Tag Archives: poppis

Dag 223: Kroppen Min – Den Finniga Näsan (Del 10)

Idag fortsätter jag bloggserien om min kropp – och idag kommer jag arbeta med punkt 9) på den lista som jag inledde denna bloggserie med – och det är punkten om att jag gillar inte att jag har små finnar på näsan, och kinderna – små pormaskar – jag tycker inte det ser snyggt ut

Så – i denna blogg kommer jag applicera självförlåtelse, och stadga självåtaganden – för därefter i mitt dagliga liv korrigera och ta bort denna upplevelse av mig själv.

Självförlåtelse

1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att små finnar på min näsa, och på mina kinder inte är åtråvärda – utan att de är fula, och äckliga, och borde utrotas – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att reagera emotionellt negativt på dessa finnar, och pormaskar vid min näsa – istället för att se, inse och förstå att mina finnar, och pormaskar inte är dåliga – de är inte negativa – de är inget dåligt i sig själva – utan det är jag som har skapat en idé om dem – utifrån ett skönhetsideal som inte är praktiskt, och som inte tar hänsyn till hur kroppen fungerar och uttrycker sig självt

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa, och medverka i och som ett skönhetsideal, om att min hud ska vara blank, glänsande, slät, och jämn – och ha en och samma färg – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa mig själv, och min kropp – genom att jag spenderat mitt liv till att försöka uppnå detta skönhetsideal, och undvika att manifestera min hud till det motsatta utseendet – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att se min hud här – utan att fördöma min hud, utan att skapa en reaktion, eller upplevelse mot min hud – utan jag tittar bara min hud här en och jämlik och observerar min hud

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att någonting är fel på mig eftersom jag har finnar, och pormaskar vid min näsa – och att jag inte borde ha dessa finnar, och dessa pormaskar, utan att jag istället borde ha en slät, och jämn hud – som är utan några missfärgningar, utan några finnar, utan någonting som kan indikera att huden är en organism som inte är bildperfekt – utan som är skapad utifrån de förutsättningar som finns på denna jord – och som framkommit genom en lång tids utveckling – och som därför inte kan vara så ensidig till sitt uttryck att den bara ser ”perfekt” ut – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se min hud för vad den är – och för vad dess funktion är – och inte för hur den ser ut

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé, och en tro att man är mer värd som människa om man inte har pormaskar, eller finnar vid näsan, eller någon annanstans på kroppen – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att min hud inte är till för att vara bildperfekt, inte är till för att vara ett sexuellt objekt, inte är till för att se snyggt ut – utan är till för att assistera min mänskliga fysiska kropp att kunna fungera i denna verkligheten – vilket min hud gör utmärkt

5. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta över, och kopiera andras oro, och fördömande gentemot hud som har pormaskar, och finnar – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ifrågasätta detta fördömande – att ifrågasätta huruvida det faktiskt är sunt förnuft att fördöma mitt ansikte, min hud, min näsa, och min kinder för att visa pormaskar, och finnar är allokerade på dessa platser – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att dessa fördömanden är inte sunt förnuft – det är aldrig sunt förnuft att fördöma mig själv – utan vad som är sunt förnuft är att acceptera, och uppskatta mig själv – här – i och som enhet och jämlikhet med och som min mänskliga fysiska kropp – i sin helhet

Självåtaganden

1. När jag märker att jag tänker att de små finnarna, och pormaskarna på min näsa, och mina kinder är fula – och att jag vill att de ska försvinna – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att pormaskar, och finnar är inte fula – utan de är finnar, och pormaskar – de är en viss sorts manifestation som inte är bättre eller sämre än en ren kind utan finnar, och pormaskar; och således åtar jag mig själv att acceptera hur min kropp ser ut – och vara tillfreds med och som min mänskliga fysiska kropp

2. När jag märker att jag medverkar i, och tänker att jag bör se ut som ett skönhetsideal, om att min hud ska vara blank, glänsande, slät, och jämn – och en och samma jämna färg – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att denna idén om hur min hud borde se ut är ett kulturell påhitt – någonting som skapats utifrån att medverka i tankar, och att definiera olika slags kroppar som att vara olika värda, på en sådan basal, och meningslös grund – såsom hur huden ser ut – således åtar jag mig själv att släppa denna kulturella idén – och istället se på var människa – och se på mig själv – utan att fördöma min hud – och evaluera min hud såsom antingen bra eller dålig

3.När jag märker att jag tänker, och tror att det är någonting fel på mig eftersom jag har finnar, och pormaskar på min näsa – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – för det första – det är ingenting personligt att ha finnar, eller pormaskar – det säger ingenting mig som en levande och uttrycksfull varelser här – och för det andra är det dumt, och begränsande att definiera mig själv utifrån min hud – och tro att jag måste se ut på ett visst sätt för att vara korrekt; således åtar jag mig själv att fullt och heltut acceptera mitt, och andras utseende – och sluta fördöma mig själv, och andra utifrån en så meningslös, och oviktigt sak som utseende

4. När jag märker att jag skapar, och medverkar i och som en idé om att man är mer värd som människa om man inte har pormaskar, eller finnar vid näsan, eller någon annanstans på kroppen – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det är inget fel att ha finnar, och pormaskar – och en människa som inte har finnar eller pormaskar är inte mer värd än en människa som har finnar och pormaskar – således åtar jag mig själv att sluta värdera mig själv, och andra utifrån hur huden ser ut på kroppen – och istället se kroppen som en enhet – och utifrån dess praktiska funktionalitet – och inte utifrån utseende

5. När jag märker att jag använder andra människors sätt att vara, och uttrycka sig själv – såsom att ha fördöma hud utifrån utseende – såsom huruvida huden har pormaskar, och finnar – eller inte – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag kan inte lita på – och jag kan inte leva mitt liv efter vad slags idéer och levnadsätt är promulgerade och allmänt accepterade i samhället i stort – eftersom dessa allt som oftast inte är baserade på sunt förnuft; således åtar jag mig själv att ifrågasätta de utgångspunkter jag lever utifrån – och säkerställa att det jag lever är sunt förnuft – och inte bara någonting som jag kopierat av andra

Advertisements

Dag 211: Socialitetskaraktären – Fysisk Upplevelse, och Konsekvens (Del 5)

Idag kommer jag att gå igenom dimensionerna fysisk upplevelse, och konsekvens.

7) Fysisk upplevelse

Självförlåtelse
1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in och som en fysisk upplevelse av mig själv av att uppleva en press i mitt solar plexus, och en upplevelse av att inte kunna sitta still – utan känna mig rastlös i min kropp – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att denna fysiska upplevelse indikerar att jag har gått in i, och blivit besatt av socialitetskaraktären – vari jag känner det som om att jag måste röra mig själv, och jag måste göra någonting – för att kunna känna mig själv tillräckligt accepterad, och omtyckt i den sociala grupp vari jag befinner mig

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterad mig själv att uppleva mig själv fysiskt pressad, och rastlös – som om jag inte kan koppla av och vila i min kropp för jag känner det som om att jag konstant måste röra mig själv till nästa ställe, till nästa plats – och som om att jag måste hitta nya relationer, nya sociala kontakter – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas på så sätt att jag slappnar av i min kropp – och att jag låter mig själv vara och uppleva mig själv bekväm i och som min fysiska upplevelse av mig själv – och jag inte ger någon uppmärksamhet till emotioner, tankar, och känslor – utan istället fokuserar på att andas och slappna av i och som min kropp

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i och som – och existera i en fysisk upplevelse av att känna det som om att jag inte kan sitta stilla – och som om att jag kommer förlora mig själv, och bli alltför pressad, och obekväm i min kropp – om jag sitter kvar, och inte medverkar i de tankar, och upplevelser som kommer upp inom mig – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att träna på att andas ut de upplevelser av att känna mig själv pressad som kommer upp inom mig – och koncentrera mig själv på att andas effektivt här med och som min mänskliga fysiska kropp – och inte skapa en upplevelse av mig själv av att känna det som om att jag inte kan vara här med min kropp

