Tag Archives: självständig

Dag 328: Under- och Överlägsenhet

Idag har jag lagt märke till en reaktion av att känna mig själv generad över att jag inte vet någonting, och ångestfylld samt underlägsen inför att uttrycka att det var någonting som sades eller uttrycktes som jag inte riktigt hängde med på eller förstod.

Reaktionen kom upp i en kontext av att arbeta och diskutera med andra människor hur en viss text skulle förstås. Det var delar av denna text som jag hade svårt för att ta till mig, och när en av gruppens medlemmar började förklara innebörden av texten lyssnade jag intensivt, men trots det kunde jag ändå inte riktigt se vad det handlade om. Och det var i detta läge som jag upplevde mig underlägsen, och jag kände ett motstånd inför att erkänna, och visa inför de andra att jag var i behov av assistans för att kunna ta till mig själv texten.

Jag skulle vilja ändra mig själv på så vis att då det är någonting som jag inte vet, eller förstår, att jag då utan någon reaktion, utan att känna mig underlägsen, eller mindervärdig, kan låta mig själv fråga, och ta del av en annans förståelse.

Någonting som jag kan se nu när jag skriver detta, är att jag faktiskt några ögonblick efter jag haft denna reaktion av underlägsenhet, reagerade i överlägsenhet, eftersom jag hade en viss kunskap och förståelse om en del i texten som övriga gruppmedlemmar inte hade. Här ser jag att jag istället för att reagera i överlägsenhet, och se mig själv som förmer än andra, hade kunnat ta ett steg tillbaka, och ovillkorligt visa för mina gruppmedlemmar vad det var jag förstått, och därmed assistera och stötta andra till att stå som mina jämlikar.

En reaktion av underlägsenhet är en möjlighet att ta ett steg tillbaka, och låta mig själv vara ödmjuk, och utan självfördömande låta en annan visa mig dennes förståelse och insikt om någonting. En reaktion av överlägsenhet är en möjlighet för mig att ta ett steg tillbaka, och låta mig själv assistera och stötta en annan till att uppnå samma förståelse som jag.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte när det är någonting som jag inte förstår, inte behärskar, inte klarar av, eller inte är effektiv med, och jag ser att en annan är det, att då låta mig själv fråga om hjälp och assistans – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att istället reagera i och som underlägsenhet, och genans när det är någonting jag inte förstår, eller behärskar, och dra mig själv tillbaka, och försöka visa upp en bild av att ”jag visst förstår” – i tron att det hade komprometterat och förminskat mig om jag erkänt och låta mig själv vara ödmjuk och lära mig av andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte låta mig själv leva ödmjukhet när det är någonting som jag ser att jag inte förstår, eller behärskar, men som jag ser att någon annan behärskar, eller klarar av mycket bättre än mig, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur pass mycket jag kan lära mig av andra, genom att observera dem, och lägga märke till deras svagheter, och styrkor, för på så vis kan jag observera mig själv, och se om jag är likadan, om jag har en svaghet som jag måste åtgärda, eller en styrka som jag ännu inte byggt upp och skapat som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att erkänna för mig själv att andra ofta är bättre än mig, och mer effektiva än vad jag är på diverse fysiska färdigheter – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att erkänna detta, och i detta erkännande låta mig själv vara ödmjuk och lära mig av andra, så att jag på så vis kan växa – och bli mer effektiv, starkare, och mer inflytelserik i mitt liv – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fastna och hålla kvar vid en idé om att det är genant och en svaghet att fråga efter hjälpa, att säga att jag inte förstår, och att låta mig själv lära mig av en annan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ett motstånd, en fruktan, och en ångest inför att erkänna att jag inte vet någonting, eller att jag inte behärskar någonting lika bra som andra – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara tillfreds med mig själv, och värdesätta mig själv – och således ge mig själv modet och lugnet att helt enkelt fråga, och vara öppen inför andras styrkor som jag kan lära mig själv av – och vara ödmjuk och förstå att jag har ingenting att förlora utan allt att vinna – och att det faktiskt är som så att när jag försöker dölja mina svagheter och inte låtsas om dem – att det är då jag förlorar och missar på möjligheter att expandera och utvidga mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka och sträva efter att upprätthålla och skapa en idé av mig själv av att jag är bäst på allt – att jag klarar allt – och att jag inte har några svagheter – och att jag inte behöver lära mig någonting – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur jag genom att hålla kvar vid denna illusion endast skadar mig själv – och gör min process längre – för istället hade jag kunnat erkänna för mig själv mina svagheter – och vad jag behöver lära mig – och sedan låta mig själv inspireras och få insikter om hur jag kan förändra och dirigera mig själv genom att observera andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja bli validerad av andra – genom att de ska se mig som en stark, upplyst och lärd människa – som inte har några svagheter utan endast styrkor och förmågor – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag inte tjänar eller vinner någonting på att bli validerad på detta sätt – och få uppleva en kort energiexplosion inom mig – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas djupt och medvetet låta mig själv släppa charaden – och släppa bilden av mig själv som jag försöker upprätthålla – och istället låta mig själv genuint medverka i världen – och inte vara rädd eller orolig för att bli attackerad eller förminskad – för jag förstår att jag endast kan förminskas genom min egen tillåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att mitt värde och min stolthet inte definieras av huruvida andra ser mig som intelligent, och stark eller inte – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ge mig själv ett okränkbart värde – att stå orubblig – fast och konstant som egenvärde och självkänsla – där jag således vet vem jag är och förstår att ingen och ingenting kan förändra, förminska, eller förstora mig för jag är densamma

