Tag Archives: samhälle

Dag 250: Kroppen Min – En Extraordinär Rumpa (Del 37)

rumpa_101123082_134476287Jag fortsätter med min serie bloggar om hur jag definierar, och ser på min kropp – och idag kommer jag skriva om, och arbeta med punkten om hur jag tycker att jag har snygga – och fylliga skinkor.

Kom ihåg att syftet med dessa skriverier är att släppa taget om, och förändra min inre natur av att se på min kropp med fördömande, och utseendefixerade ögon – vare sig upplevelsen, eller fördömandet är positivt, eller negativt. Således förändrar jag mig själv här genom mina skriverier att se på min kropp på ett nytt, konstruktivt, och gynnande sätt som inte föranleder missnöje, jämförelser, eller andra typer av psykologiska problem.

Självförlåtelse

1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa ett positivt fördömande, och en positiv upplevelse gentemot min rumpa, och tänka att min rumpa är välformad, vacker, och har en sexig, och sensuell form – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva mig själv positiv, och känna mig själv bra inombords

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att relatera till min kropp, och mitt utseende genom att använda mig själv av tankar, och upplevelser – genom att skapa ett förhållande med min kropp som är indirekt – som inte är direkt här utan som först går genom en tanke, eller känsla, eller emotion – och sedan till min kropp – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att etablera, och skapa ett direkt förhållande med min kropp – att se min kropp direkt här – att se min rumpa direkt här – och medverka i och ha känslor, eller emotioner i förhållande till min kropp – utan att förstå att min kropp är en levande organism som inte finns till för att jag ska kunna fördöma den – utan som är här för att också uppleva, och uttrycka sig självt – precis som jag

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte respektera och erkänna min kropp såsom en jämlik individ med mig själv – och se att om jag hade varit min kropp så hade inte jag velat bli fördömd, ratad, och definierad utifrån mitt utseende – utan jag hade velat bli erkänd för vem jag är såsom en levande varelse, och individ – och ingenting som är begränsat till utseende, färg, form, eller konsistens – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att driva mig själv att medvetet respektera och erkänna min kropp – och när jag ser på min kropp – att då uppskatta min kropp, och förstå vad min kropp ger till mig genom att fungera – nämligen att möjliggöra mitt liv

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att bara för att det samhälle som jag lever i marknadsför, och visar upp en bild av kroppen såsom att vara endast ett redskap för ens fåfänga – där kroppen endast tjänar till att vara en bild som man antingen kan känna sig stolt över, eller inte – att det då är okej att jag accepterar samma synsätt gentemot min kropp – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att denna förståelse om kroppen är otroligt begränsad, och tar inte i beaktande vad kroppen faktiskt är – gör – skapar – varje dag – och att kroppen faktiskt har en egen närvaro – någonting som jag inte tillåtit och accepterat mig själv att erkänna – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att erkänna min kropp såsom en jämlik med mig

5. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att min rumpas utseende i grund och botten är irrelevant – och vad jag istället bör fokusera på är att se, och förstå min kropps faktiska funktionella innebörd – och således inte fokusera endast på utseendet utan istället se kroppens magnifika funktion och sätt att fungera på – som är överlägset allt som människan hittills kunnat skapa i den världen i formen av maskiner, och uppfinningar – kroppen är ett mästerverk och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att erkänna detta mästerverk, och att vara ödmjuk inför min kropp

Självåtaganden

1.  När jag märker att jag fördömer, och skapar ett förhållande med min kropp, och min rumpa – som är baserat på energi – genom att tänka att någon av mina kroppsdelar är vackra, sensuella, sexiga, eller välformade – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att det är en mycket snedvriden, och begränsad bild jag får av min kropp när jag etablerar mitt förhållande till min kropp i och som energi; således åtar jag mig själv att etablera, och skapa ett direkt förhållande till min kropp HÄR – där jag ser min kropp direkt och utan ett skikt, samt lager av känslor, eller emotioner

