitt liv – och tillhöra HÄR ovillkorligt utan att söka efter någonting mer att tillhöra

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att jag redan tillhör denna världen oavsett om jag vill det, eller inte – men faktum är att jag tillhör denna jord – och min existens har möjliggjorts av jorden jag går på – luften jag andas, och solen som skiner på mig varje dag – alltså tillhör även jag detta kretslopp som möjliggör liv varje dag – och att söka efter tillhörighet är således en illusion, och en mental sjukdom – vari man inte förstår vad ordet tillhörighet faktiskt innebär

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter ett hem, att söka efter en annan människa som jag kan känna mig själv omhändertagen av – istället för att jag tillåter och accepterar själv att vara mitt eget hem inom mig själv – jag menar hur vill jag att jag som ett hem ska vara för mig själv? Jag vill vara stabil, trygg, bekväm, lugn, närande, och utmanande – jag vill att det ska vara en säker plats där jag kan existera utan konflikt, rädsla, eller ångest; jag menar – jag kan skapa denna världen för mig själv inom mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att skapa en sådan inre atmosfär inom mig själv att jag alltid känner mig själv hemma

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att när jag söker efter ett hem utanför mig själv så söker jag efter någonting som inte existerar – för vad ett hem symboliserar för mig, det är vissa ord – och det är mitt ansvar gentemot mig själv att leva dessa orden, om jag vill verkligen skapa ett hem åt mig själv – för det är vad jag måste göra – jag måste skapa mig själv inombords, samt utombords – till att vara det hem som jag vill ha – så att jag därmed kan känna mig själv som hemma oavsett var jag är på denna jord

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv känna mig själv som hemma i varje ögonblick, och se, inse och förstå att sanningen är denna att detta liv jag lever är tidsbegränsat – och att därför är den enda valida definitionen av hem – ett hem som jag kan ta med mig själv efter döden – d.v.s. ett hem som är en och jämlik med mig själv i varje ögonblick – och som jag lever, och skapar – och jag inte är beroende av någon slags extern stimuli för att uppleva, och leva

Självåtaganden

När jag märker att jag tar någonting personlig, genom att reagera i att känna mig förråd, ledsen, ensam, och deprimerat isolerad, när jag ser det som om att en annan inte håller ett löfte till mig; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att denna upplevelsen är irrationell, och illusorisk – eftersom den uppstår i mitt sinne, såsom en tolkning av min omvärld – och är beroende av att jag tar saker och ting personligt – när de facto allting inte kretsar runt mig – och således är ingenting personligt; därför åtar jag mig själv att sluta ta saker personligt – och istället leva i varje ögonblick utan att definiera mig själv utifrån vad jag ser, eller tror mig själv se att andra människor gör i min omvärld

När jag märker att jag medverkar i och som en önskan, och ett begär efter att hitta hem, efter att hitta en speciell person som tycker om mig, som jag kan känna mig säker, trygg, och omhändertagen tillsammans med; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att denna punkten visar mig att jag ännu inte skapat mig själv som orden trygg, säker, och omhändertagen – och jag fortfarande väntar på någon att ge mig dessa ord, istället för att jag tar ansvar för mig själv och skapar mig själv till att leva, och stå som dessa ord i och som varje ögonblick här; således åtar jag mig själv att leva trygg som mig själv – genom att våga lita på mig själv, och ta beslut utan att behöva någon annan som ger mig råd, eller riktlinjer, och säker – genom att låta mig själv se att jag kan leva i detta liv, och se vad som är bäst för mig – utan att andra människor håller med mig – alltså jag vet vem jag är, och vad jag gör här; och omhändertagen – såsom att jag tar hand om mig själv kroppsligt, emotionellt, och psykiskt – och ser till att jag mår bra, och trivs i min värld

När jag märker att jag reagerar genom att ta någonting personligt, och jag känner det som om att en annan svikit mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att denna upplevelse kan endast existera när jag baserar, och definierar min inre värld utifrån en annan människa – alltså att jag definierar min stabilitet på huruvida jag ser det som om att en annan människa tycker om mig, eller inte; således åtar jag mig själv att stoppa denna separation – och istället självständigt – och sluta söka efter någon annan att ta hand om mig, och hjälpa mig – men istället hjälpa mig själv

Enhanced by Zemanta

Dag 255: Reflexmässig Rädsla

reflex-quadriceps-12741_1När jag pratar med andra människor märker jag att när vissa meningar, eller ord yttras går in i en slags stelhet, och fysisk nervositet – alltså rent reflexmässigt spänner jag hela min kropp. Jag har märkt att detta händer i situationer då jag uppfattar mig själv som kritiserad, och jag tror/antar att den andra människan har någonting emot mig, och tycker att jag beter mig dåligt, och därmed vill ”sätta dit mig”.

Rent generellt har jag på sistone insett att jag är förhållandevis rädd för människor överlag, och att denna automatiska reflexmässiga spänning kommer upp bara jag träffar på människor – men – den är som starkast, och som svårast att stoppa när jag kommunicerar med en annan, och som sagt – får för mig att jag på något sätt är kritiserad.

Det är intressant för i grund och botten förstår jag att kritik i sig självt inte är någonting att vara rädd för, jag menar – det är ju bara ord som inte på något fysiskt sätt kan skada mig. Men trots min förståelse om detta blir jag ändå rädd, och nervös – hur kommer det sig egentligen?

Om jag tar och tittar på min ungdom, och mitt förflutna så kan jag se att jag under min skolgång var utsatt för en viss mild typ av mobbning – om nu mobbning kan vara mild – den var i vart fall aldrig fysisk utan alltid psykisk, och den var för det mesta inriktad på hur jag såg ut, hur jag pratade, vad jag gjorde på min fritid, och hur dålig jag var på vissa sporter. Som barn var jag mycket lättpåverkad och jag tog till mig av vad andra sa, och när det då var någonting om mig själv som andra pekade på och skrattade, eller retade mig för – då tog jag detta personligt, och blev ofta ledsen. Detta är en av anledningarna till varför jag nu har utvecklat den automatiserade och reflexmässiga rädslan när jag kommunicerar med människor, och jag tror de insinuerar att jag är på något sätt felaktig, eller dålig.

Vad jag gör är ju i grund och botten att jag spänner mig själv, som för att skydda mig själv mot något slag som kan komma när som helst. Så, jag spänner min kropp och gör mig beredd på att ”det värsta” ska hända.

Om jag ställer mig själv frågan – varifrån har denna karaktär, eller paranoia uppstått – kan jag se att den uppstått för att jag inte har värdesatt mig själv utan låtit andra värdesätta mig, och därför har jag sökt efter andra att acceptera mig, tycka om mig, och vara mina vänner – och jag byggt mitt liv på vad jag trott/tänkt att andra trott/tänkt om mig – ett absurt och otroligt begränsande sätt att leva på.

Jag kan märka av denna tendens inom mig att vara rädd för vad andra tycker dagligen, och den går igen i många av de punkter som jag tidigare har arbetat med, och med punkter som jag märker att jag fortfarande reagerar på. T.ex. är det faktum att jag har reaktioner gentemot vilket betyg jag får i skolan – dvs. där jag antingen känner mig duktig om jag får ett bra betyg, eller dålig, om jag får ett dåligt betyg, en annan dimension av samma typ av sätt att hantera, och se på min verklighet, och mig själv – där den grundläggande punkten är att jag ser andra som mer än mig, och därför söker mig själv till andra för att ge mig värde, och definiera mig.

