Tag Archives: sedd

Dag 184: Bekväm Med Mig Själv

Självskriverier

Dagens ämne blir utseende och hur jag tillåter och accepterar mig själv att begränsa mig själv utifrån hur jag antar att andra ser mig, och utifrån hur jag ser mig själv.

Denna punkt av att definiera mig själv utifrån mitt utseende är något som jag framförallt blir varse om i skolan, och detta då när jag går omkring bland andra människor – pratar – interagerar – och helt enkelt gör min vardagliga och vanliga åtaganden. T.ex. har jag lagt märke till hur jag ofta då någon tittar på mig genast gör ett antagande inom mig själv ifråga om varför den personen tittade på mig – antingen brukar jag säga inom mig själv att ”ja, den där personen tittade på mig på grund av att jag var snygg” – eller brukar jag säga ”å nej, den där personen verkar ju inte alls tycka jag är speciellt snygg” – och beroende på hur jag tolkar andras ansiktsuttryck – och beroende på om jag drar slutsatsen att någon ser mig som snygg, eller inte – kommer jag uppleva mig själv som att ha självförtroende, eller känna mig riktigt dålig. Som om att jag inte har någonting, och ”ingenting fungerar för mig” – eftersom jag inte lyckats få en person att titta på mig och tycka att jag har en vacker och ”snygg” kropp.

Detta är ju naturligtvis otroligt begränsande, och jobbigt – att hela tiden gå omkring och tänka på, och oroa mig själv för vad andra tycker om mig. Det intressanta är att jag även har ett liknande beteende mot människor i min värld – så alltså när jag tittar på någon brukar jag se hur mina tankar far i riktningen av att evaluera och bedöma den andra människans kropp – och antingen se den som ”snygg” eller ”ful”.

Hela denna punkt av att bedöma mig själv, och andra i min värld utifrån utseende är som sagt – begränsande – för vad leder det till? Jo – att jag fokuserar på utseende istället för att se människor för vilka de är – och istället för att se mig själv för vem jag är. Istället för att se djupet i varje människa såsom en helt egen individ så ser jag bara ett utseende och dömer därefter – det är inte ett acceptabelt sätt att leva på – så nedan ska jag applicera självförlåtelse på dessa punkter och ta bort dessa tankar och upplevelser jag har i förhållande till utseende, och sedan applicera självkorrigerande åtaganden som jag sedan kan leva istället.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv bli uppfostrad, och indoktrinerad i att definiera och se mig själv utifrån hur jag ser ut – och att se andra människor utifrån hur de ser ut – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att lära känna mig själv på djupet och se, inse och förstå att det finns mer till mig – och mer till andra människor – än vad utseendet ger sken av

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv skapa min upplevelse av och som mig själv utifrån hur jag tror att andra ser och definierar mig – och på så vis känna självförtroende om någon tittar på mig och verkar tänka att jag ser bra ut – och känna motsatsen – nämligen att jag inte har något värde – om någon tittar på mig och verkar tycka att jag inte ser bra ut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara oroad och nervös inför att människor i min omvärld tycker att någonting är fel med mitt utseende, och tycker att jag saknar någonting – eller tycker att min kropp på något sätt är lustig, eller konstig – och inte är formad på ett sådant sätt som en ”normal” kropp borde vara formad på

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att basera mitt självförtroende, basera min stabilitet inom och som mig själv, på att jag tror, och tolkar det som om människor i min omvärld tycker jag ser bra ut, och gillar att vara med mig – gillar att prata och interagera mig – och tycker att jag ser bra ut – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att således gå omkring i min värld och hela tiden vara uppmärksam på hur andra tittar på mig, hur andra rör sig i min omgivning, och konstant ha andra människor under uppsikt så att jag alltid ska veta om andra tycker jag ser bra ut, eller att jag ser ful ut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv såsom värdefull, och uppleva mig själv såsom självförtroende, när någon tittar på mig – och jag tolkar blicken och ansiktsuttrycket med vilket någon tittar på mig som om den personen tycker jag ser bra ut – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att hela tiden leva mig själv som självförtroende och inte tillåta och acceptera mig själv att hålla mig själv tillbaka, och vara rädd för att visa, och uttrycka mig själv runt andra människor – eftersom jag är rädd för att de ska tycka att min kropp är ful

