Tag Archives: rädd

Dag 378: Att Bekräfta Mig Själv

En vanligt förekommande rädsla för mig på arbetet är att förlora detsamma. Ett exempel idag var att jag trodde mig själv tala om fel saker, och uttrycka mig på fel sätt kring fikabordet, och att detta sedan gjorde att framförallt min chef reagerade på det sätt som jag kommunicerade och rörde mig på. Den grundläggande rädslan är att bli av med arbetet, avskedad och att stå utan pengar – utan ekonomisk stabilitet.

Denna rädslan har flera dimensioner. En anledning till rädslan är jag inte litar på mig själv att kunna ta hand om mig själv. Jag tror ofta om mig själv att jag inte är något värd och att jag måste vara tacksam att någon överhuvudtaget skulle vilja anställa mig. Av det skälet känner jag mig mycket beroende av mitt arbete – för vad skulle jag göra om det tar slut?

Om jag tittar djupare och tar punkten tillbaka till mig själv, kan jag även se att den här rädslan också är ett sätt att undfly ansvar och självständighet. Rädsla kan vara ett effektivt sätt att rättfärdiga varför jag inte lever mitt liv på så vis som jag vill och hade kunnat, om jag verkligen gett mig fan på det. Och att förskjuta rädslan och se den som ett utflöde av hur min chef är mot mig, är ännu ett sätt att hålla mig på avstånd från tanken att jag faktiskt är stark nog att leva mitt liv, ta hand om mig själv, och bygga mitt liv på det sättet som jag ser är bäst för mig.

Därför är lösningen att jag tittar på hur det är jag kan integrera självständighet, självtillit och värde i mitt liv. Hur kan jag förmå mig själv att tro mer på mig själv än vad jag gör? För i grund och botten handlar det om att jag har en dålig självbild. Vad jag ser är att jag aktivt måste börja styra om delar av mitt liv, från att ge över ansvar till andra, till att ta det själv.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för vad mina kollegor, vad min chef, vad mina kunder, tänker om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att människor ska tänka illa om mig och att detta ska påverka min förmåga att försörja mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att överlåta min försörjning åt andra – att tänka att om jag är snäll, omtyckt och högt ansedd av andra, då kommer allt att gå bra för mig – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sträva efter att vara omtyckt – i tron att det är vad som kommer ge mig trygghet och säkerhet i livet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka få andra att ge mig känslan av trygghet, och försöka bygga upp en känsla av trygghet genom att se till att jag hela tide har en stor grupp människor omkring mig som anser mig vara högt ansedd – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ge mig själv respekt och tillit – värde – samt således lita på mig själv att jag hanterar mig själv och min försörjning och att jag inte behöver ha andra som gör det åt mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se mig som värdelös i jämförelse med andra – och ha en bild av mig själv av att jag inte är någonting att ha

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha en dålig självbild, eftersom det då blir lättare för mig att inte behöva ta ansvar, stå upp och göra/leva det jag kan leva – för om jag har en dålig självbild kan jag skylla på den och tänka att jag ändå inte skulle klara det – så vad är då poängen?

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag skapar en dålig självbild genom att kritisera mig själv, vara hård mot mig själv, och genom att fokusera för mycket på mina svagheter, det jag inte gör bra, och genom att jag inte låter mig själv erkänna det jag faktiskt är bra på och kan hantera effektivt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja att andra ska erkänna mitt värde, för då slipper jag anstränga mig att ändra mig själv, och att lära mig att uppskatta och erkänna mig själv, och se det jag är bra på och det jag är mindre bra på – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att driva mig själv till att konsekvent se mig själv och hur jag påverkar min omvärld – att driva mig själv till att se alla mina delar – styrkor och svagheter – och inte försöka få andra att definiera mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka andras bekräftelse, för jag inte vågar ge det till mig själv – i tron att jag inte får ge mig själv bekräftelse och att det skulle vara egoistiskt. Således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det är fullständigt naturligt att ge mig själv bekräftelse, jag är här med mig själv hela tiden, och om jag inte bekräftar mig själv, vem ska då göra det?

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att manipulera andra att försöka ge mig bekräftelse, genom att vara på ett sätt som jag tror de gillar, i stället för att jag ger mig själv bekräftelse, och för att jag är ärlig och rak med mig själv – och helt enkelt klargör för mig själv vad det är jag vill att jag ska vara – och sedan när jag gör/lever detta – bekräftar det för mig själv att jag faktiskt nått dithän jag önskade

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka få andra att göra det jag inte gör för mig själv – i stället för att se inse och förstå att jag inte kan få någonting som jag inte ger till mig själv – att jag måste skapa och ge det till mig själv och först därefter kan jag få från andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta på att jag ska erkänna och bekräfta mig själv någon gång i framtiden, när jag “lärt” mig – i stället för att se, inse och förstå att jag måste leva/träna i “nuet” – “här” – och att det inte kommer att komma en framtida dag då jag helt plötsligt och utan inre rörelse “lärt mig”

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att aktivt bekräfta och erkänna mig själv, att aktivt se mig själv, vad jag skapar, mina styrkor och svagheter, att aktivt ge mig själv återkoppling och att aktivt driva mig själv framåt att bli den bästa jag kan bli inom vad jag gör, i min dagliga rutin, och i mitt liv överhuvudtaget – således åtar jag mig själv att sluta försöka förmå andra att ge till mig det jag inte ger till mig själv – och i stället aktivt ge till mig själv det jag vill ha och uppleva samt ha mer av i mitt liv.

Dag 341: Tvingad till skratt

Ibland märker jag att jag skrattar eftersom jag känner mig själv tvingad till det. Det händer när jag kommunicerar med andra människor i min värld och de gör något slags ansats till skämt eller någon annan lättsam handling som jag inte genuint roar mig. Det som kommer upp inom mig då är en rädsla för att om jag inte skrattar eller erkänner den andra personens ’roliga’ handling eller uttryck, att jag då kommer göra dem ledsna, upprörda och inte längre ha dem till att tycka om mig. Rädsla är alltså drivkraften bakom varför jag tvångsskrattar under vissa omständigheter.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv tvingad till att skratta när andra människor gör någonting som är menat att vara humoristiskt eller roande, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, rädsla och nervositet inför att om jag inte skrattar eller erkänner denna andra människans humoristiska handling, att den personen kommer bli avigt inställd gentemot mig, bygga upp ett motstånd mot mig, och inte längre vilja vara min vän eller kompis

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och rädsla inför att inte vara alla människors bästa kompis i alla lägen, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta och känna ångest inför att bli ogillad, ratad, bortkörd eller ignorerad, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromettera mig själv för att bli omtyckt av andra, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i en fruktan inför att vara isolerad och inte ha några kompisar och inte vara en del av gänget och inte ses som en acceptabel människa som är en erkänd del av samhället och gruppen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att inte le eller skratta mot människor i min omgivning när de gör ansatser till att vara roliga eller humoristiska, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det värsta som kan hända är att personen i fråga inte längre vill vara med mig, eller inte längre tycker om mig, och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att i grund och botten är det inte något rationellt att frukta, eftersom det faktiskt inte kommer några negativa utflöden som direkt påverkar min värld från detta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte låta mig själv stå stabil i och som mitt eget värde av vem jag är i varje andetag, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara osäker på mig själv och känna det som om att jag behöver och måste ha andra personers hjälp, stöd och erkännande för att jag ska veta vem jag är, och hur jag är, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att våga stå på egna ben, och våga stå upp i och som mitt eget liv, och således sluta frukta vad andra tänker, eller tycker om mig, och istället stå stabil här med mig själv och lita på mig själv, att oavsett vad kommer jag att stå med och som mig själv och gå igenom de punkter som kommer upp inom mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv i underläge gentemot andra människor i min värld och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva och känna det som om att jag måste ha deras hjälp, erkännande, och stöd för att jag ska kunna fungera effektivt, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå hur jag inte är underlägsen, eller sämre än andra, och att detta är en bild jag skapat av mig själv som inte står i samstämmighet med vem jag är, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas, och föra mig själv tillbaka hit, och i varje ögonblick när jag är runtomkring andra, träna mig själv på att leva och stå som stabilitet och vara ärlig mot mig själv, och när denna ångest och rädslan kommer upp inför vad andra tycker eller tänker om mig, att jag genast stoppar och för mig själv tillbaka hit – till min kropp – till mig själv – och dirigerar mig själv till att stå upp och förändra mig själv i ögonblicket