Denna karaktär, eller punkten kommer jag kalla för ”jag är värdelös”-karaktären – för det är i grund och botten vad det handlar om. Jag tror att jag är värdelös, och därför söker jag ett värde utanför mig själv – någonting som jag i stort sett har gjort under hela mitt liv, och vilket varit otroligt uttröttande, och som inte lett till någonting positivt överhuvudtaget.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att utveckla, och skapa en automatiserad, och reflexmässig rädsla inför andra människor, och när jag är bland andra människor – omedvetet, och fysiskt automatiserat – vara på spänn, och i fruktan avvakta, och vänta mig själv att någon ska säga någonting negativt om mig, eller någonting som jag ska ta illa upp över; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv söka värde, och erkännande hos andra människor, hos samhälleliga institutioner, hos föräldrar, hos vänner, i tron att jag är värdelös, och inte kan bestämma mig själv för att älska, och acceptera mig själv – utan att jag måste ha någon som säger till mig att jag är godkänd, tillräcklig, och att jag inte är värdelös

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att anledningen till att jag fruktar andra människors ord, och närvaro, är för att jag låter andra människors ord, och närvaro definiera vem jag är – och att jag skapar min upplevelse av mig själv utifrån hur jag tror att andra ser på mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur begränsande, och nedlåtande det är mot mig själv att låta mig själv vara en slav till vad jag tror att andra människor känner, och tycker om mig – och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att etablera ett stabilt, och förevigat egenvärde – där jag ser mig själv, och erkänner mig själv såsom värdefull – och jag ser att endast när jag erkänner mig själv som värdefull, och tillräcklig – kan jag ge detta till andra människor i min omvärld, och att jag först måste börja ge till mig själv det som jag vill ha, och uppleva i mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i mitt förflutna låta mig själv ta det personlig, och uppleva mig sårad, förminskad, avvisad, och värdelös, när jag andra sa saker om mig som jag definierade och ansåg vara negativa – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bygga upp en reflexmässig rädsla gentemot andra människor, där jag väntar mig själv på att få höra någonting förolämpande, eller elakt om mig – och att jag i detta ska reagera i att känna mig själv sårad, ledsen, och upprörd

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det har varit mitt eget beslut att ta vad andra säger, känner, eller tycker gentemot mig personligt – och att jag har försatt mig själv i den position som jag befinner mig själv i idag – och att det inte finns någon annan än jag – och enbart jag – att skylla på – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ansvar för min inre dysfunktionella verklighet – och se till att jag i varje ögonblick inte låter min omgivning definiera vem jag är – utan att jag istället lever i enhet och jämlikhet, och använder andetaget för att stabilisera, och jorda mig själv i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå det enkla faktum att ingenting varken inom mig, eller utom mig är personligt om mig – jag menar – finns det ens någonting som är personligt? Om så är fallet – då är det personligt som jag bestämmer är personligt, och i detta kan jag också bestämma att även om någonting är personligt – så betyder inte det att jag låter mig själv bli influerad, eller på något sätt påverkad av en annans ord, eller beteende – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att förstå – att det är inte den andra människans ord eller beteende som är problemet – utan det är min reaktion, mina inre idé om den andra människans ord, eller beteende – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta anklaga andra människor såsom att är dem som orsakar mina inre upplevelser – och istället se att min upplevelse av mig är mitt eget ansvar och ingen annans

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att visserligen upplevde jag en någorlunda svår barndom just vad det gäller mobbning – men att detta inte på något sätt rättfärdig mig att hålla kvar vid en begränsande, och självförstörande karaktär – såsom en idé om att jag är värdelös, och underlägsen – jag menar – nu är jag ju inte mobbad längre utan istället vuxen och fri att forma förhållanden och relationer med de människor jag väljer – varför då hålla kvar vad denna upplevelse? Det finns absolut ingen som helst anledning; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett djupt andetag och låta mig själv släppa denna punkt inombords, och återfödas och leva livet på nytt – dvs. låta mig själv börja om från början och inte hålla kvar något förstörande inre beteende

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte – när jag märker att jag reagerar reflexmässigt i rädsla då någon kommer in i min omgivning, eller säger något specifikt ord – att jag då medvetet låter mig själv andas på ett sådant sätt att jag slappnar, och att jag inte fördömer den anspänning jag upplever – utan istället fokuserar, och ger uppmärksamhet till att andas på ett sådant sätt att jag stödjer min kropp att lugna sig, och bli mer avslappnad, och bekväm

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att bara för att jag upplever en reflexmässig rädsla – behöver inte detta betyda att jag accepterar denna reflexmässiga rädsla som mig själv – utan jag har i det ögonblick då denna rädsla dyker upp inom mig – möjlighet att genast gå in och som en självkorrigerande applikation – genom att andas, och låta mig själv expandera, och slappna inom mig själv – och fokusera på andetaget i insikten om att endast min fysiska kropp, och mitt andetag är faktiska manifestationer – att jag såsom den enda varelsen som bor i min kropp har ansvaret att slappna av med min kropp, och låta mig själv komma tillbaka ner på jorden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå – att även fast min kropp reagerar reflexmässigt i rädsla, kan jag inombords stabilisera mig själv – och genom att andas effektivt instruera min kropp att slappna av, och släppa denna automatiska och reflexmässiga reaktion att reagera i nervositet, rädsla, och ångest i närheten av människor – i förväntningen på att någon kommer att säga något negativt, eller någonting som jag kommer att ta illa upp av, till mig

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i en reflexmässig reaktion av rädsla genom att jag spänner mig själv, och jag andas mer ytligt, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka – och jag ser, inser och förstår att denna reaktion är inget dåligt, eller fel – och att jag inte ska frukta hur andra människor kan tänkas uppfatta mig för att jag går in denna reaktion – det är inte relevant – vad som är relevant är att jag fokuserar på mig själv, och låter mig själv i detta ögonblick arbeta på att korrigera denna spänning, och obekvämlighet, till en avslappnad fysisk bekvämlighet; således åtar jag mig själv att andas djupt, och långsamt – och fokusera att slappna i mina kroppsdelar – känna och uppleva min kropp – och låta mig själv sakta, och lugnt sjunka tillbaka in i min kropp och vara bekväm med min kropp

När jag märker att jag reagerar genom att reflexmässigt spänna min kropp, och bli obekväm – och att jag när detta händer fördömer mig själv, och börjar bli rädd för vad andra ska tycka för att jag går in i denna reaktion – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att rädslan för vad andra tycker är inte relevant – det är en irrelevant punkt som endast tjänar sinnet, och som jag genom ett beslut inom mig själv kan sluta att bry mig själv om och släppa taget om; således åtar jag mig själv att släppa denna rädsla, och denna självfördömande tanken – och istället fokusera på att andas effektivt, och slappna av med hela min mänskliga fysiska kropp

