Tag Archives: självfördömande

Dag 257: Det Stora Misstaget

Idag på mitt arbete begick jag ett misstag, och det är irrelevant vad slags misstag det var – men det kan konstateras att det var ett förhållandevis allvarligt misstag.

man-question-mistakeSå, när jag upptäckte att jag begått det här misstaget så gick jag genast in i en upplevelse av rädsla, och självfördömande – och jag kände mig dum, och löjlig för att jag begått det där misstaget, och jag tänkte att jag absolut inte borde ha gjort det, och att jag skulle ha varit mer uppmärksam. När jag sedan ringde upp min chef för att förklara vad som hänt så darrade jag på rösten, och kände mig själv väldigt skyldig för vad jag gjort. Reellt sett var mitt misstag egentligen inte särskilt stort. Jag menar – det var ju inte som om mitt misstag kostade någon person livet, och var allvarligt på det sättet – men – jag tog det hela väldigt hårt och reagerade starkt.

Så, vad visar denna reaktion mig? Jo – att jag vill upprätthålla en idé, och en presentation av mig själv av att jag alltid är perfekt, jag gör alltid sakerna effektivt, jag har aldrig problem, och jag gör aldrig misstag – eftersom jag har fördömt punkten om att göra misstag. Det visar även att jag är mån om vad slags intryck jag gör på andra, och att jag vill att andra ska se mig som en person som ”inte gör misstag” – utan att jag istället är effektiv, och stark i varje ögonblick, och är en s.k. ”mans, man”.

Reaktionen visar även på att jag fortfarande är mycket hård mot mig själv när jag gör ett misstag, när jag glömmer, och när jag går in i sinnet, och lyckas skapa ett dimensionellt skifte inom mig själv – för när jag kommer tillbaka hit, och märker vad jag gjort – då tänker jag att jag inte borde ha begått det där misstaget, jag borde varit mer uppmärksam, jag borde varit mer effektiv.

Till sist visar min reaktion att det fortfarande existerar en stor rädsla inom mig själv för att jag ska förlora mitt arbete – vilket naturligtvis är en rädsla som gör mig ineffektiv i min dagliga applikation. Rädslan att förlora pengar innebär att jag gör mig själv till en slav, och existerar för att se till att det alltid finns tillräckligt med pengar, och att jag inom detta glömmer bort ”mig själv” så att säga.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att reagera i och som rädsla, nervositet och ångest när jag begår ett misstag på mitt arbete, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att jag ska bli hårt dömd, och avvisad på grund av misstaget som jag har gjort, och att människor kommer bli arga på mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv när jag begår ett misstag, och bli arg, irriterad, och bestraffande mot mig själv inombords, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att det jag fruktar ”utom mig själv” – vilket är att människor ska bli arga, och irriterade på mig – är faktiskt vad jag gör ”inom mig själv” – eftersom jag blir arg, och irriterad på mig själv, och fördömer mig själv när jag begår ett misstag i mitt arbete

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja att min chef, och att människor i min omvärld ska ha en idé av mig att jag aldrig begår misstag, att jag är perfekt, och att det inte kan finnas några negativa sidor i mig, eftersom jag är helt enkelt perfekt; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka sprida, och skapa en illusion av mig själv i min omgivning i rädslan för att lära känna mig själv, och se vem jag är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att om jag blir arg på mig själv, och fördömer mig själv när jag gör ett misstag, så kommer jag naturligen att börja frukta att göra misstag inom mig själv – vilket i sin tur leder till att jag begår fler misstag eftersom jag inte är tillfullo uppmärksam, och koncentrerad på vad det är som jag gör här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte vara uppmärksam på vad det är jag gör här, och om jag begår att misstag – att då inte fördöma det faktum att jag begått ett misstag, och börja känna mig dum, och eländig för att jag begått misstaget – utan istället genast inom mig själv röra mig att etablera, och skapa en lösning på problemet – och således inte hålla kvar vid en känsla av misslyckande, utan istället helt enkelt lösa problemet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se det som någonting allvarligt, och negativt att begå ett misstag, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skämmas, och känna mig generad när jag begår ett misstag, och tänka att ”jag borde inte begått det där misstaget!” – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett djupt andetag, och för mig själv tillbaka hit – och se, inse, och förstå att jag behöver inte låta mig själv döma mig själv när jag begår misstag, utan när jag gör det – helt enkelt korrigera mig själv, och finna en lösning omedelbart, och inte vara nojig för vad som har hänt, eller inte hänt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå hur det inte hjälper att bli rädd, nervös, och ångestfylld, utan det gör allting bara ännu mer komplicerat, och det gör det svårare för mig att finna en lösning, och hitta ett sätt att vara på i och som ögonblicket, så att jag kan se till att jag korrigerar de problem jag skapat; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha en idé inom mig själv att rädsla är bra, och att det hjälper mig att bli mer skärpt, för jag bestraffar mig själv med rädsla, och ger mig själv mer uppmärksam

