Tag Archives: självförlåtelse

Dag 1: Sömn Som En Flykt Från Verkligheten

Idag vaknade jag återigen alldeles för sent, och istället för att ta mig själv upp ur sängen på en gång, så blev jag kvar i den mjuka madrassen längre än vad jag behövde.

Att sluta vara en slav till sömn, och ta mig själv upp ur sängen direkt när jag vaknar på morgonen är verkligen en färdighet, det är som vilken annan upptränad kroppslig funktion som helst. Och själva nyckeln i att ta sig upp ur sängen direkt när ögonlocken första gången rullas upp, är att göra det – att inte lyssna på allt det där inom en som skriker om att, gode gud, låt mig stanna kvar i sängen! Jag vill inte upp, jag vill inte upp! Jag vill vara kvar i sängen för evigt. Men då är det bara att säga såhär, nej! Nu tur jag mig själv upp ur denna sängjävel, för jag har sovit tillräckligt, och jag vet att ingen mer sömn behövs. Jag vet att jag genom att fortsätta ligga kvar i sängen endast flyr undan verkligheten och mig själv, och sådant är oacceptabelt.

Men, jag lever som sagt in dessa orden ännu som mig själv, och anledningen till detta är att jag tillåter mig själv att prata mig själv in i att inte gå upp. Jag säger inom mig att, nej det behövs, nej men se kroppen den måste vila, du kan inte gå upp nu du hade bara varit så himla trött då. Men sådant skit kan man inte lyssna på, utan det gäller att ta sig upp ur den där sängjäveln en gång för alla.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa och hålla mig själv tillbaka i min process genom att sova mer än vad jag behöver, sova endast för att fly undan min verklighet, och fly undan mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ursäkta och urskulda mig, till varför jag inte bör gå upp ur sängen direkt när jag vaknar, och hitta på ursäkter och förklaringar, istället för att bara gå upp ur sängen direkt när jag vaknar

Jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att lyssna på mina ursäkter, och förklaringar när jag ligger i sängen direkt efter jag vaknat, och ta alla dessa olika ursäkter och förklaringarna på allvar, och följa efter dessa, istället för att lyssna på min kropp, och sedan ta mig upp ur sängen direkt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta mig själv upp ur sängen direkt när jag vaknar, men istället skjuta upp när jag ska upp ur sängen, och tänka att jag ska göra det i nästa ögonblick, och att jag bara måste få vila lite till, istället för att ta tag i saken, och ta mig upp ur sängen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att jag inte är tillräckligt viljestark för att förändra mina sömnvanor, och tro att inte kan förändra mina sömnvanor, och att jag därför inte ska försöka, och lika gärna kan ge upp – istället för att inse att jag kan förändra mina sömnvanor, och jag kan styra över mig själv, det handlar bara om att jag faktiskt måste göra det

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gömma mig för livet, och gömma mig från att stödja mig själv, och driva mig själv att utöka, och expandera min applikation av mig själv såsom enhet och jämlikhet, här som vad som är bäst för mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte driva mig själv upp ur sängen direkt när jag vaknar, och rättfärdiga varför jag inte driver mig upp ur sängen direkt när jag vaknar genom att tänka att jag förtjänar att översova, jag förtjänar att ta det lugnt, istället för att inse att jag förtjänar att vara effektiv i hur jag rör mig på morgonen, och hur jag tar mig upp ur sängen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att missbruka min kropp, genom att inte lyssna på min kropp när den säger till mig att den har haft tillräckligt med sömn, och istället ignorera min kropp, och göra såsom jag känner för i mina tankar, och såsom min känslomässiga, och emotionella upplevelse säger åt mig att göra – istället för att inse att det är min kropp som är verklig, och mitt självsnack, i mitt huvud, som är en illusion, och att jag därmed genom att stödja mitt självsnack, gör mig själv en och jämlik med en illusion