När jag märker att jag tar det personligt vad annan människa gör, eller säger i ett ögonblick – att jag definierar mig själv utifrån vad jag upplever/tror att den andra människan gör – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka – och jag ser, inser, och förstår – att vad andra människan gör, eller säger är inget personligt angrepp mot mig – utan det jag upplever som ett angrepp inom mig är min egen skapelse, och kreation – någonting som jag utvecklat under en lång tid, och som jag get ett eget liv genom att börja tro, och tänka – att det är andra människor som är ansvariga för vad som pågår inom mig; således åtar jag mig själv att ta tillbaka min makt att bestämma vem jag är – och förstå att denna makt har jag i varje ögonblick och att det inte finns någon annan än jag som bestämmer hur jag ska uppleva mig själv i ett visst ögonblick

När jag märker att jag blir rädd, och känner mig obekväm, eftersom jag misstänker att någon annan i sin kommunikation med mig insinuerar att jag är dålig, skamfull, eller negativ – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att en annans kommunikation rör inte mig – utan vad jag upplever såsom rädslan är min egen kreation – min egen inre skapelse som jag gjort genom att tolka min omvärld i och som energier utan att förstå dessa energier, och se hur jag skapar dessa energier; således åtar jag mig själv att andas – och se att jag skapar vad som pågår inom mig – och att det som kommuniceras inte är personligt om mig – utan bara ord – fysiska ord som ljuder i luften – och inte någonting som rör mig personligen

Enhanced by Zemanta

Dag 190: Kritik Behöver Inte Vara Personligt

Problem

I vissa situationer när människor pratar med mig – är det som om att jag innan jag hört vad det är de ska säga gör en kalkylerad gissning inom mig själv att ”ja – de kommer säkert att kritisera mig nu!” – och detta i sin tur gör att jag upplever en sjunkande känsla i mitt bröst – jag blir rädd och nervös för vad det är som komma skall.

Vidare brukar jag känna att tårar börjar formas under mina ögonlock, och detta brukar i sin tur vara ganska obekvämt – eftersom jag blir nervös för att någon ska se detta och därför fördöma mig som svag för att jag reagerade på den kritiken – som jag tror ska komma.

Punkten jag ska arbeta med idag är att ta sådan kritik personligt – kritik kan faktiskt vara väldigt bra – det kan vara så att man genom kritik får veta saker om sig själv som man annars inte hade kunnat veta, och att man därigenom kan förbättra sig själv – och korrigera misstag, och svagheter i ens applikation av sig själv i ens dagliga liv. Problemet är inte kritiken i sig självt – utan att jag tar kritiken personligt – och att jag känner mig själv ”påhoppad” – och som om ”någon kommer att attackera mig” – så detta är punkten jag ska arbeta med idag.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha en bild, och en idé av mig själv att jag är som en porslinsdocka – och att om någon säger någonting negativt om mig – t.ex. att jag inte har utfört en viss handling på ett korrekt sätt – att detta då kommer ta i sönder mig och göra mig obrukbar – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv som svag, och underlägsen – och att såsom oförmögen att stå stabil och tyst inom mig själv om någon ger mig kritik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se, och definiera kritik såsom någonting dåligt – vars existens har förmågan att förnedra mig, och förtrycka mig – och göra mig ledsen – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå – att kritik endast känns jobbigt att ta emot – om man på något sätt tar kritiken personligt och definierar sig själv i enlighet med kritiken – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag inte behöver ta kritiken personligt – och inte definiera mig själv såsom ”dålig” och ”värdelös” för att någon kritiserat mig – utan jag kan helt opersonligt titta på huruvida kritiken faktiskt innehåller någonting som jag kan använda mig själv av för att göra mig själv mer effektiv i mitt liv – och i min applikation av mig själv i mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att kritik är någonting jag kan ha nytta av – om någon kritiserar mig utgör faktiskt detta en möjlighet för mig att evaluera min applikation av mig själv och se huruvida det faktiskt finns någonting jag kan förbättra och styra upp i hur jag uttrycker och rör mig själv i min värld – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma kritik såsom någonting dåligt istället för att se att kritik faktiskt kan hjälpa mig

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att en av anledningarna till att jag reagerar så pass mycket på kritik – är därför att jag skapat en idé av mig själv av att jag är ”perfekt” – och sedan skapat en idé av att det tydligen är skamfyllt, och ytterst opassande att inte i alla lägen vara fullständigt perfekt – och ha fullständig kontroll – och veta om allt som pågår och sker i min värld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé om att det är en svaghet att göra fel – och att inte alltid har rätt – och tro att det är en styrka att alltid göra rätt – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att associera och definiera punkten av att ha fel med en känsla av genans, skam, och ångest – och tänka att om jag har fel så betyder detta att jag har misslyckats – att jag är värdelös – och att jag inte är så bra, så duktig, och så intelligent som jag borde vara

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé av mig själv av att jag är duktig – och att jag kan känna mig stolt med mig själv när jag gör rätt, och när andra människor verkar nöjda och tillfredställda med hur jag beter mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag även tillåtit och accepterat mig själv att skapa en motsatt idé – av att tänka och tro att om människor i min värld inte är tillfredställda med mig, inte är nöjda med mig – att det då är någonting som är fruktansvärt fel med mig – och att jag borde känna skam, ångest, och genans

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv uppfostras till att tro att det är positivt att ha rätt – och att det är negativt att ha fel – och att om jag har rätt – om jag gör en sak på ett sådant sätt att människor i min omvärld blir nöjda – att detta då betyder att jag får känna mig själv nöjd med mig själv – jag får känna mig upphöjd – upphöjd – och fantastiskt älskad av människor i min omvärld – och om jag gör fel då måste känna mig fullständigt värdelös – som en idiot vars existens inte är berättigad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta kritik personligt genom att tänka och tro att det är otroligt viktigt för min självkänsla vad andra människor tycker om mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sträva efter, och kämpa för att få alla människor i min värld att tycka bra om mig – och att definiera mig som en positiv, och trevlig människa – så att jag därmed aldrig behöver möta punkten i mitt liv av att någon ska kritisera mig – och att jag därmed ska känna mig själv attackerad, och illa behandlad – istället för att se, inse och förstå att min upplevelse av och som mig själv när någon kritiserar mig – har inte med kritiken i sig självt att göra – utan har med det faktum att göra att jag tillåter och accepterar mig själv att ta saker och ting personligt

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att när någon kritiserar mig – att då andas och påminna mig själv om att det inte är personligt – och att jag inte behöver uppleva mig själv utifrån om jag får positiv eller negativ kritik – utan jag kan helt enkelt se på kritiken objektivt – och se om den är grundad eller inte – och därefter ta ett beslut huruvida jag ska inkorporera denna information i mitt liv för att därmed kunna leva mer effektivt

Lösning

Lösningen är att inte ta kritik personligt – och att inte göra det till någon stor grej där jag tydligen blir attackerad, och anfallen av en annan – utan istället lyssna på vad den andra personen säger utan någon slags emotionell, eller känslomässig upplevelse, och sedan se huruvida jag kan ha nytta av kritiken, och om kritiken faktiskt stämmer överens med verkligheten.