2. När jag märker att jag etablerar, och skapar ett förhållande till min kropp som är indirekt – genom att jag tänker, eller känner om min kropp – istället för att se, och vara med min kropp DIREKT här – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att det är ett skämt att basera mitt förhållande med min kropp på en energi – varför gör jag det ens när min kropp är här i varje ögonblick? Det är uppenbart att jag inte behöver mitt sinne för att förstå, och vara närvarande med min kropp här; således åtar jag mig själv att sluta använda mitt sinne – mina tankar – känslor – för att relatera till, och vara med min kropp här – och jag driver mig själv istället att vara närvarande till fullo i och som varje andetag med och som min kropp här

3. När jag märker att jag fördömer, evaluerar, och analyserar min kropp på basis av idéer om vad som är vackert, och vad som är fult – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår hur jag – om jag hade varit min kropp absolut inte hade velat bli behandlad, sedd, och definierad på ett sådant sätt; således åtar jag mig själv att respektera min kropp – att vara ödmjuk inför min kropp och förstå att min kropp är en organism, och en individ precis som jag – och inte någonting att ta för givet

4. När jag märker att jag rättfärdigar min tankar, upplevelser, och fördömanden mot min kropp – genom att tänka att – ”ja, men det är ju så här samhället fungerar – alla fördömer sina kroppar!” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att oavsett vad andra gör – har jag alltid ett val, och ett ansvar inför mig själv om vem jag är – och att jag väljer att missbruka min kropp – detta oavsett var samhället står i frågan; således åtar jag mig själv att leva med självrespekt, och integritet – och sluta rättfärdiga fördömanden mot min kropp – och istället stoppa dessa så fort de kommer upp inom mig

5. När jag märker att jag fokuserar på min kropps utseende, eller på andra människors kroppars utseende – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka – och jag ser, inser och förstår att utseende är en irrelevant, och mycket liten del av det universum som kroppen representerar – och att när jag bara fokuserar på utseende så glömmer jag mig själv – och jag glömmer vad min kropp gör för mig – den funktionalitet och effektivitet som kroppen faktiskt lever, och innehar – således åtar jag mig själv att inte min kropp för given – utan istället SE, ERKÄNNA, och ÄLSKA min kropp såsom jag själv skulle vilja bli sedd, erkänd, och älskad – och sluta ta min kropp för givet

Enhanced by Zemanta

Dag 67: Den Självmedvetna Karaktären

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli självmedveten, och oroa mig själv för vad andra tycker/känner om mig när människor tittar på mig, och jag agerar, eller uttrycker mig själv på ett sätt som går emot den generella normen i ögonblicket

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli orolig, och nervös för att människor ska fördöma mig, och tycka att jag beter, och uttrycker mig själv fel, när jag är i närheten av människor – och människor tittar på mig – och inom mig själv gå in i en upplevelse av självmedvetenhet, såsom att vara rädd, och ångestfylld för att jag inte uttrycker, och visar upp mig själv på ett socialt acceptabelt sätt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att inte vara socialt acceptabel – socialt acceptabel såsom alltid göra, härma, och följa efter hur andra gör, och har gjort före mig – i tron att det som den stora massan gör – måste vara rätt, eftersom det är så många människor som tycker/känner samma sak; istället för att se, inse och förstå att jag inte kan lita på den stora massan, jag kan inte lita på någonting bara för att de är många personer som tycker samma sak – utan jag måste inom mig själv se, i och som sunt förnuft – om det jag ser verkligen är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gömma, och hålla mig själv tillbaka – och använda upplevelsen av och som självmedvetenhet, såsom en ursäkt till varför jag inte ändrar på upplevelsen, och karaktären av mig själv såsom att vara nervös, ångestfylld, osäker och tillbakahållen

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå att min upplevelse av och som självmedvetenhet inte är riktig, och att jag inte behöver tillåta och acceptera mig själv att låta denna upplevelse påverka – och således – oavsett om människor faktiskt fördömer mig, eller om det bara är någonting som jag hittat på inom och som mig själv – så står jag upp här och tillåter inte mig själv att leva, och uttrycka mig själv såsom självmedvetenhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vaka över mig själv i ögonblick som jag delar med andra människor – vaka över mig själv utifrån perspektivet att jag hela tiden är uppmärksam på mina rörelser, på mina ord, på mina handlingar, så att jag inte ska uttrycka, eller leva någonting som är fel – och som andra människor kanske skulle reagera, och uppleva negativt – istället för att tillåta, och acceptera mig själv, att i varje ögonblick öppna upp mig själv – och leva ut mig själv – och inte försöka kontrollera mitt uttryck