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv för att jag inte tar mig upp ur sängen direkt när jag vaknar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara hård mot mig själv när jag märker att jag inte klarar att ta mig upp ur sängen direkt på morgongen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förvänta mig att jag ska klara att kunna förändra mina sömnvanor direkt, och utan några problem över huvudtaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förvänta mig att jag ska kunna genomföra mina fysiska planer, och förändringar, utan en viss omställningstid, och tro att allting ska klaras av nu, snabbt, och på en gång – och tänka att så fort jag inte klarar av att göra någonting på en gång, att detta då är ett misslyckande

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att jag är misslyckad, när jag misslyckas med mina planer

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jämföra mina sömnvanor, med min partners sömnvanor, och tänka att jag är dålig, värdelös, och patetisk när jag inte klarar av att sova lika lite som min partner gör

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv ifrån mina sömnvanor, istället för att inse att mina sömnvanor är en del av vem jag tillåtit och accepterat mig själv att bli, såsom naturen av mig själv, såsom beroende

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att döma, och se ner på mig själv för att jag skapat mig själv såsom beroende, och för att jag existerar såsom beroende – och tänka att jag därför är värdelös, och att jag måste bestraffa mig själv, i tron att den enda möjligheten för mig att ändra mig själv är för mig att bestraffa mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att helt glömma bort att vara omtänksam, och att ha tålamod med själv, och låta processen av att ändra mina sömnvanor ta den tid som den behöver.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte vara omtänksam och ha tålamod med mig själv, och se på mig själv såsom vad jag skapat mig själv till att vara idag, inte med fördömande, men med förståelse om hur jag kommit att skapa mig själv såsom det jag är idag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara hård och fördömande mot mig själv, och förvänta mig själv av mig själv att jag genast ska förändra mig själv, och att jag aldrig ska misslyckas på något sätt överhuvudtaget – istället för att tillåta och acceptera mig själv att vara realistisk med mig själv, och ta en sak i taget, en punkt i taget, och föra denna punkt som mig själv, till fulländande, och ta den tid som behövs för att göra detta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ge mig själv den tid som jag behöver för att förändra mig själv, och inte stödja mig själv effektivt i min självförändring, utan bara förvänta mig att jag ska förändras utan att jag på något sett hjälpt eller stöttat mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte hjälpa och stötta mig själv när jag går igenom en punkt, eller förändrar mig själv, och inse att om jag inte hjälper mig själv, och stödjer mig själv, så kan jag inte heller förändra och skapa mig själv på nytt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse att de saker som jag har svårigheter att förändra i mig själv, inte är ett tecken på att jag är en dålig människa, eller på att jag är svag, och gör fel – utan ett tecken på att jag inte har stöttat och hjälpt mig själv tillräckligt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se och förstå att nyckeln till att framgångsrikt förändra mig själv är att varje dag skriva, och applicera självförlåtelse, och verkligen stötta, och driva mig själv mot att förändra mig själv, och göra mig själv en mer effektiv människa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se att de problem jag har i min applikation av mig själv, i sin kärna egentligen inte är problem, utan tecken på att jag inte stöttar, hjälper, och assisterar mig själv till den grad som behövs för att jag effektivt ska kunna förändra mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse att det aldrig finns något fel med mig själv, utan enbart konsekvenser av hur jag tillåter och accepterar mig själv att leva, och vara mot mig själv – och sålunda om jag vill ändra mig själv, kräver detta att jag stöttar, hjälper, och är mot mig själv såsom jag skulle vilja att en annan var mot mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv för att jag inte levt självdisciplinerat i mitt liv, och för att jag inte lärt mig själv att sova endast så mycket min kropp behöver, och inte mer – istället för att inse att ett sådant självfördömande är totalt onödigt, och att det jag istället ska fokusera på är att hjälpa, och assistera mig själv till att skapa mig själv såsom förändring – en och jämlik här

Självkorrigerande stadganden

När jag ser mig själv gå i på morgonen tankar om hur jag inte ska gå upp, och hur det är så skönt att ligga kvar i sängen, och att det inte gör någonting om jag ligger kvar i sängen, så stoppar jag mig själv omedelbart, jag tar ett djupt andetag, och jag för mig själv tillbaka hit till den fysiska verkligheten – och jag inser och förstår att om jag tillåter och accepterar mig själv att översova, och ligga kvar i sängen när jag faktiskt är vaken, så kompromissar jag och förtrycker jag mig själv – därför reser jag mig upp, tar mig ut upp ur sängen – klär på mig – och möter dagen direkt

När mina ögonlock slår upp, det första jag gör är att jag går upp ur sängen och möter min dag – jag inser att någonting annat än det är att kompromissa med själv, och att rättfärdiga, och ursäkta mig själv mina begränsningar.

