Tag Archives: segra

Dag 346: Konsten Att Angöra En Tentamen

Idag skrev jag en tentamen och blev väldigt nervös. Denna nervositeten kom inte upp omedelbart när jag började skriva, ut kom smygande, och blev först intensiv när jag märkte att vissa frågor i min tentamen var komplicerade, och innehöll sådant som jag inte omedelbart visste svaret på. Alltså, när det fanns en sannolikhet att jag skulle misslyckas, det var jag då jag började bli nervös.

Om jag tittar närmare på vilka tankar som rörde sig inom mig, kan jag se att det var framförallt en som låg bakom nervositeten: ”Vad händer om jag inte klarar det, kommer jag någonsin att lära mig det här, eller är det för svårt för mig? Har jag lagt ned tid på den här kursen i onödan?” – Nervositeten handlade alltså i grund och botten om hjälplöshet och rädslan inför att stå maktlös och inte kunna ta mig igenom kursen hur mycket och kraftfullt jag än försöker och driver mig själv.

Jag pratade med min partner om denna punkt, och hon noterade att jag nästan aldrig brukar lyckas med mina tentamina, men att jag trots det nästan alltid är väldigt nervös. Jag håller med om att den nervositeten jag upplever faktiskt inte är befogad, för det är nästan obefintligt att jag inte skulle klara mig igenom mina prov, men trots det blir jag ändå nervös. Alltså, nervositeten har ingenting med provet att göra, den har ingenting med min förmåga att studera att göra, den har att göra med en idé jag skapat av mig själv, där jag ofta förväntar mig att jag ska misslyckas, och tror att jag inte ska kunna klara av utmaningar i min verklighet, trots att jag nästan alltid gör det; det handlar om självkännedom och självtillit – ord som jag ser att jag måste utforska och titta djupare på så att jag kan låta mig själv en gång för alla släppa taget om denna nervositeten och misstron mot mig själv.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i nervositet när jag står inför en utmaning som jag inte vet om jag kommer att lyckas med eller inte, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att automatiskt reagera i nervositet, stress och ångest när jag inte har full kontroll över en situation, och jag inte vet precis hur jag ska hantera situationen för att skapa ett positivt utflöde

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös och ångestfylld när jag står inför en utmaning i min värld där jag måste handla snabbt, och effektivt, och jag måste skapa någonting, eller klara av någonting inom en viss tidsram, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig pressad, och ångestfylld när en utmaning, en punkt i mitt liv ska handhas inom en viss tid, och ett visst resultat ska nås inom denna tiden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé om mig själv att jag misslyckas vanligtvis, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid ett minne, när jag var liten och gick i skolan, och jag gjorde ett matteprov, som jag inte lyckades gå igenom tillräckligt effektivt, och jag började gråta, och känna mig misslyckad, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att utifrån detta minnet definiera och se mig själv såsom att inte vara effektiv, och inte vara stabil i förhållande till att hantera utmaningar och åtaganden som ska göras inom en viss tidsram

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös inför att jag ska missa information, inför att jag ska missa viktiga aspekter, och inför att jag inte ska klara av att svara på, eller hantera den situationen som jag befinner mig i, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att stressa upp mig själv, bli nervös, och ångestfylld, istället för att låta mig själv ta den tiden som jag behöver, för att gå igenom, och för att etablera till mig själv ett svar, och etablera för mig själv ett sätt att hantera situationen, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte andas, föra mig själv tillbaka hit, och se, inse och förstå att jag är mer effektiv när jag låter mig själv lugna ner mig själv, och vara metodisk, och låta information smälta innan jag tar ett beslut och agerar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv såsom en svag människa som inte hanterar pressade och utmanande situationer särskilt väl, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att det är någonting fel på mig, och att jag inte kan ändra denna upplevelse av nervositet, eftersom den är så pass grundmurad, och så pass totalt inkörd i vem jag är, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att acceptera denna personlighet, och denna karaktär, istället för att jag tillåter mig själv att gå ut ur denna personlighet, och skriva, applicera självförlåtelse, och motivera mig själv till att göra grundarbetet, så att jag således kan komma ut ur denna karaktär och låta mig själv gå igenom utmanande och svåra situationer, pressade lägen, utan att jag går in i nervositet och ångest, och rädsla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att jag inte kan ändra denna nervositet eftersom den är alltför stark, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå, att anledningen till varför jag har problem med att ändra på denna karaktär, är därför att jag inte gått tillräckligt djupt, för att se exakt var och hur jag låtit mig själv skapa mig själv som denna karaktär, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte fråga mig själv, vad är det jag får ut av att vara nervös? Varför är det jag vill hålla kvar vid att vara nervös?