Självåtaganden

När jag märker att jag reagerar i underlägsenhet, genans, och nervositet inför att det är någonting som jag inte vet, eller behärskar, och som jag fruktar att öppet visa, genom att ta råd, och fråga om assistans från andra, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag har ingenting att förlora på att vara ödmjuk och öppet låta mig själv fråga andra hur de gör, eller observera andra – när det är någonting jag inte vet, eller inte behärskar och som jag kan bli mer effektiv inom

När jag märker att jag reagerar i överlägsenhet, och känner mig bättre, och förmer än en annan – eftersom det är någonting som jag kan bättre än dem, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att jag i detta ögonblick kan förändra mig själv, genom att hjälpa, assistera, och visa en annan hur jag applicerar och rör mig själv inom en viss punkt, för att på så vis skapa jämlikhet och balans mellan mig och en annan – och dela med mig av mig själv såsom jag själv skulle vilja ta emot från en annan; således åtar jag mig själv att ta ett steg tillbaka – och ovillkorligt låta mig själv assistera, stödja, och hjälpa en annan att nå samma effektivitet som jag

Enhanced by Zemanta

Dag 249: Kroppen Min – Håriga Ben Är Manligt (Del 36)

Jag fortsätter med min serie bloggar om hur jag definierar, och ser på min kropp – och idag kommer jag skriva om, och arbeta med punkten om hur jag ibland tycker att jag har lite för lite hår på mina ben – och att detta gör att jag inte ser tillräckligt manlig ut.

Självförlåtelse

hc3a5riga-ben1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en illusion i mitt huvud, om att jag som en man måste se ut på ett visst sätt för att kunna acceptera mig själv, och att mina ben t.ex. måste ha mycket hår för att jag ska kunna känna mig själv trygg, och avslappnad, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förtrycka mig själv, och skada mig själv inom mig själv – genom att inte ge mig själv gåvan att leva, och vara avslappnad, och bekväm med mig själv i och som varje andetag, i insikten, och förståelsen om att jag bestämmer hur jag ska uppleva mig själv

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag är med mig själv, och min kropp – att då spendera min tid – mitt andetag – åt att fördöma, och hata min kropp – och tänka att min kropp borde se annorlunda ut – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tycka att mina ben borde ha mer hår, och jag förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ifrågasätta detta antagande – och fråga mig själv – varför skulle mina ben behöva mer hår? Jag menar – men ben fungerar ju alldeles utmärkt – och praktiskt har jag aldrig saknat hår på mina ben överhuvudtaget

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli styrd, rörd, kontrollerad, och definierad av antaganden som kommer upp i mitt sinne i form av tankar – och tro att dessa tankar, upplevelser, och inre definitioner har någonting att göra med vad det innebär att leva – att uttrycka sig själv, att vara bekväm med mig själv, och att vara lugn med mig själv här – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte andas – ta ett djupt andetag, och för mig själv tillbaka hit – och låta mig själv leva i varje andetag utan att se min kropp som ett problem som måste ändras

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förlora mig själv – att ge bort mig själv – genom att ge uppmärksamhet och fokus till mitt sinne – till tankar i mitt huvud som säger att mina ben borde se annorlunda ut, och de borde ha mer hår – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ANDAS – och låta mig själv acceptera, och älska – och vara tacksam för min kropp – och låta mig själv se att de hårstrån som växer på mina ben är tillräckliga – jag menar – det finns ingen rationell, eller logisk anledningen till varför jag borde ha mer hår på mina ben – det är enbart en typiskt irrationell sinnesupplevelse som inte har någonting med verkligheten att göra – och vad det faktiskt innebär att leva

Självåtaganden

1. När jag märker att jag lyssnar på, och betraktar en bild i mitt huvud på en man som har håriga ben, och tänker att jag borde se ut som denna bilden som presenteras i mitt huvud – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att denna bilden i mitt huvud är en fullständigt, och total illusion, och ingenting som jag kan ge min tillit – mitt liv – och min existens; således åtar jag mig själv att styra mitt eget liv, och att kritiskt granska, och ifrågasätta ALLT som pågår inom mig själv – för att på så vis inte lämna något åt slumpen utan istället vara effektiv – här – och stabil – i och som varje andetag

2. När jag märker att jag tänker, och tycker att min kropp på något sätt borde förändras utseendemässigt, och se annorlunda ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att denna punkten som dyker upp inom mig i formen av en känsla av längtan mot att se annorlunda ut – jag kan inte lita på denna känslan – jag kan inte – rent krasst – lita på någonting som pågår inom mig; således åtar jag mig själv att leva utan att ha någonting som pågår inom mig – och att hänge varje andetag åt att stoppa, och ta bort vad som dyker upp inom mig

3. När jag märker att jag låter mig själv påverkas, och influeras av en tanke som kommer upp inom mig, som föreslår att jag bör se mer ut som en bild av en man med en muskulös, och deffad kropp – och ha mycket hår på mina ben – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att – idén om att jag måste se ut som en bild som kommer upp i mitt huvud – den är absurd – jag menar – varför måste jag det? Bara för att någon visar mig en bild på en person tror jag ju inte att jag måste gå och se ut precis som den personen, och varför ska jag behandla tankar annorlunda – varför ger jag tankar ovillkorlig tillit? Således åtar jag mig själv att se att tankar inte förtjänar min tillit – de är inte tillitsfulla utan är alltid irrationella – och helt bakbundna av en snedvriden idé om vad verkligheten är och vad det innebär att leva

4. När jag märker att jag stör mig själv i min närvaro av vad som är riktigt såsom denna fysiska verklighet – och att jag gör detta genom att lyssna på tankar i mitt huvud om hur jag borde se ut, eller inte se ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att – varje ögonblick som jag befinner mig besatt av tankar är ett ögonblick som jag inte låter mig själv leva i och som – således åtar jag mig själv att låta varje ögonblick vara ett levnadsögonblick där jag är helt, och fullt närvarande HÄR – med och som min mänskliga fysiska kropp – i och som varje andetag här

Enhanced by Zemanta

Dag 174: Säkerhetsvakten Som Inte Skötte Sitt Jobb

Självskriverier

Idag ska jag skriva om ett minne som kommit upp inom mig ett antal gånger. Det har då att göra med mitt förflutna såsom en vakt inom säkerhetsbranschen. Mitt uppdrag var mycket enkelt – vakta bilar, registrera bilar, och lämna ut bilar. Utöver det var mitt uppdrag även att hålla mig vaken under nätterna, vilket definitivt var det svåraste med yrket.

