Tag Archives: rädsla

Dag 372: Existentiell ångest

Existentiell ångest, vad är det? Jo, existentiell ångest är den upplevelsen som dyker upp inom de flesta när man kommer in i vuxenlivet och märker att tiden faktiskt går ganska fort, och man därmed förstår att man inte kommer leva för evigt. Denna upplevelse har också getts andra namn, varav den vanligaste är trettioårskris, och medelålderskris. En medelålderskris karaktäriseras av tankar på vad man åstadkommit, hur långt man kommit, och frågan dyker ofta upp: Vad är egentligen meningen med livet?

För min egen del handlar existentiell ångest om produktion, hur mycket jag producerat, vad jag har producerat, och vad jag kan komma att producera i framtiden. Den handlar vidare om huruvida jag är på rätt väg i livet, om jag har tagit rätt beslut, och om jag i dagsläget lever det liv jag vill leva eller inte. Den underliggande punkten som alla dessa upplevelser, och tankar kommer från är en känsla av otillräcklighet, och en upplevelse av att vara värdelös. Mitt sätt att hantera denna upplevelse på har varit att driva mig själv framåt med ångest, för att på så vis skapa så mycket som möjligt, och därmed försöka uppnå ett så högt värde som möjligt. Frågan är naturligtvis, varför kan jag inte ge detta värde till mig själv, ovillkorligt, och utan att behöva göra en massa saker?

Det jag vill skapa till mig själv i detta liv är rofylldhet, vilket i princip är samma sak som att jag accepterar det faktum att jag en dag kommer att dö, och att jag har en begränsad mängd tid, men att det i sig självt inte är ett problem – det är i stället en realitet. Och när någonting är en realitet är det meningslöst att försöka kämpa emot – lösningen är att hantera realiteten och förvandla den till något stödjande.

Hur kan jag då vända denna realitet att tid är begränsat till något stödjande? Faktum är att det är enkelt, eftersom tid är en resurs som kommer ta slut, är lösningen att se värdet i tid, och respektera den tiden jag har, genom att använda den effektivt och i enlighet med det liv jag önskar skapa för mig själv och andra. I stället för att bli rädd för att jag har ett bäst före datum är det någonting jag kan använda för att ta saker och ting seriöst, och för att driva mig själv att göra det bästa av varje ögonblick – och inte kompromettera mig själv.

Det handlar därför i slutändan inte så mycket om var jag är, vad jag gör, eller när jag gör – det handlar om VEM JAG ÄR – och att utnyttja sin tid effektivt och leva till sin fulla potential handlar om att i varje ögonblick skapa och leva den bästa version av mig själv som jag kan uppbåda. Om jag lever varje ögonblick med målet att vara den bästa versionen av mig själv, då använder jag min tid effektivt, då skapar jag mervärde inte bara för mig själv utan även för andra – då ger jag faktiskt någonting som också andra kan ha nytta av.

Lösningen på denna existentiella ångest är således att sluta vara rädd för att jag inte kommer att nyttja mitt liv till det yttersta, och i stället föra min uppmärksamhet tillbaka till mig själv HÄR – till vem jag är här i detta ögonblick och hur jag kan leva och uttrycka mig själv här för att skapa mervärde inte bara för mig själv men även för andra. Där jag således inte tillåter och accepterar mig själv att under en hel dag existera i en energi, ett beteende, eller en stämning, utan att jag effektivt tar handling och hjälper mig själv att stå upp och gå igenom vad jag upplever inom mig själv, så att jag sedan kan komma tillbaka till verkligheten och ta del av samt engagera mig i mitt liv.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig jäktad, och stressad inför att jag ska hinna med så mycket som möjligt, producera så mycket som möjligt, och skapa ett så rikt, och begärligt liv som möjligt, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sakta ner inom mig själv, och förstå att min tid är begränsad här, men att livet inte handlar om att skapa så mycket som möjligt, eller hinna med så mycket som möjligt, utan livet är en serie ögonblick, och det handlar om hur jag lever, vem jag tillåter och accepterar mig själv att vara i och som dessa ögonblick i mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag aldrig kan segra över upplevelsen att jag har för lite tid, och äntligen kunna skapa mitt liv och göra alla de saker som jag tror att jag borde hinna med, utan i stället kan jag ge mig själv lugn och rofylldhet här, och gå mitt liv i varje andetag, och lägga min fokus på VEM JAG ÄR i stället för var, hur och när jag är – och förstå att mitt liv kommer att avgöras av VEM JAG ÄR

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i och som en existentiell ångest, där jag upplever det som om att jag måste kämpa, forcera, och driva mig själv framåt för att inte tappa kontrollen över mitt liv, och för att inte allt ska spåra ut och bli till ingenting, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta, att mitt liv ska komma till ingenting, i stället för att se, inse och förstå att det är dit mitt liv kommer att komma när mitt fokus ligger på mig själv, på mina upplevelser och mitt liv, i stället för vad jag kan ge till andra, vad jag kan skapa och uppnå i den här världen som kommer att assistera och stötta andra att skapa sina liv och göra någonting effektivt av sig själv på denna jorden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jaga mig själv framåt, och driva mig själv i en existentiell ångest, där jag upplever det som om att jag är i ett race att försöka skapa så mycket, och ett så stort värde för mig själv som möjligt, så att mitt liv tydligen kan bli så bra, så rikt, och roligt som möjligt – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att expandera mig själv och min verklighet, och se på vad jag kan ge, och skapa för andra – att i stället för att oroa mig själv endast för min egen välfärd, att se till andras liv, att låta mig själv bli medveten om att det finns andra människor i denna världen än bara jag – och bry mig om dem – och förstå att desto mer jag bryr mig om och lever för att skapa en värld som är bäst för alla – desto mindre rädsla och ångest kommer att existera inom mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att rädsla uppstår när det finns ett egenintresse, när det finns ett begär inom mig själv efter att få uppleva, eller äga någonting – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att en lösning på denna existentiella rädslan, är att låta mig själv ge fokus på hur jag kan understödja, och skapa värde för andra människor i mitt liv, skapa värde för djur, och natur, och börja bry mig om vad som är i min omgivning, hur jag påverkar andra, och vad jag kan göra för att skapa en skillnad i denna världen som leder till en verklighet som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ge ett syfte, och en riktning till alla delar i mitt liv, där jag strävar efter att skapa mervärde, skapa nytta och göra en skillnad för andra i mitt liv, och således lämna efter mig själv en mer effektiv verklighet en den jag till en början kom till – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att detta är lösningen på min existentiella ångest – att faktiskt börja bry mig om andra – att faktiskt börja bry mig om liv – att faktiskt börja ta hänsyn till och leva varje dag för att skapa en verklighet som är bäst för alla – och ge mitt liv till detta ändamål och syfte – och göra det till en realitet i min dagliga applikation

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att stress, och existentiell ångest uppstår när det finns ett självintresse, när jag önskar uppnå något personligen, när jag önskar, och har ett begär efter att få leva en viss slags livsstil, och ha ett speciellt slags liv, och få vara någon i andras ögon – det är då ångest, och stress dyker upp – och således åtar jag mig själv att ge mig själv ett specifikt syfte med mitt liv – och låta mig själv ändra min utgångspunkt i livet till att i stället för att leva för att jag ska få ett coolt, häftigt, och roligt liv – leva för att ge till alla ett liv som är bäst

Självåtagande

När och som jag märker att jag har tankar om att jag borde vara mer effektiv, att jag tillexempel inte borde titta på en film, eller att jag inte borde prata med någon viss människa, för att jag känner att det onödigt tar tid från mitt arbete, och vad jag ska producera och skapa i detta livet, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att livet inte handlar om att skapa så mycket som möjligt, utan det handlar om att leva, och att skapa mig själv, och det finns således ett behov av balans i mig själv och min värld, någonting som jag inte kan skapa om jag inte låter mig själv även inkludera nöje i min värld, sådana saker som inte är viktiga, eller hör till min överlevnad, och således åtar jag mig själv att stoppa dessa tankar och i stället röra mig själv med och som min mänskliga fysiska kropp, att leva och skapa i mitt liv utan denna ängslan inför att jag hela tiden gör för lite

När jag märker att jag går in i och som ett tankemönster, där jag evaluerar värdet av vad jag gör, om det betyder någonting rent produktionsmässigt, eller om jag borde göra någonting annat, mer värdefullt, och bättre, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att livet inte går ut på att producera så mycket som möjligt, det går inte ut på att göra så mycket som möjligt, för att sedan när jag dör kunna se tillbaka på mitt förflutna och vara nöjd med min produktion, utan det handlar om att leva, och det handlar om att uttrycka mig själv i varje ögonblick, och inte låta mig själv leva utifrån mitt sinne – utan istället leva här, med och som min mänskliga fysiska kropp, med och som mitt liv, och existera, samt röra mig själv i en balans; således åtar jag mig själv att i stället för att värdera mig själv utifrån hur mycket jag producerar – vara här med mig själv i varje andetag – att lägga fokus på vem jag är i varje andetag och inte på vad jag gör – att lägga fokus på min utgångspunkt och min inre rörelse – och inte på vad jag gör och åstadkommer där ute i världen – och således fokusera på mig och min egen rörelse ut i denna världen och inte hur andra uppfattar mig och min rörelse

Dag 371: Många åtaganden = Stress?

girl-261182_640Att vara stressad, jäktad, är det samma som att vara effektiv? Många bär säkert på illusionen att desto mer man stressar, desto mer ångest man har, desto bättre går det och ju mer saker kan man få gjorda. Under mina studier träffade jag flera gånger på människor som inte kunde planera ut sina studier över en längre tid och de gjorde i stället allt kvällen före provet, eller inlämningsdagen. Anledningen för att de inte kunde sprida ut sitt arbete, och göra det i maklig takt, var för att de inte kände en ”tillräcklig press” – det fanns inte ”tillräckligt med ångest” när det fortfarande var långt kvar till deadline.

