Tag Archives: prestationsångest

Dag 125: Jag Är Ett Misslyckande

Självskriverier

Jag har idag färdigställt min uppsats, och när jag gjorde det märkte jag hur det fanns ångest, och nervositet inom mig. Jag var orolig att det var någonting jag missat, någonting jag inte förstått, någonting som jag gjort fel, och att läraren som rättar min uppsats därför skulle ge mig ett dåligt betyg.

Jag har upplevt denna ångest och nervositet i stort sett till alla delar av min utbildning, eftersom jag skapat en press på mig själv att alltid få de högsta betygen. Om jag inte får de högsta betygen då känner jag mig som ett misslyckande, och märker hur mina tankar går bakåt i tiden och börjar evaluera vad det var som jag gjorde fel, hur jag borde bättre mig själv – och tusan med att jag inte kan vrida tillbaka tiden och göra om allting.

Denna ångest, och rädslan är fullkomligt onödig, och kommer inte hjälpa mig att få ett bättre betyg. För att vara säker på att det inte finns några misstag i min uppsats kan jag istället praktiskt titta igenom min uppsats en gång, och inte vara rädd för att missa någonting. Och sedan om jag missar någonting så är det ingenting att döma mig själv för, utan istället öva mig själv till att nästa gång vara än mer uppmärksam på hur jag skrivit min uppsats.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fästa ett värde vid vilket betyg jag kommer ges för min uppsats, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv önska, och vilja – att när läraren läser min uppsatts – att denna ska tänka att jag är intelligent, effektiv, och att jag är duktig på att analysera diverse ämnen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv utifrån vilket betyg jag får, och tänka när jag får ett dåligt betyg, att detta måste vara för att jag är en dålig och värdelös människa – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma, och hata mig själv när jag inte lyckas bra i skolan – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att inte skapa en upplevelse i förhållande till vilka betyg jag får – utan istället praktiskt korrigera mig själv till att bli mer effektiv i skolan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva en ångest, rädsla och nervositet att jag inte har planerat min tid i förhållande till mina studier tillräckligt bra, och att jag på grund av detta i framtiden kommer att träffa på svårigheter, och att jag kommer misslyckas med mina studier – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte lita på mig själv, och göra min studier här – ett andetag i taget – och min planera min tid utifrån vad jag ser behöver göras, och inte göra en stor grej av det hela

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som en misstro mot min egen förmåga, och uppleva och tänka att jag är värdelös, och att jag inte klarar någonting – och i detta devalvera mig själv och skapa misstro inom mig själv – istället för att se, inse och förstå att jag visst klarar av min skola effektivt, och att jag har tillräcklig förmåga att göra vad som måste göras – men det enda är att jag inte tillåter mig själv att se detta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte låta mig själv lita på mig själv, och vara trygg i mig själv – och ha självförtroende – i tron att jag är värdelös, och inte värd någonting sådant – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en självbild av och som mig själv att jag är värdelös, underlägsen, och att jag saknar någonting i förhållande till andra människor – och därav försöka jaga erkännande av andra människor – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att acceptera mig själv, och älska mig själv – och uppskatta mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte uppskatta mig själv, och värdesätta mig själv – utan tro att det är någonting gravt fel med mig, och att detta fel bara väntas på att uppdagas av människor i min värld, och att jag därför i varje ögonblick måste fokusera på att gömma mig själv – och se till att ingen kan upptäcka att jag faktiskt är felaktig – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att detta är en illusion – och att det finns ingenting sådant som att jag är felaktig, och värdelös, och att jag därav måste gömma mig själv – utan det är någonting som jag skapar inom och som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vad jag än tar mig för – att alltid existera i och som en upplevelse av mig själv att det jag tar mig för är någonting jag inte kommer klara av, och någonting jag inte kommer göra bra – utan att jag kommer misslyckas med det jag gör, och jag kommer att bli retad, och mobbad av andra såsom att vara ett misslyckande – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera, och se mig själv som ett misslyckande, som levt ett misslyckat liv, som tagit misslyckade beslut – och som på det hela taget är misslyckad – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att släppa det förflutna, och stå upp inom mig själv och helt enkelt ändra mig själv – och inte längre uppleva, och definiera mig själv såsom ett misslyckande

