Tag Archives: projektion

Dag 342: För Många Saker Att Göra, För Lite Tid

Från tid till annan dyker en projektion upp inom mig, i vilken jag tar mina åtaganden som jag har och skjuter dem framför mig in i framtiden, och jag föreställer mig hur mycket, eller hur lite saker jag har att göra på en viss tid någon gång i framtiden. Denna projektion leder mig sedan in i en rädsla, och ångest, och jag börjar oroa mig för att jag i framtiden inte kommer att ha tillräckligt med tid för att hantera, och gå igenom alla mina åtaganden, alla mina processer, och allt det som jag bestämt mig för att göra.

Det är intressant att ifrågasätta denna upplevelse, för faktum är att jag ännu inte befinner mig i framtiden, och jag vet ännu inte hur mycket tid ett visst åtagande kommer ta i bruk, jag vet ännu inte om jag kommer ha för lite tid, och dessutom, om jag nu skulle få för lite tid, gör det verkligen någonting? Är det inte någonting som jag, om nu det skulle uppstå en tidsbrist i min värld, kan finna en lösning på och korrigera? Jo, naturligtvis skulle jag det – och det visar hur meningslöst det är att försöka lösa och fundera på problem som ännu inte existerar annat än en rädsla i mitt sinne, och hur jag istället skulle kunna använda min tid, och min energi till att hantera och gå igenom de punkter som är relevanta och viktiga för mig att hantera i mitt dagliga liv, som faktiskt utgör riktiga punkter, och som jag måste finna en lösning på för att min värld ska flyta framåt effektivt, och smärtfritt.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fundera på hur mycket saker jag har att göra i mitt huvud, och tänka på att jag kanske inte kommer ha den tiden som krävs för att kunna ta mig an och effektivt hantera alla mina ansvar, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur denna oro är helt onödig, eftersom faktum är att det inte har någon betydelse om jag kommer att ha för lite tid i min framtid, eftersom det är någonting som jag måste hantera och dirigera i det ögonblicket om punkten öppnar upp sig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv vandra in i mitt sinne, in i tankar om min framtid, där jag föreställer mig en framtid i vilken jag inte kommer att ha tillräckligt med tid för att hantera och effektivt gå alla de ansvar som jag tagit på mig själv, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå hur denna fruktan är onödig, eftersom det inte är någonting som jag kan hantera, eller göra någonting åt här, och om jag i framtiden märker att jag inte har tillräckligt med tid för att hantera alla mina olika ansvar, ja, då är det någonting som jag får hantera då

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv gå in i och nära tankar av rädslan och fruktan inom mig själv, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se hur obefogade och orealistiska mina tankar är, och hur de ofta behandlar någon slags del av livet som jag inte kan kontrollera, eller styra, och som det därför är helt onödigt att jag tänker på eller har åsikter om, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att applicera den enkla lösningen att jag går HÄR med mig själv i och som varje andetag, och att jag hanterar de ansvar jag har här och planerar min tid därefter, och inte låter mig själv känna fruktan och ångest inför vad som kan tänkas ske i framtiden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv spendera tid i och som tanken, ”i framtiden kommer jag nog att ha mycket mindre tid än vad jag har för tillfället” – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva och applicera och röra mig själv HÄR i detta ögonblick och arbeta med vad som är här – och således inte fantisera om eller oroa mig själv för vad som ska hända i framtiden, eftersom faktum är att framtiden ännu inte är här och att det således inte här någonting som jag har full kontroll och riktning över utan endast någonting som jag tillfullo kan hantera när den dagen kommer – när den situationen uppstår – och när den punkten kommer in i min närvaro