Det verkar alltså som att vi behöver stress och ångest för att överhuvudtaget kunna röra oss själva framåt, men behöver det vara på det sättet? Om vi tittar på de grundläggande komponenterna för fysisk rörelse består dessa av: En fungerande kropp + Ett mål/beslut/en riktning – och har man dessa två komponenter går det att = Skapa rörelse. Till exempel består handlingen av att göra en kopp kaffe av dessa två delar. Du bestämmer dig för att du vill ha kaffe, och sedan rör du dig med din kropp för att manifestera ditt beslut i denna fysiska verklighet.

Rent fysiskt/tekniskt behöver vi alltså INTE ångest eller stress för att få saker och ting gjorda. Men ändå envisas vi med att inte göra saker förrän de är så pass nödvändiga att det blir en fråga om överlevnad – varför?

Man kan ta det tillbaka till vårt beroende av energi för att röra oss själva framåt. Det är en återkommande svaghet som går igen i alla delar av våra liv. Vi rör oss in i nya förhållanden, för att vi känner för det. Vi köper den där nya prylen, för att vi känner för det. Vi skriker på den där dumma grannen, för att vi känner för det. Jag menar i stort allt vi gör styrs av antingen en känsla eller emotion som verkar attraherande eller hämmande. Men är det nödvändigt för oss att ha den här typen av inre maskineri, varför kan vi inte själva besluta oss för vad vi vill/ska/behöver göra, och sedan agera i enlighet med vårt beslut?

Det är möjligt att styra vårt liv i enlighet med PRINCIPER, i enlighet med SUNT FÖRNUFT, det är möjligt att gå bortom behovet av energi för att skapa rörelse, och beslutet att gå bortom energi är det mest FANTASTISKA och självstärkande som du någonsin kommer att göra. Det finns ingenting mer givande än att skapa någonting av egen motor, man ser någonting som man önskar manifestera, och sedan gör man det utan att ha någon inre dragning. Till exempel, du ser att du måste gå med din hund mer än vad du redan gör. Du känner inte för det, utan du har nästan motstånd mot att offra mer av din tid för det ändamålet – men i stället för att låta en sådan negativenergi styra över dig tar du ett beslut att GÅ MED HUNDEN – och sedan gör du det.

Den här metoden att styra sig själv med är verkligen effektiv, och jag har personligen, med just detta sättet att leva, lyckats manifestera ett antal stora, och krävande mål. Kärnan i tekniken är att bli sin EGEN ENERGI – och i stället för att låta känslor och emotioner vara ens drivkraft, låta sunt förnuft, logik, och det faktum att man ser vad som kan förbättras eller göras annorlunda, bli ens motivation och anledning till rörelse. Således ändrar man sin utgångspunkt från att vara energiberoende, till att vara praktisk, fysisk, stabil, och oföränderlig – man är densamma igår, idag och imorgon.

Dag 369: Att slösa pengar

En fras som är återkommande inom mig är ”att slösa pengar” och emfas ligger här på ordet slösa. Tillsammans med denna fras kommer en emotionell upplevelse, en laddad ångest inför att förlora mina besparingar och tydligen därmed min säkerhet och trygghet. På grund av det har jag blivit en ganska sparsam person, jag släpper helst inte i väg mina pengar. Och det är ibland en effektiv egenskap, men det uppstår problem när jag av rädsla inte investerar i saker som i framtiden kommer att ge en avkastning, eller redan nu på något sätt skulle kunna underlätta mitt liv.

Därför ska jag i denna blogg omdefiniera ordet slösa, och undersöka vad det verkligen betyder att slösa pengar. Är det att slösa pengar när jag investerar i en utbildning som jag kommer kunna ha nytta av i framtiden? Är det att slösa pengar när jag köper en bra bil som jag kommer kunna använda för att ta mig till mitt jobb? Är det att slösa pengar när jag lägger ned resurser på att starta upp ett företag? Nej, jag kan inte säga att något av det är att slösa pengar, för saken är ju den att jag genom att köpa/investera i sådana grejor får ett mervärde, mitt liv förbättras, blir lättare, och mer bekvämt. Och i sådana fall har jag inte slösat bort mina pengar, utan jag har använt dem för att förbättra mig själv och min omvärld.

Men ibland köper jag någonting som går i sönder direkt, eller jag satsar pengar i något slags företag, eller plan med förhoppningen om ett visst resultat, och sedan går det bara åt skogen. Har jag då slösat mina pengar? Nej, jag kan inte säga att det stämmer. Det viktiga är ju min utgångspunkt – VARFÖR – jag valde att investera och lägga mina pengar på en viss sak. Om min utgångspunkt är att skapa mervärde, kan jag då verkligen säga att jag slösade bort pengarna? Nej, snarare har pengarna använts i syfte att skapa mervärde, men det gick inte enligt planen. Och det är något HELT annat än att slösa bort pengar.

I ordboken definieras ordet slösa enligt följande:

  • Använder mer än nödvändigt av en resurs, ödslar

Och ordet ödsla definieras som:

  • Kastar bort i onödan, slösar

Alltså har definitionen av ordet slösar ingenting att göra med om man faktiskt lyckas med ett projekt, eller får ut någonting av en investering. Ordet beskriver i stället den omständigheten att jag använder mer än nödvändigt, och att jag på så vis komprometterar mitt liv. Men bara för att jag använder pengar innebär det inte att jag slösar – och det är vidare på det sättet om jag inte använder mina pengar kan det leda till att jag komprometterar mitt liv och min vardag, eftersom jag inte köper de grejorna jag faktiskt är i behov utav för att förbättra och skapa ett mervärde i mitt eget och andras liv.

På engelska definieras ordet ”waste” enligt följande:

  • Use or expend carelessly, extravagantly, or to no purpose

På svenska är ordet slösa kopplat till vad som är nödvändigt, dvs. det man inte kan vara utan. Om man spenderar resurser på sådant som man kan vara utan, i sådana fall är det att slösa/ödsla. Men är det verkligen så enkelt? Och hur avgör man vad som man inte kan vara utan?

Man kan ju vara utan väldigt mycket, och frågan egentligen är vad man VILL vara utan; vad man kan tillåta och acceptera sig själv att vara utan. Och vad som är nödvändigt måste därför definieras utifrån vad jag i min personliga kapacitet tillåter och accepterar, vad jag vill ha ut av mitt liv – t.ex. anser jag det NÖDVÄNDIGT att ALLA människor får en adekvat utbildning. Jag anser det NÖDVÄNDIGT att alla människor får adekvat sjukvård. Men både utbildning och sjukvård kan de flesta vara utan rent fysiskt utan att dö, men uppenbarligen är det inte någonting som är bäst för individen i fråga.

En ny och mer passande definition för ordet slösa är att spendera resurser impulsivt och utan syfte eller eftertanke – men om jag i stället köper eller investerar i någonting och det finns en tydlig plan, ett syfte, ett mål och tanke bakom hur pengarna används – då handlar det inte längre om att slösa – då handlar det istället om att INVESTERA och ANVÄNDA pengar för att skapa MERVÄRDE – och om det löper linan ut eller inte – det är inte relevant – vad som är utslagsgivande är i stället vem jag är i ögonblicket då jag tar beslutet att använda mina pengar.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att slösa är när man spenderar resurser utan eftertanke eller syfte – och man handlar impulsivt från en upplevelse av begär utan att förutse konsekvenserna av ens beteende – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det är att slösa – att använda pengar – istället för att se, inse och förstå att när jag använder pengar behöver det inte röra sig om att slösa – utan att jag istället investerar mina pengar

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att när jag använder mina pengar från en utgångspunkt där jag ser det praktiska värdet i ett inköp, eller en investering, då handlar det inte längre om att slösa – utan det handlar om att jag skapar mig själv och min verklighet såsom vad som är bäst för alla – och det är någonting som är NÖDVÄNDIGT och måste göras

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det inte är att slösa pengar när jag köper någonting som jag vill ha, för att jag ser att den saken jag vill ha kommer att stötta mig i mitt liv på något sätt, eller kommer att stötta andra, för då har mitt inköp ett tydligt, praktiskt och reellt syfte, och leder till att skapa mervärde, ett bättre, bekvämare, och mer givande liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla mig själv tillbaka från att investera pengar i rädslan för att förlora min trygghet, och säkerhet, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att trygghet och säkerhet kommer från att ha pengar på ens bankkonto – i stället för att se, inse och förstå att trygghet och säkerhet i realiteten kommer från ens förmåga att hantera och dirigera mig själv i mitt liv och hantera de svårigheter och utmaningar som jag ställs inför

