Tag Archives: själv

Dag 363: Lita På Mig Själv Och Inte På Pengar

För några dagar sedan lämnade jag in en skoluppgift över internet. Det var i god tid innan deadline, och jag hade varit mycket mån om att se till att vara klar i tid. Men idag när jag gick in och kontrollerade min inlämning såg jag med ve och fasa att inlämningen inte hade gjorts korrekt. Min inlämning hade fortfarande status ”utkast” – och i det ögonblicket hade jag en kraftfull upplevelse av skräck som sköt upp från min solarplexus.

Varför är det då jag reagerar så starkt på detta? Av vad jag kan se har det med överlevnad att göra, eftersom kursen som jag tar har i syfte att garantera mig ett jobb efter examen, och om jag inte tar den minskar det markant mina möjligheter att säkra ett arbete. Det finns alltså en direkt koppling mellan jobb, pengar, och framtid, samt till förhoppningen om att jag ska få kunna fortsätta att gå denna kurs, och få ut ett bra betyg.

Framför mig ser jag det dramatiska ”värsta scenariot” spelas ut, hur jag skulle misslyckas med att få ett jobb, misslyckas med att uppnå finansiell säkerhet och trygghet, misslyckas med att driva min karriär framåt, och istället bli som en passiv vrakdel som flyter omkring på jordens hav. Det är den stora skräcken, att den finansiella massakern ska inträffa för mig, och förstöra mitt liv, förstöra min framtid, förstöra mina förhoppningar, och möjligheterna jag ser framför mig.

Men det är intressant att jag omedelbart gick in i rädsla, istället för att gå in i ett mer lösningsorienterat synsätt, där jag tittar på vad som behöver göras för att jag ska ordna till situationen effektivt. Jag menar, rädsla antyder att det finns någon slags självbegränsning, att jag har låst mig vid en plan, vid en framtid, vid en vision, och inte låtit mig själv se till helheten, och även fråga mig själv vem jag är, hur jag är, och vad jag skulle göra OM jag inte får något jobb, OM allt går åt pipsvängen, och jag inte längre har möjligt att ta kontrollera mina finanser.

För saken är den, att om jag ska gå i denna världen, vara stabil, och en kraft att räkna, då kan jag inte tillåta mig själv att bära runt på det här berget av rädsla inom mig själv. För det är en möjlighet i den här världen, att man förlorar ALLTING, att ALLA ens pengar blir stulna, eller att huset brinner ner, eller att man får någon allvarlig sjukdom – MEN jag kan inte tillåta mig själv att låta en sådan detalj påverka mig i grunden. Jag har ju fortfarande möjligheter att påverka och styra VEM JAG ÄR i förhållanden till det som händer i min värld – och förstå att även om allt går åt skogen finns det fortfarande möjligheter för mig att STYRA, DIRIGERA, och FINNA LÖSNINGAR på de problem jag står inför. Att genast bli skräckslagen inför potentiella svårigheter är alltså INTE en lösning, och INTE en effektiv utgångspunkt när det gäller att hantera mig själv, och min omvärld och göra det bästa av mig och min framtid.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli skräckslagen inför att jag kommer bli avskriven från den universitetskursen som jag går på, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta och uppleva ångest inför att jag därmed inte kommer att vara tillräckligt effektivt förberedd när jag slutar min utbildning, för att ta hand om mig själv, och mitt liv, och tjäna mina egna pengar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara skräckslagen inför att min strategi vad avser pengar, och vad avser att placera mig själv i en karriär efter mina studier, inte kommer att gå i lås, och att jag kommer att halka efter, och inte längre vara effektiv i mitt liv, och inte kunna ta hand om mig själv finansiellt – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att misstro mig själv, och tro att hela mitt liv, och min applikation, samt rörelse kommer att falla samman vid första, och bästa utmaning, och att det inte finns några som helst möjligheter för mig att dirigera punkten som är framför mig, och att jag helt enkelt måste ge upp, och bara acceptera att mitt framtida liv kan komma att sakna stabilitet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara skräckslagen inför att inte kunna tjäna pengar, och inte kunna ta hand om mig själv i världssystemet, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara skräckslagen inför att leva ett hårt och magert liv, där jag inte har tillräcklig med mat för att kunna klara mig själv, och där jag är utsatt för de väderelementens krafter – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och skräck inför att mitt framtida liv kommer att vara på temat fattigdom, och hjälplöshet, och att jag inte kommer kunna göra någonting med mitt liv – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att ett sådant perspektiv på så saker och ting, naturligtvis inte är effektiv, och gynnar inte mig, utan det jag måste göra, är helt enkelt att observera, och lägga märka till vilka möjligheter jag har, och även fast min situation verkar hopplös, att konstruera och bygga en plan, en strategi, och sedan föra mig själv framåt för att på så vis skapa ett liv till mig själv och andra i min värld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att misstro min egen förmåga att finna lösningar på problem, och röra mig själv framåt även om jag möter eller står inför stora svårigheter, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att lita på mig själv, att även om saker inte går enligt min initiala strategi, finns det alltid lösningar som jag kan implementera, och sätt jag kan rädda, samt dirigera den förevarande situationen på, för att på så vis röra mig själv i enlighet med den vision, och det syfte som jag lagt ner för och skapat till mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte låta mig själv lita på mig själv, och att även om jag misslyckats, eller göra några felaktiga beslut, även om jag hamnar på fel ställe, och inte rör mig själv framåt så pass effektiv som jag hade kunnat, att ändå driva mig själv, och i stabilitet, samt självförtroende, hitta lösningar till mig själv, och hur jag kan dirigera mitt liv framåt, svårigheterna som jag står inför till trots, och således inte ge upp, och inte tillåta mig själv att lägga mig ned och bara se livet passera framför mina ögon, utan istället effektivt, driva mig själv framåt – och framhärda – vara uthållig – inte ge upp utan istället driva på och se till att jag skapar en effektiv lösning som jag kan vara nöjd med

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd och skräckslagen inför att stå det närmaste året utan möjlighet att kunna tjäna pengar, och försörja mig själv, och att jag kommer bli beroende av mina närstående, och inte ha samma frihet i mitt liv som jag tidigare upplevt mig själv ha, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara skräckslagen inför att förlora kontrollen i mitt liv, och att saker ska röra sig i en riktning som jag inte till en början med räknat skulle vara en möjlighet – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att i denna världen är den enda självuppriktiga utgångspunkten att saker och ting kan komma att ändra sig varje dag, att varje dag måste vara min utgångspunkt, och att jag inte kan räkna med allting kommer vara precis likadant som det var dagen innan