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå – att när jag upplever en press över mitt solar plexus, och en slags irritation i min kropp – som om att jag känner det som att jag måste röra mig för att kunna slappna av – då ser, inser och förstår jag att jag har gått in i socialitetskaraktären – och att denna fysiska upplevelse har sitt bränsle i att jag medverkar i vissa typer av tankar, och upplevelser – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på att andas här – och föra mig själv tillbaka till min mänskliga fysiska kropp – och inte medverka i upplevelser – utan istället medverka i och som min fysiska kropp – och min fysiska medverkan i denna världen

Självåtaganden
1. När jag märker att jag går in i, och medverkar i en fysisk upplevelse av mig själv att känna en press i mitt solar plexus, och en upplevelse av rastlöshet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att detta är tecken på att jag är besatt av socialitetskaraktären – och att jag inte låter mig själv uttrycka mig själv i enhet och jämlikhet med min mänskliga fysiska kropp; således åtar jag mig själv att stoppa mig själv – att andas – och att istället uttrycka mig själv här i enhet och jämlikhet med min mänskliga fysiska kropp – genom att vara avslappnad – lugn – och bekväm inom mig själv – och min kropp

2. När jag märker och ser att jag upplever mig själv fysiskt pressad, och rastlös, som om jag inte kan koppla av och vila i min kropp – för att jag känner det som om att jag måste röra mig själv till nästa plats – till nästa situation – till nästa utmaning – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – detta är ett tecken på att jag är besatt av socialitetskaraktären – och att jag således genom detta visar mig själv att jag har en möjlighet att här stoppa, och transcendera denna karaktär – genom att ändra min fysiska upplevelse av och som mig själv – således åtar jag mig själv att andas medvetet på ett sådant sätt att jag slappnar av i min kropp – och sjunker tillbaka i min kropp här

3. När jag märker att jag upplever mig själv pressad, och obekväm i min kropp – och hur jag vrider mitt huvud runtomkring mig för att titta på vad andra gör, och hur andra upplever sig själva – och jag känner det som om att jag måste ”göra någonting” för att kunna sluta uppleva mig själv såhär – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag är i detta ögonblick besatt av socialitetskaraktären – och att jag just nu låter mig själv styras och dirigeras, och motiveras av denna karaktären – och således åtar jag mig själv att stoppa mig själv – att andas och slappna av här med min kropp – och istället för att fokusera på vad som är runtomkring mig – istället fokusera på att andas här med och som min kropp i enhet och jämlikhet

4. När jag märker att jag börjar titta förstrött runtomkring mig, som om jag letar efter någonting som kan göra mig hel – och som kan göra så att jag känner mig själv mer viktig i ett ögonblick – och jag då börjar titta på andras sociala interaktioner – och börjar söka efter eventuella möjligheter att interagera med andra människor – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att detta är ett program av och som socialitetskaraktären – eftersom det inte är någonting som jag gör av min egen fria vilja – inget jag gör genom ett beslut – utan någonting som jag gör p.g.a. en upplevelse som kommer upp inom mig; således åtar jag mig själv att sluta medverka i denna fysiska upplevelsen – och istället åtar jag mig själv att dirigera mig själv fysiskt här – och vara specifik och exakt med min fysiska rörelser – och veta varför jag rör mig – hur jag rör mig – och när jag rör mig – och att träna mig själv på att stå som den direktiva principen bakom mina handlingar

8 ) Konsekvenser

Självförlåtelse
1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att en konsekvens av att medverka i och som socialitetskaraktären – är att jag överger mig själv – och att jag inte ger uppmärksamhet till mig själv – eftersom jag är upptagen med att leta efter andras uppmärksamhet, och försöka göra mig själv tillräckligt sedd, och hörd, för att få människor i min omgivning att acceptera mig som sin vän – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag överger mig själv – och får inget tillbaka – för de sociala relationer som jag etablerar i denna karaktären är ändå inte riktiga – utan driven av att jag förändrar mig själv för att få andra att tycka om mig

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att en konsekvens av socialitetskaraktären är att jag inte tillåter mig själv att vara mig själv och att skapa och etablera riktiga, substantiella, och genuina förhållanden med människor i min värld – för allt jag bryr mig om i denna karaktären är att få bli omtyckt – inte att faktiskt uttrycka mig själv – dela med mig av mig själv – och leva – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte leva – och att inte ge uppmärksamhet till att vara mig själv – och låta mig själv interagera i denna världen utan oro för vad andra känner eller tycker om mig

3. Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att en konsekvens av att jag medverkar, och lever utifrån socialitetskaraktären – är att jag inte tillåter mig själv att vara bekväm med mig själv, och leva i varje ögonblick – och låta varje ögonblick i mitt liv vara fullständigt – totalt – och komplett – och detta är eftersom jag i socialitetskaraktären låter mig själv leta efter och söka efter någonting mer – som är där ute – och där borta – någonstans vid horisonten – istället för att jag lever här – med och som min kropp – i enhet och jämlikhet

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att en konsekvens av att jag tillåter mig själv att medverka i och som socialitetskaraktären – är att jag inte låter mig själv leva tillfullo – och att jag istället för att leva – låter mig själv vänta på en dag då mina begär ska förverkligas – för att endast då – den dagen – kunna leva – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv leva varje dag – och låta varje dag vara den ultimata dagen – den dagen då jag ger mitt allt för att uttrycka mig själv – ha roligt – och gå min process här till liv till fullo – och således låta mig själv leva utan ånger

Självåtaganden
1. När jag märker att jag medverkar i och som socialitetskaraktären – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att en konsekvens av att medverka i socialitetskaraktären är att jag inte tillåter mig själv att ge mig själv uppmärksamhet – och att jag låter mig själv vara fejkad, och icke-genuin i relationer med andra människor – således åtar jag mig själv att sluta medverka i denna karaktären – och istället ge mig själv uppmärksamhet, och träna mig själv på att vara genuin och autentisk i interaktioner med andra människor

2. När jag märker att jag medverkar i och som socialitetskaraktären, då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att en konsekvens av att medverka i och som socialitetskaraktären är att jag inte låter mig själv etablera, och skapa riktiga, substantiella, och genuina förhållanden med människor i min värld – vilket naturligtvis är en förlust för min del och den andra människans del – och således åtar jag mig själv att sluta medverka i denna karaktären – och istället för att ha som utgångspunkt i skapandet av sociala relationer – att jag ska bli omtyckt – istället ha som utgångspunkt att jag ska uttrycka mig själv – vara mig själv – dela med mig av mig själv – och helt enkelt uttrycka mig själv avslappnat och självständigt här

3. När jag märker att jag medverkar i och som socialitetskaraktären, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att en konsekvens av att jag tillåter och accepterar mig själv att medverka i och som socialitetskaraktären – är att jag inte låter mig själv slappna av och leva varje ögonblick i mitt liv tillfullo – och leva mig själv komplett – totalt – fullständigt – här – eftersom jag i socialitetskaraktären hela tiden söker efter att få någonting mer – söker efter att få bli accepterad; således åtar jag mig själv att sluta medverka i och som socialitetskaraktären – och istället leva HÄR – i varje ögonblick – i varje andetag – tillfullo och utan att sakna någonting – och utan att försöka bli någonting mer än mig själv här

4. När jag märker att jag medverkar i och som socialitetskaraktären, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att en konsekvens av att medverka i och som socialitetskaraktären – är att jag inte låter mig själv leva här – idag – i detta ögonblick – utan att jag istället väntar på den illusoriska ultimata dagen – då mina begär ska bli tillfredställda och jag äntliga ska kunna känna mig själv tillräcklig för att vara tillfredställd med mig själv och leva; således åtar jag mig själv att inte medverka i denna karaktären – och istället öva mig själv på att leva tillfullo och totalt i varje ögonblick – i varje situation – i varje andetag – och sluta hoppas på, och vänta på den ultimata dagen – den ultimata dagen är alltid här – när jag bestämmer att den är här

Enhanced by Zemanta

Dag 207: Socialitetskaraktären – Självskriverier (Del 1)

Idag ska jag börja skriva om en ny karaktär – och veckans karaktär blir socialitetskaraktären.

