Tag Archives: rik

Dag 288: Finansiell Trygghet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att leva i och som en fruktan över att inte överleva, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jaga pengar, arbete, och finansiell trygghet i min värld, i tron att detta är lösningen på vad jag upplever, istället för att se, inse, och förstå att lösningen inte är att hitta någon slags extern punkt för att lätta på min upplevelse, utan att gå till grunden i upplevelsen, se varifrån den kommer, och vad den består av, och sedan korrigera denna punkt så att jag inte längre är besatt av rädsla inför att inte överleva

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att rättfärdiga, och göra ursäkter för att få hålla kvar vid, och fortfarande agera, och leva utifrån min rädsla inför att inte överleva, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta, och känna ångest inför att släppa taget om min rädsla, och min ångest, i tron att dessa upplevelser gör att jag överlever bättre, och mer effektivt i min dagliga medverkan i denna världen, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att ångest, rädsla, och nervositet inte är upplevelser som på något sätt stabiliserar min finansiella position i denna världen, utan är just bara upplevelser som gör att jag inte tillfullo kan vara närvarande, här, och vid medvetande när jag agerar, tar beslut och rör mig i denna världen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit, och accepterat mig själv att tänka och tro att utan min rädsla för att överleva så kommer jag att falla ihop och dö, och då kommer det inte längre finnas någonting som motiverar mig att röra på mig, motiverar mig att arbeta, motiverar mig att vara kreativ, och finna lösningar på problem som dyker upp i min värld, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett djupt andetag, och helt enkelt driva mig själv igenom den där rädslan, och förstå att jag behöver inte rädsla för att motivera mig själv, jag behöver inte rädsla för att ta beslut, jag behöver inte rädsla för att ta hand om mig själv, jag behöver inte rädsla för att kunna vara effektiv när jag arbetar – utan allt jag behöver är mig själv här i enhet och jämlikhet med och som min mänskliga fysiska kropp, och röra, applicera, och motivera mig själv här genom, och som det levande ordet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att värna om min rädsla, och beskydda min rädsla, och tro att det är min rädsla som gör att jag kommer klara mig i denna världen, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att min rädsla kommer inte på något sätt att rädda mig, och kommer inte på något sätt att göra mig till en bättre människa, utan min rädsla är endast en begräsning som håller mig tillbaka från att leva, och vara effektiv här i varje ögonblick, och från att effektivt, och definitivt röra och applicera mig själv i enhet och jämlikhet med och som min mänskliga fysiska kropp; således åtar jag mig själv att förlåta, och släppa taget om alla rädsla inför att inte överleva, och inte klara mig i denna världen – och istället leva utan ångest, rädsla, eller nervositet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att jag måste hålla kvar vid min rädsla, i tron att rädslan är den del av mig som människa, och att det inte är möjligt att leva utan rädsla, och att tro att jag inte kan göra någonting åt den rädslan som kommer upp inom mig, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att rädsla är någonting som är en del av mig och som jag inte kan ta bort, istället för att se, inse, och förstå att jag såsom det levande ordet, kan applicera, korrigera, och dirigera mig själv till att inte längre vara besatt av rädsla, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att disciplinera mig själv, och förstärka min beslutsamhet att ta mig själv igenom sinnet, och verkligen skapa en skillnad i denna världen som har effekt, och som är bäst för alla, och alltså inte längre tillåta och acceptera mig själv att agera i och som rädsla, och ångest, för att beskydda mig själv, utan istället agera för att skapa en värld som är bäst för alla; för att förändra, och dirigera de diverse system som existerar i vår värld som inte gynnar alla

När jag märker att jag vill ta ett beslut utifrån ångest, rädsla, eller nervositet, för att överleva, och säkra min position i denna världen, och inte för att faktiskt leva; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag begränsar mig själv, och låter en illusion styra över mig, och hur jag upplever mig själv, således åtar jag mig själv att ändra mig själv, och istället börja leva praktiskt – ta praktiskt beslut som är välgrundade i faktiska omständigheter, och inte längre tillåta mig själv att vara en slav till och som rädsla

Enhanced by Zemanta

Dag 249: Kroppen Min – Håriga Ben Är Manligt (Del 36)

Jag fortsätter med min serie bloggar om hur jag definierar, och ser på min kropp – och idag kommer jag skriva om, och arbeta med punkten om hur jag ibland tycker att jag har lite för lite hår på mina ben – och att detta gör att jag inte ser tillräckligt manlig ut.