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att förlora mitt arbete, i rädslan att jag kommer förlora min möjlighet att ackumulera min brödföda så att säga, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa och generera en polaritet i förhållande till mitt arbete, där jag å ena sidan känner mig positiv, glad, och trygg för att jag har mitt arbete, och å andra sidan känner mig nervös, rädd, och ångestfylld att jag ska förlora mitt arbete – så här förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta skapa, och uppleva någon slags energi mot mitt arbete, utan istället helt enkelt arbete, och tjäna pengar, utan att jag för den sakens skulle har någon specifik upplevelse gentemot punkten

Självåtaganden

När jag märker att jag blir rädd, och ångestfylld när jag begått ett misstag, och jag börjar oroa mig inför vad andra människor ska tycka om mitt misstag – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser, och förstår att det hjälper inte mig att korrigera misstaget att oroa mig om vad andra tycker om misstaget – vad som hjälper är att jag förblir stabil, och att jag sedan praktiskt rör mig själv till att korrigera, och styra upp min omvärld så att jag kan hitta en lösning på problemet; således åtar jag mig själv att fokusera på att finna en lösning istället för att reagera

När jag märker att jag går in i och som självfördömande, och självhat när jag begår ett misstag, och tänker att jag inte borde begått det där misstaget, och jag borde inte ha reagerat, och jag borde ha tänkte efter; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att det begränsar mig, och håller mig kvar i mitt förflutna att tänka på detta sättet – för jag fokuserar på vad jag gjorde fel istället för hur jag kan korrigera situationen här, och se till att misstaget inte för konsekvenser; således åtar jag mig själv att sluta tänka på vad jag borde gjort, och istället tänka på vad jag nu bör göra

När jag märker att jag tänker att jag är slarvig, dum, och korkad för att jag begått ett misstag, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser, och förstår att – nej – slarvig, dum, och korkad – detta är värdeord som är baserade på energi av och som sinnet, och är inte fysiska praktiska ord som är en reell innebörd – således åtar jag mig själv att se, inse, och förstå att jag inte är slarvig, dum, eller korkad när jag begår ett misstag – utan att jag istället begått ett misstag och att det inte är mer med det

När jag märker att jag går in i och som en rädsla för att förlora mitt arbete när jag begår ett misstag, och jag börjar oroa mig själv för vad min chef kommer tycka, eller mina medarbetare – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att – rädsla kan bara finnas där det finns ett begär, och en positiv punkt – här är den positiva punkten att jag känner mig säker, och trygg med mitt arbete, och att jag definierat att inte ha ett arbete som otryggt, och osäkert; således åtar jag mig själv att andas – och föra mig själv tillbaka hit – och sluta skapa upplevelser i förhållande till mitt arbete – varken positiva, eller negativa – och istället fokusera på att leva här – i detta ögonblick

Enhanced by Zemanta

Dag 54: Varför Ändrar Du Dig Inte!?

En tendens jag uppfattat inom mig själv är att jag blir arg, och frustrerad på mig själv när jag inte ändrar mig, och att jag fördömer mig själv för vilken jag blivit genom årens lopp, och att jag förväntar mig att denna person som jag blivit ska ändra sig nu! Genast! Och allt ska gå snabbt, och allt ska göras perfekt och utan några misstag överhuvudtaget!