Jag har lagt märke till att denna karaktär kommer upp när jag är i skolan, eller befinner mig själv i situationer där jag är bland människor. Det jag har upptäckt att jag brukar göra, är att jag analyserar, och evaluerar alla människor runtomkring mig – jag sätter ett värde på dem – och inom mig själv så skapar jag en hierarkisk trappa – där jag tycker att vissa individer är viktigare än andra, och att för att bli populär och omtyckt i gruppen – måste jag interagera med vissa specifika individer i gruppen.

Jag kan spåra denna karaktären tillbaka till grundskolan. De minnen som kommer upp inom mig är från femte, och sjätte klass. Det var då jag började försöka ta mig in i vissa kompiskonstellationer för att jag tänkte att dessa var värda mer än de kompiskonstellationer jag befann mig i. Jag hade nämligen en del nära vänner under den tiden i mitt liv som jag hade mycket gemensamt med, och som jag tyckte om att umgås med – men detta var inte tillräckligt tyckte jag – jag ville vara med de människor som jag definierade som ”coola” och ”häftiga” – även fast dessa människor inte var särskilt bra sällskap för mig.

Det är intressant när jag tittar tillbaka, att se hur jag begränsande mig själv i min intressen, och i mina relationer till mina riktiga kompisar, för att försöka skapa kompisrelationer med de människor jag tyckte var värde mer. Jag kommer ihåg speciellt en tid då jag och mina riktiga kompisar blev väldigt intresserad av game-boy, och spelet pókemon. Jag tyckte faktiskt om det spelet väldigt mycket, och vi brukade spela mot varandra – och låta vara pókemon slåss mot varandra.

En dag så blev det tal om att vi skulle ta med våra gameboy till skolan, och spela under rasterna. Detta gjorde vi – men när jag väl befann mig i skolan så översköljdes jag av genans, och jag kände mig töntig, och fånig, för att jag tyckte om att spela gameboy, och jag ville inte visa att jag var en del av gruppen som tyckte om att spela gameboy, eftersom jag inte ville att någon skulle se ner på mig som omogen, eller töntig.

Det är fascinerande när jag tittar tillbaka att se hur många bra relationer med människor som jag inte uppskattat, eller tillåtit mig själv att se, eftersom jag definierade människan som jag hade en bra relation med som ”inte tillräckligt bra” – ”inte tillräckligt högt uppsatt i den sociala hierarkin” – och så på grund av det så tillät jag mig själv aldrig att vara bekväm med de människor som jag delade intressen med, och som jag tyckte det var roligt att umgås med.

Och denna karaktär kan jag se spela ut sig själv fortfarande när jag befinner mig bland människor, för jag har vissa människor i min värld som jag genuint uppskattar att vara med – som jag har roligt med – och tycker det är roligt, och intressant att prata med – men det är som om att jag inte tycker att dessa människor är ”tillräckliga” – för jag borde ju ha ett förhållande, och vara med de där andra människorna – de där människorna som är populära, som är omtyckta, och som verkar ha allt under sådan bra kontroll. Och på grund av det så tillåter jag inte mig själv att uppskatta de människor som är i min värld, och som jag har effektiva relationer med.

Det är som om att jag alltid känner det som om att jag inte har tillräckligt i mitt liv – jag känner det som om att jag ”inte är tillräckligt social” – eller – ”inte har tillräckligt många vänner” – eller ” – ”inte pratar med tillräckligt många människor” – och så går jag omkring och är litet smått otillfredsställd med mig själv, och känner det som om jag aldrig når till den där punkten av att vara riktigt tillfreds med mig själv – vilket inte är så konstigt för jag låter mig själv inte vara tillfreds med mig själv.

Socialitetskaraktären är alltså strävan efter att nå uppåt, och vidare i en imaginär social hierarki – och hur jag ändrar mig för att få bli uppskattad, erkänd, sedd, och omtyckt av människor som jag egentligen inte har något gemensamt med – och som jag egentligen inte fungerar speciellt bra tillsammans med. Det är någonting jag märkt – att de människor som jag känner att ”jag verkligen vill vara med” – allt som oftast har jag inte speciellt roligt med dessa människor, och det finns inget gemensamt mellan mig och den andra människan – ganska fascinerande att jag ändå söker mig till denna typ av människor, och flyr bort från de i min värld som jag kan prata obehindrat med, och ha roliga, intressanta, och flytande diskussioner med. Det är som om att jag lever ut ett beteende av att inte vara nöjd med vem jag är, och att jag vill helst vara någonting annat än mig själv – för att jag tror, och tycker att jag inte är tillräckligt bra, såsom jag är naturligt här.

Detta drar upp linjerna för karaktären bra – och dagens blogg för sluta här – den kommande veckan kommer jag med dessa skriverier som stöd att gå igenom alla de åtta dimensioner som en mental beteendekaraktär består av – nämligen
1) Rädsla 2) Begär 3) Fantasi 4) Tanke 5) Sinnesskvaller 6) Reaktion 7) Fysisk upplevelse 8 ) Konsekvens.

I slutet av veckan – på söndag – kommer jag summera karaktären i strukturen problem – lösning – belöning – och jag kommer även att göra en vlog – och dela med mig av min process med karaktären ifråga.

Följ med på resan.

Enhanced by Zemanta

 

Dag 184: Bekväm Med Mig Själv

Självskriverier

Dagens ämne blir utseende och hur jag tillåter och accepterar mig själv att begränsa mig själv utifrån hur jag antar att andra ser mig, och utifrån hur jag ser mig själv.

Denna punkt av att definiera mig själv utifrån mitt utseende är något som jag framförallt blir varse om i skolan, och detta då när jag går omkring bland andra människor – pratar – interagerar – och helt enkelt gör min vardagliga och vanliga åtaganden. T.ex. har jag lagt märke till hur jag ofta då någon tittar på mig genast gör ett antagande inom mig själv ifråga om varför den personen tittade på mig – antingen brukar jag säga inom mig själv att ”ja, den där personen tittade på mig på grund av att jag var snygg” – eller brukar jag säga ”å nej, den där personen verkar ju inte alls tycka jag är speciellt snygg” – och beroende på hur jag tolkar andras ansiktsuttryck – och beroende på om jag drar slutsatsen att någon ser mig som snygg, eller inte – kommer jag uppleva mig själv som att ha självförtroende, eller känna mig riktigt dålig. Som om att jag inte har någonting, och ”ingenting fungerar för mig” – eftersom jag inte lyckats få en person att titta på mig och tycka att jag har en vacker och ”snygg” kropp.

Detta är ju naturligtvis otroligt begränsande, och jobbigt – att hela tiden gå omkring och tänka på, och oroa mig själv för vad andra tycker om mig. Det intressanta är att jag även har ett liknande beteende mot människor i min värld – så alltså när jag tittar på någon brukar jag se hur mina tankar far i riktningen av att evaluera och bedöma den andra människans kropp – och antingen se den som ”snygg” eller ”ful”.