Jag vägrar att ursäkta mig själv för mina begräsningar, jag vägrar att rättfärdiga och försvara mina självbegräsningar – jag driver mig själv att expandera och bli mer effektiv i min applikation, och bli en självstyrd, och självdirektiv människa.

Det är klart.

Advertisements

Att Vara Specifik Med Självförlåtelse

Jag har upptäckt, då jag arbetat med självförlåtelse, att en av de viktigaste och mest effektiva saker man kan göra är att vara så specifik som möjligt med sin självförlåtelse. Till exempel: en punkt som jag arbetat mycket med är sexuellt begär, och när jag arbetat med denna punkt har jag i min självförlåtelse, till så stor utsträckning som möjligt, försökt vara specifik – exakt vad är det jag blir upphetsad av? Exakt vad är det jag tänker? Exakt vad är det jag känner? Är det någon lukt som jag blir upphetsad av? Varenda liten detalj har jag fångat i min självförlåtelse, för att på så vis vara så specifik och exakt som möjligt, och därmed hjälpa mig själv att transcendera punkten.

Och det hjälper verkligen att vara så specifik som möjligt, eftersom det öppnar dörren till förståelse om exakt varför man känner som man känner, eller tänker som man tänker – och man ser exakt vad det är som stimulerar vissa sorters tankar eller upplevelser – det kan vara mycket exakt och detaljerat; t.ex. en viss färg, form, eller en kombination av flera färger och former. Och det är när man blir exakt in sin förlåtelse, som man börjar se vad det är som faktiskt ligger till grund för ens inre upplevelse – och därmed inser man hur punkten också ska stoppas.

För att på ett effektivt sett kunna beskriva den punkt man arbetar behövs dock ett effektivt ordförråd, och det är någonting som man tränar upp under tiden som man arbetar med sin självförlåtelse. Så har det i alla fall varit för mig – jag har haft inre upplevelser, och känslor som jag inte haft ord för, och inte kunnat beskriva – eller så har det varit någon självrealisation som jag inte kunnat sätta ord på, och då har jag suttit och letat i ordlexikon – eller bara suttit och känt efter vilket ord som skulle passa in på det jag upplever.

Tillexempel, när jag arbetade med mitt sexuella begär, kom jag till punkten om att en kvinnas rumpa skapade en reaktion inom mig av upphetsning – så jag började applicera självförlåtelse, och frågan kom då upp inom mig – exakt vad var det som jag reagerade på när jag såg rumpan – var det färgen, formen, eller bara det faktum att det var en rumpa? Ord som jag då lyckades hitta och beskriva bilden av rumpan med var: fast, ungdomlig, vältränad och kvinnlig. Så jag utforskade verkligen bilden i ord, och beskrev den så noga jag kunde – och därför kunde jag vara väldigt exakt i min självförlåtelse, vilket hjälpte mig att sedan stoppa reaktionerna när de kom upp, nästa gång jag såg en kvinnorumpa som passade in på den bilden jag hade arbetat med.

Det tar tid att vara exakt, och det kräver tålamod – men det ger i sin tur tillbaka mycket mer än du bara hafsar igenom din självförlåtelse. Om du är noggrann kommer du märka hur mycket mer effektiv du blir i din generella applikation, och plötsligt blir det faktiskt lättare att släppa de reaktioner som kommer upp inom en, eftersom man grundligt har gått igenom de punkter som stimulerar reaktionen – man är helt enkelt beredd. Så har i vart fall jag upplevt det.