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd och nervös när andra skrattar eller uttrycker sig själva med självförtroende och självsäkerhet runtomkring mig och tänka och uppleva det som om att jag då är förminskad och måste hävda mig själv och göra mig till för att passa in bland de andra människorna – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva mig osäker istället för att låta mig själv ta mig själv tillbaka till och som min mänskliga fysiska kropp och uttrycka mig själv avslappnat, obehindrat och i lugn och ro med mig själv här där jag litar på mig själv

Självåtaganden

När jag märker att jag blir stel och obekväm och reagerar i nervositet och ångest när en annan människa skrattar eller uttrycker sig själv med självförtroende och lätthet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit till och som min mänskliga fysiska kropp och jag åtar mig själv att andas djupt, och lugnt och stilla ta tillbaka min närvaro till min fysiska kropp och till vad det är jag gör här i ögonblicket – och låta mig själv slappna av och bli lätt och ledig i och som min mänskliga fysiska kropp

Dag 325: Rädslan för Åldrande

Att bli äldre – det är en naturlig del av en människas liv. Trots detta är det någonting som hela vår kultur ställer sig emot och försöker bekämpa som om det vore en plåga. Nu när jag själv börjar bli lite äldre och jag kan börja lägga märke till vissa saker hos min kropp som tyder på åldrande, märker jag hur detta beteende existerar även inom mig. Jag vill inte heller åldras, utan vill att min kropp ska förbli evigt ung.

Det är en fascinerande reaktion – varför är det egentligen som jag försöker bekämpa åldrande?

Jag ser att det handlar om rädslor för hur andra ser mig – jag vill att andra ska se mig som ung, och definiera mig som attraktiv och hälsosam – någonting som jag inte associerar med ålder.

I denna blogg ska jag med självförlåtelse arbeta med denna punkt av åldrande – och således förlåta de rädslor och upplevelser som jag skapat inom mig själv gentemot denna punkt.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att åldras

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma åldrande – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se ner på åldrande människor – och definiera ålder såsom en förlust av någonting – en förlust av ens ungdom

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli förfärad och ångestfylld när jag ser att jag börjar bli tunnhårig – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv, och värdesätta mig själv i enlighet med huruvida jag har ett tjockt och fylligt – och huruvida jag ser ungdomlig och atletisk ut eller inte

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att önska och vilja att andra i min omgivning ska se mig som ungdomlig och atletisk – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja att andra ska skapa en bild av mig som är positiv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att åldras – i tron att ålder är någonting som minskar mitt värde – och förtar min styrka och min förmåga att leva – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv i förhållande till mitt utseende – och i förhållande till min ålder – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli glad och uppleva mig upplyft när någon i min omgivning anmärker att jag ser ungdomlig ut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att värdesätta en bild av ungdom högre än mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att värdesätta hur mitt hår ser ut – eller mitt ansikte ut mer än mig själv – och tro att utan den bild jag för närvarande har och presenterar inför min omvärld så är jag ingenting

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig osäker och nervös när jag är runt andra människor – och oroa mig själv över att mitt utseende – och att mitt hår ska ge ett ålderdomligt intryck – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera min stabilitet, och min självsäkerhet i hur jag ser ut – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå till vilken grad detta begränsar mig – och hur jag genom att se mig själv på detta sätt i princip överlåter min självdirektion och styrning till hur jag ser ut – istället för att jag beslut vem jag är – och jag beslutar hur jag ska leva – och hur jag ska uttrycka mig själv i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja att kvinnor i min omgivning ska se mig som attraktiv – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mitt egenvärde – och min stabilitet – i huruvida andra människor svarar till mig positivt eller negativt – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas – föra mig själv tillbaka hit – och låta mig själv ovillkorligt möta, kommunicera, och interagera med människor – och således vara mig själv – och vara säker och stabil i mig själv oavsett hur min omgivning svarar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv i förhållande till mitt hår – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid minnen inom mig själv – där andra sagt att jag har ett vackert, blont, och lent hår – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att associera sådana minnen med positiva känslor och tänka att dessa minnen är en tillgång för mig – och någonting som jag måste använda för att bygga upp mig själv och min karaktär – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och således låta mig själv vara mig själv – och vara ovillkorligt – och värdesätta mig själv utan att jag har hår – eller att jag får komplimanger av andra om att mitt hår ser vackert, måleriskt, och skönt ut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att det är naturligt att värdesätta sig själv efter sitt utseende – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att rättfärdiga min rädsla inför att åldras, och min rädsla inför att bli tunnhårig, genom att säga till mig själv – att det är en rädsla som jag inte kan göra någonting åt eftersom det självklart skulle påverka mig om jag börjar förlora mitt hår – och om jag börjar åldras – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det faktiskt är beslut som jag tar – och att jag inte behöver existera i och som denna rädslan – jag behöver inte låta mig själv begränsas av ångest inför att åldras – utan jag kan istället låta mig själv åldras utan reagera på detta faktum och utan att skapa någon slags upplevelse i förhållande till detta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som rädsla och ångest inför att förlora mitt hår – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera, se och värdesätta mig själv med utgångspunkt i hur jag tror andra ser och värdesätter mig – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att förändra och dirigera denna punkt – på så vis att jag låter mig själv värdesätta mig ovillkorligt – och leva stabilitet – leva fullkomligt och totalt – och inte låta detta begränsas av hur andra ser eller inte ser mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag inte definieras av huruvida jag har hår på mitt huvud eller – och att jag inte definieras av åldrande – såtillvida jag inte bestämmer mig för att dessa omständigheter och händelser ska definiera mig – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv leva ovillkorligt och inte skapa dessa begränsande definitioner och idéerna om mig själv – utan istället leva här – leva i varje ögonblick – och låta mig själv leva tillfullo oavsett huruvida jag åldras – och oavsett huruvida jag har hår på mitt huvud eller inte

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att ungdomlighet är en gåva till mig som ger mig värde – och att jag utan ungdomlighet inte har något värde – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv i enlighet med ungdomlighet – och att tänka att eftersom jag ser ungdomlig ut så ger detta mig ett högre värde och en bättre ställning än de som ser äldre ut – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera och värdesätta människor i enlighet med ålder – istället för att se, inse och förstå att alla är vi jämlika i det att vi är fysiska – och att vi är i en kropp – att vi föds, lever och dör – och att ingen kan undkomma detta

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att omfamna åldrandeprocessen – och istället för att frukta den – undersöka den – låta mig själv lära av den – och i detta låta mig själv knyta ett närmare band till min mänskliga fysiska kropp – genom att jag låter mig själv förstå min kropp – och förstå åldrandeprocessen – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv gå in fruktan gentemot den här processen – istället för att ovillkorligt låta mig själv undersöka och ta del av den

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i fruktan, nervositet och ångest inför att jag åldras, och specifikt inför att jag ser att jag håller på att bli tunnhårig, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att mitt värde som varelse inte begränsas av mitt hår – min ålder – och mitt utseende – utan att jag själv kan bestämma och avgöra mitt värde – och låta mig själv stå stabil och säker inom mig själv oavsett hur tidens tand gnager och tär; således åtar jag mig själv att stå en och jämlik med tidens tand – en och jämlik med åldrande – och en jämlik med min kropp – och inte längre hålla fast vid mitt utseende – och tro att jag är definierad och begränsad av mitt utseende

När jag märker att jag blir nervös, och ångestfylld inför att tappa mitt hår, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att åldrande är för närvarande en naturlig del av vad det innebär att vara en människa – och jag ser att det är fullkomligt bisarrt att frukta någonting som är oundvikligt och som inte kan stoppas eller förhindras – således åtar jag mig själv att omfamna åldrade – att förstå åldrande – och att låta mig själv utforska och ta del av åldrande – och inte definiera mig själv eller se mig själv såsom att jag förminskas eller försvagas av åldrande

Enhanced by Zemanta

Dag 291: Kontrollbehov

I dagens blogg ska jag behandla ett par reaktioner som kommit upp inom mig under dagens gång. Det rör sig om reaktioner, som kommer upp som en slags spänning i min kropp, och kontexten är att jag upplever det som om att någon inte håller vad de lovat, inte gör som de sagt; och det är speciellt i situationer när jag ser det som om att jag har en överenskommelse med en annan person om att uppnå någonting visst.

Så, när jag tycker att den andra personen inte gör vad de ska, så mycket som de ska, eller såsom jag tycker att de borde göra en viss sak, då går jag in i en reaktion, och vill helst gå och säga till dem att genast göra som jag vill att de ska göra, och inte agera, eller leva på något annat sätt. I grund och botten ser jag att de jag upplever är en slags rädsla, och ångest inför att bli sviken, och inför att möta en händelse, eller situation som jag inte kan kontrollera, eller styra.

