Tag Archives: självförtroende

Dag 218: Kroppen Min – Mitt Raka Hår (Del 5)

Idag fortsätter jag bloggserien om min kropp – och idag kommer jag arbeta med punkt 4) på den lista som jag inledde denna bloggserie med.

Så – i denna blogg kommer jag applicera självförlåtelse, och stadga självåtaganden – för därefter i mitt dagliga liv korrigera och ta bort denna upplevelse av mig själv.

Självförlåtelse

1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att må bra och känna mig stolt när jag tittar på mitt hår – och tänka att ”mitt hår är rakt” – vad fint, och vackert mitt hår är! Och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv utifrån mitt hår – och tänka, och tro att jag är begränsad av mitt hår – och om mitt hår inte är rakt – och inte är blont – då är jag inte lika mycket värd som jag var innan

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara besatt med hur mitt hår ser ut – och tänka att – om mitt hår inte är rakt, och om mitt hår inte har en perfekt böjning vid benan – då ser jag ”ful” ut och då kan jag inte uttrycka mig själv bekvämt tillsammans med andra människor – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas och föra mig själv tillbaka hit – och se, inse och förstå att jag kan uttrycka mig själv, och vara bekväm med mig själv – oavsett hur jag ser ut – oavsett vad slags hår jag har eller inte har – för vem jag är bestämmer inte mitt hår utan det är jag som bestämmer det

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte disciplinera mig själv till att transcendera mina upplevelser av att känna mig underlägsen, och värdelös – när mitt hår inte ser ”normalt” ut – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ge mig tusan på att vara stabil, bekväm, och här med och som min mänskliga fysiska kropp – oavsett hur mitt ser ut eller inte ser ut – och låta mig själv gå varje dag, och varje andetag i och som min fulla potential – utan att hålla mig själv tillbaka – utan att vara nervös, och utan att vara rädd för att bli avvisad

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att använda mitt hår som en ursäkt för att inte röra mig själv, applicera, och motivera mig själv till att gå ut i systemet och göra mig själv sedd, och hörd – genom att tänka att ”mitt hår ser inte perfekt ut” – och därför kan jag inte gå ut i systemet och göra mig själv sedd eller hörd för jag ser inte tillräckligt bra ut, och ingen kommer att erkänna mig – eller se mig som en jämlik – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på vad andra känner, eller tycker – istället för att jag fokuserar på mig själv och på att uttrycka mig själv här i och som enhet och jämlikhet med och som min mänskliga fysiska kropp – och pusha mig själv till att ta mig själv ut och bli sedd, hörd, och ge mig själv en plats i och som detta system

5. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att använda mitt utseende, och då framförallt mitt hår – för att på så vis begränsa, och hålla mig själv tillbaka – genom att tänka att – jag kan endast röra, uttrycka, och motivera mig själv om mitt hår ser perfekt ut – och om människor i min omvärld erkänner, och definierar mitt utseende såsom att vara ”perfekt” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas – och föra mig själv tillbaka hit – och se, inse och förstå att detta är en ursäkt, och någonting jag säger så att jag inte ska behöva driva mig själv igenom min upplevelse av att ”allt kommer att fixa sig” – ”jag behöver inte göra någonting”

Självåtaganden

1. När jag märker att jag känner mig positivt laddad, och upplever att jag ”mår bra” – när jag tittar på mitt hår – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag behöver inte definiera mig själv utifrån mitt hår – och vara begränsad och styrd av mitt hår – utan jag kan istället styra – och skapa – och uttrycka mig själv här i och som min kropp – med och som de ord jag pratar inom mig själv – genom att leva orden jag pratar i enhet och jämlikhet här; således åtar jag mig själv att leva de ord jag vill leva och sluta tro att min förmåga att leva har någonting att göra med hur mitt hår ser ut

2. När jag märker att jag tänker att jag inte kan uttrycka, motivera, eller röra mig själv effektivt – därför att mitt hår inte ser ut som det ”ska se ut” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att detta är enbart en ursäkt för att jag inte ska röra mig själv – uttrycka mig själv – och leva mitt liv – och att jag således låter mig själv vänta på att leva i tron att mitt liv ska börja någon gång – utan att jag aktivt och medvetet sätter igång att börjar leva – således åtar jag mig själv att sluta fokusera på hur jag ser ut, och hur jag uppfattas av andra – och istället börja leva – börja uttrycka mig själv – och hänga mig själv till att göra det bästa jag kan av mig själv, och detta livet jag har till mitt förfogande

3. När jag märker att jag upplever mig själv instabil, och jag upplever oro inom mig själv, eftersom jag känner mig nervös att jag inte ser ”normal” ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det viktiga är inte hur jag ser ut, utan det viktiga är vem jag är – och hur jag lever – alltså vem jag tillåter mig själv att vara, och vad jag tillåter mig själv at öra med mitt liv – således åtar jag mig själv att sluta vänta på att mitt liv ska ändras så att jag känner mig motiverad att börja leva – alltså sluta vänta på att jag ska se ut på ”rätt sätt” – utan istället acceptera mitt utseende och sedan ta mig an uppgiften att börja leva

4. När jag märker att jag använder mitt hår, och min utseende på det hela taget – såsom en ursäkt för att jag inte ska röra mig själv, applicera, och motivera mig själv till att gå ut i systemet och göra mig själv sedd, och hörd – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – jag är här i detta systemet, och jag har detta livet till mitt förfogande – och det värsta jag kan göra är att slänga bort detta livet genom att vänta på att någonting ska hjälpa mig att transcendera mina upplevelser – istället för att jag aktivt går ut där ute – och ser till att transcendera och stoppa mina upplevelser – således åtar jag mig själv att gå ut där ute – och transcendera mitt skit – och att se till att jag göra mitt liv till någonting magnifikt och effektivt – och någonting att vara stolt över

5. När jag märker att jag använder mitt utseende för att begränsa mig själv, och hålla mig själv tillbaka – genom att tänka att – jag kan endast röra, uttrycka, och motivera mig själv om mitt hår ser perfekt ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det är en lögn och någonting jag säger till mig själv för att jag inte ska behöva ändra mig själv – vilket jag inser är fullständigt absurt – för min nuvarande version av och som mig själv är ju ingenting trevligt eller speciellt roligt – och jag kan ju bli och vara så mycket mer än vad jag är förnärvarande – således åtar jag mig själv att verkligen göra mitt liv till någonting magnifikt – och ta mig själv ut från min isolation och rädsla – och istället leva och uttrycka mig själv här

Enhanced by Zemanta

Dag 198: ”jag är mest lyckad”-karaktären (Del 4)

Idag ska jag fortsätta skriva om ”jag är mest lyckad”-karaktären – och dagens dimensioner blir sinnesskvaller, samt reaktioner – och som tidigare kommer jag applicera både självförlåtelse och självåtaganden.

För att förstå denna blogg föreslår jag att du läser även de tidigare bloggar som jag skrivit ifråga om denna punkten.

