Tag Archives: reaktion

Dag 257: Det Stora Misstaget

Idag på mitt arbete begick jag ett misstag, och det är irrelevant vad slags misstag det var – men det kan konstateras att det var ett förhållandevis allvarligt misstag.

man-question-mistakeSå, när jag upptäckte att jag begått det här misstaget så gick jag genast in i en upplevelse av rädsla, och självfördömande – och jag kände mig dum, och löjlig för att jag begått det där misstaget, och jag tänkte att jag absolut inte borde ha gjort det, och att jag skulle ha varit mer uppmärksam. När jag sedan ringde upp min chef för att förklara vad som hänt så darrade jag på rösten, och kände mig själv väldigt skyldig för vad jag gjort. Reellt sett var mitt misstag egentligen inte särskilt stort. Jag menar – det var ju inte som om mitt misstag kostade någon person livet, och var allvarligt på det sättet – men – jag tog det hela väldigt hårt och reagerade starkt.

Så, vad visar denna reaktion mig? Jo – att jag vill upprätthålla en idé, och en presentation av mig själv av att jag alltid är perfekt, jag gör alltid sakerna effektivt, jag har aldrig problem, och jag gör aldrig misstag – eftersom jag har fördömt punkten om att göra misstag. Det visar även att jag är mån om vad slags intryck jag gör på andra, och att jag vill att andra ska se mig som en person som ”inte gör misstag” – utan att jag istället är effektiv, och stark i varje ögonblick, och är en s.k. ”mans, man”.

Reaktionen visar även på att jag fortfarande är mycket hård mot mig själv när jag gör ett misstag, när jag glömmer, och när jag går in i sinnet, och lyckas skapa ett dimensionellt skifte inom mig själv – för när jag kommer tillbaka hit, och märker vad jag gjort – då tänker jag att jag inte borde ha begått det där misstaget, jag borde varit mer uppmärksam, jag borde varit mer effektiv.

Till sist visar min reaktion att det fortfarande existerar en stor rädsla inom mig själv för att jag ska förlora mitt arbete – vilket naturligtvis är en rädsla som gör mig ineffektiv i min dagliga applikation. Rädslan att förlora pengar innebär att jag gör mig själv till en slav, och existerar för att se till att det alltid finns tillräckligt med pengar, och att jag inom detta glömmer bort ”mig själv” så att säga.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att reagera i och som rädsla, nervositet och ångest när jag begår ett misstag på mitt arbete, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att jag ska bli hårt dömd, och avvisad på grund av misstaget som jag har gjort, och att människor kommer bli arga på mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv när jag begår ett misstag, och bli arg, irriterad, och bestraffande mot mig själv inombords, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att det jag fruktar ”utom mig själv” – vilket är att människor ska bli arga, och irriterade på mig – är faktiskt vad jag gör ”inom mig själv” – eftersom jag blir arg, och irriterad på mig själv, och fördömer mig själv när jag begår ett misstag i mitt arbete

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja att min chef, och att människor i min omvärld ska ha en idé av mig att jag aldrig begår misstag, att jag är perfekt, och att det inte kan finnas några negativa sidor i mig, eftersom jag är helt enkelt perfekt; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka sprida, och skapa en illusion av mig själv i min omgivning i rädslan för att lära känna mig själv, och se vem jag är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att om jag blir arg på mig själv, och fördömer mig själv när jag gör ett misstag, så kommer jag naturligen att börja frukta att göra misstag inom mig själv – vilket i sin tur leder till att jag begår fler misstag eftersom jag inte är tillfullo uppmärksam, och koncentrerad på vad det är som jag gör här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte vara uppmärksam på vad det är jag gör här, och om jag begår att misstag – att då inte fördöma det faktum att jag begått ett misstag, och börja känna mig dum, och eländig för att jag begått misstaget – utan istället genast inom mig själv röra mig att etablera, och skapa en lösning på problemet – och således inte hålla kvar vid en känsla av misslyckande, utan istället helt enkelt lösa problemet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se det som någonting allvarligt, och negativt att begå ett misstag, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skämmas, och känna mig generad när jag begår ett misstag, och tänka att ”jag borde inte begått det där misstaget!” – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett djupt andetag, och för mig själv tillbaka hit – och se, inse, och förstå att jag behöver inte låta mig själv döma mig själv när jag begår misstag, utan när jag gör det – helt enkelt korrigera mig själv, och finna en lösning omedelbart, och inte vara nojig för vad som har hänt, eller inte hänt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå hur det inte hjälper att bli rädd, nervös, och ångestfylld, utan det gör allting bara ännu mer komplicerat, och det gör det svårare för mig att finna en lösning, och hitta ett sätt att vara på i och som ögonblicket, så att jag kan se till att jag korrigerar de problem jag skapat; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha en idé inom mig själv att rädsla är bra, och att det hjälper mig att bli mer skärpt, för jag bestraffar mig själv med rädsla, och ger mig själv mer uppmärksam

