Tag Archives: praktisk

Dag 326: Beslut Fria Från Emotioner

Idag spelade jag Civilization IV, vilket är ett strategispel där man styr sin egen nation – och man ska med diverse knep försöka roffa åt sig makten från de andra spelarna.

Det var fascinerande att observera mig själv när jag spelade, för jag märkte hur jag tenderade att bli mycket involverad i spelet, och att jag reagerade i sådana känslor som ilska, bedrövelse, ångest, att känna mig bedragen och förråd, sårad, och även hämndkänslor kom upp inom mig; allt för att mitt låtsasimperium i ett dataspel inte utvecklades såsom jag hoppades.

Det är fascinerande, för mitt riktiga liv kan liknas vid detta. I mitt riktiga liv identifierar jag mig själv på samma sätt med mina tillgångar, min framtid, mina planer, och idéer – jag har drömmar om att mitt imperium, d.v.s. mitt liv, ska växa och förbättras – och ofta blir jag ängslig och nervös att mina förhoppningar inte ska infrias. På samma sätt som i spelet blir jag alltför upptagen av mina ambitioner, och drömmar, att jag inte kan se klart vad som är bäst för mig, och att jag inte kan förhålla mig själv objektiv, och praktisk.

Jag observerade nämligen att jag i spelet tog beslut för att jag kände mig sårad, och bedragen, och jag ville ge igen med samma mynt, och ta tillbaka det som rätteligen var mitt, när faktum var att ett sådant drag för mig spelet inte var särskilt gynnsamt för mig. Det fanns nämligen andra saker som skulle fungerat bättre för mig – men det var beslut som jag ignorerade eftersom jag istället agerade utifrån vad jag upplevde. På samma vis är det i mitt liv – och här kan jag ta ett exempel från mina mentala exkursioner vad gäller att planera för min framtid; dessa framtidsplaner har ofta varit styrda av vad jag känt – istället för praktiska överväganden. Istället för att se vad som skulle kunna funka, ser jag till vad som känns mest övertygande, låter bäst, eller upplevs som roligast – men detta är inte ett effektivt sätt att leva på. Effektivast är om man tar varje ögonblick i beaktande och att man frågar sig vad som är den praktiskt mest förnuftiga riktningen. Endast om man tar beslut på basis av ett sådant resonemang kan man göra beslut som är effektiva.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta beslut utifrån hur jag känner mig, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta det personligt när mina förhoppningar inte infrias, och när mina planer inte löper såsom jag tänkt mig, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli emotionell, och upprörd, och börja ta beslut, och agera utifrån en utgångspunkt av att hämnas, ge igen, och försöka ta tillbaka det jag upplever att jag förlorat – istället för att jag andas – tar ett andetag – för mig själv tillbaka hit – och tittar på vad som är ett praktiskt, förnuftigt, och effektivt beslut som fungerar för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att agera utifrån en emotionell upplevelse, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur jag komprometterar mig själv när jag agerar utifrån en emotionell upplevelse, och hur jag faktiskt skapar ännu mer problem för mig själv, eftersom jag inte tar i beaktande den praktiska och reella situation jag befinner mig själv i – utan istället ser jag bara vad jag vill se – och jag agerar utifrån hur jag upplever mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se till att när jag tar beslut – att jag är klar inom mig själv – att jag ser hela bilden framför mig – att jag ser och överväger alla alternativ – och att jag tittar på det händelseförlopp som utvecklats objektivt och praktiskt – och inte utifrån en emotionell upplevelse eller reaktion