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte gå in i nya projekt, och utmaningar med självförtroende, motivation, engagemang, och glädje – och inte oroa mig själv för huruvida jag kommer misslyckas, eller inte misslyckas utan helt enkelt bara göra det – bara uttrycka mig själv och sluta tänka så jävla mycket

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka så jävla mycket på onödiga saker, och därigenom handikappa mig själv till att inte vara effektiv vad det gäller att ta tag i och gå igenom projekt i min värld – eftersom jag hela tiden tänker på hur dålig jag tydligen är, och hur stor sannolikheten är att jag kommer misslyckas, och hur jag inte ens borde försöka – och hur jag bara slösar bort min tid eftersom det i slutändan kommer visa sig att jag har helt fel. Och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag faktiskt har förmåga att förstå, och att det inte gör någonting om jag misslyckas – det är endast en möjlighet för mig att korrigera mig själv till nästa gång då jag ska göra om ett liknande projekt

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att inte tänka när jag skriver min uppsats – att varken hoppas eller tänka att det kommer gå bra, eller gå dåligt – och istället åtar jag mig själv att andas när jag skriver min uppsats, och göra min uppsats utan några tankar – tills det att jag är klar och jag fullt ut hängett mig själv till att skriva min uppsats att vara fullständigt perfekt

Jag åtar mig själv att inte definiera mig själv utifrån hur jag lyckas i skolan, utifrån vad slags betyg jag får i skolan, och utifrån hur jag är sedd av andra människor i skolan – och istället åtar jag mig själv att för min egen skull öva mig själv på att skapa min medverkan i skolan till att vara perfekt på alla sätt och vis, men för den sakens skull inte tillåta och acceptera mig själv att tro att då jag inte får de bästa betyg, och då jag inte är lika bra som någon annan – att detta definierar helheten av vem jag är, och att det är någonting fruktansvärt fel på mig

Jag åtar mig själv att sluta existera i och som ångest att någonting kommer att gå fel med mina studier, och att jag kommer på något sätt misslyckas, och inte klara av att effektivt strukturera mina studier, och göra det som krävs för att jag vid terminens slut ska ha en effektiv kunskap om hela det ämne jag läser – och i detta åtar jag mig själv att rent praktiskt strukturera min tid, och se till att jag läser det som krävs läsas, och förstår det som det krävs att jag förstår, och därutöver inte gör en stor sak av det hela

Jag åtar mig själv att sluta tänka, och tro att jag är misslyckad, och värdelös, och att jag inte klarar någonting – och jag åter mig själv att sluta att devalvera mig själv, och trycka ner mig själv inom mig själv, och istället åtar jag mig själv att i varje ögonblick andas, och effektivt stötta mig själv genom helt och fullt ut vara här i och som mitt andetag

Jag åtar mig själv att sluta ha en självbild av och som mig själv såsom att vara en misslyckad, och värdelös människa – som tydligen är sämre än alla andra, och inte klarar av någonting överhuvudtaget – och istället åtar jag mig själv att leva och uttrycka mig själv HÄR – i och som andetaget – och inse, se och förstå att det finns ingen annan än mig själv som skapar denna idén, och självbilden av mig själv – och således åtar jag mig själv att öva mig själv på att leva ordet självacceptans, självtillit, och självförtroende – och sluta trycka ner mig själv

Jag åtar mig själv att – när jag märker att jag trycker ner mig själv inom mig själv genom att tänka att jag är värdelös, och misslyckad – att genast stoppa mig själv – att ta ett djupt andetag och ta mig själv tillbaka hit – och i detta åtar jag mig själv att lita på mig själv, och acceptera mig själv – och att sluta vara så jäkla hård mot mig själv när saker och ting inte går som planerat

Jag åtar mig själv att uppskatta och värdesätta mig själv – och inte tro att det är någonting som är gravt fel med mig som bara väntas att uppdagas av andra människor – och således åtar jag mig själv att rent praktiskt älska mig själv genom att tillåta och acceptera mig själv att då nya projekt öppnar upp sig i min värld, att gå in i dessa med engagemang, motivation, och glädje – och helt enkelt ha roligt när jag arbetar