Hela denna punkt av att bedöma mig själv, och andra i min värld utifrån utseende är som sagt – begränsande – för vad leder det till? Jo – att jag fokuserar på utseende istället för att se människor för vilka de är – och istället för att se mig själv för vem jag är. Istället för att se djupet i varje människa såsom en helt egen individ så ser jag bara ett utseende och dömer därefter – det är inte ett acceptabelt sätt att leva på – så nedan ska jag applicera självförlåtelse på dessa punkter och ta bort dessa tankar och upplevelser jag har i förhållande till utseende, och sedan applicera självkorrigerande åtaganden som jag sedan kan leva istället.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv bli uppfostrad, och indoktrinerad i att definiera och se mig själv utifrån hur jag ser ut – och att se andra människor utifrån hur de ser ut – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att lära känna mig själv på djupet och se, inse och förstå att det finns mer till mig – och mer till andra människor – än vad utseendet ger sken av

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv skapa min upplevelse av och som mig själv utifrån hur jag tror att andra ser och definierar mig – och på så vis känna självförtroende om någon tittar på mig och verkar tänka att jag ser bra ut – och känna motsatsen – nämligen att jag inte har något värde – om någon tittar på mig och verkar tycka att jag inte ser bra ut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara oroad och nervös inför att människor i min omvärld tycker att någonting är fel med mitt utseende, och tycker att jag saknar någonting – eller tycker att min kropp på något sätt är lustig, eller konstig – och inte är formad på ett sådant sätt som en ”normal” kropp borde vara formad på

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att basera mitt självförtroende, basera min stabilitet inom och som mig själv, på att jag tror, och tolkar det som om människor i min omvärld tycker jag ser bra ut, och gillar att vara med mig – gillar att prata och interagera mig – och tycker att jag ser bra ut – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att således gå omkring i min värld och hela tiden vara uppmärksam på hur andra tittar på mig, hur andra rör sig i min omgivning, och konstant ha andra människor under uppsikt så att jag alltid ska veta om andra tycker jag ser bra ut, eller att jag ser ful ut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv såsom värdefull, och uppleva mig själv såsom självförtroende, när någon tittar på mig – och jag tolkar blicken och ansiktsuttrycket med vilket någon tittar på mig som om den personen tycker jag ser bra ut – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att hela tiden leva mig själv som självförtroende och inte tillåta och acceptera mig själv att hålla mig själv tillbaka, och vara rädd för att visa, och uttrycka mig själv runt andra människor – eftersom jag är rädd för att de ska tycka att min kropp är ful

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att endast vara bekväm med att visa mig själv, och uttrycka mig själv inför andra människor – när jag är säker på att andra människor tycker att jag ser normal ut, och har en någorlunda acceptabel kropp – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara bekväm med mig själv hela tiden, och ha självförtroende hela tiden – och inte låta mig självförtroende till mig själv vara begränsat och kontrollerat av vad jag tror att andra tror och tycker om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd, och nervös inför att röra mig själv bland andra människor – där jag kan bli sedd – eftersom jag är rädd för att någon ska tycka eller tänka att min kropp inte är särskilt elegant, eller vacker – utan istället klumpig, felformad, och ful

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha en idé inom mig själv av att jag bara kan vara lycklig, och bekväm med mig själv om jag har en kropp som andra tycker ser snygg ut, och vacker – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det finns ingen regel om att jag inte kan vara bekväm med mig själv, och lycklig med mig själv – om jag har en kropp som enligt samhällets normer är ”ful” – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas, och föra mig själv tillbaka hit – och låta mig själv vara avslappnad, och bekväm med och som min mänskliga fysiska kropp – oavsett hur jag ser ut

Självåtaganden

När jag märker att jag ser på mig själv, och på andra människor utifrån hur de ser ut – och jag värderar mig själv eller andra människan utifrån utseendet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att utseendet säger ingenting om människan – om varelsen som är bakom bilden – således åtar jag mig själv att sluta fokusera på det ytliga – och istället se djupet i mig själv och i människorna jag omger mig själv med varje dag

När jag märker att jag skapar min upplevelse av och som mig själv utifrån hur jag tror och misstänker att andra ser mig – såsom antingen att jag upplever mig själv som självförtroende, eller att jag upplever mig själv som värdelös; då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – jag behöver inte vara begränsad och styrd av mitt utseende, och av hur jag tror att andra ser mig – och jag behöver således inte skifta och gå ner och upp i hur jag upplever mig själv – utan jag kan vara stabil här med och som mig själv i varje andetag; således åtar jag mig själv att föra mig själv tillbaka hit – och vara stabil – och tyst inom och som mig själva – och leva här i och som andetaget – och inte definiera mig själv utifrån hur jag ser ut

När jag märker att jag upplever mig själv oroad och nervös inför att människor i min omvärld tycker att någonting är fel med mitt utseende – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det är onödigt och meningslöst att oroa mig själv inför hur andra ser mig, och att jag faktiskt slösar bort mina andetag här – som jag istället hade kunnat använda till att leva och uttrycka mig själv här; således åtar jag mig själv att sluta oroa mig själv inför hur jag ser ut och istället leva här

När jag märker att jag baserar min stabilitet och trygghet inom mig själv på hur jag ser ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – jag kan leva stabilitet och trygghet som mig själv ovillkorligt och utan att min stabilitet och trygghet är beroende av någonting – således åtar jag mig själv att leva stabilitet och trygghet som mig själv utan att låta detta influeras av hur jag ser ut

När jag märker att jag definierar och upplever mig själv som värdefull, och såsom att ha självförtroende – för att jag tror att någon tittar på mig, och tycker jag ser snygg ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det är begränsande att definiera mig själv utifrån hur jag tror andra ser mig – eftersom detta är en väldigt ostabil punkt som kan ändra från ögonblick till ögonblick – således åtar jag mig själv att inte definiera mig själv överhuvudtaget – utan leva andetag för andetag utan att skapa en definition av mig själv

När jag märker att jag inte tillåter mig själv att vara bekväm med mig själv, och uttrycka mig själv ovillkorligt, och utan rädsla – därför att jag är rädd för hur andra ser min kropp – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – det är begränsande att definiera mig själv utifrån min kropp, och att jag kan uttrycka mig själv ovillkorligt, och i fullständig bekvämlighet med mig själv oavsett hur jag ser ut; således åtar jag mig själv att vara fullständigt lugn, och bekväm med min kropp – och uttrycka mig själv i och som mitt andetag och inte oroa mig själv inför hur andra ser mig

När jag märker att jag är rädd för att röra mig själv inför andra människor, visa upp mig själv inför andra människor, därför att jag är rädd för hur andra ska se min kropp – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – jag behöver inte vara rädd för att visa upp min kropp, och jag behöver inte oroa mig själv för vad andra tycker om min kropp – det finns ingen regel, eller lag som säger att rädsla för hur andra ska se mig är en evig, och korrekt upplevelse som jag måste hålla kvar vid; således åtar jag mig själv att uttrycka mig själv obehindrat, fritt, och avslappnat – oavsett hur jag ser ut, och oavsett vad andra tycker eller inte tycker om mig

När jag märker att jag tror, och tänker att jag inte kan vara bekväm med mig själv, och tillfreds med mig själv, om jag inte har en ”bildperfekt kropp” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att detta är en idé som inte stämmer överens med verkligheten – för vem är det som bestämmer att jag inte kan vara tillfreds med mig själv, och bekväm beroende på hur min kropp ser ut? Det är ju jag! Det är ingen universell, och objektiv sanning att jag inte skulle kunna vara bekväm och tillfredställd med mig själv om min kropp är ful – således åtar jag mig själv att vara bekväm, och tillfreds med mig själv oavsett hur jag ser ut – och sluta döma mig själv utifrån vad det är jag ser i spegeln – och utifrån hur jag tror att andra reagerar och ser på min kropp

Dag 181: Rädd För Att Inte Ha Någonting Att Säga

Självskriverier

Den primära punkt som jag mött idag har varit en slags panik-, och ångestkänsla som dykt upp i vissa sociala situationer – när jag inte vetat vad jag skulle säga, eller inte vetat hur personen/personerna som jag umgås med kommer att svara på vad det är jag har sagt någonting.

Oftast så har det gått till som så att jag har sagt någonting – och sedan har den andra personen svarat, och därefter har jag inte vetat vad jag skulle säga – och rädslan har då stigit upp inom mig att ”jag undrar vad denna andra person tänker eller upplever på grund av att jag står tyst och inte vet vad jag ska säga?”.