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att min säkerhet, och stabilitet, inte kan utgå från de pengar jag tjänar, eller jobbet som jag lyckats få, eller mina besparingar, eller mitt hus, eller min bil, jag kan aldrig säkra mig själv i detta livet från fattigdom, död, och lidande – eftersom det är en konstant del av och som denna världen – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att omfamna denna aspekt av och som denna världen, och se, inse och förstå att jag kan inte strida, och slåss mot den, och försöka rädda mig själv från den genom att tjäna mer pengar, eller förstora mina besparingar, utan istället måste jag faktiskt omfamna möjligheten att saker och ting kan gå åt skogen – men att jag vad som än händer står här med mig själv, letar efter lösningar, tar beslut och rör mig själv i en riktning som är bäst för mig, och bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stå vid mig själv, och stå med mig själv, i och som stabilitet, och möta min framtid i varje andetag, att skapa mig själv och min framtid i och som varje andetag, att förstå att någon ultimat och fullständig säkerhet inte existerar – utan den stabilitet som finns är den som jag skapar i och som mig själv, den jag lever i varje andetag, och som jag själv står som – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det är denna trygghet och detta djup som jag letat efter, och försökt uppnå, och föra in i min värld, genom att säkerställa en karriär, genom att söka efter mer pengar, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv istället lita på mig själv, att stabilisera mig själv här, och lita på mig själv att jag kommer röra mig själv och mitt liv effektivt framåt i varje andetag, och vad jag än möter, leta efter lösningar och se till att jag skapar en effektiv riktning framåt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli skräckslagen och nervös inför att förlora mitt arbete, och inför att få dåliga referenser från min nuvarande arbetsgivare, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, och rädsla inför att detta kommer slå brutalt mot min värld, och försätta mig i en position där jag inte längre har möjlighet att stötta mig själv finansiellt, och att säkerställa att min värld är stabil och att jag har det bra, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sätta min tillit till pengar, och min tillit till mitt nuvarande jobb, att lita på att dessa två saker ska säkerställa min framtid, istället för att jag själv står som den här punkten inom mig själv – att jag litar på mig själv och att vad som än händer, kommer jag driva mig själv framåt för att finna lösningar och effektivt skapa mitt liv – och inte låta mig själv ge upp, eller ge efter

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i skräck, ångest och fruktan inför att jag inte kommer kunna försörja mig själv i framtiden, och att jag kommer få svårigheter att ta hand om mig själv, då stoppar jag mig själv, och jag ser, inser och förstår att de här reaktionerna inte stöttar mig i min process, och i mitt liv, utan att dessa reaktioner faktiskt endast står i min väg, och att jag lägger fokus på mina reaktioner, istället för att fokusera på vad jag kan göra för mig själv för att skapa mitt liv, och således åtar jag mig själv att placera min tillit, mitt driv, och min närvaro HÄR – och att förstå att det är jag som skapar och driver mitt liv – och således när denna reaktion kommer upp – att istället och genast etablera och se på vilka lösningar som finns för mig så att jag skapa mitt liv – således bli lösningsorienterad istället för rädsloorienterad

När jag märker att jag går i och som skräck inför framtiden, och att jag inte kommer kunna hantera mitt liv på ett finansiellt plan, eftersom jag kommer förlora kontrollen över pengar, finanser, och besparingar, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag, ser, inser och förstår att jag genom att närma mig pengar, och finanser från denna utgångspunkten av rädsla, och osäkerhet, gör mig själv ineffektiv, och inkapabel att hantera och dirigera mitt liv i dessa dimensioner, och att jag inte ser vad som är en specifik och effektiv riktning framåt, utan att istället vad som tar över mig och min kropp är rädsla, och således åtar jag mig själv att placera min tillit HÄR – och lita på mig SJÄLV – inte på pengar – inte på finanser – inte på planer och strategier – utan att placera min tillit HÄR och förstå att det är endast med och som mig själv – och vad som är HÄR som jag verkligen kan lita på mig själv – och jag åtar mig själv att således gå in i framtiden och finna förnöjsamhet i hur jag kan skapa lösningar till mig själv vad gäller de problem och svårigheter som jag stöter på i min värld

Advertisements

Dag 349: Ett Högre Kall

En sak som är intressant med rädsla är att denna kommer upp när vi bryr oss om någonting i förhållande till våra egna liv – till en ägodel, person, eller ett intresse som vi har i våra liv – och som vi har en önskan om att behålla. Rädsla är alltså ett tecken på att vi bryr oss för mycket om VÅRT LIV och för lite om andras – för lite om vår VÄRLD – och för lite om mänskligheten i sin helhet.

Detta är en insikt som jag kommit till då jag arbetat med min rädsla inför framtiden, och min ångest inför att välja karriär, och ta beslut om hur jag ska placera samt positionera mig själv i den näraliggande framtiden – rädslan har alltid uppstått utifrån att jag på något sätt bryr mig oerhört mycket om MIG SJÄLV och MITT LIV.

Den lösning jag har sätt och börjat implementera för att transcendera och gå igenom denna rädsla är således att börja bry mig själv mer om andra – att börja se mig själv som en del av mänskligheten – där mina beslut och min framtid inte endast är mina egna – de val jag har kommer även att inverka på resten av denna existens – beslutet jag tar handlar således inte bara om mig själv – var jag ska trivas – var jag ska må bra – och hur jag vill leva – det handlar även om vad jag vill skapa och lägga till i denna världen – och vad jag vill lämna efter mig och vilket mervärde jag vill frammana i andras liv.

Genom att titta på mitt liv från denna utgångspunkt blir rädsla inte längre relevant – för i grund och botten har jag redan gett upp ’mitt liv’ – och därför har jag inte längre någonting att förlora på samma sätt som tidigare. Jag har märkt att när jag på detta vis ger upp mitt liv och väljer att skapa och dirigera mig själv utifrån vad som i praktiken är ’bäst för alla’ – känns det inte som om att jag ger upp någonting – istället blir det som om att jag FÅR någonting – och det jag får är friheten att kunna skapa mitt liv utan ångest – och glädjen att leva med vetskapen om att jag faktiskt gör någonting av värde och betydelse. Glädjen av att veta att mitt liv inte kommer att bli ett monument uppfört för mitt egenintresse – utan att när jag lämnar denna jord – då vet jag att jag gjort allt i min makt för att skapa någonting som är bäst för alla – som är av sant och universellt värde.

Men det är svårt att ge upp mitt gamla sätt att se på saker och ting – och ofta faller jag tillbaka i att se på mitt liv som min ägodel – min ensak – och någonting som jag har tilldelats och som jag kan göra vad jag vill med. Det är en typisk västerländsk folksjukdom som kallas individualism – och min generation är generationen-’JAG’ – eller den egocentriska generationen – och vi har fått det intränat i oss sedan barnsben att meningen med livet är att vi gör vad vi själva vill – och att vi gör det som känns bra – men faktum är att det som känns bra inte alltid är bra och absolut inte alltid är bra för vår omvärld. Det krävs beslutsamhet och målmedvetenhet för att bryta ut ur den individualistiska synen på livet – men det är det enda sättet att verkligen släppa taget om den där kvävande rädslan som annars kommer upp inombords – som viskar: – ”Vad ska det bli av mig och mitt liv? Kommer jag att finna lyckan?” – när vi inte har något eget liv längre blir de frågorna bara onödiga.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att endast bry mig om mig själv och skapa mitt liv utifrån ett individualistisk synsätt – där det enda som betyder någonting är MITT EGET liv – och vad JAG VILL göra – vad JAG VILL känna och vad JAG VILL uppleva – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte återskapa mig själv och ändra mitt sätt att se på mitt liv – till att mitt liv är ett livets redskap – och att jag är här inte för att tjäna mina egna intressen – utan för att tjäna allas intressen – och skapa någonting som verkligen är av värde – substans och betydelse – någonting som jag kan vara stolt över