Någonting som kan stå i vägen för att applicera självförlåtelse exakt och specifikt är lathet, apati, och oförmåga eller ovilja att koncentrera sig – detta är vad jag upplevde och var tvungen att ta mig själv igenom. Jag hade otroligt svårt att sitta stilla, och ge mig själv den tiden som behövdes för att skriva min självförlåtelse exakt och specifikt – det var som om jag gick in en vägg av ovilja. Men vad jag upptäckte var att, när jag forcerade och utmanade mig själv att skriva min självförlåtelse exakt och specifikt, även fast jag inte alls kände för det, så blev det tillslut mycket enklare – och efter ett tag kände jag inte längre motstånd eller ovilja att spendera den tiden som behövdes för att skriva min självförlåtelse på ett effektivt sett. Vad som behövs för att trycka igenom den där första oviljan mot att vara exakt i sin förlåtelse är vilja och disciplin – och tålamod.

Någonting jag kan rekommendera för att expandera ens ordförråd är att läsa mycket (tidningar, böcker, vad som helst), och som sagt, ett stort och effektivt ordförråd gör självförlåtelse så mycket lättare, och det blir så mycket enklare att vara exakt och noggrann.

Ett annat bra sätt att träna upp sitt ordförråd är att skriva mycket, och att utmana sig själv att använda nya ord – och i sitt skrivande försöka definiera och namnge de inre upplevelser man har. På så vis förbereder man sig inför att göra effektiv och exakt självförlåtelse – eftersom man redan har hittat de orden som behövs för att beskriva den punkt man arbetar med.

Sammanfattningsvis kan konstateras, att det med självförlåtelse, precis som med så mycket annat, blir mycket bättre när man lägger ner tid, ansträngning, samt svett och tårar.

Att Göra Självförlåtelse Direkt

Under den tiden som jag hittills använt mig av självförlåtelse, för att släppa mig själv fri från självmissbruk, och självbedrägeri, har jag märkt och förstått en sak mycket tydligt; vänta aldrig med din självförlåtelse – eller i vart fall – vänta aldrig mer än du behöver.

Oftast när jag upplevt reaktioner, tankar, och upplevelser, och jag blivit övertagen helt av dessa upplevelser, sitter jag inte vid datorn, eller befinner mig inte i någon speciellt bekväm situation för att tala ut självförlåtelse. Det kan vara på jobbet, eller i skolan, någon säger eller gör någonting mot mig, och genast kommer en mängd upplevelser upp – innan ville jag då gärna vänta med att säga självförlåtelse, eller bara låta ögonblicket flyta iväg och låtsas som om ingenting hänt – men jag har märkt att det inte är ett effektivt sett att hantera sådana omständigheter på.

Det är inte effektivt, eftersom oftast glömde jag bort reaktionerna när jag sedan kom hem och då satte mig vid datorn för att göra självförlåtelse – eller orkade jag inte, eller så hade jag andra saker att göra; den primära punkten är att jag inte gjorde min självförlåtelse, och därmed gav tillåtelse till reaktionen jag hade att återupprepa sig själv.

Så – jag har insett att det bästa är att göra förlåtelse direkt, och ögonblickligen. Har jag en upplevelse, eller någon slags tanke eller reaktion, och jag märker att det är en viktig och stor punkt, då hanterar jag den i det ögonblicket. Jag gör min förlåtelse då och där. Visserligen kan jag ju inte gå omkring och göra självförlåtelse konstant, för det hade man kunnat göra om man skulle ta tag i alla sina tankar på en enda gång – därför får jag prioritera. Men de där upplevelserna som är starka, och som återvänder, som man upplever varje dag, det är dem jag tar itu med direkt – och om jag befinner mig i en situation där det är mycket olägligt med självförlåtelse, då rör jag mig antingen bort ifrån den, eller så väntar jag till situationen är över, och sen går jag och applicerar självförlåtelse.

Att gå processen på detta sätt gör det mycket lättare att hantera de punkterna som kommer upp, och det går snabbare att röra sig igenom punkterna för att sen stå upp och stoppa dem – eftersom man använder sin tid mer effektivt, och arbetar med det som är framför en i varje ögonblick. Det kräver dock lite mod, om man nu blir tvungen att tala självförlåtelse när andra människor står runt en, eller man går på stan – vad jag brukar göra i sådana situationer är att jag talar väldigt tyst till mig själv, och jag rör inte munnen så mycket; det viktiga är ju att jag hör min egen förlåtelse.