Nåja, även fast jag var en i många avseenden fullständigt excellent vakt var det dock flera olika karaktärsdrag som jag saknade, vilket en riktigt ansenlig vakt innehar. Framförallt var jag dålig på att samarbeta med mina medanställda. Och det hände sig inte bättre än att jag lyckades skapa en mängd onödiga konflikter med diverse arbetskamrater. Det är bl.a. detta som jag idag känner skam över, och det är därför jag associerar minnet med min arbetstid som vakt i och som en upplevelse av skuld, och ånger.

Men det är ännu en sak som jag känner skam över från denna tid, och det är att jag faktiskt somnade flera gånger under mitt viktiga uppdrag att vakta bilar. Och jag upplever då skam eftersom jag känner det som om jag svek min arbetsgivare.

Dessa är punkterna som kommer upp inom mig när detta minne dyker upp. Alltså en mängd känslor av skam, ånger, och skuld – och där jag känner det som om att jag ”kunde ha gjort bättre ifrån mig” – när jag hade detta arbetet. Allt detta ska jag nu förlåta och lämna därhän – för som Jesus sade: ”låt de döda (minnen) begrava de döda (minnen)” = släpp ditt förflutna!

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna skam, och ånger när jag sagt någonting till en annan människa, som fått den andra människan att se ogillande på mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att associera mitt antagande att en annan människa ogillar mig med en upplevelse av och som skam och skuld – där jag genast känner och upplever att jag gjort dåligt ifrån mig, och borde gjort bättre ifrån mig – eftersom det tydligen är extremt viktigt – och att hela min personliga trygghet bygger på att en annan människa tycker om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna skam, och ånger över att min arbetsgivare litade på mig – och trodde att jag skulle vara ett vackert, och fint ansikte utåt för företaget – men att jag sedan började skapa konflikter med anställda, och var generellt asocial – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att detta inte handlar om min arbetsgivare, utan om mitt eget självfördömande mot mig själv – för att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in och bli en personlighet av att vara asocial istället för att leva här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv, och ångra mig själv för att jag tidigare i mitt liv utvecklat mig själv till att vara asocial och oförmögen att kommunicera, och uttrycka mig själv effektivt med människor i min värld – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv för att jag inte är ”normal” och för att jag inte är som ”alla andra” – eller i vart fall inte är såsom vad jag tror är normalt, och såsom alla andra är – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att släppa mitt självfördömande, och istället för att fördöma mig själv – förlåta mig själv, och lära känna orsakerna inom mig själv till varför jag skapade mig själv som asocial – och således förstå mig själv istället för att vara hård mot mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och känna att jag på grund av att jag inte ansågs, och definierades som en ”normal” människa av mina arbetskamrater, utan att jag istället sågs som jobbig, och inte särskilt ”trevlig” – att tro att jag på grund av detta har ett skamfyllt förflutet, och att jag borde skämmas och ångra mig själv över hur jag uppförde mig själv, och hur jag uttryckte mig själv – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det hjälper ju intet att fördöma mig själv, eller se ner på mig själv – utan vad som hjälper är istället att jag förstår mig själv – och att jag ser, och inser hur jag skapade mig själv – och de konsekvenser som blev utflödet av mitt uttryck av mig själv som asocial

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna skam, och ånger över att min arbetsgivare inte tyckte att jag var värdig en anställning, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mitt värde i förhållande till om en arbetsgivare vill att jag ska vara anställd hos honom eller inte – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli påverkad, och styrd av vad min arbetsgivare tyckte om mig – och tro att mitt värde är fullständigt i händerna på min arbetsgivare, och om inte han tycker om mig så är jag ingenting överhuvudtaget

Självåtaganden

När jag märker att jag associerar vad jag tror att en annan människa tycker om mig såsom en upplevelse av skam och skuld – om nu denna andra människan tycker dåligt om mig, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – det inte är någonting dåligt, eller skamfyllt, eller negativt med att en annan människa har en viss slags upplevelse i förhållande till mig – det betyder faktiskt ingenting; således åtar jag mig själv att andas och inte låta mig själv influeras av vad jag antar att en annan människa upplever i förhållande till mig

När jag märker att jag känner skuld, och skam för att jag tycker att jag moraliskt förpliktigat mig själv till en annan att stå för mitt ord, och vara en förtjänstfull människa i dennas värld – och att jag inte lyckats upprätthålla denna förpliktelsen – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att moraliska förpliktelser är illusioner, och existerar endast i mitt huvud – således är skam, och skuld för att jag inte upprätthållit sådana – också illusioner – således åtar jag mig själv att sluta att leva efter, och dirigera mig själv utifrån illusioner – och jag åtar mig själv att istället uttrycka och röra mig själv här – en och jämlik

När jag märker att jag upplever skam, och ånger för att jag tidigare under mitt liv utvecklat mig själv att existera såsom asocial – och inte särskilt kontakt-, och nåbar av andra människor – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är dumt att fördöma mig själv – för vem jag var förr i tiden – och hur jag upplevde, och rörde mig själv förr i tiden – var en konsekvens av mitt leverne och jag visste helt enkelt inte bättre då; således åtar jag mig själv att sluta titta bakåt – och istället se framåt – och se hur jag kan förbättra, och effektivisera mig själv här – istället för att se tillbaka på vad jag tycker jag gjort dåligt i mitt förflutna