Fram tills nu har min tendens varit att anklaga den andra människan för min upplevelse, istället för att jag tar ansvar och ser vad denna upplevelse visar mig om mig själv. Därför kommer jag i denna blogg att genom självförlåtelse, och självåtaganden gå djupare in i denna punkt och se vad det är den visar mig om mig själv som jag ännu inte velat erkänna.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att reagera i och som en mild irritation, och frustration, och samtidigt en rädsla, och en ångest, när jag upplever, och känner det som om att en annan inte håller vad de lovar, eller gör det som jag anser är bäst för dem, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja kontrollera, och styra en annan människa, och få en annan att göra såsom jag vill göra, och agera, och leva såsom jag vill att de ska leva, så att jag ska kunna känna mig själv lugn, och bekväm inombords, och kunna tänka att mitt liv är på väg i en riktning som är effektiv, och gynnsam

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa ett begär, och ett behov inom mig själv att kunna kontrollera människor i min omvärld, och få människor att göra, såsom jag vill att de ska göra, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fastna i och som en fruktan, en ångest, och känsla av hopplöshet, när jag upplever det som om att jag inte har full kontroll av människor i min omvärld, och jag känner det som om att jag inte riktigt vet hur jag ska leva, om jag inte har kontroll över andra människor i min värld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig osäker, nervös, och instabil inombords, när jag ser det som om att jag inte kan kontrollera människor i min omvärld, och få dem att leva, och uttrycka sig själva såsom jag önskar att de ska leva, och uttrycka sig själva, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att drabbas av hybris, av ett begär att erhålla full kontroll över min värld – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig osäker, nervös, och obekväm när jag ser det som om att jag inte har full kontroll i min värld, full kontroll över riktningen på min framtid, och full kontroll över det jag vill, och önskar ska hända i min värld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka stoppa min rädsla, och min ångest inför att saker och ting inte kommer spela ut sig i min värld som jag hoppas, genom att använda kontroll, och genom att försöka bemäktiga mig själv de punkter i min värld som jag är osäker på, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället arbeta med den ursprungliga rädsla, och se vad det är jag fruktar, varför jag upplever mig själv så obekväm, och instabil när jag inte ser det som om att jag har tillräcklig kontroll över min värld, och i detta förlåta denna rädslan, släppa taget om denna rädslan, och föra mig själv tillbaka hit till min kropp – och istället för att försöka kontrollera min värld i rädsla, istället dirigera, och styra min värld i och som sunt förnuft, i och som stabilitet med och som min mänskliga fysiska kropp – där jag inte blir besatt av en upplevelse, utan jag istället står här, och gör vad som krävs, i och som varje andetag i stabilitet, och tystnad, här med och som mitt andetag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in en personlighet av att vilja att allting i min värld ska vara precis som jag vill ha det, och att allting ska fungera såsom jag har tänkt ut det i mitt sinne, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av och som en karaktär, där jag försöker kontrollera, och styra allt i min värld till att vara precis såsom jag vill ha det, utan att jag beaktar andra människor, utan att jag beaktar konsekvenserna av mina handlingar, och utan att jag beaktar vad som är här i min fysiska värld, som är min riktiga värld, en värld som inte består av mina tankar, fantasier, och hopp, utan som är en riktig fysisk värld, som jag inte kan styra, och ställa precis som jag vill ha den, utan jag måste ta i beaktande, och visa omtanke gentemot vad som är här i min fysiska omvärld, och leva i jämlikhet med detta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att rättfärdiga mina rädslor, och rättfärdiga mitt begär av att vilja ha kontroll, och vilja styra, och ställa, och ha saker precis som jag ser dem i mitt sinne, genom att tänka att ”det är rätt” och att ”det är så det borde vara” – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta i beaktande vad som är här, och låta mig själv leva i enhet och jämlikhet med mina fysiska verklighet som är här, och stå stabil, och assistera, och stötta de punkter i min fysiska verklighet som jag ser behöver uppmärksamhet, utifrån en utgångspunkt av att vara ovillkorlig här

Självåtaganden

När jag märker att jag går in och som en upplevelse av att vilja kontrollera, och styra min värld, för jag upplever rädsla, och ångest inför att allt inte kommer att bli såsom jag inbillat mig själv att det ska bli i mitt sinne – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag är i en besatthet, där jag inte ser sunt förnuft, utan endast ser mitt egenintresse, och endast ser det jag vill, det jag önskar, och det jag begär, och mina rädslor; således stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag inte låta mig själv agera, och leva i denna besatthet eftersom jag skadar min omgivning, och skadar mig själv; således åtar jag mig själv att släppa mina kontrollbegär och istället leva och uttrycka mig själv i varje andetag, utan att söka efter, eller försöka få min värld att efterlikna de idéer och tankar som dyker upp i mitt sinne angående hur min värld tydligen ”borde” se ut

Enhanced by Zemanta

Dag 287: Mina Egna och Andras Förväntningar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd, och känna ångest inför att jag inte står upp till de förväntningar jag tror att andra har gentemot mig, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att leva, röra mig själv, motivera mig själv, utifrån en utgångspunkt av att vilja bli erkänd av andra, och få andra att tycka om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå hur ofta jag medverkar i tankar inom mig själv, som har sin grund i att jag är rädd för vad andra tycker om mig, och att jag vill tillfredsställa människor runtomkring, så att jag under alla omständigheter vet jag är säker, och trygg, i det att alla människor i min omvärld tycker om mig, och gillar att vara runtomkring mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta beslut i min värld, och att leva, utifrån en utgångspunkt av att vilja säkerställa att jag alltid är omtyckt, och att jag alltid har ett stöd från andra människor i det som jag beslutar mig själv för att ta mig för, och göra med mitt liv – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att om jag inte har andra människors stöd, och konstanta uppvaktning, och om jag inte hela tiden kan vara säker på att andra människor upplever mig positivt, då är det någonting fel på mig, och då måste jag genast ändra mig själv för att se till så att jag tillfredsställer alla intressen i min omgivning

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta hänsyn till mig själv, till mina egna behov, och till mina egna intressen, utan istället gå in i en polaritet där jag endast ser till vad jag tror att andra människor tycker, och känner om mig, och där jag försöker framställa mig själv så positivt som möjligt för andra människor, så att jag därmed ska kunna känna mig själv omtyckt, älskad, och högt värderad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte träna mig själv på att vara självständig i mitt liv, och på att när jag tar beslut, att beakta allas positioner, och alla punkter av vikt, och att i detta inte bara beakta vad andra vill, eller känner, utan även beakta min egen position, och ta ett beslut som är bäst för alla, och som fungerar mest effektivt för alla involverade

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förtrycka mig själv såsom mitt naturliga, och ovillkorliga uttryck, när jag pratar, och interagerar med andra människor, eftersom jag är rädd, och orolig för hur andra ska uppfatta mig, och vad andra ska tycka, och känna gentemot mig, om jag uttrycker och rör mig själv ovillkorligt, och utan att hålla mig själv tillbaka; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett djupt, och att förstå att jag an ge mig själv gåvan att vara avslappnad, lugn, och bekväm med mig själv här i och som min mänskliga fysiska kropp, och att jag inte behöver ett erkännande av andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte andas effektivt här med och som min mänskliga fysiska kropp, och att se att rädslan, och tankarna som kommer upp inom mig i förhållande till att inte vara omtyckt, och inte vara älskad av andra, dessa punkter är inte riktiga, utan endast så pass verkliga som jag gör dem; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ge mig själv såsom min mänskliga fysiska kropp uppmärksamhet – HÄR – där jag inte fokuserar på energier, där jag inte fokuserar på det inre mentala snacket – utan jag istället har min närvaro här med och som min fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att det finns inget riktigt hierarkiskt slavförhållande som jag måste knäböja gentemot i form av rädsla och ångest, utan dessa mentala punkter är någonting som jag skapar inom mig, och någonting som jag tillåter och accepterar att influera, och ha en effekt i mitt liv; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett djupt andetag, och att öva mig själv på, och träna på att leva stabilitet, och på att ge uppmärksamhet till vad som är fysiskt här i detta ögonblick – till det som jag kan ta på, och röra på, och bevisligen interagera med