Detta är en upplevelse som är väldigt talande för den karaktär jag accepterat mig själv som i större delen av mitt liv – nämligen – söka-efter-erkännande-karaktären. Och denna karaktär har jag levt ut på ett sådant sätt att jag placerat mig själv i alla möjliga komprometterande situationer endast för att få uppleva mig själv accepterad och erkänd. Och fortfarande när jag tar kontakt, och initierar kommunikation med människor så har jag en underliggande, och väldigt subtil känsla av att jag är den som är underlägsen, och det är jag som får någonting av den andra människan – och det är alltså jag som har någonting att förlora om denna andra människa inte skulle tycka om mig – och därför måste jag göra allt i min makt för att se till att denna andra människa fortsätter att tycka om mig.

Hela denna karaktär, och alla dess olika dimensioner har sin grund i ett faktum – och det är att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att erkänna, värdesätta, och acceptera mig själv – utan jag har istället sökt detta utanför mig själv. Och detta är således någonting som jag ska arbeta med idag och korrigera.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gripas av, och uppleva en känsla av panik, och ångest när jag inte vet vad jag ska säga – då jag kommunicerar och interagerar med människor i min värld – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att det är någonting dåligt att inte alltid ha någonting att säga, och att mitt värde är styrt av att den andra människan känner att den har en trevlig tid då den spenderar tid med mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva, och gå in i en känsla av ångest, och panik när jag inte vet vad jag ska säga – istället för att bara andas, ta det lugnt – och helt enkelt inse att jag inte har någonting att säga och att det inte är någonting dåligt, eller negativt – utan bara hur saker och ting är; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att helt enkelt luta mig tillbaka och inte tala när jag inte har någonting att tala och kommunicera om

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka tvinga mig själv att kommunicera även fast det inte finns någonting jag vill kommunicera om – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa, och medverka i och som en idé att det är ”bra att vara social” – och att ”det är bra att kunna prata med många människor” – i tron att desto mer människor jag kan prata med, och skapa kontakt med – desto mer stabil kommer jag bli, och desto mer kommer jag kunna förverkliga mig själv – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att andas och sluta söka efter mig själv i interaktion, och kommunikation med andra människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte låta mig själv slappna av när jag inte har någonting att kommunicera om, och inte göra en stor grej av att jag inte har någonting att säga – utan istället låta mig själv vara tyst, och inte kommunicera – och alltså släppa punkt av att känna det som om att jag bara ”måste” kommunicera, uttrycka mig själv – och på något sätt göra mig själv sedd eller hörd

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte sluta vara rädd för att inte vara andra människor tillfreds – och se, inse och förstå att om en annan människa upplever någon slags otillfredsställande gentemot mig – så handlar inte detta om mig – och det är ingenting personligt – eftersom det handlar om vad den andra människan accepterar inom sig själv såsom tankar och upplevelser

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta det personligt när jag tycker mig själv se att andra människor runtomkring mig inte tycker om att vara med mig, och inte tycker det är roligt att prata, och kommunicera med mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tycka att för att kunna tycka om mig själv – måste jag vara en ”populär” människa – och tydligen ha en ”positiv” inverkan och effekt på människor – och få människor i min omgivning att bli glada och känna det som om deras dag är fantastisk och positiv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte acceptera mig själv som en jämlik med människor i min värld – och således inte tro att jag måste tjäna människor i min värld och få dem att uppleva sig själva positiva, och glada för att jag ska kunna vara stabil inom och som mig själv – utan istället se, inse och förstå – att stabilitet är någonting som jag kan leva och uttrycka som mig själv – här – och ge till mig själv oavsett vad någon annan tycker eller känner gentemot mig

Självåtaganden

När jag märker att jag grips av en känsla av panik och ångest när jag inte vet vad jag ska säga till andra människor – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – det är ingen som helst farligt, eller dåligt att inte säga någonting – när jag inte har någonting att säga – utan det är fullständigt naturligt och någonting som jag inte behöver känna ångest eller fruktan för; således åtar jag mig själv att när jag inte har någonting att säga – att då inte säga någonting – och inte försöka pressa mig själv att prata bara för att jag tror att det är någonting som jag borde göra

När jag märker att jag tror, och tänker att jag måste säga någonting när jag är med andra människor – annars är jag tydligen inte tillräckligt social, och trevlig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att denna idén om att vara ”socialt trevlig” – är en absurd, och verklighetsfrämmande idé som i grunden bygger på att jag ska kompromissa och förtrycka mig själv för att försöka passa in; således åtar jag mig själv att sluta försöka passa in och istället uttrycka mig själv ovillkorligt – här – en och jämlik med och som mitt andetag

När jag märker att jag försöker tvinga mig själv till att prata även fast jag inte vill, eller har någonting att säga – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det finns ingen anledningen till varför jag borde tvinga mig själv att prata när jag inte vill, eller har någon vettig anledning att göra det – det är ju bara en automatisk idé som kommer upp inom och ingenting annat; således åtar jag mig själv att sluta tvinga mig själv att göra sådant som jag inte vill göra – om jag inte ser att det är bäst för mig att göra denna saken

När jag märker att jag gör en stor grej av att jag inte har någonting att säga, och att jag febrilt inom mig själv försöker komma på, eller konstruera någonting jag kan prata om och säga till andra – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det är okej att inte ha någonting att säga, och det är helt i sin ordning att vara tyst, och andas när detta är vad som existerar inom mig – jag behöver inte vara någonting mer än mig själv; således åtar jag mig själv att andas och sluta tänka för att försöka komma på någonting att säga – och istället uttrycka mig själv när någonting kommer inom och som mig själv som jag faktiskt vill säga – eller som jag ser är en sak som är bra att säga i beaktande av någon annans process

När jag märker att jag är rädd för att inte göra människor tillfreds – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att – denna rädslan för att inte vara tillfredställande är också den helt onödig – för vad skadar det egentligen att människor inte är glada vid att se mig, och tillfreds med mig – jo – ingenting – och således åtar jag mig själv att sluta försöka manipulera andra människor till att tycka om mig – och jag åtar mig själv att istället leva och uttrycka mig själv en och jämlik med och som min mänskliga fysiska kropp

När jag tar det personligt att andra människor inte verkar tycka det är trevligt, eller roligt att vara runtomkring mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – varför ska jag oroa mig själv, och ta det personligt vad andra tycker om mig? Jag menar – huvudsaken och det viktiga är ju att jag tycker om att vara med mig själv, och vad andra upplever är i slutändan deras eget problem – eftersom de har skapat det – och det har ingenting att göra med mig; således åtar jag mig själv att tycka om mig själv – och inte vara rädd för att vara mig själv

När jag märker att jag inte ser, och uttrycker mig själv som en jämlik med människor i min värld – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – jag är inte underlägsen andra, det finns inget jag saknar som jag måste hämta i en annan – utan jag kan ge mig själv acceptans, och fullständighet här – jag kan tycka om mig själv och inte behöva få erkännande av en annan att jag är tillräcklig; således åtar jag mig själv att stå upp som en jämlik med andra och ge mig själv acceptans och erkännande – och uttrycka mig själv här utan att söka efter att en annan ska acceptera och erkänna sättet som jag uttrycker mig själv på som korrekt och tillfredsställande

Dag 173: Att Bli Sin Egen Kompis

Självskriverier

Idag var det dags att återvända till min skola och jag fick träffa mina klasskamrater. Och jag noterade ett par intressanta saker om mig själv i förhållande till mina klasskamrater. Det var framförallt en sak jag lade märke till, och det var hur jag först när jag kom till skolan var lugn, och avslappnad – jag hade inte så många tankar på vem jag skulle vara med, eller prata med – eller hur jag skulle prata och kommunicera; men sedan när jag träffade mina klasskamrater – då ändrade sig detta.

Och när jag då började kommunicera med människor så kunde jag märke hur jag ofta fann att jag inte hade någonting att säga – det finns liksom ingenting inuti i mig som jag kunde se som någonting jag skulle vilja säga i det ögonblicket – men ändå letade jag febrilt inom mig själv efter någonting som jag kunde säga. Och tillslut hittade jag någonting som jag kunde säga, och så sa jag det – utan att egentligen vara intresserad, eller särskilt engagerad i vad jag pratade om – istället sa jag någonting för att kunna fortsätta prata med mina klasskamrater.