Man ska allstå inte begränsa sin självförlåtelse till vissa tider på dygnet, och till vissa platser – då gör man det alldeles för komplicerat för sig själv, och därmed blir det svårare att gå processen. Istället ska man utnyttja de ögonblicken när man har tid, och när reaktionen precis har inträffat – och så lever man så varje dag, och tillslut är de där ständigt återvändande reaktionerna, som inträffar i vardagen, borta – och det är skönt ska jag säga.

Ett annat tips om man absolut inte känner för att tala självförlåtelse inför andra människor, är att ha med sig ett litet notblock, och så skriver man i det var gång någon sorts reaktion kommer upp – men då finns ju ändå risken att man senare inte har tid, eller att det finns andra grejor som är viktigare att göra – det helt klart bästa är att tala ut självförlåtelsen direkt.

Vad jag har märkt, är att man efter ett tag då man pushat sig själv att tala självförlåtelse inför andra människor, inte längre bryr sig på samma sätt, och man blir inte längre lika rädd för att andra ska se ner på en, eller tycka att man är lustig – man vet ju själv att man inte är galen, eller har något sorts mentalt problem – självförlåtelse är ju själva medicinen mot mentala problem. Så – bevisligen blir man allstå modigare ju mer man tränar sig på att tala självförlåtelse i olägliga situationer, och tillslut är det inte ens någonting man blir nervös inför. Man bara gör det.

Så – detta är ett bra tips som jag haft mycket nytta av – vänta inte med självförlåtelsen – gör den direkt, och träna samtidigt dig själv på att vara modig.

Vad Har Självförlåtelse Gjort För Mig?

Idag är det drygt fyra år sedan jag hittade självförlåtelse för första gången, och den tiden som har gått sedan dess är den mest fantastiska jag upplevt i hela mitt liv.  Jag har nämligen låtit mig själv släppa mitt förflutna, släppa min rädsla, släppa min ilska, släppa så många av mina beroenden, för att istället leva och uttrycka mig själv här.

Ja, jag har upptäckt att det ändå finns en mening i och som mig själv. Jag måste inte längre söka efter stimulation utanför mig själv – vänner, droger, partys, förhållanden, sex, lycka, framsteg och segrar – jag har funnit att sökandet inte behöver existera. Jag behöver inte söka, försöka hitta, försöka få ta del av någonting utöver mig själv, och det är helt jävla underbart.

För fyra år sedan var jag fortfarande till viss del beroende av marijuana, jag var deprimerad och apatisk, jag kände inte för att göra någonting med mitt liv överhuvudtaget. Jag hade en dröm och den var att bli berömd och omtyckt för min musik. Jag kände det som om livet var slut, och allt som existerade inom mig var en tomhet som jag ville fly ifrån, men inte visste hur.

Det var någonting som saknades, det visste jag, men jag visste inte vad. Vad var det som saknades? Och hur kom det sig att hur mycket jag en försökte uppfylla mina drömmar, och även om jag ibland lyckades, så gav det mig ingen tillfredställelse? Varför var jag inte tillfredställd med mig själv?

Och då hittade jag självförlåtelse, tillsammans med självärlighet, och sunt förnuft, och dessa presenterades till mig såsom verktygen som skulle leda mig till frihet.

Min resa började och den har lett mig hit där jag befinner mig idag. Idag så är jag inte deprimerad längre, jag är inte apatisk, jag är inte beroende av några droger, inte beroende av någon stimulation för att känna mig tillfreds med mig själv. Jag har funnit en ro och ett lugn i mig själv som jag aldrig hade kunnat drömma om tidigare.

Jag söker inte längre efter att få bli känd, och tomheten inom mig är nu fylld med en substans, en fasthet, och en glädje. I korta ordalag skulle jag säga att jag är idag en helt ny människa, utan någon som helst likhet med den människan som jag var för fyra år sedan – så mycket har jag förändrats.