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att leva i och som en underlägsenhet, och en rädsla inför andra människor, där jag tror och tänker att jag inte kan vara, och inte är värdig att vara en jämlik med andra människor, utan att jag är helt enkelt fördömd till ett liv i och som underlägsenhet, där jag måste leva i rädsla, och att det helt enkelt bara är min natur, och det är min lott i livet; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas, och föra mig själv tillbaka hit – till min kropp – till min fysiska närvaro och applikation HÄR; och därmed inse att jag kan styra, dirigera, och förändra min upplevelse och applikation av mig själv här och att jag inte är dömd att leva ut på något specifikt sätt

Således, när jag märker att jag går in i rädsla, och underlägsenhet, och börjar leva, strukturera, och beslut i mitt liv, utifrån att vilja tillfredsställa andra, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att det beslut som är bäst för alla, involverar alla, och inte bara några personer, således måste jag ta alla i beaktanden, även mig själv, och se vad slags handling, och åtgärd som innebär det som är bäst; således åtar jag mig själv att inte fokusera på att tillfredsställa någon specifik person – utan istället tillfredsställa det som är bäst för alla

Enhanced by Zemanta

Dag 286: Praktiskt Förebyggande Istället För Rädsla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara irriterad, och frustrerad när jag vaknar upp på morgonen, och göra det till en vana att jag är arg, och frustrerad när jag vaknar upp på morgonen, eftersom tydligen är det jobbigt, tufft, hårt att stå upp ur sängen och gå en ny dag till mötes; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att jag skapar denna upplevelse av att det är tufft och svårt, och att jag därmed har makt att styra, och dirigera denna upplevelsen, så att när jag vaknar behöver jag inte uppleva mig själv arg, och frustrerad, och irriterad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte vakna upp här i och som ett andetag, och vara fullt vaken endast med ett andetag, och inte gå in ilska, eller frustration, utan helt enkelt vakna, stiga upp, och sedan påbörja min dag utan några slags reaktioner

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att acceptera, och bli tillfreds med ilskan, och frustrationen jag upplever när jag stiger upp på morgonen, istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att ifrågasätta vad jag upplever, att ifrågasätta och se varifrån denna reaktionen börjar, och hur jag därigenom har förmåga att stoppa och förändra denna reaktionen, så att jag inte längre behöver vara en slav till reaktioner som inte stöttar mig på något sätt överhuvudtaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha en tendens av att börja min dag genom att gå in i sinnet, och tänka på saker, att börja min dag genom att tänka på allt jag måste göra, och allt jag måste ta mig själv för genom min dag, och därigenom stressa, och uppleva ångest, och tänka att ”jag kommer aldrig hinna med allt det där” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vakna HÄR i enhet och jämlikhet med min mänskliga fysiska kropp, att gå upp ur sängen, och att förbli här, att driva mig själv till att vara närvarande om min mänskliga fysiska kropp, och inte använda sinnet för att leva

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av mitt sinne, och att bli beroende av att tänka, och bli beroende av att oroa mig själv inför framtiden, och därigenom förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stoppa detta beroende, att ta ett djupt andetag och föra mig själv tillbaka hit, och att se, att jag inte behöver hålla kvar vid detta beroende, och att jag kan släppa mig själv fri, och låta mig själv leva i och som varje andetag utan en enda tanke, utan att vara fast i en enda slags upplevelse, utan istället vara HÄR – stabil – funktionell – effektiv – och direktiv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av att frukta, och känna ångest inför framtiden, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra det för vana när jag stiger upp på morgonen, att stressa upp mig själv inför allt som jag måste göra under dagen, och tänka på alla saker som jag ännu inte har gjort, och att tänka på allt jag borde göra, och i detta gå in i en slags panik, där jag börjar röra, och motivera mig själv utifrån rädsla, istället för att använda, och röra mig själv utifrån sunt förnuft, och se vad som är bäst för alla, och inte låta mig själv dras med av sinnet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inleda min dag genom att låta mig själv drivas, och motiveras av rädslor, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro, att rädslor på något sätt är dessa livsviktiga upplevelser som jag måste hålla kvar vid, för tydligen om jag inte har några rädslor, jag då händer ingenting, och då rör jag mig inte framåt överhuvudtaget, utan allt som händer blir istället att jag stagnerar, står stilla, och att det inte finns någonting mer jag kan göra; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stoppa mig själv här, ta ett andetag, och sedan röra mig själv fysiskt framåt steg för steg, andetag för andetag, och inte låta mig själv styras av rädslor, utan vara fysiskt här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte motivera, och driva mig själv till att vara fysiskt här i och som varje ögonblick, och att förstå att de rädslor som dyker upp inom mig, de är inte riktiga, de är inte substantiella, utan de är endast punkter som jag skapar genom att medverka i tankar; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv luras med av rädslo-tankar; t.ex. en rädsla för att jag kommer glömma att betala en räkning – istället för att jag helt släpper denna tanke, och förblir här; och sedan skriver upp att jag ska betala räkningen – och alltså lever en praktisk lösning istället för att gå in i och som rädsla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att när en tanke kommer upp inom mig som har sin utgångspunkt i rädsla, att jag då har ett val att antingen medverka i tanke, eller inte medverka i tanken, och därmed inte låta mig själv bli besatt av tanken; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att identifiera, lokalisera, och skapa lösningar för varje tanke som kommer upp inom mig, så att jag kan dirigera, och korrigera, och styra allt inom mig själv, och att sinnet inte har någon kontroll över mig, utan att jag istället kontrollerar, och dirigerar sinnet, och använder sinnet som ett verktyg för att leva, och uttrycka mig själv effektivt här i och som varje andetag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att oroa mig själv, och vara nervös inför att jag i framtiden inte kommer ha några pengar, och att jag därmed inte kommer kunna göra något roligt, eller trevligt med mitt liv, som jag vill, och önskar göra; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det hjälper genom att frukta denna framtida punkt, istället för att se att det hjälper inte, och att en praktisk lösning är istället att stipulera en effektiv plan som jag kan följa, så att jag kan undvika att försätta mig själv i en position där jag inte har tillräckligt med finanser för att vara effektiv i detta livet; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på praktiska, och faktiska lösningar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte leva HÄR – ögonblick för ögonblick – andetag för andetag – och därmed sluta att frukta framtiden, sluta att känna ångest inför vad som komma skall, och istället möta framtiden här i varje andetag, och att förstå att framtiden kommer att bli tuff att ta sig igenom, men att detta är inte någonting jag behöver frukta eller göra en emotionell, känslomässig punkt av, utan en realisation som jag kan använda för att stötta mig själv till att bli mer effektiv i mitt dagliga leverne, mer stabil, och mer direktiv

När jag märker att jag går in i sinnet då jag vaknar på morgonen, och att jag börjar oroa mig själv, och känna ångest inför framtiden, och då speciellt ångest inför att inte ha några pengar i framtiden; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att när jag fruktar någonting, då skapar jag det, således skapar jag en framtid utan pengar, och således skapar jag mer problem, och därmed ser jag att lösningen är att fokusera på lösningar, och praktiska metoder för att förebygga konsekvenser i mitt liv, vilket inte handlar om rädsla utan om sunt förnuft; således åtar jag mig själv att fokusera på praktiska lösningar, och att formulera dessa i skrift och inte i sinnet, och att helt släppa alla tankar som har med min framtid att göra, och att formulera, och planera min framtid alltid i skrift – för där är jag direktiv – emedan i sinnet är jag inte ännu direktiv

När jag märker att, då jag vaknar på morgonen, jag går in i ilska och frustration, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser att detta är ett tecken på att det finns punkter som jag förtryckt, och som jag måste hantera, och arbeta med, men att det är onödigt för mig att hålla kvar vid ilskan, och att jag kan släppa ilskan genom att andas mig själv tillbaka hit i och som min kropp; således åtar jag mig själv att applicera självförlåtelse, och hitta utgångspunkten för min ilska, och att andas, slappna av i min kropp, och inte låta mig själv hålla kvar vid ilskan – utan se att ilskan inte stöttar mig själv till att bli mer effektiv, och direktiv i mitt sinne utan endast är ivägen

Enhanced by Zemanta

Dag 274: Ge Upp Innan Jag Börjat

Varför anses det normalt att vara apatisk, och oberörd gentemot hur vår värld ser ut, gentemot hur människor beter sig mot varandra, och sig själv?

