Tag Archives: sårad

Dag 330: Självförlåtelse På Att Känna Mig Sårad

Idag kommer jag titta närmare på en reaktion som kommer upp inom mig i vissa situationer då jag upplever det som om att en annan person talar till mig strikt, forcerande och aggressivt. När jag tittar på denna reaktion, och vilka slags olika emotioner den består av, ser jag att den innehåller följande inre upplevelser:

  1. Utstötthet
  2. Förlöjligad
  3. Missförstådd
  4. Utnyttjad
  5. Hatad
  6. Ogillad
  7. Sårad
  8. Nedtryckt
  9. Motarbetad

Dessa olika upplevelser känns överväldigande i min kropp, och de sprids i mina kroppsdelar. Framförallt upplever jag emotionen i mina axlar, och det känns som om att emotionen kokar, och bubblar. I mitt solarplexus upplever jag emotionerna starkast.

Det förekommer enstaka tankar. De är antingen riktade mot min personen som talat, och då i formen av skuldbeläggande tankar. Eller är de riktade till mig själv och då tar de formen av självömkan – att jag tycker synd om mig själv för att denna upplevelse har drabbat mig. Jag känner ju det som om att upplevelsen inte borde ha drabbat mig utan någon annan.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att när denna reaktionen av att känna mig själv sårad dyker upp inom mig, så måste jag ’stå’ inombords, jag måste andas igenom den, och jag kan inte tillåta och acceptera mig själv att ge efter för energin, och skapa mig själv i enlighet med energin, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att här är var jag har fallit – att eftersom då jag står upp inom mig själv blir energin mer intensiv, vilket gör att jag tillslut ger efter i tron att ’jag är energin’ – istället för att se, inse och förstå att jag inte är energin och att jag måste driva och motivera mig själv i ögonblicket att stå upp och driva mig själv igenom upplevelsen och inte tillåta mig själv att divergera från mitt initiala beslut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv anklaga en annan såsom att inte vara tillräckligt känslosam, omsorgsfull, och öm, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att ‘denna person bryr ju sig inte ens om hur jag känner mig’ – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja att min en annan ska bry sig om hur jag känner mig – att hon ska en skuldupplevelse inombords gentemot mig, och vilja gottgöra mig för min upplevelse av att känna mig själv sårad; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att denna upplevelse jag har inte handlar om en annan, utan det handlar om mig, och min process, och vem jag är och hur jag tillåter mig själv att existera inombords

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att andra personer, och mitt sinne, att det som kommer upp inom mig, det speglar vem jag är, och hur jag existerar inombords, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det jag upplever i formen av emotionen av att känna mig sårad, det är ingenting personligt mot mig – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta dessa situationer, och i dessa använda mig av dem för att träna mig på att inte ge efter för en reaktion av sinnet, utan istället stå upp och stå igenom reaktionen, genast gå igenom den, korrigera mig själv, och andas igenom energin som kommer upp, och inte låta mig själv definiera mig själv utifrån, och leva efter denna energiupplevelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig utstött, förlöjligad, missförstådd, utnyttjad, hatad, ogillad, sårad, nedtryckt och motarbetad, när jag upplever och ser det som om att en annan blir arg, och frustrerad på mig, och skäller ut mig – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar inom mig själv, minnen från när vissa personer skrek på mig, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta det personligt när vissa personer skrek på mig, istället för att se, inse och förstå att hon inte skrek på mig utan skrek på sig själv, inombords, vilket jag upplevde och förstod som en personlig attack mot mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva mig utstött när en person i min omgivning talar i en hög, skärande, och forcerande röst, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta detta röstläget personligt, och aktivera inom mig själv emotionen av att känna mig utstött, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig enligt denna emotion, och tro att denna emotionen är vem jag är, och att det inte är någonting som jag kan göra åt att förändra detta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv, att reagera i och som att känna mig förlöjligad, och utpekad, när en person i min omgivning talar till mig i vad jag upplever vara en stark, forcerande, och aggressiv röst, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig attackerad, och påhoppad av rösten, och inombords uppleva mig som om att jag blir utpekad såsom att vara dålig, och otillräcklig, och värdelös, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta en annan persons röstläge personligt, och definiera mig själv i enlighet med en annan persons röstläge, istället för att se, inse och förstå att det inte handlar om mig hur en annan använder sin röst, utan att det handlar om dem själva

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva, definiera, och se mig själv som missförstådd när en annan använder en vad jag upplever vara, aggressiv, forcerande, och hotande röst, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli emotionell, och känna det som om att denna andra personen på något sätt klär av mig, och gör mig till åtlöje, och att personen inte har förstått mig hur jag menade när jag uttryckte mig själv, och att jag därför blivit orättfärdigt attackerad, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå, att en annans röst, en annans ord, och en annans kroppsspråk inte definierar och skapar vem jag är, och att jag således inte behöver skapa mig själv i enlighet med att känna mig själv missförstådd

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv utnyttjad, och tagen för given, när en person i min omgivning använder sig av en aggressiv, forcerande och hög röst, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv i enlighet med en annan persons röstläge, och tro att det är röstläget som fått mig att må dåligt, istället för att se, inse och förstå att vad som har hänt är att ett visst minne har triggat inombords, och kommit upp till ytan, som i sin tur har skapat denna upplevelsen av mig själv, av att jag känner mig själv utnyttjad och tagen för given