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv genom att hålla kvar vid idén att mitt liv är mitt eget – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag genom att hålla kvar vid denna idé och tanken om vad mitt liv är och vad jag ska skapa mitt liv – genererar och kreerar rädsla inom mig – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ovillkorligt släppa denna aspekt och punkten i mitt liv och istället omfamna mig själv som en del av mänskligheten – och förändra mitt liv till att inte längre handla bara om mig själv – utan handla om andra – och vad jag kan ge och skapa i denna världen som kommer gynna och stödja frammanandet av en värld som är bäst för alla

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att släppa taget om min individualistiska livssyn – och istället se på mina beslut från utgångspunkten – och frågeställningen – hur jag kan skapa och etablera mig själv i mitt liv på ett sådant sätt så att jag har största möjliga effekt och avtryck i denna världen – och skapar en värld som är bäst för alla – jag åtar mig själv att se, inse och förstå att när rädsla dyker upp inom mig – betyder det att jag håller kvar vid egenintresse och en individualistisk livssyn – istället för att jag låter mig själv leva och röra mig själv – inte som en ensam individ här för att tjäna mina egna intressen – utan som en individ här för att tjäna helheten och skapa någonting som på sikt gynnar alla

Dag 338: Vara Mig Själv Med Andra

Fortfarande dyker mycket nervositet och ångest upp runtomkring människor, speciellt när jag träffar nya människor, eller hälsar på människor som är i en grupp – och det grundläggande problemet som jag ser är att jag bryr mig om vad de tycker om mig, hur de ser mig, vad de känner om mig, och vilket intryck jag gör på dem, och i detta glömmer jag helt bort mig själv – vilket naturligtvis är någonting som jag måste arbeta med.

Jag ser att mitt mål är att jag vill kunna gå in i ett rum med människor, vara helt avslappnad och lugn, och hälsa på dem naturligt, utan att göra mig till, utan att försöka vara varken mer eller mindre än mitt naturliga jag, mitt avslappnade och bekväma uttrycka som är jag själv.

Precis som med andra rädslor jag har burit på ser jag att även med denna finns det en underliggande tillit till rädsla, en tro att jag behöver denna typen av upplevelser för att fungera, och att jag utan dem inte skulle kunna fungera i samma utsträckning som jag gör nu – och detta är naturligtvis en lögn och någonting som jag aktivt måste arbeta med för att inte låta mitt liv bli en enda röra av rädsla och nervositet.

Saken är som så, att jag behöver inte rädsla, nervositet eller ångest, jag behöver inte göra mig till, jag behöver inte ha en annans acceptans, tillit eller kärlek, utan det jag som jag behöver är mig själv, det är själva kärnan i det hela – jag måste ha mig själv tillbaka – jag måste låta mig själv acceptera och älska mig själv och sluta hoppas, eller önska mig att det ska komma utifrån – för det kommer inte komma utifrån – aldrig någonsin.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag träffar nya människor, introducerar mig själv, och pratar med andra, att bli blyg, och hålla mig själv tillbaka, och vara ängslig och rädd för hur jag betraktas, och hur jag ses av andra människor, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att jag inte ska duga, och vara tillräckligt bra för att andra ska acceptera mig, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka bygga upp och stärka mig själv, och bli mer i situationer, för att på så vis försöka hindra att någon tycker illa om mig, eller inte accepterar mig som jag är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra det till en vana att hålla mig själv tillbaka när jag hälsar på människor jag inte har något nära förhållande med, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det är något fel på mig, ett stort misstag, och att jag inte vet, eller kan på ett effektivt sätt lokalisera detta misstag, utan att jag således måste som en säkerhetsåtgärd, alltid hålla mig själv tillbaka, och se till att jag inte går utöver gränserna, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv, och närma mig själv människor utifrån en känsla av underlägsenhet, där jag tror att jag måste förändra mig själv och vara en ’bättre jag’ för att jag ska bli accepterad, istället för att se, inse och förstå att jag kan acceptera mig själv, och att jag inte behöver vara en ’bättre jag’ runtomkring människor utan att jag istället helt enkelt kan vara mig själv och acceptera mig själv helt och hållet – totalt och fullständigt – och utan att försöka ändra på mig själv för att passa in

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka ändra mig själv för att passa in när jag närmar mig själv människor, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha en idé om mig själv att jag tydligen inte duger, och inte är lika mycket värd som andra, och att jag därför måste förändra och styra mig själv till att bli annorlunda och bättre, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att tillfullo och totalt acceptera mig själv, vara bekväm i mig själv, vara avslappnad och lugn, och lita på mig själv när jag närmar mig andra människor, att lita på mig själv att oavsett vad, så kommer jag stå med mig själv, vara här och stötta mig själv, och assistera mig själv, och att ingenting jag möter kan förstöra eller förändra detta förhållande som jag har till mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte närma mig själv människor från en utgångspunkt av självförtroende och självaktning, och förstå att jag är jämlik dem och de är jämlik mig, och att vi är båda två fysiska varelser i denna fysiska värld, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara naturlig när jag närmar mig människor, att ge fokus på mitt andetag, och min kropp, och stoppa de där rädsloreaktionerna som kommer upp inom mig, att sakta ner mig själv och närma mig personen i fråga som mig själv, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid en idé av mig själv att mitt naturliga jag, att den jag är när jag inte gör mig till eller försöker vara någon annan, att denna del av mig inte är tillräcklig, att den är dålig, och måste förändras, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att acceptera och omfamna mig själv såsom mitt naturliga och ovillkorliga uttryck, såsom vem jag är utan reaktioner, utan rädsla, och utan nervositet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i rädsla när jag närmar mig själv människor, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inom mig själv börja inbilla mig, fantisera, och projicera, och fundera över hur de ser på mig, och vilket intryck jag ger gentemot andra, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att slappna av, att lugna mig själv, att ta ett djupt andetag in och sedan andas och stabilisera mig själv här i och som min kropp och uttrycka, röra och motivera mig själv från denna stabiliteten som finns i och som min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av rädslan över hur andra människor ser på och upplever mig, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé av att jag måste bli accepterad och omtyckt av andra, jag måste få en plats i andra människors liv, jag måste vara en del av deras samvaro för att jag ska kunna vara stabil, och tro att om jag inte lyckas med det, då kommer jag att misslyckas, och inte kunna vara stabil, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att lita på mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte lita på mig själv, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att istället lita på andra, och tro att de vet mer än mig, kan mer än mig, och är bättre än mig, och att jag därför måste ställa mig i underläge till dem, och försöka bli accepterad av dem – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att acceptera, älska och respektera mig själv, och leva detta genom att se och leva mig själv som en jämlik till andra, och inte längre existera i och som en rädsla för hur andra ser eller inte ser mig – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte när jag är med andra människor, fokusera på att slappna av i min kropp, att andas djupt, och vara närvarande här i och som hela min kropp, och uttrycka mig själv från denna stabiliteten som existerar som hela min kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma, vara hård mot mig själv och attackera mig själv inombords, genom att dra upp situationer med andra människor, där jag tror att de på något sätt reagerade negativt i min närvaro, och se det som ett misslyckande, och som någonting dåligt, och som om att jag har gjort någonting oförlåtligt, och någonting som jag inte får göra, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det enda acceptabla sättet att leva på för mig, är att säkerställa att alla, alltid och i alla lägen tycker om mig och upplever mig positivt, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det inte är någonting som jag kan styra över, och i slutändan, inte någonting som jag borde bry mig själv om, eftersom jag måste acceptera mig själv, jag måste älska mig själv, och jag måste stå som min egen stabilitet, min egen styrka, min egen motivation, min egen tillit, och således stå oberoende oavsett vad andra känner, vad andra tycker och hur andra ser mig