Det är fascinerande att observera de reaktioner som jag mötts av sedan jag började gå min process att ta bort allt inom mig själv som inte stödjer liv, och vad som är bäst för alla – för faktum är att jag mötts mest av misstro, motvilja, och illvilja än något slags praktiskt stöd; och det är fascinerande eftersom faktum är att skapa sig själv såsom någonting som stödjer ”vad som är bäst för alla” – jag menar – det borde vara var och ens absoluta mål i detta livet; att nå sin fulla och totala potential som människa.

Trots detta har jag framförallt möts av motsatta reaktioner, och det jag lagt märkte till är som sagt, hur det anses vara fullkomligt normalt, och korrekt att inte bry sig, att inte agera, att helt enkelt leva ut sitt liv i bekvämlighet, och till sist dö, utan att ha gjort någonting av vikt, eller värde med sitt liv – men är detta verkligen ett normalt beteende?

Utifrån mitt perspektiv är det ett sjukligt beteende, som tyder på en inre mental störning, och den kan karakteriseras som självsabotagestörningen, eller offerstörningen – för vi människor har en tendens att ge upp på det som är bra för oss själva, och acceptera ett liv som är fyllt av lidande, och istället för att göra någonting åt det – istället acceptera det.

Hur har jag då själv levt detta i mitt eget liv?

i_give_up_by_vhphoto-d3f3nq3Jo, jag har ett exempel som kommit upp nyligen i mitt liv. Det är nämligen så att jag hängett mig själv till att ta mig an ett visst affärsprojekt, där jag säljer en produkt som jag verkligen tror på, och jag vet att denna produkt är bra – men trots detta har jag lagt märke till en tendens inom mig att jag inte vill gå denna punkt, jag vill inte tro att det är så bra som det låter, jag vill inte göra någonting för ”det kommer ändå inte att fungera” – och i detta ser jag att jag vill acceptera skepticism, och rädsla som ledstjärnor i mitt liv; där jag helst av allt skulle vilja luta mig själv tillbaka och i min bekvämlighet ge upp, och acceptera allt som det är, och säga att ”det går inte”.

Men, det lustiga är att, jag säger detta inom mig själv: ”det går inte” – ”jag kan inte” – ”det är inte realistiskt” – utan att ha försökt, utan att ha gått ett enda steg, utan att ha gjort en enda ansträngning – och allt händer istället i mitt huvud, där jag hoppar till slutsatser, och gör antaganden om saker och ting, och tror mig själv förstå saker och ting, när jag i realiteten endast låter mig dras omkring i mitt liv genom att vara en slav till rädsla, och en offermentalitet – och detta är självsabotage, och detta är en av de primära punkter inom oss människor som gör att vi ger upp i våra liv, på oss själva, på att skapa någonting stort inte bara för oss, men för alla; för vi tror att det inte går.

Vad jag har insett är att många saker inte går att göra, t.ex. att flyga; MEN – de flesta saker går att genomföra, och anledningen till att jag inte vill göra det, är inte för att det inte går, utan för att jag är rädd för att misslyckas, rädd för att verkligen anstränga mig till att gå igenom punkten och ge mig fan på att få det att fungera.

Därför ska jag idag arbeta med denna offermentalitet, och min tendens av att vilja ge upp, ge efter, och lägga mig platt på marken utan att jag ens har försökt, eftersom detta är ett sådant ineffektivt karaktärsdrag att det absolut inte förtjänar att existera inom mig på något sätt överhuvudtaget.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja ge upp innan jag börjat, att vilja lägga mig platt på marken och vara ett offer som tydligen inte har någon kontroll, inte har någon makt, och inte har någon styrka – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha en tendens att ge efter inför rädsla, och ångest, och misstro mot mig själv – där jag vill tro att någonting inte fungerar, och någonting inte kommer att gå som jag hoppats att det skulle gå – för i sådana fall behöver jag ju inte göra någonting, och jag behöver inte agera, och jag kan istället lugnt luta mig själv tillbaka i min självbegränsning, och låta mitt liv spela ut sig själv precis som det vill utan att jag behöver göra någonting

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha ett begär för att få leva ett enkelt liv där jag inte behöver anstränga mig själv, där jag inte behöver utmana mig själv, utan där jag endast måste göra minsta möjliga, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge upp så fort någonting blir svårt, komplicerat, eller jobbigt – och genast leta efter utvägar så att jag inte längre behöver gå vad jag åtagit mig själv att gå, och så att jag kan fly tillbaka in i min värld av att känna mig bekväm, trygg, och säker, eftersom jag vet att jag inte behöver anstränga mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att satsa, rädd för att gå mitt liv utifrån en princip om att skapa en värld som är bäst för alla, och att gå denna princip till en sådan grad att jag blir denna tillfullo – och att jag satsar allt för att skapa en värld som är bäst för alla, och att jag står absolut i detta åtagande, och inte låter mitt liv bli en resa byggd på rädsla, misstro, ångest, och själsabotage

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja gå mitt liv utifrån en utgångspunkt av att göra det minsta lilla, och att inte behöva röra mig själv utanför de ramar som jag accepterat utgöra mitt liv; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte stå ultimat, och totalt här med principen om att leva vad som är bäst för alla – och således inte gå mitt liv för att få ut någonting, för att tjäna någonting, för att få någonting, utan istället gå mitt liv här för att faktiskt göra ett intryck, och en skillnad som gör så att en bättre, mer effektiv, och perfekt värld kan träda fram – och att jag faktiskt gör någonting av värde med mitt liv, och inte bara förväntar mig att saker ska hända, och säger att ”ingenting går att förändra” – när jag inte ens försökt, eller drivit mig själv till att undersöka

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sabotera, och förstöra det som jag vet är bra för mig, det som jag vet är effektivt, och nyttigt för, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte praktiskt älska mig själv genom att gå de punkter som jag ser hedrar liv, hedrar vad som är bäst för alla, och gör det möjligt för en värld att skapas som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja ge upp så fort jag står inför en punkt, inför en utmaning, där det är någonting jag inte förstår, eller behärskar, eller kan kontrollera, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att lyssna på, och agera utifrån den rädslan som kommer upp inom mig när jag står inför en sådan punkt – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att driva mig själv igenom denna rädsla, att ta mig själv ut på andra sidan, och inte ge upp en punkt fören jag faktiskt bevisat för mig själv att punkten är fullständigt omöjligt att gå – jag menar då är det relevant att ge upp, men inte innan – och absolut inte innan jag ens har gjort några försök att ta mig själv igenom, eller förstå punkten bättre

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att en anledning till att jag vill ge upp, är därför att jag då inte kan misslyckas, för om jag ger upp, då finns inte längre någon risk, och då kan jag tydligen göra ”vad jag vill” – och ingenting finns att förlora; istället för att se, inse, och förstå att när jag inte tar några risker, när jag inte utmanar mig själv – då finns det ingenting att vinna, och då har jag redan per definition förlorat eftersom jag gett upp på mig själv, och accepterat mig själv och mitt liv att vara mediokert när jag kunnat driva mig själv till att leva såsom min fulla potential här, och verkligen skapa någonting av mig själv, och mitt liv som jag kan vara stolt över, och stå med utan skam inför evigheten här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte utmana mig själv att gå igenom mina rädslor, min ångest, och inte låta mig själv ta beslut utifrån rädslan för att dö, rädslan för att inte överleva, utan istället ta beslut som jag ser är bäst för alla, ta beslut som jag ser gynnar mig själv, och människor i min omvärld, och inte ge upp på dessa beslut för att jag tror att det är för svårt, och för komplicerat, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att träna mig själv att leva ordet fullständighet, och totalitet – där jag går tillfullo, och riskerar allt, gör allt för att skapa vad som är bäst för alla och inte håller mig själv tillbaka på något sätt överhuvudtaget

Självåtaganden

När jag märker att jag saboterar, och håller mig själv tillbaka för att jag inte vågar, eller känner mig oförmögen, för dålig, och ineffektiv för att gå en punkt, och för att jag tydligen inte kommer klara det, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser, och förstår hur denna upplevelse är en lögn som jag skapar för mig själv så att jag inte ska behöva driva mig själv igenom, och faktiskt göra det som är bra för mig, och detta förstår jag är helt absurt och inte något slags karaktärsdrag som gynnar mig som människa; således åtar jag mig själv att gå de punkter som jag ser är bäst för alla, och inte låta mig själv avskräckas av någon rädsla, eller tanke som kommer upp inom mig – utan gå tillfullo och inte hålla mig själv tillbaka