Jag åtar mig själv att sluta tänka, och tro att vad jag än gör så kommer jag att misslyckas, att vad jag än gör så kommer saker och ting att gå fel, och slutändan kommer jag att vara besviken på mig själv – och i detta åtar jag mig själv att verkligen leva i varje andetag genom att inte hacka på mig själv, utan istället uppskatta den möjlighet som är här att göra någonting – och ta mig an nya projekt och möjligheter utan att hålla i en tyngd såsom att tro att jag kommer misslyckas vad jag än gör

Jag åtar mig själv att sluta definiera, och se mig själv som ett misslyckande – och sluta tro att mitt liv är ett misslyckande, att alla mina beslut är misslyckande, att allt jag tar mig för är ett misslyckande – och att ingenting jag gör är tillräckligt bra – och i detta åtar jag mig själv att leva här – i och som andetaget – och istället för att hacka på mig själv – ha roligt och fullt ut uppskatta detta ögonblicket vari det finns en möjlighet för mig att andas, att röra mig själv och utforska mig själv

Jag åtar mig själv att gå in i projekt och utmaningar med självförtroende, motivation, engagemang och glädje – och sluta vara så jäkla seriös med allting i tron att när jag är rädd för att inte klara av någonting så gör detta mig mer effektiv, och bättre

Jag åtar mig själv att sluta tänka på hur jag kanske kommer misslyckas med någonting, på hur jag kanske kommer göra ett fel, på hur jag kanske kommer glömma någonting – och istället åtar jag mig själv att fokusera på vad det är jag gör, och göra det jag gör effektivt, precist, och fullt ut – och därmed inte förminska mig själv genom att existera i och som tankar som är fullständigt irrelevanta och onödiga för det jag håller på med i och som min praktiska verklighet

Advertisements

Dag 36: Prestationsångest

Igår fick jag tillbaka vissa inlämningsuppgifter och vilket betyg jag fått på dem. Tydligen gick det inte så värst bra för mig ändå, jag brukar aldrig kunna se i förväg hur det ska gå för mig – vissa gånger får jag ett högt betyg, och andra ett lågt, och oftast har jag ingen aning om varför. Men skit samma, över till det viktiga – vilket är att ta i tag med den reaktionen jag upplevde gentemot att jag fick ett dåligt betyg.

När jag tittade på denna punkt kom ett minne upp inom mig från när jag var ungefär 10 år gammal. Det var en dag som min mamma kom och hälsade på mig i skolan, och samma dag skulle vi också göra ett matteprov. Vi gjorde alltid ett sådant matteprov varje fredag, ett litet glosförhör. Så, jag satte mig ner i min skolbänk lite smått nervös inför provet, och läraren delade ut det lilla svarshäftet. Sedan sa hon, börja! Och hon satte igång sitt tidtagarur, vi hade normalt två minuter på oss att svara på alla frågor.

Jag minns att jag febrilt började svara på och försöka klura ut alla de olika matteproblemen. Men just denna dag gick det helt enkelt inte vägen, och när läraren tillslut meddelade att tiden var slut, då hade jag inte svarat på alls så många uppgifter som jag kände att jag borde gjort. Och jag skämdes inför min mamma, och jag började gråta.

Precis sådär är det jag fortfarande känner mig i skolan, inför att skriva prov, få tillbaka provresultat, göra muntliga framföranden, och bli betygsatt av mina lärare. Jag är extremt nervös inför det varje gång, och jag driver oftast mig själv till extremer för att lyckas så bra som möjligt med vad jag gör. Visserligen finns det något bra med det, att få bra betyg i skolan öppnar ju upp många möjligheter, men för att få bra betyg i skolan behöver jag inte göra hela min upplevelse av mig själv till ett ångestfyllt helvete. Det går för mig att vara disciplinerad, ordningssam och effektiv i mina studier utan att jag konstant måste vara rädd, och studera utifrån en utgångspunkt av att vilja bevisa mig själv inför mina föräldrar och lärare. Att göra mina studier kan istället bli en praktisk punkt, en insikt och förståelse att desto bättre betyg jag får, desto bättre position kommer jag kunna placera mig själv i systemet, och sedan är det inget mer med det.