Självåtaganden

När jag märker att jag går in och som rädsla runt andra människor, speciellt i situationer när jag träffar andra människor och presenterar mig inför dem, eller när jag uttrycker mig själv inför andra människor, eller närmar mig andra människor, då stoppar jag mig själv, jag andas in, och ut, och jag ser, inser och förstår att här måste jag ändra mig själv – och stabilisera mig själv i min kropp och således lita på mig själv, respektera mig själv och acceptera mig själv, och låta mig själv vara naturlig som jag är; således åtar jag mig själv att slappna av i min kropp och uttrycka mig själv naturligt och ovillkorligt – och helt enkelt vara mig själv och inte oroa mig över hur den andra människan ser eller upplever mig

Jag åtar mig själv att bli mer disciplinerad med att stoppa denna rädslan, och att stoppa den kontinuerligt och varje gång den kommer upp inom mig, och applicera självförlåtelse på den i ögonblicket, och andas igenom och släppa den ovillkorligt, istället för att låta den gro inom mig, och leda till att jag blir besatt av den – således åtar jag mig själv att leva utan rädsla – och att lokalisera all den rädsla som kommer upp inom mig på en daglig basis och ovillkorligt i det ögonblicket applicera självförlåtelse och släppa den – och gå vidare med min dag – jag accepterar inte mig själv som rädsla – jag accepterar mig själv endast om liv där jag lever till min fulla potential

Dag 337: Upplevelsen av att vara kritiserad

När jag diskuterade en punkt med familj och släktingar idag kom en stark upplevelse upp inom mig, och för att mer specifikt definiera vad det var: det var ångest, blandat med nervositet, och underlägsenhet.

Kontexten var följande: vi satt och diskuterade ett jobb som jag ska ta mig an under sommarmånaderna. Jag har sett fram emot det och varit ganska stolt över mig själv för att jag lyckades få jobbet. När vi satt och pratade kom det fram att mitt jobb kanske inte skulle bli så roligt, och inte heller särskilt bra – det upplevde jag som en attack på mig – och det som kom upp inom mig var tanken att ”de bara försöker dra mig ner för att de är avundsjuka på mig”.

Några problem som jag ser här är att jag låter definiera mig själv utifrån vad människor i min omgivning känner och tycker i fråga om vad jag gör eller inte gör i mitt liv. Om jag har ett bra jobb, och jag tror att de är imponerade, då blir jag glad, jag känner mig stolt, och upprymd, och om det motsatta händer, då känner jag mig attackerad, trängd, och orättvist behandlad. Problemet är alltså att jag låter andra säga till mig vem jag är, hur jag ska uppleva mig själv, vad jag ska göra, och vad jag inte ska göra, istället för att jag litar på mig själv, och det jag satt ut att göra för mig själv i detta livet.

Lösningen är att jag inte definierar eller ser mig själv från andras ögon, utan att jag istället ser mig själv för mig själv, och inte låter mig själv ha ett förhållande med mig själv som är baserat på vad jag tror att andra tycker om mig – utan jag måste istället leva för mig själv, och leva beslut, och röra mig själv, inte för att tillfredsställa andra, utan för att det är någonting som jag ser att jag vill involvera mig själv inom och syssla med.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta det personligt och känna mig själv attackerad, trängd, och ångestfylld när jag antar, och tror att människor ser ner på, eller inte värdesätter det jag gör, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att önska och begära att människor i min omgivning ska vara positivt inställda till vad jag göra, och att de ska ’stötta mig’ och tycka att vad jag gör är bra, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att motivera och röra mig själv utifrån utgångspunkten att vilja att människor i min värld ska tycka jag är duktigt och att jag gör bra ifrån mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta det personligt och reagera i ångest, rädsla, och nervositet när jag tror att någon är över mig, och kritiserar mig, och att detta ligger hemligt i deras ord, och inte sägs direkt, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som en ångest, och gå ett slags ångestfyllt självfördömande när jag tror att andra kritiserar mig, i rädslan att det är någonting som jag gör fel, och att jag personligt blir påhoppad och attackerad och att jag därför måste försvara mig själv mot dessa påhopp för att ’överleva’ – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att min existens och mitt liv är hotat när människor runtomkring mig inte är vad anser är positivt inställda till mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att bli mobbad och påhoppad av andra, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta det personligt, och känna mig personligen attackerad, när jag tror att någon i min omvärld ser ner på mig, tittar på mig negativt, och inte anser att jag duger, eller att jag är så pass utvecklat och framåt i mitt liv som jag trodde mig själv vara – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att oavsett vad en annan säger och hur en annan säger detta – behöver jag inte ta det personligt – och jag behöver inte försvara mig mot vad som sägs, eller känna att jag måste hålla tillbaka mot vad som sägs och visa att ’jag minsann inte blir influerad’

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna och uppleva det som om att jag är påhoppad, attackerad, och kritiserad, och att detta skadar mig, och gör mig mindre värd, när andra människor i min omvärld inte på det sättet jag hoppas, och önskar står vid mig, och stöttar mig såsom jag tänkt och tycker att de borde göra, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha drömmar, idéer och definitioner i mitt sinne om hur jag tycker, och anser att människor borde vara mot mig, och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället för att fokusera på hur jag tycker att andra ska vara och uttrycka sig själva mot mig, att jag istället fokuserar på vem jag är, på hur jag uttrycker mig själv, på vad det är som kommer upp inom mig, och således inser att när jag har en upplevelse som kommer upp inom så handlar detta om mig, och ingen annan än mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag har låtit definiera mitt värde och min stabilitet på huruvida jag tror att andra tycker om mig eller inte, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället för att fokusera på vad andra gör, fråga mig själv varför jag inte låtit mig själv tycka om och acceptera mig själv ovillkorligt, och varför jag låter mig själv påverkas, och reagera på hur andra ser på vad jag gör, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stabilisera mig själv i mitt liv, och se, inse och förstå att bara om jag tillåter det, och bara om en sådan punkt existerar inom mig, kan andra påverka mig

