Tag Archives: populär

Dag 287: Mina Egna och Andras Förväntningar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd, och känna ångest inför att jag inte står upp till de förväntningar jag tror att andra har gentemot mig, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att leva, röra mig själv, motivera mig själv, utifrån en utgångspunkt av att vilja bli erkänd av andra, och få andra att tycka om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå hur ofta jag medverkar i tankar inom mig själv, som har sin grund i att jag är rädd för vad andra tycker om mig, och att jag vill tillfredsställa människor runtomkring, så att jag under alla omständigheter vet jag är säker, och trygg, i det att alla människor i min omvärld tycker om mig, och gillar att vara runtomkring mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta beslut i min värld, och att leva, utifrån en utgångspunkt av att vilja säkerställa att jag alltid är omtyckt, och att jag alltid har ett stöd från andra människor i det som jag beslutar mig själv för att ta mig för, och göra med mitt liv – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att om jag inte har andra människors stöd, och konstanta uppvaktning, och om jag inte hela tiden kan vara säker på att andra människor upplever mig positivt, då är det någonting fel på mig, och då måste jag genast ändra mig själv för att se till så att jag tillfredsställer alla intressen i min omgivning

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta hänsyn till mig själv, till mina egna behov, och till mina egna intressen, utan istället gå in i en polaritet där jag endast ser till vad jag tror att andra människor tycker, och känner om mig, och där jag försöker framställa mig själv så positivt som möjligt för andra människor, så att jag därmed ska kunna känna mig själv omtyckt, älskad, och högt värderad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte träna mig själv på att vara självständig i mitt liv, och på att när jag tar beslut, att beakta allas positioner, och alla punkter av vikt, och att i detta inte bara beakta vad andra vill, eller känner, utan även beakta min egen position, och ta ett beslut som är bäst för alla, och som fungerar mest effektivt för alla involverade

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förtrycka mig själv såsom mitt naturliga, och ovillkorliga uttryck, när jag pratar, och interagerar med andra människor, eftersom jag är rädd, och orolig för hur andra ska uppfatta mig, och vad andra ska tycka, och känna gentemot mig, om jag uttrycker och rör mig själv ovillkorligt, och utan att hålla mig själv tillbaka; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett djupt, och att förstå att jag an ge mig själv gåvan att vara avslappnad, lugn, och bekväm med mig själv här i och som min mänskliga fysiska kropp, och att jag inte behöver ett erkännande av andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte andas effektivt här med och som min mänskliga fysiska kropp, och att se att rädslan, och tankarna som kommer upp inom mig i förhållande till att inte vara omtyckt, och inte vara älskad av andra, dessa punkter är inte riktiga, utan endast så pass verkliga som jag gör dem; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ge mig själv såsom min mänskliga fysiska kropp uppmärksamhet – HÄR – där jag inte fokuserar på energier, där jag inte fokuserar på det inre mentala snacket – utan jag istället har min närvaro här med och som min fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att det finns inget riktigt hierarkiskt slavförhållande som jag måste knäböja gentemot i form av rädsla och ångest, utan dessa mentala punkter är någonting som jag skapar inom mig, och någonting som jag tillåter och accepterar att influera, och ha en effekt i mitt liv; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett djupt andetag, och att öva mig själv på, och träna på att leva stabilitet, och på att ge uppmärksamhet till vad som är fysiskt här i detta ögonblick – till det som jag kan ta på, och röra på, och bevisligen interagera med

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att leva i och som en underlägsenhet, och en rädsla inför andra människor, där jag tror och tänker att jag inte kan vara, och inte är värdig att vara en jämlik med andra människor, utan att jag är helt enkelt fördömd till ett liv i och som underlägsenhet, där jag måste leva i rädsla, och att det helt enkelt bara är min natur, och det är min lott i livet; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas, och föra mig själv tillbaka hit – till min kropp – till min fysiska närvaro och applikation HÄR; och därmed inse att jag kan styra, dirigera, och förändra min upplevelse och applikation av mig själv här och att jag inte är dömd att leva ut på något specifikt sätt

Således, när jag märker att jag går in i rädsla, och underlägsenhet, och börjar leva, strukturera, och beslut i mitt liv, utifrån att vilja tillfredsställa andra, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att det beslut som är bäst för alla, involverar alla, och inte bara några personer, således måste jag ta alla i beaktanden, även mig själv, och se vad slags handling, och åtgärd som innebär det som är bäst; således åtar jag mig själv att inte fokusera på att tillfredsställa någon specifik person – utan istället tillfredsställa det som är bäst för alla

Enhanced by Zemanta
Advertisements

Dag 270: Sökandet Efter Erkännande

i-need-loveEn tendens som jag lagt märke till inom mig själv i sociala situationer är att min fokus, och uppmärksamhet vandrar från min fysiska kropp, från vad det är jag gör här – till att fundera på, och undra över vad andra gör – och hur jag kan uttrycka mig själv med andra för att få någon slags positiv respons.

Varför gör jag detta? Jo – svaret är att detta är ännu en dimension av att söka erkännande av andra, och att det är någonting som jag automatiserat – att genast i gruppsituationer fokusera på andra människor, istället för att fokusera på mig själv, och uttrycka mig själv självuppriktigt i och som varje andetag. Lösningen är att värdesätta, och att erkänna mig själv, och sluta försöka skapa detta genom att människor i min omvärld ger mig erkännande.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av att söka efter andras erkännande i sociala situationer, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inom mig själv när jag är bland andra människor automatiskt börja söka efter att få uppmärksamhet, och efter att göra mig själv hörd, och sedd – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte naturligt, och avslappnat agera här med andra människor, och i detta sluta söka, och sluta försöka uppnå någon slags position gentemot andra människor, utan istället uttrycka, och röra mig själv här i enhet och jämlikhet med och som min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag rör mig runtomkring andra människor, skapa alternativa dimensioner inom mig själv, och förlora mig själv in i sinnet, in i tankar, och in upplevelser, där jag ser situationen utifrån hur jag tror att andra ser på mig, och att jag tänker inombords på hur jag ska kunna agera, och leva för att på så vis säkerställa att jag är omtyckt, och att jag har en position bland andra människor där jag vet att jag är säker