Så, om jag tar mig själv tillbaka till den där dagen i skolan när jag började gråta, och frågar mig själv – hur skulle jag istället velat leva mig själv i det ögonblicket? Jag skulle framförallt inte skapa en emotionell upplevelse inom mig själv i förhållande till provet, jag skulle bara göra det – och vara medveten om mitt andetag i varje ögonblick – och så fort en tanke kom upp inom mig så skulle jag stoppa den.

Att min mamma var där den dagen skulle jag inte tillåta att influera mig, eftersom jag inte gjorde provet för henne, eller skolan, eller någon annan – utan för den rent praktiska punkten att jag måste gå igenom skolsystemet för att kunna placera mig själv i en effektiv position i världssystemet.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att genom hur bra jag gör ifrån mig i skolan, vilja imponera på mina föräldrar, och på mina kompisar, och skapa idén och tron inom mig själv att vem jag är i skolan, såsom hur bra betyg jag får, är extremt viktigt, och har en enorm påverkan på mig själv – istället för att se, inse och förstå – att skolan endast har den påverkan på mig som jag tillåter och accepterar att den ska ha

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mig själv beroende av mina föräldrars erkännande, och vilja att mina föräldrar ska erkänna mig i min applikation av mig själv såsom att vara intelligent, och lyckad – och i detta definiera lyckad såsom att ha extremt bra betyg i skolan – och i och med detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte acceptera mig själv, och uppskatta mig själv – utan tro att om jag inte får mina föräldrars erkännande så kan jag absolut inte vara nöjd med mig själv, vilket inte är sant

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att mina föräldrar måste vara nöjda och stolta över mig, för att jag ska kunna vara nöjd med mig själv, och stolt över mig själv – och tro att så länge inte mina föräldrar ser mig såsom att vara över det vanliga, och det normala – att jag är värdelös, och att jag inte på något sätt kan tillåta och acceptera mig själv att vara nöjd med mig själv – istället för att se, inse och förstå hur jag har begränsat mig själv, och hur jag har hållit mig själv tillbaka genom att göra min upplevelse av mig själv fullständigt beroende till vad mina föräldrar tycker om mig, därför stoppar jag mig själv från att vilja och tro mig själv behöva ha mina föräldrars erkännande och jag lever istället här – en och jämlik och ger mig själv acceptans