Det har visserligen krävs en hel del av mig, och fortfarande kräver processen om självförlåtelse sin disciplin och styrka. Eftersom självförlåtelse och självärlighet inte är verktyg vi fötts med eller tränats till att använda, så har jag, i stort sett rakt igenom hela min inre vandring, stött på mängder med motstånd.

Jag har inte velat tala ut förlåtelse, jag har inte velat hjälpa mig själv ut ifrån mitt egen konstruerade fängelse av inre demoner, jag har istället önskat att få ligga ner i min säng, inte göra någonting, bara låta tiden gå, och låta mig själv gräma mig själv över hur jag känner. Det har varit tufft att i de ögonblicken tvinga mig själv till att sätta mig ner framför min data och skriva ut självförlåtelse, även fast jag vetat om att det skulle bara bra för mig.

Processen av självförlåtelse är det tuffaste jag tagit mig för att göra i mitt liv, men det är också det roligaste, mest expansiva, föränderliga, och givande projektet jag någonsin gett mig in i. Och det är någonting som jag ger till mig själv för att sedan aldrig igen kunna förlora det. En självrealisation, eller självinsikt som jag lever in i verkligheten till att bli vem jag är kan jag inte förlora – den är med mig här i varje andetag, var jag än är. Sålunda är det allstå värt att kämpa igenom det motstånd som kan komma upp, även om det kan kännas väldigt, väldigt tungt ibland.

Så, på bara fyra år har jag förändrat mitt perspektiv på livet, på mig själv, på min familj, på vänner – på att existera – fundamentalt och på ett alldeles underbart sett. Jag har under dessa fyra åren tillägnat mig själv egenskapen av att vara en riktig människa, en äkta människa, en människa som styr över sig själv och inte blir styrd av inre energier, tankar, känslor och emotioner.

På dessa fyra åren har jag gett mig själv ett värde, jag har gett mig själv respekt, jag har gett mig själv glädje, jag har gett mig själv insikten av att det finns mer än pengar, sex och kändisskap – det finns mig själv. Och denna mig själv är tillfredställelse personifierat, det är självförtroende personifierat, det är självkänsla personifierat, det är helt enkelt nyckeln till ett fulländat liv.

Jag har allstå lärt mig att ingen bild som TV:n visar mig, ingen historia som mina föräldrar drar för mig, ingen dröm som existerar i mitt huvud, ingen himmel, ingen gud, ingen Jesus, ingen Buddha, ingen upplysning kan ge mig sann tillfredställelse. Eftersom jag är sann tillfredställelse, det är vem jag är, problemet har alltid varit att jag sökt efter någonting utöver mig själv, och därför aldrig insett eller förstått den enkla sanningen – att jag är här.

Med självförlåtelse har jag därför insett att jag är här, och har därmed börjat skapa mig själv här till någonting som jag kan vara stolt över. Någonting som jag kan stå för all framtid som och säga att detta är jag – och ingen skam eller ånger finns inom mig eftersom jag är fullständigt nöjd och tillfreds med mig själv, och på det sätt jag lever.

Under fyra korta år har allstå hela mitt liv faktiskt förändrats och det med hjälp av självförlåtelse, och den berättelsen förtjänar att bli berättad. Det finns så mycket mer än det vi blir uppfostrade till att tro, det finns så mycket mer till oss själva än det vi lär oss i skolan. Ett helt universum ligger outforskat rakt framför våra ögon, någonting som vi inte har kunnat se eftersom vi varit alldeles för upptagna av att söka, av att tänka, av att begära, av att frukta, av att vilja, av att försöka finna.

Tänk så märkligt ändå, att när vi söker är vi så upptagen av sökandet att vi inte finner. Men när vi slutar söka så finner vi att vi trots allt är här, och att det var själva vårt sökande som gjorde oss blinda till att inse detta enkla faktum.