Det var också intressant att när jag väl började prata med mina klasskamrater, att jag väldigt sällan sa vad jag tyckte om saker. Om den jag pratade så något i stil med ”ja, den där skådespelaren – han är ju så tråkig!” – då sade jag – oftast – ”ja, visst är han det!” – utan att jag egentligen tyckte det – eller sade jag ett mumlande ”mmm…”.

Så – det är intressant att se hur jag kompromissar mig själv för att få passa in bland andra. Det är väldigt konstigt att jag håller på med detta för jag tjänar verkligen ingenting på det. Hoppet, och längtan som driver mig att kompromissa mig själv är längtan efter att få en riktigt, riktigt bra kompis, och att få bli populär och ansedd av andra – men trots mina väldigt tappra försök har min dröm aldrig manifesterat sig – vilket tyder på att det är något högst felaktigt med mina uträkningar; att kompromissa mig själv skapar inte det jag vill ha.

Och vad är det då jag vill ha? Jo – en kompis, och en grupp människor som accepterar mig, tycker om mig, och erkänner mig – så varför ger jag inte detta till mig själv då? Jo – för att jag inte vetat att man kunde göra det! Men nu vet jag att det går att leva ord som mig själv, och således ska jag träna mig själv på att vara den där vännen till mig själv – genom att jag verkligen tillåter mig själv att hålla om mig själv, hjälpa mig själv, och bry mig om mig själv.

Så – idag ska jag arbeta med de punkter som jag nämnt ovan om hur jag ändrar mig bland människor för att få uppleva närhet, och känslan av att vara omtyckt.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag är med andra människor, och jag inte vet vad jag ska säga – eller inte har någonting som jag vill säga – att då gå in i och som en panik, och en rädsla inom och som mig själv – och börja leta efter någonting relevant som jag kan säga; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa mig själv, och göra mig själv till för att på så vis försöka få andra människor att tycka om mig – och tycka att det är roligt att vara runtomkring mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag är runtomkring människor, att bli orolig och nervös för att jag inte ”tar tillvara” på stunden tillräckligt mycket – genom att prata, interagera och kommunicera med människor – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv tänka, och tro att jag måste prata med människor för att kunna ”ta tillvara” på ögonblicket tillräckligt mycket; istället för att se, inse och förstå att det inte handlar om vad jag gör – utan om vem jag är i och som ögonblicket

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag träffar människor, att bli nervös, rädd, och ängslig för att jag inte ska göra bra ifrån mig, och alltså uttrycka mig själv på ett sådant sätt så att människor känner sig bekväma runtomkring mig – och tycker det är roligt att vara i min omgivning – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta det personligt när människor i min omgivning verkar reagera negativt, och inte ha positiv upplevelse runtomkring mig – och då tänka att ”det är mitt fel” – och ”jag måste ändra på mig själv så att det inte händer igen”

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att vara tråkig och intetsägande när jag är runtomkring människor – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att människor pratar bakom min rygg när jag inte är i närheten, och säger att jag är tråkig, och intetsägande som en person – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mig till – och verkligen försöka visa vilken rolig prick jag är, och hur oberäknelig och humoristisk jag kan vara – när jag är runt andra människor – så att ingen ska kunna säga någonting dåligt om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte slappna av och tillåta och acceptera mig själv att uttrycka mig naturligt och avslappnat när jag är runt andra människor – och att inte oroa mig själv för hur andra människor värderar mig, eller vad de tycker om mig – utan istället fokusera på att andas här i och som min mänskliga fysiska kropp – och att uttrycka mig själv utan att hålla tillbaka mig själv, utan att försöka ändra mig själv – och utan att försöka visa mig själv inför andra såsom någonting jag faktiskt inte är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att spendera mitt liv att söka efter den där perfekta kompisen, den perfekta kompisgruppen – där jag kan uppleva mig själv accepterad, och uppskattad för vem jag är – och där jag kan känna det som att oavsett vad jag delar med mig själv av – så kommer dessa kompisar alltid att vara där för mig; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det jag känner att jag vill ifrån andra – är faktiskt vad jag vill ha från mig själv – och vad jag ännu inte tillåtit och accepterat mig själv att ge till mig själv; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att utveckla ett intimt och nära förhållande med mig själv – där jag accepterar mig själv, och alltid står vid min egen sida – och stöttar mig själv att vara effektiv och stabil i mitt leverne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att mitt sökande efter en kompis, eller en kompisgrupp där jag kan känna mig själv accepterad – är endast ett försök av mig att skapa ett substitut och ersätta mitt eget förhållande med mig själv – som är vad saknas; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att träna på att vara min egen vän, och min egen kompis – genom att leva, och uttrycka mig själv i mitt dagliga liv – på ett sådant sätt som är bäst för mig – och bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hoppas att någon utanför mig själv ska ge mig upplevelsen av att jag är hemma – att jag är accepterad – och att jag är tillräcklig – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fara runtomkring i världen, och söka överallt efter någonstans där jag kan känna mig hemma, och accepterad – istället för att se, inse och förstå – att det enda stället som finns där jag faktiskt kan känna mig hemma, och accepterad – är här med mig själv i och som varje andetag; och i detta förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att erkänna mig själv som detta hemmet – och leva självacceptans genom att sluta att fördöma mig själv för de olika upplevelserna, och tankarna jag har som kommer upp inom mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte acceptera mig själv såsom hem – och såsom stabilitet – och inse att det jag hela tiden letat efter utanför mig själv hela tiden har varit här som mig själv; och att det således inte finns någon anledningen att fortsätta leta, att fortsätta försöka hitta någon eller någonting som kan ge mig en känsla av att vara hemma – eftersom jag kan och har förmågan att ge mig själv ett hem – här som mig själv i och som varje andetag

Självåtaganden

När jag märker att då jag är med andra människor, och jag inte har någonting att säga, eller någonting jag vill säga – och jag då upplever rädsla, och ångest för att den andra människan ska tycka jag är tråkig eller obehaglig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser, och förstår att – om jag febrilt försöker hitta något vedertaget och accepterat samtalsämne bara för att få bli accepterad av en annan – då är detta faktiskt att kompromissa mig själv – och att förtrycka mitt ovillkorliga och naturliga uttryck av och som mig själv; således åtar jag mig själv att sluta försöka att hålla en ”normal” konversation – och jag åtar mig själv att istället uttrycka mig själv här i och som mitt andetag – en och jämlik

När jag märker, och ser att då jag är runtomkring människor – att jag blir orolig och nervös för att jag inte ”tar tillvara” på stunden tillräckligt mycket – genom att prata, interagera, och kommunicera med människor – då stoppar jag mig själv, och jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit till min kropp; och jag ser, inser och förstår att – det finns ingenting att ”ta tillvara” på – såsom någonting jag måste uppnå, eller klara av i ögonblicket – utan det enda som finns att göra är att fortsätta att andas – och röra mig själv i enhet och jämlikhet – och vara medveten om min kropp, och min omgivning – och vad som rent faktiskt och fysiskt händer – och inte göra ögonblicket till en mental sinnesupplevelse – utan istället se vad som verkligen är här och röra mig själv utifrån det; således åtar jag mig själv att sluta jäkta mig själv att försöka ”ta tillvara” på någonting – och istället åtar jag mig själv att leva – och ta tillvara på mig själv – genom att sluta att tänka, och uppleva – och istället vara här med och som min kropp en och jämlik

När jag märker att då jag träffar nya människor, eller bara människor överhuvudtaget, att jag då blir nervös, rädd och ängslig för att jag ”inte ska göra bra ifrån mig” – och alltså få andra människor att gilla mig; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit till min kropp; och jag ser, inser, och förstår att – det är absurt att jag vill att andra ska tycka om mig, och att jag kompromissar mig själv och gör mitt liv till ett helvete för att få uppmärksamhet av andra – istället för att jag bara åtar mig själv att gilla och tycka om mig själv; således åtar jag mig själv att sluta existera för att tillfredställa andra – och istället leva för att leva – uttrycka mig själv