5) Sinneskvaller

Självförlåtelse
1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att prata inom mig själv – att ”jag ska visa alla att jag är bäst på vad jag gör” – i tron att om jag visar alla att jag är bäst på vad jag gör – då kommer jag att känna mig själv som hemma, och då kommer jag kunna koppla av – och då kommer jag kunna känna mig själv hel inom och som mig själv – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag kan vara hel, och tillfreds med mig själv utan att behöva bevisa mig själv inför andra att jag är bäst på någonting

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som, och röra mig själv utifrån sinnesskvallret att ”jag måste se till att jag vet vad jag gör, så att jag inte begår några misstag” – i rädslan att om jag begår ett misstag då kommer jag inte längre kunna se mig själv som en vinnare, och då kommer jag inte längre känna mig själv lika bra, och lika framgångsrik som innan – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det är meningslöst att söka efter att få vara bäst – för det är ingen substantiell och faktiskt punkt som är del av mig som jag kan ta med mig – och leva som oavsett var jag är – utan det är en punkt som jag måste bevisa inför andra – och således hela tiden tävla för att kunna uppnå – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att släppa taget om begäret att vinna – och istället leva och uttrycka mig själv villkorslöst – och avslappnat här med och som min mänskliga fysiska kropp

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som sinnesskvallret att ”jag gillar inte när någon annan kan något bättre än mig – för jag känner mig så dålig då” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att den enda anledningen till att jag känner mig dålig – är för att jag tillåter och accepterar mig själv att definiera mig själv i förhållande till andra människor – och tävla med andra människor – i tron att jag måste existera i en polaritet inom mig själv av att antingen vara en vinnare, eller vara en förlorare – istället för att se, inse och förstå att jag behöver inte vara någotdera av dessa – utan jag kan istället acceptera mig själv här – och leva här utan att försöka vara någonting mer eller mindre än mig själv

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som sinnesskvallret av att ”jag kan inte ha fel nu – då förlorar jag ju!” – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att lägga vikt, och värde vid att ha rätt – och vid att andra ser mig såsom att jag har rätt – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att istället för att försöka ha rätt – helt enkelt uttrycka mig själv och roligt med mig själv – och ge mig själv ögonblicket till att utforska mig själv – och vara avslappnad och bekväm här med och som min mänskliga fysiska kropp

5. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som sinnesskvallret att ”jag är nog den mest intelligenta, och vältaliga personen här inne!” – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att istället för att vara här med och som min mänskliga fysiska kropp – och uttrycka mig själv – och ge av mig själv genom att helt enkelt leva utan rädsla – att istället bli besatt och helt fokuserad att försöka vinna gentemot andra genom att prestera bättre än vad andra gör – och sedan använda mina jämförelser inom mig själv för att skapa en upplevelse och en känsla av mig själv av att vara överlägsen

Självåtaganden
1. När jag märker att jag medverkar i och som sinnesskvallret att ”jag ska visa alla att jag är bäst på vad jag gör” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det finns ingenting att hämta i att visa mig själv att vara bättre än någon annan – för hur bra jag än är så är jag fortfarande kvar med mig själv här – och ingenting har faktiskt ändrats i mitt förhållande till mig själv; således åtar jag mig själv att sluta försöka vinna över andra – och sluta definiera mig själv i förhållande till energier, och upplevelser av att vinna – och vara bättre än vad andra är – och istället uttrycka mig själv här med och som min mänskliga fysiska kropp i enhet och jämlikhet

2. När jag märker att jag medverkar i, och rör mig själv utifrån sinnesskvallret att ”jag måste se till att jag vet vad jag gör, så att jag inte begår några misstag” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att bara om jag är rädd för att göra bort mig, och rädd för att förlora kommer denna typen av sinnesskvaller existera inom mig – och i detta förstår jag att det är tråkigt, och väldigt dumt att existera i en sådan upplevelse av mig själv eftersom det gör att jag inte uttrycker mig själv och lever mig själv till min fulla potential – således åtar jag mig själv att uttrycka, och röra mig själv här utan rädsla – utan skam – utan genans – utan nervositet – och acceptera mig själv och stå här med och som mig själv utan att låta rädsla hålla mig tillbaka

3. När jag märker att jag medverkar i och som sinnesskvallret att ”jag gillar inte när någon annan kan något bättre än mig” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det spelar ingen roll om någon annan är bättre än mig – för rent praktiskt och fysiskt påverkar inte detta mig – jag kan fortfarande ha roligt, och glädjas åt mig själv när jag gör det jag gör oavsett hur jag står mig i jämförelse med någon annan – således åtar jag mig själv att sluta tänka på vad andra gör, och inte gör – och istället fokusera på att uttrycka mig själv här med och som min mänskliga fysiska kropp – och istället för att jämföra mig själv med andra – istället ha roligt och glädjas åt vad jag gör – och se hur jag kan förbättra mig själv – men inte för att jag tror att jag måste vinna ha vara bättre än någon annan

4. När jag märker att jag medverkar i och som sinnesskvallret att ”jag kan inte ha fel nu – då förlorar jag ju!” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det är inget dåligt, eller negativt att förlora – att förlora är faktiskt endast en mental upplevelse skapad utifrån jämförelse, och idéer om att vissa är bättre än andra – och att det är på något sätt hedervärt att vara bättre än vad någon annan är; således åtar jag mig själv att sluta att vara rädd för att förlora i tävlingar som inte ens existerar – och jag åtar mig själv att istället har roligt och hänge mig själv till vad jag gör utan att jämföra mig själv med någon annan

5. När jag märker att jag medverkar i och som sinnesskvallret att ”jag är nog den mest intelligenta, och vältaliga personen här inne!” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – intelligens är en definition som är skapad av systemet – av hur duktig man är på att passa in i och lära sig de sakerna som systemet förväntar sig av en att man lär sig – och att det faktiskt inte säger någonting om vem man är – och huruvida man faktiskt är en person med heder och integritet – således åtar jag mig själv att sluta värdesätta intelligens, och att vara valtalig – och istället se på mig själv för vem jag är – och se på andra utifrån vilka de är som människor – och se vilka principer jag/dem lever utifrån och hur vi hanterar oss själva

6) Reaktioner

Självförlåtelse
1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att reagera i och som avundsjuka när jag känner det som om att någon annan gör bättre ifrån sig än vad jag gör, säger bättre saker, eller verkar vara mer intelligent än mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jämföra mig själv med människor i min värld, och tro att dessa jämförelser är korrekta avbildningar av verkligheten – och är en korrekt förståelse av vad som är här – istället för att se, inse och förstå att det jag jämför med är endast mina egna fördömanden och idéer om vad som är här – som alltså inte är objektivt verkliga

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli avundsjuk när någon verkar ha ett roligare, och mer givande liv än mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka tävla med andra om vem som har det roligaste, och mest intressanta livet – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag måste ha det roligaste livet annars är jag misslyckad – och mitt liv är inte värt någonting

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli avundsjuk, och känna mig själv underlägsen – när någon i min omgivning verkar ha ett mer hektiskt liv än vad jag har – och göra mer med sitt liv än vad jag gör – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka tävla med andra om vem som har det mest unika och speciella livet – i tron – att om jag är ansedd av andra såsom att ha det mest unika, och speciella livet – att detta då gör mig till en bättre och mer värdefull människa än andra

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som avundsjuka, och tro att denna avundsjuka som kommer upp inom mig betyder att jag har misslyckats – och att jag inte vunnit och presterat så bra som jag borde ha gjort – och att jag därför måste kämpa mer, och se till att jag verkligen lär mig själv att vinna – istället för att se, inse och förstå att problemet är att jag börjat tävlat till att börja med – och att jag jämfört mig själv med vad andra gör, hur andra uttrycker sig själva, och vad andra säger – istället för att tillåta och acceptera mig själv att uttrycka mig själv ovillkorligt och utan att jämföra mig själv med vad andra gör och inte gör

5. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte sluta titta på andras liv – på andras prestationer – på andras drömmar – på andras tankar – och istället titta på mig själv och ge mig själv uppmärksamhet – och fråga mig själv hur det är jag vill leva – vad det är jag vill göra – vad det är som jag är nöjd respektive inte nöjd med – och hur det är jag skulle vilja ändra mig själv för ingen annans skull än min egen

Självåtaganden
1. När jag märker att jag reagerar i och som avundsjuka när jag känner det som om att någon annan gör bättre ifrån sig än vad jag gör, säger bättre saker, eller verkar vara mer intelligent än mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att avundsjuka existerar endast där självfördömande – jämförelse – och en känsla av att själv inte duger – existerar – för endast där finns grogrund för att titta på andra och vilja vinna över, och vara som andra är istället för att leva och vara som själv här; således åtar jag mig själv att sluta titta på andra och istället vara med och som mig själv här – i och som varje andetag

2. När jag märker att jag blir avundsjuk på en annan för att denna verkar ha ett roligare, och mer givande liv än mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att min avundsjuka uppstår från mitt eget hat mot mig själv – såsom hur jag brukar trycka ned mig själv och tänka att jag inte duger, och att jag måste prestera och bli mer för att kunna vara tillfreds med mig själv – således åtar jag mig själv att sluta vara så mot mig själv – och istället öva mig på att uppskatta mig själv och se mina styrkor – och vara tacksam för mig själv – och inte bara hitta dåliga saker om mig själv som jag tycker att jag inte gör tillräckligt bra

3. När jag märker att jag blir, och känner mig själv avundsjuk, och underlägsen för att någon i min omgivning verkar ha ett mer hektiskt liv än vad jag har – och göra mer med sitt liv än vad jag gör – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – vad andra gör med sina liv ska inte spela någon roll för vem jag är inom och som mig själv – och jag ska göra det jag gör för mig själv – och självmotiverat och inte för att försöka bevisa mig själv för någon annan – och försöka visa upp någon slags bild av vad mitt liv är och innehåller för andra; således åtar jag mig själv att sluta skådespela och försöka visa upp mig själv såsom att ha ett unikt och speciellt liv – och jag åtar mig själv att istället vara mig själv – och uttrycka mig själv naturligt här i och som mitt andetag och utan att försöka vara eller göra någonting mer

4. När jag märker att jag tar det personligt att jag blir avundsjuk – och tror att den avundsjuka jag upplever indikerar att jag misslyckats – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att den avundsjuka som kommer upp inom mig endast är en konsekvens – och ett program – som jag skapat utan att vara medveten om vad jag faktiskt gjort – och således är det ingenting att ta personligt eller definiera mig själv i förhållande till – och således åtar jag mig själv att sluta definiera mig själv i förhållande till vad som kommer upp inom mig – utan istället andas och ta mig själv tillbaka hit till min mänskliga fysiska kropp

5. När jag märker att jag tittar på andras liv, och andras prestationer, drömmar, och tankar – och jämför mig själv med detta – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att vad andra gör har ingenting att göra med mig – eftersom jag gör det jag ser är effektivt, och fungerar, och måste göras i mitt liv – och det är ingenting att tävla eller jämföra mig själv med – det handlar om praktiska handlingar och ingenting mer – således åtar jag mig själv att leva mitt liv utan att vara bekymrad och nervös för att jag inte lever mitt liv lika bra som andra kan tänkas göra

accepterThe Free Dictionary: One that accepts: an accepter of fate.

Dag 184: Bekväm Med Mig Själv

Självskriverier

Dagens ämne blir utseende och hur jag tillåter och accepterar mig själv att begränsa mig själv utifrån hur jag antar att andra ser mig, och utifrån hur jag ser mig själv.

Denna punkt av att definiera mig själv utifrån mitt utseende är något som jag framförallt blir varse om i skolan, och detta då när jag går omkring bland andra människor – pratar – interagerar – och helt enkelt gör min vardagliga och vanliga åtaganden. T.ex. har jag lagt märke till hur jag ofta då någon tittar på mig genast gör ett antagande inom mig själv ifråga om varför den personen tittade på mig – antingen brukar jag säga inom mig själv att ”ja, den där personen tittade på mig på grund av att jag var snygg” – eller brukar jag säga ”å nej, den där personen verkar ju inte alls tycka jag är speciellt snygg” – och beroende på hur jag tolkar andras ansiktsuttryck – och beroende på om jag drar slutsatsen att någon ser mig som snygg, eller inte – kommer jag uppleva mig själv som att ha självförtroende, eller känna mig riktigt dålig. Som om att jag inte har någonting, och ”ingenting fungerar för mig” – eftersom jag inte lyckats få en person att titta på mig och tycka att jag har en vacker och ”snygg” kropp.

Detta är ju naturligtvis otroligt begränsande, och jobbigt – att hela tiden gå omkring och tänka på, och oroa mig själv för vad andra tycker om mig. Det intressanta är att jag även har ett liknande beteende mot människor i min värld – så alltså när jag tittar på någon brukar jag se hur mina tankar far i riktningen av att evaluera och bedöma den andra människans kropp – och antingen se den som ”snygg” eller ”ful”.

Hela denna punkt av att bedöma mig själv, och andra i min värld utifrån utseende är som sagt – begränsande – för vad leder det till? Jo – att jag fokuserar på utseende istället för att se människor för vilka de är – och istället för att se mig själv för vem jag är. Istället för att se djupet i varje människa såsom en helt egen individ så ser jag bara ett utseende och dömer därefter – det är inte ett acceptabelt sätt att leva på – så nedan ska jag applicera självförlåtelse på dessa punkter och ta bort dessa tankar och upplevelser jag har i förhållande till utseende, och sedan applicera självkorrigerande åtaganden som jag sedan kan leva istället.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv bli uppfostrad, och indoktrinerad i att definiera och se mig själv utifrån hur jag ser ut – och att se andra människor utifrån hur de ser ut – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att lära känna mig själv på djupet och se, inse och förstå att det finns mer till mig – och mer till andra människor – än vad utseendet ger sken av

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv skapa min upplevelse av och som mig själv utifrån hur jag tror att andra ser och definierar mig – och på så vis känna självförtroende om någon tittar på mig och verkar tänka att jag ser bra ut – och känna motsatsen – nämligen att jag inte har något värde – om någon tittar på mig och verkar tycka att jag inte ser bra ut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara oroad och nervös inför att människor i min omvärld tycker att någonting är fel med mitt utseende, och tycker att jag saknar någonting – eller tycker att min kropp på något sätt är lustig, eller konstig – och inte är formad på ett sådant sätt som en ”normal” kropp borde vara formad på

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att basera mitt självförtroende, basera min stabilitet inom och som mig själv, på att jag tror, och tolkar det som om människor i min omvärld tycker jag ser bra ut, och gillar att vara med mig – gillar att prata och interagera mig – och tycker att jag ser bra ut – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att således gå omkring i min värld och hela tiden vara uppmärksam på hur andra tittar på mig, hur andra rör sig i min omgivning, och konstant ha andra människor under uppsikt så att jag alltid ska veta om andra tycker jag ser bra ut, eller att jag ser ful ut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv såsom värdefull, och uppleva mig själv såsom självförtroende, när någon tittar på mig – och jag tolkar blicken och ansiktsuttrycket med vilket någon tittar på mig som om den personen tycker jag ser bra ut – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att hela tiden leva mig själv som självförtroende och inte tillåta och acceptera mig själv att hålla mig själv tillbaka, och vara rädd för att visa, och uttrycka mig själv runt andra människor – eftersom jag är rädd för att de ska tycka att min kropp är ful