Detta leder till att jag ofta tar beslut, och placerar mig själv i situationer som är över min förmåga, jag tar mig själv vatten över huvudet så att säga, och tror att jag ska klara det jag tänker ta mig för, men sedan klarar jag inte att genomföra det i verkligheten.

Det jag kan lära mig av detta är att ta det försiktigt, och långsamt med mig själv, och att låta det gå långsamt, och låta det ta den tiden det behöver. De punkter som jag arbetar med behöver jag inte klara av att förändra på en gång, utan det är istället helt okej att jag förbereder mig själv, och går igenom den nödvändiga förberedande processen, för att sedan stå upp och dirigera punkten jag arbetar med.

Anu har också sagt detta i en intervju i hans intervjuserie, att en tendens vi människor har är att vi vill hoppa från steg 1 till steg 10, och inte gå stegen i tur och ordning, först 1, sedan 2 och så vidare. Jag kan definitivt relatera till detta, eftersom det är exakt vad jag gjort, och sedan när jag befunnit mig på steg 10 och där fallit samman eftersom jag inte tagit mig igenom de nödvändiga förberedande stegen, har jag varit väldigt hård mot mig själv, och fördömt mig själv. Jag inser att det är fullständigt onödigt att fördöma mig själv, och istället kan jag ju titta på varför jag föll, vilket ju är för att jag inte gick de nödvändiga förberedande stegen.

Jag kan se att jag i mitt liv ofta har levt ut detta beteende, där jag börjat med någonting nytt, t ex startat ett projekt, eller börjat lära mig någon ny färdighet, och så genast precis när jag börjar så börjar jag tänka på att bli bäst, och klara av mer, och bättre, och snabbare. Istället för att jag tar och går igenom projektet i min egen takt, eller lär mig färdigheten i min egen takt, och sedan utan några förväntningar, till slut kommer fram till steg 10, och går igenom steg 10 utan att falla eftersom jag gått igenom de övriga förberedande 9 stegen.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja bli klar med saker och ting snabbt, och vilja vara bäst på de sakerna jag gör, och aldrig ta mig själv den tid jag behöver för att lära mig något nytt, eller ta det lugnt och långsamt – och göra saker med den precision, och det tålamod som behövs för att göra det bra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja ha saker och ting nu, just nu på en gång, och bli klar just nu, just nu på en gång – istället för att tillåta och acceptera mig själv att ta den tiden jag behöver, och jobba så snabbt som är bekvämt och effektivt för mig, och inte förvänta mig av mig själv mer än jag klarar av, och inte sätta mig själv inför utmaningar som jag inte är rustad att klara av

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli arg, och frustrerad på mig själv, och fördöma mig själv när jag faller på steg 10, istället för att se, inse och förstå att jag omöjligt kunde klara av steg 10 eftersom jag hetsat igenom de andra 9 stegen, och inte gjort dem tillräckligt noga, och därför är jag inte så förberedd som jag behöver vara för att klara av steg 10

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att jag ska förlora tid om jag gör saker och ting lugnt, och stilla, och tar den tiden jag behöver – istället för att se, inse och förstå – att jag förlorar tid då jag hetsar igenom saker, eftersom då blir inte resultatet något bra, och då måste jag återvända och göra om saken, när jag kunde gjort den ordentligt, och effektivt redan från början

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte göra saker och ting här som andetaget, och därför inte stressa till nästa ögonblick, eller tänka på vad jag borde, eller inte borde göra i nästa ögonblick, utan istället göra klart den saken jag har framför mig här, och ge den saken jag gör här all min uppmärksamhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka hinna först, och vara snabbt, och lära mig mest, och bli mer – istället för att slappna av, ta det lugnt, och gå min process här, och gå mina ansvarsområden här, lugnt och stilla och utan att försöka nå någonstans – jag inser att tålamod är en gåva som jag ger till mig själv, och som kommer assistera mig att slutföra projekt som jag kommer vara nöjd med, och som jag inte behöver återvända till