Självförlåtelse

hc3a5riga-ben1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en illusion i mitt huvud, om att jag som en man måste se ut på ett visst sätt för att kunna acceptera mig själv, och att mina ben t.ex. måste ha mycket hår för att jag ska kunna känna mig själv trygg, och avslappnad, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förtrycka mig själv, och skada mig själv inom mig själv – genom att inte ge mig själv gåvan att leva, och vara avslappnad, och bekväm med mig själv i och som varje andetag, i insikten, och förståelsen om att jag bestämmer hur jag ska uppleva mig själv

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag är med mig själv, och min kropp – att då spendera min tid – mitt andetag – åt att fördöma, och hata min kropp – och tänka att min kropp borde se annorlunda ut – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tycka att mina ben borde ha mer hår, och jag förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ifrågasätta detta antagande – och fråga mig själv – varför skulle mina ben behöva mer hår? Jag menar – men ben fungerar ju alldeles utmärkt – och praktiskt har jag aldrig saknat hår på mina ben överhuvudtaget

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli styrd, rörd, kontrollerad, och definierad av antaganden som kommer upp i mitt sinne i form av tankar – och tro att dessa tankar, upplevelser, och inre definitioner har någonting att göra med vad det innebär att leva – att uttrycka sig själv, att vara bekväm med mig själv, och att vara lugn med mig själv här – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte andas – ta ett djupt andetag, och för mig själv tillbaka hit – och låta mig själv leva i varje andetag utan att se min kropp som ett problem som måste ändras

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förlora mig själv – att ge bort mig själv – genom att ge uppmärksamhet och fokus till mitt sinne – till tankar i mitt huvud som säger att mina ben borde se annorlunda ut, och de borde ha mer hår – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ANDAS – och låta mig själv acceptera, och älska – och vara tacksam för min kropp – och låta mig själv se att de hårstrån som växer på mina ben är tillräckliga – jag menar – det finns ingen rationell, eller logisk anledningen till varför jag borde ha mer hår på mina ben – det är enbart en typiskt irrationell sinnesupplevelse som inte har någonting med verkligheten att göra – och vad det faktiskt innebär att leva

Självåtaganden

1. När jag märker att jag lyssnar på, och betraktar en bild i mitt huvud på en man som har håriga ben, och tänker att jag borde se ut som denna bilden som presenteras i mitt huvud – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att denna bilden i mitt huvud är en fullständigt, och total illusion, och ingenting som jag kan ge min tillit – mitt liv – och min existens; således åtar jag mig själv att styra mitt eget liv, och att kritiskt granska, och ifrågasätta ALLT som pågår inom mig själv – för att på så vis inte lämna något åt slumpen utan istället vara effektiv – här – och stabil – i och som varje andetag

2. När jag märker att jag tänker, och tycker att min kropp på något sätt borde förändras utseendemässigt, och se annorlunda ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att denna punkten som dyker upp inom mig i formen av en känsla av längtan mot att se annorlunda ut – jag kan inte lita på denna känslan – jag kan inte – rent krasst – lita på någonting som pågår inom mig; således åtar jag mig själv att leva utan att ha någonting som pågår inom mig – och att hänge varje andetag åt att stoppa, och ta bort vad som dyker upp inom mig

3. När jag märker att jag låter mig själv påverkas, och influeras av en tanke som kommer upp inom mig, som föreslår att jag bör se mer ut som en bild av en man med en muskulös, och deffad kropp – och ha mycket hår på mina ben – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att – idén om att jag måste se ut som en bild som kommer upp i mitt huvud – den är absurd – jag menar – varför måste jag det? Bara för att någon visar mig en bild på en person tror jag ju inte att jag måste gå och se ut precis som den personen, och varför ska jag behandla tankar annorlunda – varför ger jag tankar ovillkorlig tillit? Således åtar jag mig själv att se att tankar inte förtjänar min tillit – de är inte tillitsfulla utan är alltid irrationella – och helt bakbundna av en snedvriden idé om vad verkligheten är och vad det innebär att leva

4. När jag märker att jag stör mig själv i min närvaro av vad som är riktigt såsom denna fysiska verklighet – och att jag gör detta genom att lyssna på tankar i mitt huvud om hur jag borde se ut, eller inte se ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att – varje ögonblick som jag befinner mig besatt av tankar är ett ögonblick som jag inte låter mig själv leva i och som – således åtar jag mig själv att låta varje ögonblick vara ett levnadsögonblick där jag är helt, och fullt närvarande HÄR – med och som min mänskliga fysiska kropp – i och som varje andetag här

Enhanced by Zemanta

Dag 140: Betygssättning

Självskriverier

Idag hade gjorde jag en opponeringsuppgift i skolan. Den gick ut på att jag, och min grupp, skulle kommentera på en redovisning som gjordes av några andra i min klass. Min primära upplevelse i förhållande till hela denna situation var nervositet, och den grundande sig på att jag var orolig för vilket betyg jag skulle få av läraren.