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig hatad, och ogillad när en person i min omgivning använder en forcerande, hög, och kraftig röst gentemot mig, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta detta personligt, och definiera mig själv i enlighet med denna emotionen, och tro att röstläget har skadat eller sårat mig, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att röstläget, endast är ett röstläge, och att en röst inte kan påverka hur jag upplever mig själv inombords, utan att detta är någonting som jag själv skapat genom att ackumulera upplevelser, och reaktioner inom mig själv gentemot denna typen av röstläge

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv i enlighet med ett röstläge hos en annan person, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta röstläget hos en annan person personligt, och tro att ett röstläge som en annan person använder kan skapa, definiera, och förändra min upplevelse inom mig själv, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag är sårad, när en annan använder ett vad jag upplever vara aggressivt, forcerande, och pressande röstläge, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå – att ett röstläge, är ett röstläge, och varken mer eller mindre än ett röstläge, och kan inte förvandlas inom mig till en emotion eller upplevelse av att ta någonting personligt, utan det är någonting som jag skapar inom mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när en person i min omgivning, mot mig, använder vad jag upplever vara en aggressiv, hotfull, och forcerande röst, att reagera i att känna mig nedtryckt, och motarbetad, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i det ögonblicket placera mig själv såsom underlägsen den andra personen, och se den andra såsom att vara styrande och kontrollerande i fråga om hur jag upplever mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att min upplevelse av mig själv, är inte någonting som en annan skapar, och att det är jag som väljer att uppleva mig själv nedtryckt och motarbetad, det är jag som väljer att skapa mig själv i enlighet med dessa emotioner; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att välja om – och låta mig själv pånyttföda mig själv genom att inte hålla kvar vid dessa gamla och förlegade mentala mönster

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att ett röstläge inte kan få mig att känna mig sårad, utan vad som gör att jag känner mig sårad är jag själv, är mitt beslut att uppleva mig själv sårad, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta definiera mig själv som en ömtålig, sårbar, och känslig person, och se, inse och förstå att jag är förmögen att skapa mig själv, och inte längre tillåta och acceptera mig själv att inombords falla ihop i ett hav av emotioner så fort någon i min värld använder vad jag upplever vara en hotfull, aggressiv och attackerande röst

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag som barn lät mig själv ta det personligt, och känna mig sårad, attackerad, och nedtryckt, när personer i min omgivning reagerade i emotioner, och skrek på mig, och kallade mig för diverse skällsord – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid dessa minnen, och tro att dessa minnen på något sätt är avbildande för hur verkligheten faktiskt fungerar, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå, att verkligheten inte i sig självt är en orsak till att emotioner uppstår inom mig, utan att detta är någonting som jag själv skapar, ackumulerar och definierar mig själv i enlighet med

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att när någon skriker på mig, så är vad som händer i verkligheten att ljudvågor rör sig mot min kropp, och fysiskt sätt omvandlas inte dessa ljudvågor till emotioner, utan det är ett beslut som jag tar inombords – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att förstå att när jag tar saker och ting personligt, så handlar det inte om vad någon har sagt till mig, utan det handlar om hur jag har tolkat och sedan inombords valt att definiera mig själv i enlighet med situationen – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det är onödigt, utan ändamål eller syfte att ta saker och ting personligt, och att det inte tjänar mig eller någon annan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att reagera i att känna mig själv respektlöst behandlad, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att reagera genom att känna mig själv nedtryckt, och sårad, och som om att jag blivit utstött, och att jag nu inte har något annat val än att uppleva mig själv emotionellt – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tolka situationer i och som emotioner och tankar, istället för att vara och uppleva mig själv direkt här i och som denna verklighet, och således inte tillåta, och acceptera mig själv att tolka denna verklighet, utan istället se denna verklighet direkt för vad den är – exakt såsom den är – vilket är en fysisk verklighet direkt här – och inte en emotionell upplevelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att reagera i och som emotionen av att känna mig ogillad, sårad och respektlöst behandlad, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro, att när en annan människa använder en hög röst riktad mot mig, att detta kommer, och måste påverka mig, och att det är en s.k. våldsam handling, som måste ha en effekt på mig, eftersom jag tydligen är känslig, vek, och ömtålig, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag genom att hålla kvar vid denna idén av mig själv, och idén om hur situationen tydligen måste påverka mig, låser mig själv in i ett visst slags beteende, och gör mig oförmögen att faktiskt ändra på mig själv, och kliva ur mitt normala responsbeteende, och ändra, förändra, dirigera, och styra mig själv till att istället i detta ögonblick stå stabil – och låta orden gå igenom mig, utan att jag reagerar på dem eller definierar mig själv i enlighet med dem

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det inte är nödvändigt att reagera, och att jag har ett val – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det är naturligt, och ofrånkomligt att jag reagerar i och som att känna mig sårad, och ogillad när någon i min omgivning använder en stark, forcerande och hög röst, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället andas, föra mig själv tillbaka hit, och slappna av i min kropp, och låten orden, ljudvågorna, och det som sägs rinna igenom mig, utan att jag reagerar, tar det personligt, eller definierar mig själv i enlighet med det som sägs, eftersom jag är här i min kropp – stabil – lugn – och säker på mig själv i det att jag vet att jag är här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se det som omöjligt för mig att släppa taget om emotionen av att känna mig själv sårad, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv i enlighet med denna reaktionen, och att tro att denna reaktionen är vem jag är, och att jag aldrig kommer kunna göra någonting åt den, och att det bästa jag kan göra är att förtrycka den, och således förlåter jag mig själv jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det finns saker jag kan göra, det finns sätt jag kan applicera mig själv på, verktyg att använda, för att ta mig själv igenom denna punkten, för att röra mig själv igenom denna punkten och inte längre reagera i att känna mig själv sårad, ledsen och förödmjukad när människor i min omgivning talar i en stark, aggressiv, och forcerande röst