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja hålla kvar vid nervositet eftersom det ger mig en positiv kick, och känsla av spänning, och fungerar som ett avbrott från min vardag, som jag annars upplever såsom väldigt tråkig, och ofullständig, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja, och se fram emot att bli nervös då och då, eftersom det uppstår en slags känsla av närvaro, och att allting sker, och händer här, och att jag är i stormens öga så att säga, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag kan leva, motivera, och styra mig själv i mitt liv, utan att jag för den sakens skull måste bli nervös

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte låta mig själv skapa ett fullständigt, fullgörande liv, ett liv där jag är här i varje ögonblick, där jag är här i varje andetag och gör vad som ska göras, och där jag således inte måste ha diverse emotionella droger för att uppleva mitt liv såsom att vara värt någonting, och ha spänning, äventyr, och upphetsning, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas, och ta mig själv tillbaka hit till och som min mänskliga fysiska kropp, och öva mig själv på att leva ett fulländat och fullgörande liv i varje ögonblick, genom att vara här med mig själv fullständigt, och tillfullo ta del av varje ögonblick som kommer in i min närvaro

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös, och ängslig inför att leva ett liv utan nervositet, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro, och tänka att ett liv utan nervositet, eller ångest, inte är händelserikt, det innehåller ingen fart eller fläkt, utan det är istället en slags död, där ingenting händer, där ingenting sker, och där ingenting rör på sig såsom jag skulle vilja och önska att det gör, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av emotioner för att motivera mig själv, och röra mig själv i mitt liv

Självåtaganden

När jag märker att blir nervös, och ängslig, när jag står inför en utmaning, då stoppar jag mig själv, jag andas och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att jag kan gå igenom denna utmaning, och denna situation utan nervositet, och utan ängslan, således åtar jag mig själv att andas, och stabilisera mig själv i min kropp, lugna ner mig själv, och sedan hantera situationen efter bästa förmåga utan att vara ängslig, stressad eller nervös

Jag åtar mig själv att släppa taget om denna nervositet och förstå att den inte gör mitt liv mer fulländat, mer givande och exalterande, utan allt den gör är att vara i vägen för mig att verkligen leva och uttrycka mig själv i mitt liv och stå som stabilitet och vara effektiv i min dagliga applikation av mig själv i min verklighet och värld

Dag 56: Att Tävla!

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tävla med andra genom att visa hur mycket positiv energi jag upplever och känner inom mig själv, och tänka att om jag upplever mest positiv energi, då är jag bäst, och då vinner jag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jämföra mig själv med andra människor i fråga om hur mycket positiv energi jag upplever, och tänka att jag måste vinna över andra människor, och uppleva mest positiv energi, i tron att om jag inte upplever positiv energi inom och som mig själv, att tro att jag då förlorar och att jag inte är värd någonting

Jag förlåter mig själv att tillåtit och accepterat mig själv att tävla med andra människor genom att subtilt jämföra mig själv med andra i fråga om pengar, kläder, förhållanden, och kompisar – och göra mina handlingar, mina ord, och mina beslut enbart utifrån denna utgångspunkten av att vilja visa andra människor att mitt liv, och min upplevelse av mig själv är bättre än deras, och mer värd än vad deras upplevelse av sig själv är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jaga efter förhållanden, och jaga efter att uppnå ett sådant förhållande, en sådan position som jag vet att andra människor vill ha, för att på så vis kunna få andra avundsjuka på mig, och därigenom känna mig själv lyckad, och överlägsen andra – istället för att tillåta, och acceptera mig själv att inse, se och förstå att denna tävlingen bara begränsar mig, eftersom inga beslut jag tar är för mig, och som mig – utan endast för att vinna

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka imponera på andra människor med mina kläder, och mitt utseende

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja imponera på andra människor med hur min partner ser ut, och hur mina vänner ser ut – och hur många vänner jag har

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja visa människor att mitt liv är ovanligt, och extraordinärt, och att jag har fått en vinnande lott i mitt liv – och att jag upplever någonting ”utöver det normala”

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja att andra människor ska tänka att jag är lyckligare, och bättre än dem