När jag märker att jag upplever mig själv rädd för att vara tråkig, och intetsägande när jag är runtomkring människor; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit till min kropp; och jag ser, inser och förstår att – vad spelar det för roll om någon känner att jag är skittråkig? Jag menar – vad betyder det rent faktiskt och praktiskt för mig? Jo – ingenting – för absolut ingenting i mitt liv kommer att ändra på sig, eller påverkas av att någon tycker jag är tråkig – varför det är en helt irrelevant och irrationell rädsla att hålla kvar vid; således åtar jag mig själv att vara bekväm i mig själv och uttrycka mig själv naturligt och autentiskt och sluta bekymra mig för att någon i detta ska uppfatta och se mig som tråkig

När jag märker att jag inte tillåter mig själv att slappna av, och uttrycka mig själv avslappnat och naturligt runt andra människor – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit till min kropp; och jag ser, inser och förstår att – inget hemskt kan hända om jag slappnar av – för det är inte som om att jag är mer säker, och trygg när jag hela tiden går och är rädd – utan det enda som det leder till är att jag inte kan se vad som är här i min omgivning eftersom jag filtrerar allt genom ett lager av rädsla; således åtar jag mig själv att andas – och vara stabil här i och som min kropp – och låta mig själv slappna av och vara mig själv runt andra människor

När jag märker att jag söker efter den perfekta kompisen, eller den perfekta kompisgruppen – för att på så sätt försöka hitta ett hem, någonstans där jag kan känna mig accepterad och omtyckt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit till min kropp; och jag ser, inser och förstår att det jag letar efter inte är någonting som jag kan hitta utanför mig själv – utan är någonting som jag måste skapa som mig själv; således åtar jag mig själv att skapa mig själv som min egen vän, mitt hem – där jag lever som mig själv självacceptans

När jag märker att jag söker kontakt med andra för att skapa ett substitut och ersätta mitt eget förhållande med mig själv – genom att ha ett förhållande med en annan; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit till min kropp; och jag ser, inser och förstår att – jag kan aldrig uppnå det jag vill om jag inte ger det till mig själv – således kan ett förhållande aldrig tillfullo ge mig självacceptans – eller upplevelsens av att vara riktigt hemma i min egen kropp – eftersom detta är någonting som bara jag kan ge till mig själv; således åtar jag mig själv att ge detta till mig själv – och sluta försöka skapa ett substitut

När jag märker att jag söker mig själv utåt, och börjar titta utanför mig själv för att försöka ”hitta mig själv” – där jag antingen söker efter mig själv i någon människa, eller någon slags handling, eller utövning av någon slags aktivitet; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit till min kropp – och jag ser, inser och förstår att – jag finns alltid här – och att det finns ingen mig att leta efter, eller försöka hitta utanför mig själv; således åtar jag mig själv att i varje ögonblick andas och vara här med min kropp – och förstå att detta är allt som finns – detta är vem jag är – det är således HÄR jag är

När jag märker att jag letar utanför mig själv efter att få känna mig hemma, och välkomnad – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka till min kropp; och jag ser, inser och förstår att – jag är hemmet som jag letat efter, och att jag har förmågan – och möjligheten att skapa mig själv såsom ett hem för mig själv – genom att ta bort alla självmissbrukande beteenden och tankar som jag accepterat som mig själv inom mig själv – och istället utveckla mig själv till att vara uppriktig mot mig själv – och stötta mig själv att växa, expandera, och bli mer effektiv i mitt liv – och i min process; således åtar jag mig själv att sluta hoppas att få hitta ett hem – och istället skapa mig själv som ett hem till mig själv – genom att skriva, applicera självförlåtelse – och stabilisera mig själv i och som mitt andetag i varje ögonblick

Dag 128: Grupptryck

Självskriverier

Idag var jag i skolan, och våran klass blev introducerade till en ny lärare – i och med detta ville läraren att vi alla skulle presentera oss själva, och ge en kort beskrivning av vilka vi var.

Jag reagerade i nervositet, och ångest när läraren sa detta, och jag kunde märka hur mitt hjärta började slå hårdare, och snabbare. Det är intressant att jag blir såhär nervös inför att tala inför andra människor – vad är det som detta beror på?

Vad jag kan se så är det för att jag i grund och botten är väldigt mån om att andra människor ska tycka bra om mig, de ska tycka att jag är intressant, och rolig – och om de inte tycker så om mig så blir jag nervös, och obekväm och tror att jag har sagt eller gjort någonting fel. Ungefär från och med att jag började sjätte klass i grundskolan har jag känt mig litet utstött, och underlig i jämförelse med andra – vilket tagit sig själv uttryck i att jag ofta sökt mig själv till människor som jag trott kunde göra mig mer omtyckt och populär – och jag har spenderat mycket tid på att tänka på vilka människor jag borde umgås med för att bli omtyckt, och hur jag kan bli mer populär.

En fullständigt onödig tankebana som inte tjänar någonting annat till än att skapa ångest, nervositet, och underlägsenhet – samt framförallt – att jag inte kan uppskatta detta ögonblick här – eftersom jag konstant tänker på vad jag ska klara av, och göra i nästa ögonblick.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös, ängslig, och rädd när jag ska tala inför min klass – eller inför människor som jag inte känner – och genast börja undra om jag kommer säga någonting som andra människor inte tycker låter bra, eller om andra människor på grund av det jag säger inte kommer att tycka om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se mig själv i förhållande till andra människor såsom underlig, och underlägsen, och definiera mig själv såsom att sakna någonting i förhållande till andra – och tro att jag därmed måste slåss, och kämpa för att visa att jag duger i andras ögon

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna, uppleva, och tycka att jag inte duger – om inte andra människor verkar tycka att jag duger

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att andra människor ska tycka att jag har fel, och inte erkänna mig såsom att vara en normal, lättsam och trevlig människa om jag släpper all min rädsla och står upp i varje andetag utan att leva för att bli erkänd av andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att inte vara en del av en grupp, och inte vara erkänd av gruppen såsom att ha rätt uppfattning i fråga om en viss sak – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att lita på gruppens omdöme, i tron att bara för att fler människor inte tycker som jag – så betyder detta per automatik att jag har fel

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förtrycka, kompromissa, och hålla mig själv tillbaka i rädslan för att bli stigmatiserad och sedd av en grupp såsom en utböling

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som rädslan för att bli stigmatiserad och ansedd såsom korkad, dum, idiotisk, knäpp, underlig, konstig, onormal, äcklig – sammanfattat: ansedd såsom att ha något slags negativt värde i förhållande till andra; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att offra mig själv, och mitt liv – för att få bli ansedd, och definierad av andra såsom att ha ett positivt värde

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva mig själv underlägsen människor som verkar vara populära, och omtyckta – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro – att jag för att kunna uppleva mig själv såsom en jämlik bland andra människor – också måste vara populär, och omtyckt, och andra människors erkännande såsom att vara en normal, lättsam, trevlig, och rolig människa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa mig själv såsom någon som behöver gruppens stöd för att kunna fungera, och existera utan rädsla – i tron att om jag inte har gruppens stöd – att jag då är underlägsen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som rädslan att bli avvisad och nedvärderad av andra – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv – att när jag är med andra – att inom mig själv existera i och som en konstant medvetenhet av andra människor – där jag hela tiden försöker leta efter ledtrådar huruvida andra accepterar, eller avvisar mig – huruvida andra tycker att jag är en trevlig människa att vara runtomkring, eller huruvida andra tycker att jag är en jobbig och otrevlig människa att vara runtomkring