Självåtagande

När denna energi av att jag känner mig sårad kommer upp inom mig, då stoppar jag mig själv, jag andas, och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att jag inte kan ge efter för denna energin på något sätt, för de kommer denna energin att multiplicera sig, och ta över mig, utan jag måste stå, obeveklig, och andas igenom den, tills energin har passerat och det är någonting som rör sig inom mig; således åtar jag mig själv att säga jag är här, jag är inte denna energin, jag bestämmer mitt uttryck i detta ögonblick, och således andas jag genom energin, och i samma ögonblick lever jag ordet stabilitet – att jag är här – och jag stabiliserar mig själv i min kropp

Jag åtar mig själv att när en annan talar till mig i en stark, forcerande, och vad jag upplever vara aggressiv och hotfull röst, att då inombords, och i min kropp, slappna av, andas, och låta orden gå igenom mig, och således inte reagera på dem, hänga upp mig på dem, eller ta dem personligt, utan förstå att detta är endast en röst, och det är ljud, och ingenting som kan påverka mig emotionellt

När jag märker att jag reagerar i att känna mig själv sårad, utstött, förödmjukad, och förlöjligad när en annan talar till mig i vad jag upplever vara en aggressiv, hotfull, forcerande och argsint röst, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att denna rösten inte skapar upplevelser inom mig, utan det är jag som skapar upplevelser inom mig, och jag kan således också stoppa dem – och således åtar jag mig själv att andas, slappna av, och ovillkorligt släppa denna emotionen av att känna mig sårad, och fysiskt se, att jag är inte sårad, utan jag är hel, fullständig, här med min kropp, och kapabel att andas, och vara närvarande

Enhanced by Zemanta

Dag 285: Opersonlig Kritik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att reagera i rädsla, och genom att förtrycka, och hålla tillbaka mig själv när jag upplever, och känner att jag blir kritiserad, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta det personligt när jag upplever det som om att jag blir kritiserad, och att jag måste beskydda mig själv, och se till att jag inte tar någon skada inombords, genom att genast förtrycka mig själv, och ta mig själv bort från min verklighet, och istället bege mig in i mitt sinne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att anklaga mig människor runtomkring för att de tydligen ”förtrycker mig” – och tänka att om människor i min värld hade varit mer försiktiga och mer vänliga mot mig, då hade jag inte upplevt mig själv lika osäker, och jag hade inte haft samma tendens att förtrycka och hålla tillbaka mig själv, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att detta är en ursäkt jag skapat inom mig själv för att jag inte ska ta tag i, och hantera mina inre upplevelser, och för att jag inte ska behöva stå upp inombords och se till att jag inte längre tar saker och ting personligt, utan att jag istället är direktiv, och effektiv – här – i och som varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att när jag upplever det som om att jag blir fångad av en annans ord, och som om att jag måste försvara mig för att tydligen frigöra mig själv från en annans kritik, jag menar då är jag i och som en illusion, för faktum är att jag blir inte fångad av en annans ord, faktum är att jag är här, och att det inte händer någonting med mig fysiskt, utan att jag bara hör en annans ord, och häri ser, inser, och förstår jag att det är mitt ansvar hur jag svarar på de stimuli som existerar i min verklighet och att det är därför det heter an-svar – nämligen att jag tar mig själv an att svara och att jag inte låter mig själv reagera

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att reagera, och ta det personligt, när jag upplever och känner det som om att mitt individuella och personliga uttryck blir kritiserat, och invalidiserat av en annan, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att denna upplevelse är en lögn, för i grund och botten är jag ansvarig för vad som pågår inom mig, och således kan jag inte anklaga, eller skjuta över ansvaret på någon annan för vad jag upplever inom mig själv; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas, och vara mig själv naturligt här i och som varje andetag, och inte ta någonting personligt, och att förstå att när en annan talar är det endast ljud som jag bemöter och ingen personlig kritik mot mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att när jag upplever mig själv personligt attackerad, det är då jag har en möjlighet att stoppa mig själv, och ändra mig själv, och att istället för att hantera situationen i och som egenintresse, såsom reaktion, att istället gå igenom, och dirigera situationen här som mig själv i och som självtillit, och stabilitet med och som min mänskliga fysiska kropp; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att öva på att vara stabil, och att gå de punkter som öppnar upp sig i min verklighet i och som stabilitet med och som mitt andetag, och att förstå att när jag verkligen är här med och som mitt andetag – då finns det ingenting som är personligt utan då är alla punkter istället HÄR och det är ingenting mer med det än så