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att istället för att leva här, och inte oroa mig för denna tävling som pågår i samhället, ge hela mitt liv, och hela min varelse åt processen, och projektet att vinna – varför jag get upp allt av mig själv bara för att få andra att tycka att jag är bäst

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa förhållanden med kvinnor för att få andra män att bli avundsjuka på mig, och se mig som en vinnare, som är bäst

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skaffa vänner utifrån utgångspunkten av att få andra människor att bli avundsjuka på mig, och tänka att jag har många kvinnor, och att jag är bäst

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att träna, och äta utifrån utgångspunkt att skapa en ”snygg kropp” för mig själv, så att andra ska bli avundsjuka, se mig som en vinnare, och definiera mig som bäst

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge hela mitt liv åt projektet av att få imponera på andra människor, och visa att jag är bäst, att jag har mest på gång, att mitt liv är mest innehållsrikt, att jag är mest intelligent – att i allt jag gör, aldrig göra någonting för mig själv – utan istället göra det för att vinna och vara bäst

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att glömma bort mig själv, och förbise mig själv totalt, eftersom jag varit helt inriktad på att vinna, och vara bäst – och få andra att bli avundsjuka på mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja uppleva energin av att vara överlägsen, och av att känna mig som en vinnare – och helt, och totalt överge sunt förnuft för att få uppleva denna energin – istället för att se, inse och förstå – att det är ju bara en jäkla positiv energi och inget mer än så – det finns absolut ingen anledning att låta en sådan energi styra mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja ha mest pengar av alla människor, för att kunna känna mig bäst, och mest lyckad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag går på stan med min partner, att vilja kunna visa upp min partner inför andra, och få andra att tycka att min partner är ”vacker, och svårfångad” så att jag kan känna mig själv speciell, och som en vinnare

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att studera, och försöka få höga betyg för att kunna känna mig själv bäst, och som en vinnare

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte tillåta mig själv att vara med någon som jag tycker om, och inte behöva vinna – och studera på ett sätt jag tycker är effektivt – och inte behöva vinna – och alltså leva ett enkelt och bekvämt liv där inte min hela existens går ut på att vinna

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta hela min existens, och hela mitt liv gå ut på att vinna – på att bli bättre på att vinna – och på att undvika att förlora

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att det inte finns någonting mer än att tävla, och att vinna – och tro att om jag tar bort denna tävling från mitt liv att det då inte finns någonting kvar att leva för – istället för att se, inse och förstå att jag har missat mig själv – eftersom jag fortfarande finns kvar här i varje andetag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att börja spela gitarr för att vinna

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att prata med mina kompisar om desteni, och vad jag lärt mig i desteni, för att känna mig överlägsen, och vinna

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta beslut som är korkade, och som inte är effektiva överhuvudtaget, för att vinna, och för att känna mig överlägsen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att aldrig leva för att skapa någonting som är bäst för alla – och tro att jag inte kan ändra mig till att leva utifrån en sådan utgångspunkt, i tron att allt jag är, och allt jag är kapabel till är att tävla, och att vilja vinna

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli uppfostrad, och hjärntvättad till att alltid vilja vinna, vara bäst, och utmärka mig själv såsom att vara speciell och ”utöver det vanliga”

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli uppfostrad och hjärntvättad till att tro att livet är en tävling, och att den största skammen är att förlora denna tävling

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå att jag slösar bort min tid här, att jag slösar bort mig själv, att jag slösar bort att leva, genom att hela tiden tävla, försöka bli något, försöka vara något, försöka, och försöka – hela tiden utifrån utgångspunkt av att bli sedd och vinna – istället för att tillåta och acceptera mig själv att säga – fuck denna tävling – nu ska jag göra det i livet jag finner roligt, stöttande, och det som kommer leda till en värld som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att säga fuck denna tävling som pågår i samhället, fuck denna tendens inom mig själv att vilja tävla och bevisa mig själv gentemot andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte leva mitt liv, utan istället jämföra mitt liv med andras liv, och tänka och fundera på hur andra kan tänkas uppleva sitt liv, och hur mycket energi andra kan ha sina liv, och hur lyckade andras liv är

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta bort alla idéer och upplevelser inom och som mig själv av vad som är viktigt, och vad som är värde – och tro att det som är viktigt, och det som är värde är att vinna – är att jämföra mig själv med andra, och i denna jämförelse kunna se och definiera mig själv såsom att vara bättre än andra