När jag märker att jag känner och upplever skam, och ånger – för att jag tror att människor i mitt förflutna inte har sett mig som en normal, värdig, och aktningsvärd människa – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – vad andra tror om mig är irrelevant – för i grund och botten händer allt som jag upplever inom mig – och allt som jag tänker, och känner är faktiskt mitt eget förhållande med mig; således åtar jag mig själv att sluta fördöma mig själv, och sluta vara hård mot mig själv – och istället förlåta mig själv och släppa mitt förflutna

När jag märker att jag känner skam, och ånger över att jag i mitt förflutna inte sågs som en värdig anställd av min chef, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – i grund och botten är det irrelevant vad min chef tycker om mig, för att min upplevelse handlar om mig själv – och om hur jag separerat mig själv från värde och tänkt att endast pengar, endast en anställning kan ge mig ett värde; således åtar jag mig själv att sluta jaga ett värde utanför mig själv – och istället ge mig själv egenvärde här – i och som mitt andetag – en och jämlik

JesusWikipedia: Jesus ( 7–2 BC/BCE to 30–36 AD/CE), also referred to as Jesus of Nazareth, is the central figure of Christianity, whom the teachings of most Christian denominations hold to be the Son of God, and is regarded as a major Prophet in Islam.

Dag 148: Sluta Söka Efter Någonting Mer

Självskriverier

Idag vill jag skriva om ett specifikt skratt som jag upplevde i en viss situation. Det hände sig som så att jag var i skolan, och jag tillsammans med en del av mina klasskamrater satt och löste ett problem. Jag delade med mig av en idé på en av lösningarna. Och ingen verkade riktigt lyssna. Sedan frågade en av mina klasskamrater vad klockan var, och jag kände det som att jag blivit ignorerad, och dumförklarad. Fysiskt upplevde jag mig själv obekväm och jag hävde mig ur ett litet skratt.

Samtidigt som detta hände var jag även lite smått obekväm inför att andra kanske skulle se hur jag upplevde mig själv och på grund av det tycka att jag var svag, och emotionellt underutvecklad.

Direkt när detta hände tänkte jag genast att den reaktion jag hade måste ha uppkommit p.g.a. att jag ville ha en annans uppmärksamhet, och att jag vill ha en viss sorts respons från mina klasskamrater, och att när jag inte fick den respons jag önskade så reagerade jag genom att känna mig själv obekväm. Men i detta ögonblick var det inte så – utan jag reagerade istället på att jag kände det som att jag inte blev tagen på allvar, och att jag kände mig berövad min värdighet.

Detta visar på två saker – 1) att vilja bli tagen på allvar är i själva verket självbegränsning, eftersom om man är rädd för att vara dum då säger man inte allt man vill säga, och uttrycker sig själv inte ovillkorligt 2) att ha värdighet som är baserad på vad jag tror att andra tycker om mig är också begränsande, eftersom jag blir helt beroende av vad andra känner och tycker i fråga om hur jag ska uttrycka och uppleva mig själv som värdighet.

Nedan ska jag därför ta och arbeta med dessa punkter – och korrigera min upplevelse av mig själv så att om samma situation upprepar sig jag då kan stå stabil och utan någon reaktion.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja, och önska att andra människor ska ta mig på allvar – och se mig som en respektful, och värdig människa; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja och önska att människor ska få en viss bild av mig, och uppleva mig på ett visst specifikt sätt – i tron att om andra inte ser mig så som jag vill att andra ska se mig – att jag då förlorar min värdighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera värdighet i separation från mig själv – genom att tänka att värdighet är någonting jag får från andra människor genom att andra verkar respektera mig, tycka om mig, och se det jag säger såsom att vara korrekt, och användbart; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv i hur jag uttrycker mig själv – hur jag talar – och interagerar med andra – genom att ständigt vara nervös, och ångestfylld inför hur jag ska bete mig inför andra så att de ska tycka att jag är intelligent, och att jag har bra, och användbara saker att komma med

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv utifrån hur jag tror och misstänker att andra människor ser mig, och t.ex. se mig själv som värdelös, utan värdighet, och utan respekt – när andra människor inte verkar tycka om vad jag säger, eller ignorerar mig, och inte lyssnar på mig; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte tala och uttrycka mig själv HÄR – en och jämlik – och inte hålla kvar vidd något hopp, eller något värde vid hur jag vill, och önskar att andra ska se mig; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att gå EN-SAM i detta livet – alltså vara EN och SAMMA – och inte leva mitt liv utifrån ett begär att bli accepterad och omtyckt av andra människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av att känna mig älskad av andra, och att känna det som att andra människor tar mig på allvar – och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att detta är för att jag ännu inte tillåtit och accepterat mig själv att ta mig själv på allvar – och att älska mig själv – och att leva detta praktiskt genom att tillåta och acceptera mig själv att göra något mer av mitt liv än bara gå omkring och försöka uppfylla begär, och framkalla känslomässiga och positiva reaktioner