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte andas och interagera, och socialisera med andra människor i enhet och jämlikhet, här med och som mitt andetag – och sluta försöka bli, och vara någonting för andra – och istället vara mig själv, avslappnad, och tillfreds med mig själv, och utan att söka bli någonting mer än mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag närmar mig en social situation, att då genast betrakta, och definiera mig själv som underlägsen, och uppleva den sociala situationen som en uppförsbacke där jag måste etablera mig själv bland andra människor, och jag måste forcera mig själv framåt, och visa mina framfötter, och verkligen ge mig fan på att få uppmärksamhet, och erkännande – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte andas, och leva HÄR – och istället för att ge mig själv en definition att jag är underlägsen, istället se mig själv här med och som mitt andetag – och interagera i enhet och jämlikhet, utan att jag är överlägsen, men inte heller underlägsen – utan jag är här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i interaktioner med andra uppleva en press att etablera mig själv, och göra mig själv sedd – och uppleva det som om att jag måste i varje situation marknadsföra mig själv, och se till att jag får en publik som tycker om vad jag gör – i tron att om jag inte har en sådan publik, om jag inte har en mängd människor som håller av mig, och som ser mig som en nära vän – att jag då är värdelös, och att mitt liv inte är av något värde för jag har inte levt på ett sådant sätt att andra erkänner, och bekräftar mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv inte se, inse, och förstå att jag inte behöver uppleva mig själv underlägsen, och sämre än andra människor, och när jag närmar mig, och interagerar i en grupp, så finns det ingen anledning, och en praktisk orsak till varför jag ska söka efter erkännande – jag menar jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra det viktigare för mig att andra ska tycka om mig, istället för att jag ska vara lugn, och bekväm här med och som min kropp när jag interagerar, och kommunicerar med andra

Självåtaganden

När jag märker att jag börjar vara i mitt huvud, där jag föreställer mig hur jag pratar med människor, och att jag säger saker, och går det, och sedan dit, och gör mig själv sedd, och hörd – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag inte behöver hålla kvar vid denna begränsande idén om mig själv, om att jag måste bli erkänd av andra – jag menar jag kan leva, och uttrycka mig själv fullständigt bekvämt med mig själv utan att andra tycker om mig, och erkänner mig; således åtar jag mig själv att leva HÄR och vara HÄR med mig själv i varje andetag och inte planera i mitt sinne hur jag ska bete mig, och prata inför andra

Jag åtar mig själv att vara med mig själv, och värdesätta mig själv – genom att sluta söka efter andras erkännande, och istället erkänna mig själv – genom att vara med mig själv i detta ögonblick och fysiskt känna, och uppleva detta ögonblick, och vara här totalt – istället för att skapa en alternativ framtid i mitt sinne där jag söker efter acceptans från människor i min omvärld

Enhanced by Zemanta

Dag 245: Kroppen Min – Raka Fötter (Del 32)

Jag fortsätter med min serie bloggar om hur jag definierar, och ser på min kropp – och idag kommer jag skriva om, och arbeta med punkten om hur jag inte gillar att mina fötter pekar utåt – istället för att vara naturligt riktade rakt framåt

Självförlåtelse

1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma, och definiera mina fötter såsom att inte vara acceptabla, och godkännbara när de inte riktar sig rakt framåt, utan istället spretar ut litet mot sidorna – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa, och medverka i en idé om hur mina fötter borde se ut – och tro att om mina fötter inte ser ut som den idén som existerar i mitt huvud säger att mina fötter ska se ut – att det då är någonting fel med mina fötter

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att utan någon som helst tvekan lita på rösterna i mitt huvud, och lita på en idé, och en känsla som kommer upp inom mig – som antyder att någonting är fel med mina fötter, och på det sättet mina fötter ser ut – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ANDAS – och att föra mig själv tillbaka hit – och se, inse, och förstå att jag kan inte på något sätt lita på den rösten som kommer upp i mitt huvud, och tro att den rösten är jag – och vill mig väl – för det finns absolut ingenting som tyder på det – istället är rösten helt automatiserad och kommer upp inom mig utan min inblandning

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli hjärntvättad till att automatiskt fördöma min kropp när jag tittar mig själv i spegeln, och då i förhållande till mina fötter – tänka att mina fötter inte ser tillräckligt raka ut i jämförelse med min idé i mitt huvud om hur fötter borde se ut; och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skämmas för, och fördöma mig själv för att jag har denna typ av tankar mot min kropp – och tänka att jag p.g.a. detta är ytlig, och utseendefixerad – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att identifiera, och definiera mig själv i förhållande till min utseendefixeringstankar – istället för att se, inse, och förstå att det är ett automatiserat program – någonting som inte har någonting att göra med mig utan som är helt utom min kontroll – d.v.s. tills jag tar tillbaka min kontroll vilket jag gör nu – genom att applicera denna självförlåtelsen; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta fördöma mig själv för min utseendefixeringstendens – och istället lära mig hur denna fungerar och därmed kunna stoppa denna acceptans inom mig

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att acceptera att utseende är hur jag ska värdesätta mig själv, och andra människor – och att det är genom bilder i mitt huvud som jag bestämmer hur andra är, och vad deras styrkor, och svagheter är – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ifrågasätta denna utgångspunkt – och i detta se att det finns mer till livet, mer till mig själv, mer till denna fysiska existens här – än bilder – och att bilder inte på något sätt kan beskriva, och visa helheten av vad som är här – eftersom det är en fysisk, materiell, och sensationell upplevelse – alltså ingenting som kräver en bild för att förstås; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt, och kontrollerad av bilder – istället för att se vad som är här bortom bilderna som möter mitt öga – och förstå att det finns mer än vad jag tror och att för att se detta mer måste jag släppa taget om min tendens att fixera vid utseende – och vid bilder

5. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gräva in mig själv i en grav – och isolera mig själv inom mig själv i en karaktär av att vara utseendefixerad – genom att tro, och tänka att utseende är allt som betyder någonting, och att utseende är allt som är av vikt, och värde – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte vidga mitt sätt att se på värld, och att vidga min förståelse av världen – och att se att utseende är inte allt – utseende är faktiskt irrelevant och har ingenting att göra med att leva – med att uttrycka mig själv – och med att acceptera, och älska mig själv – utseende är någonting genetiskt som har inprogrammerats genom kroppens DNA och har ingenting att göra med MIG som en levande varelse av kött och blod – som en individ vars existens inte är förutbestämd av det som har varit; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta definiera mig själv i förhållande till hur jag ser ut – och istället etablera mig själv här i och som stabiliteten av varje andetag – där ingenting annat existerar än detta andetag – och detta ögonblick – här

Självåtaganden

1. När jag märker att jag fördömer, och definierar mina fötter såsom att inte vara acceptabla, och godkännbara när de inte riktar sig rakt framåt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att mina fötters riktning är irrelevant så länge de fungerar effektivt – jag menar – jag har sjukt mycket viktigare saker att göra på denna jorden under denna kort tid jag kommer vara här än att oroa mig själv över mina fötters riktning – så; jag åtar mig själv att sluta bry mig själv om irrelevanta saker som mina fötters riktning och istället fokusera på vad som är viktigt, och vad som måste göras på denna jorden för att skapa en värld som är bäst för alla – på alla sätt och vis

2. När jag märker att jag utan tvekan litar på en röst i mitt huvud som säger att mina fötter inte är tillräckligt raka, och inte tillräckligt snygga – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att – denna rösten är inte JAG det är en automatiserad del av mig själv som jag inte har skapat i medvetenhet – och som nu springer omkring inom mig utan någon slags riktning, eller styrning; således åtar jag mig själv att dirigera denna punkten inom mig själv – att inte lita på vad som kommer upp inom mig utan istället stoppa punkten – och endast lita på sådant som jag har skapat – som jag har utvecklat inom mig själv i medvetenhet och förståelse om vad det är jag gör

3. När jag märker att jag automatiskt fördömer min kropp då jag tittar mig själv i spegeln, och att jag har antingen en positiv eller negativ upplevelse – för båda upplevelser är fördömanden; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att min upplevelse har ingenting att göra med hur min kropp ser ut – min spegelbild är faktiskt inte vad jag reagerar på – utan min idé om min spegelbild, mina förutfattande meningar om hur jag borde, eller inte borde se ut – således åtar jag mig själv att sluta titta på min kropp utifrån en utgångspunkt av att ha en idé om hur jag borde se ut – och jag åtar mig själv att istället se mig själv HÄR utan en upplevelse – se min kropp här utan någonting mer eller mindre än min kropp – alltså bara titta på, och observera min kropp utan någon reaktion

4. När jag märker att jag ser mig själv, andra människor, och denna världen utifrån bilder – att jag värdesätter vad som är här utifrån färg, form, utseende, dimensioner, mått, och bildliga egenskaper – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag genom att se värden utifrån denna utgångspunkt av bilder – och endast titta på saker såsom att vara en fin bild, eller en ful bild – att jag begränsar mig själv, och min intimitet, mitt förhållande med denna världen – och att jag låter mig själv inte lära känna, förstå, och vara intim med vad som är här – eftersom allt jag ser är en bild, och inte den faktiska manifestationen av ett visst uttryck, av en viss punkt som är framför mig, och som delar mitt ögonblick med mig; således åtar jag mig själv att se bortom bilderna – att se bortom mitt första intryck – och istället se vad som är bakom bilderna – såsom livskraften som är inom vart ting – och som finns runtomkring mig såsom denna levande världen jag befinner mig i – men som jag aldrig tillåtit mig själv att uppskatta, eller se – eftersom jag varit för upptagen med att definiera, och se denna världen utifrån bilder

5. När jag märker att jag lever utifrån en utgångspunkt, tänker utifrån en utgångspunkt – att utseende är allt som betyder någonting, och att utseende är det viktigaste som existerar i mitt liv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att utseende är något som jag indoktrinerats till att värdesätta bortom allt annat – och att jag gjort detta bl.a. därför att det i människans konsumeristiska system ses som någonting ofattbart viktigt – såsom det allra viktigaste – men om man tittar på punkten i sunt förnuft går det att se att utseende inte är viktigt – det är endast ett slags kulturell hjärntvätt som inte har någon betydelse i fråga om vem man är som människa – i fråga om vad det är man hänger sitt liv till, och gör med den tiden man har här på jorden – alltså egentligen en fullständigt irrelevant punkt; således åtar jag mig själv att se att det finns MYCKET MER VIKTIGARE SAKER i detta livet än utseende – jag menar utseende är i grund och botten irrelevant, men har blivit till viss del relevant för ens överlevnad i detta system genom att människor värderar utseende som någonting värdefullt – men i sin renaste form är utseende inte en punkt som influerar ens förmåga att leva i, och uttrycka sig själv i denna världen

Enhanced by Zemanta

Dag 226: Kroppen Min – En Fin Profil (Del 13)

Idag fortsätter jag bloggserien om min kropp – och idag kommer jag arbeta med punkt 12) på den lista som jag inledde denna bloggserie med – och det är punkten om att jag gillar mina käkben, och kindben – jag tycker de ger en fin profil till mitt ansikte

Så – i denna blogg kommer jag applicera självförlåtelse, och stadga självåtaganden – för därefter i mitt dagliga liv korrigera och ta bort denna upplevelse av mig själv.