Jag kunde också se att jag var nervös, och orolig för att jag sa var fel, att jag skulle missuppfatta någonting, glömma bort någonting, eller helt förlora överblicken på vad jag gjorde. Jag var alltså hela tiden orolig för att allt skulle gå åt helvete, istället för att göra opponeringen effektivt, och utan att ha min uppmärksamhet fokuserad på andra saker.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att oroa mig själv, och vara nervös inför hur jag ska göra en uppgift jag ställs inför, istället för att göra uppgiften

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara orolig för att slutresultatet när jag ställs inför uppgift inte ska bli bra – istället för att jag fokuserar min uppmärksamhet på att göra uppgiften bra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att projicera mig själv in i framtiden när jag tar mig för en uppgift – och tänka, fundera, och fantisera över allting som kan gå fel – och allting som jag kan misslyckas med – istället för att jag istället fokuserar på vad det är jag gör – nämligen den uppgift som jag håller på med här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på ett slutresultat som inte finns, istället för att fokusera på uppgiften som jag håller på att arbeta med just nu i detta ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag gör en uppgift i skolan, eller på mitt arbete – att tänka på vad som kan hända om jag inte klarar av uppgiften, om jag misslyckas med den, eller om jag inte gör den så bra som jag tänkt mig; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva ett ögonblick i taget – att leva ett andetaget i taget – och sluta fokusera, och drömma mig själv bort i framtiden och försöka leva mitt liv här utifrån en illusorisk fantasi om hur framtiden kanske kommer se ut

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag omöjligt kan veta hur framtiden ser ut, och att det därför inte finns någon mening med att oroa mig själv över framtiden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka beskydda mig själv mot en ”dålig framtid” – genom att använda rädsla och nervositet för att driva mig själv till att prestera bättre – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att driva mig själv, och motivera mig själv – och stoppa all rädsla, och nervositet; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur pass mycket jag skadar, och plågar min kropp genom att medverka i dessa upplevelser istället för att förbli här – en och jämlik med och som min kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv när jag upplever nervositet, och ångest i förhållande till skolan, och tänka att ”nej, fan, nu hände det igen – att jag aldrig kan komma över detta” – istället för att se, inse och förstå att det är ingenting att fördöma mig själv för – utan att det istället visar att jag har mer dimensioner att undersöka, och arbeta med inom mig själv i förhållande till denna upplevelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra skolan till min gud och tro att det skolan, och lärare säger och tycker om mig är sanningen – och är det som definierar mig; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att de betyg man får i skolan säger ingenting om vem man är – utan säger endast någonting om hur effektiv man är på interagera viss utvald information och sedan repetera denna informationen på ett sätt som skolan tycker om

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv från självtillit – självständighet – och självförtroende – genom att ge skolan makten att säga vem jag är, hur värdefull jag är, hur mycket jag får tycka om mig själv, och hur jag får uppleva mig själv; istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att stå oberoende och orubblig – fullständigt stabil inom och som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att basera min identitet och min idé av och som mig själv på tanken att ”jag är duktig i skolan” – och tänka att jag måste upprätthålla denna idén annars är jag ingenting; istället för att se, inse och förstå att denna idén är inte vem jag är, och att jag inte kommer försvinna eller förlora mig själv om jag ger upp denna idén; eftersom jag fanns redan innan skolan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i skolsystemet från en utgångspunkt av att hävda mig själv, och söka upprättelse och erkännande – i tron att jag måste ha erkännande, och upprättelse utanför mig själv – annars är jag värdelös; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själva att upprätta en relation till mig själv, och att erkänna mig själv – och att praktiskt leva detta genom att verkligen lära känna mig själv, och hur jag fungerar inom mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att använda skolan som ett substitut för att försöka etablera egenvärde som mig själv – genom att försöka få så bra betyg som möjligt, och försöka få så många som möjligt att se mig som speciell och duktig på vad jag gör; istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att ge egenvärde till mig själv – att erkänna mig själv och tillåta och acceptera mig själv att sluta jaga efter uppmärksamhet av andra människor

