Tag Archives: resa till livet

Dag 376: Hjälpsamhet

Hjälpsamhet för mig har varit ett problematiskt koncept i vissa situationer. När det handlar om arbete och pengar, då har jag aldrig haft några svårigheter. I mitt privatliv däremot har jag haft en tendens att inte vilja hjälpa till. Det har naturligtvis inte varit en särskilt uppskattad förmåga, varför jag nu har bestämt mig för att ändra på den saken. Jag vill alltså bli mer hjälpsam.

Under årens lopp, och då jag gått denna processen, har jag funnit ett antal verktyg, som gång efter annan bevisat sig vara verkningsfulla när det gäller att ändra mindre tilltalande karaktärsdrag. Ett relativt nytt verktyg jag stött på är att “omdefiniera ord”. I grund och botten handlar det om att ta ett ord, se på hur man har levt det, och sedan förändra ens förhållande till det. Och ofta finns det något problematiskt i ens ursprungliga förhållande till ordet, som varit orsaken till att man upplevt svårigheter.

Inom ramen för denna bloggen ska jag därför omdefiniera ordet “hjälpsam”.

Hur jag har levt ordet hjälpsam hittills

Vad beträffar ordet hjälpsam kan jag inledningsvis notera att jag har ett negativt förhållande mot det. Jag associerar hjälpsamhet med att vara undfallande och eftergiven. Alltså, man gör någonting man egentligen inte vill göra, för att man inte riktigt vågar säga ifrån. I min ungdom brukade min mamma ofta fråga mig om hjälp, och ville flera gånger att jag genast skulle hjälpa till. Det var någonting som störde mig, för jag var för det mesta uppslukad av något annat. Därför brukade jag kämpa emot när jag blev tillfrågad om att hjälpa. Det hjälpte sällan, eftersom min mamma då med hot och tvång rättade in mig i ledet. Hjälpsamhet för mig blev alltså något jag kopplade till obehag, dvs. att jag måste ge upp något som jag tycker om för att göra någonting jag ogillar.

I dagsläget kan jag se att hjälpsamhet handlar om mycket mer än ge upp på något jag tycker är roligt.

Hur hjälpsamhet definieras i ordboken

“Som gärna hjälper till, tjänstvillig”

Ljuda ordet

Yelp-sam
Yeah-Pe-Sam
Gäller-Precis-Samma
Jälp-Sam
Jag-Är-Inte-Ensam

Kreativ skrivning

Ljudet “Jag-Är-Inte-Ensam” tycker jag på ett bra sätt sammanfattar essensen i ordet hjälpsam. Att hjälpa handlar, i vart fall i flertalet fall, om att ge av sig själv och sin tid till någon annan. För att kunna det måste man, till att börja med, erkänna en annans existens – man måste SE personen i fråga. Om man ser sig själv som ensam, den ende av vikt och värde – då blir det svårt att vara hjälpsam. I hjälpsamhet finns därför ingen egocentrism.

Visserligen kan det också vara som så att man hjälper sig själv. Även där blir dock ljudet “Jag-Är-Inte-Ensam” viktigt – fast då kommer man till sin egen undsättning. Man bestämmer sig för att man betyder något, för att man är värd hjälp och understöd, och sedan agerar man i enlighet därmed.

Jag är inte ensam, jag är ingen självständig och isolerad ö, utan jag finns bland andra människor. Därför är hjälpsamhet en naturlig del av livet tillsammans med andra. Avsaknad av hjälpsamhet skapar konflikt, inte bara med andra människor utan också inom mig själv. Det leder till att jag isolerar mig själv och blir snål med min tid, samt börjar tänka på vad som är rättvist och vad som inte är det. Ett förhållande till andra där jag inte ser mig som en ensam individ, bland andra ensamma individer, utan där vi i stället är ett lag, vars individer endast kan nå sin högsta potential genom att samarbeta, är mycket mer givande.

Omdefinition

Att investera av min tid och min kraft i andra människor genom att ge såsom jag själv skulle vilja ta emot, eftersom jag vet jag inte är här ensam och att vi inte kan bli vårt personliga bästa utan att hjälpas åt.

Advertisements

Dag 371: Många åtaganden = Stress?

girl-261182_640Att vara stressad, jäktad, är det samma som att vara effektiv? Många bär säkert på illusionen att desto mer man stressar, desto mer ångest man har, desto bättre går det och ju mer saker kan man få gjorda. Under mina studier träffade jag flera gånger på människor som inte kunde planera ut sina studier över en längre tid och de gjorde i stället allt kvällen före provet, eller inlämningsdagen. Anledningen för att de inte kunde sprida ut sitt arbete, och göra det i maklig takt, var för att de inte kände en ”tillräcklig press” – det fanns inte ”tillräckligt med ångest” när det fortfarande var långt kvar till deadline.

Det verkar alltså som att vi behöver stress och ångest för att överhuvudtaget kunna röra oss själva framåt, men behöver det vara på det sättet? Om vi tittar på de grundläggande komponenterna för fysisk rörelse består dessa av: En fungerande kropp + Ett mål/beslut/en riktning – och har man dessa två komponenter går det att = Skapa rörelse. Till exempel består handlingen av att göra en kopp kaffe av dessa två delar. Du bestämmer dig för att du vill ha kaffe, och sedan rör du dig med din kropp för att manifestera ditt beslut i denna fysiska verklighet.

Rent fysiskt/tekniskt behöver vi alltså INTE ångest eller stress för att få saker och ting gjorda. Men ändå envisas vi med att inte göra saker förrän de är så pass nödvändiga att det blir en fråga om överlevnad – varför?