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ovillkorligt acceptera och älska mig själv, och leva detta genom att inte tillåta och acceptera mig själv att bli ledsen, fördöma mig själv, och ta det personligt när jag tror mig själv se att någon kritiserar mig, eller hoppar på mig, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas igenom dessa ögonblick, att stabilisera och grunda mig själv här i min kropp, jorda mig själv i min kropp, och förstå att vad som sägs är inget personligt utan det är bara ord och att dessa ord inte kan styra eller påverka mig såtillvida jag inte tillåter det – och således åtar jag mig själv att andas igenom och låta dessa orden ovillkorligt flyta igenom mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att en annan människa i min omvärld kan påverka mig, och att jag därför har en rätt att beskylla andra människor när jag upplever det som om att de inte påverkar mig på ett tillräckligt positivt och givande sätt, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag kan inte förvänta mig eller hoppas att människor i min omvärld ska påverka mig på rätt sätt, på ett sätt som jag upplever som givande och stöttande, och att det är en illusion att tro att det ska kunna ske, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ovillkorligt släppa alla hopp, önskningar och begär om att människor ska påverka mig på ett positivt sätt som jag upplever som gynnande och trevligt, och jag åtar mig själv att istället stabilisera och grunda mig själv i min kropp och inte låta mig själv ta vad jag upplever och ser som kritik personligt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inom mig själv vara på vakt och vara alert runt andra människor från en utgångspunkt av att jag hela tiden är beredd på att något ord som jag upplever vara kritiserande ska kastas ut mot mig och att detta kritiserande ord ska skada mig eller göra mig illa, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att runtomkring andra människor existera i och som en fruktan att jag ska bli sårad, och att plötsligt och utan att jag kan förutse det ska en upplevelse dyka upp inombords som jag inte på något sätt kan kontrollera eller dirigera, och att den upplevelsen ska ta över mig, och göra att jag känner mig skit

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att önska och vilja att andra ska vara glada för min skull, att de ska vara imponerade av mig, att de ska vara stolta över mig och gratulera mig till vad jag upplever och ser som framgångar i mitt liv, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid ett begär inombords av att bli positivt emottagen och behandlad av andra, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hoppas, och förvänta mig att de ord som andra uttrycker alltid och konstant ska vara positiva och att de ska få mig att känna mig positiv glad och bekväm inombords, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att själv ta ansvar för att jag skapar mig själv såsom orden positivitet och bekvämlighet och således slutar vänta på att någon annan ska ge det till mig

Självåtagande

När jag upplever en reaktion inom mig, av att jag känner mig sårad, ångestfylld, och skärrad, för att jag känner mig kritiserad av en annan, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att vad denna andra person uttrycker gentemot mig, inte handlar om mig, och att det inte är någonting personligt, och att det inte är någonting som måste påverka mig, och således åtar jag mig själv att andas och stabilisera, och jorda mig själv i min kropp – och stå orubblig inom och som mig själv och inte låta mig själv förändras eller påverkas av en annans ord

Jag åtar mig själv att acceptera och älska mig själv ovillkorligt – och leva detta praktiskt genom att oavsett vad en annan säger eller tycker om mig – att jag andas – att jag jordar mig själv här och släpper de energier som kommer upp inom mig och förstår att det som en annan uttrycker eller lever inte handlar om mig och inte definierar mig – och att jag värdesätter mig själv – jag älskar mig själv – jag accepterar mig själv och således behöver jag inte detta från någon annan

Dag 329: Korrektion för Restriktion

En punkt som varit kvar inom mig länge och som jag ännu inte tillfullo har lyckats transcendera och förändra är ’restriktionskaraktären’ – denna karaktär inträffar när jag interagerar med andra och någonting sägs eller uttrycks om mig som gör att andra börjar skratta – eller då någonting görs eller sägs i min omgivning som jag inte upplever att jag har full kontroll över.

Restriktionskaraktären innebär att jag spänner mig själv inom mig – och rent fysiskt håller mig själv tillbaka. Eftersom jag har arbetat mycket med denna karaktär och de olika upplevelserna är det som kvarstår nu att faktiskt förändra karaktären och i dess ställe placera ett nytt program – ett nytt sätt leva på – som jag kan uttrycka istället för restriktionskaraktären.

Vad är det då jag vill leva istället för restriktionskaraktären?

Jo, jag vill vara bekväm med mig själv, fridfull i mitt eget skinn, och avslappnad samt lugn. Rent praktiskt ser jag att det jag behöver göra i situationer när denna anspänning dyker upp inom mig, det är att andas, och i andetaget, låta mig själv slappna av i hela min kropp – låta mig själv komma tillbaka till min kropp och ovillkorligt släppa taget om anspänningen, restriktionen och ångesten.

Detta är alltså korrektionen som jag från och med nu ska träna mig på att leva. Ett problem som jag tidigare har haft när jag försökt korrigera denna karaktär, det är att jag blivit orolig för hur människor ska se mig, och vad de ska tänka om mig, om jag låter mig själv ta ett steg ut ur denna restriktionskaraktär, och jag istället slappnar av. Här ser jag att jag måste låta mig själv leva mod, och självvärde – att förstå att det inte definierar mig vad andra tänker om mig – och att jag vet varför jag låter mig själv slappna av – varför jag låter mig själv sjunka tillbaka i min kropp – och att det är någonting jag gör inte bara för mitt eget utan för allas bästa.

Lösningen är alltså, att när restriktionskaraktären kommer upp inom mig, då erkänner jag detta för mig själv, och jag låter mig själv i det ögonblicket fokusera på andetaget, att andas djupt in och ut, att fokusera på att ovillkorligt föra mig själv tillbaka till min kropp, och låta mig själv uppleva den fysiska och faktiska stabilitet som existerar här.

Nedan kommer jag göra självförlåtelse på den rädsla och nervositet som kommer upp inom mig när jag applicerar min korrektion inför andra människor.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli rädd och ängslig inför vad andra ska tänka och tycka om mig, om jag i ett ögonblick, när jag ser att jag behöver det, låter mig själv slappna av, och för ett ögonblick, fokusera på mitt andetag, och min kropp, och därigenom praktiskt låta mig själv gå ut ur en inre upplevelse av restriktion och tillbakahållenhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd och ängslig inför att människor i min omvärld ska tycka att jag är konstig, och att de ska reagera och uppleva ett motstånd och en aversion mot mig – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förslava mig själv i och som en karaktär, och ett beteende, av att hela tiden försäkra tillförsäkra mig själv om att människor i omgivning gillar mig, förstår mig, och blir lyckliga av att ha mig i sin närhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara i och som en konstant medvetenhet om andra människor, där jag analyserar, och preciserar deras beteende i mitt sinne, i ett försök att avläsa dem för att se huruvida de är fientligt, eller godartat inställda gentemot mig – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå, att en annan människa inte kan skada, eller förstöra mig, och att min rädsla för att en annans ord eller beteende ska krossa mig, är en illusion, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att aktivt, och konstant, och konsekvent, låta mig själv andas, och släppa spänningar, släppa ångest, och släppa restriktioner som dyker upp inom mig – och låta mig själv förstå att det är någonting som jag gör för mig själv – och denna anledning räcker