Jag åtar mig själv att inte låta mig själv, och mina beslut i mitt liv vara styrda av rädsla, utan jag åtar mig själv att istället skapa mitt liv som ett levande monument på vad som är bäst för alla – där jag verkligen, praktiskt, och realiteten går mitt liv utifrån principen om att ge såsom jag vill få – och att fokusera på att skapa alla delar av mitt liv att vara i samklang med denna princip så att jag därmed faktiskt gör ett avtryck, och har en effekt i denna världen som är bäst för alla

Jag åtar mig själv att sluta sabotera för mig själv genom att acceptera att mitt liv, och mig själv är medioker, är ”normal” och acceptera de saker i mitt liv som verkligen inte är effektiva i tron att jag ”inte kan göra någonting åt det” – och jag åtar mig själv att istället agera, och göra allt jag kan – fullständigt hänge mig själv till att skapa lösningar, och inte hänga upp mig på problem – och endast ge upp när jag ser att en viss punkt är praktiskt, och funktionellt omöjlig att gå igenom och hantera

Enhanced by Zemanta

Dag 215: Kroppen Min – Hårbortfall (Del 2)

Idag ska jag applicera självförlåtelse, samt självåtaganden på punkten 1) fruktan att förlora mitt hår – i rädslan för att jag då kommer att se gammal ut. Tidigare har jag gjort en lista med alla de punkter jag upplever gentemot min kropp – och det är denna lista jag kommer att gå utifrån när jag nu ska arbeta med och korrigera min upplevelse av min kropp.

Självförlåtelse

1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att tappa mitt hår, i rädslan för att jag då kommer att se gammal ut – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv efter hur jag ser ut, och göra mig själv beroende av att andra människor ska vara på ett speciellt sätt mot mig – och tycka om mig – och reagera positivt på min bildpresentation – eftersom jag har mycket hår på mitt huvud

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv utifrån mitt hår – och tänka att – ”jag är den där personen med det blonda och långa håret – och människor tycker att jag ser snygg ut p.g.a. mitt hår” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas och föra mig själv tillbaka hit – och se att jag är inte begränsad av huruvida jag har hår eller inte – och jag behöver inte skapa en upplevelse inom och som mig själv utifrån huruvida jag har hår eller inte – hår är endast något som växer på min kropp – men det definierar inte mig

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta hår definiera vem jag är – och hur jag upplever mig själv – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som en rädsla för att jag ska förlora mitt hår – i rädslan att jag då inte kommer vara lika sexuellt attraktiv, och omtyckt av människor i min värld – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mig själv beroende av att vilja vara omtyckt av människor i min värld – och göra ett ”gott intryck” – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva utan rädsla för vad andra tycker om mig – och utan något begär av att få se ut på ett visst sätt

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag inte kommer vara lika mycket värd – om jag förlorar mitt hår – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mitt egenvärde utifrån huruvida jag har hår eller inte – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva ovillkorligt här – och värdesätta mig själv som ovärderlig – hur jag än ser ut – och vad som än händer med mig eller min kropp – för jag förstår att värde är något som jag ger till mig själv – och inte något som jag får på grund av hur mitt hår ser ut

5. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla mig själv tillbaka när jag är bland andra människor, och inte våga uttrycka mig själv – i tron att på grund av att mitt hår inte ser ”perfekt” ut – så är jag inte lika mycket värd som andra människor och jag förtjänar därför inte att uttrycka mig själv – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att detta är en mental illusion – och alltså finns det inget som håller mig tillbaka från att uttrycka mig själv ovillkorligt – utan rädsla – ångest – eller fruktan – bara helt naturligt och bekvämt här med mig själv

Självåtaganden

1. När jag märker att jag upplever, och medverkar i och som rädslan för att tappa mitt hår, i rädslan för att jag då kommer att se gammal ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – mitt hår bestämmer inte vem jag är och hur jag ska uppleva mig själv – utan det gör jag – således åtar jag mig själv att föra mig själv tillbaka och sluta vara en slav till denna begränsande och irrationella rädslan

2. När jag märker att inom mig själv definierar mig själv utifrån mitt hår – genom att tänka ”jag är den där personen med det blonda och långa håret – och människor tycker att jag ser snygg ut p.g.a. mitt hår” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – jag är inte den där personen som mina tankar påstår att jag är – jag är här – och inte något som kan definieras och placeras in i en specifik definitionslåda – jag är obegränsad och vad jag bestämmer mig själv för att vara – och således kan jag inte hållas tillbaka av definitioner, och mentala idéer som är projicerade på denna fysiska verklighet – således åtar jag mig själv att leva här i varje andetag – och sluta begränsa mig själv genom att ge mig själv irrationella och tråkiga, dumma, självdefinitioner – som inte tjänar någonting annat än att begränsa mig – jag åtar mig själv att leva mig själv utan begränsningar – genom att vara här i varje andetag tillfullo – och utan att hålla mig själv fast vid någon idé om ”vem jag är” – jag är här

3. När jag märker att jag låter hår definiera vem jag är, och hur jag upplever mig själv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår – att rädslan för att förlora mitt hår härstammar i grund och botten från en rädsla att förlora den socialhierarkiska tävlingen som medverkat i inom mig själv – och således är jag egentligen rädd för att bli bortglömd, och ensam – och inte rädd för att tappa mitt hår – således åtar jag mig själv att låta mig förlora i denna socialhierarkiska tävlingen – och istället fokusera på mig själv – och att föda – skapa – och kreera mig själv som liv

4. När jag märker att jag medverkar i och som en tanke, och idé att jag inte kommer vara lika mycket värd om jag förlorar mitt hår – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att mitt värde bestäms inte efter hur mitt hår ser ut – utan mitt värde ger jag mig själv – och jag skapar mig själv som egenvärde utifrån vad jag accepterar mig själv att stå i enhet och jämlikhet med – således åtar jag mig själv att leva självrespekt, och integritet – och således manifestera och skapa mig själv som egenvärde här

5. När jag märker att jag håller mig själv tillbaka bland människor, eftersom jag är orolig för att jag inte ser tillräckligt snygg ut, och för att mitt hår inte är tillräckligt vackert – och att jag därför inte är god nog att uttrycka mig själv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – mitt utseende är ingenting som kan styra hur jag upplever mig själv om jag inte tillåter det – och därför är den viktiga frågan att ställa mig själv – hur slutar jag tillåta mitt utseende att bestämma vem jag är? Svaret är – genom att jag bestämmer mig för att så inte ska vara fallet – således åtar jag mig själv att när denna upplevelsen dyker upp inom mig – att bestämma mig själv för att jag inte ska vara kontrollerad – styrd – och en slav till mitt utseende – utan att jag uttrycker mig själv ovillkorligt och inte låter mig själv vara en slav till irrationella och dumma tankar som kommer upp i mitt sinne

Enhanced by Zemanta

Dag 187: Att Sluta Vara Rädd För Att Bli Avvisad

Självskriverier

Att prata inför människor, och att ta kontakt med människor – samt att ha förhållanden med människor är fortfarande någonting som gör mig ångestfylld. Idag satt jag på en lektion, och talade högt ut inför klassen – jag svarade på en fråga från läraren – och bara av att göra denna lilla saken blev jag väldigt nervös och obekväm – mitt hjärta började slå hårdare och min kropp stelnade till.

Jag har också lagt märke till att – ofta innan jag svarar på en fråga, eller säger någonting högt i klassen – att det finns en liten subtil ångest, och nervositet att det som jag ska säga är felaktigt – och att jag kommer att misslyckas och nämna fel information till läraren.

Vad beror då detta på? Ja – som jag behandlat i tidigare bloggar härstammar min rädsla, och ångest från av att jag tillåtit mig själv att definiera mig själv, och mitt värde i förhållande till andra människor – och att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter andra människors erkännande, och bekräftelse – och inte känt mig stabil, eller bekväm inom mig själv om jag inte lyckats få denna bekräftelse.

Ännu en punkt som jag har upplevt idag som är liknande de som jag nämnt ovan har att göra med att ta kontakt med människor – och här utspelade sig en situation då jag närmade mig en viss person och sa hej – men denna person svarade inte på mitt ”hej” och i det ögonblicket kände jag mig generad, skamsen, och samtidigt nervös. Här går det att se att det är exakt samma punkt som är orsaken till min upplevelse som i situationen då jag svarar på frågor i klassrummet. Den stora rädslan är rädslan att bli avvisad, eftersom detta då betyder att jag inte kan anse mig själv vara bekräftad och accepterad.