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att om jag inte lyckas i skolan, och får ett bra betyg, och blir sedd av mina lärare som intelligent och bättre än andra elever, att tro att jag då är misslyckad, och att tro att jag då inte kan acceptera mig själv, eller tycka om mig själv – istället för att se, inse och förstå att jag har separerat mig själv från egenvärde, och från självacceptans genom att definiera dessa orden i förhållande till hur bra jag gör ifrån mig själv i skolan – således stoppar jag mig själv från att definiera mig själv i förhållande till skolan och jag för mig själv tillbaka hit till andetaget och lever här – en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att jag är misslyckad om jag inte får det högsta betyget i skolan, genom att tro att skolans betyg är ett objektivt och sanningsenligt märke av vem jag är – istället för att se, inse och förstå att skolans betyg inte har någonting att göra med vem jag är, och hur mycket är värd – skolans betyg är endast ett försök av sinnet att genom att definiera olika sorts karaktärsstyrkor, definiera människor såsom att antingen vara mer eller mindre än – istället för att se, inse och förstå att denna definition och värderingen av människor är helt desillusionerad och inte baserad på verkligheten utan på en idé av vad värde är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte stå i denna världen, men inte vara av denna världen – och således göra mig själv orörbar och inte påverkbar av det som pågår runtomkring mig – och således kan jag gå min utbildning och oavsett vilka betyg jag får, oavsett vilka betyg andra får – att jag i varje ögonblick inser, ser och förstår att det inte finns något värde separat från mig själv – utan jag är egenvärde – jag är tillräcklig – jag är här – en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja göra bra ifrån mig i skolan för att visa mina föräldrar att jag duger, i tron att jag måste duga för mina föräldrar, för att jag ska kunna acceptera och leva egenvärde som mig själv – istället för att se, inse och förstå att jag inte behöver mina föräldrars erkännande, jag behöver inte att mina föräldrar ser och definierar mig själv såsom att duga, utan jag kan duga för mig själv, vara tillräcklig för mig själv – helt oberoende av hur bra jag gör ifrån mig i skolan, och helt oberoende av hur bra mina föräldrar tycker att jag gör ifrån mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte leva egenvärde som mig själv, utan tro att jag måste bygga upp egenvärde, och hålla egenvärde vid liv, genom att konstant bevisa för mig själv att jag kan få positiv uppmärksamhet av andra, och att jag kan bli sedd och erkänd såsom att erhålla en viktig och speciell position i denna världen – således stoppar jag mig själv och för mig själv tillbaka hit till andetaget, och jag ser, inser, och förstår att jag kan leva egenvärde här som mig själv – att jag kan leva utan att vara beroende av andras positive uppmärksamhet – och därför driver jag mig själv till att leva dessa orden som mig själv i varje andetag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och känna det som om, när jag inte är sedd och erkänd av andra, när jag inte har någon speciell plats i andras liv, och är sedd av andra såsom att vara någon dem eller de tycker om – att tänka och tro att jag är värdelös, och att mitt liv saknar mening – istället för att se, inse och förstå att jag kan värdesätta mig själv, och leva egenvärde oavsett vad andra känner eller tycker om mig – oavsett hur jag ser ut i andras ögon kan jag stå här, stabil, och tyst, och fullständigt tillfreds med mig själv och leva ordet självkärlek – och således stoppar jag mig själv såsom detta begränsade levnadssättet av att söka efter andras erkännande, och jag bekräftar och erkänner istället mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att bli ensam och isolerad om jag inte får andra att uppmärksamma och se mig såsom att vara speciell, och värdefull – istället för att se, inse och förstå – att om jag står här med mig själv i varje ögonblick kan jag inte bli isolerad, och om jag står och lever här med mig själv i varje ögonblick kan jag inte bli ensam – eftersom jag är här – och således så står jag upp inom mig själv i varje ögonblick och jag slutar att söka efter att andra ska erkänna och bekräfta mig, och att andra ska få mig att känna mig trygg inom mig själv, och jag skapar mig själv till att leva dessa orden som och för mig själv – och således skapar jag mig själv till att vara självständig och stark

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig rädd, osäker och nervös inför att gå egenvärde i denna världen, i rädslan för att andra inte ska hålla med mig, eller definiera mig såsom att vara ”någon” i deras värld – i tron att om jag inte är ”någon” i någons värld, att tro att jag då är värdelös och inte kan acceptera mig själv, att tro att mitt liv då inte har någon betydelse, istället för att se, inse, och förstå att jag definierat och skapat orden värde och betydelse i separation från mig själv, i det jag tillåtit mig själv att för att leva dessa orden behöva andra att se mig som viktig och speciell – och således för jag mig själv tillbaka hit till andetag och jag lever egenvärde och betydelse såsom mig själv i varje andetag – i det att jag ser att mitt liv har betydelse för mig, oavsett om ingen annan tycker det, och att jag är värdefull för mig, oavsett om ingen annan tycker det