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte låta mig själv stabilisera sig mig själv – andas – och titta på hela händelseförloppet – titta på hela min verklighet – och inte låta mig själv handla överilat och impulsivt – utan jag istället lugnt och i tysthet inom mig själv överväger vad som är bäst för mig – och att jag inte agerar kortsiktigt endast för stunden – utan att jag ser saken i ett längre perspektiv – och att jag ser och planerar framåt och inte bara agerar för stunden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta det personligt, bli arg, och känna mig själv sårad, och vilja hämnas, när jag upplever det som om att någon sviker mig, eller utnyttjar att jag befinner mig i en svag situation, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta det personligt, och sedan börja agera för att hämnas, och förgöra den andra personen, istället för att se, inse och förstå att när jag agerar från denna utgångspunkt så försvagar jag mig själv ännu mer, och jag agerar kortsiktigt, jag agerar för att få ut någonting i just det ögonblicket, och uppleva någon slags positiv känsla av revansch – men saken är den att jag inte effektivt och framgångsrikt planerar för min framtid och således skapar jag en situation där någonting ännu värre kan komma att hända i framtiden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att så länge jag låter mig själv ta saker och ting personligt kan jag inte se klart – och jag kan därför inte ta effektiva beslut – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att genast och direkt när jag upptäcker och lägger märke till att jag tar någonting personligt – att då korrigera mig själv – att föra mig själv tillbaka hit och medvetet titta på situationen och ögonblicket objektivt – och leta efter praktiska – effektiva – och långsiktiga lösningar som kommer gynna inte bara mig utan även alla andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det egentligen inte finns någonting att ta personligt, utan att det är jag som gör det personligt – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att träna mig själv på se min omvärld – och det som händer objektivt och med klarhet – och således träna mig själv på att ta beslut som inte är baserade på en känsla eller en emotion

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att när jag ser att jag tar någonting personligt, att då genast stoppa mig själv, ta ett andetag, och se på saken objektivt, se på saken utan känslan, utan emotionen, och se på vad som händer och vilka praktiska lösningar som finns för att lösa den uppkomna situationen – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att när jag agerar utifrån en emotion, för att jag tagit någonting personligt, då kan jag inte se hela bilden, jag kan inte se vilka handlingar som är bäst, och vilka handlingsalternativ jag har, utan istället blir min värld svart och vit

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att låta mig förstå människor i min omvärld, förstå varför de handlar som de gör, förstå varför de tänker som de gör, förstå varför de säger om de säger, och således inte låta mig själv ta saker personligt, utan istället förstå orsakerna bakom vad som händer i min värld, för om jag förstår orsakerna, då kan jag agera objektivt och handha situationen på ett sätt som ger det bästa resultatet för alla involverade parter

Självåtaganden

När jag märker att jag tar någonting personligt, och jag vill handla, och ta ett beslut utifrån en emotion, för att hämnas, ge igen, eller för att ge utlopp för min känsla av jag blivit orättfärdigt behandlad, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag åtar mig själv att istället se på situationen objektivt – att titta på vilka handlingsalternativ jag har – inte från en utgångspunkt av att ge utlopp för någons slags emotion –utan istället för att skapa en lösning som ger bäst resultat för mig – och de andra parterna som är involverade – eftersom jag förstår att ett beslut baserat på en emotion alltid är ineffektivt – eftersom det inte baserat på den faktiska och reella verklighet jag lever i – utan på en känslomässig tolkning av vad som sker

Enhanced by Zemanta

Dag 324: Ledarskap

Ledarskap – vad är det för någonting?

Min förståelse av ledarskap har varit att det är förmågan att inverka på, styra, och påverka andra i min omgivning. Det är förmågan att vara auktoritativ och att ta beslut som andra sedan följer. Naturligtvis har jag några bilder som existerar inom mig gällande vad som symboliserar en ledare – och det är den stereotypa mansfiguren som står framför en stor publikmassa – han skriker ut ord, använder en kraftfull retorik, och får tillslut människohopen framför att jubla, bli lyriska, och sträcka upp sina händer i luften och skrika ledarens namn.