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att lida av vinnar-, och tidssjukan – genom att jag alltid försöka hinna med mesta möjliga, och vara bäst på allt det jag gör – och hela tiden kämpa mot klockan, såsom rädslan att någon annan ska hinna före mig, eller vara bättre än mig – istället för att inse, se och förstå att denna tävling jag skapat inom mig själv är fullständigt imaginär och inbillad, och finns i rent faktiska termer inte – den finns bara i mitt huvud – den stressen jag skapat av att hinna någonstans finns bara därför att jag inbillat mig en framtid där jag är något mer än vad jag är här – jag tar bort den visionen och tar mig själv tillbaka hit till verkligheten och till min fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag tar på mig att göra ett nytt projekt, att göra det så snabbt jag kan, i tron att jag då sparar tid, istället för att inse, se och förstå att jag slösade bort de ögonblicken då jag färdigställde projektet, eftersom jag inte gjorde det här i medvetande om min fysiska kropp – därför stoppar jag mig själv, jag tar ett djupt andetag – och färdigställer de projekt jag arbetar med lugnt och still, och använder den tiden som krävs

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se att det kommer ta tid att gå den processen, och att jag måste ha tålamod med mig själv, och inse, se och förstå att vissa punkter kommer vara besvärliga och ta tid att ändra, och att det inte är något att fördöma mig själv för – utan så är det helt enkelt – och därför kan jag inte förvänta mig själv att vara färdig, och klar nu – det kommer ta tid, och jag låter det ta den tiden som behövs – det finns ändå inget visst mål att nå på en viss utstakad tid

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte slappna av, ta en punkt i taget, och göra den punkten färdigt, och sedan ta nästa punkt, och sedan nästa punkt – och alltså inte stressa och förstå nå någonstans – utan istället fokusera på att vara här i varje ögonblick

Jag åtar mig själv att sluta stressa, sluta jaga, och sluta försöka spara tid, och klara av så mycket som möjligt, och göra så mycket som möjligt, istället tillåter jag att mina projekt tar den tiden de tar, och att min process tar den tiden de tar

Jag åtar mig själv att inte ha förväntningar på mig själv, och inte utsätta mig själv inför utmaningar jag inte är kapabel att klara av, jag åtar mig att vara realistiskt, och inse, se och förstå att det inte är något skamfullt eller svagt att ännu inte vara tillräckligt stark, eller effektiv för att transcendera vissa punkter – utan jag ser att det kommer ta tid

Jag åtar mig själv att vara här när jag håller med ett projekt, eller tar mig an någon slags omständighet, och göra det som jag gör till fullo – helt och fullt – och inte stressa till nästa ögonblick för att spara tid – utan låta det ta den tiden det tar och istället göra vad det är jag gör – bra

Jag åtar mig själv att sluta jaga efter att lyckas, och istället tillåter och accepterar jag mig själv att lyckas

Jag åtar mig själv att inte fördöma mig själv när jag faller, eller fördöma mig för de upplevelser jag har, utan helt enkelt stå upp inom mig själv, se varför jag föll, och fortsätta arbeta, och stötta mig själv för att tillslut ta mig igenom och transcendera den punkt jag arbetar med

Dag 22: Popularitet

Idag hade jag en reaktion då mina klasskamrater pratade om gamla förhållanden, och sex – jag upplevde i det ögonblicket rädsla. Rädslan som kom upp inom mig handlade om rädslan att bli sedd som svag, underlägsen, och bli retad av andra p g a av denna svagheten. Jag har upplevt denna rädsla tidigare i mitt liv också, jag minns när jag gick i 8:an, i grundskolan – mina kompisar satt och pratade om sex, och förhållanden – och min kompis delade med sig av att han nu hade blivit av med oskulden. Detta upplevde jag mycket rädsla gentemot, eftersom jag fruktade att jag nu ska bli attackerad såsom att vara en oskuld, och retad för att jag inte var mer erfaren vad det gäller sex.