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att endast vara bekväm med att visa mig själv, och uttrycka mig själv inför andra människor – när jag är säker på att andra människor tycker att jag ser normal ut, och har en någorlunda acceptabel kropp – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara bekväm med mig själv hela tiden, och ha självförtroende hela tiden – och inte låta mig självförtroende till mig själv vara begränsat och kontrollerat av vad jag tror att andra tror och tycker om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd, och nervös inför att röra mig själv bland andra människor – där jag kan bli sedd – eftersom jag är rädd för att någon ska tycka eller tänka att min kropp inte är särskilt elegant, eller vacker – utan istället klumpig, felformad, och ful

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha en idé inom mig själv av att jag bara kan vara lycklig, och bekväm med mig själv om jag har en kropp som andra tycker ser snygg ut, och vacker – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det finns ingen regel om att jag inte kan vara bekväm med mig själv, och lycklig med mig själv – om jag har en kropp som enligt samhällets normer är ”ful” – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas, och föra mig själv tillbaka hit – och låta mig själv vara avslappnad, och bekväm med och som min mänskliga fysiska kropp – oavsett hur jag ser ut

Självåtaganden

När jag märker att jag ser på mig själv, och på andra människor utifrån hur de ser ut – och jag värderar mig själv eller andra människan utifrån utseendet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att utseendet säger ingenting om människan – om varelsen som är bakom bilden – således åtar jag mig själv att sluta fokusera på det ytliga – och istället se djupet i mig själv och i människorna jag omger mig själv med varje dag

När jag märker att jag skapar min upplevelse av och som mig själv utifrån hur jag tror och misstänker att andra ser mig – såsom antingen att jag upplever mig själv som självförtroende, eller att jag upplever mig själv som värdelös; då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – jag behöver inte vara begränsad och styrd av mitt utseende, och av hur jag tror att andra ser mig – och jag behöver således inte skifta och gå ner och upp i hur jag upplever mig själv – utan jag kan vara stabil här med och som mig själv i varje andetag; således åtar jag mig själv att föra mig själv tillbaka hit – och vara stabil – och tyst inom och som mig själva – och leva här i och som andetaget – och inte definiera mig själv utifrån hur jag ser ut

När jag märker att jag upplever mig själv oroad och nervös inför att människor i min omvärld tycker att någonting är fel med mitt utseende – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det är onödigt och meningslöst att oroa mig själv inför hur andra ser mig, och att jag faktiskt slösar bort mina andetag här – som jag istället hade kunnat använda till att leva och uttrycka mig själv här; således åtar jag mig själv att sluta oroa mig själv inför hur jag ser ut och istället leva här

När jag märker att jag baserar min stabilitet och trygghet inom mig själv på hur jag ser ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – jag kan leva stabilitet och trygghet som mig själv ovillkorligt och utan att min stabilitet och trygghet är beroende av någonting – således åtar jag mig själv att leva stabilitet och trygghet som mig själv utan att låta detta influeras av hur jag ser ut

När jag märker att jag definierar och upplever mig själv som värdefull, och såsom att ha självförtroende – för att jag tror att någon tittar på mig, och tycker jag ser snygg ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det är begränsande att definiera mig själv utifrån hur jag tror andra ser mig – eftersom detta är en väldigt ostabil punkt som kan ändra från ögonblick till ögonblick – således åtar jag mig själv att inte definiera mig själv överhuvudtaget – utan leva andetag för andetag utan att skapa en definition av mig själv

När jag märker att jag inte tillåter mig själv att vara bekväm med mig själv, och uttrycka mig själv ovillkorligt, och utan rädsla – därför att jag är rädd för hur andra ser min kropp – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – det är begränsande att definiera mig själv utifrån min kropp, och att jag kan uttrycka mig själv ovillkorligt, och i fullständig bekvämlighet med mig själv oavsett hur jag ser ut; således åtar jag mig själv att vara fullständigt lugn, och bekväm med min kropp – och uttrycka mig själv i och som mitt andetag och inte oroa mig själv inför hur andra ser mig

När jag märker att jag är rädd för att röra mig själv inför andra människor, visa upp mig själv inför andra människor, därför att jag är rädd för hur andra ska se min kropp – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – jag behöver inte vara rädd för att visa upp min kropp, och jag behöver inte oroa mig själv för vad andra tycker om min kropp – det finns ingen regel, eller lag som säger att rädsla för hur andra ska se mig är en evig, och korrekt upplevelse som jag måste hålla kvar vid; således åtar jag mig själv att uttrycka mig själv obehindrat, fritt, och avslappnat – oavsett hur jag ser ut, och oavsett vad andra tycker eller inte tycker om mig