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att leva i fruktan att förlora min rädsla, och min självmedvetenhet – i rädslan och ångesten för vad som ska titta fram inom och som mig själv – kommer jag att bli odräglig? Kommer andra människor inte längre tycka om mig om jag inte lever i fruktan? Istället för att helt enkelt inse att: jag vill inte leva i fruktan, och oavsett vad konsekvensen blir av att släppa fruktan så är det värt det – eftersom jag inte under några omständigheter vill vara, och leva ut mitt liv som en slav till rädsla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå att rädsla är självbegränsning, att oavsett hur bra det känns att gå in i rädsla – och tydligen – beskydda mig själv genom att existera i och som denna rädsla – så begränsar jag mig själv något otroligt – därför slutar jag att medverka i och som rädsla och jag gör mig själv i stället till en fysisk och praktisk varelse – genom att jag spenderar varje ögonblick här – i detta andetaget – och inte flygande runtomkring i mitt huvud, i tankar, idéer och upplevelser

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att jag inte riktigt vet vad jag håller på med, när många människor gör motsatt jag – och tro att bara för att många människor inte ser samma punkt som jag ser, och lever utifrån samma punkt som jag lever – att därför måste jag ha fel – istället för att tillåta och acceptera mig själv att inse, se och förstå att jag kan inte lita på vad andra gör, eller inte gör – utan jag kan bara lita på mig själv såsom mitt sunda förnuft här i detta ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte lita på mig själv när jag ser sunt förnuft, och när jag ser en effektiv handlingsplan, och riktning att leva utifrån/efter – och därför – istället för att leva i konstant ångest, tvivel och fruktan att jag missat någonting – och att jag gör fel – att istället lita på mig själv här – och ha roligt med mig själv här – och tillåta mig själv att följa, och leva utifrån det sunda förnuft jag sett och förstått

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå att bara för att det finns lagar, regler, och normer i samhället som kontrollerar vissa beteenden – betyder inte detta att dessa normer, lagar och regler har rätt – bara för att en övervägande mängd av samhällets invånare följer dessa lagar, regler, och normer – därför tillåter, och accepterar jag mig själv att ifrågasätta alla dessa lagar, regler, och normer – och sedan skapa mina egna lagar, regler och normer baserade på sunt förnuft såsom vad som är bäst för alla

Jag åtar mig själv att inte uppleva, och definiera mig själv såsom självmedveten, och oroa mig själv för vad andra tycker/känner/tänker om mig när människor tittar på mig

Jag åtar mig själv att inte vara rädd, och ångestfylld för att agera utanför den generellt accepterade normen i samhället gällande ”hur man ska agera i vissa situationer, och man inte ska agera i andra situationer”

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att uttrycket ”socialt acceptabel” – egentligen borde ljuda som följer: ”att följa efter vad de som gick före oss gjorde/levde” – och i detta inser, ser och förstår jag att det inte finns något ”socialt acceptabelt” – och att det som definieras i samhället som ”socialt acceptabelt” inte kan åläggas någon tillit – eftersom det inte bevisats vara sunt förnuft

Jag åtar mig själv att ifrågasätta vad den stora massan lever/gör – och inse att dumt det är att lita på vad andra gör, bara för att många gör samma sak – och istället tillåter, och accepterar jag mig själv att ifrågasätta allt, och alla – och därav raffinera, och vaska fram ett leverne av och som mig själv som är bäst för alla – där varje handling jag tar, lever och uttrycker är genomtänkt – och en handling som jag skapat eftersom jag sett att denna handling är sunt förnuft – och bäst för alla

Jag åtar mig själv att inte använda upplevelsen av självmedvetenhet för att ursäkta mig själv till varför jag inte ändrar på mig själv – och skapar mig själv till att i varje ögonblick stå stabil – och självstyrd – med en klar riktning och rörelse i varje ögonblick – nämligen att skapa – och utveckla en värld som är bäst för alla

Jag åtar mig själv att inse, se och förstå – att min upplevelse av självmedvetenhet endast är så riktig som jag tillåter och accepterar att den är