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sätta min oro för vad andra tänker om mig före vad som är bäst för mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att om andra har ett ögonblicks fördömande mot mig för att jag låter mig själv andas, slappna av och föra mig själv tillbaka till min kropp – då får det vara på det sättet – det är någonting som jag bjuder på och någonting som är värt det; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ge mig själv gåvan att ändra mig själv fysiskt – praktiskt – och på riktigt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att oroa mig själv inför vad andra tänker om mig – istället för att se, inse och förstå – att om jag låter mig själv tänka på, röra mig själv utifrån, och leva efter, vad jag tror och misstänker att andra tänker om mig – då kommer jag begränsa mig själv i mitt liv något ofattbart – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv ta beslutet – och leva beslutet – att leva förändring – och korrigera mig själv – oavsett vad andra tänker eller tycker om mig – eftersom det är någonting som jag gör för mig själv – och inte för andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att anklaga andra för att tydligen ’fördöma mig’ och att se och tro att det är andras fel att jag upplever mig själv rädd inför att bli fördömd – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå – att det alltid är jag som ansvarar för mig själv och vad som dyker upp inom mig – att det alltid är jag som bestämmer och inverkar på hur jag ska komma att uppleva och känna mig själv; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag – föra mig själv tillbaka hit till och som min mänskliga fysiska kropp – och låta mig själv leva – röra mig – och applicera mig själv i självansvar och således leva på ett sätt som är bäst för mig – och inte tro att någon annan än jag är ansvarig för att skapa detta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå, att när jag dör, och jag står och tittar på mitt liv, på vad jag gjort, på vad jag levt, på hur jag uttryckt mig själv, då kommer jag att ångra mig om jag märker att jag skapat och rört mig själv i mig utifrån vad jag tror att andra tänker eller inte tänker om mig – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ovillkorligen transcendera denna punkt – och göra detta genom att – när jag märker att denna rädslan dyker upp inom mig; att jag då stadgar inom mig själv att – jag är ansvarig för mig själv och vem jag är – och vad andra tänker eller inte tänker om mig avgör inte vem jag är – och sedan leva detta genom att andas – och applicera mig själv på det sätt som jag ser är bäst för mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv fokusera på vad andra tänker, känner, eller inte tänker och känner, istället för att jag ovillkorligen låter mig själv fokusera på mig själv, och låter mig själv ta ansvar för mig själv, för min process, och för mitt liv – och således ser, inser och förstår jag – att mitt primära ansvar är mig själv – och att jag måste förändra, dirigera och skapa mig själv innan jag kan hjälpa andra – och att fokus således alltid måste tas tillbaka till mig själv; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå – att det inte är relevant vad andra tänker, eller inte tänker om mig – utan vad som är relevant är vem jag tillåter mig själv att vara i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det absolut viktigaste vad det gäller att skapa mig själv i denna fysiska verklighet – är att ge mig själv precisa, specifika, och exakta instruktioner för hur jag praktiskt och fysiskt ska ändra mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att om jag inte är specifik i min korrigerande stadganden – så kommer jag inte kunna ändra mig själv – eftersom jag inte skapat ett effektivt fundament för mig själv att stå på när väl upplevelsen eller reaktionen dyker upp inom mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att själförlåtelse, självskriverier, och självåtaganden, endast är den ena delen av vad som krävs för att jag ska kunna ändra mig själv, den andra delen är att jag faktiskt, praktiskt, och fysiskt ändrar mig själv – genom att när reaktioner dyker upp inom mig – att jag disciplinerar mig själv till att inte ge efter för dessa reaktioner – och att jag disciplinerar mig själv till att andas igenom dessa reaktioner och fysiskt förändra mig själv i och som ögonblicket – så att jag inte längre är besatt av upplevelser – och rör – och motiverar mig själv i min värld på basis av upplevelser

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att nyckeln till faktisk självförändring, självexpansion, och självrealisation, det är att fysiskt, praktiskt och reellt ändra mig själv – att röra mig själv med min kropp i en ny riktning och att inte längre låta mig själv följa de invanda mönster som jag gått utigenom hela mitt liv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att sanningen om vem jag är och hur effektiv jag är i min applikation av mig själv visas i varje ögonblick – i varje andetag – och att det således är HÄR i varje andetag som jag måste applicera och förändra och dirigera mig själv

Självåtaganden

När jag märker att jag känner ett motstånd inför att låta mig själv andas in djupt, och andas ut, och genom att andas slappna av och föra mig själv in i min kropp, eftersom jag upplever mig själv rädd inför vad andra tänker om mig, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att oavsett vad andra tänker om mig är det värt det – att jag ändrar mig själv praktiskt – att jag styr och dirigerar mig själv till att vara det bästa som jag kan bli; och således åtar jag mig själv att andas in djupt – och andas ut – och släppa min fruktan inför vad andra tänker om mig – för jag vet vad jag gör – och varför jag gör det – och alltså spelar det inte någon roll vad andra tänker

När jag märker att jag fokuserar på andra, och funderar på vad de gör, och hur de gör det, och vad de tänker eller tycker om mig, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att vad en annan tänker, tycker eller känner, vad en annan gör eller inte gör, det är inte något som är relevant för vem jag är, och således inte någonting jag måste fokusera på såtillvida det inte är relevant för det ögonblick jag befinner mig själv inom; och således åtar jag mig själv att ta fokus tillbaka till mig själv här – och träna mig – disciplinera mig själv till att ha min medvetenhet och närvaro placerad i och som min solarplexus

När jag märker att jag inte korrigerar mig själv, och inte lever den självförlåtelse eller självkorrektion jag skrivit, då åtar jag mig själv att undersöka varför, och se till att jag rekonstruerar min korrektion till att vara levbar och praktisk, så att när ögonblicket kommer igen, då kan jag med enkelhet leva mina åtaganden, och förändra mig själv praktiskt; och således åtar jag mig själv att skriva och konstruera mina korrektioner till att vara praktiska – enkla – och möjliga att leva

 

Enhanced by Zemanta

Dag 298: Göra Mig Själv Till

I vissa ögonblick när jag kommunicerar med människor märker jag hur jag fysiskt spänner mig själv och att denna anspänning är baserad på en rädsla. Denna punkt kommer jag att arbeta med idag.

Var kommer denna anspänning ifrån? Varför tror jag att jag måste spänna mig och varför har det blivit en så automatiserad del av vem jag är?

Jag kan se att denna anspänning kommer från en slags inre konstant nervositet att någon kommer rikta någon slags muntlig attack mot mig antingen indirekt eller direkt. Därför är det som om att denna anspänning är mitt försök att hela tiden vara på min vakt mot yttre fiender och attacker som kan tänkas ta mig med överraskning och stjälpa mig om jag inte konstant är vaksam, alert, och redo att bemöta det tydligen hemska som kan komma att hända mig.

parken2Jag kan se att denna punkt har sin grund i hur jag upplevde mig själv när jag växta upp och framförallt under min tid i grundskolan. Jag upplevde den delen av mitt liv som en konstant kamp för min egen överlevnad och att överallt omkring mig fanns fiender redo att kasta ett glåpord eller en retsam replik i min riktning. Speciellt under min senare högstadietid utvecklade jag en stark rädsla inför andra människor och jag började kontinuerligt känna mig själv underlägsen mina klasskamrater. Det hela har nog att göra med att jag vid denna tidpunkt flyttade och började en ny skola, och i denna nya miljö upplevde jag mig själv väldigt utsatt och ensam.