När jag märker att jag tänker och tror att jag kommer att gå sönder, eller bli skadad om någon säger någonting dåligt, eller kritiskt om mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – nej – jag kommer inte att gå sönder, och jag kommer inte att ta någon skada av kritik – utan jag kommer uppleva mig själv såsom jag tillåter och accepterar mig själv att uppleva mig själv; således åtar jag mig själv att andas och stabilisera mig själv i min fysiska kropp – och inte låta mig själv känna det som om att jag går sönder

När jag märker att jag ser, och definierar kritik såsom någonting dåligt – vars existens har förmågan att förnedra, och förtrycka mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att kritik i sig självt är inte farligt – kritik i sig självt skapar ingen upplevelse – utan det är jag som skapar en upplevelse och projicerar denna på den kritik som jag tar emot; således åtar jag mig själv att sluta göra kritik till mer än vad kritik är – och istället andas, och stabilisera mig själv i min kropp och lyssna på vad som sägs

När jag märker att jag fördömer kritik, och tänker att ”jag vill inte ha någon kritik!” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – jag kan faktiskt använda mig själv av kritik för att bli mer effektiv i mitt dagliga leverne – således åtar jag mig själv att sluta försöka undvika kritik – och istället lyssna och begrunda kritik när sådan blir riktad gentemot mig

När jag märker att jag tänker, och tycker att jag är ”perfekt” – och att jag därför absolut inte får förstöra denna idén av mig själv genom att bli föremål för kritik – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det är begränsande att ha en idé av mig själv att jag är perfekt, och denna idén gör endast att jag fruktar att begå misstag – och fruktar att pröva på nya saker; således åtar jag mig själv att låta mig se att jag inte är perfekt – att det fortfarande finns massor av saker för mig att lära mig – och att det således inte är någonting dåligt, eller negativt gentemot min självbild att få kritik

När jag märker att jag tänker, och tycker att det är en svaghet att ha fel – och någonting som är förenat med skam och genans – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det är inget dåligt – negativt – skamfyllt – eller genant att ha fel – det är helt enkelt endast en punkt av att inte veta och ha fullständig överblick av all relevant information för en viss punkt – således åtar jag mig själv att inte frukta att ha fel – utan istället låta mig själv pröva på och utforska nya ting och utmaningar utan rädsla för att någonting inte ska gå som det är tänkt att gå

När jag märker att jag känner mig stolt, och duktig – när jag gjort någonting som andra människor anser att vara rätt, bra eller korrekt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det finns ingenting fysiskt och objektivt som säger att bara för att andra tycker att jag gör bra ifrån mig – att detta då betyder att jag ska känna mig stolt och duktig – vidare är det begränsande att vara beroende av att andra ska vara tillfredställda med vad jag gör – för att jag ska agera och faktiskt göra någonting; således åtar jag mig själv att sluta skapa upplevelser av mig själv i förhållande till vad slags åsikt andra människor har om vad det är jag gör

När jag märker att jag känner mig själv skamsen, generad, eller ångestfylld – för att någonting jag har gjort verkar tas emot negativt av människor i min omgivning – och dessa tycker att jag har gjort någonting fel – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det finns ingen anledning till varför jag ska känna mig själv skamsen, generad, eller ångestfylld – när människor verkar vara missnöjda med mig – eftersom jag inte behöver skapa denna typen av upplevelser inom mig själv utan istället andas och förbli stabil här; således åtar jag mig själv att sluta värdera mig själv utifrån vad andra verkar tycka om vad jag gör – utan istället förbli stabil – tyst – och stilla inom och som mig själv

När jag märker att jag känner, och upplever att det är positivt att ha rätt, och negativt att ha fel – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det är inte positivt att ha rätt, och det är inte negativt att ha fel – att ha rätt är att ha rätt – och att ha fel är att ha fel – och någonting mer än det är det inte; således åtar jag mig själv att sluta fästa emotionella och känslomässiga värden vid rätt, och fel – och istället för att fördöma och skapa en upplevelse i förhållande till rätt och fel – istället se på den praktiska punkten av att ha rätt och fel och hur denna ska dirigeras

När jag märker att jag tänker, och tycker att det är otroligt viktigt för min självkänsla vad andra människor tycker om mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – vad andra människor tycker om mig är endast så pass viktigt för min självkänsla som jag gör det – det har endast så pass stor effekt på mig som jag tillåter och accepterar det att ha; således åtar jag mig själv att sluta skapa en upplevelse av mig själv utifrån vad jag antar att andra tycker om mig – och jag åtar mig själv att istället leva – och uttrycka mig själv här – utan att oroa mig själv för hur jag uppfattas och upplevs av andra

När jag märker att jag tar det personligt då någon ger mig kritik – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att kritik är ingenting personligt – det är ingenting dåligt – och det är ingenting som jag måste skapa en upplevelse utifrån – således åtar jag mig själv att i dessa ögonblick andas och påminna mig själv om att det inte är personligt – det är ingenting dåligt med mig – ingenting som är värdelöst med mig – utan det är helt enkelt en ny punkt att ta i beaktande och se huruvida denna är relevant eller inte

Belöning

Genom att stoppa och korrigera denna punkt kommer jag att bli belönad genom att jag nu inte behöver ta kritik personligt – utan jag kan istället lyssna objektivt och utan några känslostormar och helt enkelt se om det finns saker och ting jag missat i min applikation av mig själv – om det finns saker och ting jag kan göra bättre – om det finns saker jag kan ändra på – och om det finns nya saker jag kan lära mig. Således är belöningen av att stoppa denna punkt att jag kommer att ge mig möjligt och tillfälle att växa och expandera.

Dag 183: Bara Jag Inte Gör Någon Arg På Mig…

Självskriverier

Igår var jag på mitt arbete där jag sysselsätter mig med att köra taxi. Den primära upplevelsen jag hade, eller den upplevelse som störde, och irriterade mig mest var en liten krypande rädsla, och ängslighet inför att på något sätt göra människor arga, irriterade, och frustrerade.

Låt mig ge ett exempel: jag kunde t.ex. sitta i min taxibil – och kunden hade precis betalat och var på väg ut ur bilen. I det ögonblicket börjar jag uppleva en rädsla för att kunden kanske kommer vinka adjö till mig, eller säga någonting till mig, och eftersom jag har mitt huvud vänt mot min ”taxiinstrument” kommer jag inte kunna se om kunden skulle engagera sig i ett sådant företag. Vad kommer då kunden tycka om mig? Kommer kunden bli besviken med min service? Kommer kunden tycka att jag är ovänlig, och kall? Så rädslan handlar alltså om att kunden kommer uppleva någon slags negativ emotion som är riktad mot mig på grund av hur jag har agerat.