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra saker och ting mer än vad de är genom att ta saker och ting personligt, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att rättfärdiga att ta saker och ting personligt genom att tänka att jag inte kan hjälpa mig för, och att jag är hjälplös gentemot denna upplevelse, för tydligen har en annan kontroll över mitt sinne och kan få mig att känna och uppleva alla möjliga saker och ting; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett djupt andetag, föra mig själv tillbaka hit, och sluta rättfärdiga mig själv när jag tar saker och ting personligt, utan istället ögonblickligen ändra mig själv, och dirigera mig själv till att leva i och som ögonblicket i och som stabilitet, och självtillit här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att det begränsar mig när jag tar saker och ting personligt, och att när jag istället lever stabilitet här, så öppnar sig en helt ny värld, där jag istället för att reagera kan dirigera punkten genom effektiv kommunikation, genom att se vilka lösningar som finns här och sedan agera; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att öva på, och göra perfekt, förmågan att stå stabil och möta kritik, samt konflikter, utan att reagera, utan istället genom att vara här – totalt och fullt – och stå med och som min mänskliga fysiska kropp och gå igenom ögonblicket HÄR med min kropp istället för att tolka och uppleva situationen genom mitt sinne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att denna punkt av att ta saker och ting personligt, den kommer inte att ändra sig innan jag tar beslutet att ändra på punkten, och att således måste jag ta beslutet och leva beslutet praktiskt här, och att ingen självförlåtelse i världen kommer kunna göra detta till mig; jag måste i slutändan gå igenom punkten och leva mig själv som stabilitet i dessa ögonblick då jag upplever mig själv kritiserad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv hålla kvar vid en idé av mig själv som hjälplös, och underlägsen, för att på så vis ha en ursäkt i bakfickan i fråga om varför jag borde tillåtas att ta saker och ting personligt, för tydligen kan jag inte hjälpa det, tydligen är det min natur, tydligen är det någonting som ”bara händer mig” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att: ingenting bara händer, utan jag har skapat och medverkat i allt som existerar inom mig – och således är det mitt ansvar, och inom min förmåga att ändra på mig själv

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv inte se, inse, och förstå att jag kan i just precis det ögonblicket när jag märker att den där reaktionen av att jag tar någonting personligt dyker upp inom mig själv, då kan jag ändra mig själv, ta ett andetag, och dirigera mig själv i ögonblicket till att leva och uttrycka mig själv i och som stabilitet – såsom vad som är bäst för alla

När jag märker att jag tar någonting personligt, och att jag rättfärdigar detta genom att säga inom mig själv att jag inte kan hjälpa mig själv, och att faktiskt är det andra som skapar dessa reaktioner inom mig själv eftersom de inte är tillräckligt känsliga, eller vänliga – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag måste stoppa mig själv, jag måste ta beslutet och om jag inte gör det – då kommer ingenting att hända; således åtar jag mig själv att sluta att rättfärdiga mina begräsningar, istället ta ett andetag, stoppa reaktionen, och istället leva här

Enhanced by Zemanta

Dag 191: “Jag Vill Bestämma”-karaktären (Del 1)

I denna blogg kommer jag att arbeta med ”jag vill bestämma”-karaktären – och jag kommer idag gå igenom problemet med denna karaktär – hur jag kan lösa problemet, samt vad belöningen blir när jag korrigerar och ändrar på denna karaktär.

I min blogg imorgon kommer jag att applicera självförlåtelse samt göra självåtaganden på de punkter vilka jag skriver om här idag.

Problem

När jag medverkar i projekt och initiativ med andra människor är det lätt att detta blir till en tävling för mig – där jag vill få ut mina idéer – och jag vill att mina beaktanden ska få bli projektets fundament – jag vill helt enkelt bli sedd! Och när detta inte händer – då brukar jag gå in i en depression och känna mig själv ledsen, och som om jag är förbisedd och som om jag inte får tillräckligt med erkännande – tillräckligt med uppmärksamhet – och detta leder i sin tur till att jag i viss mån ger upp att medverka i projektet eftersom jag inte känner att det är lönt längre.

Alltså missar jag möjligheten att vara med och ta del av projektet eftersom jag istället är upptagen med att känna mig sårad, och som om att jag inte är tillräckligt uppmärksammad.

Denna samma punkt får mig också att bli sämre att lyssna på andra människor – höra andra idéer och uppmärksamma vad det är andra gör, och säger – eftersom jag tänker hela tiden på vad det är jag vill göra, vad det är jag vill säga, och hur det är jag vill ha det – och sedan om jag får någonting som jag vill ha det – då vill jag inte ändra även om någon kommer med ett bättre förslag. Allt detta leder i slutändan till att de projekt jag medverkar i blir sämre än vad de kunnat bli – eftersom jag kunnat lyssna och ta del av alla människors idéer och initiativ och på så vis hade jag kunnat expandera och projektet hade kunnat bli ännu bättre.

Lösning

Lösningen är att stoppa denna ego-tripp genom att låta mig själv lyssna på andra, och vara ödmjuk – och inte hela tiden tro att ”jag vet bäst” – och att ”jag kan bäst” – och att ”jag ser det som inte andra ser” – för kanske vet jag minst och någon annan verkligen har koll och då missar jag ju att ta del av denna andra människas kunskaper och insikter.

Lösningen är alltså att vara ödmjuk gentemot andra människor – och låta mig själv vara öppen för nya tillvägagångssätt – nya idéer och nya perspektiv i de projekt som jag medverkar inom i mitt dagliga leverne.

Belöning

Belöningen som jag får för att stoppa denna punkten är att jag kan göra riktigt bra projekt med andra människor – och verkligen få ett resultat som är bäst – eftersom alla som medverkat har fått bidra med någonting utan att jag hindrat detta och stått i vägen – dessutom kommer jag att expandera och växa mer – genom att jag nu istället för att hela tiden tänka på hur jag vill ha saker och ting – kan lyssna på och lära mig själv av människor i min omgivning.

Dag 188: Ta Saker Och Ting Personligt

Problem

Ibland tar jag saker och ting personligt – och idag har jag framförallt tagit en sak personligt – och det var när jag interagera med en människa, och jag upplevde det som om denna menade att jag var oerfaren, och underlägsen.