När jag märker att jag tror, och tänker att jag inte kan vara bekväm med mig själv, och tillfreds med mig själv, om jag inte har en ”bildperfekt kropp” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att detta är en idé som inte stämmer överens med verkligheten – för vem är det som bestämmer att jag inte kan vara tillfreds med mig själv, och bekväm beroende på hur min kropp ser ut? Det är ju jag! Det är ingen universell, och objektiv sanning att jag inte skulle kunna vara bekväm och tillfredställd med mig själv om min kropp är ful – således åtar jag mig själv att vara bekväm, och tillfreds med mig själv oavsett hur jag ser ut – och sluta döma mig själv utifrån vad det är jag ser i spegeln – och utifrån hur jag tror att andra reagerar och ser på min kropp

Dag 154: Jag Är Den Trevliga Typen

Självskriverier

Idag upplevde jag mig själv ganska ostabil, och emotionell. Det som kom upp inom mig flera gånger var rädsla, och nervositet inför hur andra uppfattar mig/ser mig – och inför vad andra tänker om mig; så det är väldigt likt de upplevelser jag arbetat med innan – vilket visar att jag måste gå djupare i min självförlåtelse för att lokalisera och släppa denna punkten.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös, och rädd när jag tror att andra inte är intresserade av vad jag säger – eller gör – och att andra tycker att jag är tråkig, eller ointressant när jag pratar – och att de helst skulle vilja att jag inte uttryckte mig själv alls

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös, och känna mig själv ängslig när jag pratar med andra – i rädslan och ångesten för att jag säger, gör, eller agerar på något sett som kommer få en annan att känna sig själv utanför – samt frustrerad och irriterad på mig; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, och rädsla inför att agera, eller uttrycka mig själv på ett sådant sätt att en annan uppfattar mig som om att jag ignorerar denne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara nervös inför hur andra uppfattar mig, och när jag uttrycker mig själv – vara rädd för att uttrycka mig själv utan att först göra en beräkning inom mig själv hur det kan tänkas att andra människor kommer uppfatta, och känna om mig beroende på vad jag säger eller uttrycker

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, och nervositet inför att slappna av när jag är med andra människor – och inför att sluta oroa mig själv inför vad andra människor känner, upplever, tycker eller tänker om mig – i rädslan för att om jag slutar oroa mig, och slutar att försöka att ta reda på – och vara steget före i det att jag alltid ser till att andra människor gillar mig, och har en positiv upplevelse runtomkring mig; att andra då kommer ogilla mig och se på mig med oblida ögon och tycka att jag är en negativ människa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara besatt av att fundera på, och känna efter – och tänka på hur andra människor kan tänkas reagera, och uppleva mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla mig själv tillbaka – och vara rädd för att uttrycka mig själv ovillkorligt, och utan att tänka efter – i rädslan för att detta kommer göra så att andra människor ser ner på mig, och börjar ogilla att vara runtomkring och tillsammans med mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att en annan människa ska bli arg, eller frustrerad på mig – och skapa mig själv såsom en karaktär/personlighet som alltid har kontroll på omgivningen genom att jag alltid utstrålar en positiv, givmild, och trevlig karaktär som alltid tar alla människors behov, och upplevelser i beaktande

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna rädsla och ångest inför att uppfattas av andra såsom att vara otrevlig, missgynnsam, och ointresserad – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa mig själv, och hålla mig själv tillbaka – och förändra mitt uttryck av och som mig själv – för att vara säker på att andra människor alltid kommer tycka om mig, och alltid kommer känna att jag är en trevlig – positiv och närande människa att vara runtomkring

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att inte längre bry mig om hur mitt uttryck av och som mig själv kan influera, och styra andra människor – alltså inte längre oroa mig själv för att andra människor kan ta illa upp, känna sig träffade, och sårade – om jag uttrycker mig själv naturligt och avslappnat här i och som min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att värdera mig själv utifrån hur mycket jag tror andra människor tycker om mig – och hur mycket jag tror att andra människor värderar det som en positiv och trevlig upplevelse att vara i närheten utav mig – att interagera, och prata och kommunicera med mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mig beroende av vad jag tror att andra tycker och känner om mig – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att uttrycka, och röra mig själv ovillkorligt – och inte göra mig själv beroende till någon annan människas upplevelse av sig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att jag inte är värd någonting – och att det är någonting som är fel med mig – när andra människor inte ger mig någon uppmärksamhet av den formen att de ler åt mig, och att de talar med ljusa och positiva röster – såsom att de låter glada för att träffa mig; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mig beroende av vad andra människor tycker om mig, eller rättare sagt – vad jag tror att andra människor tycker om mig – för att jag ska uttrycka mig själv, röra mig själv, och interagera här ovillkorligt – och glädja mig åt mig själv i och som ögonblicket