Naturligtvis ansvarar alla människor för sina egna upplevelser av sig själva – och om någon blir arg för att jag inte vinkar adjö till dem på ett sätt som de förväntat sig – då är detta deras egen punkt att arbeta med, och ta ansvar för. Därför ska jag idag arbeta med denna rädslan, så att jag i framtiden kan sitta bekvämt i min taxi, och ta hand om mina taxibestyr när kunden beger sig ut ur bilen.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att genom hur jag uttrycker och rör mig själv få en annan människa att känna sig avvisad, och ovälkommen – och på grund av detta bli arg, och irriterad på mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det är inget farligt att en människa skulle bli arg, och irriterad på mig – det är ingenting som måste eller behövs undvikas – utan det är helt enkelt en punkt som jag inte behöver frukta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva rädsla och ångest inför att göra människor ledsna, eller få människor att känna sig själva avvisade – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera och se mig själv såsom en ”god” och ”snäll” människa som är vänlig, och som alltid får människor att känna sig positiva

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att i andra människors ögon bli sedd såsom elak, ohövlig, vresig, och taktlös – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att människor inte ska få en positiv upplevelse av mig, och att de inte ska känna det som om att det är trevligt, roligt, och närande att vara runtomkring mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera och se mig själv som en positiv människa, och tänka att om jag inte kan få människor i min omvärld att uppleva sig själva positiva – då har jag misslyckats, och då är jag inte längre en positiv människa – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att förlora denna definition och iden av mig själv att jag är en positiv, trevlig, och medgörlig människa som är mycket omtyckt och älskad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att bli sedd såsom en negativ, tråkig, och förstörande människa – såsom någon som inte är rolig att vara med, som inte är rolig att prata med, som inte är rolig att vara i samma ögonblick tillsammans med – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att önska, och vilja att människor ska uppleva, och definiera mig som positiv – rolig – trevlig – och gemytlig – i tron att det är dåligt att vara någonting annat

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv osäker, och nervös, när jag inte kan vara helt säker på att andra människor tycker om mig – och gillar att vara i min omgivning – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka hitta stabilitet, och hitta trygghet inom och som mig själv genom att försäkra mig själv om att andra människor älskar mig – tycker om mig – och gillar att vara tillsammans med mig i min omgivning

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se det som ett misslyckande från min sida om någon människa i min värld upplever en emotion, och känner sig arg, eller irriterad – och genast ta denna upplevelse den andra människan har personligt, genom att tänka att det är jag som har skapat denna upplevelse – det har jag som har gjort denna upplevelsen i den andra människan genom att jag inte har varit tillräckligt trevlig, gemytlig, och tillmötesgående

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta vad andra människor upplever personligt – och tänka att jag har någonting personligt att göra med hur en annan människa känner sig om jag skulle missa att en annan människa vinkar adjö till mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att – nej – jag har ingenting att göra med de tankar, och de upplevelser som stiger upp i den andra människan – jag menar – jag håller ju på att kontrollera mina taxiinstrument – hur kan jag samtidigt var inuti den andra människan och kontrollera en emotionell upplevelse? Det går inte

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte sluta oroa mig själv för vad andra människor tycker, och tänker om mig – och istället acceptera mig själv här – och låta mig själv leva stabilitet, trygghet, och självsäkerhet – och inte låta hela min upplevelse av mig själv förändras, och styras av vilken slags emotionell upplevelse människor runtomkring mig befinner sig själva i

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte andas igenom rädslan som kommer upp inom mig, att göra andra människor arga och otillfreds med mig – och se, inse och förstå att rädslan är inte riktig – den är endast så pass riktigt som jag gör den – den är endast så pass stark, och besättande som jag gör den – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas, och att inte ge någon uppmärksamhet till denna rädslan – utan leva som om jag inte hade haft någon rädsla – leva obekymrat, och totalt här – med och som min mänskliga fysiska kropp

Självåtagande

När jag märker att jag blir rädd för att jag ska röra, eller uttrycka mig själv på något sätt som kommer få en annan människa att bli arg, eller irriterad på mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – vad en annan människa upplever som ilska är inget personligt mot mig, och ilska i sig självt är inget farligt, och inget som kan skada mig – att någon blir arg på mig är alltså ingenting som jag måste undvika, eller frukta; således åtar jag mig själv att andas och vara stabil – och uttrycka mig själv såsom stabilitet inom och som mig själv oavsett vad slags upplevelse andra har

När jag märker att jag upplever rädsla, och ångest inför att göra människor ledsna, eller få människor att känna sig avvisade – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – vad en annan människa har för slags emotionell upplevelse har ingenting att göra med mig, och är ingenting som jag ansvarar över – det jag ansvarar över är att jag är stabil, och effektiv i mitt uttryck av och som mig själv här – och att jag inte låter mig själv bli besatt av emotioner, och känslor – således åtar jag mig själv att stabilisera mig själv och att se att detta är mitt ansvar – och inte vad slags emotionella upplevelser andra har

När jag märker att jag blir rädd för att människor inte ska få en positiv upplevelse av mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det finns ingen anledning att frukta att andra människor inte ska uppleva mig positivt eftersom det är ingen praktiskt och faktiskt punkt som inverkar och styr mig i mitt liv – dessutom är det begränsande att låta mig själv frukta en sådan punkt – således åtar jag mig själv att inte frukta att människa ska uppleva mig negativt – utan istället andas och hantera ögonblicket en och jämlik här som min mänskliga fysiska kropp

När jag märker att jag blir rädd, och känner mig nervös inför att förlora definitionen av och som mig själv såsom att vara en positiv, och trevlig människa – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att denna definition av mig själv är inte vem jag är – det är endast en mental skapelse som jag inte kommer sakna om jag släpper den – det är således absurt och irrationellt att vara rädd för att förlora denna definitionen av och som mig själv; således åtar jag mig själv att stå upp och leva som mig själv och inte vara rädd för att förlora definitionen av mig själv som positiv och trevlig

När jag märker att blir rädd för att bli sedd såsom en negativ, tråkig, och förstörande människa – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det är irrationellt att frukta att inte bli ansedd att vara en positiv människa – för jag vet ju vem jag är inom mig själv, och hur, och varför jag uttrycker mig själv som jag gör – och det är ju inte för att vara negativ – utan helt enkelt för att det är ett naturligt uttryck av och som mig själv när jag är stabil, lugn, och tyst inom och som mig själv; således åtar jag mig själv att sluta ge uppmärksamhet till hur andra människor upplever mig – och istället ge fokus och uppmärksamhet till att leva med och som min mänskliga fysiska kropp här

När jag märker att jag känner mig själv osäker och nervös, därför att jag inte är helt säker på att andra människor tycker om mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår hur begränsande detta beteende är – för ska jag behöva vara säker på att jag är omtyckt för att kunna vara stabil och trygg inom och som mig själv? Det är ju otroligt begränsande och dumt – och således åtar jag mig själv att öva på att uttrycka mig själv och förbli densamma oavsett vad slags emotionella eller känslomässiga upplevelser andra människor i min värld har och upplever

När jag märker att jag ser det som ett misslyckande från min sida att någon i min värld har en emotionell upplevelse, och att jag därmed tar det hela personligt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – det är ingenting personligt och handlar inte någonting om mig hur andra människor upplever sig själva, och det är inte mitt ansvar att se till att andra människor känner sig positiva, glad, och tillfredställda – och att jag därför inte är misslyckad om andra människor inte har denna upplevelsen av att vara positiv, glad, och tillfredställd – således åtar jag mig själv att uttrycka mig själv med och som min mänskliga fysiska kropp här – sluta tänka – och därför inte längre ta någonting personligt – eftersom jag andas, och är här – och detta är mitt primära ansvar

När jag märker att jag tar vad andra människor upplever personligt – eller att jag tar vad jag själv upplever personligt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det är aldrig personligt – utan upplevelsen av att någonting är personligt är egentligen bara en slags emotionell känsla av skuld som jag definierar mig själv gentemot och tror är jag – men om jag andas så kan jag se att det finns bara mitt andetag här – och min kropp – och således ingenting som antyder på att vad som sker i detta ögonblick är personligt; således åtar jag mig själv att andas – och vara här med min kropp – och att leva varje ögonblick och varje situation fysiskt och praktiskt – här utifrån – en och jämlik med och som min mänskliga fysiska kropp