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att endast vara bekväm med att visa mig själv, och uttrycka mig själv inför andra människor – när jag är säker på att andra människor tycker att jag ser normal ut, och har en någorlunda acceptabel kropp – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara bekväm med mig själv hela tiden, och ha självförtroende hela tiden – och inte låta mig självförtroende till mig själv vara begränsat och kontrollerat av vad jag tror att andra tror och tycker om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd, och nervös inför att röra mig själv bland andra människor – där jag kan bli sedd – eftersom jag är rädd för att någon ska tycka eller tänka att min kropp inte är särskilt elegant, eller vacker – utan istället klumpig, felformad, och ful

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha en idé inom mig själv av att jag bara kan vara lycklig, och bekväm med mig själv om jag har en kropp som andra tycker ser snygg ut, och vacker – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det finns ingen regel om att jag inte kan vara bekväm med mig själv, och lycklig med mig själv – om jag har en kropp som enligt samhällets normer är ”ful” – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas, och föra mig själv tillbaka hit – och låta mig själv vara avslappnad, och bekväm med och som min mänskliga fysiska kropp – oavsett hur jag ser ut

Självåtaganden

När jag märker att jag ser på mig själv, och på andra människor utifrån hur de ser ut – och jag värderar mig själv eller andra människan utifrån utseendet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att utseendet säger ingenting om människan – om varelsen som är bakom bilden – således åtar jag mig själv att sluta fokusera på det ytliga – och istället se djupet i mig själv och i människorna jag omger mig själv med varje dag

När jag märker att jag skapar min upplevelse av och som mig själv utifrån hur jag tror och misstänker att andra ser mig – såsom antingen att jag upplever mig själv som självförtroende, eller att jag upplever mig själv som värdelös; då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – jag behöver inte vara begränsad och styrd av mitt utseende, och av hur jag tror att andra ser mig – och jag behöver således inte skifta och gå ner och upp i hur jag upplever mig själv – utan jag kan vara stabil här med och som mig själv i varje andetag; således åtar jag mig själv att föra mig själv tillbaka hit – och vara stabil – och tyst inom och som mig själva – och leva här i och som andetaget – och inte definiera mig själv utifrån hur jag ser ut

När jag märker att jag upplever mig själv oroad och nervös inför att människor i min omvärld tycker att någonting är fel med mitt utseende – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det är onödigt och meningslöst att oroa mig själv inför hur andra ser mig, och att jag faktiskt slösar bort mina andetag här – som jag istället hade kunnat använda till att leva och uttrycka mig själv här; således åtar jag mig själv att sluta oroa mig själv inför hur jag ser ut och istället leva här

När jag märker att jag baserar min stabilitet och trygghet inom mig själv på hur jag ser ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – jag kan leva stabilitet och trygghet som mig själv ovillkorligt och utan att min stabilitet och trygghet är beroende av någonting – således åtar jag mig själv att leva stabilitet och trygghet som mig själv utan att låta detta influeras av hur jag ser ut

När jag märker att jag definierar och upplever mig själv som värdefull, och såsom att ha självförtroende – för att jag tror att någon tittar på mig, och tycker jag ser snygg ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det är begränsande att definiera mig själv utifrån hur jag tror andra ser mig – eftersom detta är en väldigt ostabil punkt som kan ändra från ögonblick till ögonblick – således åtar jag mig själv att inte definiera mig själv överhuvudtaget – utan leva andetag för andetag utan att skapa en definition av mig själv

När jag märker att jag inte tillåter mig själv att vara bekväm med mig själv, och uttrycka mig själv ovillkorligt, och utan rädsla – därför att jag är rädd för hur andra ser min kropp – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – det är begränsande att definiera mig själv utifrån min kropp, och att jag kan uttrycka mig själv ovillkorligt, och i fullständig bekvämlighet med mig själv oavsett hur jag ser ut; således åtar jag mig själv att vara fullständigt lugn, och bekväm med min kropp – och uttrycka mig själv i och som mitt andetag och inte oroa mig själv inför hur andra ser mig

När jag märker att jag är rädd för att röra mig själv inför andra människor, visa upp mig själv inför andra människor, därför att jag är rädd för hur andra ska se min kropp – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – jag behöver inte vara rädd för att visa upp min kropp, och jag behöver inte oroa mig själv för vad andra tycker om min kropp – det finns ingen regel, eller lag som säger att rädsla för hur andra ska se mig är en evig, och korrekt upplevelse som jag måste hålla kvar vid; således åtar jag mig själv att uttrycka mig själv obehindrat, fritt, och avslappnat – oavsett hur jag ser ut, och oavsett vad andra tycker eller inte tycker om mig

När jag märker att jag tror, och tänker att jag inte kan vara bekväm med mig själv, och tillfreds med mig själv, om jag inte har en ”bildperfekt kropp” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att detta är en idé som inte stämmer överens med verkligheten – för vem är det som bestämmer att jag inte kan vara tillfreds med mig själv, och bekväm beroende på hur min kropp ser ut? Det är ju jag! Det är ingen universell, och objektiv sanning att jag inte skulle kunna vara bekväm och tillfredställd med mig själv om min kropp är ful – således åtar jag mig själv att vara bekväm, och tillfreds med mig själv oavsett hur jag ser ut – och sluta döma mig själv utifrån vad det är jag ser i spegeln – och utifrån hur jag tror att andra reagerar och ser på min kropp

Dag 119: Möjligheterna Är Här, Men Var Är Jag?

Självskriverier

Idag har jag lagt märke till hur jag känner mig generad, och obekväm när jag hälsar på någon, och denna inte hälsar tillbaka. När det händer upplever jag mig själv som om jag förlorat, och gjort någonting fel – och jag undrar vad den andra människan tänker, och känner om mig.

Det är just denna typen av beteenden som gör det svårt för mig att kommunicera, och interagera effektivt med andra människor – eftersom jag hela tiden är rädd för vad de tycker om mig – istället för att jag fokuserar på att uttrycka mig själv, och glädja mig åt mig själv här.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig generad, obekväm, och underlägsen när jag säger hej till någon, och denna personen inte säger hej tillbaka – och i detta tänka att jag har gjort någonting fel, och att jag är nu mindre värd än vad jag var innan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att mitt värde är beroende av huruvida en annan människa ser mig som trevlig, och ger mig uppmärksamhet genom att lägga märke till mig – och säga hej tillbaka – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa och hålla tillbaka mig själv i interaktion med andra människor – eftersom jag är rädd för vad de kommer tycka om mig, och att de inte kommer att ge mig någon uppmärksamhet, eller erkänna mig såsom att ha något värde

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja bli validerad av andra människor såsom att vara rolig, och bekväm att vara med – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja att andra människor ska uppleva och se mig som deras vän, och deras kompis; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte våga prata med andra människor, och inte våga interagera med andra människor – eftersom jag är rädd för att de inte kommer att acceptera mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva och se andra människor som mer värda än mig – och som bättre än mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag är med andra människor – att existera i och som en konstant ångest, och nervositet att jag inte kommer bli accepterad och erkänd, och att jag istället kommer bli avvisad och hånad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv mindre än andra människor, och underlägsen andra människor – och jämföra mig själv med andra människor – och tänka, och tycka att jag är sämre än vad andra människor är – och att jag för att kunna nå upp till den nivå jag anser att andra människor befinner sig på – måste få erkännande av andra människor, och måste göra så att andra människor accepterar mig, och ger mig erkännande