Man kan ta det tillbaka till vårt beroende av energi för att röra oss själva framåt. Det är en återkommande svaghet som går igen i alla delar av våra liv. Vi rör oss in i nya förhållanden, för att vi känner för det. Vi köper den där nya prylen, för att vi känner för det. Vi skriker på den där dumma grannen, för att vi känner för det. Jag menar i stort allt vi gör styrs av antingen en känsla eller emotion som verkar attraherande eller hämmande. Men är det nödvändigt för oss att ha den här typen av inre maskineri, varför kan vi inte själva besluta oss för vad vi vill/ska/behöver göra, och sedan agera i enlighet med vårt beslut?

Det är möjligt att styra vårt liv i enlighet med PRINCIPER, i enlighet med SUNT FÖRNUFT, det är möjligt att gå bortom behovet av energi för att skapa rörelse, och beslutet att gå bortom energi är det mest FANTASTISKA och självstärkande som du någonsin kommer att göra. Det finns ingenting mer givande än att skapa någonting av egen motor, man ser någonting som man önskar manifestera, och sedan gör man det utan att ha någon inre dragning. Till exempel, du ser att du måste gå med din hund mer än vad du redan gör. Du känner inte för det, utan du har nästan motstånd mot att offra mer av din tid för det ändamålet – men i stället för att låta en sådan negativenergi styra över dig tar du ett beslut att GÅ MED HUNDEN – och sedan gör du det.

Den här metoden att styra sig själv med är verkligen effektiv, och jag har personligen, med just detta sättet att leva, lyckats manifestera ett antal stora, och krävande mål. Kärnan i tekniken är att bli sin EGEN ENERGI – och i stället för att låta känslor och emotioner vara ens drivkraft, låta sunt förnuft, logik, och det faktum att man ser vad som kan förbättras eller göras annorlunda, bli ens motivation och anledning till rörelse. Således ändrar man sin utgångspunkt från att vara energiberoende, till att vara praktisk, fysisk, stabil, och oföränderlig – man är densamma igår, idag och imorgon.

Dag 368: Generad

little-girl-embarrassedUnder vissa omständigheter blir jag generad, och en av dessa är när jag frågar någon om den skulle vilja göra någonting med mig, eller hitta på någonting. Jag upplever inte mig generad med alla människor. De som jag har haft ett mer långvarigt förhållande med brukar jag inte alls känna mig själv obekväm inför att fråga om vi ska träffas och hitta på någonting. I stället brukar genans dyka upp inom mig när jag inte har känt personen särskilt länge, eller när personen är av motsatt kön.

Det jag har upptäckt om den här genansen är att den kommer från en idé om svaghet och styrka, för när jag ställer frågan, uppfattar jag det inom mig som om att jag gör mig sårbar och svag. Jag visar upp mig själv och vad jag vill, och i den processen finns det en möjlighet att jag blir avvisad, eller att min förfrågan väcker någon slags negativ reaktion hos den andra personen. Om jag aldrig hade frågat, då hade jag inte utsatt mig själv för möjligheten att bli nekad, och avvisad, och enligt den logiken hade jag under sådana omständigheter varit starkare.

Men om jag tittar på de här idéerna vad som är starkt, och svagt, med sunt förnuft, är det ganska uppenbart att det som jag definierat och ansett vara en svaghet, egentligen är en styrka. Det är faktiskt en hedervärd egenskap att kunna ta kontakt med nya människor, öppna upp och dela med mig av mig själv, och bjuda in en ny person i sitt liv. Bara för att risken finns att man kan bli avvisad betyder inte det att handlingen ger ett uttryck för svaghet, och att få ens invitation förkastad är inte heller det ett tecken på svaghet. Snarare är det modigt och en styrka att våga möta världen och vara öppen för att lära känna andra utan att låta sig själv vara rädd och ängslig inför att bli utstött och tillbakavisad.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig generad inför att ta kontakt med nya människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att associera, att ta kontakt med, och närma mig andra människor med genans – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det är en genant position att närma mig en annan människa – och att det är genant att inte vara den som blir närmad av en annan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det är genant att inte vara den som andra kommer nära och önskar bilda ett förhållande med, och ha en idé om att den som närmar sig, den som vågar vara sårbar och visa intresse – att det är den som är den underlägsna och som har någonting att förlora

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv generad inför att fråga någon om denna personen önskar äta en måltid med mig, eller träffa mig på annat sätt – och tänka när jag ställt frågan att: ”det var dumt – jag borde inte ha frågat det där – utan jag borde istället ha varit mer stabil och gett ett intryck av att vara en mer macho och stark man” – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera styrka och stabilitet såsom att inte vara den som närmar sig – och inte vara den som låter sig gå ut i verkligen – möta hetluften och ta del av vad som finns i denna världen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla tillbaka vad gäller att skapa nya förhållanden med människor i min värld, i tron att om jag närmar mig en annan, och frågar denna personen om den skulle vilja inleda ett vänskapsförhållande, eller endast kommunicera över en kopp kaffe – att då tro att jag är galen, och inte riktigt funtad – istället för att se, inse och förstå att det är en rak och direkt fråga – ett effektivt sätt att klargöra min riktning med andra människor – och att det faktiskt inte spelar någon roll för mig och vem jag är om jag blir avvisad eller inte

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig ta det personligt när jag blir avvisad och inte emottagen av en annan såsom jag hoppats och önskat – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att närma mig en annan ovillkorligt och utan att hålla fast vid någon förhoppning om hur jag ska bli bemött, att inte fokusera på vad den andra människan gör, säger, eller inte gör, och inte säger – utan istället lägga mitt fokus på vem jag är – på min applikation och hur jag närmar mig själv ögonblicket – och vad jag skapar av ögonblicket