När jag märker att jag oroar mig själv för vad andra människor tycker, och tänker om mig – då stoppar jag mig själv genast, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det finns absolut ingen godtagbar anledning till varför jag ska frukta vad andra tycker och tänker – om jag gör det är det som om jag att jag accepterar mig själv som en slav till andras tankar istället för att jag tillåter mig själv att verkligen leva – vilket är fullständigt oacceptabelt; således åtar jag mig själv att verkligen leva – och leva i varje andetag – och inte oroa mig själv eller skapa några slags upplevelser i förhållande till vad jag tror att andra tycker eller tänker om mig

När jag märker att jag tar rädsla, och ångest som kommer upp inom mig – i förhållande till vad andra människor upplever – på allvar och definierar mig själv utifrån dessa upplevelser – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att – dessa upplevelser är inte jag – på det viset att jag kan andas igenom dessa upplevelser och inte vara kontrollerad eller styrd av dessa upplevelser – således åtar jag mig själv att göra just detta – andas igenom dem – och stabilisera mig själv här en och jämlik med och som min mänskliga fysiska kropp

130: Oskrivna Regler Och Rädsla

Självskriverier

Igår när jag var ute och körde taxi lyckades jag med att plocka upp fel kund, och istället för att plocka upp den kunden jag hade i uppdrag att köra, plockade jag upp en kund som en annan chaufför hade i uppdrag att köra.

När detta uppdagades blev jag genast nervös, och rädd, och tankar om att förlora mitt arbete, eller att jag skulle bli bestraffad åkte förbi i mitt huvud. Jag kände, och tyckte även att det var ett misslyckande från min sida att jag inte tagit rätt kund, och att jag borde ha koncentrerat mig själv mer, och gjort det.

Lite samma upplevelse kan jag också ha i trafiken, när det verkar som andra människor blir arg, eller uppretade på sättet jag kör. Då upplever jag också mig själv rädd, och börjar tänka på att sättet som jag körde på var dåligt, ett misslyckande, och att jag borde kört på ett annorlunda och mer effektivt sätt.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, och nervositet när andra blir arga på mig – eller när jag gjort någonting som jag tycker är fel, och dåligt – och bli rädd att jag ska bli bestraffad, eller att någon ska skrika, och gasta åt mig riktigt högt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och rädsla inför att få reprimander – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att så fort jag gjort något fel, att genast uppleva mig själv rädd, nervös och ängslig, och börja fundera på vad som kan hända mig i framtiden på grund av detta misstag jag gjort

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, nervositet och rädsla inför att göra misstag – och inför att inte vara effektiv i att ta beslut som andra människor tycker är rätt – i rädslan att andra människor ska bli arga på mig, och ska undvika mig eftersom de tycker jag är värdelös, och inte har något syfte i deras liv – eftersom jag hela tiden gör saker och ting fel

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara oroad för att andra människor inte ska tycka att jag är duktig, effektiv, disciplinerad, och korrekt i allt jag gör – i rädslan att människor ska bli arga på mig, och tycka att någon annan är bättre än vad jag är – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i detta frukta, och känna ångest för att människor ska börja prata bakom min rygg – och ska tycka att jag är en dålig och värdelös människa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och rädsla inför att mitt beteende, och såsom jag uttrycker mig själv ska få andra människor att reagera, och börja prata om mig i hemlighet – och prata om mig genom att säga att jag är korkad, dum, att jag inte kan någonting, att jag är ineffektiv – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att samtidigt hoppas på motsatsen – och vilja, och önska att människor ska prata om mig såsom att jag är effektiv, stark, intelligent, har framåtanda, och är duktig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv utifrån andra människors reaktioner, tankar, upplevelser – och tro att det är viktigt att jag hela tiden tänker på att vara i god dager hos andra människor – och röra mig, prata, och uttrycka mig själv på ett sådant sätt att andra människor får en positiv reaktion och upplevelse när de är i min närhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja att människor i min omvärld ska reagera positivt på mig – i tron att om människor reagerar i någon slags negativ upplevelse gentemot mig, att detta då beror på mig – och att det beror på att jag är värdelös, och att jag borde leva på ett annat sätt – istället för att se, inse och förstå att min upplevelse av och som mig själv är definierad, och skapad av mig själv – vilket andras negativa upplevelse av sig själva också är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara orolig, rädd och nervös för att jag inte följer oskrivna sociala regler, och för att jag inte i varje ögonblick agerar på ett sådant sätt att andra människor känner sig positiva runtomkring mig, och som att jag är en tillitsfull, och laglydig människa – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att reagera i rädsla, nervositet och ångest så fort jag bryter någon slags social norm, eller gör någonting som andra beaktar som dåligt, och negativt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, rädsla, och nervositet inför att bli utsatt för bestraffning – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, och rädsla inför att bli utstött ur samhället, och sedd, och definierad som en utböling som inte hör hemma i samhället bland alla andra normala människor – eftersom jag inte kan följa reglerna korrekt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, rädsla, och nervositet inför att jag inte kan följa reglerna i mitt vardagliga liv – såsom sociala normer, eller lagar – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att reagera i ångest, nervositet och rädsla så fort jag av misstag råkar bryta mot någon sådan lag eller regel – och genast gå in i fruktan för vad det är som kommer hända med mig, och för vad andra människor kommer tycka och tänka om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och rädsla inför konflikter, och inför att jag ska bli påhoppad, och attackerad av människor, eftersom de är arga och frustrerade för att jag inte effektivt följt någon slags oskriven social regel

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, rädsla, och nervositet – när jag tycker det verkar som att någon är frustrerad på mig, och tycker att jag har begått ett misstag – och detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när någon är frustrerad, att genast ta det personligt, och uppleva det som att det är något slags personligt fel som jag gör, vilket är anledningen till varför den andra människan reagerar – istället för att se, inse och förstå att det endast handlar om hur den andra människan reagerar inom sig själv, utifrån vad denna människan definierat såsom korrekt, inkorrekt, och beslutat sig att bli arg på

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta det personligt när andra är arga, och tänka att det måste vara någonting som jag har gjort fel, som är grunden till varför den andra människan är arg, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och uppleva, att jag genast måste göra någonting som får den andra människan att bli glad, och känna sig själv tillfreds, så att jag kan ta tillbaka min synd – och återbetala det onda jag tydligen gjort mot den andra människan

Självåtaganden

När jag tycker mig själv se att någon blir arg på mig, och jag reagerar i ångest, och nervositet – stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag inser, ser och förstår att min reaktion har sin grund i att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för oberäknelighet, och rädd för just uttrycket av och som ilska – således åtar jag mig själv att i detta ögonblick andas, och stå stabil i och som min kropp – och inte gå in i eller skapa någon upplevelse eller reaktion av ögonblicket