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromettera mitt liv och mig själv genom att inte investera när jag ser möjligheter till det, och ser saker som jag kan köpa som hade stöttat mig i mitt liv, och andra runtomkring mig – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att använda pengar – och vara bekväm med att använda pengar – och att förstå att för att skapa mervärde måste jag våga investera, använda pengar, ge pengar, och sätta pengar i rörelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att när jag håller mig själv tillbaka från att investera, så kommer jag kompromettera mitt liv, och mig själv – eftersom jag inte låter mig själv leva och naturligt skapa mervärde i mitt liv, genom att använda mina pengar för att investera, förbättra, och förstärka det som är runtomkring mig

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det är nödvändigt att skapa ett liv som är bäst för alla – och att det således inte är att ödsla pengar när jag investerar i lösningar, projekt, och framtidsvisioner som kommer att kunna skapa en sådan ny verklighet där vad som är bäst för alla kommer fram och blir normen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka uppbåda säkerhet och trygghet genom att spara pengar, i stället för att se, inse och förstå att det inte är sunt förnuft att försöka skapa sådana ord i mitt liv genom att spara pengar, utan i stället kan jag skapa en mer harmonisk och effektiv omgivning i mitt liv genom att faktiskt använda mina pengar, investera dem, och skapa mervärde, skapa en fysisk, praktiskt förbättrad livsstil för mig och de som finns i mitt liv – och att det är detta som borde vara användningsområdet för pengar – att investera för att skapa ett bättre liv för alla på denna jord

Självåtaganden

När jag märker att jag inte vill investera pengar, för jag känner mig rädd, ängslig och orolig inför att jag ska slösa min pengar, och inte ha kvar min trygghet, och säkerhet, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag inte kan skapa mervärde och förbättra mitt liv om jag inte investerar och använder mina resurser för att fysiskt och faktiskt förbättra min omgivning – och således åtar jag mig själv att i det ögonblicket, i stället för att fokusera på rädslan, titta på om inköpet är praktiskt, om det medför ett medvärde, och om jag har tillräckliga resurser för att investera, och om ekvationen går jämnt ut – investera och använda mina pengar – och således praktiskt använda mina pengar för att förbättra mitt och andras liv – och att förstå att det endast är genom att låta mig själv våga investera som jag faktiskt kommer kunna skapa värde

Jag åtar mig själv att våga investera mina pengar i det som jag ser kan skapa mervärde och förbättra mitt och andras liv – och att när en möjlighet att investera dyker upp – att då faktiskt använda mina pengar och köpa eller investera i den möjligheten som dykt upp – och således åtar jag mig själv att bli bekväm med att använda mina pengar – och använda dem med eftertänksamhet och med ett klart syfte – och således träna mig själv på att inte göra impulsköp för att jag har ett begär – utan att i stället se till att jag är  klar och stabil inom mig själv – och veta vad jag gör när jag använder mina pengar

Dag 349: Ett Högre Kall

En sak som är intressant med rädsla är att denna kommer upp när vi bryr oss om någonting i förhållande till våra egna liv – till en ägodel, person, eller ett intresse som vi har i våra liv – och som vi har en önskan om att behålla. Rädsla är alltså ett tecken på att vi bryr oss för mycket om VÅRT LIV och för lite om andras – för lite om vår VÄRLD – och för lite om mänskligheten i sin helhet.

Detta är en insikt som jag kommit till då jag arbetat med min rädsla inför framtiden, och min ångest inför att välja karriär, och ta beslut om hur jag ska placera samt positionera mig själv i den näraliggande framtiden – rädslan har alltid uppstått utifrån att jag på något sätt bryr mig oerhört mycket om MIG SJÄLV och MITT LIV.

Den lösning jag har sätt och börjat implementera för att transcendera och gå igenom denna rädsla är således att börja bry mig själv mer om andra – att börja se mig själv som en del av mänskligheten – där mina beslut och min framtid inte endast är mina egna – de val jag har kommer även att inverka på resten av denna existens – beslutet jag tar handlar således inte bara om mig själv – var jag ska trivas – var jag ska må bra – och hur jag vill leva – det handlar även om vad jag vill skapa och lägga till i denna världen – och vad jag vill lämna efter mig och vilket mervärde jag vill frammana i andras liv.

Genom att titta på mitt liv från denna utgångspunkt blir rädsla inte längre relevant – för i grund och botten har jag redan gett upp ’mitt liv’ – och därför har jag inte längre någonting att förlora på samma sätt som tidigare. Jag har märkt att när jag på detta vis ger upp mitt liv och väljer att skapa och dirigera mig själv utifrån vad som i praktiken är ’bäst för alla’ – känns det inte som om att jag ger upp någonting – istället blir det som om att jag FÅR någonting – och det jag får är friheten att kunna skapa mitt liv utan ångest – och glädjen att leva med vetskapen om att jag faktiskt gör någonting av värde och betydelse. Glädjen av att veta att mitt liv inte kommer att bli ett monument uppfört för mitt egenintresse – utan att när jag lämnar denna jord – då vet jag att jag gjort allt i min makt för att skapa någonting som är bäst för alla – som är av sant och universellt värde.

Men det är svårt att ge upp mitt gamla sätt att se på saker och ting – och ofta faller jag tillbaka i att se på mitt liv som min ägodel – min ensak – och någonting som jag har tilldelats och som jag kan göra vad jag vill med. Det är en typisk västerländsk folksjukdom som kallas individualism – och min generation är generationen-’JAG’ – eller den egocentriska generationen – och vi har fått det intränat i oss sedan barnsben att meningen med livet är att vi gör vad vi själva vill – och att vi gör det som känns bra – men faktum är att det som känns bra inte alltid är bra och absolut inte alltid är bra för vår omvärld. Det krävs beslutsamhet och målmedvetenhet för att bryta ut ur den individualistiska synen på livet – men det är det enda sättet att verkligen släppa taget om den där kvävande rädslan som annars kommer upp inombords – som viskar: – ”Vad ska det bli av mig och mitt liv? Kommer jag att finna lyckan?” – när vi inte har något eget liv längre blir de frågorna bara onödiga.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att endast bry mig om mig själv och skapa mitt liv utifrån ett individualistisk synsätt – där det enda som betyder någonting är MITT EGET liv – och vad JAG VILL göra – vad JAG VILL känna och vad JAG VILL uppleva – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte återskapa mig själv och ändra mitt sätt att se på mitt liv – till att mitt liv är ett livets redskap – och att jag är här inte för att tjäna mina egna intressen – utan för att tjäna allas intressen – och skapa någonting som verkligen är av värde – substans och betydelse – någonting som jag kan vara stolt över

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv genom att hålla kvar vid idén att mitt liv är mitt eget – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag genom att hålla kvar vid denna idé och tanken om vad mitt liv är och vad jag ska skapa mitt liv – genererar och kreerar rädsla inom mig – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ovillkorligt släppa denna aspekt och punkten i mitt liv och istället omfamna mig själv som en del av mänskligheten – och förändra mitt liv till att inte längre handla bara om mig själv – utan handla om andra – och vad jag kan ge och skapa i denna världen som kommer gynna och stödja frammanandet av en värld som är bäst för alla

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att släppa taget om min individualistiska livssyn – och istället se på mina beslut från utgångspunkten – och frågeställningen – hur jag kan skapa och etablera mig själv i mitt liv på ett sådant sätt så att jag har största möjliga effekt och avtryck i denna världen – och skapar en värld som är bäst för alla – jag åtar mig själv att se, inse och förstå att när rädsla dyker upp inom mig – betyder det att jag håller kvar vid egenintresse och en individualistisk livssyn – istället för att jag låter mig själv leva och röra mig själv – inte som en ensam individ här för att tjäna mina egna intressen – utan som en individ här för att tjäna helheten och skapa någonting som på sikt gynnar alla

Dag 342: För Många Saker Att Göra, För Lite Tid

Från tid till annan dyker en projektion upp inom mig, i vilken jag tar mina åtaganden som jag har och skjuter dem framför mig in i framtiden, och jag föreställer mig hur mycket, eller hur lite saker jag har att göra på en viss tid någon gång i framtiden. Denna projektion leder mig sedan in i en rädsla, och ångest, och jag börjar oroa mig för att jag i framtiden inte kommer att ha tillräckligt med tid för att hantera, och gå igenom alla mina åtaganden, alla mina processer, och allt det som jag bestämt mig för att göra.