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag är med andra människor, att existera i och som en upplevelse av att känna mig konstant nedvärderad, förolämpad, och mindervärdig – och uppleva det som om jag hela tiden är i en kamp om att försöka ta tillbaka mitt värde, och ta tillbaka mig själv – genom att få andra att tycka om mig, och att se på mig med gillande ögon; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att acceptera och älska mig själv – och att leva detta inom och som mig själv genom att sluta leta efter mig själv utanför mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka hitta stabilitet, trygghet, skydd och säkerhet genom att få andra människor att acceptera mig – och se på mig med vad jag uppfattar vara blida ögon – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inom mig själv konstant existera i en tyst kamp där jag försöker hitta bra saker att säga, som jag tror att andra kanske kommer att skratta åt – eller tycka är imponerande – och som jag därav kan bli uppskattad av andra för att jag har sagt och uttryckt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter livet utanför mig själv, och satt söka efter mig själv utanför mig själv – genom att försöka hitta mig själv i förhållanden – i tron att jag inte har förmågan och kapaciteten att acceptera, och älska mig själv – och att skapa upplevelsen av och som mig själv som att vara fulländad och komplett; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att detta är en lögn som jag använder – så att jag inte ens ska komma till den punkten att jag försöker och ser vad som händer när jag bestämmer mig för att verkligen föra tillbaka alla punkter till mig själv – och sluta vara beroende av andra för att jag ska röra på mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag saknar en sorts medärvd begåvning för att kunna vara bekväm med mig själv, och att jag därmed naturligt måste förbli en sökare – alltså någon som söker efter sig själv i andra; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå – att det finns absolut inget bevis för att så skulle vara fallet – det finns absolut ingenting som talar för att jag inte skulle kunna skapa mig själv på alla sätt och vis såsom en självmotiverad – självstyrd – och självdirigerad människa

Självåtaganden

När jag märker att jag vill att andra ska ta mig på allvar – och se mig som en respektful, och värdig människa; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är begränsande att definiera mig själv i förhållande till andra – det är begränsade att på något enda sätt definiera mig själv i förhållande till andra; således åtar jag mig själv att istället för att söka efter stabilitet och acceptans hos andra – att istället leva och uttrycka detta som mig själv – genom att i varje ögonblick andas och göra det klart att jag inte andas för att få någonting utav någon annan – utan att jag talar en och jämlik här med mig själv

När jag märker att jag definierar värdighet i separation från mig själv genom att tänk att det är någonting jag får av andra då det enligt vad jag ser det som – respekterar och tycker om mig; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår denna definition av värdighet är begränsande, eftersom jag hela tiden måste jaga efter andras erkännande, och andras positivitet – för att jag ska uppleva mig själv tillräcklig inom och som mig själv; således åtar jag mig själv att sluta jaga efter värdighet och istället definiera för mig själv vad värdighet innebär – och hur jag lever detta som mig själv i och som varje andetag såsom ett levande ord

När jag märker att jag reagerar genom att känna mig värdelös, utan värdighet, usel, och utan respekt – för att jag tror att en annan ignorerar mig, eller inte bryr sig om mig; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att denna upplevelsen kan bara existera inom mig själv om jag först och främst beslutat att jag måste ha andras positiva erkännande för att klara mig själv, och inte uppleva mig själv helt ostabil, och osäker; således åtar jag mig själv att sluta vara beroende av andra människor för att leva stabilitet, och självsäkerhet – utan gå mig själv EN- och SAMMA – självständig och stark – och utan att vara beroende av att ha slavar som säger till mig att jag är tillräcklig, och bra nog som jag är

Jag åtar mig själv att sluta vara beroende av andra människor för att älska mig själv – och sluta söka efter kärlek utanför mig själv – sluta söka efter ett förhållande utanför mig själv – sluta söka efter trygghet, och fullkomlighet utanför mig själv – utan istället se, inse och förstå att jag kan ge ALLT detta till mig själv – genom att konstruera och skapa mig själv som det levande ordet – genom att öva mig själv på att praktiskt leva mig själv som ord, och därmed göra mig själv självständig – alltså oföränderlig – densamma var jag än är och med vem jag än är – där jag inte påverkas av min omgivning eftersom jag står fullständigt stabil och tyst inom och som mig själv

När jag märker att jag känner mig nedvärderad, förolämpad, och mindervärdig – och som om att jag kämpar för att kunna ta mig själv från dessa upplevelserna av mig själv genom att bli sedd annorlunda av människor i min värld – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag aldrig kan hitta någon slags lugn och ro genom att söka i förhållanden utanför mig själv – utan lugn och ro är någonting som jag måste ge mig själv, och är någonting som jag kan ge mig själv endast genom att förlåta mig själv för att jag tillåtit och accepterat mig själv att leva utifrån, ta beslut utifrån – och existera som en slav till begär

Jag åtar mig själv att när jag märker att jag söker efter någonting utanför mig själv, att genast stoppa mig själv – ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och jag åtar jag mig själv att för första gången HITTA mig själv – att HITTA HEM – och att sluta det eviga sökandet – och att inse, se och förstå att det finns ingenting mer att söka efter eftersom svaret är här med mig själv – som mig själv

Jag åtar mig själv att se allt som pågår inom mig själv – inte som saker som är relevanta för ”vem jag är” – utan som punkter vilka jag måste arbeta med och bli mer effektiv i att stoppa och korrigera – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att de punkter som pågår inom mig själv som upplevelse har någonting att göra med mig personligen – istället för att se, inse och förstå att det är inte något om mig personligen – utan punkterna som pågår inom mig är förprogrammerade, och nedärvda genetisk program som inte har någon som helst betydelse för vem jag är HÄR – som det levande andetaget

Jag åtar mig själv att sluta hålla fast vid idén och tro att jag begränsas av begåvning, och vad jag ärvt av mina föräldrar i form av genetik – och istället se, inse och förstå att jag kan utveckla och skapa mig själv HÄR – genom att skriva, genom självförlåtelse, och genom självkorrigerande åtaganden – och att jag därför inte står i beroendetillstånd till någon slags punkt inom eller utom mig – eftersom jag rent faktiskt är skaparen av vad som är här – dock har jag skapat en så pass extrem konsekvens för mig själv att det i nuläget förhåller sig så att jag är beroende av min egen skapelse, men detta är någonting som jag kan korrigera, och ändra på – genom att dedikerat gå min process och stoppa mig själv från att skapa konsekvenser

 

Dag 74: Kan Jag Lära Mig Av Andra?