Då detta sades, och uttrycktes reagerade jag i att uppleva ilska inom mig – och jag upplevde ett behov av att vilja försvara mig själv och säga någonting för att övertyga den andra människan om jag absolut inte var oerfaren och underlägsen – och samtidigt kände jag mig själv nedtryckt och underlägsen. Och jag upplevde det som om det som sades faktiskt var korrekt, och utgjorde en korrekt uppfattning om mig – och var således någonting jag var tvungen att försvara mig själv mot.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta det personligt, och känna mig själv sårad – när jag upplever det som om att någon ser ner på mig, och tycker att jag har fel – och inte uttrycker mig ”så som jag borde göra” – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka skydda mig själv, och försöka försvara mig själv från att bli sedd på detta felaktiga sättet genom att försöka säga någonting tillbaka, eller ”slå tillbaka”

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och uppleva att andra människor har genom sina ord makt över mig, och de kan styra och kontrollera mig – därför är det viktigt att jag tar kontroll över andra människor, och alltid är här och övervakar vad som pågår – så att jag när som helst kan attackera tillbaka och försöka återta kontroll över någon annan människa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte andas och föra mig själv tillbaka hit – och låta mig själv se, inse och förstå att ingenting är personligt – och att vad jag upplever det som att en annan säger om mig – det handlar inte om mig utan det handlar om vem den andra människan är inom och som sig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta det personligt när jag upplever det som om att en annan uttrycker att denna inte tycker min hjälp är meningsfull, eller att mitt uttryck är omtyckt, och behövt – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sätta värde på at andra ska tycka att jag är meningsfull och att det jag säger är omtyckt och behövt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara beroende av att känna det som att jag är positivt behövd, och som om att jag har ett speciellt förhållande med människor i min värld där jag är omtyckt, älskad, och högt aktad – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig sårad, och ta det personligt när jag känner det som om människor i min värld inte aktar mig, och inte anser att jag på något sätt är speciell

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara beroende av att andra ska känna, uppleva, och definiera mig som behövlig – och om jag inte tycker att andra ser mig som behövlig – att då ta det personligt, och bli ledsen – och känna mig själv sårad och tillintetgjord inom och som mig själv

Lösning

Vad är då lösningen på detta problem? Jo – att sluta ta saker och ting personligt – och sluta försöka skapa ett värde av mig själv genom att känna mig behövd för andra människor.

Självåtaganden

När jag märker att jag tar det personligt, och känner mig sårad, när jag upplever som om att någon ser ner på mig  – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – oavsett vad en annan känner, eller tycker om mig – så kan inte detta influera mig om inte jag tar det personligt och låter det influera mig; således åtar jag mig själv att andas och att inte ta saker som pågår i min värld personligt – utan istället uttrycka mig själv här – med och som mitt andetag en och jämlik

När jag märker att jag tänker, och upplever att andra människor genom sina ord har makt över och kan styra över mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att ingen har makt över mig förutom jag själv – eftersom det är jag som bestämmer vilka upplevelser, tankar, känslor, och ord som ska existera inom mig – således åtar jag mig själv att erkänna denna makten för och till mig själv genom att leva makt en och jämlik – och därmed ta ansvar för och dirigera de olika upplevelserna som kommer upp inom mig

När jag märker att jag reagerar på vad en annan säger, och att jag tar det personligt genom att tänka – att det som sägs handlar om mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det en annan säger om mig inte är personligt – och det är inte någonting att känna mig själv dålig, eller dum för att det sägs; således åtar jag mig själv att andas – och att förbli här en och jämlik med och som min mänskliga fysiska kropp

När jag märker att jag tar det personligt, och reagerar inom mig själv genom att känna mig sårad och attackerad – då det verkar som om någon inte vill ha min hjälp, och inte tycker min närvaro är behövlig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – min upplevelse av och som mig själv inte är en riktig och fysisk – faktiskt upplevelse – utan är någonting som jag skapat genom att ha en förhoppning på att den andra personen ska acceptera mig; således åtar jag mig själv att sluta hoppas, och vilja, och önska att bli accepterad – och istället leva här – en och jämlik i och som varje andetag – och alltså acceptera mig själv – erkänna mig själv – och röra mig själv utan någon extern motivation

När jag märker att jag upplever ett behov, och ett sug inom mig själv efter att få känna mig själv positivt behövd – och som om att jag har ett speciellt förhållande med människor i min värld – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag behöver ingen sådan upplevelse för att kunna leva och röra mig själv fullständigt här i och som varje andetag – och leva utan någon ånger att jag inte uttryckt och rört mig själv effektiv och helhjärtat i och som varje andetag här

Belöningen

Vad är då belöningen med att stoppa denna typ av upplevelse och beteende? Jo – det är att jag blir stabil och inte längre emotionellt uppjagad när människor, och situationer inte går som jag hoppas att de ska gå. Jag kan således istället för att oroa mig själv, och skapa upplevelser inom mig själv utifrån vad jag tror att andra känner om mig – istället fokusera och ge uppmärksamhet på att leva och uttrycka mig själv helt och fullt ut i varje andetag.

Konst var gjord av:

Rozelle de Lange
Facebook: http://www.facebook.com/home.php?
Youtube:
http://www.youtube.com/user/Rozelledelange
Blogs:
http://equalmoneyexposesego.blogspot.com/
http://rozelledelangeblog.blogspot.com/

Dag 79: Du Gjorde Fel!