När jag gör ett misstag som andra människor sagt till mig att jag inte får göra – och som jag vet att andra människor kanske kommer bli arga om de får reda på, och jag därmed reagerar i ångest, nervositet, och rädsla inför att få en reprimand – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag inser, ser och förstår att min upplevelse och reaktion av mig själv har sin grund i att jag tillåter och accepterar mig själv att ta en reprimand personligt, och att se andras ilska såsom någonting som definierar mig, och säger till mig vem jag är; således åtar jag mig själv att inte ta en reprimand personligt, och inte se en reprimand, eller någons ilska – såsom någonting som säger någonting om mig – utan jag ser istället att det är den andra människans inre värld som reprimanden och ilskan kommer från och inte någonting som har att göra med vem jag är

När jag ska ta ett beslut som jag vet kommer inverka på andra människor, och om jag gör fel beslut ha effekter som inte kommer vara uppskattade av människor i min omgivning – och jag börjar uppleva ångest, rädsla, och nervositet för att göra fel beslut – stoppar jag mig själv genast, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag inser, ser och förstår att min upplevelse är baserad på rädslan för att en annan ska bli arg på mig – i tron att ilska är någonting farligt, som jag måste undvika och försvara mig själv mot, när det faktiskt är fullständigt ofarlig; således åtar jag mig själv att ta ett beslut utan rädsla, och ångest för hur andra ska reagera på mitt beslut – i förståelsen om att om en annan är arg och frustrerad har detta ingenting att göra med vem jag är inom och som mig själv

När jag märker att jag är oroad för att andra människor inte ska tycka att jag är bra på någonting jag gör, eftersom jag är rädd för att de ska tycka att någon annan är bättre – stoppar jag mig själv genast, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag inser, ser och förstår att denna rädslan, och ångesten är baserad på en idé, och tro inom mig själv att jag måste bevisa mig själv inför andra för att kunna leva, och uppleva mig själv såsom stabilitet här; således åtar jag mig själv att inte söka efter andras erkännande, och inte försöka bevisa att jag är tillräcklig för någon annan – utan jag åtar mig själv att istället bevisa mig själv här för och som mig själv – en och jämlik

När jag märker att jag är rädd, nervös, och upplever mig själv underlägsen andra människor, eftersom jag fruktar att de ska tycka att jag är ineffektiv, korkad och dum, och prata bakom min rygg senare om hur lite de tycker om mig – stoppar jag mig själv genast, jag tar ett djupt andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag inser, ser och förstår att denna upplevelsen inom och som mig själv är baserad, och grundad utifrån en tro att vad andra människor tycker och känner om mig är viktigt, och är någonting jag konstant måste vara medveten om – i tron att hela mitt egenvärde är baserat på vad andra människor tycker om mig; således åtar jag mig själv att i varje ögonblick sluta att definiera mig själv utifrån vad jag tror att andra människor tycker om mig, och jag åtar mig själv att istället leva och uttrycka mig själv här – i och som självtillit

När jag märker att jag inom mig själv definierar mig själv utifrån andra människors reaktioner, tankar och upplevelser, och att jag försöker forma mig själv – och uttrycka mig själv utifrån dessa upplevelserna – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag inser, ser och förstår att min upplevelse – och applikation – är skapad utifrån en idé att andra människor är överlägsna och bättre än mig – och att hela min varelse är i ett konstant behov av att ha andra människors affirmation för att kunna fungera normalt; således åtar jag mig själv att leva och uttrycka mig själv här i och som andetaget – och inte söka efter erkännande av andra människor, och inte definiera mig själv utifrån andra människor

När jag märker att jag reagerar genom att uppleva mig själv i och som negativitet, när andra människor blir arga på mig – och jag tänker att andra människor blir arga på mig för att jag är värdelös, och urusel – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag inser, ser och förstår att det faktum att någon annan är arg inte säger någonting om vem jag är inom och som mig själv, och inte betyder att jag är värdelös eller urusel; således åtar jag mig själv att andas – och att vara densamma inom och som mig själv oavsett vad slags reaktion någon annan har och lever som dem själva

När jag märker att jag reagerar i ångest, nervositet, och rädsla för att jag inte följer oskrivna sociala regler – och för att jag därigenom får andra människor att inte känna sig positiva och glada runtomkring mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att denna rädslan, och ångesten som kommer upp inom mig är baserad, och grundad på en idé av mig själv såsom underlägsen i jämförelse med andra människor – och en tro att jag måste ha andra människors erkännande för att kunna fungera effektivt i och som denna världen; således åtar jag mig själv att stå upp här i och som varje ögonblick – och leva som mitt andetag – vilket innebär att jag förblir densamma – här – tyst och stabil – oavsett vad slags respons jag möter utifrån

När jag märker att rädsla dyker upp inom mig själv för att bli utstött ur samhället, och sedd, och definierad som en utböling som inte hör hemma i samhället bland andra normala människor – stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att denna upplevelse grundar sig själv i en tron att jag måste ha andra människor bakom mig – som backar upp min persona, och karaktär såsom att vara ”okej” och ”normal” – och om jag inte har denna typ av uppbackning – att jag då är värdelös, och fullständigt urusel; således åtar jag mig själv att istället för förvänta mig, och önska mig uppbackning av andra – att istället i och som varje ögonblick backa upp mig själv genom att andas effektivt här i och som min kropp – och inte skapa en upplevelse av och som mig själv av att vara underlägsen när jag tror, och misstänker att andra människor ser ner på mig

När jag märker att jag råkar bryta mot någon oskriven, eller skriven regel – och jag i detta reagerar i ångest, nervositet, och rädsla – stoppar jag mig själv genast, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag inser, ser och förstår att det är fullständigt onödigt att låta rädsla existera inom och som mig själv, eftersom rädsla inte på något sätt hjälper mig att leva – dirigera – och styra mig själv effektivt här i och som varje ögonblick; således åtar jag mig själv att dirigera mig själv här – och hantera de ögonblick som dyker upp här genom att andas, och förbli stabil inom och som mig själv – och uttrycka mig själv utan någon slags emotionell upplevelse

När jag märker att rädsla kommer upp inom mig inför att jag ska hamna i en konflikt, inför att jag ska bli påhoppad, eller inkörd i ett hörn – stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det i realiteten inte finns någonting att frukta, eller vara rädd för vad det gäller en konflikt, eller att bli påhoppad, eller att bli inkörd i ett hörn – eftersom när jag är här som andetaget finns ingenting att förlora, och ingenting att vinna – utan endast mig själv här som min kropp, och jag talar här som min kropp en och jämlik; således åtar jag mig själv att andas, och vara stabil här i och som mitt andetag – och inte frukta, eller försöka undvika konflikten – utan helt enkelt lita på mig själv här som andetaget, och att jag kommer effektivt, och utan några krussiduller att dirigera konflikten

När en annan blir arg, och frustrerad – och jag märker att jag tar detta personligt genom att reagera, uppleva skuld, och uppleva mig själv underlägsen den andra människan – stoppar jag mig själv genast, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och i detta ser, inser och förstår jag att det finns absolut ingenting att ta personligt, eftersom inget av den ilskan som den andra människan känner handlar, eller är om mig – således finns det ingenting att kämpa för, eller slåss för, eller försvara mig mot – eftersom ingenting i grund och botten handlar om mig; således åtar jag mig själv att förbli stabil här i och som andetaget – att stoppa alla tankar inom mig som inseminerar att jag på något sätt blivit degraderad, eller missbrukad – och jag åtar mig själv att stå upp och uttrycka mig själv här som min kropp en och jämlik

När jag märker att jag tar det personligt att någon annan är arg, och att jag därför genast måste göra någonting som får den andra människan att bli glad, och tillfreds – stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag inser, ser och förstår att det finns ingenting som jag behöver, eller inte behöver göra – eftersom ilskan, och frustrationen den andra människan upplever inte är formulerad, och skapad av mig – utan av den andra människan – och således åtar jag mig själv att helt enkelt förbli här – stabil – och tyst i och som mitt andetag – och röra mig själv här som min kropp i och som självtillit och utan att på något sätt tro att jag måste eller bör göra andra människor positiva och ta dem ut från deras negativa upplevelser

Dag 112: Den Personliga Konflikten (Del 2)

Temat den personliga konflikten fortsätter, och nu kommer självåtaganden för den förra bloggen jag skrev – som du kan läsa här.