Självförlåtelse

1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa ett positivt fördömande, och en positiv upplevelse gentemot mina käkben, och kindben – och tänka inom mig själv att jag tycker att de ger en ”fin profil till mitt ansikte” – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv utifrån mitt utseende, och att se mig själv såsom en bild – vars värde utgörs av huruvida jag ser ”fin ut” eller inte – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att gå djupare in i och som min kropp – och se att det finns mer till mig – mer till min kropp – och mer till livet än en bild – vars profil verkar och ser ”fin” ut

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag är bland människor, och någon människa tittar på mig – och tittar på mitt ansikte – att då tänka, och uppleva inom mig själv att den där människan kollar säkert på mig på grund av min ”fina profil” – och på grund av hur mitt ansikte ser ut – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att – jag genom att prata i mitt huvud, och hitta på diverse anledningar om varför människor tittar på mig – eller varför människor inte tittar på mig – tar mig själv bort från min mänskliga fysiska kropp – bort från min närvaro av och som mig själv här i varje andetag – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas, och föra mig själv tillbaka hit – och träna mig själv på att vara här – med och som min kropp – i och som varje andetag

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på mitt ansikte, och hur jag tror, och upplever att andra ser, och upplever mitt ansikte – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att fokusera, och koncentrera mig själv på att leva – att ge uppmärksamhet till mig själv här som min mänskliga fysiska kropp – och att träna mig själv på att leva som närvaro här – med och som mig själv – och således sluta ge allt av mig själv till en bild – till en upplevelse – till en känsla inom mig själv – och således istället fokusera på att leva, och uttrycka mig själv fysiskt här i och som varje andetag

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bibehålla, och definiera mig själv utifrån ett minne – vari min mamma sa till mig att mina kindben, och mina käkben är vackra – och att mitt ansikte är bildskönt, och attraktivt – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag är mer än ett minne – jag är mer än en bild – jag är mer än en känsla, och en upplevelse av att jag känner mig själv ”attraktiv” – och snygg – jag är – eller har i vart fall potentialen – av att leva och uttrycka mig själv HÄR – med och som min kropp – i enhet och jämlikhet – vari det inte finns någonting mer, eller mindre än mig själv här som denna fysiska verklighet – som min kropp – såsom fullständig närvaro i detta ögonblick

5. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa, och medverka i och som ett tankemönster som lyder att ”jag har ett snyggt ansikte” – och att ”jag är mer attraktiv än vad vanliga människor är” – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv utifrån mitt utseende – och att begränsa mig själv och tänka att – jag är endast värdefull till den grad andra människor validerar, och erkänner min idé om mitt ansikte – att jag är snygg, och attraktiv – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att låta mig släppa denna punkten – och låta mig själv istället leva, och uttrycka mig själv som mitt andetag – och låta varje ögonblick vara fullkomligt och utan att jag behöver bli någonting mer – verka såsom någonting bättre – eller få ett erkännande av någon såsom att jag är snygg, och attraktiv

Självåtaganden

1. När jag märker att jag medverkar i, och definierar mig själv utifrån ett positivt fördömande, och en positiv upplevelse gentemot hur mina käk-, och kindben ser ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att mina kind-, och käkben består av ben – består av molekyler, celler, och atomer – och att de i grund och botten är en fysisk massa som är jämlik i alla fysiska manifestationer i denna världen – således är min upplevelse gentemot dessa kroppens uttryck i separation från min mänskliga fysiska kropp – eftersom det är en subjektiv, och kulturellt skapad upplevelse – som jag tillverkat genom att observera min omgivning, och genom detta lärt mig vad som är ”snyggt, och fult” – således åtar jag mig själv att se mina kindben, och käkben här – såsom ingenting mindre än kind-, och käkben – och att stabilisera mig själv inom mig själv och stoppa tankar – stoppa all separation från min mänsklig fysiska kropp som uppstår inom mig

2.När jag märker att en annan människa tittar på mig, och jag vid det tillfället börjar fantisera, drömma om, och fundera över vad den människan tyckte om mitt ansikte – och tänka att den människan säkert tyckte att jag hade ett ”fint” ansikte – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag har ingen aning om vad andra tycker om mitt ansikte, och vad jag tror mig själv se i andra är faktiskt vad jag själv upplever, och tycker i förhållande till mitt ansikte – således åtar jag mig själv att sluta att skapa och livnära ett energipositivt förhållande med mitt ansikte – och istället fokusera på att vara här med mitt ansikte i och som enhet och jämlikhet – genom att känna – uppleva – och vara intim med mitt ansikte här

3. När jag märker att jag fokuserar, och koncentrerar mig själv på andra människor, och tänker på vad andra kan tänkas tycka om mitt ansikte – och om hur min profil ser ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – när jag funderar på vad andra tänker om mig – då förlorar jag mig själv – och låter mitt förhållande med mig själv gå upp i rök – således åtar jag mig själv att koncentrera, och fokusera på mig själv – och göra detta praktiskt genom att vara medveten om mitt andetag – och medvetet andas in och ut och vara närvarande om min kropp här

4. När jag märker att jag håller kvar vid, och definierar mig själv utifrån ett minne, vari min mamma nämnt att jag haft ett vackert ansikte, och att mina kind-, och käkben ger mig en vacker profil – och att jag är bildskön – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag slutar att definiera mig själv som bildskön, eller som snygg, eller som attraktiv – och ser att dessa punkter endast är idéer, och ord – men inte faktiska och substantiella bevisbara punkter – de existerar bara i den mänskliga tankedimensionen – och inte i verkligheten; således åtar jag mig själv att leva i verkligheten – och vara fokuserad, och koncentrerad på verkligheten här – och inte ge efter, och förlora mig själv i och som sinnet

5. När jag märker att jag medverkar i och som ett tankemönster som lyder att ”jag har ett snyggt ansikte” – och att jag är mer attraktiv än vad vanliga människor är” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår – att jag är precis som alla andra människor – och min kropp fungerar, och existerar precis som alla andra kroppar – och att idén om att vara snygg, och attraktiv – det är just det – en idé – och ingen fysisk, faktiskt verklighet – således åtar jag mig själv att andas – och att stabilisera mig själv här med och som min mänskliga fysiska kropp – och att andas och låta mig själv uppleva själva den fysiska manifestationen av och som min kropp – som inte är en bild – utan som är ett fysiskt och substantiellt uttryck här – ett levande ting

 

Enhanced by Zemanta

Dag 223: Kroppen Min – Den Finniga Näsan (Del 10)

Idag fortsätter jag bloggserien om min kropp – och idag kommer jag arbeta med punkt 9) på den lista som jag inledde denna bloggserie med – och det är punkten om att jag gillar inte att jag har små finnar på näsan, och kinderna – små pormaskar – jag tycker inte det ser snyggt ut

Så – i denna blogg kommer jag applicera självförlåtelse, och stadga självåtaganden – för därefter i mitt dagliga liv korrigera och ta bort denna upplevelse av mig själv.