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att förlora mitt arbete, i rädslan att jag kommer förlora min möjlighet att ackumulera min brödföda så att säga, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa och generera en polaritet i förhållande till mitt arbete, där jag å ena sidan känner mig positiv, glad, och trygg för att jag har mitt arbete, och å andra sidan känner mig nervös, rädd, och ångestfylld att jag ska förlora mitt arbete – så här förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta skapa, och uppleva någon slags energi mot mitt arbete, utan istället helt enkelt arbete, och tjäna pengar, utan att jag för den sakens skulle har någon specifik upplevelse gentemot punkten

Självåtaganden

När jag märker att jag blir rädd, och ångestfylld när jag begått ett misstag, och jag börjar oroa mig inför vad andra människor ska tycka om mitt misstag – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser, och förstår att det hjälper inte mig att korrigera misstaget att oroa mig om vad andra tycker om misstaget – vad som hjälper är att jag förblir stabil, och att jag sedan praktiskt rör mig själv till att korrigera, och styra upp min omvärld så att jag kan hitta en lösning på problemet; således åtar jag mig själv att fokusera på att finna en lösning istället för att reagera

När jag märker att jag går in i och som självfördömande, och självhat när jag begår ett misstag, och tänker att jag inte borde begått det där misstaget, och jag borde inte ha reagerat, och jag borde ha tänkte efter; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att det begränsar mig, och håller mig kvar i mitt förflutna att tänka på detta sättet – för jag fokuserar på vad jag gjorde fel istället för hur jag kan korrigera situationen här, och se till att misstaget inte för konsekvenser; således åtar jag mig själv att sluta tänka på vad jag borde gjort, och istället tänka på vad jag nu bör göra

När jag märker att jag tänker att jag är slarvig, dum, och korkad för att jag begått ett misstag, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser, och förstår att – nej – slarvig, dum, och korkad – detta är värdeord som är baserade på energi av och som sinnet, och är inte fysiska praktiska ord som är en reell innebörd – således åtar jag mig själv att se, inse, och förstå att jag inte är slarvig, dum, eller korkad när jag begår ett misstag – utan att jag istället begått ett misstag och att det inte är mer med det

När jag märker att jag går in i och som en rädsla för att förlora mitt arbete när jag begår ett misstag, och jag börjar oroa mig själv för vad min chef kommer tycka, eller mina medarbetare – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att – rädsla kan bara finnas där det finns ett begär, och en positiv punkt – här är den positiva punkten att jag känner mig säker, och trygg med mitt arbete, och att jag definierat att inte ha ett arbete som otryggt, och osäkert; således åtar jag mig själv att andas – och föra mig själv tillbaka hit – och sluta skapa upplevelser i förhållande till mitt arbete – varken positiva, eller negativa – och istället fokusera på att leva här – i detta ögonblick

Enhanced by Zemanta
Advertisements

Dag 203: Självmedvetenhetskaraktären (Del 4)

Bloggserien om självmedvetenhetskaraktären fortsätter – och idag kommer jag att gå igenom dimensionerna 5) Sinnesskvaller 6) Reaktioner

5) Sinnesskvaller

Självförlåtelse
1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inom mig själv skvallra, och prata om vad jag tror att andra människor tycker, eller känner om mig – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när en annan människa tittar på mig – att då börja skvallra inom mig själv om vad jag tror att de tänker om mig, och om vad jag tror att de känner om mig – och skapa en upplevelse inom mig själv av att känna mig själv underlägsen utifrån detta skvaller

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att lyssna på skvallret som dyker upp inom mig, och lyssna på rösterna inom mig som pratar om hur andra människor ser ner på mig, och tycker min kropp ser ful, eller äcklig, eller inte tycker om mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva – och uttrycka mig själv HÄR – med och som min mänskliga – fysiska kropp – och tillåta mig själv att sluta lyssna på detta skvallret i mitt huvud genom att se, inse och förstå – att inget av detta skvaller är på något vis korrekt

3. jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att jag känner mig obekväm inför andra människor – eftersom jag håller på att skvallra inom mig själv – och prata i mitt huvud om vad jag tycker och känner om mig själv – och om vad jag tror att andra tycker och känner om mig – och genom detta så genererar jag emotionella och känslomässiga upplevelser av att känna mig själv retad, mobbad, och utanför – och därmed känna mig själv obekväm i min kropp – och detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stoppa denna tendensen inom och som mig själv – och istället driva, och pusha mig själv till att förbli här med och som min kropp i enhet och jämlikhet och sluta prata strunt i mitt huvud