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara känslig inför kritik, och känslig inför vad jag tror att andra människor tycker om mig – och om det verkar som om någon inte gillar mig, eller tycker det är roligt att vara med mig – att genast ta det personligt, och känna det som om detta är ett personligt misslyckande från min sida – eftersom jag tydligen borde få denna människan att tycka om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se det som ett misslyckande från min sida när människor inte verkar känna och uppleva sig själva bekväma, lugna, och glada runtomkring mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja ta an rollen – och karaktären av att vara den ”trevliga typen” – som står i mitten av all uppmärksamhet och är igenkänd och uppskattad av alla – i tron att om jag hade kunnat vara den där typen i mitten av all uppmärksamhet – att jag då hade kunnat uppskatta mig själv mer, och känna det som om att mitt liv var bättre – och mer givande än vad jag upplever det som nu

Självåtaganden

När jag märker att jag blir nervös, och rädd därför att jag tror – och känner att andra inte är intresserade av mig när jag uttrycker mig själv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns absolut ingenting rationellt i att frukta att andra inte är intresserade av mig – eftersom det är ingenting som kan skada, eller påverka mig; således åtar jag mig själv att helt enkelt fortsätta att uttrycka mig själv – och att inte ta någon notis om denna rädslan – att helt enkelt bara gå igenom den och släppa den

När jag märker att jag blir nervös, och ängslig inför att någonting jag gör, säger, eller uttrycker får någon att känna sig ignorerad, utfryst, eller utanför – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att hur andra upplever sig själva är inte mitt problem – och att känna sig utfryst, eller utmobbad – eller dylikt är en egenskapad upplevelse som inte har någonting att göra med någon annan än själv; således åtar jag mig själv att uttrycka mig själv här i och som självuppriktighet, och stabilitet – och helt enkelt förbli densamma och sluta oroa mig för hur mitt uttryck influerar och påverkar andra i min värld

När jag märker att jag är nervös inför att uttrycka mig själv ovillkorligt, och utan att tänka efter – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att om jag tillåter och accepterar mig själv att oroa mig – och vara räd inför hur andra uppfattar mig så kommer mitt liv bli VÄLDIGT tråkigt – och framförallt fyllt av självkompromiss; sålådes åtar jag mig själv att uttrycka mig själv ovillkorligt och inte på förväg försöka planera hur jag vill att andra ska uppleva mitt uttryck av och som mig själv – utan bara uttrycka mig utan någon i förväg skapad plan

När jag märker att jag känner mig rädd inför att slappna av, koppla av och bara vara mig själv – i rädslan för andra då inte längre kommer tycka om mig; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är ju inte på något sätt värt att offra mig själv såsom naturligt självuttryck för att andra ska tycka om mig – utan jag är värd att få vara mig själv och att få uppleva mig själv bekväm med mig själv; således åtar jag mig själv att andas, och att stå stabil i och som min kropp – och att vara i denna världen, men inte av denna världen – och alltså inte låta mig själv bli borttappad och uppjagad av förhållanden, och diverse dramatiska problem – utan istället förbli här såsom andetaget lugn och stilla

När jag märker att jag funderar på, och undrar över hur andra människor kommer uppfatta mig – och se på mig – och hur andra människor uppfattar och ser på mig; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns absolut inget substantiellt värde att hämta i att få andra att tycka om mig – eftersom en dag kommer jag att DÖ – och då kommer alla förhållanden jag skapat genom att vara snäll att försvinna – och jag kommer inte vara någonting eftersom hela mig själv vara uppbyggd av en fejk personlighet av att jag är snäll; således åtar jag mig själv att i varje ögonblick träna mig själv på att vara mig själv – och leva autencitet – och egenvärde – genom att uttrycka mig själv här som mitt andetag och sluta söka efter andra att acceptera och tycka om mig

När jag märker att jag är rädd för att inte ha kontroll över min omgivning – och att jag försöker kontrollera min omgivning genom att utstråla en positiv, givmild, och trevlig karaktär – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns inget att frukta i att släppa kontroll – det värsta som kan hända är att jag DÖR vilket ändå kommer att hända – det är oundvikligt – så varför då frukta detta? Således åtar jag mig själv att leva här och släppa behovet av att försöka kontrollera min värld i och som rädslan för att om jag inte gör detta så kommer jag att dö – och istället åtar jag mig själv att leva självförtroende, och självtillit här – och hantera de situationer som dyker upp utifrån en utgångspunkt av att skapa och manifestera det som är bäst för alla