Efter att jag lyssnat på några intervjuer om ledarskap (se här) har dock min förståelse av vad det innebär att vara en ledare ändrat sig diametralt. Vad som uttrycks i dessa intervjuer är att ledarskap börjar med en själv – och att den centrala förmågan som involveras i ledarskap är färdigheten att kunna leda och styra sig själv.

I dessa intervjuer rekommenderas att man går igenom och släpper alla de definitioner och idéer man tidigare haft om ledarskap – eftersom detta krävs för att man sedan ska kunna omdefiniera ordet ledarskap, för att sedan kunna leva det praktiskt. I det följande ska jag därför arbeta med självförlåtelse och släppa mina nuvarande definitioner i förhållande till detta ord.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se och definiera ledarskap i formen av en idé och en bild av en auktoritär man som står och håller ett medryckande tal till en stor församling människor – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv från ordet och applikationen av ledarskap – och se ledarskap som någonting jag endast kan göra i förhållande till andra människor – istället för att se, inse och förstå att ledarskap är någonting som jag först och främst måste leva med och som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé av ledarskap, och ledare, att en sådan måste vara överlägsen, och bättre än de som följer, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag för att leva ordet ledarskap måste ha följeslagare, och att jag måste ha människor som ser upp till mig, som värdesätter mig, och som ser mig som viktig och oumbärlig för framtiden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé och en bild av att en ledare alltid måste veta svaret på frågor, aldrig får tveka, och att en ledare ska vara självrådig, och inte låta sig inspireras, eller lyssna på vad andra säger – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ledarskap är den praktiska förmågan av att jag leder och dirigerar mig själv – att jag bestämmer vem jag är – hur jag lever – och varför jag lever – och att jag således inte längre följer efter de tankar, känslor och emotioner som kommer upp inom mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se, och definiera ledarskap såsom någon som är förmer, som är en äldre man med stor erfarenhet, som har pondus, och självförtroende, och vars auktoritativa närvaro fruktas av andra, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa begreppet, och ordet ledare, till att existera som en död idol, som endast en bild, och en fiktiv presentation – istället för att fråga mig själv hur jag kan leva ledarskap praktiskt, fysiskt, och faktiskt här i och som varje ögonblick – och hur jag framförallt – kan praktiskt leda mig själv genom mina dagar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att en ledare måste ha följeslagare, istället för att se, inse och förstå att en ledare är någon som dirigerar sig själv, någon som styr sig själv, motiverar sig själv, och bestämmer sin riktning i livet – och således behöver en ledare inte några följeslagare

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att associera ledare med framgång, överlägsenhet, seger, och triumf, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se det som en statusposition att vara ledare, och tro att det tydligen gör mig mer än vad andra är om jag är i en position av att vara en ledare; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag – föra mig själv tillbaka hit till och som min mänskliga fysiska kropp – och se att jag kan leva ledarskap här – att ledarskap bygger på mig själv och vem jag är inom mig själv – bygger på vem jag är i mina beslut – vem jag är i mina överväganden – vem jag är i mina tankar – och att det inte handlar om att vara bättre än andra – utan att det handlar om att skapa mig själv direktivt i och som varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se, och definiera det som åtråvärt att vara ansedd som en ledare, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera ledare såsom att vara förmer, och bättre än ’vanliga människor’ – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att en ledare aldrig kan vara förmer eller bättre än en annan människa – eftersom en ledare i grund och botten är en människa – och ingenting mer eller mindre – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ovillkorligt släppa taget om idén om ledaren såsom att vara överlägsen – och förstå att ledarskap inte handlar om status eller prestige – utan ledarskap handlar om vem jag är i och som varje ögonblick – och varje andetag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag är för svag för att stå upp som en ledare inom mig själv – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv, och hålla mig själv tillbaka, och skapa en självförminskande definition och förståelse av mig själv – och att tro att jag inte kan stå upp – förändra mig själv – och implementera ordet ledarskap i mitt dagliga liv och leverne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att jag måste bli äldre innan jag kan stå upp som en riktig ledare – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa ordet ledare till en viss ålder – till ett visst utseende – till ett visst sätt att röra sig på och kommunicera på – istället för att se, inse och förstå att ordet ledare handlar om vem jag är i varje ögonblick – där själva kärnfrågan är huruvida jag styr och dirigerar mig själv i aktiv medvetenhet i varje ögonblick – eller om jag låter sinnet styra mig och bestämma vem och hur jag ska vara