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att använda denna typ av rädsla för att begränsa mig själv och hålla mig själv tillbaka från att gå vissa slags projekt och åtaganden, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att t.ex. hålla mig själv tillbaka från att studera vissa ämnen, eller ta mig an vissa slags uppgifter och åtaganden, eller göra vissa slags projekt, eftersom jag inom mig själv tänker att jag inte kommer att ha tillräckligt med tid, och jag inte att ha tillräckligt med utrymme, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det är en bedömning som jag gör i mitt sinne, i och som rädsla, och att jag inte bedömer HÄR med och som min fysiska kropp, i min fysiska verklighet, hur mycket jag kan ta mig själv an, och hur mycket jag faktiskt kan göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att de rädslor, och den ångest som dyker upp i mitt sinne i förhållande till framtiden är en korrekt och sanningsenlig bild av hur framtiden är, och mitt liv fungerar, och att jag således måste följa denna rädslan när den kommer upp inom mig, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att denna rädslan faktiskt inte är en del av verkligheten, och att den inte ger mig dessa perfekta, underbara, och korrekta insikter om hur saker och ting fungerar, utan att det faktiskt bara rör sig om min fantasi, och min ångest som spelar mig ett spratt, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att föra mig själv tillbaka till och som min mänskliga fysiska kropp, och stabilisera mig själv HÄR med vad det är jag gör, och leva mitt liv HÄR i och som min fysiska verklighet, och se att det är min fysiska kropp, och min fysiska verklighet som jag kan lita på, inte sinnet, inte rädsla, inte vad som dyker upp inom och som mitt huvud

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv, och hålla mig själv tillbaka från att expandera, och växa, genom att gå in i och som en fruktan inför vad jag kommer att ha tid med, och vad jag inte kommer att ha tid med, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att denna fruktan inte är reell, jag har faktiskt inte prövat om jag har tid eller inte i och som min fysiska verklighet, utan det är ett antagande som jag gör i mitt sinne, någonting som jag bara tror är fallet och inte någonting som faktiskt är så, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att röra mig själv i och som min fysiska verklighet, och disciplinera mig själv till att endast ge vikt och värde åt det som är fysiskt och faktiskt här i detta ögonblick, och det som jag kan bekräfta för mig själv genom att praktiskt kontrollera och leva punkten

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i fruktan inför framtiden, och tänker något i stil med att ”jag inte kommer att ha tid i framtiden” – eller att ”jag inte kommer att kunna göra vad jag vill göra eftersom jag kommer tvingas arbeta så mycket” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att denna rädsla är irrelevant, att det inte är någonting som jag kan göra åt i dagsläget, och således är det ingen mening med att jag funderar eller tänker på hur mycket tid som jag kanske kommer ha, eller inte kommer ha i framtiden; således åtar jag mig själv att andas och föra mig själv tillbaka HIT – och arbeta med mig själv HÄR – och hantera, dirigera, och leva mitt liv med vad som är här i detta ögonblick och konstruera mitt liv därefter

När jag märker att jag vill ta ett beslut, eller ändra min riktning i livet, på basis av en fantasi, eller en upplevelse som dyker upp inom mig, såsom rädsla, eller ångest inför att jag inte kommer att ha tillräckligt med tid i mitt liv om jag tar mig an en viss slags punkt, eller följer ett visst projekt till sin ände, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att jag inte kan lita på dessa emotioner och upplevelser som dyker upp inom mig, att jag inte kan lita på vad jag känner, och vad jag tänker, utan att det enda jag faktiskt kan förlita mig på är den fysiska kontroll jag kan utöva med min kropp och genom att leva en punkt direkt och omedelbart här, och således åtar jag mig själv att lägga den fysiska återkoppling som grund för min beslut av hur jag ska leva och hur jag ska röra mig själv i och som min värld

Dag 292: Det Ska Vara På Mitt Sätt..

I dagens blogg ska jag utforska en reaktion av att känna mig själv deprimerad, och apatisk när allt inte går min väg, som jag hoppats, eller som jag önskat.

Ett av de första problemen som jag kan se i min utgångspunkt, vad det gäller denna reaktion, är att jag har ett begär, jag har en förväntning, och jag har en viss idé i mitt huvud om jag vill att saker och ting ska gå till, och hur jag ska uppleva mig själv inom dessa. När mina idéer, och drömmar sedan inte realiseras i verkligheten blir jag deprimerad, och apatisk, och oftast brukar jag då hitta någon annan att anklaga för mitt misslyckande att återskapa mina drömmar, och hopp, i min verklighet.

ego-in-mirrorVad som är intressant här är att jag inte låter mig själv ifrågasätta mina drömmar, mina hopp, och begär, utan när dessa inte realiseras blir det istället verkligheten jag ifrågasätter; i princip så anser jag att det är någonting fel på min fysiska verklighet eftersom denna inte genast rättar sig efter hur jag gärna hade velat uppleva mig själv inom mig själv. Detta är naturligtvis ett problem, eftersom sanningen är den, att min fysiska verklighet inte automatiskt rättar sig efter vad jag hoppas ska hända, och om jag verkligen vill att någonting ska hända, så måste jag verkligen driva igenom en sådan punkt, genom att aktivt medverka, och inte gå in i mitt sinne, och tycka synd om mig själv.