När jag märker att jag upplever rädsla och ångest inför att uppfattas av andra såsom att vara otrevlig, missgynnsam, och ointresserad – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att om jag baserar mitt uttryck av mig själv på basis av att andra ska tycka om mig, och gilla vad jag säger – så kommer jag kompromissa mig själv – och således förstår jag att för att verkligen vara kraftfull och ha effekt i detta livet så måste jag stå upp inom och som mig själv – ENSAM – och oavsett vad slags respons jag tilldrar mig utifrån; således åtar jag mig själv att leva, och gå detta livet utan att låta mig motiveras, eller styras av vad andra tycker – eller inte tycker om mig – och således leva egenvärde – och självmotivation

När jag märker att jag är rädd för att inte längre hålla kvar vid min rädsla inför att uttrycka mig själv ovillkorligt – och utan att ”tänka efter” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att denna oron jag har inför att andra upplever sig själva negativt runt mig om jag tillåter mig själv att släppa loss, och vara mig själv – är fullständigt onödig, och fungerar endast att hålla mig själv tillbaka och nertryckt inom och som mig själv; således åtar jag mig själv att stå upp inom och som mig själv och att leva utan rädsla – utan nervositet – och utan att vara rädd för hur andra upplever sig själva när jag uttrycker mig själv

När jag märker att jag värderar mig själv positivt – och ser på mig själv såsom en bra och värdefull människa för att andra verkar tycka om att interagera, kommunicera, och vara med mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att om jag tillåter och accepterar mig själv att definiera, och se mig själv utifrån vad jag tror att andra tycker om mig – då begränsar jag mig själv något ofattbart – och jag gör mig själv i princip en slav till andra människor; således åtar jag mig själv att sluta definiera, och se mig själv utifrån vad jag tror – att andra tror och tycker om mig – och istället uttrycka och röra mig själv HÄR i och som mitt andetag – en och jämlik

När jag märker att jag baserar mitt värde – hur bra jag är – hur duktig jag är – och hur lyckad jag är – utifrån hur jag känner det som om andra bemöter mig; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att så länge min upplevelse av mig själv på något sätt är i förhållande till en annan – då är jag en slav – och således åtar jag mig själv att inte definiera mig själv i förhållande till en annans upplevelse av sig själv utan istället uttrycka mig själv ovillkorligt – och utan rädsla – i varje ögonblick

När jag märker att jag tar det personligt – eftersom jag tror att en annan inte tycker om att vara med mig, eller kritiserar mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag begränsar mig själv något ofattbart när jag tillåter och accepterar mig själv att ta saker och ting personligt – eftersom jag tror att det andra människor säger, upplever och gör i och som upplevelser och emotioner handlar om mig – när det rent faktiskt handlar om de själva – och vem de är inom och som sig själva; således åtar jag mig själv att sluta vara rädd – och känslig inför hur andra upplever sig själva – och istället öva mig själv på att stå stabil och orubblig här i och som andetaget

När jag märker att jag känner och upplever det som om att jag misslyckas, när andra människor inte verkar uppleva sig själva lugna, bekväma, och glada runtomkring mig – och jag inte verkar vara i centrum för allas uppmärksamhet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – varför ska jag se det som ett misslyckande så fort alla inte verkar ha en emotionellt positiv upplevelse runtomkring mig? Vad finns det för sunt förnuft i en sådan idé? Jo just det – ingen överhuvudtaget; således åtar jag mig själv att sluta tro att jag måste vara en husslav till andras emotionella upplevelser – och jag åtar mig själv att istället stå och uttrycka mig själv stabil och orubblig inom och som mig själv – här såsom andetaget

Dag 134: Den Eviga Förloraren

Självskriverier

Idag ska jag skriva om begäret att hävda mig själv. Detta begär dyker upp i ögonblick när det är någonting som jag har sagt, eller gjort – som jag hoppas ska vara och bli uppfattat som korrekt av andra – men sedan visar det sig att vad jag sa inte var korrekt, och inte heller uppfattas så av andra. Då blir jag arg – jag spänner mig själv, och känner det som att jag misslyckats fatalt – och att jag helst inte borde öppna munnen och säga någonting igen överhuvudtaget.