Det är intressant att ifrågasätta denna upplevelse, för faktum är att jag ännu inte befinner mig i framtiden, och jag vet ännu inte hur mycket tid ett visst åtagande kommer ta i bruk, jag vet ännu inte om jag kommer ha för lite tid, och dessutom, om jag nu skulle få för lite tid, gör det verkligen någonting? Är det inte någonting som jag, om nu det skulle uppstå en tidsbrist i min värld, kan finna en lösning på och korrigera? Jo, naturligtvis skulle jag det – och det visar hur meningslöst det är att försöka lösa och fundera på problem som ännu inte existerar annat än en rädsla i mitt sinne, och hur jag istället skulle kunna använda min tid, och min energi till att hantera och gå igenom de punkter som är relevanta och viktiga för mig att hantera i mitt dagliga liv, som faktiskt utgör riktiga punkter, och som jag måste finna en lösning på för att min värld ska flyta framåt effektivt, och smärtfritt.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fundera på hur mycket saker jag har att göra i mitt huvud, och tänka på att jag kanske inte kommer ha den tiden som krävs för att kunna ta mig an och effektivt hantera alla mina ansvar, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur denna oro är helt onödig, eftersom faktum är att det inte har någon betydelse om jag kommer att ha för lite tid i min framtid, eftersom det är någonting som jag måste hantera och dirigera i det ögonblicket om punkten öppnar upp sig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv vandra in i mitt sinne, in i tankar om min framtid, där jag föreställer mig en framtid i vilken jag inte kommer att ha tillräckligt med tid för att hantera och effektivt gå alla de ansvar som jag tagit på mig själv, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå hur denna fruktan är onödig, eftersom det inte är någonting som jag kan hantera, eller göra någonting åt här, och om jag i framtiden märker att jag inte har tillräckligt med tid för att hantera alla mina olika ansvar, ja, då är det någonting som jag får hantera då

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv gå in i och nära tankar av rädslan och fruktan inom mig själv, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se hur obefogade och orealistiska mina tankar är, och hur de ofta behandlar någon slags del av livet som jag inte kan kontrollera, eller styra, och som det därför är helt onödigt att jag tänker på eller har åsikter om, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att applicera den enkla lösningen att jag går HÄR med mig själv i och som varje andetag, och att jag hanterar de ansvar jag har här och planerar min tid därefter, och inte låter mig själv känna fruktan och ångest inför vad som kan tänkas ske i framtiden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv spendera tid i och som tanken, ”i framtiden kommer jag nog att ha mycket mindre tid än vad jag har för tillfället” – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva och applicera och röra mig själv HÄR i detta ögonblick och arbeta med vad som är här – och således inte fantisera om eller oroa mig själv för vad som ska hända i framtiden, eftersom faktum är att framtiden ännu inte är här och att det således inte här någonting som jag har full kontroll och riktning över utan endast någonting som jag tillfullo kan hantera när den dagen kommer – när den situationen uppstår – och när den punkten kommer in i min närvaro

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att använda denna typ av rädsla för att begränsa mig själv och hålla mig själv tillbaka från att gå vissa slags projekt och åtaganden, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att t.ex. hålla mig själv tillbaka från att studera vissa ämnen, eller ta mig an vissa slags uppgifter och åtaganden, eller göra vissa slags projekt, eftersom jag inom mig själv tänker att jag inte kommer att ha tillräckligt med tid, och jag inte att ha tillräckligt med utrymme, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det är en bedömning som jag gör i mitt sinne, i och som rädsla, och att jag inte bedömer HÄR med och som min fysiska kropp, i min fysiska verklighet, hur mycket jag kan ta mig själv an, och hur mycket jag faktiskt kan göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att de rädslor, och den ångest som dyker upp i mitt sinne i förhållande till framtiden är en korrekt och sanningsenlig bild av hur framtiden är, och mitt liv fungerar, och att jag således måste följa denna rädslan när den kommer upp inom mig, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att denna rädslan faktiskt inte är en del av verkligheten, och att den inte ger mig dessa perfekta, underbara, och korrekta insikter om hur saker och ting fungerar, utan att det faktiskt bara rör sig om min fantasi, och min ångest som spelar mig ett spratt, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att föra mig själv tillbaka till och som min mänskliga fysiska kropp, och stabilisera mig själv HÄR med vad det är jag gör, och leva mitt liv HÄR i och som min fysiska verklighet, och se att det är min fysiska kropp, och min fysiska verklighet som jag kan lita på, inte sinnet, inte rädsla, inte vad som dyker upp inom och som mitt huvud

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv, och hålla mig själv tillbaka från att expandera, och växa, genom att gå in i och som en fruktan inför vad jag kommer att ha tid med, och vad jag inte kommer att ha tid med, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att denna fruktan inte är reell, jag har faktiskt inte prövat om jag har tid eller inte i och som min fysiska verklighet, utan det är ett antagande som jag gör i mitt sinne, någonting som jag bara tror är fallet och inte någonting som faktiskt är så, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att röra mig själv i och som min fysiska verklighet, och disciplinera mig själv till att endast ge vikt och värde åt det som är fysiskt och faktiskt här i detta ögonblick, och det som jag kan bekräfta för mig själv genom att praktiskt kontrollera och leva punkten

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i fruktan inför framtiden, och tänker något i stil med att ”jag inte kommer att ha tid i framtiden” – eller att ”jag inte kommer att kunna göra vad jag vill göra eftersom jag kommer tvingas arbeta så mycket” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att denna rädsla är irrelevant, att det inte är någonting som jag kan göra åt i dagsläget, och således är det ingen mening med att jag funderar eller tänker på hur mycket tid som jag kanske kommer ha, eller inte kommer ha i framtiden; således åtar jag mig själv att andas och föra mig själv tillbaka HIT – och arbeta med mig själv HÄR – och hantera, dirigera, och leva mitt liv med vad som är här i detta ögonblick och konstruera mitt liv därefter

När jag märker att jag vill ta ett beslut, eller ändra min riktning i livet, på basis av en fantasi, eller en upplevelse som dyker upp inom mig, såsom rädsla, eller ångest inför att jag inte kommer att ha tillräckligt med tid i mitt liv om jag tar mig an en viss slags punkt, eller följer ett visst projekt till sin ände, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att jag inte kan lita på dessa emotioner och upplevelser som dyker upp inom mig, att jag inte kan lita på vad jag känner, och vad jag tänker, utan att det enda jag faktiskt kan förlita mig på är den fysiska kontroll jag kan utöva med min kropp och genom att leva en punkt direkt och omedelbart här, och således åtar jag mig själv att lägga den fysiska återkoppling som grund för min beslut av hur jag ska leva och hur jag ska röra mig själv i och som min värld

Dag 340: Stress på jobbet

Någonting som jag gör på jobbet är att jag stressar och blir nervös inför att göra misstag, och det gäller framförallt när jag ska lämna in någonting som jag arbetat på, och jag vet att det jag gjort kommer bli granskat av mina överordnade.

Det som sker är att jag arbetar på vad jag nu håller på med, det kan vara en text, eller något liknande, och när jag märker att jag börjar bli redo, då blir jag orolig inför att det är någonting som jag missat, eller glömt, som kommer innebära att min överordnade hittar ett misstag, och sedan konfronterar mig med detta.

Den motsatta polariteten som denna rädsla spelar mot är att jag önskar och vill att mina överordnade ska vara nöjda med min prestation, att de ska komma till mig, berömma mig, och tycka att jag är en viktig, givande, och önskvärd resurs. Det finns alltså ett behov inom mig av att få bli accepterad och att få bli erkänd – någonting som jag i dagsläget inte ger till mig själv.

Jag har tidigare arbetat med denna punkt, och den kommer fortfarande upp inom mig, och jag har inte på ett tillfredsställande sätt lyckats förändra den, vilket då innebär att jag framförallt måste arbeta med den korrektionen, och göra den praktiskt gångbar, så att jag kan applicera den i det ögonblick när jag märker att jag börjar oroa mig själv inför hur min överordnade ska reagera på det jag skriver eller gör. En annan dimension som jag ännu inte arbetat tillräckligt med är den positiva, känslan av tillfredsställelse, och lycka, när jag gjort någonting på ett enligt min överordnade, effektivt och välgjort sätt – då blir jag nämligen glad, och känner mig exalterad – en rädsla, som är en negativ punkt, kan endast existera så länge det finns en polaritet – en positiv och en negativ sida. Dagens blogg kommer således att ägnas till att gå djupare in i denna positiva dimension av min stress och ångest.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hoppas att min överordnade, att mina kollegor, ska tycka att jag gör ett bra arbete, och att jag är rolig, givande, och bra att ha med i arbetslaget, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag arbetar, sträva efter att tillfredsställa andra i min omgivning, istället för att se till att jag är tillfredsställd, och att jag är nöjd med det arbetet som jag gör, att jag är medveten om och ser att det arbetet jag gör, är det bästa som jag kan förmå mig själv till att skapa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter min överordnades erkännande, godkännande och acceptans, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja uppleva mig själv exalterad, och upphetsad, och glad, över att jag fått förtroende och erkännande från någon som står högre än mig i hierarkin på mitt arbete, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa och manifestera en rädsla, och en stress, inför att det motsatta ska inträffa, och inför att min arbetsgivare, och mina överordnade ska bli missnöjda med mig, och tycka att mitt arbete inte är värt någonting, och att de inte längre vill ha mig på arbetsplatsen överhuvudtaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka skapa och etablera självvärde, stabilitet, och respekt för mig själv genom att tillerkännas erkännande från mina överordnande, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att förändra denna punkten, genom att istället för att söka i andra utanför mig efter erkännande, att jag istället står i mig själv i den positionen, av att jag låter mig själv vara ansvarig inför vad jag gör, det jag producerar, och det jag skapar, och att jag ställer krav på mig själv att det jag gör ska vara till min fulla potential, och att jag således inte skapar halvdana produkter, och att jag driver mig själv till att göra, och skapa det bästa möjliga som jag kan skapa, inte för att jag vill imponera eller få erkännande från en chef, utan för att det är någonting som jag vill att jag ska göra och leva