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte i stället för genans – leva självförtroende, mod och egenvärde – att förstå att jag beslutar vem jag önskar närma mig, och vem jag vill föra in i min värld, och skapa ett förhållande med – och att jag endast kan ta och leva ett sådant beslut om jag står modig, stabil, med självförtroende och egenvärde – och således ovillkorligt låter mig själv närma en annan – för endast genom och som en sådan utgångspunkt kan jag säkert veta att oavsett utflödet står jag med mig själv och fortsätter att applicera mig själv och gå min process

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att nyckeln till att skapa nya förhållanden är att jag vågar vara mig själv, vågar närma mig, och vågar släppa taget om begäret att bli accepterad och värdesatt, eftersom endast då kan jag ovillkorligen röra mig själv för att skapa nya relationer – för då är jag inte längre rädd för att förlora någonting – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att omfamna mig själv som mod – och att ge mig själv modet att gå mitt liv ovillkorligt – att vara fri från rädsla i mina relationer till andra människor – och skapa min vardag och mitt liv på basis av och som denna tilliten till mig själv att jag kommer uttrycka och skapa mig själv i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig generad och blyg inför att fråga om någon önskar äta lunch med mig, eller hitta på någon annan typ av aktivitet – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att bli avvisad, och att tro att det är en skam att bli avvisad och att det visar på ett stort fel i och som mig när jag inte blir accepterad och ges en plats i andras liv – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på att få ett plats i andras liv – i stället för att jag lägger mitt fokus och min uppmärksamhet på att ge mig själv en plats i mitt eget liv – på att lägga fokus på mig själv och hur jag uttrycker – skapar – och rör mig själv i och som mitt dagliga liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se på mig själv som en stark, orubblig och onåbar man, som inte har några svagheter, och som alltid är socialt stark och överlägsen – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli generad när jag frågar en annan om de skulle vilja hitta på något med mig, för det går emot den här idén som jag etablerat av och som mig själv – att jag tydligen är den här starka, stereotypa mannen som inte har några svagheter eller brister överhuvudtaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd inför att någon i min omvärld ska se mig som att ha svagheter i sociala sammanhang, och ska definiera mig som blyg, tafatt, eller obekväm – och ska tycka att jag är en märklig person som inte passar särskilt väl ihop med sociala sammanhang – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka skapa och upprätthålla en idé av mig själv att jag är stark – jag har allt under kontroll – jag har pli på mitt liv – i tron att om andra tror detta om mig så blir det även sant i mitt eget liv – i stället för att se, inse och förstå att det jag skapar är faktiskt endast en illusion – någonting som inte stämmer överens med hur jag faktiskt upplever mig själv inombords

Självåtaganden

När och som jag märker att jag inte vågar fråga någon om vi kan hitta på någonting, fastän att det är någonting jag gärna skulle vilja göra, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstå att det finns ingenting att förlora i att våga fråga, det värsta som kan hända är att den andra människan säger nej, och det är ingenting som avgör vem jag är, vilket värde jag har, och hur jag ska uppleva mig själv – således åtar jag mig själv att ge mig själv modet att fråga, och att driva mig själv igenom min osäkerhet, nervositet, och rädsla – och istället föra mig själv framåt och expandera min värld

När jag frågat någon om vi kan göra någonting ihop, och jag känner mig själv generad, eller märker att jag tänker i sådana banor att jag tydligen är underlägsen, och svag, för att jag tagit kontakt och inte en annan – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det inte finns någonting att skämmas eller vara generad för i att fråga en annan om vi kan hitta på någonting, det är istället en styrka att våga placera mig själv ute i världen, visa mig själv sårbar, och bjuda in människor att interagera i och som min värld – således åtar jag mig själv att ta ett andetag, och omfamna, acceptera och förstå processen av att ta kontakt med en annan människa, och skapa ett förhållande, och att denna inte innebär någon slags svaghet, utan att det helt enkelt är en del av att leva effektivt och uttrycka mig själv

Jag åtar mig själv att expandera min värld och mig själv genom att skapa nya och upprätthålla gamla relationer med människor i min värld genom att interagera, genom att kommunicera, genom att ta kontakt, genom att närma och låta mig själv vara öppen, sårbar, och inbjudande

Dag 365: Ålder och Åldrande

I mitt liv stöter jag ofta på äldre människor. Det rör sig om människor som är i det sista stadiet av sina liv, som har skröpliga och illa fungerande kroppar, som många av dem inte riktigt är till sina sinnens fulla bruk. Tydligt är att ålderdomen för de allra flesta är en tragisk och deprimerande upplevelse, ett slags förfall av någonting som tidigare var vackert, intelligent, livsdugligt och fyllt av glädje. Men, i princip utan undantag försvinner alla positiva sidor av en människas karaktär och liv när denna åldras, och det är någonting som fascinerar mig, och som även fått mig att fråga mig själv en del saker om vem jag själv är och hur jag lever.

För några veckor sedan träffade jag en person som tidigare varit regeringsråd. Ett regeringsråd är för de som inte vet, en domare i högsta förvaltningsdomstolen. Det en mycket prestigefylld position. Men trots denna personens tidigare prestationer, och hans tidigare så höga position, var det tydligt att ålderdomen hade tagit sitt grepp om honom, och att han hade börjat förfalla. Hans hörsel var sämre, han tänkte inte längre lika klart, han hade problem att ta hand som sin hygien, och sina kläder.