Självåtaganden

När jag märker att jag oroar mig själv, och är nervös inför hur jag ska göra en uppgift jag ställs inför – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att om jag oroar mig själv för hur jag ska göra uppgiften, så är jag ju inte HÄR och gör uppgiften – vilket betyder att konsekvensen blir att jag inte får uppgiften gjord; således åtar jag mig själv att fokusera på det jag gör HÄR och sluta lägga min uppmärksamhet vid sådana meningslösa saker som nervositet, och rädsla inför hur saker och ting ska gå – det är irrelevant – jag hanterar framtiden när framtiden är HÄR

När jag märker att jag oroar mig själv inför hur slutresultatet ska bli av en uppgift jag gör – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns absolut ingen mening med att oroa mig inför hur slutresultatet kommer att bli – eftersom detta inte på något sätt kommer förändra slutresultatet; således åtar jag mig själv att arbeta HÄR – och att leva i ögonblicket – och att se vad som behövs göras och inte behövs göras – HÄR – och inte fundera på vad som borde, eller inte borde göras för att en viss framtidsfantasi ska inträffa eller inte inträffa

När jag märker att jag projicerar mig själv in i framtiden när jag tar mig för en uppgift – och tänker, funderar och fantiserar över allting som kan gå fel – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns absolut ingen mening att oroa mig själv inför saker och ting som kan gå fel – om jag förstås inte gör det på ett konstruktivt sätt för att undvika att göra dessa misstag – men att bara oroa mig själv för att någonting kan gå fel är ju fullständigt meningslöst; således åtar jag mig själv att hantera de punkter jag ser här för att undvika fel som jag kan undvika – och helt släppa sådana punkter som bara är meningslöst grubbel på huruvida en viss punkt kan gå antingen bra eller dåligt

När jag märker att jag fokuserar på ett slutresultat som inte finns – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att när jag funderar på mitt slutresultat slösar jag ju bort tid som jag kunnat använda för att faktiskt skapa ett slutresultat – genom att arbeta på den uppgift jag håller på med; således åtar jag mig själv att sluta fundera på slutresultatet och istället arbeta med vad som är HÄR

När jag märker att jag istället för att göra en uppgift – istället tänker på vad som kanske kommer hända om jag inte klarar uppgiften, eller gör den så bra som jag tänkt mig – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är fullständigt irrelevant för den uppgift jag håller på med HÄR – vad som kanske kommer hända i framtiden om jag misslyckas med uppgiften; således åtar jag mig själv att fokusera på vad som är HÄR, och göra vad som är HÄR med min full uppmärksamhet – och ta tag i framtiden när framtiden är HÄR

När jag märker att jag oroar mig själv inför framtiden – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att framtiden är framtiden – någonting som jag inte vet om eller har någon särskilt stor kontroll över – således åtar jag mig själv att sluta tänka på framtiden för det mesta tänker är ändå helt irrelevant för vad som sen händer; således åtar jag mig själv att förbli HÄR – och leva HÄR – och låta framtiden komma till mig istället för att jag skapar en illusorisk framtid inom mig som jag sedan lever i

När jag märker att jag motiverar, och driver mig själv genom rädsla, ångest, och nervositet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag kan RÖRA MIG SJÄLV – och DRIVA MIG SJÄLV – och att rädsla, ångest, och nervositet är fullständigt onödiga upplevelser, eftersom allt jag behöver är att i ögonblicket se vad som måste göras – och sedan göra det – och det behövs ingen upplevelse för att klara av det; således åtar jag mig själv att sluta tänka, och att lita på mig själv HÄR i ögonblick i fråga om vad som måste göras – och när jag planerar inför hur jag ska strukturera min tid, och vad jag ska göra under dag – att då inte göra det från en utgångspunkt av rädsla, eller oro – utan vad som är praktiskt effektivt, och som behövs göras

När jag märker att jag fördömer mig själv för att jag upplever nervositet eller ångest i förhållande till en viss punkt i min verklighet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns absolut inget att döma mig själv för att jag upplever mig själv nervös, eller ångestfylld inför något – utan istället betyder det bara att det finns mer arbete att göra i förhållande till dessa punkter; således åtar jag mig själv att istället för att döma mig själv, att agera praktiskt – och finna en lösning på problemet – vilket hade varit att arbeta mer med självförlåtelse, och självskriverier i förhållande till dessa punkter