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att på mitt jobb, gå in och som stress, ångest, och rädsla, för att jag vill vara säker på att det jag producerar och skapar kommer att initiera i min överordnad en känsla av positivitet och att jag därmed kommer få beröm, erkännande och ett högre anseende, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv från min egen auktoritet, och från mig själv som min egen överordnade, där jag står i varje ögonblick, och erkänner mig själv när jag gör någonting tillfredsställande och effektivt, och att jag gör mig själv ansvarig inför mig själv, att det jag producerar är till min fulla potential, och att jag således slutar att luta mig själv mot någon slags chef, eller överordnad, som jag ska tillfredsställa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter erkännande från mina kollegor, och min överordnad, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra kvalitén på mitt arbete beroende av att jag har någon att visa mitt arbete inför, och förhoppningsvis få något slags positivt gehör för, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att denna utgångspunkten i mitt liv leder till att jag komprometterar mig själv och skapar mig själv till att endast ge saker och ting mitt allt, när jag gör det för någon annan än mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att driva och röra mig själv mot att stå ansvarig för mig själv i mitt liv och vara min egen överordnad – och att jag därmed slutar försöka imponera på andra – och istället blir min egen referenspunkt som jag ser och bedömer om huruvida jag faktiskt ger saker och ting mitt yttersta eller inte

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli stressad, ångestfylld och nervös när jag ska lämna in någonting till min överordnad, eller ska göra någonting som jag vet kommer bedömas av en annan, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha en idé om och ett krav på mig själv att jag alltid ska lyckas, och att vad än jag gör, så ska jag erhålla ett positivt erkännande från dem som är i min värld, och att om jag misslyckas med detta, så är jag ett misslyckande, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv utifrån vad jag tror att andra känner och tycker om mig, och vilken slags respons jag får på saker och ting jag skapar, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället vända mig inåt, och skapa för och som mig själv, skapa och uttrycka mig själv såsom ett självuttryck, och inte söka efter någon annan människas erkännande eller positiva respons utan att jag göra saker och ting så effektivt, och bra som jag kan, inte för någon annan, utan för att jag själv vill göra det

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte när jag producerar någonting på mitt arbete, att då placera min uppmärksamhet på mig själv, och ändra min utgångspunkt, från att producera för att bli accepterad av andra, till att producera, skriva, läsa, lära mig, för och som mig själv, såsom ett uttryck av mig själv, och fokusera på att göra arbetet på det bästa möjliga sätt jag är förmögen att klara av – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i mitt arbete separera mig själv från mig själv – genom att placera min uppmärksamhet och mitt fokus utanför mig själv – istället för att låta min uppmärksamhet och mitt fokus vara HÄR – i min kropp – i mitt andetag – och tillfullo i vad det är jag håller på med och arbetar med

Självåtaganden

För att mer effektivt korrigera denna punkt behöver jag etablera vad slags ord det är jag inte tillåter mig själv att leva – och jag ser att det har att göra med att vända mig inåt, och att göra någonting för mig själv = självuppskattning.

Alltså – när jag sitter på mitt jobb, arbetar med domar, och gör utkast, som jag sedan skickar vidare till min överordnade, då åtar jag mig själv att göra det för mig själv, och som mig själv, att uttrycka mig själv i det jag gör, och producera till min fulla potential, så noggrant, specifikt, och fulländat som möjligt, inte för att tillfredsställa min överordnade, utan istället för att det är någonting jag gör för mig själv – och i detta låter jag mig själv uppskatta mig själv och det jag gör, och berömma mig själv, och erkänna mig själv, när det är någonting jag gjort vilket jag verkligen anser är ett uttryck av och som mig själv, där jag lagt hela mig själv i processen och skapandet av produkten i fråga – och således åtar jag mig själv att i och med detta sluta jaga efter erkännande, uppskattning, och acceptans från mina överordnade.

NegativWikipedia: Maurits Robert Delchot better known by his stage name Negativ is a Dutch rapper, actor and radio broadcaster of Surinamese origin from Amsterdam-Oost.

Dag 337: Upplevelsen av att vara kritiserad

När jag diskuterade en punkt med familj och släktingar idag kom en stark upplevelse upp inom mig, och för att mer specifikt definiera vad det var: det var ångest, blandat med nervositet, och underlägsenhet.

Kontexten var följande: vi satt och diskuterade ett jobb som jag ska ta mig an under sommarmånaderna. Jag har sett fram emot det och varit ganska stolt över mig själv för att jag lyckades få jobbet. När vi satt och pratade kom det fram att mitt jobb kanske inte skulle bli så roligt, och inte heller särskilt bra – det upplevde jag som en attack på mig – och det som kom upp inom mig var tanken att ”de bara försöker dra mig ner för att de är avundsjuka på mig”.

Några problem som jag ser här är att jag låter definiera mig själv utifrån vad människor i min omgivning känner och tycker i fråga om vad jag gör eller inte gör i mitt liv. Om jag har ett bra jobb, och jag tror att de är imponerade, då blir jag glad, jag känner mig stolt, och upprymd, och om det motsatta händer, då känner jag mig attackerad, trängd, och orättvist behandlad. Problemet är alltså att jag låter andra säga till mig vem jag är, hur jag ska uppleva mig själv, vad jag ska göra, och vad jag inte ska göra, istället för att jag litar på mig själv, och det jag satt ut att göra för mig själv i detta livet.

Lösningen är att jag inte definierar eller ser mig själv från andras ögon, utan att jag istället ser mig själv för mig själv, och inte låter mig själv ha ett förhållande med mig själv som är baserat på vad jag tror att andra tycker om mig – utan jag måste istället leva för mig själv, och leva beslut, och röra mig själv, inte för att tillfredsställa andra, utan för att det är någonting som jag ser att jag vill involvera mig själv inom och syssla med.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta det personligt och känna mig själv attackerad, trängd, och ångestfylld när jag antar, och tror att människor ser ner på, eller inte värdesätter det jag gör, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att önska och begära att människor i min omgivning ska vara positivt inställda till vad jag göra, och att de ska ’stötta mig’ och tycka att vad jag gör är bra, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att motivera och röra mig själv utifrån utgångspunkten att vilja att människor i min värld ska tycka jag är duktigt och att jag gör bra ifrån mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta det personligt och reagera i ångest, rädsla, och nervositet när jag tror att någon är över mig, och kritiserar mig, och att detta ligger hemligt i deras ord, och inte sägs direkt, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som en ångest, och gå ett slags ångestfyllt självfördömande när jag tror att andra kritiserar mig, i rädslan att det är någonting som jag gör fel, och att jag personligt blir påhoppad och attackerad och att jag därför måste försvara mig själv mot dessa påhopp för att ’överleva’ – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att min existens och mitt liv är hotat när människor runtomkring mig inte är vad anser är positivt inställda till mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att bli mobbad och påhoppad av andra, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta det personligt, och känna mig personligen attackerad, när jag tror att någon i min omvärld ser ner på mig, tittar på mig negativt, och inte anser att jag duger, eller att jag är så pass utvecklat och framåt i mitt liv som jag trodde mig själv vara – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att oavsett vad en annan säger och hur en annan säger detta – behöver jag inte ta det personligt – och jag behöver inte försvara mig mot vad som sägs, eller känna att jag måste hålla tillbaka mot vad som sägs och visa att ’jag minsann inte blir influerad’

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna och uppleva det som om att jag är påhoppad, attackerad, och kritiserad, och att detta skadar mig, och gör mig mindre värd, när andra människor i min omvärld inte på det sättet jag hoppas, och önskar står vid mig, och stöttar mig såsom jag tänkt och tycker att de borde göra, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha drömmar, idéer och definitioner i mitt sinne om hur jag tycker, och anser att människor borde vara mot mig, och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället för att fokusera på hur jag tycker att andra ska vara och uttrycka sig själva mot mig, att jag istället fokuserar på vem jag är, på hur jag uttrycker mig själv, på vad det är som kommer upp inom mig, och således inser att när jag har en upplevelse som kommer upp inom så handlar detta om mig, och ingen annan än mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag har låtit definiera mitt värde och min stabilitet på huruvida jag tror att andra tycker om mig eller inte, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället för att fokusera på vad andra gör, fråga mig själv varför jag inte låtit mig själv tycka om och acceptera mig själv ovillkorligt, och varför jag låter mig själv påverkas, och reagera på hur andra ser på vad jag gör, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stabilisera mig själv i mitt liv, och se, inse och förstå att bara om jag tillåter det, och bara om en sådan punkt existerar inom mig, kan andra påverka mig

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ovillkorligt acceptera och älska mig själv, och leva detta genom att inte tillåta och acceptera mig själv att bli ledsen, fördöma mig själv, och ta det personligt när jag tror mig själv se att någon kritiserar mig, eller hoppar på mig, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas igenom dessa ögonblick, att stabilisera och grunda mig själv här i min kropp, jorda mig själv i min kropp, och förstå att vad som sägs är inget personligt utan det är bara ord och att dessa ord inte kan styra eller påverka mig såtillvida jag inte tillåter det – och således åtar jag mig själv att andas igenom och låta dessa orden ovillkorligt flyta igenom mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att en annan människa i min omvärld kan påverka mig, och att jag därför har en rätt att beskylla andra människor när jag upplever det som om att de inte påverkar mig på ett tillräckligt positivt och givande sätt, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag kan inte förvänta mig eller hoppas att människor i min omvärld ska påverka mig på rätt sätt, på ett sätt som jag upplever som givande och stöttande, och att det är en illusion att tro att det ska kunna ske, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ovillkorligt släppa alla hopp, önskningar och begär om att människor ska påverka mig på ett positivt sätt som jag upplever som gynnande och trevligt, och jag åtar mig själv att istället stabilisera och grunda mig själv i min kropp och inte låta mig själv ta vad jag upplever och ser som kritik personligt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inom mig själv vara på vakt och vara alert runt andra människor från en utgångspunkt av att jag hela tiden är beredd på att något ord som jag upplever vara kritiserande ska kastas ut mot mig och att detta kritiserande ord ska skada mig eller göra mig illa, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att runtomkring andra människor existera i och som en fruktan att jag ska bli sårad, och att plötsligt och utan att jag kan förutse det ska en upplevelse dyka upp inombords som jag inte på något sätt kan kontrollera eller dirigera, och att den upplevelsen ska ta över mig, och göra att jag känner mig skit