I det ögonblicket frågade jag mig själv, vad finns det egentligen för värde i en prestigefylld position? Vad finns det egentligen för värde i en spikrak karriär där man efter många årtionden av umbäranden äntligen når toppen? För i slutändan är det uppenbart, att allt som kommer återstå är ben, och aska. Och all den där prestige man lyckats uppnå kommer tillslut att försvinna och hamna hos nästa generation. Och hur känd man än blivit, vilka bedrifter man än lagt till sitt CV, faller allting så småningom i glömska. Det går därför att fråga sig: Vad gjorde jag i mitt liv som verkligen hade SUBSTANS och VÄRDE? Om hela min karriär är bortkastad, om jag inte kommer bli ihågkommen för någonting, vad är då syftet med livet egentligen? Vad är syftet med att förbättra, prestera, och skapa sig själv om det ändå i slutändan kommer att förfalla?

På denna fråga har jag kommit fram till följande. Det finns saker i livet som går bortom åldrande, bortom minnen, bortom fysisk förmåga, bortom karriär, prestige, och erkännande. Det finns saker i livet som har en sådan substans att de aldrig någonsin försvinner, förändras, eller stöps om. Och en av dessa saker är en ens NATUR – vem man är som människa i TANKE, ORD och HANDLING – och med VILKEN princip man väljer att närma sig världen. Oavsett ens ålder, oavsett vilken form man har, oavsett i vilken omgivning man befinner sig, är ens NATUR någonting som medföljer. Och om man vårdar, skapar, ger näring till, och utvecklar denna sida av sig själv, har man skapat någonting av värde som inte sinar med pengar eller ålder. Den enkla anledningen därtill är att ens NATUR går bortom begränsningar som denna fysiska verklighet ställer upp. Vi har vår natur med oss i våra drömmar, den finns i våra sinnen, den går att skönja i sättet vi rör på våra kroppar, i tankarna vi väljer, och orden som kommer från våra munnar, och finns med oss när vi möter döden. Vår natur, vilka vi i grunden är, påverkar vår omgivning, människorna runt oss, våra val, och allt som vi tar oss för, och det mer än vi någonsin kan ana.

När vi skapar vår natur, vilka vi i grunden är, på ett sätt som är effektivt, och när vi applicerar oss själva i enlighet med principen av om att ge såsom vi själva vill ta emot, då skapar vi ett värde som inte försvinner i samma stund som vi lämnar detta jordeliv. Våra ord, handlingar, och vårt leverne kommer föras vidare i andra som tagit del av oss, hur vi lever, och det exempel vi står som. Det har jag själv varit med om, att en person kommit in i mitt liv, och med sina ord, handlingar, och närvaro ändrat hur jag ser på saker. Och på så vis även ändrat mina beslut, min inställning till livet och andra människor. I varje ögonblick ansvarar vi för krusningar, ord och handlingar som påverkar, och som sakta men säkert rör sig utåt i världen, och smälter samman med helheten.

Genom att vi förändrar oss själva till det bättre skapar vi därför ett substantiellt värde som går bortom vår begränsade tid på denna jord. Att skapa oss själva ett meningsfullt liv handlar alltså inte om att tillfredsställa endast våra egna begär – utan för att våra liv ska få reell mening och ett reellt värde, måste vi ge mening och värde till andra.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå vad värde egentligen är, vad mening egentligen är, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att dessa orden endast når sin optimala definition när man tar egenintresse, och ser sig själv, sina handlingar, sin rörelse i detta liv från ett större perspektiv, från vilket värde, vilken mening, vilken nytta jag skapar och medför för andra människor, för livet i sin helhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att ett liv som levs endast för egenintresse inte har något värde, inte har någon mening, och att det enda som kommer ske med ett sådant liv, är att det försvinner, tillslut förfaller och blir till ingenting – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att om jag istället vidgar mina vyer, och ser mitt liv utifrån en helhet, utifrån jorden, mänskligheten, och denna fysiska existens, blir begreppen värde och mening mycket klarare, och tydligare – och att dessa begrepp beskriver hur man genom sitt liv kan tillföra någonting av substans som kommer inverka, påverka, och föra denna verklighet och alla som bor i den mot en bättre och mer gynnsam framtid

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag betraktar min framtid, mitt liv, mina möjligheter, när jag prioriterar min dag, och vad jag ska ägna mig åt, att då endast betrakta och se till mig själv, istället för att låta mig själv se vad jag kan tillföra och skapa för andra, vilket värde jag kan bidra med för att skapa ett bättre liv inte bara för mig men för alla människor, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att den stora fällan, och det som gör att den världen är i ett så miserabelt skick, är för att vi på en individuell nivå endast lever för oss själva, istället för att se till helheten

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se till helheten, och erkänna att det existerar liv i denna världen som är jämlikt med mig själv, och att det uppenbart är på det viset, att för att mitt liv ska ha ett värde, måste ge värde till andra – och skapa praktisk nytta som kan överföras från människa till människa, och således på sikt skapa en förändring som kommer att göra detta jordeliv till någonting så mycket bättre än vad det är för tillfället

Självåtaganden

När jag prioriterar, beslutar om min framtid, och min riktning i livet, åtar jag mig själv att betrakta mitt liv sett utifrån helheten, sett utifrån vad jag kan ge till andra, vilket värde jag kan skapa i andras liv, vad jag kan tillföra som leder till en substantiell förbättring, och någonting som påverkar andra människor i grunden, och leder till förändringar i deras liv

Jag åtar mig själv att när jag märker att jag prioriterar, beslutar om min framtid, och riktning i livet, endast på basis av egenintresse, av förhoppningar, begär av vad jag vill göra, vad jag vill ägna mig åt, och hur jag vill uppleva mig själv, att stoppa mig, ta ett andetag och föra mig tillbaka hit – och istället rikta in mig på att ge till andra såsom jag själv vill ta emot – och vara en kraft, en källa i denna världen för en substantiell, genuin och total förändring av vårt nuvarande och destruktiva sätt som vi lever på

Dag 363: Lita På Mig Själv Och Inte På Pengar

För några dagar sedan lämnade jag in en skoluppgift över internet. Det var i god tid innan deadline, och jag hade varit mycket mån om att se till att vara klar i tid. Men idag när jag gick in och kontrollerade min inlämning såg jag med ve och fasa att inlämningen inte hade gjorts korrekt. Min inlämning hade fortfarande status ”utkast” – och i det ögonblicket hade jag en kraftfull upplevelse av skräck som sköt upp från min solarplexus.