Självförlåtelse har gett mig styrkan att inse att det är sökandet som är bluffen, och har gett mig modet att inse att det inte finns någonting utöver mig själv. Jag är här, punkt slut. Men det har inte varit någon besvikelse, eftersom det finns så otroligt mycket här i denna fysiska i verkligheten, och med mig själv som bara är helt fantastiskt och mycket bättre än någon dröm i mitt huvud någonsin kunnat te sig.

Därför kan man sammanfattningsvis säga, och mycket generellt sett, att självförlåtelse gett mig gåvan att slappna av och släppa allt det där som är utöver mitt andetag, utöver mina mest basala kroppsliga funktioner, så att jag på så vis kunnat uppleva verkligheten, den riktiga verkligheten, som man inte behöver hitta eller finna, eftersom den faktiskt är här hela tiden.

Avundsjuka som Självsabotage i Förhållande till Självförlåtelse

Avundsjuka i förhållande till självförlåtelse tar sig formen i tävlande, jämförelse, självfördömande och resulterar ultimat i självförtryck – varigenom man förtrycker sig själv som naturlighet och enkelhet ‘här’ för att istället försöka ’visa sig på styva linan’ – visa sig vara någon speciell gentemot andra.

För att visa på hur tävlan manifesterar sig i din självförlåtelse: då du applicerar självförlåtelse – och du ser hur dina ord och därmed din självförlåtelse börjar ändra karaktär, subtilt och svårfångat men ända så pass att du kan se det – till och i formen av en tävlan; varigenom du ser hur en nyans av konceptet och energin ‘vinnande och förlorande’ börjar färga dina meningar – detta är avundsjuka som influerar din självförlåtelse.

Vad som händer är att vi istället för att förlåta oss själva och stå en och jämlik med våra inre demoner – och därmed släppa oss själva fria från dem genom att villkorslöst och utan att hålla kvar vid någonting som personligt förlåta oss själva – är att vi identifierar oss med våra inre mentala verkligheter och jämför dem med andras. Och när vi definierar oss själva som vår inre mentala verkligheter kommer vi också vilja beskydda dem – vi jämför dem med andras – och istället för att på så vis släppa alla mentala upplevelser – en och jämlik med insikten att vi inte är dessa inre mentala illusioner – så manifesterar vi avundsjuka – som tar sitt utryck i tävlande.

Och när vi tävlar blir vi helt låsta och oförmögna att assistera och stödja oss själva – och då blir självförlåtelse – istället för ett ögonblick av ovillkorlig och total avslappning där vi släpper oss fria från vårt förflutna – en kamp för att vinna – för att visa vår personlighet som den starkaste, mest unika och bästa – eller vår självförlåtelse som den starkaste, mest unika och bästa.

Avundsjuka kan också influera vår självförlåtelse redan innan vi börjar applicera den – det kan hända att vi sätter oss ner och läser vad någon annan skrivit, eller vad någon annan kommit fram till och insett i sin självförlåtelse – och i det ögonblicket jämför vi oss själva med honom/henne – och vi tillåter oss själva att bli avundsjuka.

När vi sedan sätter oss ner för att applicera vår självförlåtelse gör vi så från en utgångspunkt av avundsjuka – där vi känner oss underlägsna och på så vis applicerar vår självförlåtelse som ett försök att genom energi ‘bygga upp oss själva’, och visa att ’vi minsann kan!’ – men i en sådan applikation av oss själva försvinner hela nyttan med självförlåtelse, eftersom vi inte gör den för oss själva längre, eftersom vi försöker skapa en bild av oss själva mot världen – för att övertyga andra att vi duger – istället för att vi använder självförlåtelse till att släppa oss fria från mentala åkommor som vi lider av.

Och därmed – genom att applicera självförlåtelse en och jämlik såsom avundsjuka – missbrukar vi och saboterar vi för oss själva – och stödjer istället för liv – ego.

Således är det viktigt att vi vid applikation av självförlåtelse gör det tydligt för oss själva – att vi applicerar självförlåtelse för oss själva och inte någon annan; inte för att imponera, inte för att vinna, inte för att hålla kvar vid – utan för att stödja och hjälpa oss själva till att bli starkare och mer effektiva människor.