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att inte begränsa ordet ledarskap – att se att ledarskap inte handlar om följeslagare, det handlar inte om status eller prestige, det handlar inte om att vara förmer eller mindre – utan det handlar om vem jag är – och det är i grund och botten en livsprincip – ett sätt att leva på – som inte har någonting med sinnet att göra – utan det är ett fysiskt och kroppsligt uttryck i varje ögonblick

Jag åtar mig själv att inte begränsa mig själv – och att förstå att jag kan förändra och dirigera mig själv till att stå upp och leva som ordet ledarskap – och att jag inte överhuvudtaget behöver ge mig själv en förminskande definition och tro att jag inte kan leva ordet ledarskap – och således åtar jag mig själv att stå upp – röra mig själv – och motivera mig själv att leva och uttrycka mig själv som ledarskap – och börja med projektet och utmaningen att leda mig själv

Enhanced by Zemanta

Dag 310: Är Stress Praktiskt?

Stress är inte bra för kroppen och för närvarande är det någonting jag låter min kropp gå igenom p.g.a. hur jag reagerat gentemot det faktum att jag om inom några dagar skriver min tentamen. Sunt förnuft är att jag kan studera inför min tentamen, göra ett bra resultat, ta hand om min kropp och samtidigt må utmärkt inom mig själv – stress behöver alltså inte existera utan det är märkligt nog ett val som jag gjort för mig själv i fullständig omedvetenhet.

Jag har alltså ett program inom mig som gör att jag blir stressad inför diverse utmaningar, och just i fråga om denna punkt jag möter nu i förhållande till stress rör det sig om en tanke, om att jag inte har tillräckligt med tid, och att jag p.g.a. att jag inte har tillräckligt med tid, därmed inte kommer hinna att studera allt relevant material, samt i och med detta inte få ett tillräckligt bra betyg på min tentamen för att stå upp till de förväntningar jag skapat inom mig själv av vilket slags betyg det är jag borde få på min tentamen.

Den stress jag upplever är alltså JAG – varför? Eftersom JAG har skapat den – i och med att jag ser på min stress utifrån detta perspektiv möjliggör för mig själv att förändra mig själv som stress, helt enkelt på den grund att jag är stress och alltså kan jag dirigera och styra mig själv såsom stressen för att inte längre ha den existerande inom mig i förhållande till min tentamen och i förhållande till tid.

För det är intressant, sett ur ett rent praktiskt perspektiv har tid i sig självt ingen stress inbakat i sig, inte heller är min tentamen något slags stressinjicerande medel, utan det är en praktisk omständighet, en praktisk situation, och att förbereda mig inför denna tentamen handlar om att sitta ner och studera, det handlar om praktiska saker – därför är slutsatsen den att stressen är helt onödig och faktiskt någonting som inte ens har något att göra med min tentamen, med mina studier, med min tidsplanering – den är i grund och botten helt irrelevant.

Saken är alltså den att jag gjort några fullständigt praktiska omständigheter till att vara emotionella omständigheter, någonting som är onödigt, och som endast tjänar till generera energi för mitt sinne – men faktum är att jag har makten att ta ett beslut att ändra mig, och det jag måste göra är att stoppa mig själv från att medverka i de tankar, och de mentala sinnesprat som genererar denna typ av besatthet inom mig själv gentemot min mina studier.