Varför är det då jag reagerar så starkt på detta? Av vad jag kan se har det med överlevnad att göra, eftersom kursen som jag tar har i syfte att garantera mig ett jobb efter examen, och om jag inte tar den minskar det markant mina möjligheter att säkra ett arbete. Det finns alltså en direkt koppling mellan jobb, pengar, och framtid, samt till förhoppningen om att jag ska få kunna fortsätta att gå denna kurs, och få ut ett bra betyg.

Framför mig ser jag det dramatiska ”värsta scenariot” spelas ut, hur jag skulle misslyckas med att få ett jobb, misslyckas med att uppnå finansiell säkerhet och trygghet, misslyckas med att driva min karriär framåt, och istället bli som en passiv vrakdel som flyter omkring på jordens hav. Det är den stora skräcken, att den finansiella massakern ska inträffa för mig, och förstöra mitt liv, förstöra min framtid, förstöra mina förhoppningar, och möjligheterna jag ser framför mig.

Men det är intressant att jag omedelbart gick in i rädsla, istället för att gå in i ett mer lösningsorienterat synsätt, där jag tittar på vad som behöver göras för att jag ska ordna till situationen effektivt. Jag menar, rädsla antyder att det finns någon slags självbegränsning, att jag har låst mig vid en plan, vid en framtid, vid en vision, och inte låtit mig själv se till helheten, och även fråga mig själv vem jag är, hur jag är, och vad jag skulle göra OM jag inte får något jobb, OM allt går åt pipsvängen, och jag inte längre har möjligt att ta kontrollera mina finanser.

För saken är den, att om jag ska gå i denna världen, vara stabil, och en kraft att räkna, då kan jag inte tillåta mig själv att bära runt på det här berget av rädsla inom mig själv. För det är en möjlighet i den här världen, att man förlorar ALLTING, att ALLA ens pengar blir stulna, eller att huset brinner ner, eller att man får någon allvarlig sjukdom – MEN jag kan inte tillåta mig själv att låta en sådan detalj påverka mig i grunden. Jag har ju fortfarande möjligheter att påverka och styra VEM JAG ÄR i förhållanden till det som händer i min värld – och förstå att även om allt går åt skogen finns det fortfarande möjligheter för mig att STYRA, DIRIGERA, och FINNA LÖSNINGAR på de problem jag står inför. Att genast bli skräckslagen inför potentiella svårigheter är alltså INTE en lösning, och INTE en effektiv utgångspunkt när det gäller att hantera mig själv, och min omvärld och göra det bästa av mig och min framtid.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli skräckslagen inför att jag kommer bli avskriven från den universitetskursen som jag går på, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta och uppleva ångest inför att jag därmed inte kommer att vara tillräckligt effektivt förberedd när jag slutar min utbildning, för att ta hand om mig själv, och mitt liv, och tjäna mina egna pengar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara skräckslagen inför att min strategi vad avser pengar, och vad avser att placera mig själv i en karriär efter mina studier, inte kommer att gå i lås, och att jag kommer att halka efter, och inte längre vara effektiv i mitt liv, och inte kunna ta hand om mig själv finansiellt – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att misstro mig själv, och tro att hela mitt liv, och min applikation, samt rörelse kommer att falla samman vid första, och bästa utmaning, och att det inte finns några som helst möjligheter för mig att dirigera punkten som är framför mig, och att jag helt enkelt måste ge upp, och bara acceptera att mitt framtida liv kan komma att sakna stabilitet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara skräckslagen inför att inte kunna tjäna pengar, och inte kunna ta hand om mig själv i världssystemet, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara skräckslagen inför att leva ett hårt och magert liv, där jag inte har tillräcklig med mat för att kunna klara mig själv, och där jag är utsatt för de väderelementens krafter – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och skräck inför att mitt framtida liv kommer att vara på temat fattigdom, och hjälplöshet, och att jag inte kommer kunna göra någonting med mitt liv – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att ett sådant perspektiv på så saker och ting, naturligtvis inte är effektiv, och gynnar inte mig, utan det jag måste göra, är helt enkelt att observera, och lägga märka till vilka möjligheter jag har, och även fast min situation verkar hopplös, att konstruera och bygga en plan, en strategi, och sedan föra mig själv framåt för att på så vis skapa ett liv till mig själv och andra i min värld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att misstro min egen förmåga att finna lösningar på problem, och röra mig själv framåt även om jag möter eller står inför stora svårigheter, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att lita på mig själv, att även om saker inte går enligt min initiala strategi, finns det alltid lösningar som jag kan implementera, och sätt jag kan rädda, samt dirigera den förevarande situationen på, för att på så vis röra mig själv i enlighet med den vision, och det syfte som jag lagt ner för och skapat till mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte låta mig själv lita på mig själv, och att även om jag misslyckats, eller göra några felaktiga beslut, även om jag hamnar på fel ställe, och inte rör mig själv framåt så pass effektiv som jag hade kunnat, att ändå driva mig själv, och i stabilitet, samt självförtroende, hitta lösningar till mig själv, och hur jag kan dirigera mitt liv framåt, svårigheterna som jag står inför till trots, och således inte ge upp, och inte tillåta mig själv att lägga mig ned och bara se livet passera framför mina ögon, utan istället effektivt, driva mig själv framåt – och framhärda – vara uthållig – inte ge upp utan istället driva på och se till att jag skapar en effektiv lösning som jag kan vara nöjd med