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter vissa specifika människors erkännande – i tron att dessa människor är överlägsna mig, och har någonting som inte jag har – nämligen egenvärde – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte erkänna mig själv, och ge mig själv egenvärde – och därmed tillåta och acceptera mig själv att existera, och leva fullständigt avslappnad, och lugn i andra människors närvaro – eftersom jag inte är rädd för att förlora någon del av mig själv, och jag är inte rädd för att andra människor ska ogilla mig – eftersom jag vet och lever – att jag gillar, och tycker om mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa mig själv, och vara rädd för att prata med, och skapa kontakt med människor – i rädslan för att de inte kommer tycka om mig, och att de inte kommer se mig som en trevlig människa att vara runt – och att de kommer hitta någonting att mobba mig för, eller reta mig för – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli influerad, och känna mig själv sårad när andra människor försöker – såsom jag ser det – att reta mig, eller mobba mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att prata med andra människor – i rädslan att jag ska säga någonting som de tycker är fel, och som de inte håller med om – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag väl vågar att ta kontakt med människor, och prata med människor – att då fullständigt kompromissa mig själv, och existera i och som rädsla, och nervositet – och därför göra mig själv till, och försöka vara på ett sådant sätt att andra människor ska tycka om mig, och känna sig själva glada att vara runtomkring mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se mig själv såsom värdelös, och underlägsen andra människor – och därför spendera min tid med andra människor att försöka gömma mig själv, och ta så lite plats som möjligt – så att ingen ska lägga märke till mig, och se att jag faktiskt finns – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva egenvärde, och självförtroende – genom att ge mig själv möjligheten att uttrycka mig själv med andra människor, och vara med andra människor – fullständigt orädd, och stabil inom och som mig själv – vari jag inte tillåter och accepterar mig själv att bli influerad av vad någon säger – eller tillåta mig själv att känna mig sårad, och ledsen – när någon säger någonting som jag upplever, och definierar såsom att vara mobbning, eller att reta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv, och ha en idé av och som mig själv såsom att vara en underlägsen individ som är sämre än vad andra människor är – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag är med andra människor – att uppleva mig själv inom och som en konstant ångest och rädsla – att andra människor ska bli arga på mig, och säga någonting till mig – såsom att jag är korkad, eller dum – eller inte värd någonting – eller att någon annan människa ska skratta åt mig, och säga någonting om hur min kropp eller klädsel ser ut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv såsom mindre värd än vad andra människor är – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att jag måste kämpa för att bli accepterad av andra människor, och för att nå upp till ett slags erkännande av andra människor – istället för att se, inse och förstå – att jag inte behöver jaga ett sådant erkännande hos andra människor – eftersom jag kan ge detta till mig själv – och jag kan stadga, och bestämma inom och som mig själv – i levande applikation – att jag är jämlik med andra – att jag inte är mindre eller mer värd utan här – en och jämlik – och således leva själförtroende, och egenvärde här som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå hur mycket jag har isolerat mig själv – och begränsat mig själv i min interaktion, och i mitt leverne med andra människor – och hur många möjligheter jag har gått miste i mitt liv eftersom jag varit rädd för vad andra ska tycka om mig, och rädd för vad andra ska tänka om mig; och således åtar jag mig själv att sluta att existera i och som denna personligheten av att isolera mig själv, och istället utmana mina rädslor – och tillåta och acceptera mig själv att uttrycka mig själv – att ta kontakt med andra människor – att andas igenom mina rädslor – och att stå stabil inom och som mig själv när jag interagerar och kommunicerar med andra

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att inte känna mig obekväm, eller generad när jag säger hej till någon, och denna inte säger hej tillbaka; och således åtar jag mig själv att inte tillåta och acceptera mig själv att definiera mig själv, och agera utifrån vilken slags respons jag får från andra – utan istället stå stabil inom och som mig själv – och tala och uttrycka mig själv för att jag bestämmer att jag ska göra det – och inte för att jag känner eller upplever mig själv på något speciellt sätt

Jag åtar mig själv att inte längre begränsa, isolera, och hålla mig själv tillbaka när jag är med andra människor – och inte längre vara rädd för att andra människor inte ska tycka om mig – och istället åtar jag mig själv att göra mig förmögen att röra mig själv med andra människor ovillkorligt, och utan någon rädsla – ångest – eller självfördömande tankar – fullständigt bekväm i mig själv – och i min kropp – utan någonting att gömma

Jag åtar mig själv att våga prata, kommunicera, och uttrycka mig själv tillsammans med andra människor – och inte existera i och som rädsla, ångest och nervositet inför vad andra ska tycka om mig – jag åtar mig själv att andas, och att förbli här såsom min kropp – och röra mig själv en och jämlik som andetaget – och således inte förlora mig själv i den sociala röran av vänskap, och icke-vänskap som dominerar världssystemet – utan istället stå stabil i och som mig själv oavsett vad andra tycker, eller känna om mig; och således åtar jag mig själv att inte tillåta och acceptera mig själv att låta mig begränsas av varken mina egna fördömanden, eller andras

Jag åtar mig själv att inte längre se andra människor som mer värda, och bättre än mig – och således inte känna mig själv underlägsen, och sämre än andra människor – utan istället andas jag, och för mig själv tillbaka här – och jag interagerar här som min kropp – här som mina fötter, och mina händer i fullständigt närvaro av och som mig själv såsom min mänskliga fysiska kropp

Jag åtar mig själv att inte låta mig själv avskräckas av vad jag tycker ser ut som att andra människor inte tycker om mig – och i detta åtar jag mig själv att inte se mig själv som underlägsen, och sämre än andra människor – utan istället agera, och leva HÄR – en och jämlik som andetaget – och således röra mig själv ovillkorligt i min värld, oavsett vad jag tror andra tycker om mig – eller vad andra rent faktiskt tycker om mig

Jag åtar mig själv att ge mig själv värde, kärlek, igenkännande, och erkännande – och jag åtar mig själv att sluta jaga detta hos andra, utan istället skapa det inom och som mig själv – genom att jag i varje ögonblick andas och stoppar alla tankar, alla rädslor, alla upplevelser – och istället lever här i ett direkt förhållande med min mänskliga fysiska kropp – här direkt i och som denna fysiska verklighet

Jag åtar mig själv att när jag känner mig retad, mobbad, eller sårad – att stoppa mig själv – att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och stoppa denna upplevelsen av och som mig själv, och inte tillåta och acceptera mig själv att begränsa mig själv och hålla mig själv tillbaka i och som en upplevelse av att känna mig underlägsen andra – jag åtar mig själv således att respektera mig själv, och att erkänna mig själv – och interagera med andra såsom en jämlik som varken är underlägsen, eller överlägsen – utan fullständigt jordad här i och som andetaget utan att vara besatt av någon slags energi

Jag åtar mig själv att inte kompromissa och hålla mig själv tillbaka när jag är med andra människor, och att inte definiera och se mig själv som underlägsen andra människor – och när jag kommunicerar med andra människor – och jag märker att jag kompromissar mig själv genom att förändra, och göra mig själv till för att få en annan att tycka om mig – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag åtar mig själv att interagera och kommunicera här en och jämlik som mitt andetag – en och jämlik som min kropp – och i detta åtar jag mig själv att vara mig själv – autentisk och riktig i varje ögonblick