Det hände ett flertal gånger att jag blev slagen, eller retad, och det var någonting som i slutändan fick mig att känna mig slagen, och jag retirerade tillbaka inom mig själv för att inte behöva utstå mer attacker så att säga. Men det var inte någonting som hände på en gång, utan det hände kontinuerligt under en längre tid, och själva utgångspunkten för min inre reträtt var att jag trodde att jag var underlägsen andra människor i min omvärld, att jag var sämre än människor i min omvärld, och att jag behövde deras erkännande, deras acceptans, och deras gillande för att kunna vara en stabil och effektiv människa i denna världen.

Om jag tittar ännu längre tillbaka kan jag se hur denna underlägsenhet började ta sin form redan i lågstadiet, och hur jag då började ge människor olika värden utifrån hur populära och omtyckta jag trodde att de var, och att jag rangordnade mig själv i denna hierarki utifrån samma värden. Därför började jag även söka mig själv till vissa typer av grupper i min skola som jag trodde hade ett högt socialt värde och därför även skulle ge mig ett högt socialt värde. Men vad jag glömt i allt detta var mig själv, mitt förhållande med mig själv, min respekt för mig själv, min auktoritet, och min kärlek till mig själv.

Därför satte jag grunden för mitt senare liv i min tidiga barndom och det är dessa konsekvenser jag nu upplever såsom en fysisk anspänning. Det är som en fysisk integrerad idé att jag måste spänna mig själv, eller med andra ord, göra mig själv till, för att duga och vara någonting i andras ögon, istället för att jag helt enkelt tillåter mig själv att vara mig själv, och vara tillfreds med det faktum att jag är mig själv och inte behöver någonting mer än mig själv här.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som en konstant anspänning när jag är bland andra människor, där jag konstant upplever det som om att jag måste vara alert, och vaksam, och se till att jag inte blir missbrukad, att se till att mitt liv inte förstörs, att se till att jag behåller min plats och inte gör mig själv liten eller mindervärdig i andras ögon, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett djupt andetag och för mig själv tillbaka hit, och att låta mig själv acceptera mig själv, vara tillfreds med mig själv, och respektera mig själv, och därmed sluta att söka efter erkännande någonstans utanför mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter erkännande hos människor i min omvärld, och att existera i en konstant anspänning inom mig själv att jag inte kommer att kunna upprätthålla att andra människor tycker om mig, och att andra människor upplever sig själva positiva i min omgivning, och att jag därmed kommer att förlora min position och vara värdelös, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att min idé om vilken position jag har i förhållande till andra människor måste definiera mig, och hur jag upplever mig själv; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv utifrån idé om social position och att jag i detta är underlägsen och mindervärdig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera och se mig själv som mindervärdig i förhållande till andra människor, att se mig själv som underlägsen, och mindre värd, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta mig själv tillbaka hit till min fysiska kropp, att stabilisera mig själv här, och att förändra min upplevelse av mig själv så att jag är jämlik med alla människor i min omvärld – så att jag således kan gå i min värld utan att uppleva mig själv i och som en konstant press av att känna mig själv mindre värd, och att jag måste ha andra människor för att bygga upp mig själv – för att bygga upp en positiv energi inom mig själv att tro att jag på grund av denna positiva energin är mer värd än vad jag var innan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera, och se mig själv som underlägsen, och att tro att denna underlägsenheten är vem jag är, och att det är min sanna natur att uppleva mig själv som underlägsen, och att det inte är någonting jag kan göra åt – att det ända jag kan försöka göra är att få andra människor i min omvärld att se mig som mer positiv, som mer omtyckt, som mer populär, och att jag på så vis kan bygga upp något slags självförtroende inom och som mig själv – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att jag faktiskt inte behöver andra för att bygga upp mig, för att stabilisera mig, för att få mig att känna det som om att jag har ett värde – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett djupt andetag, föra mig själv tillbaka hit, och värdesätta, stabilisera, och respektera mig själv oavsett vad andra kan tänkas tycka, tänka, eller känna i förhållande till mig

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ovillkorligt stå upp inom mig själv i enhet och jämlikhet med min mänskliga fysiska kropp och låta mig själv leva som en jämlik med andra människor, och låta mig själv uttrycka mig själv i och som stabilitet och självförtroende – varigenom jag inte tillåter och accepterar mig själv att definiera, och se mig själv såsom att vara underlägsen, och mindervärdig; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte släppa taget om de minnena i min barndom där jag upplevde mig själv som retad, utsatt, och mobbad av människor i min omvärld, och ge mig själv möjligheten att börja om från början, att föda mig själv och att förändra mitt liv på så sätt att jag står stabil i varje ögonblick, och att mitt leverne inte är beroende, och inte är definierat i förhållande till vad jag tror och tänker att människor i min omvärld känner i förhållande till mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att underlägsenhet är min sanna natur, och att jag därmed måste uppleva mig själv rädd, nervös, och i en konstant anspänning runt människor i min omvärld – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att detta är inte ett absolut faktum – det är inte något som är oföränderligt utan jag kan styra mig själv, korrigera mig själv, och förändra mig själv, och låta mitt leverne vara avslappnat, vara lugnt, och vara stabilt oavsett vad andra människor i min omvärld kan tänkas tycka eller tro om mig; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att släppa taget om idén om mig själv som osäker, som svag, och som mindervärdig, och således låta mig själv födas på nytt här med och som min mänskliga fysiska kropp, och ta beslutet att leva på riktigt genom att inte längre vara besatt av rädsla, och ångest

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att min nuvarande upplevelse av mig själv är satt i sten och att den inte kan förändras, styras, och dirigeras, och att jag därför helt enkelt bara måste finna mig i min upplevelse av mig själv, och göra det bästa av det; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att så är inte fallet; faktum är att jag kan ta ett beslut om att förändra mig själv, och att låta mig själv fysiskt ändra mig själv på sådant sätt jag medvetet tränar mig själv på att vara avslappnad, på att vara bekväm i min kropp, på att vara här med och som min mänskliga fysiska kropp, och att inte försöka fly undan det jag upplever, utan istället korrigera, och förändra mig själv i realtid på sådant sätt att jag inte längre låter mig själv leva och existera i en konstant anspänning, utan att jag istället stabiliserar mig själv här, och lever med självrespekt, och egenvärde

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att lösningen på denna upplevelse inom mig själv av att jag mig mindervärdig, underlägsen, och sämre än andra i min värld, att det är att gå och hitta så många människor som möjligt som kan tycka om mig, och som kan se mig som en speciell, unik, och värdefull människa, så att jag således kan hitta och uppleva något slags värde utanför mig själv, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett andetag, föra mig själv tillbaka hit, och att se, inse, och förstå att om jag låter mig själv, så finns en riktig och verklig lösning här; vilket är att aktivt i varje ögonblick förändra mig själv till att inte längre vara besatt i och som en konstant anspänning, utan att jag istället använder min kropp, mitt andetag, och min närvaro här för att korrigera mig själv till att vara avslappnad, bekväm och tillfreds med och som mig själv här i varje andetag

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i och som en upplevelse av anspänning och mindervärdighet i interaktion med andra människor, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser, och förstår att jag i detta ögonblick aktivt kan förändra mig själv, dirigera mig själv till en lösning, där jag låter mig själv slappna av, och vara bekväm med mig själv, och tillfreds med mig själv; således åtar jag mig själv att andas och att känna min kropp – och att helt enkelt slappna av i min kropp och släppa taget om den anspänning jag upplever och sluta oroa mig själv för att jag kanske möjligtvis kommer att känna mig själv attackerad av människor i min omgivning