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att projicera på andra min tendens inom och som mig själv att vara rädd för att planera, och sätta fasta datum, och fasta tider – när jag ska göra någonting, hur jag ska göra någonting, varför jag ska göra någonting – i tron att om jag planerar och göra fasta tider/rutiner för mig själv – att jag då kommer förlora min frihet att välja

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att välja, och planera min tid exakt – vad jag ska göra/hur jag ska göra det – i rädslan att om jag inte håller saker och ting öppna, och om jag inte skjuter på de beslut som måste göras – att jag då kommer förlora min frihet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se/uppfatta/definiera mig själv inom mig själv som mer mogen, och ansvarstagande än andra – och för att blåsa upp mig själv inom mig själv, och känna mig själv som att jag är bättre, och mer hänsynsfull än andra – att prata skit om andra i mitt huvud, om hur andra är mindre ansvarsfulla än mig och inte är lika mogna som mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se/inse/förstå att detta skitsnacket faktiskt handlar om mig själv – vilket är mitt eget fördömande mot mig själv för hur jag levt i mitt förflutna – där jag inte tagit något som helst ansvar för min verklighet, och där jag inte på något sätt levt mogenhet inom och som mig själv – i detta tillåter och accepterar jag mig själv att förlåta mig själv för att jag tidigare har levt oansvarigt och utan att bry mig utom någonting annat än mig själv – och utan att på något sätt leva mogenhet, såsom att se att mina handlingar har konsekvenser

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka förtrycka, och gömma mig själv från min egen ånger/skam att jag tidigare levt helt och enbart för mig själv – såsom mina begär/behov/önskningar/drömmar – och därmed helt ignorerat vad som är här som mitt liv, och hur andra människor i min verklighet påverkats av mitt leverne, och såsom jag uttrycker mig själv i mitt dagliga liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv, att istället för att förlåta mig själv för att jag levt oansvarigt, och utan mogenhet i mitt handlande – att istället skapa en karaktär inom mig själv som jag talar genom med mig själv – där jag sätter mig själv inom mig själv förmer än mitt förflutna, och där jag ser på mitt förflutna såsom någonting underlägset, och skamfult som jag måste glömma bort, och förtrycka – och aldrig mer se till någonsin igen – istället för att se/inse/förstå att vem jag var i det förflutna var en effekt av ett system som inte på något sätt stöttar människor att utveckla/skapa sig själv till ansvarstagande och mogna medmänniskor – därför slutar jag att fördöma mig själv, och mitt förflutna – och verkar istället till att skapa ett system där en sådan karaktär som jag levde i mitt förflutna aldrig kan manifesteras, och skapas

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se mig själv som mer god än vad andra är – såsom mer hänsynsfull och pliktmedveten än andra – och på så sätt separera mig själv från andra, och tänka att jag har ingen del i hur andra beter sig, och jag har ingen del i hur denna världen manifesterats, eftersom tydligen är jag helt perfekt – och oskyldig; istället för att se/inse/förstå att denna världen och människorna i den ser ut som den gör eftersom jag tillåtit och accepterat att den ska se ut på detta sätt – och eftersom jag inte tagit de nödvändiga handlingar, och gjort det jag kunnat för att förändra och styra världen i en riktning som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se mig själv som mogen, och överlägsen andra människor – och tänka att därför jag gått denna process under så pass lång tid, och därför att jag applicerat så pass mycket självförlåtelse, och skrivit mer än andra, och tittat på fler desteni-videos än andra – att jag därför är bättre, och har en mer korrekt bild av verkligheten än andra; istället för att tillåta och acceptera mig själv att vara ödmjuk, och inte skapa en idé av mig själv såsom att vara klar, eller att vara färdig med min process – och därmed tydligen bättre än andra – utan istället gå min process varje dag, och vara ärlig mot mig själv gällande vad det är som faktiskt pågår inom mig – och arbeta med det som pågår inom mig själv – och inte skapa en idé av att jag nu är färdig, och klar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fastna i en upplevelse/ide av mig själv såsom att ”vara klar” – och tänka att eftersom jag skrivit så mycket, och gått min process under en sådan lång tid – att jag därför har rätt till att ta en paus, och att sluta under ett tag att gå min process – och i detta manifestera, och skapa en karaktär av överlägsenhet – där jag ser mig själv som bättre, och mer insiktsful, tillitsfull än andra; istället för att stoppa denna karaktär inom och som mig själv – och inse/se/förstå att jag inte är klar med denna process förens alla är klara – och att jag inte är bättre eller förmer än någon annan, utan att jag endast är i en annan del av processen – eftersom alla går samma process – ingen är speciell – och ingen är bättre/sämre än vad en annan är

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se/inse/förstå att jag kommer att expandera/växa/bli mer effektiv inom mig själv om jag tillåter och accepterar mig själv att vara ödmjuk – eftersom om jag är ödmjuk kan jag lära mig av andra, och se andras styrkor, och göra dessa styrkor mina egna styrkor – och dessutom se mina egna svagheter – och göra dessa svagheter till mina styrkor – därför slutar jag att skapa/hålla kvar vid en idé av mig själv såsom att vara överlägsen andra människor, och jag tillåter/accepterar mig själv att istället se mina svagheter, och andras styrkor – och faktiskt lära mig själv av andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte lära mig av andra, och att inte se vilka/vem andra är inom och som sig själva – eftersom jag är så upptagen inom mig själv med att känna/tänka/uppleva mig själv såsom att vara bättre/förmer än andra; därför tillåter och accepterar mig själv att stoppa mig själv från att tänka/känna/skapa upplevelser om vem och hur jag är i förhållande till andra – och jag tillåter och accepterar mig själv att istället lära känna andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera/leva som en personlighet/karaktär av att se/definiera mig själv såsom att vara förmer än andra – och skapa denna definition inom mig själv genom att tänka att jag har klarat så mycket i mitt liv – och gjort så mycket som andra inte har gjort, att detta därför måste betyda att jag är bättre än andra – istället för att se/inse/förstå att oavsett vad jag gör – gör inte detta mig till mer än en fysisk varelse här – och som så är jag precis likadan som vilken annan fysisk varelse/ting som helst – jag är här och fysisk och därför inte överlägsen, och inte heller underlägsen – utan jämlik