När jag märker att jag gör skolan till min god – och tror att det skolan, och läraren säger, och tycker om mig är sanningen om mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser, och förstår att skolan inte är min gud – skolan bestämmer inte vem jag är, hur jag är – vad jag är – utan det gör jag själv; således åtar jag mig själv att bestämma att jag är stabil – jag är här – och låter mig inte fluktuera upp och ner beroende på vilka slags betyg och omdömen jag får i skolan och av läraren

När jag märker att jag ger skolan makten att säga vem jag är – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att om jag separerar mig själv från makten att bestämma vem jag är – då gör jag mitt liv till ett helvete eftersom jag hela tiden kommer vara beroende av andras tyckande och tänkande att definiera mig; således åtar jag mig själv att ta tillbaka min makt och bestämma vem jag är – genom att leva och uttrycka mig själv som det levande ordet i varje ögonblicket – vilket innebär att jag praktiskt bestämmer vem jag är – genom att praktiskt leva ett ord är som mig själv

När jag märker att jag tänker att ”jag är duktig i skolan” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att om jag definierar mig själv såsom ”duktig i skolan” – så gör jag mig själv en slav till vad skolan tycker om mig – istället för att jag själv skapar och definierar mig själv; således åtar jag mig själv att sluta göra mig själv till en slav för vad andra tycker genom att skapa mig själv i varje ögonblick – genom att LEVA ORD PRAKTISKT och FYSISKT – HÄR

När jag märker att jag medverkar i skolsystemet från en utgångspunkt av att hävda mig själv, söka upprättelse och erkännande – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att om jag söker efter upprättelse och erkännande utanför mig själv så gör jag mig själv en slav till eventualiteter – och ting jag inte har någon makt över – således gör jag mig själv maktlös; således åtar jag mig själv att erkänna mig själv – och att hävda mig själv inför mig själv – genom att utmana mig själv att gå utöver min bekvämlighetszon – och att lära känna mina inre accepterade begränsningar och att praktiskt förändra dessa

När jag märker att jag försöker använda skolan som ett substitut för att försöka etablera egenvärde – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag kommer aldrig kunna etablera egenvärde genom att försöka få andra att värdera mig – eftersom det rent principiellt är en helt bakvänd ordning – jag måste ju ge mig själv värde för att kunna etablera egenvärde; således åtar jag mig själv att leva egenvärde som mig själv – och göra detta praktiskt, fysiskt, och faktiskt – genom att inte tillåta och acceptera mig själv att fördöma mig själv och uppleva mig själv utifrån vilka slags betyg jag får i skolan – utan att förbli densamma inom och som mig själv oavsett vad

Dag 17: Pengar och Irationella Rädslor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att förlora kontrollen över min verklighet, att frukta att jag inte längre kommer kunna göra effektiva beslut, och se på vad konsekvenserna blir av mina beslut, eftersom det inte finns någon rationalitet i min värld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta oberäknelighet, att frukta människor som jag inte kan läsa av och förstå vad som driver dem, hur de drivs, och vad deras nästa beslut kommer att bestå i

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta och känna ångest inför att en annan inte kommer lyssna på mig, och höra hur jag vill ha saker och ting, i rädslan att jag därigenom kommer förlora kontrollen i min värld, och bli förbisedd, och inte ha någon möjlighet att dirigera eller styra mig själv i min värld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma kontroll, och se försöket att kontrollera min värld, utifrån en utgångspunkt av rädsla såsom dåligt – och istället för att se hur jag kontrollerar min värld, förtrycka och förneka att det är någonting jag gör, eller skulle vilja göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att sätta gränser i min värld, och dirigera mig själv i min värld genom att uttrycka vad jag tillåter, och vad jag inte tillåter – i rädslan att jag därför inte ska bli sedd och upplevd som andra människors vän

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och rädsla inför att jag ska begränsa andra människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och rädsla att andra människor ska tycka att jag är tråkig, och kontrollerande, om jag lever på ett sådant sätt att jag försöker kontrollera vad som händer i min värld, ifrån utgångspunkten av vad som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera och se kontrollerande människor såsom att vara jobbiga, och såsom att kväva liv, och därför inte kontrollera, eller på något sätt försöka uttrycka mot min värld hur jag vill ha saker och ting, och hur jag vill att saker ska fungera – istället för att tillåta och acceptera mig själv att leva utåt, genom att utrycka mig själv, och visa hur jag vill att saker och ting ska fungera