När jag märker att jag känner och upplever mig själv utsatt i förhållande till andra människor och att jag börjar dra mig själv tillbaka inom mig själv i rädslan att vara här ovillkorligt och fullständigt med mig själv; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag har här en möjlighet att korrigera och förändra mig själv på så vis att jag slappnar av, att jag möter mig själv och förändrar min upplevelse av mig själv i realtid – så att jag inte längre behöver känna mig själv utsatt – eftersom jag är här i och som stabilitet med och som min mänskliga fysiska kropp

Enhanced by Zemanta

Dag 280: Rädslan För Att Förlora Min Individualitet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna en fruktan, ångest, och nervositet inför att sluta att existera, inför att ge upp mig själv såsom egenintresse, och såsom mitt begär att vara en individ

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd och känna ångest inför att ge mig själv hän till denna fysiska verklighet, och leva i och som denna fysiska verklighet i varje ögonblick, och att stå i enhet och jämlikhet med och som min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, och rädsla inför att bli fysisk, och inför att i och som varje ögonblick leva fysiskt här, och inte tillåta, och acceptera mitt sinne att på något sätt styra, och dirigera mig som vem jag är, utan att jag i varje ögonblick står här med min fysiska kropp, och agerar, uttrycker, och leva mig själv i enhet och jämlikhet med och som denna fysiska verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, och rädsla inför att ge upp mitt egenintresse om att vilja existera, och vilja vara en individ, vilja ha mina åsikter, mina tankar, mina känslor, och mina idéer om hur verkligheten fungerar, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte andas, föra mig själv tillbaka hit, och att se, inse, och förstå att jag behöver inte frukta att vara fysisk, för det jag är rädd att släppa såsom mitt sinne är ändå inte riktigt, det är ingen fysisk, faktisk, och substantiell punkt, utan är endast en sinneskapelse som existerar i och som mitt huvud som en fantasi, och inte som en fysisk verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa, och medverka i och som ursäkter, och rättfärdiganden till varför jag borde få hålla kvar vid mitt sinne, till varför jag borde få hålla kvar vid mitt egenintresse, och få se och uppleva mig själv som en personlighet i denna världen, där jag upphöjer min individualitet över allt annat; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att föra mig själv tillbaka hit till min fysiska kropp och att förstå att endast HÄR, endast genom att leva i varje andetag med min kropp är jag en riktig varelse, och existerar jag; och om jag inte gör – utan är i mitt sinne, jag menar då är det ingen mening att existera ändå – för allt jag gör är att jag skapar konsekvenser, och mer lidande – då jag inte tar i beaktande ALLA som är här utan bara mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att det egenintresse som jag hedrat utigenom mitt liv, det jag önskat mig, och velat ha, såsom min individualitet, och min upplevelse, jag menar; det är ingenting jag förlorar när jag ger upp detta begär för vad jag får igen det är mig själv – vem jag är såsom en fysisk substantiell människa som kan gå igenom och klara allt som behövs göras, och som inte är begränsad av en viss idé om ”vem jag är” – utan att jag helt enkelt är HÄR i och som varje ögonblick, och att jag inte tillåter, och accepterar mig själv att begränsa och hålla mig själv tillbaka på något sätt överhuvudtaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att en anledning till att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att hänge, och fullt ge mig själv till denna process, att i varje ögonblick stoppa mitt sinne, det är på grund av en idé att jag kan behålla, och hålla kvar vid mitt sinne utan konsekvenser, och att jag kan hålla det hemligt, och komma iväg med det utan att bli bestraffad eller bli påförd några konsekvenser; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att detta inte är sanningen; jag menar – det som pågår inom mig påverkar faktiskt allt runtomkring mig, och det påverkar även mig – och således har jag ett ansvar gentemot mig själv, och allt i denna världen, att stoppa mig själv, och att se till att jag renar mig själv och inte existerar i och som något slags egenintresse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att det är upp till mig att gå igenom mitt sinne, och att ta mig själv tillbaka till denna fysiska verklighet, och att sluta ge efter till sinnet, och sluta vara en slav till sinnet; jag menar – om jag vill klara denna process, och verkligen föda mig själv till liv – då måste jag ge allt jag har, och jag kan inte låta det existera någon slags begär, någon slags önskan, någon slags hemlighet inom mig själv som jag inte vill släppa – utan jag måste möta, transcendera, och släppa allt – för endast genom att göra det kan jag ta mig själv tillbaka hit och verkligen stå med denna fysiska verklighet i enhet och jämlikhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att det kommer att krävas allt av mig för att ta mig själv igenom sinnet, och att jag inte kan låta mig själv släppa en endaste dag, eller låta mig själv slappna av, och inte applicera mig själv, utan varje dag måste vara ett krafttag som jag tar för att röra mig själv framåt i min process, för att röra mig själv framåt i min fysiska process här, och inte längre låta mig själv vara fångad, begränsad, och inbunden i mitt sinne; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stabilisera mig själv HÄR i varje andetag, och låta mig själv varje morgon då jag vaknar upp – göra så i insikten om att jag vaknar upp denna dag för att ge allt vad det gäller att gå min process, och att röra mig själv i och som min värld för att skapa en verklighet som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att om jag verkligen vill ändra mig själv, och om jag vill göra en skillnad i mitt liv, och skapa någonting av värde, någonting av substans i mitt liv – då måste jag hänge mig själv, och ge allt jag har, och ingenting annat än att jag allt vad jag har är acceptabelt – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta med, och tveka, och vara osäker på om jag ska agera, leva, uttrycka mig själv, och ge allt vad jag har i denna process – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag kan vinna någonting på att inte hänge mig själv, och att jag kan få behålla något litet av min individualitet genom att ha hemligheter, och hålla mig själv tillbaka, och hålla mig själv gömd inom mig själv

När jag märker att jag inte vill ge mig själv hän till att gå, och integrera mig själv här med och som min mänskliga fysiska kropp, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att – om jag inte hänger mig själv, och åtar mig själv att låta varje andetag vara ett fullständigt åtagande mot mig själv att jag är HÄR – då existerar jag i egenintresse, och då skapar jag konsekvenser istället för att leva – således åtar jag mig själv att integrera mig själv tillbaka in i och som min kropp, och öva mig själv på att låta varje andetag, och varje stund, varje ögonblick, vara ett ögonblick som jag hänger mig själv till fullständigt, och åtar mig själv att leva med hela min närvaro

När jag märker att jag inte vill ge mig själv hän till denna process, och att jag vill hålla kvar vid någon upplevelse, tanke, känsla, eller någon slags inre definition, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att sinnet är ingenting som jag kommer att sakna när jag ger upp för det är endast en maskin som är skapad att suga kraften ur mig såtillvida jag inte dirigerar sinnet här i enhet och jämlikhet – således åtar jag mig själv att sluta att hålla tillbaka mig själv, och jag åtar mig själv att hänge mig själv att leva i varje ögonblick här

Enhanced by Zemanta