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli ledsen, och känna mig sårad när en annan människa blir arg och frustrerad i förhållande till någonting jag gör – och säger ifrån att de är missnöjda med hur jag gör någonting – istället för att tillåta och acceptera mig själv att släppa upplevelsen av att någonting personligt, och känna mig sårad, och ledsen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta allt som människor säger till mig på allra högsta allvar, och se varje ord som kommer ur en människas mun såsom någonting som är direkt menat mot mig, och som tydligen kan innehålla en ”livsfarlig” kritisk mening – och som tydligen kan förstöra mig och försätta mig i en upplevelse av att vara ledsen och sårad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse/se/förstå att jag har själv skapat upplevelsen inom mig av att känna mig ledsen, och sårad – och den andra människan faktiskt inte har någonting att göra med hur jag känner mig – utan det jag upplever inom mig är jag själv, såsom vad jag bestämt att jag ska existera som – och leva som

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att det allvarligt när jag upplever mig själv ledsen, och sårad – och ta min upplevelse av att känna mig ledsen, och sårad allvarligt – i tron att min upplevelse av att känna mig ledsen och sårad på något sätt är riktig – istället för att se/inse/förstå att min upplevelse endast är en illusion – jag har skapat den i mitt huvud genom att tänka och den har ingenting med verkligheten att göra

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att skratta när jag känner mig ledsen och sårad – och inse hur dumt det är att jag känner någonting inom mig som egentligen inte finns – och som inte har någonting med verkligheten att göra, och utöver det även tillåter och accepterar mig själv att vara/bli kontrollerad av någonting som inte finns/existerar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att min upplevelse av att känna mig sårad, och ledsen är en viktig upplevelse, och att jag måste noga lyssna på, och känna denna upplevelse inom mig – och leva ut den – i tron att den är riktig, och den är JAG – istället för att se/inse/förstå – att denna upplevelse endast är så riktig som jag gör den – och om jag fullständigt skiter i att jag känner mig ledsen, och sårad – utan fortsätter att andas, och uttrycka mig själv här – ja då kommer denna upplevelse att försvinna eftersom jag inte längre ger den någon uppmärksamhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara vansinnigt rädd för att någon ska upptäcka att jag upplever mig själv sårad, och ledsen – istället för att tillåta och acceptera mig själv att skratta åt denna rädsla – eftersom hur dumt är det inte att jag är rädd för att någon annan ska upptäcka att jag upplever saker inom mig själv som i grund och botten in är riktiga – och inte finns – mer än att jag ger upplevelserna uppmärksamhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna, och tänka att jag misslyckas/misslyckats så fort jag upplever mig själv ledsen/sårad – och tro att denna upplevelse av att känna mig ledsen/sårad säger någonting om mig i det ögonblicket; istället för att se/inse/förstå att jag naturligtvis inte kan fästa något som helst värde på denna upplevelse av att känna mig ledsen, och sårad – eftersom den är inte riktig, och den kommer upp slumpmässigt, och den är inte baserad på verkligheten – och är alltså totalt otrovärdig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fly undan mitt ansvar gentemot mig själv såsom att känna mig sårad och ledsen genom att tänka, och övertyga mig själv om att det är andras fel såsom jag upplever mig själv, och att det absolut inte kan vara mitt fel – och att det absolut inte kan vara min skapelse jag upplever inom och som mig själv; istället för att se/inse/förstå att det är mig själv jag upplever, det är min skapelse av mig själv jag upplever och ingenting annat

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse/se/förstå att ingen annan jag kan stoppa denna upplevelse – därför kan ingen annan än jag heller starta denna upplevelse av att känna mig sårad, och ledsen – därför är det fullständigt absurt att anklaga andra för att ha orsakat min upplevelse när det står fullständigt klart att det är jag som har skapat min upplevelse av mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig ledsen och sårad i tron att jag blivit missbrukad av en annan människa – eftersom en annan människa blivit arg i min närvaro – istället för att se/inse/förstå att denna människa gör ingenting mot mig, och att hela min upplevelse av ögonblicket pågår INOM MIG – och alltså är det MITT ANSVAR och inte någon annans ansvar hur och vad jag upplever inom och som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse/se/förstå att det är bara jag som kan ändra hur jag upplever mig själv, och att även om alla andra människor i världen hade ändrat sig – hade jag ändå existerat såsom begränsning inom mig själv, eftersom jag varit tvungen att andra skulle bete sig på ett visst sätt för att jag inte skulle skapa för och inom mig själv en upplevelse av att känna mig sårad, och ledsen

Jag åtar mig själv att inte ta någonting personligt överhuvudtaget, och att skratta, och inse det komiska i att känna mig själv ledsen, och sårad – det är ju komiskt! Jag blir ledsen och sårad – alltså får en illusorisk subjektiv upplevelse av ett ögonblick som i sig självt inte är varken sårande, eller ledsamt – och sedan förstör jag hela min upplevelse av mig själv i ögonblicket genom att leva efter denna illusoriska subjektiva upplevelse – och det är humor på hög nivå

Jag åtar mig själv att inte tro att det alla säger om mig är en universell sanning, och är personligen riktat mot mig – jag menar – finns det verkligen en sådan sak som min person så länger jag inte tänker om mig själv såsom en person/individ?