Självförlåtelse

1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att små finnar på min näsa, och på mina kinder inte är åtråvärda – utan att de är fula, och äckliga, och borde utrotas – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att reagera emotionellt negativt på dessa finnar, och pormaskar vid min näsa – istället för att se, inse och förstå att mina finnar, och pormaskar inte är dåliga – de är inte negativa – de är inget dåligt i sig själva – utan det är jag som har skapat en idé om dem – utifrån ett skönhetsideal som inte är praktiskt, och som inte tar hänsyn till hur kroppen fungerar och uttrycker sig självt

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa, och medverka i och som ett skönhetsideal, om att min hud ska vara blank, glänsande, slät, och jämn – och ha en och samma färg – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa mig själv, och min kropp – genom att jag spenderat mitt liv till att försöka uppnå detta skönhetsideal, och undvika att manifestera min hud till det motsatta utseendet – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att se min hud här – utan att fördöma min hud, utan att skapa en reaktion, eller upplevelse mot min hud – utan jag tittar bara min hud här en och jämlik och observerar min hud

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att någonting är fel på mig eftersom jag har finnar, och pormaskar vid min näsa – och att jag inte borde ha dessa finnar, och dessa pormaskar, utan att jag istället borde ha en slät, och jämn hud – som är utan några missfärgningar, utan några finnar, utan någonting som kan indikera att huden är en organism som inte är bildperfekt – utan som är skapad utifrån de förutsättningar som finns på denna jord – och som framkommit genom en lång tids utveckling – och som därför inte kan vara så ensidig till sitt uttryck att den bara ser ”perfekt” ut – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se min hud för vad den är – och för vad dess funktion är – och inte för hur den ser ut

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé, och en tro att man är mer värd som människa om man inte har pormaskar, eller finnar vid näsan, eller någon annanstans på kroppen – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att min hud inte är till för att vara bildperfekt, inte är till för att vara ett sexuellt objekt, inte är till för att se snyggt ut – utan är till för att assistera min mänskliga fysiska kropp att kunna fungera i denna verkligheten – vilket min hud gör utmärkt

5. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta över, och kopiera andras oro, och fördömande gentemot hud som har pormaskar, och finnar – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ifrågasätta detta fördömande – att ifrågasätta huruvida det faktiskt är sunt förnuft att fördöma mitt ansikte, min hud, min näsa, och min kinder för att visa pormaskar, och finnar är allokerade på dessa platser – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att dessa fördömanden är inte sunt förnuft – det är aldrig sunt förnuft att fördöma mig själv – utan vad som är sunt förnuft är att acceptera, och uppskatta mig själv – här – i och som enhet och jämlikhet med och som min mänskliga fysiska kropp – i sin helhet

Självåtaganden

1. När jag märker att jag tänker att de små finnarna, och pormaskarna på min näsa, och mina kinder är fula – och att jag vill att de ska försvinna – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att pormaskar, och finnar är inte fula – utan de är finnar, och pormaskar – de är en viss sorts manifestation som inte är bättre eller sämre än en ren kind utan finnar, och pormaskar; och således åtar jag mig själv att acceptera hur min kropp ser ut – och vara tillfreds med och som min mänskliga fysiska kropp

2. När jag märker att jag medverkar i, och tänker att jag bör se ut som ett skönhetsideal, om att min hud ska vara blank, glänsande, slät, och jämn – och en och samma jämna färg – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att denna idén om hur min hud borde se ut är ett kulturell påhitt – någonting som skapats utifrån att medverka i tankar, och att definiera olika slags kroppar som att vara olika värda, på en sådan basal, och meningslös grund – såsom hur huden ser ut – således åtar jag mig själv att släppa denna kulturella idén – och istället se på var människa – och se på mig själv – utan att fördöma min hud – och evaluera min hud såsom antingen bra eller dålig

3.När jag märker att jag tänker, och tror att det är någonting fel på mig eftersom jag har finnar, och pormaskar på min näsa – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – för det första – det är ingenting personligt att ha finnar, eller pormaskar – det säger ingenting mig som en levande och uttrycksfull varelser här – och för det andra är det dumt, och begränsande att definiera mig själv utifrån min hud – och tro att jag måste se ut på ett visst sätt för att vara korrekt; således åtar jag mig själv att fullt och heltut acceptera mitt, och andras utseende – och sluta fördöma mig själv, och andra utifrån en så meningslös, och oviktigt sak som utseende

4. När jag märker att jag skapar, och medverkar i och som en idé om att man är mer värd som människa om man inte har pormaskar, eller finnar vid näsan, eller någon annanstans på kroppen – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det är inget fel att ha finnar, och pormaskar – och en människa som inte har finnar eller pormaskar är inte mer värd än en människa som har finnar och pormaskar – således åtar jag mig själv att sluta värdera mig själv, och andra utifrån hur huden ser ut på kroppen – och istället se kroppen som en enhet – och utifrån dess praktiska funktionalitet – och inte utifrån utseende

5. När jag märker att jag använder andra människors sätt att vara, och uttrycka sig själv – såsom att ha fördöma hud utifrån utseende – såsom huruvida huden har pormaskar, och finnar – eller inte – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag kan inte lita på – och jag kan inte leva mitt liv efter vad slags idéer och levnadsätt är promulgerade och allmänt accepterade i samhället i stort – eftersom dessa allt som oftast inte är baserade på sunt förnuft; således åtar jag mig själv att ifrågasätta de utgångspunkter jag lever utifrån – och säkerställa att det jag lever är sunt förnuft – och inte bara någonting som jag kopierat av andra

Dag 211: Socialitetskaraktären – Fysisk Upplevelse, och Konsekvens (Del 5)

Idag kommer jag att gå igenom dimensionerna fysisk upplevelse, och konsekvens.