Det är intressant att se hur stort värde som sex ges i vårt samhälle, och det är intressant att de personlighetstyper vi definieras som i skolan, i många fall blir definierade just utifrån hur mycket sex vi har haft, och därmed hur ”populära” vi anses vara. Jag minns att de populära i min skola, de hade alla haft mycket sex, de hade druckit mycket, de hade många vänner och de var därför stjärnor. De som inte hade haft sex, de som tyckte om att studera, de som hade hobbyintressen som inte var fokuserade runt sex, och alkohol, de var sedda som förlorare, och underlägsna.

Själv var jag en av dem som ville få bli sedd som populär, och jag drack, och sökte att få skapa ett förhållande, inte för att jag själv hade någon direkt lust att uppleva mig själv i ett förhållande med en annan, utan så att jag kunde säga till mina kompisar att jag hade ett förhållande. Snacka om att kompromissa med mig själv.

Det är faktiskt nördarna, det är de som har andra intressen de brinner för, de som brinner för studier, och de som inte deltar i denna tävling om vem som är populär, och vem som inte är populär, som faktiskt lär sig att leva effektivt, och lär känna sig själva. De spenderar tid med sig själv, de följer sina egna vägar och går bortom grupptrycket, och det är självklart dit jag med borde gått, men istället tog jag omvägen och valde att kompromissa mig själv, och slösade därför bort största delen av min ungdom på korkade saker såsom droger, kompisgäng, och alkohol.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att värdesätta och definiera mig själv utifrån hur många kompisar jag har, utifrån hur många människor som ser mig som en viktig del av deras liv, i tron och idén att om jag får definiera och se mig själv såsom populär, så betyder detta att jag är mer värd – istället för att se, inse och förstå att denna definition av värde som jag skapat är inte riktigt värde, utan falskt värde, i det att jag måste kompromissa mig själv för att känna mig själv värdefull – det är inte egenvärde utan självhat – därför lever jag istället värde som mig själv här, genom att tillåta och acceptera mig själv att gå min egen väg, att lyssna på mig själv, och gå bortom grupptrycket.

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att skapa mig själv bortom grupptrycket, att leva mig själv bortom grupptryck – att inse, se och förstå att behovet av att bli accepterad och validerad av en grupp, är i rent faktiska termer självhat manifesterat – eftersom jag genom att söka efter en grupp att acceptera mig, inte tillåter och accepterar mig själv att utforska mina intressen, att se vem jag är, att se hur jag föredrar att leva – således slutar jag att falla för, och dirigera mig själv utifrån en upplevelse av grupptryck

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna fruktan och ångest inom mig själv, att jag ska bli förlöjligad, hånad och bli sedd som underlägsen, när andra pratar om sex runtomkring mig – i fruktan att någon ska fråga mig någonting om sex, eller relationer – och att mitt svar därefter ska bli hånat såsom att inte varit ett tillräckligt häftigt, eller starkt svar – istället för att se, inse och förstå, att detta visar mig att jag definierat mig själv, värderat mig själv utifrån min sexualitet, såsom min idé av hur sexuellt erfaren jag är – istället för att tillåta och acceptera mig själv att leva här, och värdesätta mig själv i varje ögonblick, ovillkorligt av vad jag gjort, eller inte gjort i mitt förflutna – jag slutar söka efter att få bli accepterad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter, och vilja bli accepterad och definierad såsom cool av andra – att önska och vilja att när jag pratar eller uttrycker mig själv med andra, att andra ska ta ett intresse vid mig, och se mig såsom en häftig, stark och erfaren individ – och om detta händer, känna mig själv trygg, och säker i mig själv – istället för att se, inse och förstå att den tryggheten, den säkerheten, den upplevelsen jag har inom mig själv är inte riktig, utan enbart en känslomässig upplevelse skapad och stimulerad av hur min omgivning är – således förstår jag att om jag lever efter, definierar mig själv efter denna upplevelse, att jag då gör mig själv till en slav till min omgivning – jag tillåter inte mig själv att leva mig själv som en slav