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att jag utan andra människors acceptans inte kunna leva, och tro att jag utan människors vägledning, och rådgivning, och värdesättande av mina idéer och planer, att jag inte kan ta några egna beslut, och driva några egna beslut – istället för att se, inse och förstå att jag begränsat mig själv genom att göra mig själv fullständigt beroende av vad andra tycker, känner, upplever och tänker om mig, och att detta beroende är fullständigt skit, eftersom jag inte tillåter mig själv att leva när jag medverkar och lever som detta beroende – och därför står jag upp inom mig själv, jag tar ett djupt andetag och jag för mig själv tillbaka hit – och slutar söka efter att få vinna i andras ögon, efter att få vara speciell, och efter att få vara ”någon” – och jag accepterar mig själv, och värdesätter mig själv – oavsett hur andra ser mig eller inte ser mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte älska mig själv, att inte när jag tar ett beslut, eller när jag genomför ett projekt i min värld, att inte tillåta och acceptera mig själv att bli influerad av, och definierad av vad andra tycker eller tänker om mig, utan att jag istället gör det jag bestämt mig för att göra och inte tillåter och accepterar mig själv att förlora sikte på vad det är jag gör, genom att börja oroa mig själv för vad andra tycker om det jag gör, eller inte gör – jag ser, inser och förstår att vad andra känner eller tycker endast har det värde jag ger till dem – således stoppar jag mig själv från att definiera värde som någonting separerat från mig själv, och jag lever värde här som mig själv – i varje andetag en och jämlik

Jag åtar mig själv att stå upp inom och som mig själv som självkärlek, som självacceptans, och som egenvärde – och sluta leva för andra, sluta leva i rädslan för andra, och sluta begränsa mig själv i begäret av att få vara andra tillfreds, och att få imponera på andra – och istället står jag upp inom och som mig själv och lever som mig själv, för mig själv, här – en och jämlik – i det att jag tar beslut om vad jag ska göra i mitt liv från en utgångspunkt av och som mig själv – och inte av och som vad andra ska tycka om mig

Jag åtar mig själv att inte längre oroa mig för att jag inte är populär, för att jag inte existerar i tankarna på andra människor, för att jag inte är omtyckt av andra människor – och jag står upp inom mig själv och lever självacceptans, självkärlek och egenvärde – i det att jag står oavsett vad andra känner, tycker, eller tänker om mig – jag står här – en och samma – i varje ögonblick utan att jag börjar drifta av i fantasier och tankar

Jag åtar mig själv att leva självständighet, och att göra, och skapa mig själv i min applikation såsom orörbar – i det att jag står i denna världen, men att jag inte är av denna världen – och att jag således inte är influerad av vad som händer runtomkring mig i min värld, men att jag i varje ögonblick står som stabil – säker – och trygg i mig själv – en och jämlik

Hur Jag Gjorde Mig Själv Fri Från Kändisskap

En av de största, och mest extensiva punkter jag hittills arbetat med, och lyckats transcendera – eller i vart fall stoppa upplevelsen till en sådan grad att den knappt är märkbar längre – är begäret efter att få bli och vara känd.

Ända sedan liten har jag velat bli känd. Mitt första mål jag satte upp var att bli hockeyproffs. Jag ville skriva autografer, ha fans, vara med i dem stora hockeylagen och bli sedd på TV – så jag tränade, och tränade för att bli så duktig som möjligt. Till och med innan jag började spela hockey i ett lag, tränade jag med mig själv, genom att studsa en tennisboll i en vägg, och sedan på tillbakastudsen träna mig på att fånga den i min hand. På det sättet ville jag träna upp mitt bollsinne.

Drömmen blev naturligtvis inte en verklighet, jag var inte så bra på hockey att jag kunde bli ett hockeyproffs, och jag hade inte heller motivationen till att träna tillräckligt för att kunna bli ett hockeyproffs; så jag skapade mig själv en ny dröm. Denna gång ville jag bli filmregissör, och hipps som happs blev detta mitt mål, och min mening i livet. Och som med min tidigare dröm om att bli hockeyproffs, bottnade också denna dröm om att få bli filmregissör i ett begär om att få bli känd. Naturligtvis ville jag inbilla mig själv att jag ville bli filmregissör, eftersom det tydligen var mitt kall, och det jag verkligen tyckte var roligt att göra – men om jag ska vara ärligt mot mig själv, är det enkelt att se, att jag ville bli filmregissör eftersom då skulle jag bli känd.