7) Fysisk upplevelse

Självförlåtelse
1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in och som en fysisk upplevelse av mig själv av att uppleva en press i mitt solar plexus, och en upplevelse av att inte kunna sitta still – utan känna mig rastlös i min kropp – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att denna fysiska upplevelse indikerar att jag har gått in i, och blivit besatt av socialitetskaraktären – vari jag känner det som om att jag måste röra mig själv, och jag måste göra någonting – för att kunna känna mig själv tillräckligt accepterad, och omtyckt i den sociala grupp vari jag befinner mig

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterad mig själv att uppleva mig själv fysiskt pressad, och rastlös – som om jag inte kan koppla av och vila i min kropp för jag känner det som om att jag konstant måste röra mig själv till nästa ställe, till nästa plats – och som om att jag måste hitta nya relationer, nya sociala kontakter – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas på så sätt att jag slappnar av i min kropp – och att jag låter mig själv vara och uppleva mig själv bekväm i och som min fysiska upplevelse av mig själv – och jag inte ger någon uppmärksamhet till emotioner, tankar, och känslor – utan istället fokuserar på att andas och slappna av i och som min kropp

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i och som – och existera i en fysisk upplevelse av att känna det som om att jag inte kan sitta stilla – och som om att jag kommer förlora mig själv, och bli alltför pressad, och obekväm i min kropp – om jag sitter kvar, och inte medverkar i de tankar, och upplevelser som kommer upp inom mig – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att träna på att andas ut de upplevelser av att känna mig själv pressad som kommer upp inom mig – och koncentrera mig själv på att andas effektivt här med och som min mänskliga fysiska kropp – och inte skapa en upplevelse av mig själv av att känna det som om att jag inte kan vara här med min kropp

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå – att när jag upplever en press över mitt solar plexus, och en slags irritation i min kropp – som om att jag känner det som att jag måste röra mig för att kunna slappna av – då ser, inser och förstår jag att jag har gått in i socialitetskaraktären – och att denna fysiska upplevelse har sitt bränsle i att jag medverkar i vissa typer av tankar, och upplevelser – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på att andas här – och föra mig själv tillbaka till min mänskliga fysiska kropp – och inte medverka i upplevelser – utan istället medverka i och som min fysiska kropp – och min fysiska medverkan i denna världen

Självåtaganden
1. När jag märker att jag går in i, och medverkar i en fysisk upplevelse av mig själv att känna en press i mitt solar plexus, och en upplevelse av rastlöshet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att detta är tecken på att jag är besatt av socialitetskaraktären – och att jag inte låter mig själv uttrycka mig själv i enhet och jämlikhet med min mänskliga fysiska kropp; således åtar jag mig själv att stoppa mig själv – att andas – och att istället uttrycka mig själv här i enhet och jämlikhet med min mänskliga fysiska kropp – genom att vara avslappnad – lugn – och bekväm inom mig själv – och min kropp

2. När jag märker och ser att jag upplever mig själv fysiskt pressad, och rastlös, som om jag inte kan koppla av och vila i min kropp – för att jag känner det som om att jag måste röra mig själv till nästa plats – till nästa situation – till nästa utmaning – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – detta är ett tecken på att jag är besatt av socialitetskaraktären – och att jag således genom detta visar mig själv att jag har en möjlighet att här stoppa, och transcendera denna karaktär – genom att ändra min fysiska upplevelse av och som mig själv – således åtar jag mig själv att andas medvetet på ett sådant sätt att jag slappnar av i min kropp – och sjunker tillbaka i min kropp här

3. När jag märker att jag upplever mig själv pressad, och obekväm i min kropp – och hur jag vrider mitt huvud runtomkring mig för att titta på vad andra gör, och hur andra upplever sig själva – och jag känner det som om att jag måste ”göra någonting” för att kunna sluta uppleva mig själv såhär – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag är i detta ögonblick besatt av socialitetskaraktären – och att jag just nu låter mig själv styras och dirigeras, och motiveras av denna karaktären – och således åtar jag mig själv att stoppa mig själv – att andas och slappna av här med min kropp – och istället för att fokusera på vad som är runtomkring mig – istället fokusera på att andas här med och som min kropp i enhet och jämlikhet

4. När jag märker att jag börjar titta förstrött runtomkring mig, som om jag letar efter någonting som kan göra mig hel – och som kan göra så att jag känner mig själv mer viktig i ett ögonblick – och jag då börjar titta på andras sociala interaktioner – och börjar söka efter eventuella möjligheter att interagera med andra människor – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att detta är ett program av och som socialitetskaraktären – eftersom det inte är någonting som jag gör av min egen fria vilja – inget jag gör genom ett beslut – utan någonting som jag gör p.g.a. en upplevelse som kommer upp inom mig; således åtar jag mig själv att sluta medverka i denna fysiska upplevelsen – och istället åtar jag mig själv att dirigera mig själv fysiskt här – och vara specifik och exakt med min fysiska rörelser – och veta varför jag rör mig – hur jag rör mig – och när jag rör mig – och att träna mig själv på att stå som den direktiva principen bakom mina handlingar

8 ) Konsekvenser

Självförlåtelse
1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att en konsekvens av att medverka i och som socialitetskaraktären – är att jag överger mig själv – och att jag inte ger uppmärksamhet till mig själv – eftersom jag är upptagen med att leta efter andras uppmärksamhet, och försöka göra mig själv tillräckligt sedd, och hörd, för att få människor i min omgivning att acceptera mig som sin vän – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag överger mig själv – och får inget tillbaka – för de sociala relationer som jag etablerar i denna karaktären är ändå inte riktiga – utan driven av att jag förändrar mig själv för att få andra att tycka om mig

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att en konsekvens av socialitetskaraktären är att jag inte tillåter mig själv att vara mig själv och att skapa och etablera riktiga, substantiella, och genuina förhållanden med människor i min värld – för allt jag bryr mig om i denna karaktären är att få bli omtyckt – inte att faktiskt uttrycka mig själv – dela med mig av mig själv – och leva – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte leva – och att inte ge uppmärksamhet till att vara mig själv – och låta mig själv interagera i denna världen utan oro för vad andra känner eller tycker om mig

3. Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att en konsekvens av att jag medverkar, och lever utifrån socialitetskaraktären – är att jag inte tillåter mig själv att vara bekväm med mig själv, och leva i varje ögonblick – och låta varje ögonblick i mitt liv vara fullständigt – totalt – och komplett – och detta är eftersom jag i socialitetskaraktären låter mig själv leta efter och söka efter någonting mer – som är där ute – och där borta – någonstans vid horisonten – istället för att jag lever här – med och som min kropp – i enhet och jämlikhet