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera, och se mig själv såsom underlägsen gruppen – och se mig själv såsom att i förhållande till gruppen vara beroende – och tro att för att jag ska kunna erkänna mig själv, ge mig själv mening – och leva självförtroende, och självvärde – att jag då måste ha gruppens erkännande och vara sedd som en populär och omtyckt människa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa mig själv – genom att tro att jag måste söka efter socialt erkännande hos andra för att kunna erkänna mig själv, och för att kunna stå stabil inom och som mig själv och inte reagera i förhållande till de situationer jag möter

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera, och se emotionella upplevelser av rädsla och nervositet såsom korrekta, och naturliga upplevelser som inte kan undvikas – utan som är en naturlig del av människan och dennes biologi och därför inte kan stoppas, eller transcenderas – istället för att se, inse och förstå att rädsla, ångest, nervositet, ängslan, och underlägsenhet är alla upplevelser skapade av mig och som därför också kan stoppas av mig genom disciplinerad, hängiven, målmedveten applikation – att i varje ögonblick då jag märker att tankar kommer upp inom mig som har en inneboende natur av att vara baserade i rädsla, att då stoppa mig själv, ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit till andetag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte när jag pratar inför min klass – öva mig själv på att stå fullständigt stabil – trygg – och säker inom mig själv – och varje gång då en tanke, eller upplevelse kommer upp inom – att genast stoppa denna och ta mig själv tillbaka hit till andetaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter socialt erkännande i tron att om jag inte har socialt erkännande så betyder detta att jag är värdelös och saknar någonting – och att jag i förhållande till andra människor är underlägsen

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att acceptera mig själv – och vara stabil, trygg och lugn med mig själv oavsett huruvida jag har socialt erkännande eller inte – och således inse, se och förstå det överdrivna värde som jag placerat på socialt erkännande – eftersom jag faktiskt – rent praktiskt – inte behöver inte sådant erkännande för att röra mig själv – uttrycka mig själv – fungera och motivera mig själv i och som denna världen

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att när jag talar inför andra människor – att när jag interagerar med andra människor – att stoppa alla upplevelser och tankar som kommer upp inom mig – genom att andas, och föra mig själv tillbaka hit varje gång en sådan punkt rör sig inom mig; och således åtar jag mig själv att sluta söka erkännande av andra – och istället erkänna mig själv och således skapa frid inom och som mig själv genom att jag slutar att leta efter att bli omtyckt – och istället tycker om mig själv

Jag åtar mig själv att sluta definiera mig själv i förhållande till andra såsom att vara underlig, och underlägsen – och jag åtar mig själv att i och med detta sluta jämföra mig själv med andra människor, och sluta kommentera mig själv i förhållande till andra människor – och således åtar jag mig själv att erkänna mig själv som tillräcklig, och god nog – och således slappna av och vara nöjd med mig själv oavsett vad andra tycker om mig

Jag åtar mig själv att erkänna mig själv såsom tillräcklig, och god nog – oavsett vad andra tycker om mig

Jag åtar mig själv att gå min process att stoppa all min rädsla, ångest, och nervositet – i och som hängivenhet, målmedvetenhet, och självdisciplin – och således utvisa alla slags komprometterande upplevelser inom mig och skapa mig själv såsom att vara stabil – trygg – och självsäker i och som varje ögonblick

Jag åtar mig själv att inte se mig själv  såsom underlägsen och sämre än en grupp med människor – och således åtar jag mig själv att sluta söka efter att få bli accepterad och erkänd av en grupp med människor – och istället åtar jag mig själv att existera, och uttrycka mig själv här i och som varje ögonblick såsom stabil – trygg i mig själv – effektiv – och fokuserad – och inte förlora mig själv i sökandet efter att få bli erkänd av andra människor

Jag åtar mig själv att inte bli fruktad att bli stigmatiserad – och att inte tro att bara för att någon säger någonting som jag uppfattar vara avvisande, eller negativt – till mig – att jag för den sakens skull måste definiera, och skapa min upplevelse av och som mig själv i förhållande till vad jag ansett att den andra människan sagt om mig

Jag åtar mig själv att sluta offra mig själv för att få bli ansedd såsom att ha ett positivt värde av andra – och i detta åtar jag mig själv att sluta definiera mig själv utifrån den respons jag får av andra – att sluta skapa mig själv utifrån den respons jag får av andra – att sluta värdera mig själv utifrån den respons jag får av andra – att sluta begränsa mig själv utifrån den respons jag får av andra – utan istället stå stabil, och trygg inom och som mig själv i varje ögonblick

Jag åtar mig själv att sluta försöka uppnå en position hos andra människor av att vara ansedd och definierad såsom populär, omtyckt, och rolig – och istället åtar jag mig själv att fokusera på att vara självuppriktig i varje ögonblick – och stabilisera mig själv här – och assistera mig själv att i varje ögonblick andas effektivt – slappna av – och stoppa rädslor, och tankar som kommer upp inom mig

Jag åtar mig själv att sluta söka efter, och sluta begära att ha gruppens stöd och erkännande – och istället åtar jag mig själv att oavsett hur andra ser mig – att andas igenom de reaktioner som kommer upp inom mig såsom rädsla, ångest, och nervositet – och stå stabil här i och som min mänskliga fysiska kropp

Jag åtar mig själv att sluta medverka i och som min tendens av att inom mig själv konstant söka efter hur andra människor uppfattar mig – vad andra människor känner om mig – vad andra människor tänker om mig – vad andra människor tycker om mig – och istället åtar jag mig själv att ta mig själv tillbaka hit och stå stabil och trygg i mig själv i och som varje andetag – och uttrycka mig själv ovillkorligt utan att vara rädd för hur mitt uttryck av och som mig själv kommer att uppfattas av andra

Jag åtar mig själv att inte se, och definiera mig själv såsom underlägsen gruppen – och jag åtar mig själv att se, inse och förstå att jag inte behöver kopiera, och ta efter gruppens värderingar om jag ser att dessa värderingar inte är bäst för alla – och således åtar jag mig själv att leva självständighet, karaktärsfasthet, och orubblighet – i det att jag står fullständigt stabil och trygg i och som mig själv oavsett vad slags omgivning jag befinner mig själv i

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att jag inte behöver ha gruppens stöd för att stå stabil inom och som mig själv – utan att detta är någonting som jag kan ge mig själv i varje ögonblick – genom att stoppa all slags upplevelse – alla slags självkomprometterande tankar – och istället stå upp här i och som mitt andetag och leva såsom min mänskliga fysiska kropp

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att det finns ingenting sådant som en mänsklig natur – som tydligen är mig övermäktig och någonting jag inte kan styra över eller ha kontroll över – och således åtar jag mig själv att se, inse och förstå att allt som jag upplever inom mig själv kan transcenderas – stoppas – och tas bort – och att jag därmed kan återskapa mig själv såsom en människa som är fullständigt stabil, trygg, och lugn med sig själv

Jag åtar mig själv att då jag pratar med min klass – då jag pratar med klasskamrater – att öva mig själv på att stå stabil inom och som mig själv – och att inte tillåta och acceptera mig själv att börja tänka, och fundera på hur andra uppfattar mig – eller inte uppfattar mig – och således åtar jag mig själv att tillåta och acceptera mig själv att uttrycka mig ovillkorligt – utan självfördömande – rädsla – och självförintande tankar

Jag åtar mig själv att sluta söka efter socialt erkännande – i tron att om jag inte äger socialt erkännande – att jag då är värdelös och underlägsen andra – och istället åtar jag mig själv att leva och uttrycka mig själv i varje ögonblick fullständigt orubblig, och karaktärsfast – i det att jag står i och som integritet – i och som stabilitet – tyst och direktiv inom och som mig själv i varje ögonblick

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att jag inte behöver socialt erkännande – eftersom jag kan röra mig själv genom mitt eget beslut – motivera mig själv – stå stabil inom och som mig själv oavsett vad slags respons eller stimulus jag står inför – och således åtar jag mig själv att sluta jaga efter att få bli en del av en grupp – och jag åtar mig själv att istället stå stabil inom och som mig själv och uttrycka mig själv här såsom mitt andetag