Jag åtar mig själv att inte ta min upplevelse av att känna mig sårad och ledsen allvarligt, utan istället inse/se/förstå att min upplevelse är en illusion – att alla mina inre subjektiva upplevelser är illusioner eftersom de inte är fysiska – och här – tillgängliga för alla – utan de känns bara inom mig

Jag åtar mig själv att skratta när jag känner mig själv ledsen och sårad – och alltså inte gå in i personligheten/karaktären av att leva ut min ledsenhet, och mina känslor av att uppleva mig själv sårad

Jag åtar mig själv att fullständigt skita i hur jag upplever mig själv emotionellt och känslomässigt – såsom att känna mig ledsen och sårad i ögonblick – och istället uttryck mig själv FYSISKT/PRAKTISKT här i detta ögonblick; och om jag inte klarar det – att då skriva om upplevelsen, och erkänna dess existens – men utan att jag för den sakens skull definierar mig själv i enlighet med upplevelsen, eller på något sätt ser den som riktig

Jag åtar mig själv att inte ge upplevelser och tankar inom mig själv uppmärksamhet – eftersom jag vet att jag gör upplevelser/tankar/känslor mat genom att ge dem uppmärksamhet

Jag åtar mig själv att skratta åt, och se humorn i att vara rädd för att andra människor ska se att jag upplever någonting som inte är riktigt – eftersom jag i grund och botten är rädd för att människor ska se någonting som egentligen inte finns – och alltså inte kan ses

Jag åtar mig själv att inte känna mig misslyckad när jag känner mig sårad/ledsen – utan istället inse/se/förstå att denna upplevelse av att känna mig sårad/ledsen inte är riktig – den är alltså – bullshit – och förtjänar inte någon uppmärksamhet, eller att tas på allvar

Jag åtar mig själv att sluta tro att andra sårar mig, och gör mig ledsna – och istället ser jag att det alltid är jag som gör mig själv ledsen, och att det alltid är jag som sårar mig själv – för det är JAG SOM BESLUTAR

Jag åtar mig själv att inse/se/förstå/leva att det inte är någon annans ansvar hur jag upplever mig själv – utan MITT – och därför sluta slösa tid på att anklaga, och förskjuta mina problem på andra – de är ändå helt maktlösa i fråga om att faktiskt förändra min inre värld – vilket jag själv inte är

Jag åtar mig själv att inte vilja att andra ska ändra sig – i tron att detta kommer göra så att jag ändrar mig; utan istället ändra mig själv och göra mig själv stabil i alla ögonblick, med alla människor – oavsett vad som händer/sägs/görs – står jag stabil, tyst, och direktiv inom och som mig själv

Dag 49: Negativt och Positivt Går Hand i Hand

Vad är det som gör att man i vissa situationer upplever sig själv missbrukad, och sårad? Det är ju inte i alla konfliktsituationer som man känner sig personligen påhoppad, utan det är för det mesta i nära, och långvariga förhållanden – med en person man känner mycket nära.

En anledning till varför jag känner mig påhoppad när någon nära mig kritiserar, eller blir arg på mig, är för att jag tar det på allvar, och för att jag inom mig känner och tycker att ”jag borde bli stöttad istället” – ”jag borde inte behöva ta detta” – ”jag borde göra någonting för att få slut på detta” – i grund och botten känner jag mig sårad på grund av det faktum att jag definierar mig själv i förhållande till personer som är ”nära mig” och som jag känt länge, och jag tror att dessa personer känner mig, och därför måste ha någonting av vikt och värde att säga.

Att man överhuvudtaget kan bli sårad av en annan visar att man i grund och botten söker efter att få bli accepterad, och för att få uppmärksamhet – vilket i sin tur visar att man ännu inte accepterat sig själv, och att man ännu söker efter någon att ge en ett värde, och en plats i denna världen. För om jag inte definierat mig själv i förhållande till en annan, och om jag inte på något sätt varit i ett ”förhållande” med en annan – hade jag kunnat bli sårad? Nej, eftersom att bli sårad är en negativ upplevelse, alltså en polaritet som existerar samtidigt som en positiv upplevelse – och den positiva upplevelsen i detta fall vore då att jag känner mig stöttad, jag känner mig omtyckt, jag känner mig sedd, och uppmärksammad.

Det är fascinerande hur jag tenderar till att anklaga andra för vad jag upplever inom mig själv när jag känner mig sårad, när det är jag som har skapat upplevelsen inom mig själv från början till slut – men när jag var i den positiva änden av upplevelsen, då var det inte så mycket att klaga på, det är först när jag kommer till den negativa änden, som jag säger – men vad har DU gjort med min positiva upplevelse! Istället för att inse, se och förstå att jag skapade min negativa upplevelse av att känna mig sårad, genom att skapa den positiva upplevelsen inom av att känna mig accepterad, uppmärksammad, hjälpt och sedd.

En annan tendens jag har, när jag upplever dessa negativa konsekvenser av mina positiva skapelser, är att jag försöker ”laga” mina upplevelser genom att ”snacka om saken” med annan, oftast den som då ”sårat” mig. Och igenom detta försöker jag alltså att ordna upp det ”dåliga” som hänt, och återigen skapa en positiv upplevelse inom mig, istället för att se, inse och förstå, att det faktum att jag hade en negativ reaktion i förhållande till en annan, visar att ingenting kan lagas – eftersom den negativa reaktionen redan är skapad i och med att den positiva reaktionen skapas. Därför finns det absolut ingenting att ”snacka med en annan” om i förhållande till mina negativa upplevelser, dock kan man ju snacka med en annan om vilka sorts emotioner de tillät inom sig själva, och hur de i förhållande till dessa emotioner kan stå upp och dirigera sig själva mer effektivt; men då pratar jag från en utgångspunkt som är ovillkorlig, där jag inte vill laga min negativa upplevelse och göra om den till en positiv upplevelse.