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att en konsekvens av att jag tillåter mig själv att medverka i och som socialitetskaraktären – är att jag inte låter mig själv leva tillfullo – och att jag istället för att leva – låter mig själv vänta på en dag då mina begär ska förverkligas – för att endast då – den dagen – kunna leva – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv leva varje dag – och låta varje dag vara den ultimata dagen – den dagen då jag ger mitt allt för att uttrycka mig själv – ha roligt – och gå min process här till liv till fullo – och således låta mig själv leva utan ånger

Självåtaganden
1. När jag märker att jag medverkar i och som socialitetskaraktären – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att en konsekvens av att medverka i socialitetskaraktären är att jag inte tillåter mig själv att ge mig själv uppmärksamhet – och att jag låter mig själv vara fejkad, och icke-genuin i relationer med andra människor – således åtar jag mig själv att sluta medverka i denna karaktären – och istället ge mig själv uppmärksamhet, och träna mig själv på att vara genuin och autentisk i interaktioner med andra människor

2. När jag märker att jag medverkar i och som socialitetskaraktären, då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att en konsekvens av att medverka i och som socialitetskaraktären är att jag inte låter mig själv etablera, och skapa riktiga, substantiella, och genuina förhållanden med människor i min värld – vilket naturligtvis är en förlust för min del och den andra människans del – och således åtar jag mig själv att sluta medverka i denna karaktären – och istället för att ha som utgångspunkt i skapandet av sociala relationer – att jag ska bli omtyckt – istället ha som utgångspunkt att jag ska uttrycka mig själv – vara mig själv – dela med mig av mig själv – och helt enkelt uttrycka mig själv avslappnat och självständigt här

3. När jag märker att jag medverkar i och som socialitetskaraktären, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att en konsekvens av att jag tillåter och accepterar mig själv att medverka i och som socialitetskaraktären – är att jag inte låter mig själv slappna av och leva varje ögonblick i mitt liv tillfullo – och leva mig själv komplett – totalt – fullständigt – här – eftersom jag i socialitetskaraktären hela tiden söker efter att få någonting mer – söker efter att få bli accepterad; således åtar jag mig själv att sluta medverka i och som socialitetskaraktären – och istället leva HÄR – i varje ögonblick – i varje andetag – tillfullo och utan att sakna någonting – och utan att försöka bli någonting mer än mig själv här

4. När jag märker att jag medverkar i och som socialitetskaraktären, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att en konsekvens av att medverka i och som socialitetskaraktären – är att jag inte låter mig själv leva här – idag – i detta ögonblick – utan att jag istället väntar på den illusoriska ultimata dagen – då mina begär ska bli tillfredställda och jag äntliga ska kunna känna mig själv tillräcklig för att vara tillfredställd med mig själv och leva; således åtar jag mig själv att inte medverka i denna karaktären – och istället öva mig själv på att leva tillfullo och totalt i varje ögonblick – i varje situation – i varje andetag – och sluta hoppas på, och vänta på den ultimata dagen – den ultimata dagen är alltid här – när jag bestämmer att den är här

Enhanced by Zemanta

Dag 175: Göra Mig Till För Att Få Bli Omtyckt

Självskriverier

De senaste dagarna har jag tränat mig på att praktiskt förändra mig själv i ögonblick, och det har varit väldigt enkelt faktiskt. Den primära punkten som jag praktiskt arbetat med att förändra är min tendens att undvika att ta kontakt med nya människor, eftersom jag känner mig själv obekväm, rädd, eller nervös runtomkring nya människor – och denna punkt har jag arbetat med genom att helt enkelt ta kontakt med nya människor.

Så – idag hände det sig som så att jag tog kontakt med en kvinna och började prata med henne. Och samtidigt som jag gjorde det så andades jag, och observerade mig själv – och jag kunde märka en hel del intressanta beteenden av och hos mig själv som jag inte tidigare lagt märke till. Det som framförallt stod ut var att jag blev litet nervös, och jag började prata snabbare och mer hetsigt – och jag blev mer falskartad i sättet jag uttryckte mig själv på; vilket betyder att jag spelade mer än roll istället för att jag uttryckte mig själv naturligt och autentiskt här.

Det är intressant att jämföra hur jag upplever mig själv inombords, och hur jag använder min kropp när jag kommunicerar med män i jämförelse med kvinnor – för jag är faktiskt två helt olika personer. När jag är med män är jag mer stabil, lugn och bekväm inom mig själv – och när jag är med kvinnor är det som om att jag konstant står på mina tår för att försöka hitta sätt att vara på som ska kunna tillfredsställa kvinnan, och få henne att tycka om mig. När jag är med män bryr jag mig inte alls på samma sätt vad de tycker om mig.

Av vad jag kan se så grundar sig denna nervositet och stirrigheten jag känner runt kvinnor i punkten att jag känner mig själv underlägsen kvinnor, och ser mig själv såsom att vara ”i deras våld” så att säga; alltså jag tror att om en kvinna skulle ogilla mig, och säga att mig att hon inte vill prata med mig – att då detta skulle vara någon slags fatal förlust för min del som inte är reparerbar, och detta i sin tur har nog att göra med att jag under min uppväxt i förhållande till kvinnor har känt mig lite som en loser, och alltid tyckt att jag varit ”fel ute”.