Självåtaganden
1. När jag märker att jag börjar sinnesskvallra inom mig själv om vad jag tror att andra människor tycker och känner om min kropp, om mitt utseende, om hur jag rör mig, eller talar – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det är jag som skapar min upplevelse av och som mig själv av att vara obekväm med mig själv och min kropp genom att medverka i och som – och leva utifrån denna typ av tankar – således åtar jag mig själv att andas, föra mig själv tillbaka hit – och sluta vara rädd och orolig för hur människor i min omgivning ska se och uppleva min kropp och mitt uttryck av och som mig själv

2. När jag märker att jag lyssnar på skvallret som dyker upp inom mig, och lyssnar på rösterna inom mig som pratar om hur andra människor ser på mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – jag vet ingenting om hur andra människor ser på mig – det enda jag vet är att jag är här med min kropp, och vad jag tillåter mig själv att medverka i och som inom mig själv blir min verklighet; således åtar jag mig själv att sluta medverka i och som denna lögnaktiga, och snedvridna kommentaren i mitt huvud – och istället fokuserar jag på att andas – och vara här med och som min mänskliga fysiska kropp

3. När jag märker att jag spänner min kropp, och känner mig obekväm runt andra människor – för jag känner mig rädd för att bli exponerad – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att denna rädsla, och obekvämligheten är någonting som jag genererar genom att prata i mitt huvud om saker och ting – och genom att inte vara här med och som min kropp – inte vara här med och som mitt andetag – och således åtar jag mig själv att sluta lyssna på denna kommentar i mitt huvud och istället fokusera på att vara här med och som min kropp – med och som mitt andetag – med och som helheten av och som mig själv här som en mänsklig fysisk kropp

6) Reaktioner

Självförlåtelse
1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att reagera i fruktan när jag rör mig själv bland, runtomkring, framför, eller på något annat sätt i andra människors synfält – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att automatiskt reagera i fruktan och ångest, och vara rädd för att uttrycka mig själv – visa mig själv – och vara öppen här med och som mig själv i och som detta ögonblick – i tron att om jag lever öppenhet här så kommer jag att bli attackerad, och förintad

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att associera, och koppla ångest, rädsla, och genans gentemot att leva öppenhet – och ömhet – i tron att om jag inte konstant visar mig själv tuff, och såsom att jag har kontroll över de situationer jag befinner mig själv i – så kommer jag att förlora, och på något sätt dra på mig själv missbruk av andra människor – och i detta förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att – missbruk existerar bara i mitt huvud, genom att jag missbrukar mig själv i mitt huvud – och därför inget att frukta ska ske utanför mig

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att inte andra människor ska få ett positivt intryck av mig, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli rädd för att släppa loss, och ge mig själv hän i och som ett ögonblick – och leva fullständigt här med och som min kropp – och inte vara rädd, ångestfylld, eller nervös för vad som ska ske, och hur och vad andra ska tycka om mig, om jag helt enkelt ger mig själv hän här till och som min mänskliga fysiska kropp

Självåtaganden
1. När jag märker att jag reagerar i fruktan när jag rör mig själv bland, runtomkring, framför, eller på något annat sätt i andra människors synfällt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag vad jag fruktar är att vara mig själv, är att visa mig själv, och är att ge mig själv hän och leva utan oro för vad andra ska tycka; således åtar jag mig själv att släppa loss i och som ögonblicket och ge mig själv hän – och inte låta mig själv leva i och som oro för vad andra ska känna och tycka om mig

2. När jag märker att jag associerar, och kopplar ångest, rädsla, och genans mot att leva öppen, och ömhet – i tron att om jag inte konstant visar mig själv tuff så kommer jag att tappa kontrollen – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det finns ingen kontroll att förlora, och det finns ingenting att frukta i att låta mig själv släppa taget om mitt sinne och sluta tänka på vem jag är i förhållande till andra – således åtar jag mig själv att föra mig själv tillbaka till min kropp här – och leva med och som min kropp i enhet och jämlikhet – i varje andetag här

3. När jag märker at jag är rädd för att inte andra människor ska få ett positivt intryck av mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår – att andra människors intryck av mig inte säger någonting om jag faktiskt är – hur jag faktiskt är – och vad jag faktiskt här – och således är det inte värt att fästa någon mening vad sådana intryck – alltså åtar jag mig själv att leva här med min kropp – i och som enhet och jämlikhet – och sluta försöka skapa ett bra intryck hos människor – och istället fokusera på att leva på riktigt i varje andetag