Detta ska jag korrigera – och stoppa genom att applicera självförlåtelse samt självkorrigerande åtaganden.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja hävda mig själv, och visa mig själv inför andra såsom att kunna saker och ting – veta saker och ting – och ha stor erfarenhet om saker och ting – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det gör mig mer värdefull, och viktig om jag har mycket kunskap om omvärlden – och om jag kan rabbla upp en mängd olika faktum och vara korrekt i all min kunskap; istället för att se, inse och förstå att denna färdighet – inte har någonting att göra med egenvärde, eller självstabilitet – utan endast är en sorts ego-boost – som jag tillåtit och accepterat mig själv att tro är en integral och viktig del av vem jag är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka erkännande av andra människor genom att prata om saker och ting – som jag hoppas att när jag pratar om detta – att de ska erkänna mig såsom att vara intelligent, och smart – och tycka att jag är bra och nyttig att lyssna på – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att så fort jag har fel – så fort jag inte vet – eller så fort någon annan vet mer än mig – att genast reagera och uppleva mig själv som en förlorare, och som att jag har gjort bort mig själv och inte längre kan medverka i och som denna världen – eftersom jag helt enkelt gjort ett stort misstag; istället för att se, inse och förstå – att detta misstag endast existerar i mitt huvud – såsom en idé och en projektion – och faktiskt inte existerar på riktigt – för på riktigt är jag här såsom min mänskliga fysiska kropp – här såsom mitt andetag – och det finns ingen objektiv och korrekt – synbar – upplevelse av att jag faktiskt misslyckats eller gjort mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag inte har rätt – eller när jag inte vet – att definiera, och se mig själv som ett misslyckande – och som underlägsen andra människor – och som att jag gjort bort mig själv, och förlorat den där bilden – och idén av mig själv som jag försökte visa utåt av att jag är en speciell och cool människa – som alltid har rätt – och som alltid vet – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv i förhållande till en bild – och att skapa mig själv i förhållande till en bild – och att tro att jag måste ha en bild av mig såsom att jag har rätt – för att jag ska kunna vara nöjd med mig själv och stabil inom och som mig själv

Självåtaganden

När jag märker att jag rabblar upp information, och diverse faktum – och kunskap – och jag i detta definierar mig själv som denna färdigheten genom att tänka ”shit vad jag är bra” – och ”kolla vad andra tycker jag är duktig” – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det jag upplever i förhållande till min färdighet inte är en riktig – korrekt – och objektiv bild av verkligheten utan endast är en subjektiv idé jag skapat inom och som mig själv i förhållande till att rabbla upp kunskap, och information, och diverse faktum – och således åtar jag mig själv att inte definiera mig själv i förhållande till vad jag gör – och hur jag gör det – att inte tänka att bara för att jag kan rabbla upp denna informationen är jag bättre än andra – utan istället förbli här såsom min kropp – såsom mitt andetag – en och jämlik

När jag märker att jag tänker att jag är ett misslyckande – och att jag är dålig, och underlägsen – för att jag gjort ett visst misstag – sagt fel information, eller inte kunnat rabbla upp viss kunskap – då stoppar jag mig själv, tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att denna upplevelse inom mig själv av att vara misslyckad inte är en korrekt och objektiv bild av verkligheten – det är en idé, en fiktion – någonting som jag skapat i mitt huvud och VALT att vara verklighet; således åtar jag mig själv att VÄLJA OM och att leva HÄR en och jämlik med mitt andetag – där om jag gör ett misstag – om jag säger fel information – att jag inte skapar en upplevelse av mig själv på grund av detta utan helt enkelt förblir här – och INTE gör ett stort problem av det hela

När jag märker att jag tänker, och upplever att jag är ett misslyckande – och underlägsen andra människor – eftersom andra nu inte längre tror att jag är cool, och speciell – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag INTE är en bild – jag är mer än en bild – nämligen en fysisk varelse här – som andas och finns PÅ RIKTIGT i varje ögonblick – varför det är helt absurt att sabotera min upplevelse av mig själv på grund av jag i ett föregående ögonblick inte kunde presentera en sådan bild av mig själv som jag hoppats kunnat presentera; således åtar jag mig själv att inte sätta något värde på hur jag uppfattas utåt – och på vilken sorts bild jag antar, och tror att andra ser om mig – eftersom jag är MER än en bild – nämligen en fysisk och interaktiv människa – här i och som varje ögonblick – och således åtar jag mig själv att istället för att oroa mig själv för hur bilder uppfattas av andra – att istället leva och uttrycka mig själv hur – FULLT UT – i och som varje ögonblick