Jag åtar mig själv att sluta tävla och stå upp här som mitt andetag

Jag åtar mig själv att inte längre sträva efter att vinna, utan istället göra något med mitt liv där jag faktiskt gör någonting för och som mig själv, och inte för att vinna – eller bli bättre i jämförelse med någon annan

Carema Care Är En Spegel Av Vår Egen Natur

I en liten sidnotis i tidningen 18 minuter kan man fredag den 23 december läsa:

”Carema Care uppmanar anställde att tävla om hur mycket de kan spara in på äldres mat, inkontinenshjälpmedel och förbrukningsartiklar. Spelet, men också politikernas agerande, kritiseras från Kommunals ordförande.”  TT

Det faktum att vårt nuvarande pengasystem är ineffektivt och omänskligt stirrar oss varje dag i ansiktet, det är synbart överallt, att vårt nuvarande system inte fungerar – trots det fortsätter vi ändå att leva i och bejaka vårt nuvarande pengasystem – varför?

Det finns många anledningar, men en av de huvudsakliga är den att vi tror det är omöjligt att förändra vårt nuvarande system – vi tror att det inte går, att vår värld är byggd med något slags bepansrat stålmaterial som det helt inte går att kontrollera – men är det verkligen så? Går det verkligen inte att förändra vår värld? Eller, är det verkligen vår värld vi måste förändra, eller kanske vi ska börja med att titta någon annanstans först?

Den första frågan vi bör ställa oss är, varifrån kommer världen?  Varifrån kommer politiken, polisen, kommunen, Carema Care, kapitalismen och konsumenten – vem är det som har skapat allt detta?

Svaret är att, det har vi själva gjort – vi är själva grundstommen, orsaken, och fundamentet till denna verklighet – varje system vi ser i världen – varje företag – varje människa – i allt är vi delaktiga.

Men hur är det möjligt att vi kan vara delaktiga i allt som är här? Hur kan vi ha något som helst ansvar för vad politiker gör, eller att det finns ineffektivt pengasystem som löper amok? Svaret är enkelt – eftersom vi tillåter det, eftersom vi spelar med i samma spel, eftersom vi agerar utifrån den utgångspunkt vilken ligger till grund för alla dessa system och manifestationer – överlevnad.

Ja – alla – exakt alla människor agerar och lever utifrån principen om att de själva ska överleva – vi är överlevare och det är utifrån den utgångspunkt vi skapar vår värld. Vi ser till att vi har pengar, att våra nära och kära har det bra, vi ser till att beskydda vår familj och bejaka våra intressen – men bryr vi oss någon gång om kollektivet? Nej – aldrig – vi existerar enbart för vårt eget höga nöjes skull, eller rättare sagt, för vår egen låga rädslas skull.

Så – den värld vi ser – såsom t ex Carema Cares uttalande, som vittnar om vinstinressets totala hänsynslöshet och råhet – är oss själva; vi ser oss själva såsom den samlade konsekvensen av våra handlingar. I generationer har vi agerat utifrån överlevnad, för att överleva skapade vi företag, för att överleva strävade vi efter att öka våra vinster – och idag sitter vi här med vår skapelse, det som vi genom att vi agerat utifrån överlevnad och rädsla skapat.

Hur förändrar vi då världen?

Vi måste först och främst förändra oss själva. Det är steg nummer ett. Vi måste se till att vår utgångspunkt, den principen vi lever utifrån, inte är överlevnad, rädsla och självintresse – för så länge den är det kommer vi enbart att återskapa en värld där vinstintresse och pengar går framför liv. Vi måste helt enkelt stå upp som ett exempel på att en ny värld är möjlig, och leva det exemplet tills en ny värld är här, våra handlingars samlade konsekvens blir då istället för ett system av slaveri och lidande – himlen på jorden, eftersom denna gång tas våra handlingar utifrån principen om vad som är bäst för alla – och inte bara vad som är bäst för oss själva.

Sålunda – Carema Care är en reflektion av de som vi har tillåtit oss själva att leva och existera som – överlevnadsrobotar – vill vi ha en förändring måste vi förändra vår utgångspunkt – ifrån mig till oss – ifrån jag till vi – vad som är bäst för kollektivet och gruppen måste ges företräde framför individens begär och nycker.

Undersök jämlikt med pengar – undersök processen till självuppriktighet – acceptera inte dig själv eller världen som den är – nöj dig inte med en värld som inte är perfekt – vi väljer vilken sorts verklighet vi vill leva i – varför då välja en som inte är perfekt?