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd och skräckslagen inför att stå det närmaste året utan möjlighet att kunna tjäna pengar, och försörja mig själv, och att jag kommer bli beroende av mina närstående, och inte ha samma frihet i mitt liv som jag tidigare upplevt mig själv ha, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara skräckslagen inför att förlora kontrollen i mitt liv, och att saker ska röra sig i en riktning som jag inte till en början med räknat skulle vara en möjlighet – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att i denna världen är den enda självuppriktiga utgångspunkten att saker och ting kan komma att ändra sig varje dag, att varje dag måste vara min utgångspunkt, och att jag inte kan räkna med allting kommer vara precis likadant som det var dagen innan

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att min säkerhet, och stabilitet, inte kan utgå från de pengar jag tjänar, eller jobbet som jag lyckats få, eller mina besparingar, eller mitt hus, eller min bil, jag kan aldrig säkra mig själv i detta livet från fattigdom, död, och lidande – eftersom det är en konstant del av och som denna världen – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att omfamna denna aspekt av och som denna världen, och se, inse och förstå att jag kan inte strida, och slåss mot den, och försöka rädda mig själv från den genom att tjäna mer pengar, eller förstora mina besparingar, utan istället måste jag faktiskt omfamna möjligheten att saker och ting kan gå åt skogen – men att jag vad som än händer står här med mig själv, letar efter lösningar, tar beslut och rör mig själv i en riktning som är bäst för mig, och bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stå vid mig själv, och stå med mig själv, i och som stabilitet, och möta min framtid i varje andetag, att skapa mig själv och min framtid i och som varje andetag, att förstå att någon ultimat och fullständig säkerhet inte existerar – utan den stabilitet som finns är den som jag skapar i och som mig själv, den jag lever i varje andetag, och som jag själv står som – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det är denna trygghet och detta djup som jag letat efter, och försökt uppnå, och föra in i min värld, genom att säkerställa en karriär, genom att söka efter mer pengar, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv istället lita på mig själv, att stabilisera mig själv här, och lita på mig själv att jag kommer röra mig själv och mitt liv effektivt framåt i varje andetag, och vad jag än möter, leta efter lösningar och se till att jag skapar en effektiv riktning framåt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli skräckslagen och nervös inför att förlora mitt arbete, och inför att få dåliga referenser från min nuvarande arbetsgivare, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, och rädsla inför att detta kommer slå brutalt mot min värld, och försätta mig i en position där jag inte längre har möjlighet att stötta mig själv finansiellt, och att säkerställa att min värld är stabil och att jag har det bra, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sätta min tillit till pengar, och min tillit till mitt nuvarande jobb, att lita på att dessa två saker ska säkerställa min framtid, istället för att jag själv står som den här punkten inom mig själv – att jag litar på mig själv och att vad som än händer, kommer jag driva mig själv framåt för att finna lösningar och effektivt skapa mitt liv – och inte låta mig själv ge upp, eller ge efter

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i skräck, ångest och fruktan inför att jag inte kommer kunna försörja mig själv i framtiden, och att jag kommer få svårigheter att ta hand om mig själv, då stoppar jag mig själv, och jag ser, inser och förstår att de här reaktionerna inte stöttar mig i min process, och i mitt liv, utan att dessa reaktioner faktiskt endast står i min väg, och att jag lägger fokus på mina reaktioner, istället för att fokusera på vad jag kan göra för mig själv för att skapa mitt liv, och således åtar jag mig själv att placera min tillit, mitt driv, och min närvaro HÄR – och att förstå att det är jag som skapar och driver mitt liv – och således när denna reaktion kommer upp – att istället och genast etablera och se på vilka lösningar som finns för mig så att jag skapa mitt liv – således bli lösningsorienterad istället för rädsloorienterad

När jag märker att jag går i och som skräck inför framtiden, och att jag inte kommer kunna hantera mitt liv på ett finansiellt plan, eftersom jag kommer förlora kontrollen över pengar, finanser, och besparingar, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag, ser, inser och förstår att jag genom att närma mig pengar, och finanser från denna utgångspunkten av rädsla, och osäkerhet, gör mig själv ineffektiv, och inkapabel att hantera och dirigera mitt liv i dessa dimensioner, och att jag inte ser vad som är en specifik och effektiv riktning framåt, utan att istället vad som tar över mig och min kropp är rädsla, och således åtar jag mig själv att placera min tillit HÄR – och lita på mig SJÄLV – inte på pengar – inte på finanser – inte på planer och strategier – utan att placera min tillit HÄR och förstå att det är endast med och som mig själv – och vad som är HÄR som jag verkligen kan lita på mig själv – och jag åtar mig själv att således gå in i framtiden och finna förnöjsamhet i hur jag kan skapa lösningar till mig själv vad gäller de problem och svårigheter som jag stöter på i min värld

Dag 361: Att hitta det roliga i det tråkiga

För kontext, se min förra blog Dag 360: Konsten att finna sin motivation.