Jag åtar mig själv att inte vaka över mig själv, såsom att kontrollera, och styra över mig själv – i rädslan/ångesten/nervositeten för att jag ska göra/säga/uttrycka någonting som andra människor finner vara negativt, och reagera negativt gentemot – och istället tillåter och accepterar jag mig själv att låta varje andetag jag tar – vara ett uttryck av och som min mänskliga fysiska kropp här – där jag släpper taget om ångest, rädsla, och nervositet – och istället tillåter mig själv att upptäcka vem jag är såsom en fysisk varelse här

Jag åtar mig själv att släppa all rädsla, och inte oroa mig själv för vem jag kommer vara, och hur jag kommer uttrycka mig själv – och hur jag kommer leva utan rädsla – utan jag åtar mig själv att istället leva här i självtillit – och inse, se och förstå att jag kan utan rädsla leva effektivt, och dirigera min verklighet effektivt – och att rädsla bara hindrar mig från att göra detta

Jag åtar mig själv att inte medverka i rädsla oavsett om det känns ”nödvändigt” att göra det – och jag åtar mig själv att i och med detta bli en endast praktisk och fysisk varelse – helt integrerad och stabiliserad här i och som denna fysiska verkligheten som min mänskliga fysiska kropp

Jag åtar mig själv att lita på mig själv och leva/uttrycka/röra mig själv på det sätt jag sätt varit bäst för alla – även om ingen annan gör likadant som jag

Jag åtar mig själv att inte tvivla på mig själv, och att inte vara nervös och rädd att ”jag gjort fel” – så fort min leverne, mina handlingar, och mitt uttryckssätt skiljer sig från vad den stora massan lever/uttrycker

Jag åtar mig själv att enbart styra/dirigera/röra mig själv utifrån sunt förnuft – såsom vad som är bäst för alla – och inte grupphypnos – såsom att vilja bli accepterad av en stor mängd människor

Jag åtar mig själv att skapa mina egna lager, regler och normer – och ifrågasätta hur vi som människor idag lever/uttrycker oss själva – och på så sätt – omdefiniera och återskapa mig själv såsom samhället – och göra detta från utgångspunkten av att endast den handling/riktning som är bäst för alla – är acceptabel

Guldpriset Stiger Med Oron

Priset på guld är för tillfället rekordhögt, och det kommer antagligen att fortsätta stiga. Följande stycke är hämtat från Expressen.se:

”Torbjörn Iwarsson, råvaruchef på SEB, tror att guldpriset kommer att fortsätta stiga även i år. Avtagande oro i världsekonomin kan göra att priset inte utvecklas lika starkt, medan ökad oro och en svagare svensk krona försvagas kan göra att guldpriset i svenska kronor stiger, enligt Iwarsson.” (http://www.expressen.se/ekonomi/1.2674565/rekordhogt-guldpris-gynnar-pantbankerna)

Ökad oro är enligt Iwarsson direkt relaterad till priset på guld – vilket också stämmer – vi köper mer och mer guld eftersom vi är rädda att vårt pengasystem inte kommer hålla mycket längre, och om systemet slutar fungera, ja då blir ju våra pengar värdelös, och istället söker vi oss då till guld – för att få trygghet och stabilitet.

Det är fascinerande hur vi fungerar som människor – vi köper guld eftersom vi tror att detta ska skapa stabilitet och trygghet i våra liv, men vad är guld värt egentligen? Är problemet verkligen att vår valuta inte är tillräckligt stabil? Ligger lösningen för att dämpa vår oro i att byta ut våra pengar mot guld? Jag menar – vad är det egentligen vi är rädda för? Vi är ju inte rädda för att inte ha pengar, eller inte ha guld – nej, vi är rädda för de konsekvenser som kommer med att inte ha pengar, eller guld.

För om vi inte har pengar i denna verklighet, då kommer vi att svälta och dö – vi kommer bli socialt utstötta och inte ha någonting att kalla för liv – och det är detta som vi alla fruktar så mycket, och det är därför vi köper mer och mer guld.

Men varför förändrar vi inte vår verklighet till att inte vara överlevnadsbaserad? Varför förändrar vi inte själva grundstommen av vårt samhälle till att bli en sådan som tar hand om alla – oavsett? Eftersom det är ju det vi i grund och botten allihopa vill ha – trygghet – bekvämlighet – och en verklighet vi kan lita på – varför skapar vi inte en sådan?