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att inte använda min partners, eller någon annans ilska såsom en ursäkt till varför jag ska få gå in i och existera såsom en offerkaraktär – i vilken jag bedömer såsom andras fel att jag upplever mig själv emotionellt jagad, och underlägsen; och således åtar jag mig själv att ta ansvar för mig själv och hur jag existerar i varje ögonblick oavsett hur andra existerar och uttrycker sig själva

Jag åtar mig själv att sluta låta min partner, eller andras reaktioner influera och skapa min upplevelse av och som mig själv – och i detta slutar jag därmed att anklaga, och fördöma andra för vad slags emotionella, och känslomässiga upplevelser de går igenom – eftersom jag inser, ser och förstår – att det de upplever handlar inte om mig, utan om vilka de skapat sig själv att vara inuti sina sinnen – således tar jag mig själv tillbaka hit till denna fysiska verkligheten

Jag åtar mig själv att sluta använda sorg, och känslan/upplevelsen av att ta saker och ting personligt för att gömma mig själv i och som offerkaraktären – och i detta inbilla mig själv att tydligen kan jag inte göra någonting åt vad jag upplever inom mig själv, och tydligen är det någon annan som gör mot mig att jag känner mig ledsen, och underlägsen – och i detta åtar jag mig själv att stå upp i varje ögonblick och oavsett vad slags upplevelse jag har – att andas, och ta den tillbaka till mig själv och inte projicera den på någon annan

Jag åtar mig själv att när min partner, eller andra i min värld reagerar i och som ilska och frustration – att inte gå in i och som maktlöshet och hopplöshet – utan att bli kvar här såsom mitt andetag och hantera situationen som mitt andetag här – att se, inse och förstå att det är inte något svårt att dirigera en konfliktsituation – utan att jag har gjort det svårt genom att skapa diverse upplevelser inom mig själv i förhållande till en konflikt – och således tar mig själv tillbaka hit – stoppar mina upplevelser – och dirigerar mig själv i och som konflikten – en och jämlik

Jag åtar mig själv att inse, se och förstå – att oavsett om en annan är arg, och skriker på mig så skadar inte detta mig – och jag tar inte på något sett på mig skit, eller lagrar ”dåliga vibbar” inom mig själv – utan allt som händer är att någon är arg och frustrerad varefter jag antingen kan ta detta personligt, eller stå kvar här såsom mitt andetag – och se, inse och förstå att min upplevelse av mig själv är helt och fullt mitt eget ansvar och har inget som helst att göra med någon annan; och således åtar jag mig själv att inte ta konflikter personligt – att sluta tänka att det är någonting personligt mot mig när någon blir arg – och istället se, inse och förstå att personen som blir arg blir i grund och botten arga på sig själva

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att det faktum att jag känner mig fullständigt maktlös och underlägsen när min partner eller någon annan blir arg inte har någonting att göra med det faktum att min partner, eller någon annan blir arg – eftersom det jag upplever inom och som mig själv är min egen skapelse såsom mitt eget sinne och hur jag skapat mig själv i förhållande till konflikter; och således åtar jag mig själv att i konflikter sluta projicera min skapelse av och som mig själv – såsom att uppleva mig maktlös, underlägsen, och rädd – på den person jag upplever mig själv att vara i en konflikt med – och istället leva och uttrycka mig själv här i stabiliteten av och som andetaget

Jag åtar mig själv att sluta – att genom att tänka tankar där jag definierar, och känner mot den person jag bråkar med att jag ogillar dem – att anklaga dem som jag upplever mig själv att vara i en konflikt med för det jag upplever inom och som mig själv, och istället åtar jag mig själv att föra mig själv tillbaka hit till och som andetag – och se att om jag saktar mig själv ned i konfliktögonblicket – så kan jag faktiskt se att det inte är min partner, eller personen som jag reagerar gentemot – utan att det är mina egna tankar jag reagerar gentemot – och således åtar jag mig själv att ta bort och transcendera dessa tankar – så att jag kan stå stabil i konflikt utan någon reaktion, eller upplevelse inom mig själv

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att oavsett vad slags tankar, upplevelser, eller fysiska reaktioner som kommer upp inom mig själv när jag interagerar med min partner eller andra personer i min värld – handlar det alltid om mig – det är alltid mig själv jag upplever – och således stoppar jag mig själv från att anklaga och projicera gentemot andra vad det är jag upplever inom och som mig själv – och jag åtar mig själv att ta tillbaka alla upplevelser jag har till mig själv – och fråga mig själv – hur skapade jag denna upplevelsen? Vad krävs av mig för att stoppa denna upplevelsen?

Jag åtar mig själv att på alla sätt och vis bli fullständigt ansvarig för mig själv, och därmed sluta att projicera min skapelse av och som mig själv på andra – genom att se att allt jag upplever i grund och botten är jag själv – och således åtar jag mig själv att när jag hamnar i en konfliktsituation – och jag märker hur diverse upplevelser börjar dyka upp inom mig av att jag känner mig underlägsen, maktlös, och hopplös – att jag genast stoppar mig själv, tar ett djupt andetag och för mig själv tillbaka hit – och andas istället för att medverka i och som reaktioner och tankar

Jag åtar mig själv att inte använda det faktum att andra människor reagerar, eller upplever sig själv arga för att inom och som mig själv skapa en upplevelse av att ”jag ger upp” – ”det finns ingenting jag kan göra” – och istället tar jag mig själv tillbaka hit till och som mitt andetag – och jag fortsätter att gå i självhängivelse, och självdisciplin – och tar hand om mina åtaganden – och ansvar utan att bli influerad, eller på något sätt ändrad av det faktum att en annan blivit arg, och frustrerad

Jag åtar mig själv att sluta att existera såsom ett offer inom och som mig själv – och istället inse, se och förstå att allt jag upplever är specifikt och exakt – att allt jag tänker är specifikt och exakt – och att det är MIN EGEN skapelse som jag ackumulerad under år av omedvetet levande – och således åtar jag mig själv att använda varje ögonblick såsom en möjlighet att möta mig själv och se mig själv såsom hur jag skapat mig själv inom och som mig själv – och således göra mig själv förmögen att ändra mig själv, och ta ansvar för mig själv – och styra, dirigera mig själv – och välja hur jag vill existera och uppleva mig själv inom mig själv – och detta oavsett hur andra upplever sig själva