Jag kan fortsätta såhär ett ganska bra tag, för största delen av min ungdom karaktäriserades av en vild energetisk jakt efter nya äventyr, mål och drömmar, som sedan avtog och försvann. Men jag ska inte gå in närmare på alla de olika intressen, drömmar och mål som jag tog upp, utan istället vill jag belysa själva mekaniken bakom det här beteendet. Själva frågan om varför jag gjorde som jag gjorde – varför jag var så rastlös, och hela tiden sökte efter något nytt, varför jag drev mig själv framåt med den här energin, och sedan när jag var utan en sådan, inte gjorde någonting överhuvudtaget.

En av de primära orsakerna till varför jag existerade i det här beteendet har att göra med idén om att det är i vad jag gör som jag kommer hitta min passion. För jag trodde att glädje, och tillfredsställelse är någonting som endast kan komma från vad jag aktivt gör med mitt liv, dvs. vilka handlingar som jag lever ut. Därför hade jag konstant ett sökarljus påkopplat, där allting i min värld inspekterades och analyserades utifrån om jag upplevde saken var rolig, eller inte.

På grund av att jag trodde, och tänkte att allt som jag gör omedelbart måste leda till att känslor av glädje, och nöje kommer upp inom mig, för att saken i fråga ska vara värd att ägna mig åt, blev jag mycket begränsad. Det var endast några få saker som jag tyckte var kul, och de flesta gånger tyckte jag inte de var roliga under någon längre tid. Efter ett tag blev aktiviteterna beräkneliga och fyllda av rutin, och det var då som jag brukade lämna skeppet för att försöka hitta någonting nytt att göra.

Men vad jag kommit att inse i förhållande till nöje och glädje är att dessa upplevelser INTE behöver vara sammankopplade med handlingen eller aktiviteten man företar. Därutöver ska man absolut inte förvänta sig att en aktivitet direkt och omedelbart kommer att kunna vara rolig, givande och komplimenterande. Många av de saker som jag idag tycker är otroligt givande och roliga att ge mig själv hän till, upplevde jag i början som jobbiga, tråkiga, och svåra.

Jag har ett exempel från ett nyligt händelseförlopp där precis detta hände. I syfte att starta företag hade jag valt att läsa en kurs med affärsredovisning. Tidigare i mitt liv, och framförallt under tonåren, var det här med siffror, ekonomi, och företag bland det tråkigaste jag visste. Matematik ville jag därför inte ha att göra med och jag förkastade därför allt som inte var nödvändigt för mig för att ta mig igenom min utbildning.

När jag därför påbörjade affärsredovisningskursen, och lade märke till att det naturligtvis var många siffror involverade, och en hel del matematik, kände jag inombords ett motstånd. Jag tänkte att den här kursen kommer nog att bli tråkig, men att jag helt enkelt får ta mig själv igenom det här, för jag kan ju inte ge upp redan innan jag börjat!

När kursen så började gav jag mig hän till att läsa böckerna, göra uppgifterna, och sätta mig in materialet. Trots att jag kanske inte skulle tycka att kursen var direkt rolig ville jag inte göra det halvdant, utan jag önskade verkligen lära mig själv det här med affärsredovisning.

Vad som sedan kom att hända är fascinerande, och jag har varit med om det flera gånger, med olika slags kunskaper, färdigheter, och utmaningar. Jag började nämligen tycka om affärsredovisning! Jag märkte att när jag satte mig ner för att studera fanns där en glädje inombords, den var emellertid inte särskilt riktad mot studiematerialet i fråga, utan hade mer att göra med att jag genom kursen aktivt utmanade mig själv och lärde mig färdigheter som jag senare kan ha stor nytta av. Jag gillade helt enkelt grejen att jag kunde ta mig till informationen, förstå den, och sedan använda mig av det – själva processen att kunna behärska någonting nytt bringade alltså glädje inom mig.

Men ibland har jag också varit med om att när jag verkligen viger mig till någonting som jag initialt tyckt varit intetsägande, och andefattig, ämnet framför mig plötsligt öppnat sig och visat sig vara en oas av möjligheter. Juridik är ett sådant ämne som jag initialt tyckte lät urtrist, jag var förundrad över hur någon kunde orka bara läsa lagar under fem års tid.

Men i och med att jag blev djupare insatt i ämnet, märkte jag hur det fanns flera fascinerande aspekter i juridiken, och hur jag verkligen roades av vissa delar av hantverket. Någonting som jag kom att tycka om var det detektivarbete som följer med att försöka nå ett svar på vilken lag eller regel som ska användas i en viss situation. Man måste leta i böcker, artiklar, lagar, och andra slags texter, och just den här delen av juridiken blev jag fäst vid.

Det är alltså en stor lögn att man måste vara passionerad, tycka någonting är roligt, och givande innan man låtit sig själv prova på och ge sig själv hän till saken i fråga. Otaliga ting finns i våra världar som vi inte låter oss själva utforska och dyka djupare i för att vi dömer dem redan innan vi börjat. Andra grejor tycker vi är tråkiga bara för att de blivit allmänt accepterade och definierade som sådana, t.ex. som att diska, städa, göra läxor, osv.

Men vad jag har funnit är att alla ansvar, åtaganden och aktiviteter innehåller någonting, någon aspekt, dimension, eller del, som vi sannerligen kan tycka är rolig. För att upptäcka den där delen krävs det dock att vi är villiga att släppa taget om våra tidigare fördömanden, idéer och upplevelser, så att vi kan se på det som är framför oss med fräscha ögon. Om vi närmar oss någonting, och redan innan vi börjat, skapar en upplevelse av depression, aversion, olust, och missnöje är det såklart att vi inte kommer se någonting annat än just det. Vi måste därför våga börja om, och ge allting en chans, och inte i förtid döma ut saker – endast då kan vi upptäcka vad vi missat och som alltid varit mitt framför ögonen på oss.