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att önska och vilja att andra ska vara glada för min skull, att de ska vara imponerade av mig, att de ska vara stolta över mig och gratulera mig till vad jag upplever och ser som framgångar i mitt liv, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid ett begär inombords av att bli positivt emottagen och behandlad av andra, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hoppas, och förvänta mig att de ord som andra uttrycker alltid och konstant ska vara positiva och att de ska få mig att känna mig positiv glad och bekväm inombords, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att själv ta ansvar för att jag skapar mig själv såsom orden positivitet och bekvämlighet och således slutar vänta på att någon annan ska ge det till mig

Självåtagande

När jag upplever en reaktion inom mig, av att jag känner mig sårad, ångestfylld, och skärrad, för att jag känner mig kritiserad av en annan, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att vad denna andra person uttrycker gentemot mig, inte handlar om mig, och att det inte är någonting personligt, och att det inte är någonting som måste påverka mig, och således åtar jag mig själv att andas och stabilisera, och jorda mig själv i min kropp – och stå orubblig inom och som mig själv och inte låta mig själv förändras eller påverkas av en annans ord

Jag åtar mig själv att acceptera och älska mig själv ovillkorligt – och leva detta praktiskt genom att oavsett vad en annan säger eller tycker om mig – att jag andas – att jag jordar mig själv här och släpper de energier som kommer upp inom mig och förstår att det som en annan uttrycker eller lever inte handlar om mig och inte definierar mig – och att jag värdesätter mig själv – jag älskar mig själv – jag accepterar mig själv och således behöver jag inte detta från någon annan

Dag 329: Korrektion för Restriktion

En punkt som varit kvar inom mig länge och som jag ännu inte tillfullo har lyckats transcendera och förändra är ’restriktionskaraktären’ – denna karaktär inträffar när jag interagerar med andra och någonting sägs eller uttrycks om mig som gör att andra börjar skratta – eller då någonting görs eller sägs i min omgivning som jag inte upplever att jag har full kontroll över.

Restriktionskaraktären innebär att jag spänner mig själv inom mig – och rent fysiskt håller mig själv tillbaka. Eftersom jag har arbetat mycket med denna karaktär och de olika upplevelserna är det som kvarstår nu att faktiskt förändra karaktären och i dess ställe placera ett nytt program – ett nytt sätt leva på – som jag kan uttrycka istället för restriktionskaraktären.

Vad är det då jag vill leva istället för restriktionskaraktären?

Jo, jag vill vara bekväm med mig själv, fridfull i mitt eget skinn, och avslappnad samt lugn. Rent praktiskt ser jag att det jag behöver göra i situationer när denna anspänning dyker upp inom mig, det är att andas, och i andetaget, låta mig själv slappna av i hela min kropp – låta mig själv komma tillbaka till min kropp och ovillkorligt släppa taget om anspänningen, restriktionen och ångesten.

Detta är alltså korrektionen som jag från och med nu ska träna mig på att leva. Ett problem som jag tidigare har haft när jag försökt korrigera denna karaktär, det är att jag blivit orolig för hur människor ska se mig, och vad de ska tänka om mig, om jag låter mig själv ta ett steg ut ur denna restriktionskaraktär, och jag istället slappnar av. Här ser jag att jag måste låta mig själv leva mod, och självvärde – att förstå att det inte definierar mig vad andra tänker om mig – och att jag vet varför jag låter mig själv slappna av – varför jag låter mig själv sjunka tillbaka i min kropp – och att det är någonting jag gör inte bara för mitt eget utan för allas bästa.

Lösningen är alltså, att när restriktionskaraktären kommer upp inom mig, då erkänner jag detta för mig själv, och jag låter mig själv i det ögonblicket fokusera på andetaget, att andas djupt in och ut, att fokusera på att ovillkorligt föra mig själv tillbaka till min kropp, och låta mig själv uppleva den fysiska och faktiska stabilitet som existerar här.

Nedan kommer jag göra självförlåtelse på den rädsla och nervositet som kommer upp inom mig när jag applicerar min korrektion inför andra människor.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli rädd och ängslig inför vad andra ska tänka och tycka om mig, om jag i ett ögonblick, när jag ser att jag behöver det, låter mig själv slappna av, och för ett ögonblick, fokusera på mitt andetag, och min kropp, och därigenom praktiskt låta mig själv gå ut ur en inre upplevelse av restriktion och tillbakahållenhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd och ängslig inför att människor i min omvärld ska tycka att jag är konstig, och att de ska reagera och uppleva ett motstånd och en aversion mot mig – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förslava mig själv i och som en karaktär, och ett beteende, av att hela tiden försäkra tillförsäkra mig själv om att människor i omgivning gillar mig, förstår mig, och blir lyckliga av att ha mig i sin närhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara i och som en konstant medvetenhet om andra människor, där jag analyserar, och preciserar deras beteende i mitt sinne, i ett försök att avläsa dem för att se huruvida de är fientligt, eller godartat inställda gentemot mig – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå, att en annan människa inte kan skada, eller förstöra mig, och att min rädsla för att en annans ord eller beteende ska krossa mig, är en illusion, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att aktivt, och konstant, och konsekvent, låta mig själv andas, och släppa spänningar, släppa ångest, och släppa restriktioner som dyker upp inom mig – och låta mig själv förstå att det är någonting som jag gör för mig själv – och denna anledning räcker

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sätta min oro för vad andra tänker om mig före vad som är bäst för mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att om andra har ett ögonblicks fördömande mot mig för att jag låter mig själv andas, slappna av och föra mig själv tillbaka till min kropp – då får det vara på det sättet – det är någonting som jag bjuder på och någonting som är värt det; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ge mig själv gåvan att ändra mig själv fysiskt – praktiskt – och på riktigt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att oroa mig själv inför vad andra tänker om mig – istället för att se, inse och förstå – att om jag låter mig själv tänka på, röra mig själv utifrån, och leva efter, vad jag tror och misstänker att andra tänker om mig – då kommer jag begränsa mig själv i mitt liv något ofattbart – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv ta beslutet – och leva beslutet – att leva förändring – och korrigera mig själv – oavsett vad andra tänker eller tycker om mig – eftersom det är någonting som jag gör för mig själv – och inte för andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att anklaga andra för att tydligen ’fördöma mig’ och att se och tro att det är andras fel att jag upplever mig själv rädd inför att bli fördömd – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå – att det alltid är jag som ansvarar för mig själv och vad som dyker upp inom mig – att det alltid är jag som bestämmer och inverkar på hur jag ska komma att uppleva och känna mig själv; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag – föra mig själv tillbaka hit till och som min mänskliga fysiska kropp – och låta mig själv leva – röra mig – och applicera mig själv i självansvar och således leva på ett sätt som är bäst för mig – och inte tro att någon annan än jag är ansvarig för att skapa detta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå, att när jag dör, och jag står och tittar på mitt liv, på vad jag gjort, på vad jag levt, på hur jag uttryckt mig själv, då kommer jag att ångra mig om jag märker att jag skapat och rört mig själv i mig utifrån vad jag tror att andra tänker eller inte tänker om mig – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ovillkorligen transcendera denna punkt – och göra detta genom att – när jag märker att denna rädslan dyker upp inom mig; att jag då stadgar inom mig själv att – jag är ansvarig för mig själv och vem jag är – och vad andra tänker eller inte tänker om mig avgör inte vem jag är – och sedan leva detta genom att andas – och applicera mig själv på det sätt som jag ser är bäst för mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv fokusera på vad andra tänker, känner, eller inte tänker och känner, istället för att jag ovillkorligen låter mig själv fokusera på mig själv, och låter mig själv ta ansvar för mig själv, för min process, och för mitt liv – och således ser, inser och förstår jag – att mitt primära ansvar är mig själv – och att jag måste förändra, dirigera och skapa mig själv innan jag kan hjälpa andra – och att fokus således alltid måste tas tillbaka till mig själv; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå – att det inte är relevant vad andra tänker, eller inte tänker om mig – utan vad som är relevant är vem jag tillåter mig själv att vara i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det absolut viktigaste vad det gäller att skapa mig själv i denna fysiska verklighet – är att ge mig själv precisa, specifika, och exakta instruktioner för hur jag praktiskt och fysiskt ska ändra mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att om jag inte är specifik i min korrigerande stadganden – så kommer jag inte kunna ändra mig själv – eftersom jag inte skapat ett effektivt fundament för mig själv att stå på när väl upplevelsen eller reaktionen dyker upp inom mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att själförlåtelse, självskriverier, och självåtaganden, endast är den ena delen av vad som krävs för att jag ska kunna ändra mig själv, den andra delen är att jag faktiskt, praktiskt, och fysiskt ändrar mig själv – genom att när reaktioner dyker upp inom mig – att jag disciplinerar mig själv till att inte ge efter för dessa reaktioner – och att jag disciplinerar mig själv till att andas igenom dessa reaktioner och fysiskt förändra mig själv i och som ögonblicket – så att jag inte längre är besatt av upplevelser – och rör – och motiverar mig själv i min värld på basis av upplevelser