När Pengar Blev Viktigare Än Liv

Vi lever i en vardag där den mängd pengar du har anger om du ska få leva eller dö, svälta eller äta, vara klädd i nya kläder eller gamla kläder, vara sjuk eller frisk – vi lever i en vardag där du inte får någonting, utan att offra någonting. Vi lever i en vardag där du måste offra dig själv för att kunna överleva, offra din tid, offra dina intressen, offra din moral, offra din karaktär – eftersom konsten att tjäna pengar kräver att du inte tillåter någon som helst medlidande eller ärlighet. Du måste existera och leva som en lögn för att få tillgång till pengar.

För att få överleva, för att få tillgång till pengar, måste vi kompromissa oss själva, vi måste le när vi inte vill le, vi måste skratta när vi inte vill skratta, vi måste ägna oss åt saker och ting som inte har någon relevans, eller värde för oss själva, eller andra människor överhuvudtaget – enbart för att tjäna pengar. Vi är, i grund och botten, slavar, utan någon som helst frihet att uttrycka oss själva, och leva som vi vill.

Frågan som vi måste ställa oss själva är: ska vi acceptera vårt liv, och livet för resten av alla människor att vara på det här sättet? Ska vi acceptera en värld som inte är himlen på jorden?

Själv kommer jag inte acceptera någonting mindre än himlen på jorden, det är den värld jag vill leva i, och enbart den världen jag kommer att acceptera – vårt nuvarande kapitalistiska, konsumentsystem går inte på något sätt att tolerera – att människor inte har tillgångar att tillfredställa sina mest basala och grundläggande behov är inte acceptabelt – det är faktiskt, i klarspråk, mord.

Vårt nuvarande pengasystem såsom det existerar gör oss alla till mördare, eftersom vi tillåter och accepterar ett system att existera som inte stödjer människor, utan som istället stjälper människor, lämnar dem utan mat och dryck, utan kläder och värme, utan medicin och vård, ett hänsynslöst och brutalt system som inte överhuvudtaget värderar liv som någonting av värde – utan enbart pengar är av värde.

Och självklart kan vi inte anklaga systemet, eftersom systemet bara reflekterar tillbaka till oss själva, såsom vi tillåter oss själva att existera och leva – det är vi som blivit totalt besatta av pengar, besatta av upphetsningen att äga, besatta av begäret att konsumera, besätta av rädsla och ångest att vår granne, eller någon annan ska ta våra tillgångar ifrån oss – detta är vad vi tillåtit oss själva att bli.

Varför lever vi inte sann moral? Vad är sann moral? Färdigheten att leva i hänsynstagande av andra, att se andra som en själv, och ge till andra såsom man själv vill ta emot – att inte göra och handla utifrån girighet och begäret av att äga, men istället agera på ett sätt så att man är stolt över sig själv. Det är moral – det är att leva på ett utvecklat och intelligent sett, men som kan ses är det inte många som lever på ett sådant sett idag.

Istället har färdigheten att tjäna pengar getts högre värde än färdigheten att vara sanningsenlig, färdigheten att dra andra bakom ljuset har getts högre värde än färdigheten att i varje andetag, vara medveten om ens ord och handlingar – vara medveten om hur ens ord och handlingar influerar ens omgivning, och i en sådan insikt agera på ett sett som stödjer, och assisterar ens omgivning. Pengar har blivit den sak genom vilken vi värderar vår verklighet och oss själva, istället för att se pengar som ett sett att kommunicera, och fördela de tillgångar som finns på denna jord.

Pengar används idag för att rättfärdiga ojämlikhet och lidande, vi säger att ojämlikhet existerar eftersom jämlikhet inte är en möjlighet, med tanke på människans giriga natur, och med tanke på att pengar inte kan fördelas exakt lika mellan alla – men detta är lögner och rättfärdiganden. Vi kan förändra oss själva, och vi kan administrera världens resurser efter de behoven som finns, precis som att vi kan med enkelhet se vilka av våra handlingar och levnadssätt som faktiskt stöttar, och vilka som skadar.

Vi har accepterat vårt dagliga liv till att vara en kamp för överlevnad, och en strid om resursers, men så behöver inte vara fallet – vi är skapare – vi är kapabla – och vi är värda en ny värld, en värld som är himlen kommen till jorden, vari vi alla kan ha roligt och uttrycka oss själva, vara fria att leva som vi vill, inte längre slavar till våra begär, rädslor, och framförallt pengar – men istället hängivna till liv, till jämlikhet, och till principen om vad som är bäst för alla.