Denna reaktion härstammar definitivt från McDonald’s mentaliteten; vilket betyder att jag vill ha någonting nu, genast, och på en gång, och om jag inte får denna sak nu, genast, och på en gång; ja då är det tydligen någonting som är fel, och därför har jag rätt att klaga, att skrika, och påpeka att jag inte får den service som jag förtjänar.

Så, jag kan se att jag måste lära mig själv att sluta ha förväntningar, och förhoppningar, och idéer, och ideal – alltså projektioner in i framtiden om hur jag vill känna mig själv, och hur jag vill uppleva verkligheten i framtiden, och det jag måste göra istället är att arbeta med vad som är HÄR, med vad som är min direkta verklighet, och inte vilja ha någonting annat än vad som är här, utan istället aktivt arbeta med att förändra, och dirigera vad som är här till en högre grad av effektivitet. Och det går bara att dirigera en punkt när jag är stabil, och tyst inombords, för om så inte är fallet, ja då är allt jag gör att jag reagerar, och börjar kasta runt en massa ord i hopp om att någon ska tycka synd om mig, och försöka erkänna, och förverkliga mina förhoppningar, och begär; det är verkligen inte ett ansvarsfullt sätt att hantera min omvärld på, och därför ska jag arbeta med denna punkt av att vara stabil, och gå med min värld, med situationer, istället för att separera mig själv från dem, och anklaga dem för att inte vara, eller bete sig såsom jag drömt om att de skulle göra i mitt sinne.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli arg, frustrerad, och känna mig besviken, och deprimerad, när min omvärld inte förändrar sig, och beter sig såsom jag hoppats, och såsom jag önskat, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha en tendens av att drömma om, fantisera om saker, och skapa projektioner i mitt sinne om hur jag vill att min värld ska vara, och sedan bara förvänta mig, och anta att min omvärld ska förändra sig i enlighet med mina fantasier, och projektioner

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli arg, och frustrerad när jag uppfattar det som om att människor i min värld inte vill vara med och förverkliga min inre fantasiverklighet, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att på allvar tro att min fantasiverklighet äger företräde framför denna fysiska verklighet, och att tro att när min fantasiverklighet inte förverkligas, att någonting då är fel, och att någonting i min fysiska verklighet är ansvarig för detta felet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besviken när min fysiska verklighet inte liknar, eller beter sig såsom mina fantasier, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta hela min existens vara fantasibaserad, där jag tror att det viktiga i mitt liv, är att min fysiska verklighet så mycket som möjligt liknar de fantasier som dyker upp inuti mitt sinne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att om jag upplever, och känner det som om mina fantasier är bättre än min fysiska omgivning, och min fysiska verklighet, då måste det vara någonting fel på min fysiska verklighet, eftersom denna inte står sig jämt gentemot mina fantasier – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att glorifiera, och upphöja inre reaktioner såsom fantasier till skyarna, där jag tänker dessa upplevelser är ”vad livet handlar om” och att ett framgångsrikt liv består av att kunna göra verklighet av så många fantasier som möjligt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in och som en reaktion av att känna mig otillfreds, och missnöjd så fort min fysiska verklighet inte motsvarar mina fantasier, mina projektioner, mina hopp, och mina begär, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att spendera all min vakna tid i mitt sinne, där jag skapar dessa fantasier, dessa hopp, och dessa drömmar, istället för att jag lever här, och möter, dirigerar, och medverkar i och som det som är här framför mina ögon, vilket är mitt liv, och således ser, inser, och förstår jag, att om jag inte är här och dirigerar mitt liv i varje andetag, så kommer jag inte på ett effektivt sätt kunna skapa ett effektivt liv för mig själv, helt enkelt eftersom att jag inte är här – närvarande, effektiv, och direktiv i och som varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av idén att mina fantasier är mer värda än verkligheten, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro, att så fort jag har en fantasi som jag tycker om, så bör denna få företräde framför min direkta fysiska verklighet här, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att se, inse, och förstå hur min fysiska verklighet inte fungerar på sådana illusoriska grunder såsom fantasier, utan att min fysiska verklighet är verklig, vilket betyder att endast faktiskt fysisk aktivitet får någon slags effekt, och följd