Guld är inte en lösning till att skapa en bättre verklighet, guld är inte en lösning till att göra oss fri från oro, guld är inte en lösning till att skapa stabilitet, välmående och välfärd – guld är som pengar, en bristvaluta som vi slåss om, och om vi inte har den, då är vi inte värda någonting – därför kommer vi så länge vi låter våra liv baseras på en valuta som vi måste slåss och kämpa för, aldrig uppleva lugn, eller trygghet – eftersom det inte finns någon.

Så – vi blir oroade eftersom vår svenska krona försvagas, och som en lösning till detta går vi och köper guld – men kommer guld ge oss mat? Kommer guld ge oss värme, kommer guld ge oss tillbaka de djur som dör ut p g a kapitalismens konsumtionsmentalitet? Kommer guld ge våra barn en verklighet att växa upp i? Nej – guld är en metall – vi kan bygga saker med den, men vi kan inte skapa en värld med den – det måste vi göra själva, med våra händer, och vår vilja.

Den stora missuppfattningen ligger i att vi tror att vårt nuvarande system fungerar – det gör det inte – därför kommer ingen valuta någonsin att göra skillnad – vi måste stå upp tillsammans, vid en ny princip, en ny riktning, och en ny mentalitet – att leva utifrån vad som är bäst för alla. När vi gör det kommer en värld att växa fram där vi alltid kommer veta att vi är omhändertagna och trygga, eftersom alla gör mot en annan såsom de skulle vilja ha gjort mot sig själva.

Låt oss stoppa detta vansinne och istället skapa en verklighet vi kan leva i utan oro – och låt guld vara en metall som man kan bygga med, om man vill, inte grundbulten i vår vardag.

Jämlikt med pengar för alla –

Medborgarlön –

Självtransformation –

Undersök mer!

 

Man Blir Förbannad då han ska Betala Bussavgift

Idag kan du läsa följande på Sydsvenskan:
En man blev uppmanad att betala för sin resa.

Det fick honom att ilskna till och verbalt hota chauffören. Han sprang sedan från platsen. En av polisens hundpatruller hittade honom senare bakom en kolonistuga på Ärtholmens koloniområde.

Händelsen utspelade sig på en hållplats på Snödroppsgatan. Larmet kom till polisen klockan 13.56.” Här är en länk till artikeln.

En man har allstå blivit arg eftersom en tvingats betala pengar då han ville åka buss. Detta händelseförlopp visar utan pardon och slöjar att pengar faktiskt skapar situationer i vilken våld och ilska blir utryckta. Pengar, såsom ett medel du måste ha för att få överleva i denna världen, är i denna situation den direkt utlösande faktorn.

Om man sedan frågar sig varför mannen blev arg – kan man komma fram till flertalet olika orsaker, som kanske har varit den direkt utlösande faktorn till det som kom att hända. En av dessa orsaker kan ha varit stress och ångest – två liknande upplevelser som i stor del får sin kraft från rädslan att bli av med pengar. Kanske denna man precis förlorat sitt arbete, bestört och fylld av ovisshet inför framtiden ville han inte ge ifrån sig sina pengar; eftersom han vet, har han inga pengar längre, då har han inte längre möjlighet att ge sig själv mat och tak över huvudet.

När ska vi förstå att det är oacceptabelt att säga till en människa, vem de än må vara – att den inte äger den ovillkorliga rättigheten till mat och tak över huvudet. Ingen människa vill gå hungrig, ingen människa vill sova utomhus i snö och kyla – ändå tillåter vi människor att existera i sådana levnadsförhållanden, eftersom de inte har tillräckligt med pengar.

Pengar måste ges till alla, jämlikt – det är oacceptabelt att några inte ska ha någonting, när andra har allting. Vi alla, oavsett vad vi gör, vilken utbildning vi har, vilket arbete vi har, vilken hudfärg vi har, vilket språk vi talar eller var vi bor – förtjänar att få mat, tak över huvudet och allt det som behövs för att leva ett bekvämt och rofyllt liv på denna jord.

Ge till en annan såsom du vill att en annan ska ge till dig – det är inga konstigheter. Du vet vad du skulle vilja få – ge det då till alla andra, för de upplever precis som du – smärta, då de blir berövade sina livsnödvändiga förnödenheter.