Det är ju otroligt tråkigt och jobbigt att hela tiden vara nervös, och undra vad andra känner om mig – och om jag kommer att bli accepterad eller avvisad när jag pratar med människor. Därför kommer jag fortsätta arbeta med denna punkt idag.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara beroende av att känna, och uppleva det som om andra människor har tyckt att vad jag sagt eller gjort varit trevligt, givande, och roligt – och att dessa människor accepterat mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara beroende av att andra människor ska erkänna, och bekräfta mig – och ge mig en upplevelse av att känna mig välkommen, och emottagen för att jag ska röra mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte initiera kontakt, och motivera mig själv att agera – förens andra visar att de accepterar, och bekräftar mig – och anser att det jag gör, och sättet jag rör mig själv på är bra – och korrekt – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte stå som min egen stabilitet och röra mig själv i och som sunt förnuft – och sluta vara beroende, eller låta mig själv bli influerad av vad andra verkar tycka och känna

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att idén om att det är dåligt att bli ogillad, eller avvisad – är en kulturell och inprogrammerad punkt – det finns således inget rent fysiskt och faktiskt dåligt, och negativt med att bli avvisad – eller ogillad – och således är inte fruktan inför att bli avvisad och ogillad på något sett rationell – utan den är irrationell

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att rättfärdiga, och försvara min nervositet, och ångest inför att uttrycka mig själv med och bland andra människor genom att tänka att ”alla andra också verkar uppleva denna rädslan” – och att det därför är ”helt normalt att känna denna rädslan” – och att det således inte är någonting jag behöver ändra på, eller ge någon extra uppmärksamhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och uppleva att jag inte behöver göra någonting åt rädslan inför att bli avvisad – eftersom det är en naturlig del av att vara människa att uppleva en sådan rädsla – och att det således inte är någonting jag kan göra åt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förtrycka den rädslan, och nervositeten jag upplever runt andra människor genom att ”spela cool” – och genom att inte försöka låtsas om vad det är jag upplever – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag inte kommer kunna transcendera och ta mig själv igenom denna upplevelsen om jag inte erkänner den för mig själv, och faktiskt driver mig själv att arbeta med punkten – och ger mig själv modet att andas igenom, och gå igenom de punkter av rädsla som kommer upp i min dagliga medverkan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det inte är någonting skamfyllt eller dåligt med att uppleva rädsla, och nervositet inför att tala inför, ta kontakt med, och uttrycka mig själv andra människor – och det är således inget jag behöver gömma för mig själv, och förtrycka – utan någonting som jag kan ta upp och titta på och arbeta med utan någon som helst skam, ångest, eller nervositet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka försvara, rättfärdiga, och ursäkta min rädsla inför att tala, ta kontakt med, och interagera med andra människor – genom att säga inom mig själv att ”jag upplever ingen rädsla – jag är förbi det där nu!” – istället för att se, inse och förstå att – nej – jag är ännu inte förbi att inte uppleva rädsla runtomkring människor – jag har visserligen gjort stora förändringar i mitt liv – och lyckats transcendera vissa punkter men fortfarande finns det mycket arbete kvar att göra innan jag helt kan säga att jag inte upplever någon som helst rädsla, ångest, eller nervositet runtomkring människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte öva mig själv på att vara stabil när jag uttrycker mig själv – att stabilisera mig själv i och som min mänskliga fysiska kropp – och att andas med min kropp och tala med och som hela min kropp – och således ge uppmärksamhet till mig själv såsom fysisk stabilitet och inte fokusera och ge uppmärksamhet till rädsla, tankar, och upplevelser som kommer upp inom mig

Självåtagande

När jag märker att jag tror mig själv behöva andra människors ”värme” och bekräftelse – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag behöver inte andra människors värme, eller bekräftelse för att vara stabil inom och som mig själv – och röra mig själv i enhet och jämlikhet med min mänskliga fysiska kropp – och leva ord som mig själv – och driva mig själv igenom punkter av och som rädsla, underlägsenhet, och nervositet; således åtar jag mig själv att driva mig själv igenom mitt beroende till andra människor – och öva mig själv på att stå stabil inom och som min mänskliga fysiska kropp – här

När jag märker att jag håller mig själv tillbaka från att tala, och uttrycka mig själv – eller initiera kontakt och närma mig själv en viss situation – och att jag väntar på att någon ska ge mig godkännande att leva, och agera; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och jag för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att om jag väntar på att andra ska ge mig godkännande för mig att uttrycka mig själv – då gör jag mig själv till en slav, och väldigt begränsad – således åtar jag mig själv att ge mig själv godkännande – och motivera mig själv att röra mig själv – uttrycka mig själv – och medverka i och som denna världen

När jag märker att jag tar rädslan för att bli avvisad personligt – och att jag tror att det finns någonting jag faktiskt kan förlora genom att bli avvisad – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – nej – det finns ingenting att ta personligt, och det finns ingenting av mig själv som jag kan förlora genom att bli avvisad – eftersom allt jag upplever en inprogrammerad kulturell idé – således åtar jag mig själv att driva mig själv igenom min rädsla för att bli avvisad – och att ta risker – och låta mig själv leva ett mer äventyrligt – och expansivt liv – genom att ta kontakt med mitt eget godkännande – och utifrån min egen motivation

När jag märker att jag rättfärdigar och försvarar min egen nervositet, ångest, och rädsla inför att bli avvisad – genom att inom mig själv säga att ”men alla andra upplever ju samma sak som jag!” – då stoppar jag mig själv, tar ett djupt andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det är ingen giltig ursäkt att bara för att andra upplever samma sak som jag gör – att jag på grund av detta ska begränsa och hålla mig själv tillbaka inom och som mig själv – således åtar jag mig själv att sluta jämföra mig själv med andra, och använda andra såsom ett exempel för att hålla mig själv tillbaka i en viss punkt av självbegränsning

När jag märker att jag rättfärdigar rädslan för att bli avvisad genom att tänka att ”det är inget att göra åt, eftersom det är en del av att vara människa att känna mig rädd och nervös inför att bli avvisad” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – jag har skapat rädslan inom mig – och jag kan således också ta bort den – och det finns därför alltid någonting att göra åt mina inre upplevelser; således åtar jag mig själv att korrigera mina inre upplevelser – och att sluta ge efter inför rädslan att bli avvisad och istället driva mig själv igenom obekvämligheten inför att leva, och uttrycka mig själv

När jag märker att jag försöker förtrycka rädslan för att bli avvisad, och inte accepterad inom mig själv – genom att ”spela cool” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det inte hjälper att spela cool eftersom min upplevelse fortfarande förblir densamma – således måste jag göra någonting som hjälper vilket är att erkänna min upplevelse och sedan arbeta med den genom självförlåtelse och självåtaganden – således åtar jag mig själv att sluta låtsas, och istället erkänna vad som pågår inom mig

När jag märker att jag upplever skam, och känner mig underlägsen, och fördömer mig själv för att jag upplever rädsla, och nervositet inför att tala inför, ta kontakt med, och uttrycka mig själv inför andra människor – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns ingenting dåligt, eller negativt, eller skamfyllt med att ha en upplevelse av rädsla inom mig – det är ingenting personligt utan endast en punkt som är inprogrammerad genom min tillåtelse – således åtar jag mig själv att se och erkänna vad som pågår inom mig själv utan någon reaktion

När jag märker att jag försöker försvara, rättfärdiga, och ursäkta min rädsla inför att tala, ta kontakt med, och interagera med andra människor – genom att säga inom mig själv att ”jag upplever ingen rädsla – jag är förbi det där nu!” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det leder ingenstans att försöka gömma, och ignorera vad som pågår inom mig – utan det enda som faktiskt kommer göra en skillnad är att jag erkänner mina problem för mig själv och sedan aktivt arbetar med att korrigera och ändra dessa

När jag märker att jag inte är stabil, lugn, och avslappnad i min kropp då jag uttrycker och rör mig själv i min värld bland andra människor – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag i detta ögonblick kan träna mig själv på att stabilisera mig själv, och att inte låta mig själv gå in och uppleva mig själv ostabil – således åtar jag mig själv att träna mig själv på att leva stabilitet – och att andas – och att föra mig själv tillbaka hit – och leva andetag för andetag – här som min kropp en och jämlik

Dag 182: Självmedvetenhet

Självskriverier

Så – dagens punkt får återigen bli social ångest, och obekvämlighet – eftersom det är detta som till viss del dominerat min dag. Eller i vart fall så kan jag fortfarande känna av hur det kryper upp en olustig känsla inom mig när jag är runtomkring människor, och hur jag ofta då jag går ifrån en situation – funderar och tänker huruvida jag gjorde bra, eller dåligt ifrån mig.