Vad är det då för tankar, och för sinnesprat som jag medverkar i som ligger bakom att jag skapar denna stressen? Jag kan se att det framförallt rör sig om projektioner, där jag tar min inbillade arbetsbörda, projicerar den in i framtiden, och att jag sedan börjar oroa mig för att det inte finns tillräckligt tid för mig att beta av min arbetsbörda och få allt gjort som jag måste få gjort.

Lösningen är att praktiskt leva här, sluta tänka på vad jag ska göra, hur jag ska göra det, när jag ska göra det, och istället vara här, och göra vad som måste göras här – inte tänka på vad som kanske kommer hända, utan vara HÄR, agera HÄR, ta beslut HÄR – och sluta tänka.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att generera och skapa stress inom mig själv genom att tänka på vad jag ska göra, genom att tänka på hur mycket jag har att göra, på vad jag måste hinna med, på vad jag måste göra, och på hur mycket tid jag har att göra det på, istället för att vara HÄR med och som min mänskliga kropp – andas, och ta beslut, och hantera vad som är här, göra det som är mest prioriterat, det som behövs göras först, och förstå att jag kan inte göra med än vad jag kan göra i ett andetag, mer än vad jag kan göra HÄR

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att i varje andetag stoppa mig själv när jag märker att jag börjar tänka på hur mycket jag har att göra, på vad jag måste göra, på hur mycket tid jag har, och huruvida jag har tillräckligt med tid för att göra det som måste göras – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett djupt andetag, föra mig själv tillbaka hit, och sluta oroa mig själv inför vad som måste göras, vad som behövs göras, hur mycket jag kommer hinna med, hur mycket jag inte kommer hinna med, och istället göra vad jag kan göra här i detta andetaget, för endast i detta andetag kan jag agera, och om jag är besatt av stress då är jag komprometterad och kan inte agera lika kraftfullt, vara lika närvarande, vara lika absorberande vad det gäller den information jag måste integrera för att kunna skriva min tentamen effektivt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte stoppa mig själv varje gång jag märker att jag vill gå in i tankar om framtiden, där jag utifrån en utgångspunkt av stress börjar evaluera hur mycket tid jag har, om min tid räcker, eller om jag planerat min tid fel, och vad konsekvenserna möjligtvis kommer bli av att jag planerat min tid fel, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta beslutet att genast stoppa denna typen av tankar, att ta mig själv tillbaka hit, och agera praktiskt och fysiskt för att hantera den situationen jag befinner mig själv – att leva lösningar – och den lösningen jag ser här är att sluta oroa mig själv inför vilket betyg jag kommer få på min tentamen, och istället ägna mig själv att studera inför min tentamen – eftersom denna punkten är här, denna punkten har jag kontroll över och är mitt ansvar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att spendera tid i mitt sinne, där jag istället för att praktiskt leva, röra mig själv, och motivera mig själv här, skapar illusioner, upplevelser, energier, och idéer om hur det går för mig, om det går bra, eller om det går dåligt, om jag lyckas, eller om jag misslyckas, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit, sluta stress, ge släpp ovillkorligt på min stress och istället leva, agera och uttrycka mig själv här – för det är här i detta andetag, i denna fysiska verklighet jag har makt att förändra och dirigera mitt liv – i mitt sinne är jag maktlös, där finns ingenting att göra, där skapas inte några faktiska positiva ackumulativa effekter, utan endast känslor, tankar, upplevelser, idéer som faktiskt inte har någon som helst relevans i mitt liv överhuvudtaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit till min mänskliga fysiska kropp, sluta stress, sluta springa omkring i mitt sinne, sluta jaga efter tid och istället leva med tid här – leva med vad som är här, hantera vad som är här, dirigera vad som är här, vara effektiv med vad som är här, och inte leva i en drömvärld i mitt sinne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att praktiskt handlar min situation om att hantera tid, vilket jag kan göra genom att skriva en lista om vad jag måste göra under dagen, och sedan beta av denna listan, och använda den tiden jag har, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det är inte till min förmån, att det hjälper mig inte på något sätt att praktiskt beta av och hantera mina ansvar om jag går in i och som rädsla och stress – stress är en fullkomligt onödig, irrelevant och tidsslösande upplevelse, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att när denna typen av stresstankar kommer upp inom mig, genast stoppa mig själv, och återgå till att beta av de olika punkter som jag skrivit upp på min ”att göra lista”