Efter ett tag tröttnade jag dock på drömmen om att få bli filmregissör, då hade jag lagt ner många års arbete på att träna mig i filmteknik, och klippning, söka kontakter i filmindustrin, och skriva manus – jag hade verkligen givit mig hän till min dröm, men jag tyckte inte att jag kom någon vart – så jag hoppade på nästa tåg. Och nu var det dags för mig att bli proffsdataspelare, vilket ledde mig till att spendera timmar, och åter timmar framför datorn – hela tiden fokuserad på drömmen om att få bli den bästa. Jag kunde repetera samma sorts bana, eller uppdrag i timtal, enbart så att jag skulle kunna bli sedd som den bästa och vinna. Men även denna dröm dog bort, och en annan tog vid. Och som ni säkert kan gissa tog jag på mig ännu en dröm direkt efter, men jag ska inte gå in på dem – eftersom de är alla ett uttryck för ett och samma mentala beteendemönster – det om att jag måste vinna, bli bäst, och bevisa mig själv inför andra, för att kunna se mig själv som värd någonting.

Begäret, och behovet om att bevisa sig själv, och bli känd, kommer alltså ifrån en definition och ide man har av sig själv, om att man är värdelös – det var vad jag insåg. Det var som att jag bar på en konstant ångest inombords, som hela tiden pockade på mig, och sa att jag måste skynda mig, jag måste bygga upp tillräckliga förmågor och erfarenheter, jag måste utveckla mig själv – jag måste bli någonting! Och om jag inte blir någonting, då är mitt liv levt i onödan, och jag är inte av något värde för mig själv överhuvudtaget – det var så jag kände och trodde om mig själv.

Men, så började jag tillslut att arbeta med denna punkt, och jag började skriva om mina bravader och olika försök om att nå kändisskap, och så sakteliga förstod jag att det där med kändisskap – det kan jag vara utan. Jag behöver inte imponera på någon, jag behöver inte bli någonting, jag behöver inte få erkännande av andra om att jag är någonting speciellt, och bra – jag kan faktiskt vara nöjd med mig själv, och acceptera mig själv som en vanligt och helt alldaglig människa. Jag kan tillåta mig själv att vara som alla andra, inte mer eller mindre känd, mer eller mindre intelligent, eller bildad – men bara normal. Det är inget fel med det, utan det är istället denna idé om att jag måste ägna mitt liv till att bli bättre, bäst, och mer än vad alla ändra är som är helt fel.

I och med att jag öppnade upp mina ögon fick jag insikt i hur jag levde, och varför jag ägnade mig åt vissa sorters hobbys och spenderade min tid att putsa på vissa sorters förmågor, och hantverk – jag upptäckte att det var mycket, nästan allt jag gjorde, gjordes för att jag skulle bli känd. T.ex. kände jag mig pressad att varje dag spela gitarr, och sjunga – inte därför att jag tyckte det var kul att spela gitarr och sjunga – utan därför att jag kände mig tvungen att vidhålla min skicklighet i att spela gitarr och sjunga, och samtidigt bli ännu bättre, så att jag vid ett senare tillfälle kunde bli känd. Jag insåg och förstod att det inte var mycket av det jag gjorde i min vardag, som jag faktiskt gjorde för mig själv, för att jag tyckte om och gillade det – nej – det allra mesta gjorde jag som ett arbete, för att träna mig till att bli bättre.

Så, det var väldigt skönt när jag kunde släppa på den konstanta ångesten om att jag måste prestera, jag måste visa mig själv, jag måste bli bättre, jag måste använda min tid väl, och inte slösa bort den, för då kanske jag inte kan träna så mycket som jag behöver för att bli bäst, och då – ve och fasa – kanske jag inte kommer bli sedd av andra som någonting överdådigt och grandiost, utan istället bara bli sedd som helt normal.

Det har tagit mig en lång tid att släppa taget om min upplevelse av att hela tiden känna mig pressad, och stressad att göra någonting med min tid – med mina dagar – eftersom jag hade under en sådan lång tid byggt upp, och varit en del av det mentala beteendemönstret om att vilja bli känd. Men, jag har nu lyckats stoppa den allra största delen av dessa tankar, och inre tumult, och detta är tack vare självförlåtelse. Jag hade absolut inte varit kapabel att se mig själv så klart och tydligt, se hur jag levde, och vad jag faktiskt gjorde mot mig själv, om det inte hade varit för självförlåtelse – det hade inte gått.