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att nyckeln till faktisk självförändring, självexpansion, och självrealisation, det är att fysiskt, praktiskt och reellt ändra mig själv – att röra mig själv med min kropp i en ny riktning och att inte längre låta mig själv följa de invanda mönster som jag gått utigenom hela mitt liv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att sanningen om vem jag är och hur effektiv jag är i min applikation av mig själv visas i varje ögonblick – i varje andetag – och att det således är HÄR i varje andetag som jag måste applicera och förändra och dirigera mig själv

Självåtaganden

När jag märker att jag känner ett motstånd inför att låta mig själv andas in djupt, och andas ut, och genom att andas slappna av och föra mig själv in i min kropp, eftersom jag upplever mig själv rädd inför vad andra tänker om mig, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att oavsett vad andra tänker om mig är det värt det – att jag ändrar mig själv praktiskt – att jag styr och dirigerar mig själv till att vara det bästa som jag kan bli; och således åtar jag mig själv att andas in djupt – och andas ut – och släppa min fruktan inför vad andra tänker om mig – för jag vet vad jag gör – och varför jag gör det – och alltså spelar det inte någon roll vad andra tänker

När jag märker att jag fokuserar på andra, och funderar på vad de gör, och hur de gör det, och vad de tänker eller tycker om mig, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att vad en annan tänker, tycker eller känner, vad en annan gör eller inte gör, det är inte något som är relevant för vem jag är, och således inte någonting jag måste fokusera på såtillvida det inte är relevant för det ögonblick jag befinner mig själv inom; och således åtar jag mig själv att ta fokus tillbaka till mig själv här – och träna mig – disciplinera mig själv till att ha min medvetenhet och närvaro placerad i och som min solarplexus

När jag märker att jag inte korrigerar mig själv, och inte lever den självförlåtelse eller självkorrektion jag skrivit, då åtar jag mig själv att undersöka varför, och se till att jag rekonstruerar min korrektion till att vara levbar och praktisk, så att när ögonblicket kommer igen, då kan jag med enkelhet leva mina åtaganden, och förändra mig själv praktiskt; och således åtar jag mig själv att skriva och konstruera mina korrektioner till att vara praktiska – enkla – och möjliga att leva

 

Enhanced by Zemanta

Dag 322: Anspänningar och Kommunikation

När jag kommunicerar med människor lägger jag märke till hur jag ibland går in i en slags nervositet och rädsla – och jag upplever denna såsom om att jag spänner mig själv i kroppen, och ungefär spjärnar emot för vad jag tror kommer att vara kritik eller någon slags indirekt förolämpning.

Jag har även märkt hur jag många gånger då jag kommunicerar med människor lägger betydelser i vad de säger och hur jag antar att vad de säger utgör någon slags indirekt eller mörklagd attack mot mig.

Det finns alltså en paranoia inom mig och själva grunden i denna är att jag tror att vad andra människor säger, eller inte säger om mig eller till mig på något sätt definierar mig. Utifrån denna logik för jag mig själv bland människor och kommunikation med andra, i denna fysiska anspänning.

För att vara mer specifik exakt vad slags kommunikation det är jag reagerar på, så är det bl.a. då jag har sagt någonting, uttryckt min åsikt, och då därefter någon annan besvarar mig, eller ger sitt perspektiv på saken. En annan kommunikation jag reagerar på är då jag upplever att någon har en aggressiv och lite hotfull röst, och i sina kroppsrörelser är hastig och plötslig – i de tillfällena brukar jag spänna mig själv och förbereda mig inför att höra det värsta.

Det är naturligtvis ett ytterst begränsat sätt att leva på och därför ska jag i denna blogg applicera självförlåtelse och assistera mig själv till att gå igenom denna punkt.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att spänna mig själv i min kropp och uppleva mig utsatt och attackerad när en annan människa kommunicerar med mig, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta mig det värsta, att vänta mig att någon ska kritisera mig, eller förolämpa mig, eller på något sätt såra mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv utifrån andra människors ord och handlingar, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag måste försvara mig, och spjärna emot andra människors ord och handlingar, i tron att dessa kan skada mig, att dessa kan orsaka smärta inom mig, och att om jag inte beskyddar mig själv så kommer jag att vara helt försvarslös och antagligen bli sårad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd inför att bli sårad av andra människor, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i kommunikation med andra människor, hålla mig tillbaka, och stå tillbaka inombords, och vänta mig det värsta, och vara orolig, nervös, och spänd för att någons ord ska träffa mig hårt inombords, och göra mig sårad, ledsen, och upprörd

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att automatiskt spänna mig själv när någon pratar med mig, besvarar mig, eller kommenterar någonting som jag har sagt, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att anta att andras ord, och handlingar definierar mig, skapar mig, och gör mig till vem jag är, och att jag därför måste se till att bara släppa in positiva ord, och bara bli behandlad på ett positivt sätt, och skydda mig mot andra sorters negativa ord och handlingar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att jag har en karaktär att skydda, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att mitt värde byggs upp av hur andra människor ser, eller inte ser mig, och vad andra människor säger, eller inte säger om mig, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som en konstant nervositet, ångest, och misstro runt andra människor – eftersom jag tror att jag när som helst kan bli krossad och förnedrad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag kan bli krossad, förnedrad och sårad, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det är nödvändigt för mig att beskydda mig själv, och att se till att jag är vaksam, spänd, och på min vakt runt andra människor, så att ingen kan få in en träff på mig – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att andra människor kan påverka min upplevelse av mig själv istället för att se, inse och förstå, att det alltid är jag själv som skapar och påverkar min upplevelse av mig, och inte någon annan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skydda mig själv från att känna mig sårad, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att själva idén och tanken att jag är och kan bli sårad är en illusion, för faktum är att jag kan inte bli sårad, och det som jag kallar och definierar såsom att inre sår, är faktiskt endast en negativ emotion och ingenting som personligen definierar vem jag är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att betrakta andra människor med misstänksamhet, och runtomkring andra människor röra mig själv i en förstärkt medvetenhet, där jag hela tiden försöker avläsa andra, avkoda andra, och se till att jag är förberedd om någonting skulle ske som jag inte kan kontrollera och styra, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att spendera mitt liv i och som ett mentalt beteende av att försöka beskydda mig själv mot någonting som inte ens är riktigt, och som inte ens existerar annat än i mitt sinne och p.g.a. mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att oavsett andras beteende, och oavsett andras ord, kan jag inte påverkas, så länge inte jag tillåter och accepterar mig själv att reagera och gå in i en upplevelse inom mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stabilisera mig själv, att andas, och med mitt andetag assistera och stötta mig själv att koppla av i hela min kropp, att koppla av fysiskt och praktiskt, och låta andras ord strömma genom min kropp utan att jag går in i ett inre motstånd och en inre motvilja gentemot det som sägs och uttrycks

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i och som en inre motvilja, och ett inre motstånd gentemot andras ord som jag upplever och tror vara kritiska, och indirekt attackerande, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att dessa orden inte i sig själva kan påverka mig, utan det är jag som styr min upplevelse genom att se dessa orden som vapen som kan skada mig, istället för att se, inse och förstå att dessa orden endast är ord, endast är ljud som kommer mot min kropp, och som således inte kan skada mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att värdera andras ord såsom att vara absoluta sanningar som definierar vem jag är – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter erkännande och acceptans utifrån – att söka efter någon slags förståelse och att få en positiv respons från andra – i tron att detta skapar mig – och detta definierar mig – och detta utgör vem jag är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara livrädd inför att förlora ansiktet inför andra, och att förlora mitt värde för andra, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se, definiera, och leva mig själv utifrån en idé om att andra ger mig värde, andra ger mig mening, och andra ger mig syfte, och utan att jag har andras uppmärksamhet, då finns det ingenting att leva för – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället leva här och förstå att jag kan ge mig själv värde, mening och syfte och att jag inte måste försöka få detta utifrån

Självåtaganden

När jag märker att jag spänner mig själv och håller mig själv tillbaka, eftersom jag fruktar att någon kritiserat mig eller indirekt förolämpat mig, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att en annans ord inte betyder något utan att jag ger orden betydelse och att det är jag som skapar min upplevelse av mig själv och ingen annan – således åtar jag mig själv att slappna av, och andas, och låta orden, rösten, och ljuden passera genom min kropp – och att jag låter mig själv vara här och förstå att jag inte kan bli skadad eller komprometterad av en annans ord

När jag märker att jag håller mig tillbaka, för jag är rädd att någonting jag gör ska kunna bli kritiserat, eller attackerat, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att denna idé om att vad jag gör kan bli kritiserat, kan bli föremål för en attack, och att jag i detta kommer bli skadad, att det är en illusion, och att detta endast existerar för att jag skapat en idé inom mig om att det andra säger, det utgör vem jag är på alla sätt och vis; således åtar jag mig själv att andas, slappna av, och låta mig själv uttrycka mig själv naturligt, avslappnat, och tillit till mig själv, och inse att det som sägs inte är personligt om mig – och att jag faktiskt inte kan bli skadad eller komprometterad

Enhanced by Zemanta

Dag 314: En Ogästvänlig Värld

En intressant observation som jag har gjort i förhållande till ilska är att ilska i sig självt aldrig handlar om ilska, utan att ilska mer är som en slags signal, att här finns det flera saker att arbeta med, reflektera över, och släppa taget om.