Jag åtar mig själv att planera och organisera min dag/mitt liv och bestämma hur jag ska leva/varför jag ska leva/när jag ska leva – och således helt och hållet mekanisera mitt liv i det att jag har full kontroll/styrförmåga över mig själv och mina beslut och att ingenting jag gör – åtar mig själv görs för att ”det känns så bra” – eller att ”det känns så skönt” – utan jag åtar mig själv att sätta mig själv i förarsätet av mig själv och styra mig själv tidseffektivt och disciplinerat genom mitt liv/mina dagar – och inte låta mig själv känna/uppleva att jag genom detta förlorar min frihet

Jag åtar mig själv att inse/se/förstå att mitt begär att hålla kvar vid frihet – såsom att aldrig någons åta mig själv ett ansvar – och ställa mig själv ansvarig för punkter i mitt liv – har gjort att jag faktiskt inte är fri – eftersom jag inte etablerat för mig själv ekonomisk frihet, eller utbildat mig själv till att bli fri att följa de begär som jag ser mig själv kunna leva – vilka hade stöttat mig själv till att expandera och växa inom mig själv; såsom att t.ex. skaffa ett husdjur – eller följa efter min passion för musik – i och med detta åtar jag mig själv att ta ansvar för mitt liv, och att planera mitt liv – och att ta ansvar för vem jag är i mitt liv och inte vara rädd för att detta kommer göra att jag förlorar min frihet; eftersom den frihet jag trott mig själv ha ändå aldrig varit riktig utan bara en upplevelse/känsla inom mig själv

Jag åtar mig själv att inse, se och förstå att mitt skitsnack om andra inom mig själv egentligen handlar om mig själv – eftersom jag fördömt mig själv för hur jag levt i mitt förflutna; således stoppar jag mig själv från att fördöma mig själv, och jag tillåter och accepterar mig själv att istället släppa taget om självfördömande, och istället se på mitt förflutna helt objektivt – och lära mig av mitt förflutna istället för att hata mitt förflutna

Jag åtar mig själv att inte längre gömma mig själv från mitt förflutna, och hur jag upplever/ser på mitt förflutna inom mig själv – utan istället tillåta och acceptera mig själv att lära känna mig själv på alla nivåer, oavsett om det jag uttryckt/levt/existerat som varit helt sjukt förkastligt – jag omfamnar mig själv ändå – och lär mig själv att lära mig och dra nytta av mina misstag, och bedrägliga handlingar som jag utfört i mitt förflutna

Jag åtar mig själv att se/inse/förstå att jag var en produkt av ett sjukt system – och att jag för att verkligen se till att en sådan som jag – en konsekvens av vårt nuvarande system/globalt accepterade levnadssätt – aldrig mer kan se dagens ljus – genom att varje dag röra mig själv för att etablera/skapa en värld som är bäst för alla – och göra detta genom att införa ett jämlikt pengasystem där alla människor är stöttade att utveckla/skapa sig själv till inget mindre än gudar – i bemärkelsen att leva utan självintresse och enbart för att skapa i varje ögonblick det som är bäst för alla

Jag åtar mig själv att se/inse/förstå att jag är ansvarig för världen som den ser ut idag – och att jag inte kan säga att jag är mer god, hänsynsfull, bättre än den sämsta/vidrigaste/sjukaste människan som existerar på denna jord – eftersom den människan finns endast eftersom jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och skapa ett pengasystem, och ett världssystem som föder/skapar sjuka och vidriga människor

Jag åtar mig själv att inte skapa en idé/tanke inom mig själv av att jag är färdig med min process – utan jag inser/ser/förstår att jag enbart är färdig med min process när det inte finns mer lidande i denna världen, och alla varelser som är här har insett och lever praktiskt principen av vad som är bäst för alla

Jag åtar mig själv att inse/se/förstå att alla går samma process – och att alla kommer nå samma slutresultat – vilket är självperfektion – och att det i detta inte finns någon som är sämre, eller bättre än – utan endast vissa som är i annan tidsfas i processen än vad andra – vilket inte är bättre, eller sämre – utan endast har att göra med hur lång tid, och hur disciplinerat/aktivt man gått sin process

Jag åtar mig själv att se andra människor – att se deras styrkor och svagheter – för att på så sätt lära mig själv av dessa människor och göra min svagheter till styrkor, att göra andra styrkor till mina styrkor, och att assistera/stötta andra att göra sina svagheter till sina styrkor – genom att jag delar med mig av mig själv, och visar hur jag skapat mig själv såsom vissa applikationer såsom styrka

Jag åtar mig själv att aldrig tänka att jag är perfekt, och därmed ignorera en annans människa överlägsenhet gentemot mig i fråga om att leva praktiska/fysiska levnadsprinciper/utryck – och därmed tillåta mig själv att vara ödmjuk och lära mig själv av andra; och jag ser att när jag tillåter och accepterar mig själv att verkligen lära mig av andra – att min process kommer att gå snabbare, och jag kommer att utvecklas på ett helt annat sätt än vad jag gjort hittills i min process; jag åtar mig själv att lära mig av andras misstag, och av andras framgångar – och på sätt omintetgöra det onödiga misstaget att göra om misstag som redan begåtts av andra; jag ser/inser/förstår att det är onödigt att uppfinna hjulet en gång till

Jag åtar mig själv att se/inse/förstå att tanken/upplevelsen inom mig själv att känna det som att jag är förmer än andra, och att jag på alla sätt och vis är bättre än andra – är egentligen självsabotage – eftersom jag saboterar för mig själv genom att inte tillåta och acceptera mig själv att se andras styrkor, och framgångar – och därmed göra andra människors styrkor och framgångar mina egna

Dag 72: Jag Kan Själv!