Och det är fascinerande att inse, att så fort den negativa upplevelsen försvinner, så försvinner hela den ”problematiska situationen” – och alla de medföljande tankarna såsom ”hur ska jag ta tag i detta?” – ”vad ska jag göra?” – ”hur ska jag dirigera detta?” – eftersom alla dessa tankar hämtade sitt bränsle från den ursprungliga negativa reaktionen jag skapat inom mig själv.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja att en annan ska acceptera mig, ge mig uppmärksamhet, och se mig som duktig, och speciell, och när en annan gör detta, känna mig själv positivt laddad, glad och sprallig – och definiera mig själv utifrån denna positiva upplevelse – istället för att se, inse och förstå att jag genom att jag definierar mig själv i förhållande till, och skapar denna positiva upplevelse, att jag på samma gång skapar en negativ upplevelse inom mig av att känna mig sårad, och värdelös

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå att när jag upplever en reaktion mot en annan som är negativ, så är denna negativa reaktion min egen skapelse, och jag kan således inte försöka gå till den människan som tydligen skapade denna negativa reaktion, och försöka ändra min upplevelse – eftersom det faktiskt är jag som skapat min upplevelse av att vara sårad, och av att vara negativ – och jag ser att det därmed inte finns någonting att ”laga” – eller ”fixa” – eller ”ordna” – utan det enda som finns att göra är att jag förlåter mig själv, skriver ut reaktionen, och applicerar självkorrigerande uttalanden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter en annans erkännande, och vilja känna mig omhändertagen, och älskad av en annan, och gå in en upplevelse av att känna mig positivt laddad runt en annan, och definierad detta såsom att – ”jag är glad” – och sedan när denna person blir arg, och skäller på mig – gå in i en negativ upplevelse av att känna mig sårad – eftersom detta är den oundvikliga konsekvensen när jag skapar en positiv upplevelse – eftersom en positiv upplevelse inte kan existera utan en motpol – vilket då blir en negativ upplevelse – därför inser, ser och förstår jag det korkade i att medverka i både positiva och negativa upplevelser – det finns absolut ingenting bra med upplevelser, utan oavsett vilken slags energi det är – blir jag en slav och oförmögen att dirigera och styra mig själv effektivt

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse att hämnd, och att vilja att någon ska be mig om förlåtelse, eller ändra sig på grund av hur jag upplever mig själv är att fly undan från mitt ansvar jag har gentemot mig själv, eftersom jag inser, ser och förstår att det är jag som skapat min upplevelse av mig själv inom mig själv, och att det inte är en annan – det är jag som skapat en positiv upplevelse, och det är jag som förväntat mig att en annan ska uppfylla mina förväntningar, och förhoppningar, och få denna positiva upplevelse att genereras inom mig – och således är det även jag som skapat denna negativa upplevelse inom och som mig själv av att känna mig sårad, missförstådd och kritiserad

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå att ingen energiupplevelse är riktig – utan alla energiupplevelser är mina skapelser, som jag skapat genom att tänka, tycka – och fantisera – och jag inser, ser och förstår att de inte är riktiga – eftersom jag genom självförlåtelse, och självskriverier helt kan ta bort dessa upplevelser, och placera mig själv tillbaka inom mig själv i en position av att vara tyst, stabil, och utan några reaktioner som helst

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta dessa reaktioner inom mig själv på allvar, och ge dem ett högt värde, och ta mina reaktioner personligt – och skydda dem – och göra dem till mina närmsta vänner – istället för att se, inse och förstå – att ingen av mina reaktioner är riktiga – rent faktiskt existerar inte mina reaktioner annat än i mitt huvud, eftersom jag skapat dem i mitt huvud – och jag kan därför också ta väck dem från mitt huvud – eftersom jag således ser att mina reaktioner – vare sig positiva eller negativa – endast tjänar till att göra mig ineffektiv i mitt leverne – så stoppar jag mig själv – jag tar ett djupt andetag – och jag slutar att medverka i reaktioner – eller ta dem personligt – jag ser att det är energier som jag skapat, och sen är det inget mer med det – jag fortsätter att med hjälp av självförlåtelse, självskriverier, och självkorrigerande stadganden att ta väck mina reaktioner – en, efter en, efter en

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se hur enkel matematik som mitt sinne fungerar utefter, eftersom det är självklart att om jag skapar en positiv polaritet inom mig själv, att jag då samtidigt skapar en motpol, eftersom allting måste balanseras ut – och således har jag alltså i mitt sökande efter att få uppleva positivitet, skapat negativitet inom mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att anklaga andra för att skapa negativet inom mig – när det står tydligt och fullständigt klart att det är jag som skapade det positiva – och att det därför även är jag som skapat det negativa – därför kan jag inte anklaga någon annan

Jag åtar mig själv att inte längre skapa varken positiva, eller negativa upplevelser – eftersom jag inser att ingen av dem är verklig – och ingen av dem är riktig – utan båda är endast temporära upplevelser och idéer om verkligheten – men inte den faktiska verkligheten här – således stoppar jag mig själv, och jag tar ett djupt andetag – och för mig själv tillbaka hit – och lever i verkligheten, som verkligheten – såsom en fysisk varelse – en och jämlik

Jag åtar mig själv att inse, se och förstå – att negativa upplevelser inom mig är en möjlighet för mig att undersöka hur jag skapat, och gjort mig själv beroende till positiva upplevelser – och hur jag begränsat mig själv i min applikation av att leva genom att göra mig själv beroende till att känna saker, för att jag ska kunna leva och uttrycka mig själv här – således inser jag möjligheten en negativ upplevelse ger mig till att skriva, göra självförlåtelse, och självkorrigerande stadganden och korrigera mitt leverne – till att stå såsom vad som är bäst för alla