Jag förlåter mig själv att vilja göra ett bra intryck på människor, att vilja att människor ska få ett positivt första intryck av mig – i rädslan och ångesten att om människor inte känner positivt för mig, att de istället ska känna negativt inför mig – i tron att om en människa känner negativt för mig, att detta då betyder att jag är värdelös och misslyckad, i tron att det är det absolut viktigaste som finns att vara omtyckt av alla i min värld – istället för att se, inse och förstå – att behovet av att bli omtyckt av alla i min värld är att kompromissa med mig själv, varigenom jag tillåter och accepterar mig själv att leva på ett sätt som inte är jag, endast för att få erkännande av andra – jag stoppar mig själv att söka erkännande av andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ljuga för mig själv, och ignorera mig själv i förhållande till vad slags projekt, och handlingar jag vill uttrycka och leva i min värld – genom att tillåta mig själv att leva handlingar, och projekt endast för att tillfredställa andra människors idé av mig, endast för att få andra att definiera mig som framgångsrik och stark – istället för att tillåta och acceptera mig själv att leva, och uttrycka mig själv såsom sådana projekt jag genuint tycker är roliga, eller vill göra av andra praktiska skäl – och således inte kompromissa mig själv, och leva, röra mig själv utifrån en idé av mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i fruktan för att bli avvisad, och förlöjligad av andra människor såsom att vara svag, och underlägsen, leva och uttrycka mig själv för att bli erkänd, för att få en plats, och ett hem i andra människors liv – och för att på alla sätt och vis undvika ett ögonblick där en annan människa säger till mig att de inte vill ha med mig att göra, eller drar upp saker om mig och börjar förlöjliga mig – istället för att se, inse och förstå att min rädsla är irrationell och baserad på idén att jag är värdelös, därför stoppar jag mig själv från att söka gruppens acceptans, och söka ett hem i andra människors liv – jag står upp inom mig själv och accepterar mig själv, och tillåter mig själv att njuta av mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se mig själv såsom alltför underlägsen, svag, och betydelselös för att leva, och ta handlingar i vilka jag inte får något stöd av andra människor, utan vilka jag tar och lever som mig själv, för mig själv – i tron och idén att det är värdelöst att göra någonting enbart för mig själv, eftersom jag då inte får något erkännande av andra, i tron att ett sådant erkännande är allt som överhuvudtaget betyder någonting – istället för att se, inse och förstå, att behovet av ett sådant erkännande är mitt självhat manifesterat – därför stoppar jag mig själv, jag för mig själv tillbaka hit till andetaget – och jag tar beslut, utför projekt, och tar handlingar som jag vill ta, och som jag ser är bra för mig, såsom en och jämlik – istället för att i alla beslut söka erkännande, och validering av andra

Jag åtar mig själv att inte längre vara en slav till rädslan att bli utstött, och till idén att jag inte har något värde, eller någon betydelse bara för mig själv, utan att jag måste ha en grupps erkännande för att betyda någonting – jag står upp här som värde och slutar söka utanför mig själv efter trygghet, bekvämlighet, acceptans och säkerhet – och lever dessa orden som mig själv

Jag åtar mig själv att inte längre söka efter att få bli omtyckt av andra, efter att få bli älskad, och sedd som populär av andra – istället tillåter jag och accepterar jag mig själv att se, inse och förstå att sökandet efter popularitet är i grund och botten självhat, och det faktum att jag inte tillåter mig själv att acceptera mig själv manifesterat – därför accepterar jag mig själv, älskar mig själv, och tillåter mig själv att njuta av mig själv

Jag åtar mig själv att inte längre söka efter popularitet, och när jag ser inom mig själv att jag har tankar, vari jag vill imponera på andra, på bli sedd, eller hörd – att jag genast stoppar mig själv, tar ett djupt andetag, och för mig själv tillbaka hit till denna fysiska verklighet, och därefter tar jag beslutet att leva för mig själv, som mig själv, här en och jämlik som denna fysiska verkligheten, och därmed sluta sökandet efter att få bli accepterad