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att släppa taget om mina hopp, drömmar, och begär, och istället möta min faktiska verklighet såsom den faktiskt är, i och som varje andetag, och därmed sluta med att jaga, och försöka uppnå en framtid, och en idé om ett framtida liv, som inte har någon relevans, och som inte har någon koppling till denna fysiska verklighet, och vad det faktiskt innebär att leva, att uttrycka mig själv, och att gå, och medverka med andra människor på denna jord

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att jag har en rätt, och att det är försvarbart att bli arg, frustrerad, missnöjd, och deprimerad när min fysiska verklighet inte ser ut såsom jag hoppas, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå hur det är helt absurt att jag anklagar min fysiska verklighet för att inte vara som jag önskar och vill, med tanke på att min fysiska verklighet inte ens är medveten om mina begär, och inte heller har fått någon som helst assistans, eller stöttning av mig i form av faktisk direktiv handling, utan att jag bara i mitt sinne skapat en idé, och sedan blir jag missnöjd, och arg om min verklighet inte motsvarar denna idé

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att om jag blir tillräckligt frustrerad, tillräckligt arg, tillräckligt besviken, eller ledsen, ja då kommer tydligen min omgivning, och min fysiska verklighet att automatiskt förändra sig till att bli såsom jag vill ha den, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se skillnad på vad är verklighet, och vad som är sinne, och att förstå att det är litterärt talat fullständigt meningslöst att på något sätt förvänta mig själv, att om jag medverkar i sinnet så kommer detta ha gynnsamma effekter i min värld, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att mitt sinne är en maskin som endast har som funktion att försätta mig i ett tillstånd av reaktion, där jag är oförmögen att praktiskt agera, medverka, och leva i denna världen, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta mig själv tillbaka hit, till min fysiska kropp, och leva, medverka, och interagera praktiskt här i och som varje andetag, och inte längre leva i en illusion i mitt sinne, där jag tror att mina reaktioner har någon slags faktisk betydelse

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att se, inse, och förstå hur det i grund, och botten är fullständigt meningslöst att spendera tid i mitt sinne, meningslöst eftersom mina reaktioner inte har någon betydelse, eller någon mening för mitt praktiska leverne, och min praktiska medverkar i och som denna världen – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att ta ett andetag, och föra mig själv tillbaka hit, och gå mitt liv praktiskt, fysiskt, här, i varje andetag, där jag lever, dirigerar, och hanterar min verklighet såsom den är, och där jag inte hoppas, önskar mig, eller fantiserar om en annan verklighet än den som är här, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att det som är av faktiskt betydelse är min medverkar här i denna faktiska fysiska verklighet i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv från min fysiska verklighet, genom att tro att vad som pågår i mitt sinne är viktigare än, och bör ha företräde framför vad som pågår i denna faktiska verklighet mitt framför mina ögon, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att glorifiera sinnet, glorifiera reaktioner, tankar, känslor, och upplevelser, och se dessa såsom avgörande moment i livet, och se dessa såsom att vara det som verkligen spelar roll, och som jag verkligen bör uppmärksamma, och hänge mig själv till, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att ta ett djupt andetag och föra mig själv tillbaka hit, och att se, inse, och förstå att jag kan inte basera mitt liv på dessa reaktioner för de har ingen substans, och ingen praktiskt verklighetsanknytning

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att leva HÄR, och att sluta att tro att mina reaktioner, och upplevelser, fantasier, och drömmar är viktigare, och bör ha företräde framför min faktiska verklighet, och i detta åtar jag mig själv att sluta att leva för att försöka tillfredsställa dessa, och bli arg, frustrerad, irriterad, och deprimerad, när mina drömmar, fantasier, och projektioner inte sammanfaller med min fysiska verklighet.

Således åtar jag mig själv att arbeta med vad som är här direkt här i och som i min fysiska, faktiska verklighet, och inte bli besatt med vad jag önskar, och skulle vilja vara här; utan att jag arbetar, och hänger mig själv till att gå i enhet och jämlikhet med vad som är på riktigt, och vad som jag praktiskt kan etablera för mig själv i och som varje ögonblick här

Enhanced by Zemanta