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att leva på ett sådant sätt att andra tycker att jag försöker kontrollera dem, och att de känner att jag kväver dem, och håller dem tillbaka – istället för att se, inse och förstå att denna upplevelsen av att kväva, eller bli kvävd, är en upplevelse av som sinnet, och det mentala – och är på så vis inte riktig, och går inte att lita på

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sätta min tillit till upplevelser av mig själv som jag inte kan se, eller dirigera, styra, här såsom mig själv i andetaget – i tron att allt jag upplever inom mig, måste vara av och som mig, eftersom jag upplever det inom mig – istället för att inse, se och förstå – att bara för att jag upplever någonting inom mig, behöver inte det betyda att jag är det som jag upplever inom mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att en annan ska se mig som tjatig, och ska tycka att jag oroar mig för mycket i onödan, och att jag inte bryr mig tillräckligt mycket om andra saker i livet som är viktiga

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna rädsla och ångest inför att inte ha möjlighet att kontrollera och styra en annan, i rädslan att denna andra ska dra med mig ner i en undervärld där all min fruktan kommer att realiseras, och att jag inte kommer att kunna göra någonting för att hålla mig flytande

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera och se mig själv såsom underlägsen, och sämre än en annan – och tro att jag måste ha en annans erkännande i hur jag lever, talar och uttrycker mig själv, då jag dirigerar mig själv i min verklighet – i det att en annan måste tycka att jag är bekväm, samt rolig och underhållande att vara runtomkring

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag måste vara underhållande, rolig, och att jag aldrig kan vara allvarlig, och mena det som jag säger – och att jag inte får bekymra mig över praktiska livsbeslut – i tron att en sådan applikation av mig själv är tråkig, och jag således inte för leva en sådan applikation av mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förtrycka mig själv som seriositet, och att ta ansvar för mig själv och min värld på alla de sätt som krävs, i rädslan att jag kommer bli för tråkig, och torr, och att människor i min värld kommer att se mig såsom torr, tråkig, och osjälvständig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och rädsla att andra kommer att se mig såsom att jag oroar mig för mycket, att jag är för tråkig, och för torr, och att jag inte är lika rolig som jag brukade var, om jag tillåter och accepterar mig själv att ta ansvar för och som mig själv, och leva på ett sådant sätt att jag inte ignorerar de problem jag ser i min verklighet, utan tar tag i dem

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att diskutera problem med min partner, och diskutera praktiska överväganden som måste dirigeras, i rädslan att min partner ska se mig som stel, som alltför orolig, och såsom att inte vara tillräckligt stöttande

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera stöttande såsom att bara fokusera på det positiva, och aldrig dra upp eller prata om någonting negativt, eller dåligt – i tron att jag mår bättre av att bara prata om positiva, och sköna saker – istället för att se, inse och förstå att det är de negativa sakerna i min värld som kräver min uppmärksamhet, och som jag måste se till och dirigera, för om jag inte gör detta kommer de slå tillbaka i mitt ansikte

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ansvar för mig själv, inom mig själv, genom att enbart lägga fokus vid de positiva upplevelserna jag har inom mig, och tänka på hur skönt, och hur underbara vissa upplevelser är som jag har, istället för att titta på allt det negativa skit som jag upplever inom mig, och ta tag i det skitet, och dirigera det genom att skriva och applicera självförlåtelse, tills det inte längre finns något negativt skit inom mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och rädsla att andra människor ska se mig som orolig, nojjig, och onödigt försiktig, i rädslan och ångesten att andra ska se mig som svag och mesig – för att jag tar tag i och dirigerar punkter i min värld noggrant, och på ett sätt att inga misstag kan uppkomma – i tron att det är en svaghet att vara noggrann och lägga vikt vid detaljer, och att det är coolt, häftigt, och betyder att man är stark om man inte ger fan i någonting, utan bara tar allting som det kommer

Jag åtar mig själv att inte längre kontrollera min verklighet i rädsla och fruktan – utan att istället dirigera min verklighet, en och jämlik inom princip av vad som är bäst för alla