Men med självförlåtelse kunde jag inse hur onödigt, och korkat det var att förbli i en konstant stress och ångest, hur dumt det var att drömma om en framtid som aldrig skulle komma, och därmed glömma bort mig själv, och hela den verkligheten som är runtomkring mig varje ögonblick.

Jag kunde se och förstå att det inte var någonting dåligt med att inte vara känd, det var inget misslyckande, och om jag inte skulle bli känd i detta livet, skulle det faktiskt inte vara någon fara med det; och jag förstod att det som är av riktigt värde i livet, är inte att bli känd, men det är istället att uppskatta och bry mig om mig själv. Och tillåta mig själv att koppla av, ta det lugnt, och göra de sakerna som jag tycker om, utan att ha någon baktanke med det, om att jag ska bli bättre, och starkare – jag behöver faktiskt inte bli som någon filmstjärna, eller världskänd författare, det finns inget behov av det.

Nej – istället kan jag låta mig själv göra de sakerna som jag tycker om, och älskar att göra – även om de aldrig kommer leda mig till något som helst kändisskap. Jag kan istället för att spendera all min tid, på en eventuell framtid av glitter och glamor, faktiskt tillåta mig själv att leva här – och ha kul med mig själv här – och därmed faktiskt leva på riktigt, istället för att leva i en dröm.

Självförlåtelse: Kändisskap

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att kändisskap ger mig värde, och gör mig mer än jag annars är – istället för att inse att kändisskap bara är en ytlig egenskap som inte skapar vem jag är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja bli känd, att vilja bli någon, att vilja bli sedd och få uppmärksamhet, i tron att det gör mig mer värd

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig stressad, och pressad, att skapa och träna på färdigheter och förmågor som kan göra mig känd – i rädslan att om jag inte tränar på och skapar dessa förmågor och färdigheter, jag inte kommer bli känd

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att inte bli känd, i tron att mitt liv är värdelöst och utan mening om jag inte är känd

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte göra saker för att jag tycker om dem, och för att jag har roligt när jag gör dem – och inte därför att jag ska använda förmågor och färdigheter, och hobbys för att bli känd

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte uttrycka mig själv här utan någon baktanke med vad jag gör – utan att vilja bli känd igenom det jag gör

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att om jag inte blir erkänd av andra, och om jag inte i mitt liv får en plats i folksjälen, såsom att vara omtyckt och älskad, att mitt liv saknar värde och mening – istället för att inse att jag skapar mitt eget värde, och jag skapar min egen mening

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jaga efter drömmar, att jaga efter en framtid, istället för att leva här och i varje ögonblick, tillåta mig själv att ha roligt och vara bekväm med mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte vara tacksam för mig själv, och inte uppskatta mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att jag måste bli mer än vad jag är, att jag måste bli erkänd av andra såsom att vara utöver normal – istället för att jag accepterar mig själv här, och tillåter mig själv att njuta av mig här – i stillhet och frid

Självkorrigerande stadganden:

När jag märker att jag är stressad, pressad, och känner ångest – eftersom jag tänker att jag måste göra något mer med mitt liv än vara här, än att göra det jag gör just nu, än att ha roligt och njuta av mitt eget sällskap – då stannar jag mig själv – jag för mig själv tillbaka hit till andetaget och jag stadgar att jag uppskattar och är tacksam för mig själv ovillkorligt – jag behöver inte bli någonting, eftersom jag är redan här – jag är redan någonting

Jag slutar att leta efter egenvärde, genom att få andra människor att erkänna mig som känd, och jag ger istället mig själv värde – jag ser egenvärde – jag ser egenkärlek – jag ser att jag tycker om mig själv

Jag slutar stressa, söka, och känna mig pressad – och jag tillåter mig själv istället att koppla av, och roligt med mig själv här, och göra saker som jag tycker om, men som aldrig kommer leda mig någon vart – enbart därför att jag tycker om att göra dem – jag inser att jag inte behöver någon utanför mig att erkänna mig själv – jag erkänner mig själv

Jag är här

Det är klart