Den ilskan som jag tenderar att uppleva på morgonen har till stor del försvunnit sedan jag skrivit om, och applicerat självförlåtelse på mitt förhållande till sexualitet och relationer – så ilskan jag upplevt så starkt har alltså varit i direkt förhållande till de punkter inom mig själv som jag undvikt att hantera. Därför kan ilska vara ett hjälpmedel, det kan fungera som en slags markering för en själv, att när ilska kommer upp i någon situation, då vet man att det är dags att sätta sig ned, och se till att titta djupare in i den där ilska, se vart den kommer från, hur den utvecklas, och varför den kommer upp just i denna specifika situation.

Idag kommer jag inte att fortsätta skriva om ilska, utan istället börja arbete med rädsla, ångest och stress i förhållande till pengar, karriär och studier, vilket jag redan håller på med i min engelska blogg – vilken du kan hitta här (engelsk blog). Det är nämligen som så, att jag har en tendens att grotta ner mig i denna typ av emotionella reaktioner gentemot det faktum att jag existerar i en värld som är i grund och botten mycket ogästvänlig, och fylld av konkurrens – en värld som inte är inbjudande eller omhändertagande utan som istället kräver av sina invånare att de kämpar för sina liv, om de nu vill behålla dem.

Naturligtvis är detta inte ett naturligt förhållande, utan någonting som vi människor har skapat – vi har kreerat en värld som är fullständigt skoningslös, där det avgörande för din fortsatta existens är hur mycket pengar du har, och om du inte har några pengar – ja, då är den existens enligt spelets regler inte längre berättigad, och du blir därför utvisad.

Att vi har skapat världen till existera på detta vis sätter stor press på människor. De allra flesta av oss existerar i en konstant överlevnadspersona, där allt vi tänker på, gör och agerar efter är rädsla, och hela våra liv bygger på våra försök att hålla oss själva flytande i denna existens. Detta är uppenbarligen ett otroligt begränsande, och tillbakahållet sätt att leva på, och de allra flesta människor får på grund av detta inte ägna sig åt de som de verkligen vill göra; vi tar ett arbete för att överleva, ser till att ha tillräckligt med pengar genom våra liv, och våra planer och förhoppningar brukar ofta stanna just där – bara jag överlever så är det okej.

Vad som måste förstås är att vi har skapat vår existens till att fungera på detta vis, och att vi därför kan ändra på det – det är möjligt att skapa en värld där alla har tillräckligt med resurser för att klara livhanken, där dessa resurser är garanterade, och inte någonting vi möjligtvis kan få tillgång till, om vi har turen att bli födda in i rätt familj.

Vi skapade denna världen såsom den fungerar för närvarande ett steg i taget, en handling i taget, ett andetag i taget, och utmaningen vi nu står inför är att återskapa en värld där rädsla för vår egen överlevnad inte längre behöver existera, eftersom vi vet att vi är omhändertagna.

Som jag emellertid nämnde, är det som så, att jag har en tendens att reagera i fruktan och ångest inför hur denna världen är skapad och fungerar – och det är det som jag kommer arbeta med i denna blogg. Men som sagt, att hantera denna rädsla är bara en del av lösningen, vi måste även implementera ett nytt monetärt system där denna typ av rädsla aldrig kan uppstå i någon individ, och där alla kan få den frihet de förtjänar – det är en mänsklig rättighet.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inför tanken att jag i framtiden ska gå ut och hitta ett arbete till mig själv, och bygga någon slags karriär för mig själv, reagera i fruktan, ångest och nervositet – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera och se mig själv som underlägsen, som oförmögen, såsom att jag inte har de tillräckliga kvalifikationerna för att ta mig själv ut på arbetsmarknaden, och styra upp mitt liv på så sätt att jag faktiskt kan leva, och existera i denna världen, och att jag inte kommer hamna på gatan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna och uppleva mig själv såsom underlägsen och mindervärdig detta system i vilket jag befinner, och således förlåter jag mig själv at jag tillåtit och accepterat mig själv att mig själv såsom underlägsen, oförmögen, och inte tillräckligt stark, effektiv, eller driven för att kunna hantera, dirigera och leva i detta system, tjäna pengar, och bygga upp ett liv till mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att istället för att leva praktiskt här i varje andetag, och hantera, bygga och skapa mitt liv i varje andetag – gå in i mitt sinne och projicera idéer och antaganden om framtiden; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva lösningen – att leva HÄR i varje andetag och inte vara beroende av mitt sinne för att dirigera och röra mig själv i och som denna världen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli, och vara beroende av mitt sinne för att röra mig själv, för att motivera mig själv, och för att planera min framtid, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv motiveras av rädsla, av ångest, av osäkerhet, av nervositet och underlägsenhet, och känna och uppleva det som om att detta är det enda jag kan lita på, dessa upplevelser, och att utan dessa finns det ingenting annat jag kan göra; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att genom mitt eget beslut och mina egna direktiv, ta ett beslut att leva, att planera, att styra mig själv i denna världen, och inte längre vara motiverat och styrd av rädslor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att lösningen till att bli effektiv i denna världen, inte är att gå in i rädsla, och att motivera, röra och styra mig själv utifrån en slags kvävande rädsla, att jag kommer förlora mig själv, om jag inte i varje ögonblick håller fast vid denna rädslan, och motiverar mig själv utifrån denna rädslan; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag inte behöver rädsla, jag behöver inte tvivel, jag behöver inte ångest, utan det jag behöver är sunt förnuft, det jag behöver är att titta på vad som är här, och ta ett beslut, som inte är motiverat av någonting mindre eller mer än vad jag ser är här, och vad jag ser är ett effektivt och bra beslut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att rädsla, ångest och nervositet är någonting som jag måste hålla fast vid för att kunna klara mig själv i denna världen, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge rädsla och nervositet ett värde, och tro att dessa upplevelser på något sätt kommer att göra att jag klarar mig igenom denna världen, att jag kommer bli bättre på att överleva, att jag kommer bli bättre på att dirigera och styra mig själv, att jag kommer bli bättre på att ta beslut – istället för att se, och förstå att dessa upplevelser inte har något relevant syfte – de är bara dessa upplevelser som i sig själv inte ger mig någonting; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta bort alla rädslor inför framtiden så att jag kan se tydligt och klart vad som är här – och ta ett beslut som verkligen gynnar mig själv och de som finns i min omvärld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå, att lösningen på detta problem, denna rädsla inför att leva och existera i denna världen, bara delvis är att jag tar bort rädsla inom mig själv, eftersom den andra delen handlar om att implementera ett ekonomiskt system som är bäst för alla, som skapar en värld där vi inte längre behöver vara rädda, där vi inte längre behöver känna oro och ångest, där vi inte längre behöver existera i en överlevnadspersona och hela ta beslut, springa omkring, tänka, och röra oss själv i och som rädsla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös inför min framtid, inför att tjäna pengar, inför att skapa ett nätverk i systemet, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det är ingen mening att vara nervös, system är i grund och botten uppbyggt på principen av ackumulation, och allt man gör handlar om nummer, och att således är processen om att skaffa ett arbete, tjäna pengar, ett nummerspel, där det handlar om hur många gånger jag applicerar en och samma handling, och att således är nervositet meningslöst, eftersom jag rör mig och existerar i en verklighet som i grund och botten är uppbyggd av och som matematiska formler

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte släppa de mentala förväntningar jag byggt upp inom  mig själv angående vem jag ska vara i framtiden, var jag ska jobba, hur jag ska jobba, hur mycket pengar jag ska tjäna, vilken titel jag ska ha, vilket nätverk jag ska, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället för att ha dessa förväntningar, röra mig själv, agera och leva i varje andetag – i varje ögonblick – och leva i ett förväntanslöst tillstånd – där jag inte drömmer om någonting mer utan att jag istället lever tillfullo här – och skapar min framtid här i varje andetag

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att skapa mig själv här, skapa min framtid här, och skapa denna inte utifrån rädsla, nervositet, eller ångest – utan istället motivera mig själv med sunt förnuft – se vad som måste göras, och sedan göra det – och sluta oroa mig för vad som kan hända, och vad som inte kan hända – och se att detta i grund och botten är irrelevant – för vad som är relevant – är att jag är här – och att det är här i detta ögonblick som jag har makten att styra mig själv och ta beslut

Jag åtar mig själv att sluta gå in i stress och nervositet inför min framtid, och jag åtar mig själv att istället på mig själv att jag kommer hantera de utmaningar jag ställs inför i framtiden här, i tillit till mig själv, och att jag kommer att hitta en lösning oavsett vad slags utmaning jag står inför

Enhanced by Zemanta