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vägra höra vad andra säger eftersom jag håller kvar vid en stolthet, och en tro att om jag tillåter och accepterar mig själv att lyssna på vad andra säger – och faktiskt höra att de som de säger är sunt förnuft och kommer att assistera mig själv i mitt dagliga leverne – att jag då kommer förlora värde

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv när andra ger mig råd, och perspektiv på punkter jag möter i min verklighet – genom helt kallt vägra höra, och ta till mig vad det är som sägs – fast om jag är ärlig och uppriktig mot mig själv så vet jag att det som sägs är sunt förnuft – och om jag skulle applicera det som sägs i mitt liv så skulle jag bli mer effektiv i mig själv och i mitt leverne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och acceptera mig själv att existera/leva som karaktären – ”jag vet och jag kan bäst själv” – och därmed isolera mig själv från andra människors insikter och livserfarenheter – som jag hade kunnat ta till mig och applicera i mitt dagliga leverne, och som faktiskt hade gjort mig till en mer hänsynsfull och effektiv varelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid stolthet – såsom tanken att: ”jag har skapat mig själv” och ”jag vet bäst själv” – och därmed begränsa mig själv, och försvåra min process av expansion – eftersom jag inte tillåter och accepterar mig själv att ta till mig när andra ger mig råd och perspektiv som faktiskt hade varit bra för mig att applicera i min verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte släppa all stolthet – och släppa allt begär av att vilja vara speciell – och vilja ha ”skapat mig själv för egen hand” – och inse, se och förstå – att om jag tillåter och accepterar mig själv att lyssna på andra och ta hjälp utifrån så kommer jag kunna expandera och gå min process mycket snabbare – eftersom andra har insikter/perspektiv/livserfarenheter som inte jag har – men som jag genom att lyssna på andra, och ta till mig – kan applicera i mitt eget liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja vara speciell – och vilja kunna tänka/känna att ”jag gjort allting själv” – och ”jag har kommit på allting själv” – och ”ingen annan har hjälpt mig, jag har bara hjälpt mig själv” – i tron att detta på något sätt skulle göra mig bättre/starkare än vad andra är – istället för att se/inse/förstå att jag bara begränsar mig själv genom att leva en sådan karaktär – och att jag faktiskt förminskar mig själv, och ger mig själv mindre effektiv än vad jag kunde ha varit om jag bara lyssnat på andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se på andras liv/livserfarenheter – och ta till mig av vad slags misstag/lösningar andra upplevt och använt sig av – och därmed med snabba upp min egen process – eftersom jag expanderar mig själv till att inte bara hämta inspiration till förändring inom mig själv – men också i andra människor i min värld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå att det finns inget positivt att hämta i att ha klarat allt själv – det är bara en idé om falsk stolthet som promulgerats och spridits i vårt samhälle som faktiskt inte gynnar riktig tillväxt och expansion – därför tillåter och accepterar jag mig själv att lyssna ovillkorligt när andra talar till mig, och faktiskt höra vad andra säger – och se på om vad de säger skulle vara bra för mig att applicera/leva i mitt liv – utan att jag för den sakens skulle känner/upplever att jag kommer förlora någonting av mig själv

Jag åtar mig själv att släppa taget om all inbillad stolthet, och överlägsenhet inom mig själv – och istället vara ödmjuk inom mig själv mot vad andra säger till mig, och visar genom sitt praktiska leverne av sig själva – och inse/se/förstå att det finns inget dåligt/svaghet i att faktiskt vara mindre insiktsfull en annan – utan det är bara ett tillfälle att låta mig själv expandera mig själv och applicera det en annan lever i mitt eget liv

Jag åtar mig själv att ta till mig det andra säger – när jag tydligt ser att vad som sägs är sunt förnuft och skulle assistera/stödja mig i mitt dagliga leverne – och jag inser/ser/förstår det dumma i att vägra höra – bara för jag tror att jag därför på något sätt skulle förlora mitt värde av mig själv

Jag åtar mig själv att inte definiera och skapa mig själv som värde utifrån en energi av falsk stolthet, och en känsla av överlägsenhet – utan istället tillåta och acceptera mig själv att basera värde som mig själv här – av och som min applikation av mig själv som självuppriktighet i varje ögonblick – där jag inte söker efter att få visa mig på styva linan – eller vara bättre en andra – utan där jag uttrycker mig själv i ödmjukhet – och hänsynsfullhet i varje ögonblick

Jag åtar mig själv att inte existera och leva som karaktären ”jag vet bäst själv” – ”jag kan bäst själv” – och ”jag har skapat mig själv” – utan istället tillåter och accepterar jag mig själv att vara ödmjuk och lära mig själv av andra människor/djur/insikter/växter i min värld – och sluta hålla fast vid en idé av mig själv som överlägsen

Jag åtar mig själv att inse/se/förstå att överlägsenhet faktiskt skapar mig som underlägsen – eftersom jag missar möjligheter och ögonblick att expandera mig själv – och se hur andra är effektiva/starka i vissa delar i sina liv – där jag ännu inte är stark, och där jag kan expandera och förbättra mig själv

Jag åtar mig själv att inte vilja vara speciell – utan istället acceptera mig själv som helt vanlig – och därför göra mig själv fri att inspireras av allt/alla som är här – i min skapelseprocess av mig själv som liv

Jag åtar mig själv att snabba upp min egen process genom att ge akt på hur andra levt, och vad slags insikter/perspektiv de fått genom sina liv – och sedan applicera dessa i mitt eget liv