Jag åtar, och hänger mig själv att inte längre frukta att bli av med pengar, och att varje gång denna fruktan att bli av med pengar kommer upp inom mig – att jag genast stoppar mig själv, tar ett djupt andetaget – och därefter inte går in i denna rädslan och agerar utifrån denna rädslan – utan istället agerar utifrån sunt förnuft såsom vad som är bäst för alla

Jag åtar och hänger mig själv att leva insikten att pengar inte är någonting jag måste frukta, att pengar inte är någonting dåligt, att pengar är ett fysiskt objekt vilken kan ge mig möjlighet att köpa olika saker, och att det inte är någonting mer med det

Jag åtar och hänger mig själv att inte längre leva, och dirigera mig själv såsom irrationella rädslor – utan istället leva och dirigera mig själv utifrån vad som är bäst för alla, utifrån vad som är bäst för mig – utifrån sunt förnuft och bevisbara matematiska formler

“Ingen Kan Skada Dig Utan Din Tillåtelse” – Verkligen?

Idag ska vi ta oss en titt på följande uttalande, ett citat ifrån den allmänt välkände indiske politikern/revolutionären Mahatma Ghandi – låt oss komma till saken, här är uttalandet:

”Ingen kan skada dig utan din tillåtelse” – Mahatma Ghandi

Kan verkligen ingen skada mig utan min tillåtelse? – är detta uttalandet faktiskt, matematiskt och rent konkret, ett sant uttalande? Om någon beslutar sig för att rånmörda mig, och därmed för en pistol mot mitt huvud, trycker av, och dödar mig ­– gör min tillåtelse någon skillnad?

Svaret är – nej – vare sig jag tillåter, eller inte tillåter denna persons agerande, genom tankar i mitt huvud, så kommer jag att vara, onekligen, väldigt död. Att sålunda prata i ens eget huvud, starka och kraftfulla uttalande om att ”jag inte tillåter ditt agerande, jag kan därför inte bli skadad” är rent faktiskt – en psykos – en mental störning.

Om du tillåter och accepterar dig själv att separera dig själv ifrån den matematiska, konkreta, och praktiska verklighet vi alla delar – då kan sådana uttalande som, i nuvarande fall, Mahatma Ghandis – verka väldigt insiktsfulla, djupa och mystiska. Men rent logiskt sett är de enbart dumma, och dysfunktionella – du kan inte använda dig rent konkret av ett sådant uttalande i vår värld, ingenting kommer att förändras i din praktiska, direkta omgivning, du kommer fortfarande att skadas, alternativt dö, vare sig du tillåter det eller inte.

Om du faktiskt vill få till ända all möjlighet att någon skadar dig, måste du rent konkret, fysiskt och praktisk, förändra den omgivning/värld du lever i. Du kan inte bara tänka, eller känna att du inte tillåter någon att skada dig, nej du måste förhindra människor ifrån att skapa sig själva idén, om att vilja skada dig, till att börja med, du måste ingripa och vara aktiv – du måste agera och leva på ett sådant sett att du omöjliggör händelseförloppet av att du blir skadad av någon annan. Ett exempel på en sådan handling hade varit att förbjuda alla sorters vapen, förbjuda svält, förbjuda att människor med psykotiska störningar får leva i samhället, utan att något ingripande görs, och utan att de får det stöd som de behöver. Sådana handlingar, praktiska och konkreta, kommer att resultera i att du inte bli skadad av någon – du lever ditt uttalande om att du inte tillåter andra att skada dig fysiskt; då är uttalandet korrekt, och matematiskt påvisbart.

Så, Mahatma Ghandi – vad var hans stora misstag när han uttryckte dessa orden? Jo, han såg sig själv som någonting mer än det fysiska, som någon sorts högre spirituell varelse, som står över hans kroppsliga upplevelse – men en sådan teori, en sådan dogma – det är en lögn, den går inte att bevisa, utan det är enbart en sådan där trevlig fantasi, som uppkommit i ett försök att förtrycka den rädsla vi upplever inför att existera, och leva i denna världen varje dag – eftersom vi vet att vi mycket väl kan bli skadade av andra, även om vi tillåter det eller inte.

Således är den enda riktiga lösningen på vårt problem, om att vi faktiskt är utsatta för risken att bli skadade, att skapa och manifestera himlen på jorden – en värld som är trygg för all. En värld som hjälper och ger stöd till alla oavsett. I en sådan värld kommer rädsla inte längre existera – är det inte vad du vill?