Jag åtar mig själv att ta plats bland människor – inte genom att jag försöker att ta plats, utan genom att jag rent fysiskt upptar plats – då jag är här såsom min mänskliga fysiska kropp, och uttrycker, och interagerar naturligt och autentiskt här med andra människor – och att jag således därför inte håller mig själv tillbaka, tvekar, och underlåter mig själv att prata, och interagera med andra människor; och således – när jag märker att jag medvetet drar mig själv tillbaka – är tyst och stillsam – för att ta så lite plats som möjligt – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag åtar mig själv att kommunicera, interagera, och uttrycka mig själv här – en och jämlik med situationen/ögonblicket jag möter – och inte göra mig själv mindre än vad jag interagerar med här

Jag åtar mig själv att sluta vara självmedveten om hur min kropp, och mina kläder ser ut – och inte längre frukta att någon ska tycka att jag ser snygg, eller ful ut – att någon ska ha någon idé, och tanke om min kropp eller min karaktär; och således – när jag märker att jag är i en sådan fruktan, och ångest – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag åtar mig själv att röra mig själv obehindrat, och utan att vara nervös, eller rädd för att en annan ska kommentera hur jag ser ut – hur jag rör mig – vilka kläder jag har – och jag åtar mig själv att inte tillåta och acceptera mig själv att bli influerad av vad jag tror andra tycker om mig

Jag åtar mig själv att när jag är med andra människor, och beslutar mig för att prata med andra människor – att inte göra så från en utgångspunkt av att vilja ha erkännande, av att vilja bli sedd – eller av att vilja få uppmärksamhet – utan jag åtar mig själv att kommunicera, interagera och leva fullständigt ovillkorligt – där jag således förblir densamma vare sig jag pratar med andra, eller inte – jag förblir här såsom min kropp en och jämlik – och slutar skapa idéer och upplevelser av mig själv i förhållande till vad jag tror att andra tycker om mig; och således – när jag märker att jag vill prata med annan för att jag vill att han ska tycka om mig, eller erkänna mig – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag åtar mig själv att ta ett beslut att tala eller inte – men att i detta beslutet vara ovillkorligt – och således inte definiera mig själv utifrån huruvida jag pratar med en annan eller inte – jag förblir densamma

Jag åtar mig själv att sluta gå miste om möjligheter att tala med, interagera med, och lära känna andra människor – och sluta vara rädd för vad andra människor ska tycka om mig – jag inser, ser och förstår att jag har begränsat mig själv i mitt liv till en total nivå – och att jag måste med alla medel nödvändiga – stoppa denna applikationen och upplevelsen av mig själv; och således – när jag märker att jag håller mig själv tillbaka – att jag står i ett hörn och trycker, och inte vågar ta någon plats – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag åtar mig själv att utmana mina rädslor, och att tala eller kommunicera med någon – eller göra det i ögonblicket som jag ser att jag fruktar och helst inte vill göra – eftersom jag är rädd för vad någon annan skulle känna eller tycka om mig – jag åtar därmed mig själv att sluta begränsa mig själv, och istället se, inse och förstå att jag varje dag har en mängd möjligheter att göra mitt liv mer intressant – men att jag inte tar dessa möjligheter eftersom jag inte vågar – således åtar jag mig själv att våga mer och våga utmana mig själv och mina rädslor

Dag 26: Att Expandera Mig Själv, Och Inte Fly In I Rädsla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att oroa mig själv inom mig själv för att någon inte tycker om mig, och för att någon medvetet undviker mig eftersom de tycker jag är jobbig, och irriterande – och eftersom de vill kontrollera mig, genom att visa mig att jag inte kan välja när jag ska prata med dem, utan de väljer när de pratar med mig – istället för att se inse och förstå, att denna upplevelse av mig själv såsom att vara rädd och nervös inför att andra inte tycker om mig, inte är riktig på något sätt – och att denna fruktan att någon leker med mig, och ser ner på mig – inte heller är riktig utan enbart en idé om verkligheten som jag skapat utifrån minnen, såsom hur jag översatt verkligheten inom mig själv såsom upplevelser av energi och tankar, istället för att leva, och uttrycka mig själv här som det fysiska en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv rädd inför att vara avslappnad nära människor, och när jag går förbi, eller interagerar med människor i min värld, att spänna min kropp, och gå in en upplevelse av ångest, vari jag inom mig själv upplever mig själv såsom att jag förbereder mig själv för att bli attackerad, och jag förbereder mig själv för att avvärja en eventuell konflikt – istället för att se, inse och förstå – att den fruktan jag upplever inte är riktig, utan en skapelse av min fantasi, och av min medverkan i och som tankar inom mig själv, däri jag tänkt, och funderat och utifrån detta skapat en fantasibild av verkligheten, bestående av energi och upplevelser – istället för att leva, och stå här – en och jämlik med verkligheten, och sluta fantisera och istället besöka verkligheten

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att spänna mig själv, och bli stel inom och som mig själv när jag interagerar, och medverkar med andra människor – och existera i och som fruktan av att bli mobbad – i tron att det på något sätt kan skada mig att bli mobbad, i tron att det på något sätt är farligt att bli mobbad – istället för att se, inse och förstå – att bli mobbad är enbart en fysisk omständighet som jag möter här, och såsom fysisk innehåller den inte i sig själv en upplevelse av rädsla – därav förstår jag att den upplevelse jag skapat inom mig själv såsom rädsla gentemot att bli mobbad, är en lögn, och en idé och en översättning, ett inbillat fantasifoster om vad verkligheten – därför för jag mig själv tillbaka hit till andetaget och det fysiska

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa och leva mig själv en och jämlik såsom ett fantasifoster i mitt huvud, och existera såsom idén av att alla är ute efter att skada, och att det enda sättet att skydda mig själv på är att gömma och hålla mig själv tillbaka i och som rädsla – istället för att se, inse och förstå – att rädsla kan aldrig gynna mig, eftersom rädsla får en att ta beslut som inte är genomtänkta, som inte är beaktade, utan enbart gjorda såsom en reaktion på vad som är här – således stoppar jag denna rädslan och ångesten inom mig själv, och jag för mig själv tillbaka hit till andetaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag kommer råka illa ut, att jag kommer förlora mig själv, och att jag kommer göra bort mig själv om jag tillåter och accepterar mig själv att leva utan rädsla, att leva utan ångest, och att leva utan att hålla mig själv tillbaka – och jag inser att och förstår att rädsla, och ångest inte hör hemma inom mig, därför att det enbart fungerar såsom en mur mellan mig, och att faktiskt uttrycka mig själv ovillkorligt, avslappnat, och i självtillit i varje ögonblick – därför lever jag slutet på rädsla i varje ögonblick, genom att varje gång rädsla och ångest kommer upp inom mig – att jag stoppar mig själv, och jag för mig själv tillbaka hit till verkligheten – tillbaka till denna fysiska, och gemensamma värld vi alla delar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gömma mig själv i rädsla och ångest, och tro att jag är skydd i rädsla och ångest, och tro att om jag lämnar denna rädslan och ångesten så löper jag risken för att placera mig själv i en situation där jag blir missbrukad, och hånad – istället för att se, inse och förstå att den rädslan inför att bli missbrukad, och hånad – upplevelsen av att vara missbrukad och hånad – faktiskt inte är riktig, utan är endast en upplevelse av mig själv i mitt huvud, endast en idé av mig själv som jag skapat genom att koppla negative emotionella upplevelser till ögonblick då jag varit skrattad åt, eller då andra människor retat mig – jag inser och förstå att om jag blir skrattad åt är det inget personligt mot mig, det handlar inte om mig, och jag inser att det jag upplever är en upplevelse, och således inte riktig – och samma om jag blir retad – vad jag upplever inom mig själv såsom energi är inte riktigt, utan endast en skapelse av och som tanke som jag kan stoppa genom att inte medverka i denna upplevelsen – därför för jag mig själv tillbaka till verkligheten och jag stoppar mig själv från att medverka i denna illusionen såsom energi, såsom tanke