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in och som upplevelser i mitt sinne gentemot det jag måste göra, istället för att praktiskt hantera, ta tag i och göra det jag måste göra, således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att stress på något sätt hjälper mig att röra mig framåt i mitt liv, hjälper mig att hinna med mer, hjälper mig att klara av mer, hjälper mig att vara starkare och effektivare i min vardag, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur denna stress jag upplever är fullständigt onödig, hur den faktiskt inte leder till någonting – hur jag i egentligen mening bara går omkring och är stressad och har en upplevelse av att jag gör mycket, när jag rent faktiskt inte gör någonting överhuvudtaget utan endast upplever mig själv stressad i mitt sinne; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit, och ge släpp på stress, ångest och rädsla – att ge släpp på dessa upplevelser ovillkorligt – att inse att de inte behövs för att jag ska kunna hantera mitt liv effektivt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att röra mig själv i mitt liv utifrån en utgångspunkt av stress i tron att detta göra mig starkare, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stress inte göra att jag har mindre att göra, att stress inte förändrar mina praktiska omständigheter överhuvudtaget, stress är alltså ett onödigt tillägg till mitt liv som endast gör saker och ting svårare, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv, att ta ett andetag, föra mig själv tillbaka hit till och som min mänskliga fysiska kropp, och ta beslutet att sluta stressa, att sluta vara ångestfylld, att förstå att ingenting blir bättre av det utan att jag endast gör mitt liv ännu svårare

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att förstå att jag kan leva mitt liv, hantera mina ansvar, hantera mina åtaganden, utan att gå in i stress, utan att känna mig själv nervös, utan att göra det till en emotionell och känslomässig upplevelse, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att driva mig själv till att när jag går upp på morgonen, tills det att jag går och lägger mig på kvällen, vara fysisk, vara praktisk, och leva mitt liv utan att känna, utan att tänka, och utan att uppleva – att göra vad som behövs göras utan att tänka på det – att leva och agera i mitt liv utan att tänka på det – att vara här och röra mig själv effektivt utan att skapa en upplevelse om det

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i en upplevelse av stress, eller att jag börjar tänka tankar om hur lite tid jag har, om hur mycket jag har att göra, om vad jag måste göra och hur jag måste göra det, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser inser, och förstår att oavsett vad slags upplevelse jag skapar i mitt sinne kvarstår mina praktiska omständigheter som det var innan och därför är det helt onödigt att skapa någon som helst upplevelse om vad jag måste göra i mitt dagliga liv, och hur jag måste göra det; således åtar jag mig själv att som praktiskt lösning, skriva en lista på vad jag ska hänge mig själv åt under min dag, pricka av denna listan, att hantera min dag andetag för andetag – och göra detta praktiskt – och inte skapa en emotionell upplevelse av mitt liv

När jag märker att jag går in i stress, och håller kvar stress, i tron att stress på något sätt gör mig mer effektiv, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att stress gör mig endast stressad och ingenting mer – stress är inte en praktisk upplevelse, det är inte en faktisk hjälpande hand utan endast en emotionell energi som existerar inom mig och faktiskt gör mig sämre på att hantera, och dirigera mina dagliga ansvar – således åtar jag mig själv att släppa taget om denna energi och hantera mitt liv praktiskt, fysiskt HÄR – göra det som måste göras och inte tänka på det – agera – och inte tänka på det – vara praktisk – vara fysisk – vara här – ingenting mer – ingenting mindre

Enhanced by Zemanta