Jag har tidigare in min blogg skrivit om social ångest i närheten av tjejer, och jag tänker fortsätta med det idag – eftersom det är just vid tillfällen då jag har kontakt med tjejer – under vissa specifika omständigheter – som jag har en tendens att gå in i och låta mig själv bli överväldigad av nervositet och ångest. En sådan situation är t.ex. när jag går nedför en korridor – och jag där möter en grupp med kvinnor som står och pratar med varandra och ibland vrider sina huvud för att spana utåt – och då ser mig. Och rädslan som dyker upp inom mig i ett sådant ögonblick har att göra med att jag är rädd för vad de tycker, eller tänker om mig – och i grund och botten har detta att göra med att jag är rädd för att bli avvisad.

En annan typisk situation då denna rädsla dyker upp – fast då också när jag är med män – är att jag går in i ett rum och då möter en stor mängd människor som alla tittar på mig – t.ex. att jag kommer försent till en lektion, och alla andra har redan satt sig – och när jag kommer in genom entrén tittar alla på mig – då blir jag obekväm och nervös av samma anledning – jag undrar ”vad tänker, och tycker de om mig?” – och i grund och botten är jag också här – rädd för att bli avvisad – retad, eller hånad på något sätt.

Det blir alltså denna punkt som jag kommer arbeta med idag – rädslan för att bli hånad/avvisad/illa omtyckt

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna rädsla, och ångest när jag möter människor i min vardag – att jag utan förvarning ska bli hånad, eller skrattad åt – och att någonting ska tycka jag är löjlig, eller underlägsen – och på något sätt är en svag, och mindervärdig människa – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag är bland andra människor i stilla undra i mitt sinne – ”vad är det de tänker om mig?” – och i detta var konstant upptagen med att försöka få andra att tänka positiva tankar om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag går nedför en korridor, och någon annan ser mig – och med sina ögon spanar in mig – att genast bli rädd, och känna ångest inför att denna människan fördömer mig, och tycker illa om mig – och skapar någon slags idé och plan i sitt huvud om att avvisa mig eftersom jag tydligen inte är godkänd

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att utveckla och skapa en subtil, men konstant närvarande självmedvetenhet runt andra människor – där jag håller kvar vid en ångest att jag plötsligt ska bli överfallen, och attackerad – och på något sätt förlora social aktning hos andra människor, eftersom jag kommer bli retad, och hackad på

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, nervositet och rädsla inför att utan förvarning höra någon annan kalla mig för någonting ”dumt” – och ”elakt” – för att försöka såra mig, och göra så att jag känner mig dålig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att utveckla en tendens av att runt andra människor konstant vara på vakt, och hålla mig själv tillbaka – i rädslan för att oförväntat, och oförberett bli attackerad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en rädsla för att vara med andra människor – i rädslan att jag ska bli mobbad, eller retad – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar på minnen från min barndom där jag blev retad, och  mobbad för hur min dialekt lät – och hur min kropp såg ut – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta detta personligt istället för att se, inse och förstå att det andra gör och säger aldrig handlar om mig – utan handlar om vem och hur andra är inom och som sig själva

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna, och uppleva mig själv utsatt när jag är runtomkring människor – som om att jag närsomhelst kan bli fullständigt bortgjord, och förintad – och att jag därför måste vara väldigt försiktig och vaksam så att jag inte under några omständigheter lämnar ut mig själv som svag eller sårbar till andra och därmed gör mig själv till ett mål för någon annans ilska eller hat

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv rädd och ångestfylld inför att vara sårbar, och öppen inför andra människor – i rädslan att om jag visat mig själv som jag verkligen är – utan att försöka göra mig själv till på något sätt – utan att försöka skapa någon slags bild av mig själv såsom att jag är stark och stabil – att då tro att jag kan bli skadad, och förintad – och fullständigt bortgjord – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att jag kan inte bli skadad, bortgjord, eller förintad av en annan människa – utan detta är upplevelser som jag skapat och byggt inom mig själv – och som jag sedan valt att definiera mig själv utifrån

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det finns ingenting av mig själv att skydda runt andra människor – eftersom jag inte kan bli skadad eller förintad – om någon säger någonting om mig – så är ju inte dessa orden i sig själva skadliga – utan det jag upplever som skadligt är just den emotionella upplevelsen jag kopplat i förhållande till dessa orden; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta ta vad andra människor säger personligt – och sluta definiera mig själv utifrån vad andra människor säger – och istället leva ett andetag i taget – här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det är inget farligt om någon skulle säga något ”negativt” om mig – det är ingenting som jag behöver ta åt mig av – ingenting som jag behöver ta personligt – och ingenting som behöver definiera vem och hur jag är i ögonblicket

Självåtaganden

När jag märker att jag runt andra människor blir rädd – och nervös för att jag utan förvarning ska bli hånad, retad eller skrattad åt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det finns ingenting att frukta, och vara rädd för – fruktan är endast en missbedömning av verkligheten och indikerar att jag inte förstår de mest basala och primära fysiska lagar som är här – varav en lag är att – en annan människas ord kan inte påverka mig psykiskt; således åtar jag mig själv att sluta att vara påverkad av vad andra säger – och istället leva utan fruktan här

När jag märker att jag blir rädd, och nervös då någon stint, och intensivt tittar på mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns ingenting farligt med att möta en annan människas ögon – det finns inget farligt med att visa och öppna upp mig själv – och låta mig själv vara sårbar och orädd; således åtar jag mig själv att vara öppen och sluta gömma mig själv i och som rädsla

När jag märker att jag existerar i och som en konstant, och subtil självmedvetenhet – såsom att jag när som ska bli överfallen, och attackerad – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att även om jag bli överfallen – så har det inte hjälpt att vara rädd för det – således hjälper rädsla, och självmedvetenhet inte till någonting; således åtar jag mig själv att sluta frukta hur andra människor kanske kommer vara mot mig och istället leva och uttrycka mig själv här i detta ögonblicket

När jag märker att jag går in i en rädsla för att andra ska hacka på mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka – och jag ser, inser och förstår att – vad en annan säger till mig är aldrig personligt – det handlar aldrig om mig – eftersom jag inte är definierad av ett fördömande, eller en upplevelse av ilska, och frustration – således åtar jag mig själv att inte låta mig vara och bli påverkad av vad andra säger och tycker utan istället vara stabil och leva obekymrat här

När jag märker att jag känner mig rädd, och obekväm inför att vara med andra människor – och att jag är rädd för att bli mobbad, eller retad – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – jag behöver inte låta vad en annan säger påverka mig – och således behöver mobbning och retning inte influera mig och vem jag är – således åtar jag mig själv att vara stabil och göra min grej utan att låta andras ord och uttryck påverka mig

När jag märker att jag känner mig utsatt runt människor, och som om att jag närsomhelst kan bli bortgjord, och förintad – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – denna upplevelsen är just det – en upplevelse – och inte en korrekt avbildning av verkligheten – för jag kan ju inte i ett ögonblick bli förintad – och jag är därför inte utsatt; således åtar jag mig själv att sluta känna mig utsatt och istället andas – och låta mig själv leva här

När jag märker att jag upplever, och känner mig själv rädd inför att vara öppen, och sårbar med andra människor – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår – att eftersom ingenting kan skada mig – alltså rent psykiskt – finns det ju heller ingen anledning att inte vara öppen, eller sårbar – för jag bestämmer vad jag ska uppleva, och hur – således åtar jag mig själv att släppa min ångest, och rädsla – och istället ta mig själv tillbaka hit och andas

När jag märker att jag tror, och känner det som om att jag måste skydda mig själv mot andra människor – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det finns ingenting att skydda sig mot – eftersom ingenting kan påverka mig – styra mig – och skapa min upplevelse av mig själv förutom jag – alltså finns det inget hot att avstyra; således åtar jag mig själv att sluta att försöka skydda mig själv och istället andas och leva med och som min mänskliga fysiska kropp – HÄR

När jag märker att känner det som om det är farligt, och jobbigt att någon ska säga, eller göra någonting som jag upplever som negativt mot mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det finns inget negativt att frukta – och det finns ingen upplevelse som jag måste undvika genom att se till att andra människor tycker om och trivs med mig – utan jag kan bara andas och vara här – och gå min dag utan att skapa ett stort drama; således åtar jag mig själv att leva och uttrycka mig själv här – utan rädsla för vad som kanske kommer hända