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att bli sedd av andra, att frukta att vara uppmärksammad av andra, i rädslan för att om jag kommer i blickpunkten för andra, och jag står i centrum av uppmärksamheten, att jag då kommer att blotta mig själv, och att någon kommer se en svaghet i mig, och attackera mig, genom att säga att har en svaghet, att jag är underlägsen, att jag är sämre än, och att jag inte är lika bra som andra – istället för att inse, se och förstå att denna rädslan för att bli blottad inte är riktig, att vara blottad är enbart något jag kan vara rädd för, om jag är rädd för vad andra tycker om mig, därför slutar jag att vara rädd för vad andra tycker om mig, och jag för mig själv tillbaka hit till andetaget, och jag tillåter och accepterar mig själv att i varje ögonblick uttryck mig själv fullt ut, utan att hålla tillbaka, utan att frukta att jag ska blotta mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla mig själv undan från människor, och undvika kontakt med andra människor, i rädslan för att bli avvisad, och fördömd såsom svag – och hånad, skrattad åt, och att i detta känna mig generad – istället för att se, inse och förstå hur mycket jag begränsat mig själv genom att frukta vad andra ska tycka om mig, och hur andra ska behandla mig, och att i detta inse, se och förstå att det inte är acceptabelt att gömma mig själv i denna rädslan, utan att jag måste leva mig själv såsom vad jag är kapabel, och har potential till att leva såsom – såsom förmågan att interagera med andra utan rädsla, utan ångest, och utan självfördömande – utan istället såsom självförtroende, där jag i varje ögonblick lever mig själv såsom uttalandet att jag älskar mig själv, och att jag verkligen tycker om att vara med mig själv, och som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gömma mig själv från att medverka i denna världen, att gömma mig själv från att uttrycka mig själv röra mig själv, och vara en del av denna världen, och istället för att leva här till fullo i varje ögonblick, att skapa mig själv såsom självförtryck, och självfördömande, varigenom jag fruktar att prata med människor, fruktar att gå in i situationer och bli sedd av andra människor, fruktar att installera mig själv i nya omgivningar, och uttrycka mig själv ovillkorligt i dessa – därför för jag mig själv tillbaka till andetaget, jag stoppar dessa irrationella rädslor och upplevelserna och jag för mig själv tillbaka hit till andetaget, tillbaka till det fysiska – tillbaka till mig själv såsom här, såsom liv, såsom att vara här en och jämlik

Jag åtar mig själv att inte längre leva i fruktan för att visa mig själv, för att uttrycka mig själv, och för att vara en del av denna verklighet, varigenom jag tillåter och accepterar mig själv att ha en röst, och att leva denna rösten såsom mig själv, som vad är bäst för alla

Jag åtar mig själv att inte längre fly från mig själv, och gömma mig själv i ångest, och rädsla, och att isolera mig själv i denna ångest och rädslan – och istället driver jag mig själv till att etablera och leva mig själv såsom självförtroende, varigenom jag tillåter och accepterar mig själv att ta kontakt, att expandera, att lära känna, och att spendera varje ögonblick här i denna fysiska verklighet tillsammans med allt annat som är här

Jag åtar mig själv att inte längre gömma mig själv i nervositet och ångest, och istället, varje gång jag upplever denna ångest och nervositeten, att ta mig själv tillbaka hit, att fortsätta att interagera, att fortsätta att stå här, och leva här såsom en del av denna verklighet, och inte gömma mig själv, och försvinna in i mitt huvud – utan jag expanderar mig själv, jag lever mig själv – och jag tillåter och accepterar mig själv att se vad jag är kapabel av att göra

Dag 24: Självförtroende

Idag har den punkten som irriterat, och varit ”i mitt face” mest varit begäret att vilja vinna, begäret att ha rätt, begäret att få det sista ordet, begäret att vara smart. Det är först sedan jag har börjat gå en överenskommelse med en annan, alltså börjat leva väldigt tätt inpå en annan människa utan uppehåll, som jag blivit införstådd med hur pass besatt jag är av begäret att vinna.

Det är intressant, att begäret att vinna kommer från sinneskonstruktionen av tävlan, och all tävlan är baserad på avundsjuka – och all avundsjuka man känner mot andra människor, såsom vad de lever, och uttrycker som man själv känner sig avundsjuk på, visar en ens största och möjliga självförändringspunkter. Allstå där man har investerat sig själv som mest i energi, och sinnesrörelser istället för att leva vad som är bäst för alla.

Så, om jag nu ska ta tillbaka det jag upplever mot min partner, såsom tävlan, till mig själv, så kan jag se att det jag ännu inte tillåtit mig själv att leva som mig själv är mognad, och självsäkerhet – allstå där jag tillåter mig själv att i mina beslut överväga vad jag gör, och se realistiskt på vad jag gör, och se min verklighet utifrån ett bredare perspektiv en endast vad jag vill ha, och vad jag begär – och självsäkerhet såsom förmågan att våga leva det man ser är bäst för alla i det fysiska, och våga uttrycka sig själv i det fysiska utan någon fruktan för hur andra ska motta eller förstå en.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv från självsäkerhet, och självförtroende, i tron att jag är misslyckad, och inte kapabel eller stark nog att leva dessa orden – i tron att jag måste först växa upp, bli äldre, och lära mig olika läxor om vad livet innebär, innan jag själv kan leva och uttrycka mig själv såsom självsäkerhet och självförtroende – istället för att se, inse och förstå att förmågan att leva självsäkerhet, och självförtroende är någonting som jag måste skapa själv, och inte kommer komma till mig – och att jag faktiskt är kapabel och starka nog att skapa, och leva dessa orden som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att rättfärdiga varför jag inte lever mognad, självsäkerhet och självförtroende, genom att tänka att jag aldrig gjort det innan, och att jag därför inte vet hur jag ska göra – istället för att se, inse och förstå, att bara för att jag inte vet hur jag ska leva ett ord, är detta inte en ursäkt till varför jag inte lever ett ord – eftersom jag kan skapa, definiera, och manifestera mig själv såsom ett ord, genom att skriva om mig själv som ordet, och genom att förlåta och släppa mig själv fri från de idéer av mig själv jag skapat, såsom varför jag tydligen inte kan leva dessa orden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kämpa för mina begränsningar, i rädslan att stå upp såsom självsäkerhet, självförtroende, och mogenhet, i rädslan för att om jag lever såsom dessa orden, och uttrycker mig själv såsom dessa orden, så kommer min värld att förändras, och jag kommer förändras, och därav frukta hur min värld kommer att bli, och frukta att jag inte längre kommer att kunna förutspå min framtid, eftersom jag inte längre kommer applicera mig själv och leva mig själv på samma sätt – istället för att se, inse och förstå, att denna fruktan är korkad, och självbegränsande, och sålunda inte har någonting att göra inom mig – därför förintar jag denna rädsla inom mig, genom att andas igenom den varje gång den kommer upp inom mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att jag inte är värdig att leva såsom mognad, såsom självsäkerhet, och självförtroende, i tron att jag i tidigare i mitt liv har gjort för många misstag, och att jag därför inte kan lita på mig själv att ta korrekt beslut, och se rätt punkter, i rädslan att göra fel – istället för att se, inse och förstå – att det inte är någonting dåligt att göra fel, utan att det är genom att göra fel som jag lär mig hur jag gör rätt, och således genom att medverka och leva utifrån min rädsla att göra fel, så skapar jag mig själv såsom att göra fel, eftersom jag inte tillåter och accepterar mig själv att utforska och fastställa vad som är rätt, genom att göra fel