I grund och botten är det alltså jag själv som skapar min upplevelse i förhållande till vad jag gör. Det är jag själv som bestämmer om jag ska låta mig själv finna glädje, och tillfredsställelse i det jag gör, eller om det istället ska vara en jobbig kamp som jag vill få överstökad så snabbt som möjligt. Därför låter jag själv inte längre begränsas av ett initialt motstånd mot att ta mig an och utforska en ny aspekt av min verklighet. Även om jag inledningsvis tycker att det är tråkigt, finns inom mig en orubblig visshet om att där alltid är någonting som jag kan lära mig att älska. Men det är upp till mig att förbli ovillkorlig, och utan förebråelser närma mig samt ta mig till vad som står framför mig. Ingen annan kan göra det åt mig.

Dag 360: Konsten att finna sin motivation

Vi lever idag i ett samhälle där motivation är någonting som ofta sammankopplas med pengar, drömmar, hopp, visioner, önskningar, förhoppningar och begär. Den accepterade definitionen av motivation är att vi rör oss framåt på grund av någonting – ofta på grund av någonting som vi inte själva direkt styr över.

I kontrast till vårt samhälle och den definition av motivation vi har accepterat står barn, djur och natur. Deras definition av motivation är en helt annan än vår egen. Barn, djur och natur, och säkert andra slags tingestar, drivs inte på samma sätt som den vuxna människan av energier och upplevelser. Det är också en av deras absoluta största styrkor, och en förmåga som möjliggör för många helt fantastiska saker att skapas.

Att ett barn lär sig gå är ett fenomen som kan härledas till den inneboende och naturliga motivation som ett barn föds med. För det är ju ganska uppenbart att barnet inte först drömmer om att kunna stå upprätt, sedan får ett begär om att kunna gå lite, och sedan målmedvetet förverkligar sin vision. Nej, istället lär sig barnet att gå som en naturlig del i dess utveckling. Det är helt enkelt någonting som händer och görs för att de fysiska förutsättningarna finns här och för att barnet har ett inneboende driv att vilja expandera. Ett sådant inneboende och medfött driv har ingenting med energi att göra utan är någonting helt annat.

Under mitt eget liv har jag i stor omfattning drivits av den mer onaturliga typen av driv – det vill säga den som baseras på energi, upplevelser, en känsla. Men det jag har insett är att detta driv, denna kraft i praktiken inte fungerar. Den är inte funktionell och den leder en inte till det man faktiskt behöver och vill ha. Om man låter sig följa en energi, och använda den som sin motivation och guide blir konsekvensen att ens liv blir irrationellt, och i bästa fall kan endast en skenbar målmedvetenhet och fokus frammanas. Och anledningen till det är att energi till sin natur är en mycket, mycket oberäknelig kraft. Vidare består den alltid av två sidor. Den har en positivt laddad sida, som t.ex. kan bestå av ett begär, och den har en negativt laddad sida, som t.ex. kan bestå av fruktan. När man sedan följer energin blir man i princip en fånge till hur upplevelserna fluktuerar och rör sig från en positiv till en negativ laddning och motsatt håll.

Jag kan med ett exempel från mina tonår visa hur detta kom till uttryck. Under loppet av kanske fem år lyckades jag bli intresserad av, och helt låta mig uppslukas av säkert fyra olika intressen. Jag ville ett tag bli filmregissör, och jag gav hela mitt liv till denna dröm, allt jag gjorde skulle leda till att jag blev en regissör. Jag åkte på konferenser, och filmvisningar, försökte skapa mig ett kontaktnätverk, och lära mig hur man faktiskt gjorde filmer. Men sedan hände något intressant. Drömmen försvann, motivationen var som bortblåst, och inget sug fanns kvar inom mig.

Då kom nästa intresse in i mitt liv, vindsurfing. Plötsligt inrutades varje ledig stund i mitt liv till att vindsurfa, till att se på vindsurfing brädor, till att planera mitt liv utifrån hur jag kunde tillägna mig mer färdigheter inom vindsurfing. Ja, jag blev som besatt av vad man kanske vid ett första ögonkast skulle kunna kalla för motivation. Men efter ett halvår var denna feber ingenstans att finna. Även detta intresse hade alltså uppslukats av jorden och alla planer, drömmar och begär jag tillägnat mig kändes inte längre viktiga.

Sedan kom nästa grej och det var dataspel. Mer exakt ett dataspel som heter Warcraft 3 – och omgående blev nästa mål att bli den bästa Warcraft 3 spelaren som någonsin existerat. Jag kunde sitta i timvis varje dag för att träna, för att bli bättre, för att kunna nå framåt och fullgöra mina drömmar och mål. Mitt liv var återigen fyllt av en härligt positiv energi av lust och framåtanda. Emellertid, och vid det här laget kan ni nog gissa vad som sedan hände, jo mitt intresse försvann, drivet var borta, mitt tidigare mål helt utan värde.

Jag kan fortsätta såhär ett ganska bra tag, för största delen av min ungdom karaktäriserades av en vild energetisk jakt efter nya äventyr, mål och drömmar, som sedan avtog och försvann. Men jag ska inte gå in närmare på alla de olika intressen, drömmar och mål som jag tog upp, utan istället vill jag belysa själva mekaniken bakom det här beteendet. Själva frågan om varför jag gjorde som jag gjorde – varför jag var så rastlös, och hela tiden sökte efter något nytt, varför jag drev mig själv framåt med den här energin, och sedan när jag var utan en sådan, inte gjorde någonting överhuvudtaget.

Fortsättning följer i nästa blogg.