Därför ska jag arbeta med denna punkten idag – och gå igenom den med självförlåtelse, självåtaganden – och sedan ska jag leva dessa praktiskt i min värld för att således ändra punkten.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös, och känna mig själv obekväm när jag interagerar med kvinnor – eftersom jag är rädd inför att bli avvisad – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att om jag blir avvisad – att detta då är någonting farligt, hemskt, och som kommer att förgöra mig fullständigt – och göra mig helt utskämd; istället för att se, inse och förstå att det inte är någonting farligt, eller dåligt att bli avvisad och att det inte behöver påverka mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna och uppleva mig själv beroende av att få erkännande av kvinnor i min verklighet av att jag är rolig, trevlig, och omtyckt – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mig själv till, och att fejka mig själv – för att lyckas få erkännande från kvinnor i min värld – och för att få bli ansedd, och definierad av kvinnor i min värld såsom att vara en omtyckt människa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig skakig inombords när jag är i närheten av kvinnor, och uppleva det som om att hela min verklighet, och grunden för min existens kan bli bortryckt från mina fötter utan att jag kan göra någonting åt det, eller förhindra det – för när som helst kan tydligen en kvinna säga till mig att ”du är ful” – och ”jag tycker inte om dig” – och detta skulle då vara så himla hemskt att jag inte längre skulle veta vem jag är; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att – så himla hemskt skulle det faktiskt inte vara – utan jag gör det hela hemskt i mitt huvud och genom att medverka i emotionella reaktioner som kommer upp inom mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd, och nervös för att bli förödmjukad när jag är runt kvinnor, genom att någon kvinna ska säga till mig att ”du är ful” – eller att ”du inte passar in” – eller att ”du är konstig” – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i mitt förflutna ta det personligt när kvinnor ”hackat” på mig och sagt dylika saker till mig – istället för att tillåta och acceptera mig själv att se, inse, och förstå att vad andra människor säger om mig är inte någonting som jag behöver ta personligt eller låta definiera vem jag är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av att få veta att kvinnor i min värld tycker om mig – i tron att om kvinnor inte tycker om mig så är det någonting fel på mig – och någonting jag gör är dåligt, och måste genast ändras på; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera min stabilitet, och min beslutsamhet, och självsäkerhet inom mig själv i förhållande till vad jag tror att kvinnor tycker och tänker om mig – i tron att jag kan bara vara stabil och effektiv när jag vet att kvinnor tycker om mig och ser mig som en normal, och effektiv manlig närvaro

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka förtröstan och stöd hos kvinnor i min verklighet – i tron att jag kan bara veta att jag är accepterad – och jag bara leva självacceptans när jag vet att människor i min omvärld – och då framförallt kvinnor – accepterar mig och ser mig som en naturlig och självklar del av sin vardag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter erkännande, och acceptans hos kvinnor i min omvärld – i tron att jag duger ingenting till förens någon kvinna i min värld har sagt till mig att vad jag gör är duktigt, och bra – och förtjänar ovationer; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa mig själv, och bygga mitt liv utifrån premissen om att jag måste bli älskad av kvinnor för att jag ska kunna älska mig själv – och således ta beslut, och leva på sådana sätt att jag ska kunna manipulera kvinnor till att tycka om mig – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att älska och tycka om mig själv, och inte längre söka efter – och försöka få erkännande från någon annan utan istället ge detta till mig själv

Självåtaganden

När jag märker att jag blir nervös, och känner mig själv obekväm när jag interagerar med kvinnor – eftersom jag är rädd för att bli avvisad; då stoppar jag mig själv, tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det faktiskt finns ingen relevant och rationell rädsla i förhållande till att bli avvisad – för skadar det mig att bli avvisad? Påverkar det mig att bli avvisad? Nej – det gör det inte – och således försöker jag skydda mig själv mot någonting som faktiskt inte är farligt; således åtar jag mig själv att uttrycka mig själv och inte längre hålla mig själv tillbaka i och som rädslan inför att bli avvisad

När jag märker att jag känner, och upplever att jag är beroende av att få erkännande av kvinnor i min verklighet; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag är självklart inte beroende av någon annan för att erkänna mig själv – det är någonting jag kan göra här genom att helt enkelt se att jag andas, och är här – således erkänner jag min egen existens för mig själv; därför åtar jag mig själv att erkänna min egen existens – och sluta söka efter att få och uppleva en känsla av att en annan erkänner och validerar min existens

När jag upplever mig själv skakig inombords då jag är i närheten av kvinnor – och upplever det som om att hela min verklighet, och grunden för min existens när som helst kan bli bortryckt under mina fötter; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – naturligtvis kan inte hela min existens försvinna, och jorden dras undan under mina fötter bara för att jag är i närheten av en kvinna; således åtar jag mig själv att föra mig själv tillbaka hit – och stå här på jorden – och andas igenom min upplevelse – och se att jorden inte försvinner

När jag märker att jag blir rädd, och nervös för att bli förödmjukad när jag är runt kvinnor, genom att någon kvinna ska säga till mig att ”du är ful” – eller att ”du inte passar in” – eller att ”du är konstig” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser, och förstår att – det spelar ingen roll vad en annan säger om mig för i slutändan är det jag som bestämmer vem jag är, och hur jag upplever mig själv; således åtar jag mig själv att bestämma att jag är tillräcklig oavsett vad en annan säger om mig – och att jag står stabil och tyst inom och som mig själv här

När jag märker att jag gör mig själv beroende av att vara säker på att kvinnor i min värld tycker om mig, och gillar mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – det är begränsande att vilja att alla ska tycka om mig, eftersom jag då inte uttrycker mig själv utan hela tiden är fast i rädslan för att jag inte ska vara korrekt, eller tillräcklig för andra; således åtar jag mig själv att andas och uttrycka mig själv ovillkorligt här oavsett vad andra måhända tycka om mig – jag åtar mig själv att inte längre frukta att vara ogillad

När jag märker att jag söker förtröstan och stöd hos kvinnor i min verklighet, i tron att jag kan bara veta att jag är accepterad, när andra människor accepterar mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – jag kan acceptera mig själv och behöver ingen annan att göra det åt mig; således åtar jag mig själv att acceptera, och tycka om mig själv här – och uppskatta mig själv

När jag märker att jag gör mig till inför kvinnor för att få deras omtanke, och erkännande – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – jag behöver inte göra mig till och manipulera andra människor att vara på ett visst sätt mot mig för att jag ska kunna leva och uttrycka omtanke och erkännande med och som mig själv – eftersom det är någonting som jag kan ge till mig själv här – och helt enkelt leva och uttrycka mig själv som oavsett vad det kan tänkas att andra tycker eller tänker om mig; således åtar jag mig själv att sluta vänta på att tycka om mig själv – och istället tycka mig själv i och som varje andetag här