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att orden mognad, självsäkerhet, och självförtroende är för stora ord för mig att leva – ord som jag inte kan klara av att leva eftersom jag aldrig gjort det innan, och tro att det därför inte är lönt att jag ens försöker, eftersom jag kommer nog inte klara det i alla fall – istället för att se, inse och förstå, att en sådan ursäkt och ett sådant rättfärdigande är självbegränsande, och korkat – eftersom jag aldrig kan veta om jag inte klarar det, om jag aldrig försöker

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tävla med min partner om vem som är mest mogen, istället för att se, inse och förstå att jag existerar inom och som en sådan tävlan inom mig själv, eftersom jag känner mig underlägsen min partner, och som om jag måste bevisa inför mig själv att jag är minst lika kapabel såsom min partner – istället för att se, inse och förstå, att jag försöker endast bevisa detta för min partner, eftersom jag inte tillåtit mig själv att leva som ordet mogenhet ännu, och således förstå, och veta att jag är mogenhet, och därav inte behöva bevisa, eller visa det för någon

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv sårad, och avvisad när jag uttrycker mig själv såsom intimitet, och jag känner och upplever det som om vad jag ger inte blir besvarat, istället för att se, inse och förstå att om jag uttrycker mig  själv på ett sätt och jag hoppas få ett svar, och bli ansedd, och betraktad på något sätt tillbaka, att jag då inte tillåter och accepterar mig själv att leva en och jämlik, utan att jag istället skapar och lever mig själv såsom en slav, som vill ha erkännande från andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig sårad, avvisad och förbisedd, när någon inte ger tillbaka till mig, det jag tycker mig själv ge till en annan såsom intimitet, i tron och idén att jag måste bli besvarad när jag uttrycker mig själv, att en annan måste ta emot, och ge mig tillbaka det jag känner och upplever att jag uttrycker mig själv såsom – istället för att inse, se och förstå att om jag måste ha någonting tillbaka, för att vara stabil, trygg och tyst i mig själv, så har jag gjort mig själv till en slav där jag måste ha någonting av en annan för att jag ska kunna leva mig själv här effektivt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att anklaga andra för att jag förtrycker och fördömer mig själv såsom att tala med andra människor, och att anklaga andra för att jag håller mig själv tillbaka runt andra människor, och tro att det är kvinnors fel att jag inte kan uttrycka, tala och visa mig själv effektivt runt dem – istället för att se, inse och förstå att jag har skapat mig själv såsom självförtryck, och att det inte finns någon annan än jag som är ansvarig för att jag inte tillåter mig själv att utrycka mig själv, att tala, och visa mig själv runt människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja bli sedd, hörd, och omhändertagen, och när jag känner att detta inte ges till mig, bli ledsen, och gå in i en personlighet av att tycka synd om mig själv, däri jag tycker att en annan har felat mot mig, och inte behandlat mig så pass bra som jag förtjänar – och därigenom fördöma, och förakta en annan, istället för att inse, se och förstå att jag har skapat mig själv såsom att behöva en annans erkännande för att jag ska uttrycka och acceptera mig själv, och det därför inte är en annans fel hur jag upplever mig själv, utan mitt eget fel – därför stoppar jag mig själv från att existera såsom ett behov utav att vara erkänd och validerad av andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma och anklaga min mamma, och kvinnor i mitt liv, såsom att vara ansvariga för att jag inte uttrycker mig själv effektivt, för att jag inte talar effektivt, och rör mig själv effektivt i min verklighet – och tänka att det är dem som förtrycker mig, det är dem som skapar mig, det är deras fel hur jag upplever mig själv och inte mitt eget fel – istället för att inse, se och förstå att jag har skapat mig själv såsom självförtryck genom att behandla mig själv som skit inom mig själv, genom att tänka att jag inte är värdig, eller tillräcklig för att tala, och uttrycka mig själv – istället för att se, inse och förstå att jag är tillräcklig, att jag är värdig nog, och därför leva mig själv såsom denna tillräcklighet, och värdigheten genom att tala, och uttrycka mig själv när jag ser att så krävs

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mig själv beroende av andra för att uttrycka mig själv, tala och röra mig själv – och i detta tro att jag måste ha en annans godkännande för att jag ska kunna tala, istället för att inse, se och förstå, att jag inte behöver en annans godkännande för att tala – jag behöver inte en annans åsikt om mig, såsom att jag är en okej, och tillräcklig människa för att tala, jag kan leva – och uttrycka mig själv såsom tillräcklig för mig själv, här i varje ögonblick, och således, en gång för alla, ta tillbaka min makt att dirigera, och styra mig själv i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mig själv beroende av att andra ska tycka om mig, och ge mig godkännande att tala, uttrycka mig själv, och leva här – och tro, tänka och inbilla mig själv att om jag inte har ett sådant godkännande, och om jag inte har någon som tycker om mig för vad jag säger och gör, att jag då omöjligen kan uttrycka mig själv, acceptera mig själv, och tala här – istället för att se inse, och förstå att mitt beroende av att ha någon som accepterar mig, är ett försök av mig själv att undfly mitt eget ansvar gentemot mig själv, att skapa mig själv såsom att vara bekväm med att tala, och uttrycka mig själv, och skapa mig själv såsom att vara självsäker, och ha självförtroende för mig själv, oavsett vad andra tycker eller känner om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att anklaga andra för att de gör så att jag känner mig rädd, och obekväm inför att tala – istället för att se, inse och förstå att jag har skapat mig själv, jag har skapat den rädsla jag upplever inom mig själv, såsom att vara rädd för att andra ska fördöma mig när jag talar, och således har min upplevelse av mig själv ingenting att göra med en annan, och därför är jag fullt ansvarig för att förändra mig själv, dirigera mig själv, och skapa mig själv till att vara bekväm med mig själv i varje ögonblick, och tala oförhindrat, och tala när jag vill tala, och när jag behöver tala

Jag åtar mig själv att inte längre existera i ett beroende till andra människor, till kvinnor specifikt, att acceptera mig, och att erkänna mig, att tycka om mig, och att se mig som godkänd i det jag säger och gör ­– för att jag ska kunna acceptera mig själv, uttrycka mig själv och leva självförtroende såsom mig själv

Jag åtar mig själv att stå upp såsom självförtroende såsom mig själv, såsom att leva och uttrycka mig själv i varje ögonblick oavsett vad andra känner, tänker och tycker om mig – eftersom jag inser, ser och förstår att endast jag har möjligheten att förändra min upplevelse av mig själv, endast jag har möjligheten att förändra min applikation av mig själv, och att vilja att andra ska förändra sig, för att jag ska förändra mig, är totalt korkat, och falskt – därför står jag upp och lever mig själv till en förändring av mig själv

Jag åtar mig själv att stå upp såsom självvärde, och självförtroende, och inte längre göra mig själv till ett offer för min rädsla av vad andra människor tycker om mig, och tänker om mig – jag lever istället här i varje ögonblick, varigenom jag driver mig själv till att uttrycka mig själv, till att visa mig själv, och till att inte längre gömma mig själv i rädslan för att andra människor inte ska acceptera mig när jag uttrycker mig själv – jag accepterar mig själv här